Hälsingemusiker: Per Persson

HÄLSINGEMUSIKER

I serien Hälsingemusiker vill vi lyfta fram våra kära artister från landskapet. Gå ner på djupet, lära känna dem på riktigt. För vad vore Hälsingland utan musik?

Först ut har vi the one and only Per Persson, som firar sin 60-årsdag i mars med en stor konsert på Cirkus i Stockholm. Grattis Per! Ålder: 59 år. Bor: Bollnäs. Familj: Sambo och en vuxen dotter, en katt och två hundar. Gör: Artist, numera med bandet Per Persson & Nya Packet.

Per Persson: ”Världens tjohejsan-kille”

Sedan 1989 har musiken varit hans yrke, och det fanns ingen annan väg för Alfta födda Per Persson. Han köpte sin första skiva med the Clash (den gröna, påpekar han) när han var 13 år, och där och då var det bestämt.

TEXT & FOTO: M ÅHS

DET TOG INTE lång tid efter skivköpet innan Per Persson släpade med sin pappa till dåvarande Mats Larssons musikaffär, bara ett stenkast från Nya konditoriet i Bollnäs, där vi sitter dagen till ära. – Där köpte jag en elbas.

Varför blev det just bas? – Nja, fyra strängar tänkte jag, säger han och rycker på axlarna och skrockar så där som han gör.

Han plonkade på hemma och drog snart ihop en trio som spelade tillsammans. Han började även skriva låtar i den här ovan ”för man måste ju ha någonting att spela”. Han skulle inte säga att det kom enkelt för honom, och till en början var det mycket att härma andra.

Han drog också lotten att stå för sången. – Bas är ett jäkla uselt instrument att sjunga till, men någon måste ju sjunga, så det fick bli jag.

Uselt att sjunga till, hur menar du då? – Man jobbar emot varandra rytmiskt. Paul McCartney i the Beatles är väldigt skicklig och Sting är jätteduktig. Men det är svårt.

EFTER DET SPELADE Per med Dead Scouts och det föll sig så att de fick ett skivkontrakt med Virgin records. – Det slumpade sig som så att Virgin records hade etablerat sig i Sverige och de tjänade så jäkla mycket pengar. De sålde så mycket skivor. De hade bland andra Mike Oldfield och Culture Club. De tjänade så mycket pengar så de behövde någonting att göra av med pengarna på, förlustavdrag. Toppen, Dead Scouts, de tar vi!

Senare gick Per med i Traste Lindéns Kvintett i samband med en turné längs inlandsbanan, och under tiden med kvintetten skrev Per en del egna låtar som han tänkte skulle passa dem, men så tänkte han att ”fasen, man kanske skulle öppna eget”. Sagt och gjort. Perssons Pack föddes.

Han har genom åren spelat på de flesta scener du kan komma på. Haft 25000 i publiken – men också noll en gång. – Perssons Pack hade blivit bokade till Upplands Väsby under tiden då vi var som störst, och vi åkte dit med stor buss, långtradare, chaufförer och fem personer i crewet. Det kostade nog 150000 att ta dit oss, och så kommer det inte en enda, säger Per och skrockar. – Jag hade väl tänkt att Upplands Väsby inte riktigt är mina tasstrakter, där ska det vara soul och Europe. Men att ingen kommer!

De fick packa ihop och åka hem. Men det är definitivt ett undantagsfall.

Den bästa spelningen han kommer ihåg var på Magasinet i Göteborg precis efter en repa i Norge med halvkass uppslutning och kringelkrokiga vägar. Det var också under tiden med gamla Packet, men alldeles i början. – Vi kommer dit direkt från Norge, och det är ett ganska litet ställe, kanske 300 pers – och vi var så jäkla bra, det var ett enormt tryck. Håkan Hellström var på den spelningen och han sa att det var helt makalöst. Och det var det, berättar Per.

Varför blev det så bra tror du? – Det var så jäkla skönt att vara hemma i Sverige!

LIVET SOM MUSIKER är ingenting som Per ångrar. Han är glad att han valde den banan, trots att han kallar det både dumt och korkat också. Men det var det han ville göra. Och det gick och går att livnära sig på det. – När Perssons Pack tog fart blev vi bokade varje helg, två spelningar, och vi fick 800 pix per spelning. Det var standard. På den tiden kunde man leva på 1600 spänn i veckan, nu kan man knappt gå på mataffären för det.

Det är varken tuffare eller lättare att leva som musiker i dag, enligt Per. Man spelar sin musik helt enkelt. Men jobbet innebär också många timmar i telefon, mycket administrativt. Det vill inte Per hålla på med längre. Så när han startade Per Persson och Nya Packet så fick bandets trummis ”Norpan” kliva in och ta det. Per fokuserar på artisteriet. Spelar musik och skapar musik.

Han började tidigt att skriva låtar, och det har han fortsatt med.

Men kommer det lätt för dig? – Nej, det gör det inte. Men jag fick ett tips av Ian Hunter en gång, sångare i Mott the Hoople. När han skulle göra en låt så började han med att lyssna på sina gamla ungdomsidoler för att få den där känslan i kroppen. Euforin som man kände när man var ung och hörde någonting riktigt bra.

HAN SKRIVER ENSAM, och det är oftast hemma i soffan som låtarna kommer till honom. Jag frågar om han är en grubblare, men det tycker han ändå inte riktigt. – Själv tycker jag nog att jag är världens tjohejsan-kille. Hejsan tjena!, men jag är väl en grubblare ändå kanske.

Men hur går det till när en låt blir till, det undrar man ju. – Det handlar väldigt mycket om att sätta sig själv i sammanhang som man aldrig har varit i. Hade jag levt låtarna på riktigt så hade jag varit stendöd. Sen är jag lite som en skådis som smygtittar på folk. Jag tjuvlyssnar. ”Vad sa den där människan egentligen? Bra titel!”

Men låtarna handlar väldigt mycket om Per. Det är hans syn på olika saker i samhället.

Har du någon favorit som du skrivit? – Jag tycker väldigt mycket om ”Det liv jag älskar att leva tar långsamt livet av mig”, det är en sådan bra titel.

Det för oss utsökt in på rockstjärnelivet. För det har definitivt varit en del av hans resa. – Jag har i alla fall levt som en rockstjärna, det ska gudarna veta, säger Per och fortsätter: – Jag har gjort alla fel man kan göra, och säkert uppfunnit några nya längs vägen också.

Men han ångrar ingenting, och Per Persson fortsätter att vara en rockstjärna i själen. #

Tidslinje

Per Persson har i dag bandet Per Persson & Nya Packet, men här finns också en lista på Perssons tidigare gäng.

•Dead Scouts: 1983-1987.

•Traste Lindéns Kvintett, där Per var

med mellan: 1987-1989. •Perssons Pack: 1989-2014.

Sex snabba

Om du skulle ha valt ett annat instrument, vilket skulle det vara?

– Piano skulle vara kul, men jag är totalt färgblind verkar det som, jag kan knappt se skillnad på svart och vitt. Men tänk att vara på någon tråkig efterfest och sätta sig och spela lite boogie woogie, lite Charlie Norman. Alla blir glada!

Om du skulle gå på middag med en annan artist, död eller levande, vem skulle det vara?

– En ung Debbie Harry i Blondie. Hon var en del av New Yorkpunken och hängde på CBGBs, det skulle vara spännande.

Favoritlåt?

– Gentle on my mind i Elvis Presleys version. Riktigt bra, väldigt funkig. Och Omkring tiggarn’ från Loussa, Torsten Bergmans version.

Drömscen?

– Nej, det har jag faktiskt inte.

Om du inte skulle vara musiker, vad skulle du vara då?

– Chaufför tror jag. Mark Knopfler sa en gång att han bara umgås med långtradarchaufförerna de hade. De sitter ensamma i sina bilar och funderar. Tänkande människor.

Vad börjar du med, text eller tonsättning? – Både och, de ska ske samtidigt.

Har du något partytrick eller dold talang?

– Nej, det har jag nog inte. Men jag är rätt bra på att laga mat.