Historiken 150 år by Hartman

Hartman - Handel i 150 år

Hartman

Handel i 150 år

Paula Lindström

Hartman Handel i 150 ĂĽr

Innehåll 1. Förord 2. Personer som inverkat på Hartmans tillblivelse och historia 3. Familjeföretagande 4. Hartmans hus 100 år 5. Hartman som arbetsplats 6. Hågkomster om arbetsgivaren 7. Händelser och berättelser från åren som gått 8. Från generation till generation

Redaktör: Paula Lindström Översättning: Lena Björkqvist Fotografier: Svenna Martens, Hartmans arkiv Ombrytning och layout: Jaana Louhi ISBN 978-952-92-9973-7 Tryck: Oy Arkmedia Ab, Vasa 2011

Fรถrord

amiljeföretaget Oy C.J. Hartman Ab fyller 150 år den 2 augusti 2012. Denna milstolpe väckte tanken på en ny historik om företaget. Det har skett mycket i företaget efter den historik som skrevs för 25 år sedan. Dessutom har den förra historikens upplaga för länge sedan tagit slut och en ny generation har trätt in i läsekretsen. Företagets historia omspänner i praktiken alla faser av vårt lands näringsliv från dess liberalisering under andra hälften av 1800-talet till den gränslösa och globala nutiden. Denna tid innefattar också det självständiga Finlands tillblivelse, ett inbördeskrig, två världskrig, två globala börskrascher, högkonjunkturer, lågkonjunkturer, en ofantlig teknologisk utveckling och mycket mer. Vi önskar läsaren angenäma stunder med historiken. Samtidigt som den är en dokumentation av företagets historik för eftervärlden är den förhoppningsvis också en historia som intresserar läsaren. Med företagarhälsningar Björn Hartman 5

Personer som inverkat pĂĽ Hartmans tillblivelse och historia

Vasas och köpmannasläkten Hartmans historia

veriges kung Karl IX grundade Vasa stad på Korsholms gamla handels- och hamnplats den 2 oktober 1606. Tack vare förbindelserna över havet tjänade största delen av invånarna sitt levebröd inom skeppsbyggnad och handel. På 1600-talet var Vasa en framgångsrik tjär- och sädstad. Endast borgarna och hantverkarna ansågs på den tiden höra till stadens invånare. Bara borgare fick köpa mark och gods. Största delen av befolkningen idkade naturahushållning, brukade jorden, höll boskap och fiskade. Skråväsendet utvecklades och förde med sig en stor skara näringsidkare till Vasa. Skråna bjöd in hantverkare och mästare från utlandet. Utrikeshandel bedrevs med en växande handelsflotta. I Kvarken gav istiden upphov till en landhöjning som innebär att landet höjer sig i förhållande till havsytan med åtta millimeter per år, det vill säga cirka en meter på hundra år. På grund av landhöjningen blev hamnen i det gamla Vasa snart för grund och flyttades därför 1789 till sundet mellan Brändö och Smulterö tio kilometer från det dåtida centrumet. Området arrenderades av bönderna i byarna Buss och Bossar, och arrendet var en och en halv tunna salt per år. Johan Hartman föddes i Gävle i Sverige den 5 juli 1756. I något skede flyttade ynglingen till Åbo, där han studerade. Vid 24 års ålder, år 1780, flyttade han med sin bror Mikael till Vasa. Johan inledde sin yrkesbana som skomakare och var ålderman för skomakarna i Vasa 1788−1804. Åldermannens uppgift var att föra en förteckning över stadens arbetare och meddela arbetaren föregående kväll hos vem denne skulle arbeta följande dag. För detta fick

åldermannen en lön på en skilling för varje arbetare som han skickade i arbete. Johan var dessutom intresserad av handel och bedrev provianthandel, till en början i liten skala. År 1804 ansökte han om rätt att bedriva livsmedelshandel, och ansökan bifölls. Då sålde han sitt skolager och koncentrerade sig helt på handeln med livsmedel. Det sägs att Johan hade sinne för affärer. Redan när han var skomakare och bedrev handel som bisyssla förtjänade han så mycket att han kunde köpa fyra lotter (nr 77-80) och dessutom en affärsfastighet (lott nr 24). Johan brukade jorden på sina ägor. Den största avkastningen som rågen gav var 19 tunnor år 1799. Johan nöjde sig inte med enbart livsmedelshandel utan började också idka exportoch importverksamhet. Han hörde på den tiden till de största skattebetalarna i Vasa. På fritiden jagade Johan med sin jakthund. Han var 1790 den enda i Vasa som ägde en guldklocka. Guldklockorna var på denna tid så dyra att det i allmänhet bara var högre tjänstemän och adliga som hade råd med sådana. I Finska kriget 1808−1809, i vilket Ryssland erövrade Finland av Sverige, fördes krig på finsk mark endast 1808. Ryssarna intog Vasa och staden blev nästan helt förstörd. Soldater rånade stadsborna och många invånare dödades. Krigsskadorna ersattes genom skattelättnader, men Vasaborna fick inga ersättningar för sina förluster. Rödsoten spreds med armén och skördade många offer bland befolkningen. Dessutom var det stor brist på mat. Det finns inga uppgifter om hur det gick med Johans egendom i samband med denna förstörelse. Johan dog den 26 sep9

tember 1809 vid 53 års ålder. Han lämnade efter sig tre söner. Den yngste, Carl Fredrik, född den 13 maj 1795, var bara 14 år vid faderns död.

Carl Fredrik Hartman

en 25 april 1814 lämnade den 19-årige Carl Fredrik in en ansökan till Vasa stad om tillstånd att bli handelsman. Staden krävde dock att han skulle avlägga examen för handelsmän innan han skulle få börja idka handel. Handelsmännen Visell och Björk fungerade som förhörare när han avlade examen. Carl Fredrik avlade examen och betalade den 22 augusti 1814 en sex års borgen för skatterna. Eric-Gustav Björk och Johan Grönberg var borgensmän. Han lämnade ifrån sig tillståndet 11 år senare och flyttade till Lillkyro, där han blev bonde. Orsaken till detta är inte känd. Samma år, 1825, blev Nikolai I kejsare i Ryssland och storfurste av Finland. I Ryssland gjordes många uppror mot hans makttillträde. Han var en mycket konservativ kejsare. Nikolai I:s tid var en reaktionär tid i Finland. Lantdagen sammankallades inte, censuren skärptes och kommittén för de finska ärendena upplöstes. Carl Fredrik flyttade med sin familj tillbaka till Vasa 1839 efter 14 år i Lillkyro. Till familjen hörde hustrun Maria Elisabeth, två söner och två döttrar. Det var det yngsta barnet Carl Johan som senare grundade C. J. Hartman. När Carl Fredrik flyttade tillbaka återfick han sitt tillstånd att bedriva livsmedelshandel i Vasa. Inte heller denna gång trivdes Carl Fredrik som köpman, utan redan 1844 avslutade han verksamheten och lämnade ifrån sig tillståndet att idka handel. Staden tillät emellertid inte att han genast sade upp tillståndet, eftersom det återstod borgen för sex år. Carl Fredrik ansökte om tillstånd på nytt efter fyra år och fick det. Vad han gjorde under de följande 14 åren finns det inga uppgifter om. När han dog den 23 september 1862 vid 67 års ålder fick hans hustru och barn ärva lott nr 238 i tredje kvarteret i sjunde stadsdelen och ett kålland på Staketgatan. Carl Fredrik hann uppleva att den yngsta sonen fick borgarrättigheten och grundade en affärsrörelse. Även storebror Fredrik August var köpman och rådman i Vasa. Vasa stad, som var en trästad, förstördes nästan helt i en brand 1852. Branden blev våldsam på grund av den exceptionellt torra sommaren, som hade lett till att husens halm- och pärttak var mycket torra. Endast tjugo hus nära hovrätten och utanför staden klarade sig. En del av stadens borgare ville flytta staden till en ny plats, me10

Maria Elisabeth Hartman

dan en del motsatte sig detta. De som understödde flytten vann. Alexander II beslutade att flytta staden och att staten ska överlåta mark till staden och att privat mark ska tvångsinlösas. Den nya staden byggdes närmare havet och hamnen, sju kilometer väster om den gamla staden, på Klemetsö udde. Arkitekt Carl Axel Setterberg fick ansvar för planläggningen. Alexander II beslutade den 25 april 1855 att staden skulle heta Nikolaistad och fastställde stadsplanen den 1 augusti 1855. Flytten av Vasa var på lång sikt till fördel för staden. Man fick en ny, djupare hamn närmare staden. Staden byggdes enligt en tydlig stadsplan och den nya industrin fick använda modernare teknologi. Då liberala förnyelser samtidigt trädde i kraft, började näringslivet i Vasa växa kraftigt.

Utöver de företag som hade varit verksamma i det gamla Vasa och som nu fortsatte sin verksamhet i den nya staden, grundades i slutet av 1800-talet i Vasa även många nya företag. På denna utveckling inverkade näringsfriheten och de förbättrade hamnförhållandena, men även den stora efterfrågan på varor i den växande staden. Näringslivet stimulerades också av att kommunikationerna förbättrades. Posttransporten underlättades då frimärket togs i bruk 1856. Samma år kom också telegrafen. Vasa fick telefon 1882, järnväg 1883 och elektricitet 1890. Landsvägarna till den omgivande landsbygden förbättrades dock långsamt, för de hade i och med den nya järnvägen förlorat en del av sin betydelse.

Carl Johan Hartman

. J. Hartmans grundare Carl Johan Hartman föddes den 4 juni 1838 i Lillkyro. Efter att ha genomgått Vasa högre elementarskola tog han tjänst hos Nils Petter Åberg. Åberg, född 1819, idkade livsmedelshandel samt import- och exporthandel. Han ägde fartyg och drev ett skeppsrederi. Först arbetade den 13-årige Carl Johan inom detaljförsäljningen. Under Krimkriget fick han sköta bland annat provianttransporterna över Bottenviken mellan Vasa och Umeå. Efter ett års studier 1856 i Vasa Handelsskola fick han börja utföra kontorsuppgifter. Han blev dock allt mer intresserad av en karriär som självständig köpman. För att få bli köpman måste man hos magistraten ansöka om borgarrättighet och tillstånd att idka inrikes- och utrikeshandel i staden. Utöver tillstånd skulle man skaffa borgen för de skatter som skulle betalas för de första sex åren. Nils Petter Åberg och hans äldre bror Fredrik August gick i borgen för honom. Han måste också betala 30 silverrubel till Handelsocietetens Understödskassa samt svära borgareeden. Ansökan bifölls den 28 april 1862 av magistraten i Vasa. Tidpunkten var lämplig. Byggnadsordningen för den nya staden Vasa hade blivit klar 1856 och de första tomterna såldes nu på auktion. Den nya näringsfriheten, de förbättrade hamnförhållandena och efterfrågan på varor betydde blomstrande tider för handeln. För en ung och arbetssam man fanns det goda möjligheter till framgång. Fram till 1850 var myndigheternas kontroll över det finländska näringslivet mycket sträng. Handel tilläts en-

dast i städerna och skråväsendet innebar att man inte fritt kunde välja hantverkaryrke. Handel, industri och hantverk koncentrerades till städerna. Handel och sjöfart uppmuntrades, vilket ledde till att majoriteten av de handelsföretag som grundades på denna tid och ända till slutet av 1800-talet var typiska handelshus som i parti och minut bedrev egen exportoch importverksamhet, ofta med egna fartyg. År 1859 blev handeln och hantverkaryrkena fria på landsbygden och år 1868 avskaffades skråväsendet. Inom handeln ledde detta snart till konkurrens och arbetsfördelning. Det lönade sig inte längre för handelshusen att ha alla varor i sortimentet. Handeln blev mer och mer branschindelad. Under de sista årtiondena av 1800-talet hade järnvaruhandeln utvecklats så långt att den blev en av de första specialbranscherna i vårt land. Järnvaruhandeln dominerades av importerat byggnadsmaterial såsom byggnadssmiden och cement samt järnvaror för jordbruket: harvar, plogar och slåttermaskiner. En stor del av stångjärnen, tackjärnen, de olika gjutjärnsprodukterna och verktygen tillverkades i finländska järnbruk, i Österbotten i bland annat bruken i Kimo, Orisberg och Oravais. Fram till 1860-talet ägdes handels- och industriföretagen av en person eller på sin höjd av två kompanjoner. Enligt lagstiftningen svarade ägarna med hela sin egendom för företagets affärer. För utvecklingen av näringslivet krävdes allt större kapitalinsatser. Få var villiga att riskera hela sin förmögenhet på ett nytt företag. Aktiebolaget 13

Vy รถver Handelsesplanaden

C.J. Hartmans kolonialvaruhandel

14 18

Affärskorrespondens från 1916

Nils Petter Åberg

Recept på körsbärsvin

15 19

kan anses ha utvecklats från de handelskompanier som grundades i olika länder i Europa på 1600- och 1700-talet. I Sverige stiftades den första aktiebolagslagen 1848. I Finland fick vi den första aktiebolagslagen 1864. Samtidigt stiftades en lag som möjliggjorde grundande av affärsbanker som tog hand om besparingarna och gav näringsidkarna lån.

. J. Hartmans Kolonialvaruhandel öppnades den 2 augusti 1862 med två medhjälpare på Hovrättsesplanaden 15 vid salutorget i Vasa. Den var inrymd i nedre våningen av ett hus som hyrdes av Nils Petter Åberg, och köpmannen med familj bodde i övre våningen. Åberg hade köpt tomten vid torget fyra år tidigare av länskonduktör Ossian Långhjelm, som hade ropat in den på en auktion 1856, när tomterna i den nya staden Vasa började säljas. Carl Johans hyresvärd och borgensman Nils Petter Åberg drabbades under årens lopp av många motgångar. När Vasa brann 1852 förlorade han en förmögenhet och under Krimkriget 1853−1856 sänktes hans fartyg. Under missväxtåren gjorde han stora kreditförluster, vilket ledde till att han slutligen gick i konkurs 1869. Carl Johan köpte fastigheterna på Hovrättsesplanaden 15 och Kyrkoesplanaden 1 av konkursboet. Kyrkoesplanaden 1 användes som varulager och som stall för Carl Johans hästar. C. J. Hartmans Kolonialvaruhandel var ett tidstypiskt handelshus med egen import- och exportverksamhet. Det huvudsakliga exportlandet var Sverige och den största exportprodukten var tjära. Till exportprodukterna hörde också landsbygdsprodukter, rågkorn och smör från landsbygden i närområdet. Importen bestod av livsmedel från Ryssland samt av kolonialvaror och metallindustriprodukter från Västeuropa. Även inhemska industriprodukter förmedlades. Under de första åren såldes i butiken huvudsakligen livsmedel och järnsmiden men också punsch och likör, som Carl Johan själv enligt eget recept tillverkade i tvättstugan. Försäljningen skedde nästan uteslutande på kredit. Räkningarna skrevs och skickades en gång om året kring nyår. Carl Johan fattade kreditbesluten och arbetade för det mesta i sitt kontor. Ganska ofta kunde man emellertid se honom hjälpa till med försäljningen och under lediga stunder undervisade han personalen i varukunskap, bokföring och affärsteknik. Under sitt första verksamhetsår ingick Carl Johan fasta affärsförbindelser med en stor del av den finskspråkiga

landsbygdens lanthandlare. Det var oftast frågan om byteshandel: tobak, öl, brännvin, tyger och järnvaror byttes mot tjära, smör och levande djur. År 1863 blev Carl Johan Vasas största exportör av levande djur. Försändelserna omfattade flera hundra kor, svin och får. Carl Johan avslutade sin exportverksamhet helt 1876. Då var segelfartygens tid över, och därför fanns det inte längre någon marknad för den huvudsakliga exportprodukten tjära. Carl Johan ägde själv inga fartyg och kunde därför lätt övergå till enbart import. Vasa hade på 1880-talet utvecklats till en betydande grossiststad. Grosshandeln i Vasa var ända till 1910-talet större än i någon annan finländsk stad av samma storlek. Detta berodde till stor del på den efterfrågan på produkter som lanthandlarna skapade. På 1880-talet hade endast Åbo och Björneborgs län fler lanthandlare än Vasa län. Näringslivet stimulerades också av att kommunikationerna förbättrades.

n näringsgren som utvecklades kraftigt i Österbotten i slutet av 1800-talet var öltillverkningen. Carl Johan grundade 1866 ett eget bryggeri, Lahti Ölbryggeri, i Dragnäsbäck i Vasa. De första ölprodukterna Bayersktöl och Swenskt-öl kom ut på marknaden samma år. År 1867 blev John Lindeman delägare då han köpte en niondedel av bryggeriet. Namnet ändrades samtidigt till Lahti Ölbryggeri Bolag. Produktionen bestod av öl, mjöd och svagdricka. När Lindeman dog 1868 övergick hans andel till änkan Maria Amalia Lindeman. Mästaren Johan Pettersson ansvarade för ölbryggningen. Ägarna blandade sig inte i ölbryggeriets produktion, utan Pettersson hade full kontroll över fabriken. Fabriken kallades allmänt Petterssons Bryggeri. Största delen av produkterna såldes till lanthandlarna. Försäljningen gick så bra att företaget 1884 utöver mästaren hade 16 anställda. Produktionen hade ökat från 90 000 flaskor det första året till 350 000 flaskor. Från och med 1883 fick man till och med beställa öl per telefon, på numret 19. Den första telefonbeställningen gjorde Carl Johan själv till sin butik. Carl Johan hade en egen ölstuga i byggnaden bakom butiken i centrum och på innergården en gäststuga, där långväga resenärer fick mat och logi. År 1892 uppförde Bryggeri Aktiebolag Bock ett bryggeri bredvid Lahti Ölbryggeri. Bryggeriernas tomter hade avstyckats från samma tomt (nuvarande Gerbyvägen 14). Bocks bryggeri byggdes mellan den närliggande sjön och 17

en del av Lahtibryggeriet, vilket orsakade ett problem. Carl Johan hade en gång i tiden dragit en vattenledning från sjön till bryggeriet genom denna tomt. I Bocks bryggeri gillade man inte vattenledningen. Direktör Sjödahl ställde flera krav som gällde vattenledningen. Carl Johan gick inte med på kraven, men konflikten fick sin lösning 1892. Carl Johan erbjöd då Bocks bryggeri att få köpa Lahti Ölbryggeri, inklusive tomten, vilket Sjödahl gjorde. En del av köpesumman bestod av aktier i Bocks bryggeri. Alla dessa aktier tillföll Carl Johan. Han blev samma år också medlem i Bocks direktion, i vilken han satt fram till 1905. Samma år kom det fram att Sjödahl, som också var bankdirektör, från 1896 hade förskingrat en stor del av Bocks tillgångar. Han hade också förskingrat tillgångar i andra företag i vilkas förvaltning han deltog. Sjödahl dömdes till 8 år 9 månaders tukthus i Kakola i Åbo och förlorade sitt medborgerliga förtroende för 4 år. Hela Bocks styrelse byttes ut och bryggerimästare Hjalmar Westerlund blev verkställande direktör och disponent.

r 1881 hade sortimentet i kolonialvaruhandeln blivit så brett och försäljningen av järnvaror så stor att det blev nödvändigt att utvidga butiken. Butiken delades in i en järnavdelning, en kolonialvaruavdelning, en tygavdelning och en konjaksavdelning. Den hade 15 anställda. Järnavdelningen fick en egen ingång mitt i huset och Jonas Åberg blev föreståndare för järnavdelningen. Konjaksavdelningen låg i vänstra delen av huset och sköttes av järnavdelningens personal. Tygavdelningen i bakre rummet sköttes av fröken Axelqvist. Järnavdelningens omsättning fortsatte att stiga, och 1895 översteg den de andra avdelningarnas sammanlagda omsättning. Två år senare översteg även bokföringsvärdet för järnvarulagret de övriga lagrens totala värde, och i reklamen började man använda namnet C. J. Hartmans Jernboda i stället för C. J. Hartmans Kolonialvaruhandel. Före sekelskiftet var petroleum en av järnavdelningens viktigaste varor. Petroleum behövdes i stadens gatlyktor. Efter sin egentliga specialisering blev C. J. Hartmans Jernboda den andra järnaffären i Vasa. Den första hade byggmästare August Lassell grundat 1880. Lassell hade även 1877 från Sverige skaffat en ångdriven vedsåg, som han placerade vid Fiskarstranden. Med sin bolagskamrat, svensken Albert Wisén, drev han järnaffären på Strandgatan 13 och en sidoaffär vid salutorget, som Wisén övertog när kompanjonerna gick skilda vägar 1890. August Lassell 18

gick i konkurs 1899 då han på grund av den dåliga skörden inte hade lyckats sälja ett stort lager amerikanska Deering-slåttermaskiner. Med stöd av brännvinslagen 1865 förbjöds hembränningen. Detta ledde till att många nya brännerier grundades. Det var relativt lätt att få tillstånd, då brännvinstillverkningen var underställd allmänna näringslagen. Ett av de nya brännerierna var Pohjola Bränneri, som Hjalmar Nordgren grundade på Vörågatan 1. På världsutställningen i Paris fick Nordgrens produkter silvermedalj. Produktionen var dock blygsam, så Nordgren gick i konkurs 1882. Carl Johan, Föreningsbankens kontorschef Viktor Schauman samt köpmännen Toivo Nyström och Joachim Kurtén gick i borgen för Nordgrens skatter, så att han kunde fortsätta sin produktion i ytterligare fyra år, fram till sin död. Därefter övertog Carl Johan och Viktor Schauman konkursboet och fick tillstånd att tillverka brännvin under de två följande åren. Största delen av inkomsten från produktionen gick till betalning av konkursboets skulder. År 1888 såldes bränneriet vidare till handelsmannen J. E. Moe. Bokslut gjorde Carl Johan upp ungefär vartannat eller vart tredje år som ett sammandrag, som en slags balansräkningar. Innan Erik år 1910 tog över ledningen av företaget var man inte så noga med bokföringen. De första bokslut som finns bevarade är från 1880-talet. Årsresultatet var gott under alla år och balansens totalsumma översteg för första gången en miljon mark 1886. En stor del av sitt kapital investerade Carl Johan på nytt i verksamheten; andelen eget kapital av totalkapitalet hade ända sedan 1880 varit över 92 procent. Carl Johan investerade också i aktier och fastigheter. Aktieinnehavet var störst i Bryggeri Ab Bock, Nordsjö Ångbåts Ab, Wasa Aktiebank, Wasa Ångfartygs Ab och Wasa Ångkvarns Ab. Han köpte fastigheten Rådhusgatan 24, som dock såldes till Wasa Aktiebank 1901. För att skaffa familjen ett sommarställe köpte han ön Fjällgrund i Vasa skärgård. När Wasa Telefonförening grundades 1882 tecknade Carl Johan två aktier, en för butikens och en för ölbryggeriets räkning. Några år senare köptes en tredje telefon. Familjen Hartman hade nummer 12 och affären nummer 70.

arl Johan hann även med mycket annat än att sköta sina affärer. Han hörde till diskontokommittén för Finlands Banks kontor i Vasa och var revisor i Wasa Aktiebank. Han deltog också i grundandet av ångbåts19

bolagen Wasa-Nordsjö Ångbåts Ab, Wasa Ångfartygs Ab och Ångbåtsaktiebolaget Gustaf Wasa, och satt även i deras direktioner. När Wasa Livränte- och Kapitalförsäkringsanstalt stiftades 1873 var han en av stiftarna och kom att sitta i dess förvaltning i 20 år. År 1897 deltog han i grundandet av Wasa Sockerbruk och åren 1900−1915 var han medlem i Wasa Ångkvarns Ab:s direktion. Carl Johan var också samhällspåverkare. Han hörde från och med 1864 till Stadens Äldste, och efter att Stadens Äldste hade ändrats till stadsfullmäktige fortsatte han som fullmäktigeledamot ända till 1902. Alexander III och Finlands senat förlänade 1889 Carl Johan titeln kommerseråd för hans aktivitet inom utvecklingen av handeln och industrin i Vasa. Carl Johan deltog aktivt i köpmannaorganisationernas verksamhet i olika ledningsuppgifter. Han deltog också i grundandet av Vaasan suomalainen lyseo 1880 och satt flera år i dess direktion och föräldraråd. Carl Johan och Maria Hartman fick nio barn. Sju av dem, pojkarna Viktor, Fredrik och Erik och flickorna Sigrid, Gertrud, Thyra och Eva, nådde vuxen ålder. Viktor var äldst av pojkarna. Efter att ha utexaminerats som ingenjör 1884 från Polytekniska institutet i Helsingfors började han arbeta i faderns firma. Några år senare insjuknade han dock i tuberkulos, och när sjukdomen förvärrades reste han till kurorten Falkenstein i Tyskland för att få vistas i ett varmare klimat. Han tillfrisknade emellertid inte. Viktor avled på hemresan ombord på ångbåten Vega i juli 1893. Fredrik blev ögonläkare. Efter att ha blivit filosofie kandidat 1888 och medicine kandidat 1890 öppnade han egen praktik på Sandögatan. Den yngsta sonen Erik föddes den 9 januari 1877. Efter avlagd studentexamen vid Wasa Svenska Lyceum 1897 studerade han vidare vid Handelsakademin i Gera i Tyskland. Efter examen i Tyskland började han arbeta i faderns firma. År 1910 drog sig Carl Johan tillbaka från affärslivet och överlät firman åt sonen Erik, som då var 33 år. Erik fick överta firman med två skuldsedlar. Med en totalsumma på 1 050 000 mark blev han ensam ägare till firman C. J. Hartman. Carl Johan fick nöjd lämna över ansvaret för företaget och njuta av den välförtjänade ledigheten på äldre dagar. Förutom fordran på Erik ägde han stora belopp i aktier och bankdepositioner. Han hade köpt fastigheten på Strandgatan 8 samma år, och dit flyttade han nu tillsammans med hustrun Maria. Alla sina uppdrag avsade sig Carl Johan dock inte. Efter 1910 var han ännu under några år direktionsmedlem i 20

Vasa Ångkvarns Ab, suppleant i direktionen för Ab Wasa Telefonförening och hedersledamot i Wasa Bibelsällskap. Kontakten med firman bröt han inte heller helt; han tog även på äldre dagar dagliga promenader för att inspektera hur saker och ting sköttes i firman. På Vasa stads 300-årsdag den 31 januari 1911 donerade Carl Johan och Maria Hartman 100 000 mark till staden för ’’handelns och kommunikationernas förkofran, underlättande och förbättring, medelst praktiska åtgärder, Vasa stad till nytta’’. Carl Johan Hartman blev 79 år gammal. Ett händelserikt liv tog slut den 26 september 1917.

Erik Hartman

rik Gustaf Hartman föddes i Vasa den 9 januari 1877. Han var näst yngst av Carl Johans och Marias barn. Efter avlagd studentexamen vid Wasa Svenska Lyceum 1897 studerade han vidare vid Handelsakademin i Gera i Tyskland. Efter examen i Tyskland började han arbeta i faderns firma. Erik skulle helst av allt ha velat bli arkitekt, men på faderns inrådan övergav han planerna på arkitektstudier. Han övertog ledningen av C. J. Hartman 1910. Intresset för arkitektur ledde emellertid till att han trots faderns varningar beslutade att riva den gamla butiken och låta uppföra ett nytt, större affärshus på samma ställe. I början av 1911 inleddes byggnadsarbetet. Affärsverksamheten fick inte ta skada av byggnadsarbetet, så det nya huset byggdes i etapper. När den första delen i väster stod klar flyttades butiken tillfälligt dit. Det gamla affärshuset, som Setterberg hade ritat, flyttades till Eriks tomt på Storalånggatan 1. Där står huset kvar ännu i dag. Ritningarna för flytten av huset gjordes av byggmästare Otto Ekman. Våren 1913 blev byggnadens andra del klar och butiken kunde flytta in i den östra delen av huset i hörnet av Hovrättsesplanaden och Handelsesplanaden. Det finns mer att läsa om affärshuset i kapitlet Hartmans hus 100 år i denna historik. De totala kostnaderna för nybygget uppgick till 1 487 874 mark. Om man i byggnadskostnaderna inräknar det pris som Erik hade betalat för det gamla hörnhuset samt rivningen och flyttningen av huset, så uppgick kostnaden

för hela projektet till drygt 1,6 miljoner dåtida mark. Erik finansierade uppförandet av affärshuset till största delen med lån. Att ta lån visade sig vara ett mycket bra beslut, eftersom inflationen under krigsåren var hög. På den tiden var lånetiderna så långa som 50 år och räntorna fasta; 6 % under de första 20 åren och 5,5 % under de sista 30 åren. Indexvillkor användes inte. Butiken inreddes i amerikansk stil. Bakom varje disk fanns hyllor i fyrdubbla rader ända upp till taket. På varje låda fanns en modell av innehållet fastskruvat så att man skulle hitta varorna. Butikspersonalen använde stegar på hjul för att nå upp till de översta hyllorna. Järnavdelningens butiksdisk hade importerats från Amerika. Disken var Eriks stolthet, och den skulle alltid hållas välpolerad. För större varor hade det byggts en lagerkällare på 1 200 kvadratmeter under huset och ett lagerutrymme på 900 kvadratmeter på vinden. Butiken hade en yta på 350 kvadratmeter. För transporten av varor från lagren till butiken fanns två elhissar. I butiken gick en linbana som expediterna använde för att sända iväg kundens betalning i små penningburkar till butikskassan och få tillbaka kvitto och växelmynt. Utöver lagerutrymmena i affärshuset ägde Erik de magasin som fanns vid stranden av Brändö sund. I dessa magasin förvarades cement och koks. På Kyrkoesplanaden 1 förvarades byggnadsjärn och en del av hästarna. I Smedsby fanns dessutom ett oljemagasin, där oljor, torra färger och brandfarliga ämnen förvarades. Förutom Hartmans affärshus byggdes år 1912 i Vasa 23

även till exempel Restaurang Ernst och Hotell Central. Gatorna i centrum var stenbelagda och de flesta hushållen hade elektricitet. Däremot var det inte många som hade telefon. Gatubelysning hade man haft i flera år. I staden fanns 25 bilar: 14 taxibilar, 10 bilar i privat bruk och en lastbil. Taxibilarna beställdes per telefon. Om man ville förnöja sig på en vinterkväll kunde man välja mellan till exempel en musikafton, en maskerad på brandkårshuset, en tysk ölkväll på Sällskapsklubben eller en kabaré på Hotell Ernst. Man kunde också gå på bio i någon av stadens tre biografer Olympia, Apollo Maxim och Scala. På biograferna visades de första levande bilderna och dokumentärer om de senaste världshändelserna. Till påsk kunde man beställa bryggeriet Bocks utmärkta mjöd. Till valborg öppnade Restaurang Strandpaviljongen och Sandviksvillan sina dörrar för sommaren. Somrarna tillbringade de rika familjerna med sitt tjänstefolk i sina sommarhus i Vasa skärgård, där de hade ett aktivt sällskapsliv. Stora bjudningar och fester ordnades ofta. I Wasabladet, som utkom varannan dag, gjordes under sommarmånaderna reklam för en nyhet: Evinrude, en roddbåtsmotor som man fick med 2, 2,5 eller 4 hästkrafter. Det fanns flera strandkaféer och badstränder, en av dem nedanför Hovrättsesplanaden. På somrarna avgick varje onsdag och lördag Lennart Backmans ångfartyg Carl von Linné antingen till Härnösand eller till Sundsvall. Detsamma gjorde Gustav Swanljungs Westkusten, som dock förliste 1913 utanför Rönnskär med hela besättningen. Livet i staden präglades av optimism och en stark tro på framtiden. Utvecklingens vindar blåste och många uppfinningar hade inlett teknologins frammarsch. Det tidigare stabila landsbygdssamhället hade förändrats. Stadens officiella namn var Nikolaistad, men de flesta vägrade använda det namnet. Finland lydde under det ryska tsarväldet, men tankarna om ett självständigt Finland hade pyrt i flera år och kulminerade genom landstigningen av den 27:e jägarbataljonen utanför Vasa på senhösten 1917 och genom frihetskrigets utbrott.

rån 1860-talet till första världskrigets utbrott hade järnvaruhandeln i Finland inte genomgått några större förändringar. Näringslivets utveckling var även annars stabil och relativt långsam och priserna höll sig på ungefär samma nivå. Kriget innebar dock för ekonomins del att penningvärdet försvagades. Inflation på grund av ökad efterfrågan var ett fenomen som var okänt före

kriget. När priserna på varor under krigsåren började stiga, följde man vid prissättningen noggrant med prisförändringarna och sålde slut på sina lager med, vad man trodde, goda vinster. Nya dyrare varor vågade man inte köpa. Man trodde att kriget skulle bli kort och att priserna snabbt skulle återgå till normal nivå. När kriget tog slut visade det sig att det försvagade penningvärdet skulle bli relativt bestående. Många köpmän köpte då stora mängder varor och tog på myndigheternas uppmaning utländska krediter. Man hoppades att markens värde skulle stiga igen. När priserna sedan rasade på världsmarknaden 1920 betydde det för många företag stora förluster, då utlandsskulderna skulle återbetalas. Erik undgick som tur var kursförluster och kunde konstatera till och med kursvinster 1920 och 1921. Partiförsäljningen av järnvaror och byggnadsmaterial stod för en stor del av företagets omsättning på 1910- och 1920-talen. I varusortimentet ingick cement, olika takplåtar, byggnadsjärn, färger och oljor. I början av 1900-talet hade man upphört med försäljningen av alkohol och öl, och tygavdelningen hade också lagts ned. Inom detaljförsäljningen såldes verktyg samt sport- och hushållsartiklar. På färgavdelningen såldes ännu tobak och ost, men inga andra livsmedel. Ostarna kom från Jordbrukarnas Mejeri. Ostarna, som vägde 40 kg, förvarades i källaren. De måste vändas en gång i veckan, och i samband med det torkades de med en lätt fuktad och saltad säckväv. Efterfrågan på Hartmans berömda ost var så stor att man aldrig hann förvara dem tillräckligt länge för att de skulle hinna bli riktigt goda. Ostförsäljningen upphörde i början av 1930-talet, när det enligt de nya hälsovårdsbestämmelserna blev förbjudet att sälja ost och färger i samma lokal. År 1917 infördes lagen om åtta timmars arbetsdag. Arbetsdagen på C. J. Hartman blev två timmar kortare. Av gammal vana fortsatte dock en del av personalen arbetet efter arbetsdagens slut, trots att övertidsersättning på den tiden var ett okänt begrepp. Inventeringen var arbetsdryg och kunde ibland ta en månad. Medan inventeringen pågick skulle varje vara som inventerades antecknas på en lapp. När man sedan sålde av den inventerade varan skulle den sålda andelen dras av från saldot på inventeringslappen. Det var en omständlig procedur, då alla varor ända till minsta spik såldes i lösvikt. Ofta var man tvungen att jobba övertid ännu på nyårsafton för att få inventeringen klar.

Erik och Elin pĂĽ promenad

BakgĂĽrden av huset

Importörer och partihandlare kom efter kriget med önskemål om att ett centralt inköpskontor skulle grundas. Denna idé hade framkastats mycket tidigare, men först efter de ekonomiska svårigheterna under krigsåren beslutade man att förverkliga den. Järnhandlarna hade redan 1907 grundat en egen samarbetsorganisation: Finska Järn- och Maskinaffärernas förening. Man försökte få till stånd avtal som skulle reglera den inbördes konkurrensen i branschen och planerade ett centralt inköpskontor. Före kriget gav föreningens verksamhet mycket få konkreta resultat. Det blev varubristen under kriget som gav den avgörande impulsen till grundandet av en centralaffär som skulle möjliggöra en bättre förhandlingsposition och fördelaktigare affärer för järnhandlarna. Rautakonttori grundades 1918. Järnhandlarna fick därmed en centralaffär, som med tiden fick en mycket stor betydelse. På teckningslistan, som omfattade 54 företag, tecknade Erik 75 aktier. Han var också medlem i Rautakonttoris ursprungliga förvaltningsråd, och han satt i förvaltningsrådet ända fram till sin död 1936. På Vasa Handelsförenings initiativ hade partihandlarna i Österbotten beslutat att sammanträda i Vasa den 28 februari 1920. I mötet deltog 47 handelsmän. Man beslutade ändra betalningstiden från tre månader till 30 dagar. För att få villkoren att gälla i hela landet tillsattes en kommitté som tog kontakt med Helsingfors Handelsförening. Resultatet blev Finlands Grossistförbund, som grundades den 28 maj 1920.

fter att de ekonomiska konsekvenserna av kriget hade övervunnits kom 1920-talet att karakteriseras av en stark expansion inom det finländska näringslivet. De nya handels- och produktionsmetoderna gav företagen stora vinster, som placerades i nya fabriker och i löneförhöjningar. Även i övrigt var kulturen på 1920-talet sorgfri, och människorna kände att de levde i ett slags brytningsskede mellan det gamla och det nya. För C. J. Hartmans del var utvecklingen relativt instabil. Erik fick två förlustår för fastigheten, som han bokförde åtskilt från firman, men i början av 1920-talet uppvisade fastighetens bokslut betydligt bättre årsresultat än firmans bokslut. När firman 1923 och 1924 gjorde betydande förluster kunde dessa täckas med fastighetens vinster. För hela 1910-talet saknas bokslutsuppgifter. Detta beror sannolikt på att Erik under oroligheterna kring frihetskriget fann för gott att göra sig av med sådant material. 28

Företagets första bil

Balansomslutningen översteg 10 miljoner mark 1922. Den första bilen skaffades till firman 1922. Sex år senare hade firman redan tre lastbilar och två personbilar. Största delen av varorna levererades dock ännu med hästkärror. Handelsresandena ansåg att det vara trevligare och varmare att resa med häst än med bil, trots att bilen var snabbare. På vintern var det dessutom omöjligt att ta sig fram med bil, då det var ovanligt med plogade vägar. Även Erik själv föredrog hästskjuts framför bil. Han lärde sig aldrig själv att köra bil utan bar i stället alltid en liten visselpipa på sig, och med den visslade han på en vosjika, med vilken han besökte oljelagren och magasinen. Firmans sista häst, Putte, såldes 1965 till Replot och den sista hästkarlen, Edvin Holmqvist, blev lageranställd. Börskraschen i New York i oktober 1929 var det tydligaste tecknet på att en världsomfattande depression hade börjat. Det dröjde 25 år innan kurserna nådde sam-

ma nivå som före kraschen. Depressionen började i Finland 1930 och pågick till 1933, det vill säga en ganska kort tid. Depressionen var som värst i februari 1932, då det fanns över 90 000 arbetslösa. C. J. Hartmans omsättning stagnerade. Många företag gick i konkurs, vilket ledde till att även Erik var tvungen att skriva av kredit- och borgensförluster. Företagets resultat blev dåligt och förlusterna uppgick 1930 till sammanlagt 1,5 miljoner mark. Även de övriga depressionsåren gav förluster. År 1933 började ekonomin återhämta sig. Omsättningen började öka igen och översteg 1934 nivån före depressionen. Erik hade under depressionsåren fått en till anledning att vara nöjd över sin fastighet. Fastighetens årsresultat hade under varje depressionsår förutom 1930, då firmans förlust var rekordhög, räckt mer än väl för att täcka firmans förluster. Även 1923 och 1924 hade firmans förlust täckts med nettovinsterna från uthyrningen av fastig29

heten. Dessutom hade inflationen medfört att fastighetens långvariga lån hade blivit mycket förmånliga. Beslutet att bygga ett affärshus hade milt sagt varit lyckat. Konkurrensen hårdnade betydligt på 1930-talet. När det gällde priserna var konkurrensen så hård att Finska Järn- och Maskinaffärernas förening för första gången behandlade förslag om lokala prisavtal eller speciella försäljningsdistrikt, dock utan resultat. C. J. Hartmans största kunder 1934 var Oy Kemi Ab, Wasa Ångkvarns Ab, Wasa Bomullsmanufaktur Ab, Finska Sockerfabriks Ab och Wasa Tekniska Fabriks Ab. Den största kunden Oy Kemi Ab köpte detta år varor för 782 439 mark. År 1932 lyckades Erik få agenturen för produkterna från Svenska Kullagerfabriken SKF. Agenturen omfattade försäljning av hästkärror, industrimaskiner och kullager till bilar. Detta kom att få ännu större betydelse när SKF började tillverka även andra produkter och när man med SKF som referens lyckades få agenturen för andra svenska företag.

rik utnämndes till Sveriges vicekonsul 1918. Han rönte stor uppskattning inte bara för skötseln av sitt företag utan också för sitt ordförandeskap i flera föreningar, den största uppskattningen kanske för chefskapet i Vasa Skyddskår. Under frihetskriget hade han många uppgifter: begravningar, tal och resande av minnesmärken. Som chef för Vasa Skyddskår blev han så populär att general Mannerheim senare utsåg honom till medlem i den kommitté som fick i uppdrag att uppföra Frihetsstatyn i Vasa. Tyvärr fick han inte se resultatet av sitt arbete. Han avled några år innan statyn var klar. Fosterlandet och hemstaden låg Erik varmt om hjärtat. Det kan man sluta sig till av hans långvariga verksamhet som ordförande för Vasa Frivilliga Brandkår, Vasa Handelsförening, Österbottens Historiska Museum, Scoutkåren Vasagossarna och Vasa Segelförening. Utöver dessa var han medlem i flera andra föreningar. Eriks intresse för näringslivet sträckte sig även utanför Vasa. Han hade ett betydande aktieinnehav i Finska Ångfartygs Ab, Helsingfors Aktiebank och Finska Socker Ab, och eftersom han var medlem i bolagens förvaltningsråd hade han goda möjligheter att bevaka sina intressen. På den egna orten deltog han aktivt i skötseln av ett flertal industriföretag. Han satt i direktionerna för Oravais Fabrik, Wasa Tekniska Fabrik och Wasa Sockerfabrik och var 30

suppleant i direktionerna för Wasa Bomull, Wasa Ångkvarn, Wasa Tvålfabrik, Bock Bryggeri, Jästfabriken Kronan och Orisbergs Mekaniska Verkstad. Han hade betydande aktieinnehav i de flesta av de företag i vars ledning han deltog. Erik hade år 1901 gift sig med Elin Bäckström. Paret fick fem barn: sönerna Lars och Wilhelm samt döttrarna Viola, Rose-Marie och Linnea. Erik avled mycket överraskande den 29 oktober 1936, 59 år gammal. Han var på väg till Schweiz med sin fru Elin, men fick efter båtresan på Östersjön en hjärnblödning, som ledde till hans död ett dygn senare på ett sjukhus på ön Rügen. Begravningen blev en av de mäktigaste som setts i Vasa. Frivilliga Brandkåren, Skyddskåren och Scoutkåren bildade en spaljé ända från Gros Bokhandel på Hovrättsesplanaden till koret i kyrkan. Olika företag, föreningar och privatpersoner lade ner över 90 kransar för att hedra Erik Hartmans minne.

Erik och Elin Hartman. 31

Chef för frivilliga brandkåren

Barnen beskrev Erik: Han var kreativ, mångsidigt kunnig och handlingskraftig, begåvad, patriarkalisk, diktare och fann humor i allt.

SkyddkĂĽrschef

Erik och Elin vid sommarstugan

Vid avteckningen av Wilhelm von Schwerins minnesmĂ¤rke i Oravais, september 1936

Eriks begravning

Lars Hartman

ars Fredrik Hartman föddes i Vasa den 2 oktober 1903 som Eriks och Elins förstfödde. Som skolpojke fick Lars uppleva att Finland blev självständigt och såg jägarna komma till Vasa. Lars avlade ekonomexamen på Svenska Handelshögskolan i Helsingfors. Han studerade ett år i England på London School of Economics. År 1926 började Lars arbeta på bokföringsavdelningen i faderns företag. Han blev ägare och direktör 1936, då hans far plötsligt avled på en utlandsresa. Vid boskiftet efter Erik fick Lars nio tiondedelar av fastigheterna och företaget. Den yngre brodern Wilhelm, som ännu studerade, fick en tiondedel. För att få en rättvis fördelning av boet erhöll de övriga syskonen alla värdepapper och Lars blev betalningsskyldig för mellanskillnaden. Precis som sin far var Lars 33 år gammal då han övertog firman. Och precis som sin far blev han också övertalad att börja arbeta i firman; själv skulle han helst av allt ha blivit sjökapten. Bara några år efter övertagandet av företaget, 1938, beslutade Lars att utvidga affärsverksamheten till Rovaniemi och Jakobstad. I Rovaniemi förvärvade han aktiemajoriteten i Pohjolan Rauta Oy och i Jakobstad i Järn Ab - Rauta Oy. Orsaken till båda förvärven var att Lars ville få kontroll över och trygga sina egna fordringar, i likhet med förvärvet av Ab Alfred Björklunds Järnhandel 1942. Det ekonomiska uppsvinget i Finland efter depressionsåren varade till 1939, när vinterkriget bröt ut. Varubris-

ten och prisstegringarna tvingade staten att aktivt reglera näringslivet. Världskriget rasade i Europa och omöjliggjorde import av varor, samtidigt som Finlands ekonomiska satsningar gick till ersättningar för krigsskadorna. Från och med 1939 var inflationen mycket hög, trots att man under krigsåren försökte dämpa den. Men även då utvidgade Lars sin affärsverksamhet. I Klemetsö i Vasa köptes 1939 en lagertomt på Mjölnaregatan 18, där det byggdes en lagerbyggnad i fem våningar. Den gamla lagerbyggnaden på Kyrkoesplanaden 1 såldes till Vasa stad vid årsskiftet 1942−1943. Av C. J. Hartmans manliga anställda var 60 % inkallade till militärtjänst. Lars var kompanichef, under vinterkriget i IR9 och under fortsättningskriget i IR61. Medan Lars låg vid fronten skötte Emil Öist direktörskapet i företaget. Han hade inträtt i firmans tjänst redan 1920 och avancerat till avdelningschef och prokurist, direktörens närmaste man, tre år senare. Före det hade han varit jägarfältväbel under frihetskriget. Trots varubrist och ransonering lyckades Emil Öist hålla omsättningen på en tillfredsställande nivå. Företaget uppvisade vinster under alla dessa år. Fastigheten däremot gick på förlust under fortsättningskriget på grund av de förhöjda bränslepriserna. Kostnaderna för uppvärmningen av huset mer än fördubblades 1940. Totalt var dock årsresultatet hela tiden positivt. Lars sårades i axeln i september 1941, och under resten av fortsättningskriget var han stabsofficer i Vasa. Innan 35

kriget var slut hösten 1944 hade sju anställda stupat. Även Wilhelm Hartman stupade i 23 års ålder. För Lars var broderns död ett hårt slag. Wilhelm hade varit praktikant i firman och planerat att fortsätta sina studier i Handelshögskolan i Helsingfors. Lars hade sett fram emot att få brodern som affärskompanjon.

nder fortsättningskriget evakuerades varorna från affären i Rovaniemi, och den kunde öppnas på nytt först 1946. Denna affär gav aldrig några stora vinster och lades ned 1950. År 1942 köptes aktiemajoriteten i Ab Alfred Björklunds Järnhandel i Gamlakarleby. Inte heller denna affär blev någon framgång, så den såldes 1952 till familjen Sandqvist. Ännu 1946 rådde brist på varor, så för julförsäljningen samlade man i butiken i Vasa ihop gamla varor som blivit liggande i lagret. Hela vinden genomsöktes och gamla verktyg, bestick, glasvaror och oljelampor togs fram, polerades och såldes. Först 1948 började penningvärdet i Finland stabiliseras. Den 6 oktober 1950 drabbades butiken av en brand som förstörde hela inredningen. Branden, som orsakade skador för cirka 4−5 miljoner mark, började bakom järnavdelningens varuhyllor. Den orsakades av ett linoljeindränkt trassel som någon ovarsamt hade slängt i en soptunna. Brandkåren, som larmades av två hyrbilschaufförer, var lyckligtvis så snabbt på plats att endast inredningen hann ta skada. Efter att brandkåren anlänt splittrades skyltfönstren. Enligt brandkårens bedömning skulle en försening på endast tre minuter ha resulterat i förödande skador, eftersom elden fick nytt syre genom de splittrade fönstren. Nu kunde branden släckas snabbt. Vid renoveringen förnyades butiksinredningen helt. Eriks vackra amerikanska butiksdiskar revs ut och slängdes. Nu var det bevisat att Kreuger & Tolls betongkonstruktioner verkligen höll måttet. Enligt brandkåren var det nästan otroligt att betongtaket i affären höll och inte släppte in eld i kontorsvåningen ovanför. Redan under vinterkriget hade betongkonstruktionen satts på prov; på nyårsaftonen 1939 exploderade en sprängbomb på trottoaren framför huset och splittrade alla fönster i fasaden. Även då förblev betongstommen intakt. Ännu i början av 1950-talet fanns det otaliga regleringar och licenser i Finlands näringsliv. Hos C. J. Hartman ställde importlicenserna till förtret. Man ansåg att andra importörer inom samma bransch favoriserades, och avståndet till Helsingfors gjorde inte saken bättre. Inköps36

chef Emil Öist skrev ett flertal brev och gjorde upprepade besök i Helsingfors för att åtgärda problemet. Lars ansåg att inköp av utländska artiklar via andra importörer skulle gynna en onödig och osund kedjehandel. År 1954 kunde ett ekonomiskt uppsving åter skönjas. Redan 1951 rådde högkonjunktur inom byggnadsvaruhandeln. Den så kallade Korea-boomen medförde ökad försäljning av alla sorters järnvaror, trots pris- och importregleringarna. Byggnadsverksamheten var livlig och stora mängder byggnadsmaterial kunde säljas. År 1960 ökade C. J. Hartmans omsättning nominellt med nästan 140 % och enligt 1950 års partiprisindex med nästan 80 %. Totalresultatet var relativt gott under hela 1950-talet. Företaget uppvisade vinster under alla år.

Finlands näringsliv började en ny uppgång på 1960-talet. Inom handeln skedde en omstrukturering av arbetsuppgifterna. Samtidigt som allt fler handelsföretag grundades tog centralaffärerna över en allt större andel av marknadsföringen av såväl finländska som utländska industriprodukter. Mellanhändernas betydelse ökade och på samma gång integrerades allt mer importörens, partiaffärens och detaljistens verksamhet. Kedjebildningarna inom näringslivets olika branscher växte sig allt starkare samtidigt som konkurrensen mellan kedjorna ökade. För detaljisten blev det snart en nödvändighet att tillhöra en kedja. På 1960-talet saluförde Rautakonttori Oy huvudsakligen inhemska varor. Ursprungligen hade man planerat att Rautakonttori Oy skulle ha hand om enbart importen av utländska produkter och Rautakauppojen Oy i sin tur skulle sköta förmedlingen av inhemska varor. Situationen blev ohållbar, då man konkurrerade med såväl inhemska som utländska agenturer. I början av 1970-talet fusionerades de, och den bildade centralaffären fick namnet Rautakonttori Oy. Lars hade varit ordförande i Rautakonttori Oy:s förvaltningsråd och samtidigt styrelseordförande i Rautakauppojen Oy:s direktion. Han hade varit en av dem som ivrigast arbetade för en sammanslagning. På 1960-talet försökte man ge butiken i Vasa prägeln av ett köpmannavaruhus. Hushållsavdelningen utvidgades och nya artiklar infördes i sortimentet. Man öppnade innerdörrarna till Ståhls bageri och Montins bokhandel, som låg bredvid Hartmans butik. Partihandeln med byggnadsmaterial kombinerades med försäljning av porslin, bakverk och böcker. Järnaffärens varusortiment var brett; allt från glas och porslin till disk- och tvättmaskiner såldes.

En sprängbomb exploderade framför Hartmans hus 31.12.1939

Lars på permission från fronten

Soldater på Hovrättsesplanaden

Kampanjförsäljning enligt ett visst tema var tidens melodi. Av C. J. Hartmans största kunder kan man sluta sig till att byggnadsverksamheten var livlig efter att näringslivets regleringar hade uppmjukats i början av 1950-talet. De största kunderna 1960 var byggnadsfirman Högfors & Hannuksela (52,1 miljoner mark), Byggnadsbyrå Konte, Vasa stad och Byggnadsbyrå E. Ehrs. År 1966 var de största kunderna Vasa Betongstation (466 000 mark), Vasa stad, Byggnads Ab Tekno, Byggnadsbyrå Berg & Backlund och Oy Wärtsilä Ab. Vasa stad har under alla år hört till firmans största kunder. År 1964 köpte Lars alla aktier i Vasa Båtvarv Ab och året därpå öppnades en båthall och verkstad för utombordsmotorer. En sådan verkstad hade inte tidigare funnits i Vasa. Förr hade båtar sålts på sportavdelningen i Klemetsölagret. Båthallen låg vid Vidgrenska grundet invid Brändö bro. På detta ställe byggdes också en stor lagerhall där 150 båtar kunde förvaras över vintern. År 1964 beslutade man införa automatisk databehandling. Initiativet till detta togs av Lars son Lars-Erik. Samma år grundades tillsammans med ett antal andra företag en gemensam datacentral, Oy Tietobotnia Ab. Man övergick

till databehandlingen i etapper: lagerfakturering och lagerredovisning 1967, fabriksfakturering och försäljningsrapporter 1968 och försäljningsreskontra 1969. Den 11 juli 1967 var elden igen lös i affärshuset. Denna gång var branden allvarligare. Hela källarlagret totalförstördes och de flesta varorna i butiken skadades av eld, rök eller vatten. Branden hade börjat i bakre färglagret, troligen på grund av att en liten pojke hade lekt med ett ljus. Lagerpersonalen försökte släcka branden, men försöken var resultatlösa. Källaren och hela butiken måste utrymmas. Brandkåren var snabbt på plats och hade efter fyra timmar elden under kontroll. Eftersläckningsarbetet pågick hela natten. Elden var mycket svår att släcka på grund av hettan och den tjocka röken i källarvåningen. För första gången använde Vasabrandkåren lättskum i släckningsarbetet. Branden orsakade skador för 1,4 miljoner mark och var därmed den största brandskadan i Finland det året. Försäkringarna täckte dock alla skador. Databehandlingssystemet, som hade tagits i bruk samma år, var till stor hjälp när kostnaderna för de skadade varorna värderades. På grund av införandet av databehandlingen hade alla lager inventerats några månader före branden, varför det var lätt att få uppgifter om varorna som funnits i lagren. Detta hade inte tidigare varit möjligt. Försäkringsinspektörerna förstod inte först att hela lagret fanns på papper. Det var första gången de såg en adb-utskrift. Hela röjningsarbetet och en stor del av renoveringsarbetet utfördes av personalen. Några ställde till och med in sin semester för att hjälpa till. Tre dagar efter branden hölls en realisation i båthallen vid Brändö bro och i butiken i centrum. Felfria varor såldes till halva priset, vilket orsakade en enorm trängsel. Inte sedan efterkrigsjularna hade det varit så trångt i butiken. Poliser placerades både vid in- och utgångarna och endast några kunder åt gången släpptes in. År 1964 föddes tanken på att ombilda C. J. Hartman till ett aktiebolag. I synnerhet administrativa aspekter och arvsskatteskäl motiverade en ändring. Den 4 september 1964 fastställde handels- och industriministeriet bolagsordningen för Oy C.J. Hartman Ab. Genom besvär hos Högsta förvaltningsdomstolen via Centralskattenämnden visade det sig av skatteskäl vara omöjligt att direkt ombilda firman till aktiebolag. Lars tecknade därför ett kommanditbolagsavtal med sina barn den 1 januari 1970. Bolaget antecknades i handelsregistret under nam40

Lars följer med släckningsarbetet

Realisation tre dagar efter branden år 1967. Försäljningen av varorna till halva priset skapade långa köer och stor trängsel.

net Kommandiittiyhtiö Lars Hartman Kommanditbolaget. I den följande ändringsfasen krävde registermyndigheterna att bolaget ges namnet Oy Lars Hartman Ab, vilket infördes i handelsregistret den 30 april 1970. Efter upprepade ansträngningar fick man den 3 juli 1970 bolagets riktiga namn Oy C.J. Hartman Ab infört i handelsregistret.

ör Lars var skryt och slösaktigt leverne främmande. Den enda titel han använde var köpman. Inför firmans 100-årsjubileum erbjöds Lars titeln kommerseråd, men han avslutade bestämt diskussionen om detta. Likaså

tackade han nej till erbjudandet om att bli Sveriges vicekonsul efter sin fars död. Lars deltog aktivt i olika företags direktioner, i föreningar och i kommunala nämnder. Det största intresset visade han dock föreningarna. Han var ordförande i hela 23 år i Vasa IFK och många år i stiftelsen Granviks Krigsinvalidhem och Vasa Segelförening. Han var styrelsemedlem i bland annat Oravais Klädesfabriks Ab, Österbottens Resebyrå Ab, Blomberg Stevedoring Ab, Kutomo & Punomo Oy i Åbo, Rautakonttori Oy, Rautakauppojen Oy och Finska Järn- och Maskinaffärernas förening. Han var medlem i stadsstyrelsen 1939−1945, ledamot i 41

stadens brandnämnd 1949–1957 och ordförande i hamnoch brandnämnden 1957–1970. Han var hedersmedlem i Vasa Reservofficersklubb. Lars gifte sig 1929 med Märta Hagert. Märta var korrespondent i företaget, men fick lov att lämna den uppgiften, då Erik ansåg att det inte var lämpligt att sonens blivande fru är anställd i företaget. Paret fick tre barn: Solveig, Lars-Erik och Gustaf. Fiske och sport var Lars stora intressen och han tillbringade mycket tid på sin sommarstuga på Skutskär och på sin båt. Lars avled efter en långvarig sjukdom vid 66 års ålder den 1 juli 1970.

Lars, Gustaf och Lars-Erik 1937. 42

47 43

Lars-Erik och Gustaf Hartman

röderna Lars-Erik och Gustaf övertog ledningen av företaget efter sin fars död 1970 – samma år som företaget ombildades till aktiebolag. Bröderna berättade att de delade uppgifterna mellan sig enligt sina karaktärsdrag. Den lugnare Lars-Erik blev verkställande direktör och den mer energiske Gustaf marknadsföringsdirektör och styrelseordförande. År 1986 ändrades arbetsfördelningen närmast av hälsoskäl: Gustaf blev verkställande direktör och Lars-Erik styrelseordförande på heltid. Arrangemanget att bröderna var chefer för varandra fungerade väl och harmoniskt. Frågor som de hade meningsskiljaktigheter om lade de åt sidan för att mogna, vilket ofta räddade dem från att fatta fel beslut. Lars-Erik ”Peijo ” föddes den 13 augusti 1932. Han studerade till ekonomie magister på Svenska Handelshögskolan i Helsingfors. Under sin tid på revisionsbyrån Börje Forsström & Co blev han CGR-revisor. Han arbetade också på Oy Strömberg Ab i Helsingfors. I faderns företag började han arbeta 1958. De första uppgifterna bestod av inkassering och löneräkning. Gustaf ”Guti”, som föddes den 21 januari 1936, var yngst av de tre barnen. Han studerade till diplomekonom i Helsingfors och arbetade först på Oy Julius Tallberg Ab. År 1959 tog han tjänst i företaget som partiförsäljare. Trots att man inom Finlands näringsliv upplevde en uppgångsperiod, uppvisade företaget i stort sett ingen tillväxt under största delen av 1960-talet. Omsättningen stampade på stället och lönsamheten försvagades. Den huvudsakliga orsaken till stagnationen var att affärsverk-

samheten till största delen hade koncentrerats till Vasa, vars ekonomiska betydelse i länet hade minskat. Dessutom hade konkurrensen inom byggmaterialbranschen skärpts betydligt. Seinäjoki- och Karlebytrakten däremot expanderade kraftigt. Tidigare hade man lyckats täcka dessa områden med några handelsresande, men nya konkurrenter på dessa orter försvårade nu detta. Men konkurrenssituationen förändrades inte bara på det lokala planet. För hela den privata järnhandeln kom 1970-talet att innebära en allt hårdare konkurrens om marknadsandelar. Inom försäljningen av byggmaterial hade andra affärskedjor blivit betydande konkurrenter. Kjärnkedjan gick starkt framåt, främst på Rautia-gruppens bekostnad. Även EKA, SOK och de självständiga mindre kedjorna, till exempel Majava, Värisilmä och Mattomestarit, hade blivit konkurrenter att räkna med. Man insåg snart att det var nödvändigt att utvidga för att kunna behålla marknadsandelarna. Lars-Erik och Gustaf inledde en omfattande tillväxtfas i företaget. För att stärka marknadsandelarna öppnades nya försäljningsenheter i Seinäjoki, Karleby, Jakobstad och Kauhajoki. I Seinäjoki hyrdes i slutet av 1967 en del av Lakeuden Rautahaka Oy:s lagerutrymmen i industriområdet Kapernaum. Verksamheten inleddes 1968. Lakeuden Rautahaka Oy hade redan då ekonomiska svårigheter och gick i konkurs 1969. Av konkursboet köptes både tomten och byggnaderna. Försäljningsenheten i Seinäjoki, vars sortiment huvudsakligen bestod av bygg- och industrivaror, blev snart mycket lönsam. Hela företagets försäljning steg 45

Inspektion vid målfärgsblandningsmaskinen.

1968 med hela 30 procent, av vilket enheten i Seinäjoki stod för två tredjedelar. Under tillväxtåren 1968−1970 stod Seinäjokienheten för hälften av totalförsäljningen. Även 1970−1986 stod försäljningen i Seinäjoki för i medeltal en tredjedel av företagets totalförsäljning. År 1970 byggdes lagret ut med 2 000 kubikmeter när man av Seinäjoki stad köpte tomten bredvid. På denna uppfördes ett stållager, en partiförsäljningshall och en lagerhall. År 1982 fortsatte man expansionen genom att bygga nya lagerhallar och förstora kontors- och personalutrymmena. Dessutom köptes 1985 Hankkijas så kallade Laborska tomt och hall, som låg på det angränsande området. I Jakobstad inlöstes 1972 alla Oy Telko Ab:s aktier i Järn Ab - Rauta Oy. Samarbetet med Telko hade inte motsvarat förväntningarna. Vid årsskiftet 1972−1973 fusionerades Järn Ab - Rauta Oy med Oy C.J. Hartman Ab. Affärshuset vid Choraeusgatan och centrallagret vid Bottenviksvägen 46

övergick i företagets ägo. År 1974 köptes Oy Renlund Ab:s lagerhall på tomten bredvid lagerområdet på Bottenviksvägen. Efter att Rautakonttori Oy 1982 hade köpt aktiemajoriteten i Teräs Oy erbjöd Rautakonttori sina delägarföretag att ta över Teräs verksamheter. Oy C.J. Hartman Ab ville undvika kapitalbindning i onödiga verksamheter och en alltför stor personal så man valde att tacka ja till endast de verksamheter som märkbart skulle förbättra företagets konkurrensförmåga. Man köpte Teräs lagerbyggnad på Bottenviksvägen i Jakobstad och Teräs stållager i Karleby, och i Vasa hyrdes Teräs stålhall. Med denna åtgärd säkerställde Rautakonttori att Teräs Oy:s omfattande försäljningsnät stannade inom den privata järnhandeln, och omstruktureringen ledde till bättre lönsamhetsförutsättningar i framtiden. Jakobstadsenheten svarade under åren 1970−1986 för i medeltal 16 % av hela företagets omsättning.

Hartmans pensionärer på utflykt i Seinäjoki

På 1970-talet körde man med egna lastbilar 47

I Karleby köptes 1976 Oy Ermo Ab:s grossistverksamhet i Tjärhovet. Partiförsäljnings- och lagerutrymmena hyrdes av Ermo, som fortsatte med detaljhandel. De hyrda utrymmena köptes 1980. Konkurrensen i Karleby var hård. Det tog betydligt längre tid att få god lönsamhet och en större marknadsandel där än i Seinäjoki. Under sina tio första verksamhetsår ökade Karlebyenhetens andel av Oy C.J. Hartman Ab:s omsättning. År 1976 uppgick andelen till endast 2 %, år 1986 hade den stigit till 20 %. Företagets femte försäljningsenhet öppnades i Kauhajoki, då man 1981 köpte Rakennusmarket Oy:s hela aktiestock. Rakennusmarkets hela personal, 16 personer, övergick i Oy C.J. Hartman Ab:s tjänst. Rakennusmarket Oy:s fastighet i centrum av Kauhajoki ingick inte i köpet. Följande år byggdes nya försäljnings- och lagerutrymmen i Aronkylä industriområde utanför Kauhajoki centrum. I april 1982 kunde man flytta in i den nya byggnaden, som hade en totalvolym på 7 000 kubikmeter och som inrymde lagerutrymmen, försäljningsutrymmen och kontor. Kauhajokienhetens försäljningsutveckling var under de första verksamhetsåren varierande. Under åren 1981−1986 svarade den för i medeltal 5,5 % av hela företagets omsättning. Samtidigt genomfördes en koncentration inom varusortimentet. Man insåg att det inte längre gick att enligt traditionen inom järnhandeln sälja litet av varje till alla utan att man måste börja sälja mycket till färre. Då konkurrensen även i övriga branscher inom handeln skärptes var det naturligt att koncentrera sina resurser på vissa kund- och produktgrupper. Produktsortimentet lättades upp och fördjupades så att det omfattade ungefär 50 000 artiklar i slutet av 1970-talet. Man satsade således på ett överlägset sortiment av de produkter som stod för den största andelen av totalförsäljningen. Byggmaterial, färger och inredningsmaterial svarade för cirka 85 % av totalförsäljningen. I Vasabutiken lades hushålls- och sportavdelningarna ner och ett sortiment av den typ som fanns i byggmarketbutikerna infördes: verktyg, byggnadsmaterial, mattor, färger och tapeter. Försäljningen av verktyg kom att utgöra mer än hälften av detaljförsäljningen. Industriföretagen, byggföretagen och återförsäljarna var de största kundgrupperna. År 1975 gick 80 % av försäljningen till dessa kundgrupper. Centrallagret i Klemetsö i Vasa blev i början av 1970-talet omodernt och opraktiskt. Försäljningen hade under åren 1968−1970 mer än fördubblats och krävde allt större 48

lagerutrymmen. Det fanns redan så mycket byggnader på området i Klemetsö att stora fordon inte kunde köra in på gården utan måste lossas vid porten. Inte heller källar- och vindslagren i affärshuset vid torget uppfyllde kraven på en effektiv lagerhantering. Hanteringen av varorna tog onödigt lång tid samtidigt som det trafikmässigt var opraktiskt med tunga varutransporter i centrum av staden. I november 1970 beslutade man därför att bygga ett nytt centrallager med tillhörande byggmarketbutik. En tomt i Liselund i Gamla Vasa hade redan 1969 reserverats av Vasa stad. År 1972 inleddes byggnadsarbetet, och följande år stod byggnaden klar. Alla lager i Vasa, transportavdelningen med expeditionen, glasverkstaden och SKF-försäljningen flyttades till det nya centrallagret. Byggmarketbutiken döptes till Hartmarket. När det gällde parti- och industriförsäljningen flyttades största delen av alla svetstillbehör, motorsågar och mopeder, kullager, tätningar och tryckluftverktyg samt byggnadsmaterial och färger till Gamla Vasa. Vasaenheten, till vilken då butiken i centrum och Hartman Marina räknades, stod under åren 1970−1986 för i medeltal knappt hälften av hela Oy C.J. Hartman Ab:s omsättning.

essa ändringar innebar att Oy C.J. Hartman Ab utvecklades från att ha varit en Vasacentrerad järnaffär inriktad på detaljhandel till att bli branschens näst största privata partiaffär inom hela Österbottens marknadsområde. Omsättningen, som under största delen av 1960-talet hade stampat på stället kring 15–16 miljoner mark, började stiga till nivåer av aldrig tidigare skådat slag, och den kraftigaste tillväxtfasen i bolagets historia inleddes på 1970-talet. Omsättningen som år 1970 uppgick till 33,8 miljoner mark hade år 1980 stigit till 239,6 miljoner mark, det vill säga över 600 %. Bröderna hade förnyat och gjort om företaget totalt och skapat ett modernt och välmående företag i ett näringsliv som förändrades allt snabbare. För landets järnhandel innebar 1980-talet allmänt sett stagnation både vad gäller tillväxt och lönsamhet. Detta berodde till största delen på landets svaga ekonomiska utveckling med få investeringar. Dessutom behövdes rationalisering och anpassning till försämrade konjunkturer på grund av den överkapacitet som hade byggts upp inom branschen under 1960- och 1970-talen. I Österbotten påverkades dock byggmaterialhandeln mindre

PĂĽ byggplatsen i Liselund. 49

Öppna dörrar vid Hartmarket

av konjunkturväxlingarna än i det övriga landet. En orsak till detta var antagligen det stora antalet småföretagare. För Oy C.J. Hartman Ab:s del var dock utvecklingen relativt tillfredsställande. Såväl under lågkonjunkturåren 1975–1977 som under stagnationsperioden på 1980-talet var utvecklingen i företaget bättre än hos de övriga aktörerna inom branschen. Man kunde tacka det breda kundunderlaget för detta. En annan orsak var de många interna åtgärder som utfördes inom bokföringen, den automatiska databehandlingen, budgeteringen och funktionsanalysen för att förbättra lönsamheten. Den automatiska databehandlingen förbättrades fortlöpande. År 1980 infördes realtid inom databehandlingen, vilket möjliggjorde bland annat dagsfärsk statistik och uppdaterade uppgifter om produkterna i varje enhets lager. År 1984 infördes mikrofilmning av inkommande fakturor och som första företag i Finland infördes ett datorbaserat

Småvarulagret tar form.

kassasystem inom kontantförsäljningen. Sett till försäljningsvolymen var Oy C.J. Hartman Ab den näst största privata järnaffären i Finland 1986. Endast StarckjohannTelko Oy var större.

inlands svaga ekonomiska utveckling och den sjunkande trenden inom byggandet på 1980-talet gav Lars-Erik och Gustaf anledning att anta att tillväxten inom byggandet skulle komma att avta avsevärt eller till och med stanna upp. Den sjunkande trenden inom byggandet upplevdes som ett hot inför framtiden, så för att säkerställa en fortsatt god tillväxt i företaget började man ta fram en annan, kompletterande affärsidé. Utgångspunkten var att man ville hålla sig inom den egna kompetensen, det vill säga handel och service, samt geografiskt i Österbotten, där företaget hade ett starkt namn. Samtidigt hoppades man också att verksamhet inom flera branscher skulle ha en balanserande effekt vid konjunkturväxlingar. Tron på att man skulle kunna lyckas i en annan bransch stärktes säkert också av den erfarenhet man gjorde på 1970-talet då en ökning av den gamla affärsverksamheten bar frukt trots att den ekonomiska utvecklingen i övrigt var svag i Finland. I januari 1987 förvärvades således Oy Haldin Ab:s affärsverksamhet i Vasa och Närpes och företaget blev bilhandlare. Efter denna etablering förvärvades Oy AutoHaro Ab:s affärsverksamhet i Karleby, Ylivieska och Jakobstad 1989, och i Vasa, Jakobstad och Karleby erhölls Oy Veho Ab:s agenturer 1992. Dessa anskaffningar innebar efter utförda satsningar att bolagets omsättning, tillgångar och personal fördubblades. Den nya branschen hade blivit en del av bolagets affärsverksamhet. De sista åren på 1980-talet och största delen av 1990-talet var dramatiska tider både i landets ekonomi och i bolaget. Den så kallade svarta måndagen, den 19 oktober 1987, i New York blev startskottet. I Finland upplevde vi en så kallad kasinoekonomi, som berodde på att det rådde överutbud av pengar och att pengarna var lättillgängliga, vilket ledde till bland annat inflation, spekulationer, varubrist och en för stark mark. Konkurrenskraften inom industrin försvagades kraftigt på grund av den för starka marken och exporten till Sovjetunionen stannade upp. Pappersindustrin drabbades av en stor överproduktion och arbetslösheten steg snabbt inom alla branscher. År 1994 var arbetslösheten inom byggbranschen nästan 40 %. Landet drabbades av en bankkris och marken måste 52

devalveras både 1991 och 1992. Många bolag hade haft sin allra bästa tid åren 1989 och 1990, men nu hamnade de snabbt i en djup kris, som det skulle ta hela 1990-talet att komma ur. I och med expansionen inom bilhandeln hade antalet anställda i bolaget stigit till 400, men nu var man tvungen att under några års tid minska antalet med 100. Lars-Erik avled på grund av en hjärnblödning den 3 november 1989, endast 57 år gammal. Vid årsskiftet beslutade Gustaf därför att börja sköta posten som styrelseordförande på heltid och att utse Leif Back till verkställande direktör. Före det hade Leif varit vice verkställande direktör för bolaget och ansvarat för ekonomiförvaltningen. Han hade varit anställd i bolaget sedan 1984. Björn Hartman, som i oktober 1989 hade börjat arbeta i firman som controller, fick ansvar för ekonomiförvaltningen. Tre år senare, 1992, började också Björns bror Niclas Hartman arbeta i familjeföretaget som ansvarig för marknadsföringen inom bilhandeln.

Bilhandeln började dock aldrig bära någon riktig frukt för bolaget. Det visade sig också att varken byggandet eller järnhandeln i landet avstannade eller gick tillbaka, som man hade befarat. I själva verket kom den ökande levnadsstandarden och den ekonomiska utvecklingen att leda till att järnhandeln på 2000-talet blev den bransch som uppvisade de bästa tillväxtsiffrorna. Den nya branschen hade inte haft någon balanserande inverkan på konjunkturväxlingarna; under krisen i början av 1990-talet efter kasinoekonomin dök båda branscherna lika djupt.

ars-Erik hade gift sig med Ing-Maj Vistbacka 1955. Paret fick två barn, dottern Gerd och sonen Fred-Erik. Gustaf Hartman i sin tur hade gift sig med Anita Stoor 1959. De fick också två barn, pojkarna Björn och Niclas.

Både Lars-Erik och Gustaf var aktiva påverkare inom företagsvärlden även utanför det egna företaget och ute i samhället. Lars-Erik satt flera år i Rautakonttori Oy:s, Tukkukauppojen Oy:s och Försäkringsaktiebolaget Fennias styrelser och förvaltningsråd samt i Vasa Handelsgille, Juniorhandelskammaren, Vasa Handelskammare och Centralhandelskammaren. Gustaf var också medlem i Tukkukauppojen Oy:s förvaltningsråd och i Tukorautia Oy:s styrelse och innehade styrelseuppgifter i bland annat KWH-koncernen, Swanljungs stiftelse, Schaumans stiftelse och Vasa Handelskammare.

Styrelsen från vänster: Björn Hartman, Kurt Betlehem, Jennifer Hartman , Mikael Eklund, Henrik Höglund och Niclas Hartman.

Den femte generationen

en strategiska utvecklingen inom Hartman under modern tid kan i praktiken sammanfattas i två faser: den första fasen bestod av en kraftig strategisk satsning på den nya bilhandelsbranschen jämsides med järnhandeln på 1980- och 1990-talet och den andra fasen av en återgång till ”rötterna” och till järnhandeln som företagets enda strategiska fokusområde vid ingången till 2000-talet och framöver. I båda faserna var det fråga om att man ville få till stånd en fortgående och lönsam tillväxt. Från första början satsades mycket målmedvetet på bilhandeln, varför den i slutet av 1990-talet hade blivit en lika stor bransch som järnhandeln i företaget. Trots satsningar började den dock inte bära någon verklig frukt, så vid millennieskiftet blev det därför nödvändigt med en allvarlig strategisk analys och sökande efter svar. Hade strategin varit felaktig eller genomförts på fel sätt, eller fanns svaret någon annanstans? Björn Hartman valdes till verkställande direktör den 1 januari 2000. Leif Back fortsatte som vice verkställande direktör. Det togs fram en ny koncernstrategi, enligt vilken man bland annat skulle koncentrera mer resurser till bolagets järnhandel. Problemen inom bilhandeln och de allt mer krävande utvecklingsåtgärderna hade nämligen också haft en uppbromsande effekt på utvecklingen av bolagets järnhandelsverksamhet. Bilhandeln krävde i prakti-

ken för mycket resurser, i synnerhet mentala resurser, på järnhandelns bekostnad. Dessutom konstaterades att det är nödvändigt att göra sig av med de problematiska branscherna, om man inte förmår utveckla dem i någon större utsträckning. Bolagets branscher omvandlades samtidigt till separata aktiebolag. Som en följd av detta såldes år 2002 bolagets lastbilsverksamhet i två etapper, först den norra verksamheten till Wetteri och sedan den södra verksamheten till Käyttöauto i Seinäjoki. Följande år såldes personbilsverksamheten till Autotalo Mobila Oy genom en MBO-affär. Detta företag hade grundats av Pertti Pigg, som några år tidigare hade anställts som direktör för Hartmans personbilshandel. Hartmans karriär som bilhandlare var över. Visiten inom bilhandeln varade 16 år, och den kan tas som en lektion i hur svårt det kan vara att etablera sig inom en ny bransch, trots framgång inom den gamla branschen och trots att ingen heller förväntade sig att den nya branschen skulle vara lätt. Det nya uppsvinget inom järnhandeln blev senare en bra lektion i hur mycket nytt en gammal aktör kan hämta i sin gamla bransch genom att utveckla den egna verksamheten och dessutom en lektion i hur mycket bättre branschen kan växa, stick i stäv med alla egna förhandsantaganden. Inom järnhandeln startades ett utvecklingsprogram som inriktades på utveckling av både den gamla och 55

den nya affärsverksamheten. Grunden för utvecklingen lades genom att förnya verksamhetsfilosofin, verksamhetssättet och organiseringen av verksamheten. Stor vikt fästes vid att utveckla bolagets utbud och tjänster samt överlag den nya affärsverksamheten. Affärsplatserna förnyades: i Vasa och Jakobstad 2004, i Seinäjoki 2005 och i Karleby 2006, i samband med vilket även fastigheten på granntomten anskaffades. Bolagets nät av affärsplatser utökades 2005 med en ny affärsplats när man etablerade sig i Tammerfors. År 2005 öppnades således den femte affärsplatsen i Hankkio industriområde i Tammerfors. Under de första åren skapades den försäljningsmässiga grunden för affärsplatsen, i huvudsak genom försäljning av byggvaror och delvis med inredningsvaror. Därefter har verksamheten utvidgats med försäljning av industrivaror och Hartman Hem-försäljningen. Verksamhetens volym i Tammerfors har ökat kraftigt under de fem första verksamhetsåren. Hartman Hem har på 2000-talet år för år blivit en allt viktigare affärsverksamhet för bolaget. Det som började som en liten idé i slutet av 1990-talet har i praktiken utvecklats till en husproduktion som omfattar 200 egnahemshus i året. I dagens läge innehåller konceptet allt från planering

till ett så gott som färdigt hus. I Stjärnhemssortimentet 2011 finns 31 olika husmodeller. En ändring som genomfördes i samband med förnyelserna av affärsplatserna var att man 2004 började sälja båtar igen, då företaget erbjöds agenturen för Yamaha och Yamarin i Vasa. Man trodde på båthandelns möjligheter i området och dessutom på att båthandeln kommer att medföra synergi med affärsplatsen, då man tack vare avtalet skulle kunna öppna en fritidsavdelning på affärsplatsen i Vasa och därmed utöka utbudet där. Därefter har fritidsavdelningens utbud utökats med bland annat båtmärkena Rönnqvist, Anytec, Kewatec, Suvi och Finnmaster samt med Yamahas snöskotrar och fyrhjulingar med tillbehör. Vad gäller verksamhetsformen och organiseringen av verksamheten beslutades att man övergår till en organisation baserad på försäljningslinjer i början av 2008, vilket i praktiken innebar att man slopade kontorsorganisationen, den organisationsform som hittills hade använts. Med detta ville man å ena sidan ännu bättre kunna svara på kundernas behov och önskemål, å andra sidan ännu effektivare kunna dra nytta av möjligheterna på marknaden. Kontorsorganisationen kunde inte längre er-

Ett av Hartman Hems mest populära husmodeller är Diamanthem.

Fritidsavdelningens nykomling är båtmärket Buster.

Företagets ledningsgrupp 2011: Björn Hartman, Pekka Kultanen, Jari Pienkuukka och Kimmo Mansikkaviita.

bjuda tillräckligt med förutsättningar för att nå dessa båda mål, men en linjeorganisation möjliggjorde fördjupning av kompetensen i organisationen och effektivare fokusering på möjligheterna. Verksamheten organiserades så att affärsverksamheten indelades i två affärsverksamhetsområden, Bygg & Inredning och Industri, samt i en servicefunktion, Logistik och fastigheter. Inom affärsverksamhetsområdet Bygg & Inredning bildades resultatenheterna Företags- och butiksförsäljning, Hartman Hem och Hartman Wood och inom affärsverksamhetsområdet Industri bildades resultatenheterna Stålförsäljning, ProPartner och butiksförsäljning, Hartman Clean och Industrifärgförsäljning. Utöver dessa är Fritid också en självständig resultatenhet.

Kimmo Mansikkaviita utsågs till försäljningsdirektör för affärsverksamhetsområdet Bygg & Inredning, Pekka Kultanen till försäljningsdirektör för affärsverksamhetsområdet Industri och Jari Pienkuukka till logistikdirektör. Dessa bildar tillsammans med Björn Hartman den nuvarande ledningsgruppen. Som en följd av de möjligheter som övergången till linjeorganisation erbjöd beslutades att lagringen av och logistiken för stål år 2010 koncentreras till distributionslagret i Härmä. Koncentrationen möjliggjorde ett betydligt bredare och djupare sortiment, förmånligare inköp och effektivare logistik. Koncentrationen har haft mycket goda effekter på bolagets stålhandel. En annan följd av övergången till linjeorganisation 57

Företagets försäljningsmässigt största varugrupp är trävirke.

var att man började satsa kraftigare på försäljningen av träbaserade skivor och på samma gång också inledde import av dem 2009. Detta är också ett gott exempel på att kompetensen i organisationen hade fördjupats och att man bättre hade börjat tillvarata möjligheterna på marknaden. I samband med detta öppnades ett lager i Åbo för lagerföring och förädling av importerade produkter. I och med detta har de träbaserade skivorna blivit en allt viktigare produktgrupp när det gäller bolagets utbud av byggmaterial. Praktiskt taget alla affärsverksamhetsområden har dragit nytta av övergången till linjeorganisation. Ett gott exempel utgör bolagets trävaruhandel, det vill säga Hartman Wood, som den linjebaserade verksamheten har gett betydligt bättre förutsättningar att utveckla exporten, importen och inrikeshandeln. Ändringen av företagets strategi och återkomsten till järnhandeln har gett ett gott slutresultat. Under alla år efter att den nya strategin började tillämpas har företagets tillväxt varit större än tillväxten på marknaden och utvecklingsprogrammets mål och förväntningar i fråga om lönsamheten har klart överskridits. Tack vare detta har företagets roll inom landets järnhandel också avsevärt förstärkts. Bolagets omsättning, som år 2002 var 90 miljoner euro, har år 2011 fördubblats. Även vårt lands järnhandel har förändrats. De öppnade gränserna i Europa, den gemensamma valutan, internationaliseringen, globaliseringen och många andra faktorer har inneburit betydande förändringar inom järnhandeln under de senaste åren, och som alltid fört med sig både utmaningar och möjligheter. Konkurrensen ändrar form och har skärpts både via nya aktörer inom branschen och via aktörer inom närliggande branscher. Samtidigt förlorar de geografiska och operativa gränserna och begränsningarna även ur den egna synvinkeln sin betydelse. Kundernas behov och förväntningar ställer allt högre krav på bredd, djup och kvalitet vad gäller kompetens, utbud och tjänster. Allt detta har också inverkat på hur bolaget har inriktat sin verksamhet, och i praktiken har bolaget under de senaste åren gått en lång väg från den traditionella järnhandeln. Bolaget kan i dag kort och gott sägas aktivt förmedla och erbjuda varor och tjänster både i parti och minut inom byggande, inredning, handel, industri och trävaror. Och resan fortsätter. 59

Familjefรถretagande

et finns ingen officiell definition på familjeföretag, men exempelvis handels- och industriministeriet har definierat familjeföretag på följande sätt (Perheyrittäjyys, KTM julkaisuja 16/2005): ”De som har grundat företaget eller deras närmaste anhöriga innehar en majoritet av rösträtten. Minst en representant för släkten eller familjen deltar i företagets verksamhet, ledning eller administration. Om företaget är börslistat innehar släkten 25 % av den rösträtt som bolagets aktier ger”. Familjeföretag definieras ofta också mer exakt och det finns flera olika definitioner. Definitionerna på familjeföretag innehåller också ofta ett krav på att det har genomförts minst en generationsväxling i företaget. Sedan 1960-talet har en helt egen forskarkår försökt definiera familjeföretag, men eftersom familjeföretagen skiljer sig så mycket från varandra i fråga om ålder, storlek och mål är uppgiften svår. Definitionerna innehåller dock i allmänhet kriterier som gäller ledarskap, ägoförhållanden och generationsväxlingar. Oy C.J. Hartman Ab uppfyller alla kriterier i alla definitioner på familjeföretag. Företaget har i sin helhet hela tiden varit i samma släkts ägo; för närvarande ägs det av den femte generationen. Vid en generationsväxling försöker man överföra företagets aktier, ledarskapet och affärsverksamhetskompetensen till följande generation. Traditionen vid generationsväxlingar har varit att det är den äldsta sonen 63

som övertagit familjeföretaget. Hos Oy C.J. Hartman Ab genomfördes generationsväxlingarna fram till den tredje generationen så att företaget övergick till ägarens son, dock inte alltid till den äldsta sonen. Från och med den fjärde generationen har ägandet varit aktiebaserat, och det har inom släkten Hartman fortfarande funnits intresse för att äga, administrera och leda företaget. I dagens läge utgör generationsväxlingar en utmaning för familjeföretagen bland annat av skatteskäl, juridiska skäl eller på grund av att det inte finns någon som tar över. Dagens unga har många möjligheter när det gäller utbildning och yrkesval, och om de har ett drömyrke är de inte nödvändigtvis längre beredda att offra detta för ett yrke som de kanske inte själva är intresserade av. De som tidigare har övertagit Oy C.J. Hartman Ab har också i viss mån haft drömmar om ett yrke utanför familjeföretaget. Det har funnits drömmar om att bli sjökapten, arkitekt och forstmästare. Till slut valde de dock familjeföretagandet eller böjde sig för faderns vilja och skötte företaget så att det utvecklades och växte. Och slutresultatet är att företaget enligt alla definitioner fortfarande är ett familjeföretag, i vilket varje ny generation har tillfört företaget något eget. Företagets grundare, Carl Johan, lämnade över ansvaret för företaget vid 72 års ålder. På den tiden fanns det inget pensionssystem. Vid den första generationsväxlingen tog familjens yngsta son Erik över vid 33 års ålder. Den äldsta sonen Viktor hade arbetat i faderns företag i nästan tio år, men insjuknade i tuberkulos och avled 1893. Den näst äldste sonen Fredrik var en framgångsrik ögonläkare, som hade mottagning på Kyrkoesplanaden 1 i Vasa. Döttrarna skulle enligt Carl Johan och den dåtida seden gifta sig, skaffa en bra svärson till släkten och sköta hem och barn. Följande generationsväxling kom plötsligt, då Erik oväntat avled på en utlandsresa 1936. Eriks äldsta son Lars tog över ledningen av företaget, även han vid 33 års ålder som sin far. Det var också meningen att den yngsta sonen Wilhelm skulle börja arbeta i företaget, men han stupade i fortsättningskriget 1942. I samband med den fjärde generationsväxlingen ombildades företaget till ett aktiebolag. Efter Lars död övergick företaget i hans tre barns ägo. Den äldsta sonen Lars-Erik utsågs till verkställande direktör och Gustaf till styrelseordförande, men senare bytte de roll. Lars-Erik avled onödigt tidigt, 1989. Gustaf fortsatte som lots för företaget ända till sin pensionering år 2000. Gustafs två barn fortsatte i företagets tjänst. Den äldre 64

sonen Björn är i dag verkställande direktör för Oy C.J. Hartman Ab och Hartman Järn Ab och den yngre sonen Niclas ansvarar för båthandeln samt för Oy Hartman Invest Ab, som förvaltar Hartmans hus. Båda sitter också i bolagens styrelser tillsammans med Henrik Höglund, som är ordförande, samt Kurt Betlehem och Mikael Eklund. För att ägarnas intressen ska kunna bevakas opartiskt är styrelsens externa medlemmar i majoritet. Familjeföretagets huvudägare är fyra kusiner: Gustafs barn Björn och Niclas Hartman samt Lars-Eriks barn Gerd Löfmark och Fred-Erik Hartman.

å Familjeföretagens världskonferens 2002 konstaterade Paavo Lipponen i sitt tal att Finland inte hade kunnat bli en framgångsrik ekonomi utan starka företagare och företagarsläkter. Familjeföretagens

Solveig, Gustaf och Lars-Erik

Tre generationer. 65

engagemang i landets utveckling har i flera sammanhang haft en avgörande betydelse. Till Finlands äldsta familjeföretag hör bland andra Rettig (1762), Lindström (1842), Paulig (1876) och Berner (1883). Många viktiga släkter har varit verksamma inom träförädlingsindustrin. Familjeföretagen inom tjänste- och transportsektorerna började växa redan för 150 år sedan. Årtalen för företagens grundande visar att det i familjeföretagen finns traditioner och kontinuitet. Det handlar om ägande och förmåga att överföra ansvar och traditioner till nästa generation. Familjeföretagen utgör en väsentlig del av vår historia. Familjeföretagen är också betydelsefulla på sina hemorter. Ägarna flyttar inte så gärna, vilket betyder att företagets hemort också förblir densamma. Enligt Familjeföretagens förbund varierar familjeföretagens andel av alla företag i Europa mellan 60 % och 93 %. I Förenta staterna är cirka 95 % av alla företag familjeföretag och i Mellan- och Sydamerika 65 %. Från länderna i Asien finns det mindre data att tillgå. I Japan finns dock ett av världens äldsta familjeföretag, kurhotellet Houshi, som sägs vara cirka 1 300 år gammalt. Alla företag som grundas kan bli framgångsrika familjeföretag som genom generationsväxlingar lever vidare i årtionden eller århundraden. I Finland är dock endast hälften av företagen fortfarande vid liv efter fem år. Enligt arbets- och näringsministeriets publikation som uppgjorts av Kalevi Touranen var 30 % av alla stora företag (över 250 anställda) i Finland familjeföretag. Av alla medelstora företag (anställda 50−250) var 45 % familjeföretag och av alla småföretag med minst en anställd var 74 % familjeföretag. I handels- och industriministeriets publikation påpekades att det med tanke på den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen är viktigt att på lång sikt säkerställa familjeföretagens vilja och möjligheter att växa och vara framgångsrika. I tidskriften Kauppalehti ingick den 27 juni 1979 en artikel med rubriken ”Kymmenen kuolemansyntiä perheyhtiöiden turma” (Tio dödssynder undergång för familjeföretagen). I artikeln behandlades de typiska fel som görs i familjeföretag, och Rudolph R. Sprüngli, som var koncernchef för det schweiziska familjeföretaget Lindt & Sprüngli, gav sin syn på saken. Sprüngli nämnde saker som även annars är viktiga vid skötseln av ett framgångsrikt företag. De tio reglerna är: familjens och företagets intressen bör inte blandas samman; det är viktigt att se skillnaden mellan vinstmaximering och lämplig vinst; 66

Lars vid öppnandet av båthallen

Lars och Märtha omgivna av barn och barnbarn år 1960

förhållandet mellan självständighet och oberoende bör vara rätt; de familjemedlemmar som deltar aktivt i företaget ska arbeta hårt; bokslutet bör göras ärligt och skatterna beaktas på rätt sätt; det bör finnas tydliga mål; man bör inte glida in i efter- och egenfinansieringsfällorna; man bör inte försumma utbildning och ständig fortbildning; man får inte slösa sina krafter; arvsordningen i fråga om makten bör lösas.

. J. Hartman skrev redan i början av förra seklet i sina annonser att firman var ortens äldsta järnhandel. I dagsläget är Oy C.J. Hartman Ab ett av Finlands äldsta familjeföretag, och av Finlands alla andra företag är det endast ett tiotal som har uppnått 150 års ålder. Företagets ålder för med sig respekt tack vare kompetens och erfarenhet. Ett karakteristiskt drag för familjeföretag är att respekten för de tidigare generationernas arbete ger en vilja att sköta företaget enligt de värderingar som

föregångarna hade. I Hartmans hus finns en historisk atmosfär som inger respekt, med de gamla herrarna på väggarna som betraktar världens gång. Hos Hartman har de som hört till släkten varit tvungna att visa sitt kunnande innan de fått fast anställning i företaget. Släktens barn har i allmänhet inträtt i arbetslivet genom att sommarjobba i familjeföretaget. I regel kritiseras familjeföretag för att de skämmer bort släktens egna barn, men hos Hartman har det snarast varit tvärtom: barnen har burit tegel på byggplatser vid 13 års ålder, jobbat som springpojkar på byggarbetsplatser, tvättat båtar, städat arkiv och lagt in papper i pärmar. Om någon av ungdomarna sedan på allvar har velat börja delta i företagets verksamhet har detta stötts på alla vis. Numera finns det för släktens yngsta ett juniorprogram, i vilket de får fördjupa sig i frågor som gäller ägande och företagande och får information om företagets verksamhet och utveckling. Enligt programmet får ägarnas ung67

domar, om de vill, även delta i styrelsens verksamhet som suppleanter. Målsättningen är att företagets kommande ägare ska bli så bra ägare som möjligt och att ungdomarna ska bli intresserade av att driva ett familjeföretag och av att i framtiden driva det egna företaget. De får dock själva fritt välja sitt yrke. Det som sporrar till familjeföretagande är självständigheten och oberoendet, viljan att föra traditionen vidare och möjligheten att bli förmögen. Detta resultat erhölls i Familjeföretagsbarometern (Helsingfors, 2010), en enkätundersökning som genomförs av Familjeföretagens förbund rf, och resultatet har varit detsamma under de senaste åren. År 2010 ansåg allt fler familjeföretag att det är viljan att föra traditionen vidare som sporrar till familjeföretagande. Svaren var desamma oberoende av företagets storlek eller bransch. De frågor som familjeföretagare upplever som besvärligast är beskattningen, den ekonomiska risken och problemen förknippade med generationsväxlingar. Man anser det vara mycket viktigt och en ära att familjens eller släktens namn ingår i företagets namn eller de viktigaste produkterna. (Exempel från familjeföretag, Familjeföretagens förbunds webbplats). Hos Hartman är man av samma åsikt. I samband med att företaget blev aktiebolag hade man svårigheter att få namnet Oy C.J. Hartman Ab registrerat. Familjen ansåg att detta vara det enda rätta namnet, eftersom det hade varit det ursprungliga namnet på Carl Johans affärsrörelse. Av någon anledning ville registreringsmyndigheterna att namnet skulle vara Oy Lars Hartman Ab. Det blev en hård dragkamp i frågan, och tyvärr hann Lars Hartman avlida två dagar innan det rätta namnet äntligen registrerades. Namnet och den historia och identitet som finns kring namnet ger en stadig grund att stå på för Hartman som familjeföretag. Emil Öist, C. J. Hartmans prokurist, intervjuades 1960 när han hade varit anställd i företaget i 40 år. I intervjun begrundade han vad det är som kan få en människa att tjäna samma bransch och samma familjeföretag i 40 år. Han ansåg att det viktigaste är känslan av att individens prestationer uppskattas på ett personligt och uppriktigt sätt av företagets ledning. Lön, arbetsmiljö och goda arbetskamrater bör inte underskattas, men på lång sikt är det av stor betydelse vilken relation företagets ledning lyckas skapa med de anställda. Hartmans anställda har genom tiderna sagt att de känner sig som medlemmar av en stor familj när de arbetar hos Hartman. Även det om68

sorgsfulla ägandet och ansvarstagandet, som är typiska egenskaper hos familjeföretag, finner man hos Hartman, vilket skapar trygghet och en känsla av kontinuitet bland de anställda och även bland affärspartnerna. Hos Hartman har man också i likhet med andra familjeföretag satsat på ett dynamiskt och modernt ledarskap samt mångsidighet och aktivitet.

Emil Öist

Personal i motionsspรฅret

En av de fรถrsta truckarna

Anita, Niclas och Bjรถrn 70

Hartmans hus 100 ĂĽr

r 2013 fyller Hartmans hus i hörnet av Hovrättsesplanaden och Handelsesplanaden 100 år. Fastigheten och de faktorer som inverkade på dess tillkomst har spelat en viktig roll i Vasas tillblivelse och utveckling. Huset är för många Vasabor och besökare ett av Vasas landmärken. Det är synligt och området framför huset har genom tiderna varit en mötesplats för stadsborna. Huset har också ofta fotograferats för privatsamlingar och olika publikationer, antingen enbart huset med de vackra skulpturerna eller med Frihetsstatyn i förgrunden. Erik ordnade en arkitekttävling för huset, och flera arkitekter skickade tävlingsritningar. Helsingforsarkitekten Kauno S. Kallios ritning valdes. Han hade ritat ett stenhus i fem våningar med klassicistiska och nationalromantiska drag och utsmyckat det med skulpturer i granit. Han ville använda en ny arkitektonisk stil. På 1910-talet sökte man nämligen en ny riktning inom arkitekturen. Jugendtiden var förbi och det fanns ingen entydig ny stil. Man ville å ena sidan ha inslag av gamla stilar, å andra sidan ville man skapa något nytt. En ny trend var konstruktivismen, som präglas av en ny innovativ byggnadsteknik och synliga konstruktioner: de bärande konstruktionerna får synas. Hartmans hus representerar till stora delar denna trend, ett annat exempel är Stockmans varuhus i Helsingfors. Hartmans hus har också amerikanska drag, 73

till exempel det att affärslokalerna har gjorts mycket synliga, bland annat med hjälp av skyltfönster och halvrunda fönster på andra våningen. Det finns inga motsvarande hus med takkupoler i vårt land, men nog i andra europeiska länder, i till exempel Paris eller Wien. Kauno S. Kallio ville ursprungligen ha takkupoler för att balansera upp husets massiva natur. De gjordes inte för något särskilt användningsändamål. De kom att i huvudsak användas som lagerutrymmen för butiken. Under krigsåren höll en dansk fru som hyrde utrymmet hönor i den ena kupolen. I denna kupol byggdes bolagets bastuoch mötesutrymmen på 1990-talet. Den andra kupolen är fortfarande i ursprungligt skick, det vill säga obebyggd. Husets yttertak och kupolerna täcktes med kopparplåt. Under andra världskriget var man tvungen att ge en del av kopparplåtarna till vapenindustrin. Under de senaste fem åren har man så småningom igen lagt kopparplåt på taket, och arbetet blev klart sommaren 2011, i god tid till jubileet följande år. Nu har taket återfått sin ursprungliga prakt. I husets trappuppgångar finns det i enlighet med seden när huset byggdes vackra mosaikfönster.

auno Sankari Kallio föddes 1877 i Ruovesi. Han tog studenten vid Vaasan suomalainen reaalilyseo 1896 och utexaminerades som arkitekt från Polytekniska institutet i Helsingfors 1900. Att Kallio valdes till arkitekt kan ha påverkats av att Erik Hartman och Kallio tog studenten i Vasa samtidigt, även om de gjorde det i olika lyseer. År 1903 grundade Kallio en egen arkitektbyrå tillsammans med arkitekt W. von Essen och byggmästare E. Ikäläinen. Byrån ritade flera bostadshus i Helsingfors. Året efter att Hartmans affärshus blev klart grundade Kallio en egen byrå, och hans första stora självständiga arbete blev Tampereen teatteri. Samtidigt ritade han flera byggnader med sin bror, och ensam ritade under åren 1920−1937 ett tiotal filialkontor åt Kansallis-Osake-Pankki. Kyrkobyggnader blev Kauno S. Kallios huvudsakliga planeringsobjekt. Till hans arbeten hör bland annat kyrkorna i Alavo, Jämsä, Pohjaslahti, Taivalkoski och Kitinoja. Dessutom planerade han många reparationer och restaureringar av kyrkor. Kallio planerade så smidigt och skickligt reparationerna av i synnerhet träkyrkor från 1800-talet att man knappt kunde upptäcka de gjorda ändringarna, inte ens större reparationer. Ritningarna innehöll också ofta vackra interiörperspektiv, med hjälp av vilka de lokala byggarna

klarade av även de mest krävande uppgifter. Bröderna Kallio var mycket framgångsrika i arkitekttävlingarna på 1910- och 1920-talen. Bröderna gick dock skilda vägar inom arkitekturen. Oiva gick i riktning mot modernismen medan Kauno hölls sig till en mer traditionell stil. Kauno S. Kallio skrev många artiklar i branschtidningar, och hans specialintressen var akvarellmålning, etsning och utformning av exlibris. Kallio dog i Helsingfors 1966. I Hartmans hus var den bärande konstruktionen helt ny och unik. Erik valde nämligen byggbolaget Kreuger & Toll från Stockholm för byggprojektet. Byggbolagets verkställande direktör Ivar Kreuger var en betydande föregångare inom betongbyggande och hade besökt bland annat storstäder i Förenta staterna för att lära sig bygga höghus. Han förde in den nya byggnadstekniken i Skandinavien. Hartmans hus är såvitt veterligt Finlands första hus med det så kallade pelar-balk-systemet som bärande konstruktion. Ivar Kreuger följde från Stockholm noggrant med hur bygget framskred genom de insända månadsrapporter-

Erik Hartman hade många tävlingsbidrag att gå igenom innan huset började byggas

Olika byggskeden. Efter att det gamla kolonialvaruhuset flyttades stod affĂ¤rshuset klart vĂĽren 1913.

na och skrev något före slutskedet till Erik Hartman och bad denne ”godhetsfullt om möjligt ge honom uppgift om orsaken till att de av honom, Ivar Kreuger, gjorda kostnadskalkylerna betydligt överskridits”. Erik Hartman uppmanade Ivar Kreuger att fästa uppmärksamhet vid att dennes byggmästare i Vasa rätt flitigt besökte Hotell Ernst. Efter en tid kom det från Stockholm ett tacksamt svar, i vilket Ivar Kreuger konstaterar att diverse restaurangnotor hade förts på betongsandkontot. Byggmästaren försvann genast från bygget. Byggnadstekniskt gjordes de bärande konstruktionerna så att man mellan betongpelarna monterade armerade betongbalkar, och mellan betongbalkarna göt man på ort och ställe hålbjälklagen på brädor eller skivor, som efter gjutningen revs. På skivorna monterades först armeringsjärnen och på dessa murades stora håltegel. Till slut göts allt samman. Bärförmågan blev många ton. Allt detta gjordes för hand. Till och med teglen bar man upp till de översta våningarna längs tillfälliga spiraltrappor med en särskild ryggställning som lades på axlarna. Bland annat Eriks pojke Lars lär som tioåring ha burit tegel till de övre våningarna på sitt sommarlov. Husets konstruktioner har under historiens gång blivit utsatta för stora påfrestningar. En sprängbomb som fälldes den 31 januari 1939 på trottoaren framför butiken krossade alla fönster på butikens fasad. Husets fasadrappning fick små skador, men betongkonstruktionerna skadades inte. Affärshuset har också drabbats av bränder: hösten 1950, sommaren 1967 och vintern 1993. Branden 1967 var värst: den började i källarvåningen och spred sig därifrån till butiken. Hela den asfalterade ytan på bakgården, som var källarens tak, kollapsade. Vid inspektionerna efter branden kunde dock konstateras att husets konstruktioner hade klarat branden.

var Kreuger grundade en byggfirma 1908 tillsammans med Paul Toll, och företaget blev på kort tid Sveriges ledande inom branschen. Byggbolaget Kreuger & Toll byggde bland annat Stockholms stadion. Kreuger inledde 1913 verksamhet inom tändsticksbranschen, i vilken även hans far hade varit verksamhet. Kreuger fick senare en dominerande ställning inom branschen. Inom tändsticksföretagen skedde fusioneringar, och 1917 bildade Kreuger Svenska Tändsticks Ab, som blev världens största tändstickskoncern. Företaget har fortfarande verksamhet, men nu under namnet Swedish Match. Dessa operationer

gav Kreuger rykte om sig att vara ett ekonomiskt geni. Kreuger & Toll delades senare itu. Huvudbolaget koncentrerade sig på tändsticksbranschen och leddes av Ivar Kreuger, medan byggverksamheten fortsattes i ett dotterbolag som leddes av Paul Toll. På 1920-talet köpte Kreuger under ett par års tid flera tändsticksfabriker utomlands, och 1930 stod han för 70 % av världsproduktionen. Hans affärsidé baserade sig i praktiken på att han lånade pengar till stater som behövde finansiering och som ersättning fick han i dessa stater monopol på tändstickstillverkningen. År 1929 grundade Kreuger Svenska Cellulosa (SCA) och skaffade sig aktiemajoritet i bland annat LM Ericsson, Bolidens Gruv Ab samt betydliga andelar i SKF och SE Banken. Utomlands köpte han bland annat Deutsche Union Bank i Frankfurt och Union de Banques i Paris. Kreuger köpte bolag som producerade råvaror eller som hade stora intressen i utlandet. Koncernen omfattade över 200 företag. I slutet av 1920-talet började koncernen vackla. Kreuger fick betalningssvårigheter, då en del av de amerikanska lånen sades upp. Dessutom var aktieägarna som en följd av börskraschen i New York hösten 1929 tvungna att sälja aktier för att behålla sin betalningsförmåga. Kreugers arbetskamrater började sannolikt också misstänka honom för bokföringsbrott, som han kunde dölja då han spekulerade med sina många företag. Representanter för ett engelskt konsortium och svenska bankmän begav sig den 12 mars 1932 till Paris för att ta reda på koncernens ekonomiska situation. Där fann de Ivar Kreuger död i sitt hotellrum, och den officiella dödsorsaken sades vara självmord. Mord kunde inte uteslutas, men de utförda undersökningarna gav inga resultat. Avslöjandena efter Kreugers död hade omfattande och tragiska följder. Stockholmsbörsen stängdes för en vecka. En revision avslöjade att Kreuger hade spekulerat med koncernens konton, förfalskat växlar och på många sätt gjort sig skyldig till bedrägeri. Efter alla utredningar konstaterades att Kreuger & Toll hade gått i konkurs. Konkursboet hade skulder på 3,7 miljarder kronor, vilket på den tiden var en svindlande stor summa. Stockholmsbörsens aktievärde minskade med 2,6 miljarder kronor. Aktierna i bolaget Kreuger & Toll var värdelösa. Tändsticksbolagets och LM Ericssons aktier sjönk betydligt i värde. Konkursutredningen tog flera år och man stiftade till och med en särskild lag för att förhindra att svenska gruvor eller fast egendom övergår i utländsk ägo, 78

då deras värde i praktiken hade blivit obefintligt. Många svenskar och människor i utlandet förlorade sin egendom och hamnade i ekonomiskt trångmål. Medlemmarna i Kreuger & Tolls direktion dömdes till stora skadestånd och frihetsstraff.

kulpturerna i granit på Hartmans hus är ett verk av den finländske skulptören John Munsterhjelm. Han skapade modellskulpturerna av gips och Vasaföretaget Mynttis stenhuggeri tillverkade skulpturerna av gråsten. De cirka tre meter höga skulpturerna av granit står på var sida om butikens huvudingång. Smeden och kvinnan som arbetar i en trädgård symboliserar vila efter arbetet. De gipsmodeller som Munsterhjelm gjorde för de stora skulpturerna är i storleken 1/3. Förstoringen till stenskulptur gjordes av den kände stenhuggaren Alexander Harjunpää med en förstoringsanordning som han själv konstruerat. De ursprungliga gipsskulpturerna står bredvid ingången till huvudkontoret. På husets ytterväggar finns också flera andra prydnadsskulpturer i granit som Munsterhjelm skapat. Johan Hjalmar (John) Munsterhjelm föddes 1879 som son till landskapsmålaren Hjalmar Munsterhjelm. Han studerade vid Polytekniska institutet i Helsingfors för att bli arkitekt, men bildkonsten började intressera mera. Detta resulterade i att han studerade konst vid Kunstgewerbemuseumschule i Berlin i Tyskland och högre konst vid kungliga konstakademin i Berlin. I Berlin bodde han 1902−1911, men deltog i Finlands konstnärers utställningar 1904–1910. Bland annat Jean Sibelius och hans egen far stod modell. Under sin tid i Tyskland arbetade han som byggnadsskulptör och prydde byggnader med ornament. På beställning från Vasa tillverkade han i Vasa också skulpturmonumentet för Schaumans familjegrav. Efter återkomsten till Finland skapade han skulpturerna i portalen till Hartmans hus i Vasa och reliefen av stadens grundare Karl IX på fasaden till Vasa stadshus. Munsterhjelm använde som den förste i Finland konstgjord granit som material för skulpturerna. Han skulpterade många hjältestatyer och även olika medaljer, bland annat Gustaf Mannerheims medalj. Han avled vid en blindtarmsoperation 1925 vid endast 46 års ålder. Erik byggde sitt affärshus i två etapper. Enligt planerna skulle byggarbetet ta två år, och man hade inte råd att avbryta affärsverksamheten medan arbetet pågick. För övervakningen av byggnadsarbetet anställdes två 79

byggmästare, Helsingforsbon Alexander Husgafvel till ansvarig mästare samt Vasabon Alfred Berts. Byggnadsarbetet påbörjades i början av 1911. På våren 1912 var den första delen klar. Butiken flyttades då tillfälligt till den färdigbyggda delen. Det gamla tvåvåningshuset samt magasinen som vette mot Handelsesplanaden revs och flyttades till tomten på Storalånggatan 1, som Erik ägde då. Där användes byggnaderna som bostadshus. Den andra, östra delen, av huset byggdes därefter som en spegelbild av den vänstra delen, och när den stod klar 1913 fick C. J. Hartmans butik flytta till samma hörn i gatuplanet där den hade funnits även i trähuset. Det nya affärshuset planerades så att de två nedersta våningarna inrymde affärslokaler och de tre översta bostadslägenheter. För lagerhållningen byggdes en stor källare i byggnaden. Under krigstiden användes källaren som bombskydd för dem som bodde i huset, och barnen tyckte om att leka och springa mellan pelarna i den labyrintiska källaren. Hörnvalvet på gaveln mot Handelsesplanaden användes även som bårhus. Vinden användes som förråd för både butiken och de boende. I enlighet med kraven på den tiden var bostadslägenheterna rymliga. Lägenheterna var 150 och 250 kvadratmeter stora, och det fanns allt som skulle finnas i de finaste lägenheterna på den tiden: salar och salonger, dubbla spegeldörrar och kakelugnar. Flera av lägenheterna hade separat ingång för tjänstefolket, och i närheten av köket fanns ett rum för hembiträdet. Affärshuset utrustades också med vattenledning, trots att det inte fanns något vattenledningsnät i staden när huset byggdes. Vasa stad hade redan före första världskriget beslutat att lägga vattenledningar under stadens gator. Byggandet av vattenledningarna dröjde emellertid, eftersom leveransen och monteringen av de tyska Mannesmannrören försenades på grund av kriget. Det nya affärshusets vattenförsörjning var därför i början mycket besvärlig och dyr. Från Kosackbrunnen och Dammbrunnen kördes vatten med häst till huset, ofta upp till tio vagnslaster per dag. Vattnet tappades i en cistern i källaren och pumpades sedan upp till en annan cistern på vinden, varifrån det med självtryck rann ner till tappställen på olika platser i fastigheten. Först i mars 1915 kunde man ansluta sig till Vasas vattenledningsnät. År 1960 byggdes personhissar i huset. Hissarna försågs dock inte med någon dörr på andra våningen, eftersom Lars ansåg att det inte finns några människor som är så 82

lata att de inte orkar gå upp eller ner en våning. Senare har man förstås försett hissen med dörr även på andra våningen. Under Eriks tid fanns det vedspisar i köken och i trappan för tjänstefolket fanns det hissar med vilka man till de övre våningarna forslade upp ved som de boende hade köpt. Dessa hissar fanns inte i hela huset, så där de inte fanns bar gårdskarlen Holmberg veden till de boende med en bärställning för tegelsten. Från och med början av 1970-talet har antalet privata hyresgäster minskat i samma takt som antalet företagshyresgäster har ökat. Den ekonomiska krisen på 1990-talet ändrade tillfälligt denna utveckling. Då började man igen hyra ut tomma kontorslägenheter som bostadslä-

genheter. I dag är endast några hundra kvadratmeter av fastighetens nästan 10 000 kvadratmeter uthyrda som bostäder. År 1984 bildades för fastigheten ett fastighetsbolag med namnet Oy Hartman Invest Ab. Fasaderna på fastigheten genomgick en grundlig renovering första gången 1983. Arbetet inleddes som ett övningsarbete på gårdssidan och på lagerbyggnaden på gården, eftersom det inte finns någon granit eller krossrappning där. Ytorna rengjordes med högtryckstvätt, varefter de behandlades med gammaldags lejongul kalkfärg. Om renoveringen konstaterades att ”arbetet utfördes med gamla metoder, eftersom gammalt biter på gammalt och håller åtminstone från far till sonson. Färgen ströks 83

på med stora penslar tre gånger, så att det inte behöver göras på nytt förrän om 70 år”. I samband med fasadrenoveringen reparerades även takskäggen, rännorna och takstolskonstruktionerna samt byttes och kittades fönstrens träbågar. Följande stora renovering gjordes 2009, när huset försågs med maskinell ventilation. Förutom stora renoveringar görs årligen även mindre underhålls- och ombyggnadsåtgärder. Grundtanken är att bevara den fina fastigheten i det skick som dess värde förutsätter och att

respektera traditionerna vid restaureringar av byggnaden, som är skyddad av museiverket. Samtidigt ska fastigheten bevaras som en modern, lockande och högklassig helhet som uppfyller de nutida kraven.

Hartman som arbetsplats

“

En fältherre vinner ej slaget allena’’, konstaterade Lars Hartman i sitt tal på C. J. Hartmans 90-årsfest år 1952. Som i alla framgångsrika företag har personalen genom tiderna varit viktig för företaget. När C. J. Hartman inledde sin kolonialvaruhandel 1862 öppnades butiken klockan sex och stängdes sent på kvällen. Några fasta öppethållningstider fanns inte. Kring jul arbetade man till och med dygnet runt. De anställda övernattade bakom försäljningsdisken under tjocka skinnfällar. Carl Johan brukade bjuda på en skopa rom eller konjak för att de skulle kunna hålla kylan borta. På 1890-talet infördes arbetstid från sju på morgonen till sju på kvällen. De anställda åt frukost, lunch och middag tillsammans med familjen Hartman. De gamla trotjänarna Felix Holmlund och August Svanbäck var de sista som fick delta i familjens måltider. Det blev slut på de gemensamma måltiderna när Carl Johan flyttade till Strandgatan 8 och överlät firman till sin son. Lönen fick de anställda i pengar, och de hade antingen provisionslön eller månadslön. Under Eriks tid fick de dessutom tobak som lön. Denna sed slutade man senare med, då Erik ansåg att personalen använde förmånen fel genom att sälja tobaken vidare. De anställdas välfärd låg i hög grad i chefens händer – på gott och ont.

C. J. Hartman har i mångt och mycket varit en föregångare i fråga om bland annat de anställdas sociala och ekonomiska välfärd. Carl Johan undervisade personalen i varukunskap, bokföring och affärsteknik. En kort tid före sitt frånfälle hade Erik sagt att han på sin 60-årsdag skulle grunda en pensionsfond för firmans hela personal. Lars grundade år 1937 pensionsfonden efter faderns för tidiga död. Pensionsfonden uppkallades efter Erik: ’’Erik Hartmans understöds- och pensionsfond till förmån för firma C. J. Hartmans personal’’. Pensionsfonder var sällsynta vid denna tid. I den grundade pensionsfonden var pensionen indexbunden och uppgick till 60 %, vilket skulle uppfylla även dagens sociala krav. Arbetspensionslagen, som kom 1962, ersatte sedan pensionsfonden. Hartmans kolonialvaruhandel inledde sin verksamhet 1862 med två medhjälpare. Hundra år senare, 1962, uppgick antalet anställda till 155. Tack vare företagets tillväxt var antalet tjugo år senare, 1982, uppe i 265. I dag har Hartman 260 anställda. År 2011 är personalens genomsnittliga anställningstid på Hartman 10,8 år, vilket är en mycket hög siffra jämfört med andra företag inom branschen. Detta ger en bra bild av personalens erfarenhet, engagemang och uthållighet. Erik Beijar med sin anställningstid på 51 år och 4 månad89

er, mellan den 1 maj 1935 och den 31 maj 1986, innehar rekordet. Övriga som har varit anställda i mer än 50 år är Kurt Lindqvist, Frans Kangasluoma, Viktor Wikström och Jan-Erik Rönnqvist. Under jubileumsåret 2012 når även Anne Bengs 50-årsstrecket. En av Hartmans verksamhetsidéer är att en kunnig personal ska utgöra grund för verksamheten. Företaget satsar på utbildning av personalen och på intern informationsverksamhet. C. J. Hartmans personalklubb bildades 1960. Det huvudsakliga ändamålet med klubbens verksamhet var att upprätthålla ett gott kamratskap mellan de anställda och befrämja deras intresse för kultur och idrott. Under 1960- och 1970-talen var de mest omtyckta idrottsgrenarna bolagsskytte, -fotboll, -bowling och -bandy. I skytte och fotboll hade man deltagit redan innan personalklubben bildades. Företagets första bolagsmäster90

skap i skytte vanns 1931. Under ett flertal år på 1940-talet hörde man inom fotbollen till de bästa bolagen, tack vare de sex landslagsspelarna från Vasa IFK som fanns bland personalen. I dag stöds personalens idrotts- och kulturaktiviteter i huvudsak med konditionssedlar och med program för upprätthållande av arbetsförmågan. Dessutom ordnas olika motionsevenemang, och de anställda spelar tillsammans bland annat ishockey, rinkbandy och innebandy. På 1960-talet började företaget ge ut en egen personaltidning, vilket var brukligt på den tiden. Tidningen hette först Bulten, därefter Viesti-Aktuellt och Hartmania samt slutligen Tempo. Personaltidningen har innehållit allt från information från företagsledningen till reseskildringar, humoristiska berättelser, resultat av sportaktiviteter och dikter. Som det goda informationsmedium en personaltidning är har den definitivt bidragit till det

anställda 57, i Jakobstad 40, i Karleby 39 och i Tammerfors 30. Utöver dessa har företaget nästan 10 personer som distansarbetar på andra orter. På basis av arbetsuppgifterna fördelar sig personalen på följande sätt: 67 personer arbetar inom partiförsäljningen, 42 inom detaljförsäljningen, 81 inom logistiken, 17 inom Hartman Hem, 7 inom upphandlingen, 20 inom förvaltningen, 6 på fritidsavdelningen och 10 i ledningen. Moderbolaget C.J. Hartman har 10 anställda, Hartman Järn 250 och Hartman Invest 2. Hos C.J Hartman är den genomsnittliga tjänstetiden 25,9 år, hos Hartman Järn 11,9 år och hos Hartman Invest 9,4 år. Personalens medelålder är 45 år.

välfungerande informationsutbytet inom företaget. I dag sköts den interna informationen till största delen genom e-posten och intranätet. Hartman har i dagens läge verksamhet på fem orter, den första verksamhetsorten var Vasa och den senaste Tammerfors. Vasa är den enda orten där bolaget har haft verksamhet ända från grundandet och där det 150 år gamla företaget därmed är en av de viktigaste arbetsgivarna på orten. Efter Vasa kommer i åldersföljd Seinäjoki, Jakobstad, Karleby och Tammerfors. I Vasa är antalet anställda 75, och av dessa arbetar 51 på affärsplatsen i Gamla Vasa och 24 på huvudkontoret. I Seinäjoki är antalet 91

HĂĽgkomster om arbetsgivaren

”

På den gamla goda tiden på firma C. J. Hartman, då Carl Johan Hartman nyss överlämnat affären i sonens, konsul Erik Hartmans händer, automobiler på stadens gator var en nymodighet, telefonens plingande en ovanlighet och färdigförpackade varor en okändhet, betjänte tvenne gamla herrar kunderna vid Erik Hartmans kolonialvarudisk. Herrarna hade varit med förr. Båda hade anställts redan förra seklet. De var från 1800-talet. En rent av hisnande tanke som ingav obeskrivbar respekt hos en liten pojke som t.ex. Frans Kangasluoma, anställd år 1924 som femtonåring. Herrarna hette naturligtvis August Svanbäck och John Holmlund.”

Utdrag ur en intervju med John Holmlund den 2 juli 1945. Han fyllde 80 år den 4 juli 1945 och hann vara 43 år i firmans tjänst.

Glasmästaren själv, Erik Beijar i glasverkstaden

Efter skolan var jag 1886 en tid magasinskarl hos C. J. Hartman. Men jag ville ut till sjöss och våren 1887 for jag ut med ångfartyget Clio. Min mor brukade baka och tvätta hos gamla kommerserådet och hon skrev till mig och bad att jag skulle komma tillbaka. Då Clio på hösten kom till hamnen var kommerserådet nere och mötte och sade åt mig: ”Nu stannar du.” Och det blev så. Jag började åter 95

som hjälpkarl i magasinet. Då jag som gammal stadsbo kände till alla gator och gränder fick jag ta hand om en häst och köra omkring varor till kunderna. Det var nämligen på den tiden så att herrskapen beställde alla sina varor hos C. J. Hartman, från russin till champagne, och vi fick köra hem beställningarna till dem. Jag avancerade så småningom. År 1889 blev jag magasinsbokhållare efter Samulin. Vi bodde då i kommerserådets gamla hus vid salutorget. Under gamla kommerserådets tid hade vi fyra butiker i huset: en kolonialvaru-, en järn-, en öl- och en konjaksbutik. Det konstiga var att järnbutikens personal också skötte om konjaksbutiken. Jag trivdes bra hos Hartmans, men längtade fortfarande till sjöss. Kommerserådet sade alltid att det var bättre att vara på land. Jag trodde honom inte förrän jag träffade en flicka och gifte mig. År 1903 befordrades jag till butiksbiträde, jag hade väl lärt mig så mycket folkvett under de tidigare åren. Där fick jag stanna tills jag 1929 var ”överårig”. Då avgick jag utan pension, och då jag fyllde 75 år fick jag en gratifikation på 5 000 mark. Då jag började i firman hade jag en dagslön på 2 mark 25 penni. Småningom blev jag anställd på månadslön, som först var 80 mark. Då jag slutade hade jag 2 000 mark i månaden, men då var jag också samtidigt disponent för hela gården. Lönen betydde emellertid inte allt i den gamla goda tiden, då man kände sig nästan som familjemedlem med firman. Gamla kommerserådet bjöd en då och då på en mugg rom, då man hade arbetat hela dagen och kände sig trött.

Intervju med Kurt Lindqvist den 6 juli 1984. Han har den näst längsta tjänstetiden: 51 år, 3 månader och 8 dagar.

Kurt Lindqvist föddes i oktober 1901. Han bodde i ett hus som hans mormor ägde på Storalånggatan 42, där mormodern också hade en ölstuga. Mittemot fanns Grönrooska gården och där höll man ofta cirkus. Kurt Lindqvist anställdes 1917 som springpojke på kolonialvaru- och järnavdelningen. Han var då 15 år och yngst av de anställda. Springpojksjobbet på den tiden kunde vara ett verkligt slit. Firman ägde ingen cykel och han måste, precis som namnet lyder, verkligen springa i alla ärenden. Mest slit var det då räkningarna skulle ut, en gång i månaden. Alla hushåll i stan som köpt på räkning skulle besökas. Snabbast gick det om man sorterade räkningarna enligt kvarter och sprang i cirkel, de yttersta 96

kvarteren först och sen in mot centrum. Ett år efter att Kurt anställdes fick han en begagnad cykel. Cykeln hade träekrar, men i alla fall pumpbara slangdäck. Då gick jobbet bättre, tills någon en natt stal cykeln, som förvarats i trapphuset mot Handelsesplanaden. Kurt drabbades dock inte så hårt av detta, för han blev samtidigt befordrad till butiksbiträde på kolonialvarusidan. Kurts arbetskamrater i dessa tider var Harry Nyman, John Holmlund och August Svanbäck. När försäljningen av livsmedel så småningom upphörde blev Kurt färgförsäljare. Han var även en tid chef för färgavdelningen, då Uno Westergård flyttade till Winter. Men Westergård kom tillbaka efter något år och övertog chefskapet, varvid Kurt igen blev försäljare. På en bild av Kurt Lindqvist som togs 1918 håller han en 12,5 kg sockertopp i famnen. Han sitter på en stapel av 10 kg bitsockerlådor och till höger om honom står 50 kg bitsockerlådor staplade. Bakom honom och nere till vänster om honom är telnar sorterade i hyllan. Ovanför Kurt finns tobakspaket av olika märken. Varje paket innehåller 20 askar. Bilden är tagen i den bakersta delen av den dåtida färgavdelningen. Ljuset som syns på bilden kommer från ett fönster som vetter mot Handelsesplanaden.

Anekdoter om den legendariske August Svanbäck berättade av Sigurd Gustavson, Kurt Lindqvist och Frans Kangasluoma: Man vet mycket litet om August Svanbäck. Ingen av de yngre vågade fråga honom när han hade kommit till firman. Respekten för de äldre, allvetande anställda var mycket stor och dessutom var Svanbäck en mycket välväxt och kraftig herre, som säkert vägde sina modiga 120 kg. Frans Kangasluoma blev dock på Svanbäcks äldre dagar så god bekant med honom att han med säkerhet kunde säga att Svanbäck anställts redan på 1800-talet. Svanbäck avled i tarmvred under vinterkriget 1939, efter 40 år i firmans tjänst. Han var en färgstark personlighet och en skämtare av stora mått. Han var mycket populär bland bönderna och skäriborna som besökte affären. I början av 1900-talet, när kundkontakterna och pratstunderna med kunderna var viktiga för en lyckad försäljning var Svanbäck definitivt

en av de faktorer som drog kunder till firman. Med sin bastanta och resliga kroppshydda, flintiga hjässa och uppåttvinnade mustascher tycks han även ha gått väl hem hos kvinnorna, till och med så väl att de stickade sockor och vantar åt honom. Svanbäcks skämt kunde dock ibland gå lite för långt. En av konsul Erik Hartmans herrbekanta, även han konsul, hade kommit för att inhandla kolonialvaror. Svanbäck frågade med sin något höga röst för sin stora kroppshydda: “Har Ni sluppit ut?”, med vilket han avsåg ur länsfängelset. Konsuln frågade: ”Vad menar Ni?”, på vilket Svanbäck svarade: ”Har Ni sluppit ut?” Eriks herrbekante blev så arg att han gick upp till Eriks kontor, varifrån båda herrarna en stund senare återvände. Erik satte käppen på kolonialdisken och påpekade åter en gång för Svanbäck att man ska ha litet skillnad på person och person vem man skämtar med. Svanbäck hade troligen varit hästkarl innan han blev ko97

lonialbiträde på firman. Han hade nämligen mycket god kännedom om hästar och brukade själv köpa in en del av de hästar som firman behövde. Enligt Kurt Lindqvist bodde Svanbäck till och med på Kyrkoesplanaden 1, där han skulle sköta om de hästar som förvarades i stallet. De äldre butiksbiträdena på kolonialavdelningen, Svanbäck och Holmlund, visste allt, åtminstone sett ur en liten springpojkes ögon, vare sig springpojken hette Kurt eller Frans. I viss mån stämde det också. På den tiden var det nämligen lika viktigt för kunden att komma in för att resonera och prata som för att köpa något. Och stod man hela dagen bakom disken och hörde allt skvaller så visste man nog snart om precis allt som hände i stan. August Svanbäck hann gifta om sig tre gånger, eller som Frans Kangasluoma uttryckte det: ”han tog livet av två kärringar innan den tredje tog livet av honom”. Svanbäcks tredje fru sålde livsmedel på torget i Klinkmans kiosk. Varje dag på ett visst klockslag försvann Svanbäck. Han gick nämligen trapporna upp till vinden, där han från ett av de runda vindsfönstren skulle vinka åt frun sin, som vinkade tillbaka. Vinkandet upphörde han med en dag när han slog huvudet i en takbjälke vid vindsfönstret och låg avsvimmad och blodig en lång stund på vinden innan han bars ner av bland annat Frans Kangasluoma. På gamla dagar blev Svanbäck sedan plattfot, vilket var resultatet av att vara en stor och tung karl med skor i storlek 46 och av att dagligen gå på stengolv. Sigurd Gustavson kommenterade att Svanbäck hade fötterna på jorden; han var en stor humorist, som inte hade något hum om affärer.

Intervju med Viktor Wikström den 30 november 1950. Han var född 1887, och vid intervjun var han 63 år och arbetade fortfarande som avdelningschef. Efter genomgången folkskola fick han som fjortonåring anställning som springpojke i Harald Östenssons porslins-affär på Handelsesplanaden. Ett år senare flyttade han över till Halttia & Knuters kolonialvaruaffär. I denna anställning stannade han sju år och avancerade till expedit och förtullare. År 1908 anställdes han av Hartman som magasinsbokhållare. Från magasinet avancerade han till partiexpeditör och var handelsresande 6−7 år på 1920-talet. Senare blev han butiksexpedit och butikschef och avancerade till sist till avdelningschef på partiavdelningen. 98

Den första lönen var 75 mark, men den steg till 135 mark då Erik övertog firman. På den tiden ingick också tobak i lönen. När ”tobakslönen” avskaffades höjde Erik allas löner med en summa som motsvarade tobakens värde. Viktor nämner också en förmån som inte var avsedd för personalen utan för kundkretsen. Det var punsch, karaffvin och tvåpenniscigarrer som var utplacerade på disken till kundernas vederkvickelse. Denna sed blev dock ganska kortvarig. Före år 1908 hade järnavdelningen två anställda: Jonas Åberg som var föreståndare och N. G. Åberg som var handelsresande. Därefter steg antalet till sex, och dessutom anställdes en magasinskarl och två drängar. Firman hade redan vid sekelskiftet stora lager som krävde stora lagerutrymmen. På gården fanns två stockmagasin, ett stall och en gäststuga för lanthandlarna. Dessutom fanns det tre stockmagasin vid Brändö sund, och ett av dessa användes som koksupplag. Dessa såldes under tidernas lopp, det sista som paviljong till Vasa Arbetares Segelsällskap. Vid Smedsbyvägen fanns ett tegelmagasin för oljor och kemikalier. Även på Kyrkoesplanaden 1 fanns ett centrallager ända till 1939. När det blev för trångt i stallutrymmet vid huvudaffären fick två hästar flytta till ett stall på Kyrkoesplanaden. År 1939 anskaffades ett nytt lager, då Teknos fastighet i Klemetsö köptes och byggdes ut. När Viktor började arbeta som handelsresande var de handelsresande tre till antalet. Veikko Ollikainen och Viktor hade hela Österbotten och mellersta Finland ända till Mänttä som sitt område. Viktor Hietala reste i norra Finland. De tog sig huvudsakligen fram med häst, men ibland var också en kusk med. Resorna var långa, så de kunde vara borta i tre till fyra veckor åt gången. De brukade ta upp beställningar av stora kunder, och kunderna hämtade själva varorna i Vasa. Ibland kom det till och med 50 hästar åt gången för att hämta varor. På firmans gård fanns en lång stång där hästarna ”parkerades”. Viktor berättade att när han började hos Hartmans talades det om den tidigare patriarkala ordningen. Nu fanns den dock inte längre kvar. De hade inte mycket kontakt med kommerserådet. Några personalfester var inte på modet på den tiden. Viktor minns att han en gång fick 20 mark i julklapp av kommerserådet med uppmaningen att köpa en bra bok för slanten. Viktor hade fortfarande kvar boken. Han och tre andra anställda uppvaktade kommerserådet på dennes guldbröllopsdag 1913.

Intervju med Juho Jaakko Heikkilä år 1950, han var född den 5 december 1887.

Efter avslutad skolgång fick Juho vid fjorton års ålder anställning hos den polske handlanden Mytskovsky, som hade en delikatessaffär på Hovrättsesplanaden 18. Efter att Mytskovsky gått i konkurs hade Juho ett par andra anställningar, men under åren 1906−1910 prövade han lyckan i Amerika som gruvarbetare. År 1910 kom han på besök till Finland med avsikten att återvända till Amerika efter besöket, men så fick han anställning som magasinskarl hos Oy Teräs Ab, som inledde verksamhet i Vasa 1910. Efter läroåren hos Teräs fick Juho 1913 tjänst hos C. J. Hartman som packare i lagret. Hartmans nya hus var nästan färdigt, och arbetet under hans första arbetsdag bestod av att montera hyllor i källaren i det nya huset. Efter ett år flyttade han till Yxpila för att bli föreståndare hos Veljekset Friis. Där arbetade han ett par år med diversehandel, tills han fick ett brev av konsul Erik Hartman. Erik erbjöd honom samma lagerarbete som han hade haft tidigare. Juho tog genast emot arbetet, för det var inte roligt att leva nästan eremitliv i Yxpila. Han återvände till sin gamla källare hos Hartman och stannade i fyra år, men så grep honom oron igen och han sökte sig en ny plats. Han prövade yrket som handelsresande i Kristinestad, men flyttade snart till Mänttä för att arbeta hos Serlachius – ett arbete som Erik hade skaffat åt honom. År 1922 kontaktade Erik honom igen och erbjöd honom arbete som expeditionschef. I det arbetet stannade Juho sedan i tiotals år. När han första gången arbetade på Hartman var hans lön 150 mark i månaden plus gratis tobak. Juho rökte inte, men lärde sig snart vanan i stället för att ge bort tobaken till ”farsgubben”. När han nästa gång anställdes, 1922, var lönen 250 mark i månaden. Häst- och lagerkarlarna hade på 1920-talet ett tungt arbete, men det var ändå inte så jäktigt som 1950. I arbetet ingick att rulla och baxa upp 180 kg oljefat och 180 kg cementfat på kärror, vilket tog på armar och ryggmuskler. Kalk skulle lossas från järnvägsvagnarna på hästkärror och köras till magasinet, där den packades i säckar. År 1950 kom kalken behändigt i 33 kg säckar. Innan den sydösterbottniska järnvägen byggdes körde kuskarna långa vägar och övernattade i stan, och Juho antog att kuskarna gärna hade stannat ännu längre. På den tiden hade man inte bråttom, men allt förändrades när bilarna kom. De som kom med bil skulle ha sin last genast, och någon väntetid accepterades inte. Juho ansåg att livet var lugnare förr. 99

Gamla kommerserådet deltog inte längre aktivt i skötseln av firman när Juho började där. När första världskriget bröt ut hösten 1914 var kommerserådet dock noga med att kontrollera att priserna följde den allmänna prisstegringen och såg också till att vi på lagret var med på galoppen. Konsul Erik Hartman var enligt Juho en sympatisk chef, men han var inte glad när man införde åtta timmars arbetsdag. Juho berättade att de i praktiken hann göra samma arbete på åtta timmar som de tidigare hade gjort på tio timmar. De arbetade också mycket övertid, för att fraktsedlarna skulle vara klara då kuskarna kom. Någon övertidsersättning var det inte tal om på den tiden. Juho fick på ett unikt sätt en speciell inblick i C. J. Hartmans historia. När han började arbeta i firman gav Erik honom order om att städa vinden på Hartmans hus, som delvis hade använts som arkiv för firmans gamla handlingar. Handlingarna rörde inte bara firman utan också alla andra företag som kommerserådet en gång i tiden hade suttit i ledningen för. Juho hade fått order om att bränna alla papper. Bland pappren hittade han emellertid firmans första huvudbok från 1862 och sparade dyrgripen. Han gav den senare till firmans tredje ägare Lasse. Juho tyckte att städningen bland de gamla pappren på vinden var det intressantaste han varit med om i firman. När han rotade i arkivet märkte han också att kommerserådet C. J. Hartman var en man som man långt ute i bygderna hade stor respekt för. Breven till honom slutade ofta med orden: ”med största högaktning Eder ödmjuke tjänare…”. Juho konstaterade att han i sin ungdom hade varit en ”farande svenn”, men bäst hade han trivts hos C. J. Hartman och därför stannat där. Han sa att han hade haft fina chefer där och att han efter sina ”vandringsår” hade kommit underfund med att lönen inte är huvudsaken, utan trivseln i arbetet.

Intervju med Emil Öist 1960, när han varit 40 år i firmans tjänst. ”För fyrtio år sedan blev jag bekant med konsul Erik Hartman, när jag som ung jägarfältväbel drillade VSK:s oldboyskompani. Enligt tidens melodi lät aktade medborgare öva ”omkull” på exercisfältet. Detta resulterade för mig helt överraskande i ett anbud att inträda i konsulns järnhandel, vilket jag efter en smula tvekan även accepterade. Jag fick börja som yngsta butiksbiträde på järnavdelningen med allt vad det innebar av mångsyssleri på den tiden. Vi var inalles sex butiksbiträden på avdelningen.” 100

”I två års tid lärde jag mig järnhandelns grundprinciper som biträde, varefter jag utsågs till butikschef. Till denna syssla hörde, förutom de ännu i dag gängse uppgifterna, bl.a. fönsterskyltningen, som måste göras efter den ordinarie arbetstiden. Från dessa år finns en särskild händelse bevarad i mitt minne: företagets försäljnings- och inköpschef, prokurist Backman gav mig en dag order att försöka sälja spislarna till Helsingforsbyggaren på Vasa Bomulls arbetsplats i Vasa. Full av tillförsikt tog jag mig dit, presenterade mig för ansvariga byggmästaren, som efter en diskussion om olika gemensamma intressen avslöjade att konkurrenter redan inkommit med samma offertpris. Men beställningen fick jag och mitt chefskaps förvåning var säkert lika stor som deras lovord. Enligt fabriksrepresentanten torde ej denna speciella rekordorder ens idag ännu vara slagen (år 1960).” ”Då prokurist Backman våren 1923 dog, blev jag uppkallad till konsul Hartman, som helt enkelt gav mig order att bli prokurist. Förstummad kunde jag inte annat än uttala mina tvivel om det riktiga i detta förordnande. Jag var yngst i företaget och ansåg mig sakna praktik och förutsättningar för det ansvarsfulla uppdraget. Bakom mig hade jag endast folkskolebildning och ett år i handelsskola, emedan skolgången avbrutits för en mera äventyrlig militärutbildning i Tyskland. Men konsuln övertalade mig och jag började med bävan fungera som prokurist med såväl inköps- som försäljningschefsbefattning.” ”För att utfylla bristerna i min kompetens använde jag halva nätterna och söndagarna till att sätta mig in i jobbet, leverantörkataloger och prislistor. Att det även i övrigt var arbetsamma tider det förstår man, ty vakansen omfattade alla inköp såväl inhemska som utländska, prissättningen av dem, reklamuppgifter, övervakning av försäljningen, prissättningen av kundorders, försäljningsresor, mäss- och utställningsbesök m.m. En åttatimmars arbetsdag räckte självfallet icke till, men det gick bra med en förståelsefull chef och en mot företaget lojal personal.” ”Utöver de händelser som redan relaterats har vissa episoder alldeles särskilt fäst sig i mitt minne: Först de oroliga åren efter frihetskriget med det labila läget i affärslivet och Lappotiden med nattliga bevakningsuppgifter för personalen för samhällsfredens tryggande. Sedan försäljningsresorna, som fick en alldeles särskild färg över sig på grund av sämre kommunikationer – en islossning i en älv utan bro kunde sätta stopp för en resa – och spänningen under förbudstiden på grund av medtagna

Vid Erik Hartmans 50-årsdag år 1927 samlades hela personalen för en gruppbild. I första raden till vänster sitter Lars Hartman bredvig Märtha Hagert, som han gifte sig med två år senare. På soffan i mitten sitter Erik Hartmans unge prokurist Emil Öist och John Holmlund, som var chef för kolonialvaruhandeln och disponent för affärshuset.

“flytande varuprover”. Slutligen de senaste krigsåren, då företagets chef och 60 % av den manliga personalen var i militärtjänst, den sedan akuta varubristen och därefter de valutasvårigheter, licenstrassel och arbetskonflikter som präglade näringslivet åren efter krigen.” ”Men krigen förde enligt min mening också något gott med sig. Det sociala ansvaret inom företagen har ökat och den sociala jämlikheten fortskridit mot en sund demokratisering av näringslivet. En ny försäljare hade för låt oss säga 40 år sedan bara ett sätt att lära sig sin bransch, nämligen genom att själv ta reda på fakta. Nu underlättas hans inlärning av kurser, konferenser, skolor, intern un-

dervisning, kataloger och mässor m.m. Det patriarkaliska i förhållandet mellan arbetsgivaren och den anställda har försvunnit och en hel del av de sociala klyftorna mellan chefskap och underlydande likaså.”

Intervju med Sigurd Gustavson, en pigg 91-åring, den 2 juli 1984. Sigurd föddes 1892 i Härkmeri by i Lappfjärd.

Under Sigurds tid som handelsresande för Björklunds Järnhandel i Karleby kom han i kontakt med Erik Hartman, när denne besökte Karleby. Erik hade nämligen en stor fordran i det konkursfärdiga Kokkolan Rautakauppa. När 101

sedan Kokkolan Rautakauppa avvecklades och alla varor övertogs av Hartman, ville konsuln att Gustavson skulle sköta avvecklingen åt honom och sedan komma till Vasa. År 1926 anställdes så Gustavson som handelsresande hos Hartman. Han fick först provision, men eftersom han sålde så mycket blev han för dyr, så Erik var tvungen att ge honom fast lön i stället. Gustavson berättade att hemligheten bakom hans goda försäljningsresultat var att han inte sålde enbart till de vanliga handelsbodarna utan även till sågägare. På den tiden färdades handelsresandena med häst. Gustavsons häst hette Sisko. Vargskinnspälsar värmde bra på vintern, men om det snöade mycket var man ibland tvungen att stanna i flera dygn på en ort. Gustavsons försäljningsområde sträckte sig från Brahestad och Pyhäjoki i norr till Jakobstad och Nykarleby i söder. I de finskspråkiga byarna kallade handelsmännen honom Kustaanpoika, vilket passade bra under dessa fennomanins tider. Handelsresandena togs i allmänhet bra emot. 102

Man fick vara beredd på långa pratstunder innan handelsmännen mognade och man fick ta fram orderhäftet. Ibland behövdes flytande varuprover innan man började göra affärer. Det var så man maskerade alkoholdryckerna under förbudstiden. Detta var orsaken till att ett flertal handelsresande blev alkoholister. Gustavson arbetade hos Hartman till 1938. Han slutade då Johannes Nars från Jakobstad erbjöd honom att bli direktör och delägare i bolaget Rauta Oy - Järn Ab, som Nars grundade med sina bröder. Lönen var bra, 5 000 mark, medan han hos Hartman hade fått 3 000 mark. Efter det första verksamhetsåret hade Nars dock inga pengar kvar i bolaget, inte ens för löner. Hartman hade sålt mycket på kredit till bolaget och hade stora fordringar på det. Efter en kväll på Svenska klubben i Vasa med bröderna Nars ringde Lasse en natt och meddelade att han hade köpt bröderna Nars aktier och ägde nu Järn Ab. Gustavson behöll sitt aktieinnehav på 40 %. Under krigsåren och de följande åren med pris- och varuregleringar upplevde man på Järn Ab samma problem som i många andra företag i branschen. Smyghandeln under disken försökte man dock hålla borta. Den egna personalen fick företräde att köpa de mest eftertraktade varorna. Byteshandel förekom, trots att det var förbjudet. Av licenstrasslet minns Gustavson att man för att få byrådirektören vid Licensverket att ge importlicens för linolja var tvungen att supa honom full. Samtidigt som Järn Ab grundades i Jakobstad övertogs också Björklunds Järnhandel i Karleby och Pohjolan Rauta i Rovaniemi som filialer. Av dessa var det dock endast Järn Ab som klarade sig bra. Gustavson hade en klar uppfattning om orsaken till det: man drack för mycket och arbetade för litet på de andra platserna. Gustavson gick i pension vid 68 års ålder efter 34 år i C. J. Hartmans tjänst. Han sade dock inte adjö till affärslivet, utan grundade vid 69 års ålder en egen importfirma, Imprex, som importerade österländska varor från Indien och Japan. Denna verksamhet pågick i sju år.

Intervju med Georg Braxen den 17 juli 1984.

Lars Hartman anställde Georg Braxén som korrespondent 1937. Georg hade nämligen läst merkantil tyska och tagit en kurs i maskinskrivning. Emil Öist var hans chef. Efter 19 års tjänst fick han 1956 anställning på Wasa Bomull som inköpschef. Georg Braxén påpekade i sin intervju att det inte alls var

så viktigt att en person som skulle anställas av unge Lars Hartman skulle kunna spela fotboll eller vara bra i någon annan sport. Enligt Braxen var detta en överdrift som fötts på många håll, kanske bland de anställda som ville berätta intressanta historier eller bland Hartmans konkurrenter. I intervjun säger han att det visserligen var trevligt och bra om en nyanställning samtidigt medförde en förstärkning av bolagslaget, men det var nog andra saker än kunskap på fotbollsplanen som prioriterades vid nyanställningar. Orsaken till att så många fotbollsspelare på denna tid var anställda hos Hartman var enligt Braxén att Lasse rörde sig i dessa kretsar och fick många kontakter på det sättet. Det var lättare att anställa personer bland dem han kände än helt okända personer, och troligen drog nog Lasse ändå lite hemåt vid anställningarna och anställde helst en fotbollskunnig. Tre av de anställda spelade fotboll i landslaget. Dessa var Arthur ”Turre” Hestenaes, Erik ”Edi” Beijar och Kurt ”Poju” Sand. Bolagsfotbollen uppkom någon gång i mitten av 1920-talet. På 1930-talet var Järnvägen och Bock Bryggeri Hartmans hårdaste motståndare. De flesta matcherna spelades på en gräsplan i Vöråstan. Gräsplanen är numera grusplan för skolorna i Vöråstan. På planen brukade också Hartmans lag träna. Hartmans lag var ändå inte så bra som man trodde. Visserligen vann laget några år, men lika ofta kunde man komma tvåa eller trea i turneringarna. Efter kriget kom ett beslut om att inga seriespelare fick vara med i bolagsfotbollen. Den skulle vara amatörmässig.

tiderna har förändrats. Ja visst har de det. Vi fick ta i med händerna och bära och lyfta allt, nu är det truckar som gör det arbetet. Då bar vi tolv meters betongjärn på axlarna från järnvägsvagnen till lagret. Tegelstenar kördes med häst till tegelplan. Men min bästa arbetsuppgift var, när jag fick i uppdrag av Lasse Hartman att slå sönder cykellådor och ta vara på bräderna för villan på Skutskär. Vid Brändö sund (C. J. Hartmans lager) arbetade jag ensam nästan hela sommaren med hammare och kofot, men det blev också en hel pråm med bräder som på hösten bogserades till Skutskär.”

Intervju med Jack Johansson 1983, när han fyllde 60 år. “Mitt arbete inom firman är inventering, det betyder att klättra uppför och nerför stegar i hyllorna och räkna och räkna… En gång för länge sedan, 1938, ringde Björses från C. J. Hartman och bad mig ta förbindelse med Alfons Staffans – ja, det blev anställning som springpojke. Staffans hälsade välkommen i det gröna men kanske inte i det sköna. Allt i Hartmans den tiden var målat i grönt, hyllor och bilar. Den tiden var vi fem springpojkar som körde ut varor till kunderna och däremellan sprang efter cigaretter till Elite åt expediterna. Sedan blev det lagret på vinden, därifrån till expedition med Heikkilä och Strand. Efter kriget blev det Klemetsölagret med Peltokangas, sedan var det min tur att sköta om lagret som lagerkarl. Många frågar om

103

104

Händelser och berättelser från åren som gått

105

106

Mirakelhästen Leo

Leo kände vägarna i Vasa och sina kunder. Leo skulle ha kunnat transportera lasterna till kunderna utan körkarl, den travade till kund A när den hade fem säckar på kärran, medan två säckar gick till en helt annan person. Och om det hade lastats åtta flaskor konjak på kärran traskade Leo direkt till officersmässen.

Mina barndomsminnen

När jag tänker tillbaka på den lyckliga barn- och ungdomstiden så är det som om jag tittade in i ett kalejdoskop. Ena minnet aflöser det andra, förändrar form och färg, de ljusa, de glada, som äro öfvervägande, stannar man helst vid. En av Carl Johans döttrar 3.12.1913, Trollet – familjens egen tidning

107

Brev från mor

Brev som Carl Johans hustru Maria skickade till sin dotter Thyra Lindroth vid tiden för byggandet av Hartmanshuset. Breven återgavs i Vasabladet 25.6.1993 av Karin Kolam. 31 maj 1913 ...Eriks bygge närmar sig att bli färdigt, den ena hyresgästen efter den andra flyttar in, sjelfva ha de flyttat för någon vecka sedan och Elin tyckte det gick särdeles behändigt, ut genom ena köksdörren och in genom den andra, de äro eller gränsa just till hvaran, endast de allra största möblerna måste bäras ner och uppför stora trappuppgången. Med de stora glasrutorna till butiksfönstren gick det just så fatalt att de föllo från tåget och krossades i tusen bitar naturligtvis, så för öppna fönster har nu den nya jernbutiken måst vara, är det väl ännu. Nattvakt är det ju men hvilket drag och nattvak på många sätt. Den s.k. Holmlundska afdelningen ej flyttad ännu, är outhyrd, afdelas med vägg mot Alu Gummerus bokhandel dit inflyttning pågår. Hela den stora kolossen gör på mig ett så beklämmande intryck, så vackert och prydligt det än är. Hvilken mängd af menniskor der inqvarteras, och fullt bör det ju bli om det skall bära sig. 6 oktober 1913 ...Finska veckan har nu varit, alltid måste väl några av dess frön ha fallit i god jord, om och somt på hälleberget. Mycket folk har varit i rörelse, och intresset sett ut att vara stort för fönsterutställningarne, nog har med dem också varit arbete. Fem af Eriks fönster hade han öfverlåtit åt biträdena, det sjette åt sig sjelf, ställt der i form av björn alla möjliga slag af borstar, dammviskor, vidöppet gap hade den, och ögon af elektriska lågor, till och med vers som beskrifning bestods. Högfors och Fiskars hade varsitt fönster helt imponerande och storartadt likaså det der alla möjliga slags jordbruksredskap och smiden voro. Så ett fönster af tågvirken, båt formad af rep på vågor af segelgarnshärfvor, segeldukspackor och allt möjligt dertill hörande, och ett med badkar, tvålar, skurpulver, alla slags blänk och rengöringsmedel, allt på bästa sätt uppställt och erklärerat. Trefligt var ju att 1sta pris 100 mark erhölls, och det har Erik delat 20 mark för hvart fönster åt biträdena. Säkert står väl prisutdelningen på Wasabladet.

108

Hemlig förlovning

Elins brev till sin bror Verner den 9 juni 1900 ... kom hem, kom hem genast samma dag du får detta brev... Du undrar väl varför allt detta, men nu ska du få veta det som Mamma och Faster endast tillsvidare veta, och det är att din äldsta syster har gått och blivit kär och är nu hemligt förlovad. Behöver väl ej säga att jag är så lycklig, så nöjd, jag tackar Gud som givit mig honom som skall bliva mitt stöd, mitt allt här i livet. Du känner honom blott till namnet, men du finner snart i honom en kär broder. Jo det är – Erik Hartman...... säger ej mera denna gång, ty du hinner tids nog få veta allt, och för resten blir allt ett sammelsurium, ingenting riktigt klart och tydligt. Och vet du Erik och Elin Hartman på sin bröllopsdag

det bästa är, att inga människor har reda på det, de visste dock att han var litet intresserad, men ingenting vidare, så nog kommer det som en dusch över dem.

Utdrag ur personaltidningen CJH-krönikan 1948

År 1936, när jag var ung och grön, hände det sig en dag att jag i trappan till kontoret mötte ett äldre par – tvättäkta landsbor med rejäl uppsyn. Bråttom var det för mig och, som senare kommer att framgå, även för de tvenne mötande. Den maskulina personen visade på ett papper han hade i handen och frågade efter ”chefen”. Jag lotsade paret uppför trappan till chefens rum och så försvann jag nedför trapporna. Jag försökte så mycket som möjligt uppnå Backmans trapprännarfart, men misslyckades, som vanligt. Chefen tog emot paret och frågade om deras ärende – och fick som svar en undrande fråga: ”Är det här WC?” Saken var nämligen den att det celebra paret i butiken på järnsidan frågat om det är möjligt att ”lätta på en onödig börda” och som svar fått ”ditåt varsågoda”. Men på vägen dit hade de gått för långt och hamnat på den plats där jag befann mig. Jag uppfattade att de frågade efter chefen, då de i själva verket frågade efter WC. Sedan fick jag visa dem till den rätta adressen. Omtänksamheten hos dessa personer var stor − de hade med sig eget WC-papper. ••• Det var en lugn eftermiddag i butiken, när en liten flicka kommer in till järnsidan, ställer sig vid ”infanterikaptenens” disk, niger och ser lite villrådig ut. ”Nå, vad sku du vila ha idag”, frågar kaptenen milt. ”Ja har tappat mammas enda sax o sku be om att få köpa en ny, men jag har bara 100 mark. Räcker de? ”Aj, aj, ha du tappat mammas sax? Ja-a, flicka, du e i pisse, svarar kaptenen enligt militärisk sed. Flickan får sin sax och går glatt mot dörren – och kaptenen fortsätter sitt avbrutna rökande. En kund är åter expedierad. Anonym redaktör

109

Berättelser om Lasse Sträng uppfostran när det gällde pengar När Lars-Erik var i tonåren hade han med sin syster Solveig deltagit i en segeltävling hela dagen, då de plötsligt märkte att de var hungriga. De hade inga pengar med sig, då fadern ansåg att det är onödigt att ge barn fickpengar, så då traskade de in på segelföreningen och åt på kredit. Efter måltiden cyklade de till sommarstugan vid Alskat, dit det var 20 kilometer. När de hade berättat om dagens händelser och nämnt måltiden snäste fadern Lars till: ”När ni är stora får ni ta lån om ni vill, men inte ännu och inte på min bekostnad! Här har ni pengar – ni får cykla tillbaka och betala maten!” Syskonen hade inget annat alternativ än att cykla ytterligare 40 kilometer, för fadern höll hårt på sina principer. 110

Lasse hade ordnat med en skridskoplan. En gång skulle man spela en bandymatch på planen och då behövdes röda ränder vid målområdet. Lasse fick uppgiften, eftersom han hade mest lappar på byxbaken. Tack vare dem kunde han sitta på isen utan att börja frysa. ••• Lasse hade varit och plogat Sandviks bandyplan med IFKpojkarna och på hemvägen skulle han köpa knackkorv i korvkiosken bredvid Hartmans hus. Han hade lappade ”plogbyxor” på sig och plånboken hade han glömt i fickan på ett par andra byxor: − Hördu, jag äger det där Hartmanshuset, så nog ska du

få pengar för knackkorvarna! − Hördu du, gubbe, det säger alla som inte har några pengar på sig när de ska ha korv på natten. Så Lasse blev utan sina knackkorvar. ••• Ett bandylag från Sverige var på väg till Vasa för att spela mot Vasa IFK. Lasse kom plötsligt på natten ihåg att han hade glömt att ordna inkvartering åt dem. Hotellen var fulla och tåget skulle anlända om en timme. Lasse hade till alla lycka vänner överallt, så han ringde till jourhavande officeren på Vasa garnison och frågade vad man skulle göra nu. Kanske det finns plats i någon stuga? I slutet av 40-talet var man ganska flexibel, så officeren väckte alla i en stuga och tömde den. Karlarna fick söka sig annan logi mitt i natten. Där fick sedan svenskarna sova i en stuga som tillhörde finska armén. ••• En dag 1967 efter branden gjorde brandmästaren en inspektion i källaren i Hartmans hus. Han märkte en elektrisk cirkelsåg, som tydligen användes. Brandmästaren frågar: ”Vad är det där för en apparat, jag tycker att den inte passar i de här utrymmena?” Lars-Erik, som guidar brandmästaren, konstaterar: ”Det kommer väldigt mycket varor i trälådor, som pappa (Lasse) sågar till klabbar. Med dem värmer han sitt badvatten, så jag antar att han inte vill sluta med den vanan.” Brandmästaren förstod den svåra situationen, och cirkeln diskuterades inte mera. Hartmans arkiv

När målvakten råkar i panik

VIFK körde över Kvarken i affärsman Lasse Hartmans och Arne Jungerstams båt. Det fanns också andra. VIFK:arna for till Umeå redan 1941 och med till och med sex motorer, åtminstone med Finells, Blombergs och Hartmans båtar. − Den första matchen spelades mot Sandviks IF i Holmsund, berättar Valle Haldin. − När vi återvände överraskades vi av en ordentlig storm. En av båtarna krånglade och den måste bogseras ända till Vasa. Vi tog leden norr om Björkö, Lasse Hartman vill det. − Vågorna var höga och man kunde se havsbottnen 111

mellan dem. Det höll på att utbryta panik. Målvakten var helt vettskrämd. Han skrek att han såg bottnen och alla stenar på den. Men Lasse kände till farlederna och vi kom tryggt ungefär till den plats där det i dag finns en hängbro.

Att gömma vapen var fosterländskt

Den ena av dem som var med berättar följande på villkor att namnet inte nämns i tidningen. I så färskt minne är fortfarande krigstiden och tiden då kontrollkommissionen övervakade att de som begick krigsförbrytelser rannsakades. −När en båt närmar sig Hartmans villa, kommer frun till grinden och ropar: Kör förbi! Expeditionsmedlemmarna tyckte att det verkade hemligt och mycket mystiskt. Men redan efter vinterkriget började man gömma vapen. Man hade sökt Lasse Hartman, och han kände sig lite osäker. Det var därför som frun ropade att de skulle köra förbi. Vapnen hittades senare och Hartman blev förhörd. Han fick bara böter eller något motsvarande. En majoritet av finländarna, åtminstone i Österbotten, gömde vapen eftersom framtiden kändes oviss. Den som inte försvarar sig blir uppäten. Jorma Ojaharju Pohjalainen den 6 juli 1999

När musen förvandlas till katt

Hartmans Lasse var också inblandad i gömmandet. Hans firmabilar hade transporterat åtminstone bränsle. Enligt uppgifter ska det också ha gömts radioutrustning på vinden av affärspalatset. Senare lärde köpmannen på sin stuga dem som anhöll honom hur hälsosamma havtornsbären är. Man hyste inget agg, snarare tvärtom. Kansan Ääni den 22 september 1988

Frans Kangasluomas historier från en intervju den 20 juli 1983 ”Jag vet inte vem som hittat på att skriva så mycket vackert om Hartmans hästar. Jag tyckte de var jävliga – jag blev biten av en en gång…” När Lasse kom hem från England som 26-åring var han mycket intresserad av boxning, som han hade lärt sig där. Vi brukade boxas i husets källare. Lasse var en kraftig karl, inte så lång men muskulös – och bra att boxas. Lindström, som senare stupade i kriget, knockades. Också Dahlsten, en karl som senare for till Sverige. Jag var själv då också en bra boxare men inte så intresserad av att drabba samman 112

med Lasse. Men pojkarna tjata och tjata tills vi möttes – och jag flög. År 1932 strejkade körkarlarna. De vägrade köra upp varor från stranden. Konsuln kallade på körkarlarna – på den tiden fanns ju inget arbetarskydd som nuförtiden – och han frågade: ”Kör ni – inte – där är dörren.” Ingen av körkarlarna ställde upp. På den tiden kom mycket med båt till stranden: plåt, tegel, cement och kalk. Vi samlade ihop ett schack och började bära. Lasse var med och gick upp i vinschen, men vi ropade att han ”sku kom ner å bär”. Han var starkast så en klenare man sattes i vinschen. Privata körkarlar körde hem lasten. Vi hade tre hästar och alla hästkarlar fick sparken. Vi hade fått en bil före strejken, och efter strejken fick vi fler bilar. Allt man inte förstod eller kunde visade konsuln. Han ville att alla i firman skulle få så mycket lärdom som möjligt. En gång när jag var magasinsföreståndare visade han hur man kapar hårt kompaktstål. Det visste jag inte tidigare. Man sätter bara en liten järnbit mellan stålet och städet. Sedan slår man med släggan. Ett slag, och det gick hur lätt som helst. År 1946 gav Lasse order om att ordna ett julbord, men efter kriget fanns ju inga varor. Då gick jag upp på vinden,

och där hittade jag på botten av gamla lådor och längst in på hyllor bordsoljelampor av porslin, bestick, silver, glasartiklar, skålar och gamla verktyg. Dessutom hittade jag ett gängdon från 1800-talet, som jag putsade upp, oljade och svartlackerade. Det fanns också vackra bordslampor: gröna, röda och flerfärgade. På kvällsjobbet lagade vi dem i skick med Inga Eerola, som var nyanställd. När lamporna var färdiga tog vi ner dem och började prissätta dem. Priserna hittade jag själv på. Emil Öist undrade var tusan jag fått priserna ifrån. Men Lasse sa att så länge kunderna inte klagade skulle priserna hållas oförändrade. Sakerna gick åt som smör. Jag minns att Vasa Ångkvarns direktör köpte den sista lampan. Den här har jag sparat åt dig, sa jag, och han blev så glad att jag som tack fick en låda med gryn och mjöl till julklapp. År 1952 kom jag till partisidan. Jag fick till arbetskamrat en alkoholist, som Lasse förbjöd komma till jobbet om han luktade sprit. Men han var knepig och skaffade ett läkarintyg på att han ska dricka två flaskor mellanöl per dag. Så ha värmde upp ölen på jobbet så att de skulle sparka bättre.

113

Tur i oturen

Gustaf och Lars-Erik kom körande mot Vasa från en 70-årsfest i Jakobstad. De körde i varsin bil, eftersom ett beslut hade fattats några veckor tidigare att cheferna inte ska resa i samma fordon. Gustaf höll på att köra om en långtradare med Hartmans varor när han såg att en annan långtradare kom emot. Han svängde kraftigt mot höger, varvid bilen gjorde en volt i luften och Gustaf fick uppleva hur det känns att sitta upp och nedvänd i bilen. Lars-Erik körde bakom och blev förskräckt när han såg bara fyra rullande hjul. Biltaket hade delvis sjunkit ned i gyttja, så det rann gyttja från Gustafs huvud. Det såg ut som torkat blod. Då han kröp ut genom den söndriga vindrutan fick han bara ett två centimeter långt sår på ena handen. Bilen hade blivit helt intryckt vid sätet bredvid förarsätet, så det var tur att ingen passagerare satt där. Hartmans arkiv

Landskapsrundans färgaffärer

På en landskapsrunda i november 1986 inträffade något trevligt när jag var hos Vesterback och pratade med köpmannen. Telefonen ringde och köpmannen försökte tala finska, men svenskspråkig som han var ville det inte riktigt lyckas. Till slut sa han till mig: ”kom nu Alho och fråga vad den här vill”. Det var en färgförsäljare från Lahtis som ringde och ville sälja utomhusfärg via Kesko till specialpris. Jag tolkade honom och köpmannen tyckte att det var

114

Ett postkort som vänner från Trondheim i Norge skickade 1963. Carl Johans första butik vid torget torde ha stått modell för butiken.

ett förmånligt erbjudande och beställde en pall målfärg. Då frågade jag om det skulle vara fräckt om faktureringen skulle gå via CJH. Det gick bra, förstås. Jag hade alltså utan ansträngningar gjort en bra färgaffär. Antti, CJH Viesti-Aktuellt 1/87

115

Från generation till generation

C.J. Hartman

Om Vasa och övriga världen

1862 > 1909 Carl Johan Hartman

Carl Johan Hartmans borgarrättigheter och rätt att idka inrikes- och utrikeshandel godkänns av magistraten i Vasa.

1862

C. J. Hartmans Kolonialvaruhandel öppnas den 2 augusti vid torget i Vasa. Carl Johan blir den största exportören av levande djur från Vasa. Försändelserna omfattar flera hundra kor, svin och får. Lahti Ölbryggeri grundas och samtidigt öppnas en ölstuga bakom butiken på Handelsesplanaden.

En ny stad, som ges namnet Nikolaistad, byggs på Klemetsö udde sju kilometer från den gamla staden Vasa, som har förstörts i en brand 1852. Finland är storfurstendöme i det ryska kejsardömet. Alexander II är kejsare av Ryssland och storfurste av Finland.

1863

I Helsingfors hålls lantdagar som förstärker Finlands autonomi.

1865

Med stöd av brännvinslagen förbjuds hembränningen i Finland. Finland får egen myntenhet: silvermarken. De stora nödåren drabbar landet 1866−1868.

1866

Handelsmannen John Lindeman blir delägare i Lahti Ölbryggeri och bryggeriets namn ändras till Lahti Ölbryggeri Bolag.

1867

1800-talets värsta missväxtår.

Carl Johan köper fastigheterna på Hovrättsesplanaden 15 och Kyrkoesplanaden 1 av Nils Petter Åbergs konkursbo.

1869

Nils Petter Åberg går i konkurs.

1873

En depression som varar till århundradets sista årtionde börjar.

Exportverksamheten läggs ner, eftersom det inte längre är lönsamt att exportera huvudprodukten tjära då ångfartygen har konkurrerat ut segelfartygen.

1876

Rysslands tronarvinge, den blivande kejsaren Alexander III, besöker Vasa.

1879

I Finland införs lagar som ger fullständig näringsfrihet.

Företagets första bevarade balansräkningar är från detta år.

1880 1881

1881

Wasa Telefonföreing grundas.

Butiken har fyra anställda. Det finns många nya varor till salu: köksspisar, utländska kryddor, amerikanska såningsmaskiner, porslin, kläder och ’’flyttbara Waterclousetter af zinkplåt’’.

Carl Johan tecknar två telefonaktier à 300 mk, den ena i butikens namn och den andra i Lahti Ölbryggeris namn.

Alexander III blir kejsare av Ryssland och storfurste av Finland.

Den första telefonen kommer till butiken. Telefonnumret är 70. Pohjola Bränneris konkursbo övertas tillsammans med Viktor Schauman. De får tillstånd att tillverka 170 000 kannor brännvin följande år.

1883

Butikens anställda lär sig räkna enligt det nya metersystemet.

1887

116

1882

Vasa får järnväg.

1887

Metersystemet tas i bruk i Finland.

C.J. Hartman

Carl Johan förlänas titeln kommerseråd för att han aktivt har verkat för handeln och industrin i Vasa.

Om Vasa och övriga världen 1888

Lahti Ölbryggeri säljs till Bryggeri Ab Bock.

1890

Järnavdelningens omsättning överstiger alla de andra avdelningarnas sammanlagda omsättning.

1892

C. J. Hartmans Kolonialvaruhandel börjar kallas C. J. Hartmans Jernboda i tidningsannonser.

1889

Vasa får elektricitet.

1899

Den första förtrycksperioden anses ha börjat, när kejsar Nikolai II utfärdade februarimanifestet. Genom detta förlorar Finland sin rätt att självständigt stifta lagar.

1901

Förtrycksperioden fortsätter i Finland: Ryska frimärken börjar användas och Finlands armé avskaffas. Språkmanifestet, som utfärdades året innan, förstärker ryska språkets ställning som tjänstespråk i Finland. I Ryssland sker den första revolutionen mot regeringen.

1905

I Finland pågår en storstrejk i november.

1908

Den s.k. andra förtrycksperioden börjar, när Nikolaj II bestämmer att Finlands lagstiftnings- och regeringsfrågor ska underställas Rysslands ministerråd.

1910 > 1936 Erik Hartman Carl Johan överlåter företaget till Erik.

1910

Bokslut med resultaträkning börjar göras upp varje år. Hartmans hus börjar byggas.

1911

Den första delen av affärspalatset står klar och butiken flyttas tillfälligt dit.

1912

Rautakonttori Oy, centralaffären för järnhandlarna, grundas.

1914

Första världskriget bryter ut och varar i fyra år.

1915

Vattentornet i Vasa blir klart.

Det gamla hörnhuset flyttas till Storalånggatan 1. Byggnaden står klar och butiken flyttar in i de färdiga lokalerna.

1913

Hartmans hus ansluts till Vasas vattenledningsnät.

1915

Markens köpkraft minskar med elva tolftedelar på grund av den inflation som kriget och varubristen ledde till. 117

C.J. Hartman

Carl Johan, som har levt ett händelserikt liv, avlider vid 79 års ålder.

Om Vasa och övriga världen 1917

1917

I Ryssland sker Oktoberrevolutionen och i Finland anser man att Finland bör frigöra sig från Ryssland. I Finland pågår en storstrejk i fem dagar. Den 6 december godkänner Finlands lantdag den självständighetsförklaring som senaten avgett den 4 december. I Finland stiftas lagen om åtta timmars arbetsdag. Vasa avlägsnar de ryskspråkiga gatunamnen.

Erik utnämns till Sveriges vicekonsul.

1918

I Finland bryter det tre månader långa inbördeskriget ut. Vasa är Finlands huvudstad under inbördeskriget. Jägarnas huvudtrupp på 700 man anländer till Vasa den 25 februari.

1919

I Finland införs republikansk regeringsform. K. J. Ståhlberg utses till Finlands första president. Förbudslagen träder i kraft, det vill säga försäljningen av alkoholdrycker förbjuds.

1920

Finlands Grossistförbund grundas. Fredsavtalet mellan Finland och Sovjet-Ryssland undertecknas i Dorpat. Finland upptas i Nationernas förbund, det vill säga det kommande FN.

Företaget har 24 anställda.

1922

Företaget skaffar den första bilen.

Omsättningen, som hittills har vuxit, stannar upp. Företaget gör förluster på över 1,5 miljoner mark på grund av kredit- och borgensförluster.

1930

Företagets förluster täcks med inkomster från fastigheten. Erik lyckas få den finska agenturen för Svenska Kullagerfabriken SKF, som hade grundats i Sverige 1907. 118

1932

1922

Markens värde uppgår till endast en tiondedel av värdet 1910.

1926

Oy Suomen yleisradio - Ab Finlands rundradio grundas och radiomottagare börjar uppenbara sig i hemmen.

1928

Rautakauppojen Oy grundas.

1929

Börskrasch på Wall Street. En världsomspännande kris börjar. Det dröjde 25 år innan kurserna nådde samma nivå som före kraschen.

1930

Det första depressionsåret i Finland. Depressionen varar till 1933.

C.J. Hartman

Om Vasa och övriga världen

Omsättningen börjar stiga igen och överstiger nivån före depressionen.

1934

Erik dör oväntat på en utlandsresa.

1936

Lars blir ägare till företaget och den som fortsätter verksamheten. 1937 > 1969 Lars Hartman En pensionsfond som omfattar hela personalen grundas.

1937

Lars köper Järn Ab - Rauta Oy i Jakobstad och Pohjolan Rauta Oy i Rovaniemi.

1938

Finlands frihetsstaty uppförs på Vasa torg. C.G.E. Mannerheim inviger statyn. Vasa får ett flygfält i Runsor.

60 % av de manliga anställda är inkallade till militärtjänst.

1939

Vinterkriget börjar då Ryssland anfaller Finland.

Emil Öist är direktör för företaget medan Lars är vid fronten som chef för kompaniet JR9.

Det blir nödvändigt med reglering av näringslivet.

Omsättningen ligger på en relativt tillfredsställande nivå.

Vasa är Finlands femte största stad efter Helsingfors, Tammerfors, Åbo och Viborg.

Ryska bombplan bombar Vasa och en sprängbomb som faller ner på trottoaren framför butiken krossar alla fönster på butikens fasad. Varorna i butiken i Rovaniemi evakueras.

1941

1940

Den 13 mars ingås ett fredsavtal med Sovjetunionen.

1941

Fortsättningskriget börjar den 22 juni och pågår till 1944.

1944

Den 19 september ingås ett fredsavtal med Sovjetunionen.

Hartmans fastighet uppvisar förluster då bränslekostnaderna har mer än fördubblats Aktiemajoriteten i Ab Alfred Björklunds Järnhandel i Gamlakarleby förvärvas.

Andra världskriget bryter ut.

1942

C.G.E. Mannerheim väljs till landets sjätte president.

Pohjolan Rautas butik i Rovaniemi öppnas igen.

1946

Det råder varubrist i Finland.

1947 1948

Fredsfördraget i Paris sluts den 10 februari. Penningvärdet stabiliseras. VVS-pakten ingås med Sovjetunionen.

En brand i butiken i Vasa förstör hela inredningen. Pohjolan Rauta Oy i Rovaniemi läggs ned på grund av bristfällig skötsel och den svåra administreringen.

1950

Inflationen galopperar, vilket beror på en ekonomisk politik med färre regleringar.

119

C.J. Hartman

Fastigheten uppvisar förluster på grund av branden.

Om Vasa och övriga världen 1951

1951

Det blir högkonjunktur inom järnhandeln trots pris- och importregleringarna.

1952

Finland har uppfyllt sina krigsskadeståndsskyldigheter.

1956

I Finland pågår en storstrejk 1−20 mars.

Den så kallade Koreaboomen för med sig ökad försäljning av alla sorters järnvaror. På grund av dålig lönsamhet säljs Björklunds Järnhandel i Jakobstad till familjen Sandqvist. Företaget har 125 anställda. Ansvaret för pensionsfonden övergår till den officiella stiftelsen C. J. Hartmans Pensionsstiftelse rs.

1957

Lars-Erik träder i faderns tjänst, och Gustaf gör det följande år.

1958

Företagets 100-årsjubileum firas den 2 augusti.

1962

Tanken på att ombilda C. J. Hartman till aktiebolag börjar gro.

1964

Urho Kekkonen inleder sin presidentperiod.

1962

Arbetspensionslagen träder i kraft.

1963

I Finland genomförs en myntreform genom vilken marken ersätts med den nya marken. Penningvärdet höjs hundrafalt.

Handels- och industriministeriet fastställer bolagsordningen den 4 september.

Vasa stad har blivit en handels- och industristad med 44 000 invånare.

På Lars-Eriks initiativ fattas beslut om att övergå till automatisk databehandling. En gemensam datacentral, Oy Tietobotnia Ab, startas i Vasa med ett antal andra företag. Firmans sista häst, Putte, säljs till Replot.

1965

Vasa stad ger brandgatan mellan Hovrättsesplanaden och Sandögatan namnet Hartmansgränden för att uppmärksamma Carl Johans arbete för Vasa.

1967

Det självständiga Finland fyller 50 år.

1969

Mellanöl får börja säljas i vanliga livsmedelsbutiker.

En båthall och en verkstad för utombordsmotorer öppnas på Vidgrenska grundet vid Brändö bro. Det första automatiska databehandlingssystemet tas i bruk. En brand i affärshuset förstör hela källarlagret. Branden orsakade skador för 1,4 miljoner mark och var därmed årets största brandskada i Finland. Ett kontor i Seinäjoki grundas.

Lars väljs till ordförande för Rautakonttori Oy:s förvaltningsråd.

1968

Verksamheten i försäljningsenheten i Seinäjoki inleds i utrymmen som hyrs av Lakeuden Rautahaka Oy i industriområdet Kapernaum. Av Lakeuden Rautahaka Oy:s konkursbo köps både tomten och byggnaderna i Seinäjoki. En tomt i Liselund i Gamla Vasa reserveras av Vasa stad.

120

1969

C.J. Hartman

Om Vasa och övriga världen

1970 > 2000 Lars-Erik och Gustaf Hartman Lars avlider efter en långvarig sjukdom vid 66 års ålder den 1 juli.

1970

Ett rekordstort antal finländare flyttar till Sverige.

1973

Frihandelsavtalet/EEC-avtalet mellan Finland och Europeiska ekonomiska gemenskapen sluts.

Oy C.J. Hartman Ab införs i handelsregistret den 3 juli. Lars-Erik blir verkställande direktör och Gustaf styrelseordförande. I Seinäjoki utvidgar man genom att köpa en tomt, på vilken ett stållager, en partiförsäljningshall och en lagerhall byggs. Det fattas beslut om att ett nytt centrallager med tillhörande Byggmarketbutik ska byggas i Vasa. Båtförsäljningen avskiljs från sportavdelningen och Hartman Marina, en utställnings- och försäljningshall, öppnas i Vasa på ett område invid Brändö bro.

1971

Tomterna och fastigheterna i Klemetsö säljs till Vasa stad. I Jakobstad inlöses Oy Telko Ab:s alla aktier i Järn Ab Rauta Oy.

1972

Byggandet av det nya centrallagret i Liselund i Vasa inleds. Järn Ab i Jakobstad fusioneras med Oy C.J. Hartman Ab. Affärshuset vid Choraeusgatan och centrallagret vid Bottenviksvägen övergår i företagets ägo.

1973

På grund av den s.k. första oljekrisen fyrdubblas världsmarknadspriset på olja och den ekonomiska utvecklingen saktar av.

Den nya centrallagerbyggnaden i Liselund i Vasa står färdig i januari, och även butiken flyttas dit. Butiken får namnet Hartmarket. Oy Renlund Ab:s lagerhall i Jakobstad köps.

1974

Oy Ermo Ab:s partiverksamhet i Karleby köps. Personalen övergår i C. J. Hartmans tjänst och Ermos fastigheter hyrs.

1976

Affärshuset vid Choraeusgatan i Jakobstad säljs. Det behövs inte längre, eftersom affärens verksamhet småningom har flyttats till Bottenviksvägen.

1978

En konsumentskyddslag stiftas.

Marknadsföringsavdelningens lokaler och det kalla lagerutrymmet i Liselund i Gamla Vasa förstoras.

1979

Revolutionen i Iran leder till den andra oljekrisen.

Databehandling i realtid införs, vilket möjliggör färsk statistik och uppdaterade uppgifter om produkterna i lagret.

1980

Partiförsäljningen och lagerutrymmena, som man i Karleby hade hyrt av Ermo, köps. 121

C.J. Hartman

I Kauhajoki köps Rakennusmarket Oy:s hela aktiestock och företagets femte försäljningsenhet öppnas där.

Om Vasa och övriga världen 1981

I Vasa flyttas Hartman Marinas utställningshall till Vasa Båtvarvs gamla skjul. De båtartiklar som funnits i affären i centrum flyttas till försäljningshallen i Brändö. En ny hamn med 40 båtplatser byggs.

1982

Rautakonttori Oy ostaa Teräs Oy:stä osake-enemmistön ja tarjoaa osakasyrityksille entisen Teräksen toimintoja.

Fasaderna på Hartmans hus genomgår en grundlig renovering för första gången på 70 år.

1983

VVS-pakten förlängs med 20 år.

Mikrofilmning av inkommande fakturor införs och som första företag i Finland införs ett datorbaserat kassasystem för kontantförsäljningen.

1984

I Seinäjoki bygger man ut genom att köpa Hankkijas s.k. Laborska tomt och hallen på den.

1985

Oy Haldin Ab:s affärsverksamhet i Vasa och Närpes förvärvas och företaget blir bilhandlare.

1987

Den s.k. svarta måndagen på Wall Street leder till en världsomspännande depression.

Båthandeln avslutas.

1989

Överutbudet på pengar och pengarnas lättillgänglighet leder till den s.k. kasinoekonomin i Finland.

1990

På grund av den för starka marken försämras den inhemska industrins konkurrenskraft kraftigt.

1991

Exporten till Sovjetunionen kollapsar.

I Aronkylä i Kauhajoki uppförs en byggnad som inrymmer försäljnings-, lager- och kontorsutrymmen. Teräs lagerbyggnad i Jakobstad och Teräs stållager i Tjärhovet i Karleby köps. I Vasa hyrs Teräs stålhall. I Seinäjoki byggs nya lagerhallar och kontors- och socialutrymmena förstoras.

Bolagets bilhandel utvidgas genom förvärv av Oy AutoHaro Ab:s affärsverksamhet i Karleby, Ylivieska och Jakobstad. Genom detta förvärv stiger antalet anställda till 400. Lars-Erik Hartman avlider vid 57 års ålder den 3.11 Bolagets försäljning överstiger för första gången en miljard när den stiger till 1 177 miljoner mark. Ett nytt bilhus byggs i Stenhaga i Vasa. Gustaf Hartman blir styrelseordförande och till verkställande direktör väljs Leif Back, som har varit vice verkställande direktör. Bolagets försäljning sjunker kraftigt och årsresultatet visar förlust efter många goda år. Ännu sämre årsresultat är emellertid på kommande.

I Finland börjar en bankkris och landet drabbas av en depression som varar över hälften av 1990-talet. Marken binds till ecun.

122

C.J. Hartman

Om Vasa och övriga världen

Oy Veho Ab:s agenturer förvärvas i Vasa, Jakobstad och Karleby.

1992

Finland har ett rekordhögt antal arbetslösa, över 500 000.

Depressionen känns fortfarande av och försäljningen inom landets järnhandel fortsätter att sjunka.

1995

Finland blir medlem i Europeiska unionen. Finland vinner VM i ishockey i Stockholm.

Företaget har 300 anställda, 100 färre än fem år tidigare. Inom järnhandeln ingår bolaget ett samarbetsavtal med Kesko.

1997

Vasa län avskaffades.

Bilhuset i Stenhaga i Vasa byggs ut.

1999

Finlands mark ersätts med Europeiska unionens gemensamma valuta euron.

2000 > femte generationen Björn Hartman utses till verkställande direktör. Leif Back fortsätter som vice verkställande direktör.

2000

Problemen på grund av Y2K blir små, trots att man var rädd för större datorproblem i hela världen vid årsskiftet.

2001

IT-bubblan orsakar en kraftig nedgång på Helsingforsbörsen.

2002

Euron tas i bruk. Växelkursen mellan euron och marken är 5,94573.

2004

EU har 25 medlemsländer efter att 10 nya länder har anslutit sig.

2008

Överutbudet på pengar fäller banker och orsakar en finanskris inom världsekonomin.

Hartman Hem grundas. I den nya koncernstrategin fastställs att mer resurser ska koncentreras till järnhandeln. Bolagets branscher bolagiseras. Samarbetsavtalet med Kesko sägs upp. Lastbilsverksamheten i Karleby och Jakobstad säljs till Wetteri och verksamheten i Vasa och Närpes till Käyttöauto i Seinäjoki. Inom järnhandeln startas ett omfattande utvecklingsprogram. Personbilshandeln och personbilshandelns fastigheter säljs till Autotalo Mobila Oy.

2003

I Vasa inleds båthandeln på nytt i Fritidsenheten i Liselund.

2004

Affärsplatserna i Vasa och Jakobstad förnyas. I Tammerfors grundas bolagets femte affärsplats.

2005

Affärsplatsen i Seinäjoki förnyas. Affärsplatsen i Karleby förnyas och fastigheten på granntomten köps.

2006

Bolagets kontorsorganisation slopas och en försäljningslinjeorganisation införs.

2008

Pintaväris affärsverksamhet i Tammerfors förvärvas.

123

C.J. Hartman

Försäljningen sjunker kraftigt då marknaderna dyker.

Om Vasa och övriga världen 2009

2009

Hartman Hem öppnas i Tammerfors.

Fågelinfluensan orsakar en pandemihysteri.

Pietecs affärsverksamhet i Jakobstad och Seinäjoki förvärvas. I Härmä öppnas bolagets nya stållager och lagringen av stål koncentreras dit.

Som en följd av finanskrisen drabbas Finland av den största kraschen inom ekonomin någonsin.

2010

Finlands ekonomi börjar växa igen, men även skuldsättningen ökar. Inom EU enas man om att stöda det överskuldsatta Grekland.

Importverksamhetens betydelse ökar kraftigt i synnerhet när det gäller stål och träbaserade skivor. Försäljningen växer i praktiken lika mycket som den året innan sjönk. Den starka tillväxten inom försäljningen fortsätter.

2011

124

Missnöjet med regeringens politik inverkar kraftigt på slutresultatet i riksdagsvalet. Finland vinner sitt andra VM-guld i ishockey i Bratislava.

Oy Woodpro Ltd:s affärsverksamhet förvärvas. Bolaget fyller 150 år.

2011

2012

Källor: Texterna och bilderna är huvudsakligen ur böckerna:

Hartman 125 1862−1987, Berättelsen om tidernas affär, Björn Hartman 1987, Vaasa Oy, ISBN 951-99846-7-4 Hartmans Affärshus 80 1913−1993, Björn Hartman 1993, ISBN 952-90-5141-7

Dessutom har följande källor använts:

Oy C.J. Hartman Ab:s arkiv Vaasan tori, Vaasan työväenopiston Vaasa 400-opintopiirin julkaisuja nro 6, 2006, Ykkös-Offset Oy, ISBN 952-99203-7-7 Rakennettiin uusi Vaasa, Mirjam Lehtikannon kirjoituksia, Anna-Maija Salo 1981, Vaasa Oy:n kirjapaino, ISBN 951-6660-036-0 Vaasan patsaat ja muistomerkit, korkokuvat ja muistolaatat, Eira Häggkvist 1985 Vaasan myötätuuli, Vaasa 400 vuotta 1606−2006, Vaasan Myötätuuli ry 2006, I-Print Oy Finlands nationalbiografi, Finska Litteratursällskapet, artiklarna om Carl Johan Hartman (Kai Hoffman, 28.11.2000) och John Munsterhjelm (Aimo Reitala, 11.10.2005), http://www.kansallisbiografia.fi Perheyrittäjyys, KTM julkaisuja 16/2005 Familjeföretagens förbund: http://www.perheyritystenliitto.fi/ Beerfinland.com http://www.beerfinland.com/suomen_panimot/vaasa.htm

125

126

127

128