Lamia Saab: Uppvuxen bland dalahästar i Beirut

Lamia Saab är språkbegåvad guldsmed och smyckeskonstnär. Att hon skulle bli guldsmed var inte alls givet. Hon gillade inte ens smycken. När hon visade upp sin första ring som guldsmed fick hon bakläxa av sin mäster. Den var både sned och osäljbar.

Lamia Saab har en spännande och brokig bakgrund. Född och uppvuxen i Libanon med amerikansk pappa flyttade hon i de övre tonåren till Oregon för att studera konst för att sedan hamna som guldsmed i Nordnorge. Lamia bor nu sedan trettio år i Stockholm.

Men låt oss ta det från början. Ingen i familjen har någon anknytning till guldsmedsbranschen eller har konstnärlig bakgrund. Hennes pappa var en duktig amatörtecknare, men han valde att bli ingenjör.

Pappan var amerikansk medborgare. När han besökte sitt gamla hemland Libanon träffade han Lamias mor, blev kär, gifte sig och blev kvar i Beirut. Där växte Lamia upp under 60- och 70-talet som en av fyra barn i familjen Saab.

I dag är det få som förknippar Beirut med något positivt.

Men staden var något helt annat före inbördeskriget. Under 1960-talet och 70-talets första hälft gick charterplanen i skytteltrafik till Beirut. Här fanns ett hett nöjesliv, kulturlivet blomstrade och staden var ett viktigt finanscentrum – Mellanösterns Paris, kallades Beirut.

– I Libanon var det väldigt modernt när jag växte upp, sannolikt mer modernt än Stockholm i mitten på 1970-talet, säger Lamia

Det var dessutom ett land och en stad som då var mycket mer multikulturell och öppnare mot omvärlden, jämfört med Sverige.

– Jag kunde gå ut ensam på kvällarna, gå ut och dansa. Det var en trygg och vacker stad. Jag kände mig fri både i familjen och på stan, minns Lamia.

Tanken var att hon, liksom hennes syskon, skulle resa till USA för vidare studier då de fyllde 18 år. Liksom deras pappa hade barnen amerikanskt medborgarskap.

I Beirut gick Lamia först i den franska skolan, och när hon blev lite äldre i den amerikanska. Hemma talades engelska och arabiska.

Smycken var inget hon vare sig intresserade sig för eller bar – jo ett smycke som hon som tonåring fick av sin far – det kommer hon ihåg. Det gillade hon. Det var hippietid och smycket hon fick speglade tiden i silver och turkos.

– Antagligen var det bara bijouteri, men jag blev väldigt glad för presenten. Mamma däremot använde mycket fina smycken, men dessa intresserade inte mig.

Visserligen tecknade och målade hon nog en del, men hon föredrog att spela fotboll, även om killarna sällan passade bollen till henne.

Hon har alltid varit social. Velat hjälpa andra och berätta om hur saker och ting ligger till. Ett tag funderade hon på att bli journalist, en släkting tyckte att hon skulle bli advokat. Hon som alltid ställde upp och försvarade de som var i underläge.

– Att jag funderade på journalistyrket kanske berodde på att jag älskar att umgås med andra och att jag är så nyfiken på andra människor.

Det här med att skriva kom hon fram till var nog ändå inte hennes grej, utan det var just kommunikation som hon brann för. Hon inriktade sig på att läsa språk. Hon hade ju redan en bra grund efter att ha växt upp som mer eller mindre trespråkig.

– Jag ville inte studera språk för att jag var intresserad av språken i sig. Jag ville lära mig språk för att kunna resa och träffa människor.

När Lamia fyllt 18 år reste hon till USA för att lära känna sin bakgrund och för att studera ännu fler språk. Hennes familj följde snart efter. Kriget hade startat i Libanon och familjen övergav Beirut för alltid.

Hemma i Beirut hade hon på stranden umgåtts mycket med tyskspråkiga ungdomar. Hon hade till och med läst lite tyska på Goethe institutet.