När tjuven själv får välja

Kvinnan kommer in i butiken. Hon bär de allra största mörka solglasögonen som går att finna och har det vackraste hår man kan tänka sig, som får vem som helst att bli avis. Hon ber att få titta på några silverörhängen i skyltfönstret. Jag tar fram och låter henne få prova, spegla sig och hon vill ta kort. Hon verkar lite nervös och är en aning fumlig så jag låter henne prova i fred. Kvinnan tackar för sig och går och säger att hon ska visa bilderna för sin man, som vill ge henne en present. Väl tillbaka vid arbetsbänken filar jag en stund på ett smycke men plötsligt stelnar jag till. En kall kår ilar i ryggen. Tidigare på morgonen hade jag ställt ut en exklusiv guldring med briljanter, i modellen StandAlone, i fönstret. Det är en modell som ligger mig varmt om hjärtat och som fått många syskon och kusiner. Jag har knappt haft den framme på ett tag. Hållit lite på den kan man säga, men just idag fick jag ett infall och ställde ut den i fönstret. Reser mig hastigt och rusar fram… alla fall, när räven i området snodde både hennes matskål och koppel. Matskålen hittade vi en bit bort, så det här kan vi. Hon tar ny fart och viker nu snabb av åt vänster och blir stående med nosen i backen på några räkskal, som tappats vid restaurangens soprum.

Borta. Det lyser så där tomt, som det gör i serietidningar när något är borta, med streck runt där det bara är… ingenting. Fullt med tomt.

Ett år senare. Pandemin har slagit till. Telefonen ringer. Det är dolt nummer.

– Hej, det är från polisen. Är det så att du blivit av med en ring?

– Jo, det stämmer.

– Kan du berätta?

– Absolut. Det var så här…

Kvinnan i luren är kriminalkommissarie och har fått det här ärendet på sitt bord. Det visar sig att det är en hel del stöldgods som hittats och däribland många smycken. Hon undrar också om jag kanske kan hjälpa till att försöka härleda något till någon annan smed.

Yes! Nu är vi kollegor, tänker jag förtjust. Jag som en gång i tiden funderat på att bli kriminalkommissarie. Ja, mest kanske för att det är en cool titel. Jag ser framför mig hur hon sitter i ett lite dunkelt öppet kontorslandskap, mörk inredning och med rejäla luntor om utredningen på sitt bord. Snett bakom under samtalen. Kanske blir samtalen en liten paus. Vid ett tillfälle säger hon: – Jag måste få säga en sak: Din ring. Tystnad. Den är väldigt bekväm.

Nu är jag tyst och kväver ett fniss. Sitter kriminalkommissarien och provar ringarna? Just på det fick jag inget svar. Gunvald Larsson slänger en blick på bordet med stöldgods och på henne.

Det visar sig att min nya kollega är väldigt intresserad av smycken och håller på lite själv på fritiden. Hon visar sig dessutom vara en mycket färgstark person. Inte bara invändigt utan också till det yttre i val av kläder. Vi byter Instagram- och Facebook-konto och hon säger:

– Jag tittar förbi någon dag.

Så kommer den dagen då jag ser ett par färgglada byxor utanför entrén till min ateljé. Jag förstår direkt att det är självaste kriminalkommissarien.

Men hej, vad roligt! Hur går det med utredningen?

Hon svarar bestämt:

– Idag är jag här privat och nu vill jag se och njuta av vad du gjort.

snett bakom henne sitter Martin Beck och kliar sig i håret och suckar

Väcker vovven, min fyrbenta arbetskamrat som ligger och vilar nöjt på sin fåtölj.

– Kom! Dags att jobba!

Vovven tittar yrvaket upp. Jag står och viftar och pekar med hela händerna mot golvet där tjuven stått. Kom, kom, sök! Vovven ruskar på sig, är nu klarvaken och viftar glatt på svansen i ett ”ja för tusan, jag är på!”.

Hon sniffar på golvet, ivrigt påhejad av mig. Jag öppnar dörren och hon nästan kastar sig ut på gatan med nosen nedtryckt mot kullerstenarna och drar iväg åt höger. Sniffar. Snart är hon fast, tänker jag, men vad gör jag när jag hinner i fatt henne…?

Vovven börjar sneglar lite på mig, tappar fokus.

– SÖK! Vrålar jag igen. Vi har övat på det här förr. Hemma. Eller ja, en gång i henne sitter Martin Beck och kliar sig i håret och suckar. Hans dotter är där, men det har varit en bombning i stan, som han måste ta itu med. Medan jag sitter på mitt håll och plöjer igenom långa mail med smycken kan jag se hur en dörr öppnas fort bakom min nya kollega och hur Gunvald Larsson stormar in, i sin fladdriga beiga trenchcoat. Han är på uruselt humör som vanligt och ska vidare in till chefen, i hennes glaskur. Kurt Wallander, som är i Stockholm för att samarbeta om en händelse kopplat till Ystad, står med kaffe i handen och pratar med några kriminaltekniker längre bort. Min nya kollega och jag pratas vid flera gånger. Hon har lite följdfrågor och kompletteringar som ska göras till utredningen. Jag nästan anar att hon är lite less på hela högen med stöldgods och rapporten så hon dröjer sig kvar lite

Hon är trevlig, rolig och lättsam och vill prova allt. Hon fastnar för min nya serie ”Dragons Den” som är en variant på ringen hon redan sett och beställer en med den absolut största bergkristallen jag har. Så klart. Stor personlighet kräver stora stenar.

– Because I’m worth it, säger hon. Så hur har det nu gått? Tjuven struntar vi i men kriminalkommissarien – hon har tagit tjänstledigt för att ägna sig åt silversmide på heltid. Och ringen? Jo, den har tillbringat de senaste två åren i polisens kassaskåp och väntar på att bli utsläppt när åklagare och rättsväsendet har gjort sitt. Jag tänker i mitt stilla sinne hur en simpel tjuv, som valt fel väg i livet, helt ovetande, på något sätt kan få en oanad vändning för en annan person. Hur sorgligt är det inte med människor som väljer fel avfart i livets korsningar och rondeller. Tänk att välja en trist, smutsig och grå återvändsgränd när världen och livet har så oändligt mycket spännande och roligt att erbjuda i alla dess vägval.

Och en sak till: Jag kommer aldrig kunna sälja den. Den är inte längre till salu.

Henne signaturring ”Stand Alone” finns i olika utföranden, i både guld och silver.