Män och smycken – en komplicerad historia

Yasar Aydins kärlek ligger i skapandet, och till metallen som han som ung drömde om att bemästra. Att bära smycken överlåter han åt andra. Han är en av få smeder och formgivare vars smycken lika ofta bärs av män som kvinnor. För detta med män och smycken – det är en komplicerad historia.

När jag var barn på åttiotalet betraktades i princip alla smycken på killar med skepsis. Förutom möjligen den lilla ID-brickan som både pojkar och unga män gärna bar i en kedja runt halsen. Min kusin Ida var några år äldre, musikintresserad och stadsbo. Hon sminkade sig, läste Okej och hade LP-skivor med ABBA och Madonna. En dag när vi satt på sängen i hennes rum och lyssnade på Like a prayer deklarerade jag att George Michael, det var minsann min favorit.

– Vad skulle jag bära mer av tänker du? säger han och snurrar spaghetti runt gaffeln.

– Ringar med ädelstenar, pärlhalsband, stela armband, tunga guldringar i rött guld.

För varje ny sak jag räknar upp mulnar hans uppsyn successivt. Till slut drar han efter andan, lägger ner besticken på tallriken och säger:

– Att som vuxen heterosexuell man bära smycken på det sätt du beskriver är något förbehållet män med extremt gott

Text: Louise Michaelsson

magnifik rubinring.

– Men det handlar också om hur van du är vid att uttrycka dig och hur mycket du är beredd att sticka ut. I min närhet har det i stort sett alltid varit de med kreativa yrken som stått för smyckesbärandet: regissörer, scenografer, fotografer. De är fria i tanken konstaterar han och ser avundsjuk ut.

Han tar en klunk vin. Silverringen han bär på långfingret klingar blygt mot glaset. Den var en födelsedagspresent som lyckligtvis föll väl ut. Ringens silhuett är en stad och han älskar städer. Jag vill höra hur han ser på olika smyckeskategorier och börjar med örhängen.