den dagen du är rockstjärna kan du smycka dig hur du vill

Han hade en fantastisk röst och var vansinnigt snygg. Men att smyckena han bar gjorde honom ännu snyggare höll jag för mig själv – utåt spelade jag med, smycken var för tjejer.

En kväll med pasta på tallriken och en skvätt rött i glaset frågar jag min man varför han är så försiktig i sitt smyckesbärande. Jag använder medvetet ordet försiktig för att inte antyda att jag lägger en värdering i hans förhållningssätt (även om naturligtvis så är fallet).

självförtroende. Den dagen du är rockstjärna i din bransch, alltså bäst på det du gör, då kan du klä och smycka dig hur du vill.

Det låter strängt men det är inte nytt. Män i uppsatta positioner såsom kungar och adelsmän har i alla kulturer och tider smyckat sig för att signalera välstånd och upphöjdhet till skillnad från de mindre bemedlade som varken haft pengarna eller det sociala svängrummet att hänga på sig en rad pärlor eller en

– Alltså det förknippar jag mest med homosexuella män, säger han lite undvikande och jag tänker på det vedervärdiga uttrycket ”bögörat” som lyckligtvis dog ut någon gång på nittiotalet och som jag inte hört sedan dess. Jag går vidare till armband. Hippiefeeling, blir domen. Men halsband då, envisas jag.

– Då måste du ha en stil som funkar med det, alltså glansig, uppknäppt skjorta och hårigt bröst. För oss vanliga dödliga blir halsband ofta för stort och vulgärt. Män har sällan stiliga halsband.

Ringar är det smycke som flest män passar i, slår han fast.

För egen del är det vita metaller som gäller och även om han inte har något principiellt emot ringar med ädelstenar är det inget som har föresvävat honom att han kan bära. Men det kan absolut inte vara turkoser, de för tankarna till souvenirer som hör hemma på semestern.

Som Retsina. Gott i Grekland men inte här.

Några dagar senare äter vi pizzamiddag tillsammans med en vän och hennes man som är en känd proffsseglare och båtkonstruktör. En länk i silver glimmar till under tröjans linning. I övrigt bär han sin vigselring och en enorm sportklocka. Jag frågar honom om länken.

Han fingrar tankfullt på den och berättar att den var en gåva från hans mor och att han aldrig tar den av sig. Skulle han ersätta den om han tappade den? Efter en stunds funderande kommer han fram till att nej, det skulle han inte. Det är just den länken.

Så vad blir kontentan av det här? Jag söker ett proffsutlåtande från någon med både teoretisk och praktisk kunskap och erfarenhet från smyckesområdet och kontaktar Yasar Aydin, silversmed och smyckekonstnär. Yasar påbörjade sin bana inom konsthantverk i samband med en förberedande utbildning i silversmide vid Nääs fabriker i Lerum som följdes av den femåriga universitetsutbildningen Metallformgivning/Ädellab vid Konstfack i Stockholm. Hans smyckekonst har rönt uppmärksamhet både nationellt och internationellt och hans brosch Layers of pink ingår sedan 2016 i Sveriges Nationalmuseums permanenta utställning. Nästa år medverkar han vid en utställning i Giroussens i Frankrike.

Hans smycken i guld, silver och ädelstenar säljs både via egna kanaler såväl som hos Svenskt Tenn och JUS – butik och mötesplats för svensk och internationell design och konsthantverk.

Det första jag noterar när jag kliver in i hans verkstad är de snälla ögonen och det glittrande leendet. Sedan upptäcker jag att han inte själv bär några smycken. Bestörtningen gör det svårt att formulera mig och jag viftar hjälplöst med händerna. Han skrattar urskuldande och förklarar att hans kärlek ligger i skapandet, och till metallen som han som ung drömde om att bemästra. Bära smycken överlåter han åt andra.

Efter en stunds samtalande ställer jag den oundvikliga frågan. Så vad gillar män?

– Tyvärr verkar läderarmbandet med en liten silverdetalj vara något som tilltalar många, säger Yasar och jag uppfattar ett stråk av uppgivenhet i rösten.

Han vill hellre se män i armband helt i silver. Silver är en fantastisk metall i egen kraft utan inblandning av några skinnbitar förstår jag. Han vill också att de ska våga lite mer.

– Många är rädda för folk ska titta, eller rättare sagt, titta för mycket. Det får inte se konstigt ut. När det gäller smycken kan män vara ganska sentimentala. När de kommer med ett ärvt smycke som de vill göra ett nytt smycke av vill de ofta att det ska vara exakt det guldet. Män verkar associera smycken mycket mer med en person. Formgivningen vill de att jag ska stå för, kanske på grund av en brist på självförtroende när det kommer till form och smycken. Med kläder är det annorlunda.

– Men vad krävs för att de ska våga, frågar jag och stryker med fingret över