Desperat sökande efter den rätte

Jag är på jakt och swipar frenetiskt. Jag söker desperat efter en ny, för den gamla kastar snart ut mig. Jag har inte jättehöga krav, jag behöver bara en som tål katter. Och... Jaa, ursäkta men jag tänker på storleken. Storleken HAR betydelse. Vi kan sluta låtsas som något annat. Jag letar efter en större än den jag fått hålla tillgodo med på sistone. Jag brukar inte klaga om de är små, men nu längtar jag efter en wow-upplevelse som riktigt tar andan ur mig. Det är inte för mycket begärt, tycker jag själv. Jag har levt med en liten i så många månader nu.

Det är inget fel på Carlos, tvärtom, han är fin, men han har inget mer att erbjuda än vad han är utrustad med. It is what it is. I ärlighetens namn är jag inte den bästa han haft heller. Carlos tycker att jag är slarvig och oberäknelig, men han accepterar mig liksom jag accepterar honom. Man tager vad man haver när man inte hittar någon bättre.

Under mina månader tillsammans med Carlos har jag ibland drömt tillbaka till hur det var förr. Jag får något vått i blicken när jag tänker tillbaka på den stora... Den var så härlig och gav mig tillfredsställelse varje morgon. Morgonstånd är guld i mun, som man säger. Jag som älskar morgnar och vaknar tidigt, kunde förväntansfullt ligga där i sängen och tänka; åh, snart kommer den upp, tränger sig igenom lagren av mörker och ger mig orgasmisk njutning i ljusexplosioner utom denna värld, halleluja!

Jag fotade och filmade den många gånger för att bevara minnet av den stora, vackra, magiska. Det är så läckert att scrolla igenom bildarkivet nu i mobilen. Jag riktigt dreglar av vällust varje gång jag ser den. I alla möjliga olika vinklar har jag förevigat den. Jag visar ibland bilderna för mina kompisar, bara för att skryta, och de gör stora ögon och suckar avundsjukt, "Oooh, åååh!" Nej, Adrián gjorde mig aldrig besviken. Men han var inte riktigt nöjd med mig ska jag erkänna. Han var av högre klass, med en exklusiv aura som jag, en vanlig dödlig, inte hade möjlighet (råd) att hålla jämna steg med. Inte i längden åtminstone. Vi kom från olika världar, men jag fick iallafall smaka på hans... Värld i hela 1,5 år. Ah, det var en fin tid som jag minns med STOR tacksamhet.

Adrián var alltså min förra hyresvärd. Han representerade den lyxigt stora lägenheten med den gigantiska havsutsikt-balkongen som gav upphov till många Insta-moments med soluppgångar som varje morgon tog andan ur mig. Adriáns efterföljare, hyresvärden Carlos, kunde inte direkt följa i hans fotspår, med sin mikro-lya och minibalkong. Well. Den tunnare plånboken gjorde att jag fick bita i det sura äpplet och ta Carlos. Men snart kastar även Carlos ut mig som sagt. Eftersom mitt hyreskontrakt börjar sjunga på sista versen. Därav det frenetiska swipandet på bostads-apparna Idealista och Fotocasa.

Det är smidigt att klicka i sina sök-kriterier om vilken plats på jorden, hur långvarigt, vilket utseende, vilken ut- rustning och storlek. Men, suck, jag blir bara mer rådvill ju längre jag swipar och ju fler jag kollar på. Som värsta Tinder-pinglan tänker jag att, jaja, den där var ju stor, ljus och fräsch men gud, vad långt bort, och den där finns närmare men är ju mindre, äldre och mörkare... Det blir jobbigt med många valmöjligheter! Här på Costa del Sol löper dessutom de flesta hyreskontrakten bara från september till maj/ juni. En havsutsiktlägenhet som min, med två sovrum kostar ca 800 euro per månad. Uthyrarna vill ha de rika turisternas pengar under högsommaren och ”uppar” priset till 3000 euro per sommarmånad. Jovisst. De är ju smarta, spanjorerna. Dessutom tar de två månaders deposit innan man flyttar in på halvlångt kontrakt och de är inte så jättevilliga att betala tillbaka depositen, även om man lämnar tillbaka allt i ursprungligt skick. Det hade jag iallafall hört ryktesvägen.

Men som ärlig, duktig, konflikträdd svensk skulle jag aldrig våga bo kvar två månader "gratis" istället för att snällt be om depositen tillbaka. Trodde jag. Ända tills min bästa vän råkade ut för just det som vi utlänningar varnats för. Dessutom är min kompis väldigt bra på att städa efter sig och hade absolut inte förstört något i lägenheten.

När hennes hyresvärd hade mage att hålla tillbaka hennes deposit och tvingade henne till stressfyllda, utdragna, dyrköpta advokatvändor för att få tillbaka det hon förskottsbetalat... Då började jävlaranammat bubbla och kämparglöden brinna i mig. Men det var lättare sagt än gjort. Ångesten och det dåliga samvetet dunkade öronbedövande högt och jag kände mig som en skit!

Stackars Adrián vad jobbigt han hade med mig, när det plötsligt verkade som att jag förvandlats till en husockupant, så som jag började slira med hyresinbetalningarna... Konflikträdda jag vågade till en början inte ens säga att jag skulle flytta ut om två månader. Så dumt att tro att det går att undvika konflikter med spanjorer. Jag sköt bara upp det oundvikliga. Men men... Varken Adrián eller jag förlorade några pengar i slutändan. Det blev rättvist och korrekt till syvende och sist. Och jag har hoppet uppe om att snart hitta en stor och läcker en (igen) som tillfredsställer mig till fullo. För den rätta finns därute nånstans, jag bara vet det. Jag behöver bara swipa lite till.

Kyss mig och håll käft ('Bésame y callate"). Fantasifullt utsmyckade ytterdörrar och entréer till restauranger, barer och butiker ser man mycket av när man strosar runt i Barcelona.

REA? Det som talar emot att skaffa lägenhet i Barcelona är (om du frågar mig) språket. Katalanska är ju rena rappakaljan! Jag fattar inte varför man inte talar riktig spanska när det är ett så vackert språk.

Man känner historiens vingslag runtom hela Barcelona. Från Arc de Triomf via kyrkor katedraler, museer och parker till Sagrada Familia.