NÄR JAG KOMMER UT FRÅN REPLOKALEN, DÅ ÄR JAG GLAD Lars Stugemo är en av HiQs grundare. Han är också pappa, rallyförare, gitarrist i ett band och musikälskare. Möt honom i en intervju om David Bowie, sin tidiga tvärflöjtskarriär och glädjen i att göra saker tillsammans. – Jag har alltid hittat energi i musiken. Energi och glädje. Jag var ett stort Beatles-fan när jag var runt åtta, nio år, så det var nog där det började, när jag tröttade ut klassen genom att alltid spela Beatles-låtar på ”roliga timmen”. Det fanns alltid musik hemma när jag växte upp. Cornelis och Fred Åkerström förstås, det var ju den tiden. Men också mycket Abba och en hel del klassiskt. Höll du på med musik själv redan i den åldern?
– Jag spelade tvärflöjt. Från att jag gick i andra klass och ända upp till åttan eller nian. Det blev en lite udda kombination, jag spelade ju hockey och skulle bli NHL-proffs så när jag cyklade till rinken med hockeytrunken stack det upp en flöjt tillsammans med klubban. Hur kom det sig att du valde just flöjt? Det låter oväntat för någon som mest lyssnade på Beatles.
– Nämen jag började med blockflöjt sådär som man gjorde i kommunala musikskolan
6
och sen skulle man välja instrument och jag valde gitarr. Men då behövde de tillskott i blåssektionen så läraren lurade in mig att spela tvärflöjt istället. Det var häftigt när man spelade tillsammans med orkestern, men i slutändan var jag inte tillräckligt intresserad eller begåvad för att ta det vidare. När bytte du till gitarren?
– Det dröjde tills jag var omkring 30. Då sökte jag upp en gitarrlärare och började ta lektioner. Jag har ju alltid gillat gitarrer och velat lära mig, se om jag kunde. Jag kan nog ärligt säga att jag aldrig varit bättre på att spela än vad jag är nu, att spela i bandet ger väldigt mycket. Du är inte så mycket för sologrejer låter det som, med hockeyn, orkestern, och så bandet. Är du en utpräglad lagspelare?
– Det kan man nog säga. Framförallt inom musiken handlar det ju om gemenskap, om att dela en upplevelse, oavsett om man spelar