RÄTT TAKAVVATTNINGSSYSTEM ÄR DEN BÄSTA FÖRSÄKRINGEN

Ett taks primära funktion är att skydda huset från nederbörd. Tak med högre taklutning kan enklare och säkrare leda bort nederbörd.

Under senare tid har det blivit mer populärt att bygga med låglutande tak, takterrasser och vegetationsklädda tak.

Detta ställer högre krav på en väl fungerande avvattning.

TEXT NIDA MARKUS

T

ak kan indelas i kalla och varma tak. Den enkla principen för takavvattning är att kalla tak ska avvattnas utvändigt och varma tak invändigt.

INVÄNDIG TAKAVVATTNING

Invändigt system är vanligt på platta tak och det leder vattnet i ledningar invändigt i byggnaden. Från den lutande takytan leds vattnet via ränndalar till takbrunnar som är anslutna till dagvattenavloppet. Invändig takavvattning används företrädesvis på varma tak med låga lutningar. Invändig takavvattning kan ske med hjälp av självfallsystem (konventionellt) eller fullflödesystem (uv-system).

Självfallsystem I ett konventionellt självfallsystem transporteras vatten bort med hjälp av gravitationen genom ledningar som läggs med fall. Systemets uppsamlingsbrunn är inte utrustad med några särskilda insatser för att hindra luft att komma in i systemet. Avvattningsprincipen är enkel, nederbörd styrs mot takbrunnar med hjälp av fall i taket. Takbrunnar tar hand om vattnet med hjälp av gravitationsflöde.

Självfallssystemet kräver en större dimension än ett fullflödessystem i och med att hastigheten inte kommer vara lika

hög och att ledningarna bara kommer att vara delvis fyllda.

Fullflödessystem (UV-system) I slutet av 60-talet introducerades uv-systemet av en finsk vvs-konsult. uv står för de finska orden för sluten strömning, Umpi Virtaus. I ett fullflödessystem transporteras vattnet bort genom tryckskillnader i ledningarna. När vattnet fyller ledningarna skapas en häverteffekt, ett undertryck bildas och vattnet sugs genom ledningen.

Ett uv-system skiljer sig från ett konventionellt självfallssystem huvudsakligen genom att vid dimensionerande regn inte släppa in luft i ledningssystemet och därmed kan mindre rördimensioner användas. En takbrunn med utloppsdiameter 50 mm kan avvattna cirka 900 kvadratmeter.

Avvattningssystem med fulls flöde består av särskilda uppsamlingsbrunnar, var och en utrustad med ett luftlås som hindrar införsel av luft till systemet och förhindrar bildandet av virvlar vilka kan föra med sig luft. Uppsamlingsbrunnarna är anslutna med rör på relativt små diametrar till horisontella uppsamlingsrör.

För att fullflödessystemet ska fungera som det är tänkt ska en angiven mängd vatten rinna mot takbrunnar för att aktivera luftlåset och sätta igång häverteffekten (fas 3 och 4, se faktarutan till höger). I annat fall kommer uppsamlingsbrunnar att agera på samma sätt som en konventionell takbrunn. Detta innebär hög risk för igensättning av avvattningssystemet. För att uppnå flödesvolymer för fas 3 och 4 krävs det att cirka 20 mm vatten samlas i ränndalen för att fylla takbrunnen och indra luften att komma in i rören och sätta igång häverteffekten, se bild 2.

I Sverige dimensioneras dagvatteninstallationer för en sannolik regnintensitet av 0,013 l/s×m2, vilket anses motsvara varaktigheten 10 min och frekvensen en gång på fem år. Detta är extrema regnfall som sannolikt inträffar ett fåtal gånger per fem år. Med så relativt låg regnintensitet och högsta avstånd på 15 meter mellan takbrunnarna blir det svårt att uppnå den mängd vatten som krävs för att sätta igång häverteffekten. Därav kommer fullflödessystemet troligen att under delar av tiden fungera som ett självfallssystem, det vill säga fas 1 och fas 2. Detta utgör en risk för igensättning med tanke på de smala rördimensioner som används i ett fullflödessystem.

Att tänka på vid val av fullflödessystem Fullflödessystemet är ett effektivt system för avvattning av stora takytor som fabriker, lokaler eller köpcentrum. För att systemet ska fungera ställs det krav på en noggrann projektering där det tas hänsyn till tak typ, avvattningsyta, antal takbrunnar, rördimensioner, regnintensitet och val av överbyggnad. För mindre takytor som på bostäder, skolor eller begränsade ytor är konventionella brunnar att föredra.

Den dimensionerande faktorn i självfallsystem är avvattningskapacitet vid regnintensitet. Fullflödesystem har hög avvattningskapacitet dock bör den dimensioneras utifrån den mängd nederbörd som krävs för att aktivera luftlåset och sätta igång häverteffekten.

Fullflödesystem har kritiserats under lång tid för risken för igensättning på grund av smala rördimensioner som används för att skapa tryckfall. En vanlig orsak för igensättning är skifferkorn från exponerade bitumentätskikt. Skifferkorn från exponerade bitumentätskikt lossnar, klibbar fast i röret och skapar då stopp. Tätskiktsgarantier AB rekommenderar att takbrunnar/rörledningar aldrig bör understiga Ø 110 mm för inbyggda tätskikt och 75 mm för exponerade tätskikt.

Bild 1. Avstånd från överkant till luftlåset är ca 20 mm.

UTVÄNDIG TAKAVVATTNING

Om utvändig avvattning tillämpas medför metoden en hantering av nederbörden utvändigt. Detta betyder att vatten avleds från taket genom fall ner till hängrännor, fotrännor eller gesimsrännor. Från rännorna går vatten via utvändiga stuprör till dagvattenledning i mark. För låglutande tak hanteras nederbörd via utkastare genom sarg som kopplas vidare till stuprör. Utvändig avvattning medför hög effektivitet av vattenbortföring men kan orsaka skador på fasad om rör fryser. Därav bör behovet av värmekabel beaktas i projekteringen för att minska risken för igenfrysning av rör.

För dimensionering av hängrännor och stuprör finns en svensk standard, ss 82 40 31, som ofta används vid dimensionering av hängrännor och stuprör. För projektering av anslutningsdetaljer bör de aktuella ama hus och ama ra följas.

Att tänka på vid projektering av takavvattning Valet av avvattningssystem ska beaktas tidigt i projekteringen. För invändig takavvattning krävs det utrymme för ledningar i huset därav är det extra viktigt att beakta det tidigt i projekteringen

■ Vid val av avvattningsystem beakta takutformningen. Den enkla principen för takavvattning är att varma tak ska avvattnas invändigt och kalla tak avvattnas utvändigt. ■ För låglutande ta rekommenderas minsta taklutning vid nyproduktion 1:40 för yttertak och 1:100 för ytterbjälklag. ■ Vid val av uv-system bör en närmare beräkning av mängdvatten som hanteras av varje takbrunn utföras för att säkerställa att systemet fungerar på ett korrekt sett. ■ Ränndalar bör utföras utan uppbyggnad av fall mellan takbrunnar. Detta för att möjliggöra en avrinningsväg för vatten ifall ena takbrunnen sätts igen och minska behovet av brärddavlopp. ■ Genomföringar skall undvikas i ränndalar.

Bild 2. Vattenansamling i ränndalen för igångsättning av häverteffekten.

Bild 3. En vanlig orsak för igensättning är skifferkorn från exponerade bitumentätskikt.

FAKTARUTA

Hur avvattningen med UV-system sker kan delas i 4 faser beroende på mängd nederbörd som rinner mot takbrunnen.

Fas 1 För mindre flöden på upp till 10–15% av regnintensitetens beräkningsvärde agerar uppsamlingsbrunnen på samma sätt som ett konventionellt avvattningssystem.

Fas 2 För flöden från 10–15% och upp till 60% av regnintensitetens beräkningsvärde är flödet periodiskt eftersom flödet är omväxlande ickesifoniskt och sifoniskt

Fas 3 För flöden från 60% upp till 95% av regnintensitetens beräkningsvärde erhålls en total fyllning av rören

Fas 4 För flöden på mer än 95% av regnintensitetens beräkningsvärde uppnås den fullständiga häverteffekten vilket ger upphov till maximal flödeshastighet tack vare frånvaron av luft.

■ Bärande konstruktion ska ha maximal nedböjdning på 30 mm. Detta för att undvika vattensamlingar. ■ I de fall avvattning genom taksarg inte kan undvikas skall denna förses med värmekabel för att minska risken för igenfrysning vintertid. Samma gäller för bräddavlopp genom sarg. ■ Avstånd mellan överkantisolering och överkantsarg bör vara minst 360 mm för att kunna placera bräddavlopp. ■ Ränndal i anslutning till en vertikal yta (sarg/vägg) bör utformas med motfall så att ränndalscentrum förläggs minst

500 mm från den vertikala ytan. ■ Takbrunnar ska placeras i takets naturliga lågpunkter (med hänsyn till eventuella nedböjningar) och minst 500 mm från vertikal yta. Fläns till takbrunn får inte vikas eller klippas! ■ Takbrunnar bör placeras med ett centrumavstånd av maximalt 15 m, dock minst en per takstolsfack om fackbredden är större än 3 m. Avstånd från gavel till första takbrunn bör inte överstiga 7,5 m. ■ Bräddavlopp ska placeras 50 mm över takets lägsta punkt. ■ Bräddavlopp ska finnas i samtliga ränndalar. ■ Bräddavlopp bör anordnas så att vattenutströmning kan upptäckas tidigt och så att ingen olägenhet uppstår när bräddavloppet träder i funktion.

NIDA MARKUS

Teknisk specialist Dipl. fuktsakkunnig