Ism no5 2018 autumn

Page 1

Hรถsten 2018. 1968 50 รฅr. Alexander Creutz. Sara Olausson.

ism




Var realist, kräv det omöjliga I maj 1968 utbröt ett uppror i Paris. Det började bland studenterna i Nanterre och på Sorbonne på grund av orättvisa förhållanden på universiteten. Det var demonstrationer, upplopp, gatubarrikader och ockupationer. Upproret spred sig snabbt bland Frankrikes industriarbetare och andra. Det fanns ett stort politiskt missnöje i landet. När händelserna 1968 kulminerade var det generalstrejk i hela Frankrike under lång tid. Det var mycket nära att regeringen, ledd av den konservative generalen De Gaulle, avsattes. Upproret, som var starkt vänsterpräglat, spred sig också ut över världen och liknande händelser ägde rum i en mängd länder.

metod. Intresset för denna snabba och enkla teknik blev stort. Mängder av affischer producerades. Innehållet skiftade mellan politiska slagord, information om möten och manifestationer, poetiska visioner och satir. Från att en bildidé skissades till att den färdiga affischen satt uppklistrad på väggarna i Paris, gick det ofta mycket fort – ett par timmar bara.

Till upproret i Paris anslöt sig studenterna på konsthögskolan École des Beaux Arts. De kom att spela en viktig roll. De upproriska studenterna hade svårt att nå ut med information – detta var innan smartphones och internet och den franska pressen var hårt censurerad. På konsthögskolan startades därför en affischverkstad som fick namnet Atelier Populaire (Folkets Ateljé). Studenter och lärare vid Beaux Arts bildade kärnan i verkstaden men vem som helst fick ansluta sig.

”Konstnären är inte en arbetare som konfronteras med historiska realiteter. Idén om skapande avrealiserar hans verk.” En av deltagarna berättar: ”Vi var de enda som arbetade. Det var väldigt givande, hela landet var i strejk utom vi! Vi hade aldrig arbetat så hårt i våra liv.”

Den filosofiska Situationiströrelsen stod för en hel del inspiration. Deras frihetliga vänsterpolitik präglade mycket av det som hände 1968. Slagord som ”Var realist, kräv det omöjliga”, ”Fantasin till makten” och ”Under gatstenarna finns en strand” kom från dem. Affischerna producerades med silkscreentryck, en teknik som tidigare inte hade lärts ut vid Beaux Arts men som till exempel den amerikanske konstnären Andy Warhol hade populariserat som konstnärlig

Atelier Populaires affischer motsvarade på ett mycket direkt sätt behovet. En enkel, effektiv och ”antikonstnärlig” stil utvecklades till en kritik mot den konst och den konstnärsroll som studenterna uppfattade som borgerlig och förlegad. Så här skriver de i ett manifest:

Konststudenterna arbetade nästan dygnet runt under månader. Varje affisch diskuterades – fyllde den sitt syfte? I bakgrunden spelade man skivor omväxlande med Rolling Stones och vietnamesiska sångkörer. Det var intensivt. (forts) OMSLAGSBILDEN ÄR EN AV ATELIER POPULAIRES MEST KÄNDA AFFISCHER. TEXTEN BETYDER: KAMPEN FORTSÄTTER. TILL HÖGER EN AFFISCH VARS TEXT BETYDER UNGEFÄR VAR UNG OCH HÅLL KÄFTEN. PROFILEN I BAKGRUNDEN TILLHÖR GENERAL DE GAULLE. TEXT: PETER EKSTRÖM BILDER.: ATELIER POPULAIRE

4




PÅ SIDAN 6: EN AFFISCH MED EN TEXT SOM BETYDER ”SKÖNHETEN FINNS PÅ GATAN”. TILL VÄNSTER: EN AFFISCH VARS TEXT BETYDER ”UNGDOMEN OROAR SIG ALLTFÖR OFTA FÖR FRAMTIDEN”. DET VAR ETT CITAT FRÅN GENERAL DE GAULLE.

(forts) Exemplet Atelier Populaire spred sig över världen. I London startades Camden Poster Workshop, i Danmark Röde Mor och i Sverige Folkets Ateljé i Stockholm, Bildfront i Umeå och Klartext i Örebro för att ta några exempel. Ironiskt nog är de revolutionära och antikonstnärliga affischerna från 1968 idag något helt annat. Nu finns de på konstmuseerna och i dyrbara samlingar. På konstmarknaden kostar de rätt mycket pengar. De har blivit konst. Det är djupt ironiskt.

7


Krönika. Konstnärlig utsläppsrätt Att bli konstnär kändes mycket främmande. Nästan perverst. Varför skulle jag måla tavlor som sedan skulle säljas dyrt till överklassmänniskor för att bli prydnader i deras tjusiga villor? Det kändes verkligen inte lockande. Ändå var det något som drev mig mot konsten. Dels var det kanske ett inre behov. En nödvändighet för mig själv. Utan denna möjlighet att uttrycka mig skulle jag nog inte kunna känna mig som en hel människa. Dels var det sannolikt en aning, en förhoppning, om att konst skulle kunna vara något mer än lyxvaror på en marknad. Så hade jag ju känt några gånger. Att konst var något som kunde förändra mig och mitt liv. Kanske kunde konsten också förändra andra människor. Kanske hela samhället? Det fanns viss musik som hade varit så där omvälvande. The Beatles inte minst. Varenda ny singel som kom var en liten revolution. En del böcker hade ändrat mitt sätt att tänka. Som Göran Palms lilla diktbok Varför har nätterna inga namn? Det fanns också filmer som blev avgörande. Till exempel Salt of the earth av Herbert J Biberman, en film exakt lika gammal som jag själv. Även bildkonst – den drabbande upplevelsen av att stå framför Pablo Picassos stora målning Guernica… Senare förstod jag att jag inte var ensam i mitt tvivel och min avsky för konstmarknadens snobberi och penningströmmar. En lång rad konstnärer hade av mer eller mindre samma skäl sökt sig andra vägar. Bort från gallerierna, bort från varuhandeln, bort från finrummen. Drivkraften hos dem alla, vill jag tro, var insikten om att konsten kan förändra människorna och samhället. Den anonyma streetart-konstnären Banksy ironiserar över det där på en av sina väggmålningar: ”Om graffitti ändrade något skulle den vara förbjuden”. Konsten kan förändra världen. Den har kraft att nå folks känslor. Men konsten kan vara mycket annat också. Den kan retas, den kan underhålla, den kan säljas för stora summor, den kan vara vacker. Tänk att den kan vara så mycket – både mycket tilldragande och avskyvärd nästan på samma gång. En sak som gör att det ändå fortfarande känns lite främmande med konst hänger ihop med att den kan påverka. Med insikten om att kunna påverka andra kommer ett visst ansvar. Det håller inte alla med om. Men jag känner att konstnären har ett ansvar för vad hen släpper ut i världen. om den håller sig inom yttrandefrihetens gränser är den konstnärliga utsläppsrätten ännu inte reglerad i lag. Det hoppas jag att den aldrig blir. Ansvaret finns där ändå. Om konsten vore betydelselös skulle ett sådant ansvar inte spela någon roll. Men nu är det ju inte så. Konsten betyder något. Den spelar roll och den påverkar. TEXT: PETER EKSTRÖM 8


ANNONSER

Ism ISM Hösten 2018 Tidigare nummer finns på hemsidan: ism-tidskrift.se Nästa nummer beräknas komma i början av december. Omslagsbild: Atelier Populaire. Ism ges ut av Örebro Konstskolas vänner ISSN 2002-8016 © Respektive textförfattare och bildmakare. Medarbetare i detta nummer: Amanda Asp, Johanna de Verdier, Helgesson och Johansson, Malin Jansson. Redaktör och ansvarig utgivare: Peter Ekström. Tryck: Triotryck, Örebro 2018. Vill du annonsera i Ism? Har du synpunkter på innehållet i Ism? Vill du tipsa Ism om något? Vill du kostnadsfritt få Ism skickad till dig? Är det någon annan som borde få Ism? Hör av dig till oss på epost: ism.tidskrift@gmail. com



All konst är superpersonlig Amanda Asp har träffat Alexander Creutz för ett samtal. Jag har haft riktigt mycket på senaste, men man ska inte klaga över för många utställningar, säger Alexander Creutz. Jag lägger upp min telefon på bordet och klickar på inspelningsknappen. Jag tänker att under det här samtalet har jag inte tid med att föra några noteringar. Alexander berättar om sitt senaste projekt. Det är en utställning med unga konstnärer, inom citationstecken som han uttrycker sig. I konstvärlden är man ung tills man är 50 år, det är ungefär så det fungerar. Utställningar leder oftast inte till andra utställningar, snarare är det summan av det du gör som leder till utställningar. I början av ens konstnärskap bör man aldrig tacka nej till utställningsmöjligheter. Sedan kan det ju också hända att du får en museiutställning av en kontakt efter att du ställt ut hos moster Agda, som känner någon som känner någon. Desto längre man kommer i sitt konstnärskap desto mer kan man urskilja på vad som passar ens koncept bättre. Just nu är jag i ett mellanstadium där jag både kan välja och får en hel del bättre erbjudanden, än för några år sen. Dina senaste målningar är i ett monokromt utförande. Jag har aldrig gjort helt monokroma målningar förut så jag ville testa hur det skulle se ut. Jag har gjort en serie på nio målningar som man ska följa med blicken. Stå i centrum av rummet och överblicka. De två senaste utställningarna jag har gjort har varit med dessa liknande motiv, jag arbetar 11

nästan alltid med serier av målningar. Känns skönt att jobba med ett ämne så pass länge så det inte finns något mer att ta av. Men jag kanske kommer tillbaka till fötterna. Ja, fötterna i dina målningar, vad handlar de om? När man porträtterar människor kan man läsa av ett ansikte med känslor - de är oftast svåra att dölja. Men fötter är lika mycket din person som ditt ansikte. Fötterna är unika och känns samtidigt tabubelagda men de är de som gör att vi står stadigt på jorden. Är det fler än jag som har relaterat till att personerna du porträtterat har hängt sig? Ja, mitt arbetsnamn på serien var ”Det bästa med att vara konstnär är att man kan slå igenom när man är död.” Jag har flera personer i min närhet som begått självmord och all konst är superpersonlig. Men det blir för farligt att lägga i för mycket av min historia i min konst, det blir nästan som att man bygger en mur mellan sig och betraktaren. I dina målningar syns vener och detaljer på ett sätt som inte alls är lika tydligt i verkligheten. Inte bara det, också ljuset. Det finns konstnärer som arbetar mot internet och gör verk som ska vara bra på internet. Men jag målar inte målningar för att de ska bli bra på fotografi, de blir oftast sämre då. (forts) TEXT: AMANDA ASP BILDER: ALEXANDER CREUTZ TILL VÄNSTER: AMANDA, OLJEFÄRG PÅ DUK 2018 MITTUPPSLAGET: HANDFOTING, OLJEFÄRG PÅ MDF 2017.




(forts) Hur får du den konstnärlig processen att fungera? Jag tror att mina nästa verk föds av att jag gör någonting. Det går inte att gå runt och att tänka ut vad jag ska göra, då stannar jag av och processen tar längre tid. Så fort jag börjar göra saker, kommer jag på ”det är så här jag ska göra istället”. Det är väldigt viktigt att som en kulturarbetare göra saker, skriva ner sina idéer, testa saker, gå till ateljén för att måla kontinuerligt. Det är bra när man har ett flow, men det är viktigt att arbeta när man inte har det också. Är det viktigt med mål?

OVAN: ALEXANDER CREUTZ FRAMFÖR EN MÅLNING SOM INGICK I BIENNALEN OPEN ART 2017. TILL HÖGER: MONOCHROME PURPLE, OLJEFÄRG PÅ DUK 2018.

Ja, absolut. Men klart man har väl haft för höga mål ibland. Men med små mål på vägen kan jag känna mig oftare nöjd. Konstnär är ett ensamt yrke. Man får oftare ett nej än ett ja. Det är åtta år sen jag bestämde mig för att bli konstnär. Sedan har jag jobbat med konsten på heltid sedan dess. Är du väldigt självkritisk? I varje process, så har man alltid en kritisk tidpunkt då man känner - vad håller jag på med? Borde jag göra något annat? Sedan kommer styrkan tillbaka och jag gör det jag tycker är viktigt. Ur en kritisk tanke kan även nya ideér födas och jag hittar något nytt som jag tycker om. Hur pass personlig är du i din konst? All konst är väldigt personlig men jag blottar mig inte så mycket i den. Jag är ingen hemlig människa. Frågar du mig något så svarar jag, jag kör med öppna kort. Så ingen kan pressa mig på pengar. Jag är öppen i intervjuer och så. Men jag tänker på sånt också - Varför sa jag det där? 14




I parterapi med jobbet Malin Jansson har träffat Sara Olausson och samtalat om serier, rädslor och buktaleri.

som då rent krasst var inget annat än ett väldigt dåligt mående, till ett skapande som i efterhand kan ses som överlevnad.

Serieskapandet är en blandning mellan tecknande och berättande. En nisch som växte fram som en slingrande väg via familjen, genom likheter och olikheter, till en egenhet. Tillsammans med sin bror läste hon tidningen Galago. Föräldrarna var konstnärer och målade klassiskt. Begreppet illustratör och att skapa serier hade ett helt annat anseende och att skriva böcker hade anseende men kändes stort. Serietecknandet erbjöd en medelväg och samtidigt en enorm frihet. Att komma undan pressen från höga förväntningar och att kombinera tecknande med berättande och skapa något som kan vara så kort och fritt som en endaste ruta. Jag undrar hur lång den längsta serien är, det är det ingen av oss som vet.

Examen från Konsthögskolan i Stockholm togs 2007. Det var roligt men hon minns också rädslor från övriga skoltiden liksom drabbningar av ren handlingsförlamande prestationsångest. Hon lyckades ändå få till bra grejer till den slutliga vårutställningen. Det var virkade objekt med inte bara tema rädslor utan även fobier. För utställningen tilldelades hon ett stipendium, hon sålde flera verk och hela det genomförandet är något hon faktiskt är stolt över, berättar hon.

Några rutor betyder i alla fall lite mer än andra. På sina föreläsningar brukar hon visa upp den ”sidan 53” som rymmer särskilda minnen och känslor. Arbete under press, sent på natten och trötthet, liksom filurerna på sidan! Prokrastinering, deadline och behovet av att förenkla, men också segerkänslan efteråt. På sina workshops brukar hon också berätta lite kring hur arbetsprocessen kan se ut; från första skissen till färdigt original. Att prata är en del av hennes arbete idag och hon tycker att det är kul att prata inför en publik. Förr var hon rädd. Livrädd. Rädslor, rädslor, rädslor I Allt är farligt avlöser rädslorna varandra. Att teckna dem kan för vem som helst tänkas vara skrämmande i sig men å andra sidan smart. Sara ger dem form tillsammans med humor, klyftighet och självdistans. Här skapades också en drivkraft att ”tvinga mig själv att göra sådant som jag egentligen inte vågar, gånger två!” berättar hon. Här gör vi en konstpaus för eftertanke om mod. Reaktionerna på albumet blev ändå över förväntan och på den vägen fortsatte det. Utmaningarna och små framsteg ifrån ett rejält underläge och vad 17

Annars använder hon beskrivningen ”komplicerat” i förhållandet till sina skapelser och till jobbet, och där tror jag att hon menar beroendeförhållandet där skapandet ibland blir en ren nödvändighet som ska mynna ut i något som man nödvändigtvis inte känner sig varken särskilt nöjd med eller stolt över. En självreflektion dyker upp. -Jag kanske borde gå i parterapi med mitt jobb! Det uttrycket gillar vi båda starkt och lägger på minnet. Det kunde varit… mod Att skildra starka ämnen ger också upphov till starka reaktioner hos andra. Boken Det kunde varit jag, som hon är mest omtalad för och som fick sin början genom ett oerhört speciellt möte med kvinnan Felicia på Liljeholmen, startade just en sådan medievåg. Ur den stormen skapades dock ett ännu större engagemang och en ännu större drivkraft att berätta en viktig story och att göra skillnad med den. (forts)

BILDEN TILL VÄNSTER ÄR EN SIDA UR SARA OLAUSSONS OCH FELICIA IOSIFS BOK ”DET KUNDE VARIT JAG” SOM UTKOM 2015


(forts) The fool På frågan om det finns någon röd tråd i hennes verksamhet kommer orden ”nåt sorgset, nåt svårt, nåt halvgalet”. Kanske också ”The fool”, från det faktum att hon bara kastade sig ut i boken om Felicia. Och sedan har ramlat in på olika grejer.
 Konstens och berättandets roll? En stor del. I princip allt, säger hon. Nu kanske det låter som att jag är en person som fortfarande mår jättedåligt, säger hon. Men nej, så är ju verkligen inte fallet. Värme och tacksamhet känner och utstrålar hon i nuet, i det hon gör och inför det som är på gång fortsatt. Drivkraften att göra skillnad och fortsätta göra bra saker, med ursprung från det sorgliga, är ett utpräglat karaktärsdrag oavsett. Vi kommer in på kreativitet och kreativt pratande. En rolig talang hon har hittat är buktaleri. Där kan det snabbt bli en film av en idé och hon har en Youtubekanal där detta kommer ut sporadiskt.

Saras tre tips till sina yngre jag ”Ha inte prestationsångest” Bara kör. Försök bli den du är. Bara kör men bli inte utbränd. ”Ät” Frukost, lunch, middag. ”Sov” På natten. Gå en promenad om dagen. Och prata med varandra.

Inspiration hittar hon mycket överallt. Från djur; roliga och gulliga, från vänner och från naturen. Hon lever med 3 barn varannan vecka och hon skrattar mycket. TTILL HÖGER: DEN BERÖMDA SIDAN 53 UR ALBUMET LORANGA DEL 1 FRÅN 2012. TEXT OCH FOTO: MALIN JANSSON MER AV SARA OLAUSSON KAN DU HITTA PÅ INSTAGRAM: sara_olausson_officiell FACEBOOK: DET KUNDE VARIT JAG YOUTUBE: MAGMUNNEN BK



Broddar är en livsnödvändighet 30 mil norr om polcirkeln ligger världens nordligaste metropol med ungefär 70 000 invånare. Men här finns inte bara norrsken, midnattssol, festivaler och ett storslaget landskap. Här finns också Kunstakademiet i Tromsø. Sedan starten 2007 har man ett kandidatprogram i samtida konst, 2012 startade magisterprogrammet och sedan 2013 kan man studera till en doktorsexamen. Programmet för Samtida Konst ingår i en tvärvetenskaplig fakultet där förutom konst och kultur det även finns program i kreativt skrivande, musik, drama och teater vilket inbjuder till samarbete och utbyte mellan de olika disciplinerna. I september 2013 flyttade institutionen för Samtida Konst och Kreativt Skrivande till en fabrikslokal som byggts om för ändamålet och är belägen mitt i centrala Tromsö. Här vill man utbilda konstnärer som är redo att bidra till utveckling och förändring inom konsten och som är redo att samverka med andra konstnärer både lokalt och globalt. Under studieåren på universitetet får studenterna tillfällen att arbeta med projekt och utställningar tillsammans med konstnärer utanför universitetsvärlden i samarbeten som arrangeras både av universitetet och utsides aktörer. Universitetet har en ambition att hålla en hög internationell standard och att utveckla sin egen särart vilket gör utbildningen till ett intressant alternativ till andra högre konststudier. Varje år accepteras endast ett mindre antal konststuderande. -I år hade vi 105 sökande till vårt Bachelorprogram och 241 till Mastersprogrammet. Vi antar 10 studerande per program per studieår, berättar man från studieadministrationen i Tromsö. En av de som studerat på Kunstakademiet i Tromsø är Beate Persdotter Løken

från Kungälv, men med hälften av sina rötter just i Norge. För henne gick vägen från Göteborgs teaterscen där hon under tio års tid arbetade som ljussättare, ljustekniker, scenograf och dockmakare. Under en period av sjukskrivning höll hon på med Stop-motion film vilket tog henne till Göteborgs konstskola och vidare till Tromsö där hon studerade 2013-16. Hon har precis kommit in på Valands master-program. -Jag var ju på intervju både i Bergen och Tromsö, och det var många olika faktorer som vägde in i mitt beslut. I Bergen, som är en stor stad med alla fördelar som följer med det, var klasserna väldigt stora, 44-45 elever i varje klass och ateljéerna var ett skrivbord bara. -Tromsö, däremot, en pyttestad vid världens ände, skulle flytta in i en ny skola samma höst som jag började, stora verkstäder, stora ateljéer, ljust, stort och fint. Det blev Tromsö. -Mitt allra första intryck när jag landade för intervjun var ”om flygen slutar fungera, kommer jag aldrig härifrån”. Men trevliga människor på skolan och bekantas bekanta som tog med mig på en utflykt gjorde att jag snabbt insåg att detta var en fantastisk plats. -Jag har haft min hittills lyckligaste period i Tromsö, jag utvecklades enormt mycket som konstnär och människa. Jag bor i Göteborg nu och längtar ”hem” varje dag. -Det fanns nackdelar: Svårt att få tag på material, allt transporteras upp från södra Norge, så du kan inte få tag på till exempel lera under vinterhalvåret för den fryser i transporten. Teoriundervisningen var lite undermålig. Det är lite knepigt att finna sig tillrätta i stan,


det är som en gåta som måste lösas, ”alla säger att det händer så mycket här, men VAR!?” kände jag hela första terminen. Men var seg och var social, det släpper! -Fördelar: Filmfestivaler, musikfestivaler, konstvernissager var och varannan dag! Tromsö är sjukt långt bort, men samtidigt så nära resten av Europa, det kommer nya människor och konstnärer varje vecka och du kan gå till nästan allt om du hittar bostad på Øya. Bra second handaffärer, bra dumpster diving, det byggs mycket så du kan alltid hitta byggmaterial. Det är valar i fjordarna och fantastiska omgivningar. -Jag en fantastisk tid i Tromsö, så jag kan bara säga SÖK! Men det är några saker

som kan vara bra att veta. BA-programmet är relativt fritt, stor tilltro sätts till elevernas självständighet, att man själv kan ta ansvar för sin utbildning. Det går ofta att hitta personer att ha studio visits med. Man får vara beredd att ordna sådant själv. -Packa vädertåliga kläder, det är mer blött än kallt och kom ihåg, broddar är inget bara för tanter i Tromsö, det är en livsnödvändighet! TEXT OCH BILD: HELGESSON OCH JOHANSSON


Hans politiska gärning har alltid varit omdiskuterad. Den överklass som köpte hans dyra designprodukter på 1800-talet var chockade över hans vänstersympatier. Men många i vänstern hade svårt att ta honom på allvar. Till och med hans vän Friedrich Engels ansåg att han

Intresset har kommit och gått men har aldrig varit riktigt dött. På senare år har han uppmärksammats mer igen och ett flertal av hans böcker har återutgivits och utställningar har gjorts. Nu är det för första gången en stor utställning om honom på Millesgården i Lidingö utanför Stockholm. Utställningen är framför allt fylld av hans skisser och förlagor till olika mönster. Men den ger en ganska bra bild av hans övriga aktiviteter också. Som syns av uppräkningen ovan så var de omfattande. Han var ständigt verksam både som organisatör och i det praktiska arbetet. Hans inflytande har varit stort på flera olika områden. Ibland beskrivs han som den första moderna designern.

Han var många olika saker. En romantiker. En rik företagare. En politisk agitator. En expert på isländsk mytologi. En konstnär. En poet. En designer. En romanförfattare. En broderare. En boktryckare. En miljökämpe. En medeltidsvurmare. En bevarare av gamla byggnader och hantverk. Idag är han nog mest känd för sina tyg- och tapetmönster varav många fortfarande produceras trots att de första skapades på 1860-talet. Han hette William Morris och levde i England 1834-1896.

pig sydamerikansk gitarrmusik och Frida-merch så långt ögat kan se. Om det förra var en högtidlig sarkofag är det här Disneyland. Jag får känslan av att vad som kanske egentligen fått V&As kuratorers hjärtan att klappa inte är Frida Kahlos konstnärskap utan snarare tanken på just den stora giftshopen de kan slänga in alla tusentals besökare i. Att kunna köpa ett par 100 kronorsstrumpor med hennes ansikte på, placerade bredvid en hylla med exemplar av det kommunistiska manifestet, är en tydlig samtida ironi. I ett medielandskap där “girl power” har blivit det nya “sälj grej med tjej” har Kahlo blivit ett slags go to för den nyliberala feminismen, den sortens feminism som gör att H&M kan sälja t-shirts med feminist-tryck utan att betala de kvinnor som tillverkar dem en lön de kan överleva på. Genom att kommersialisera kvinnor som Kahlo urvattnar vi de centrala anledningarna till att hon inspirerar oss till första början. Det är inte bara Frida Kahlos expressiva stil som gör henne till en pionjär, hon var gränsöverskridande i allt från sin konst till sitt privatliv och politiska engagemang. Att hon byggde sin egen identitet och sin egen myt det har V&A rätt i, men Frida Kahlo som bild och stil är mycket lättare att omfamna än den radikala person hon var och vad hon faktiskt gjorde som konstnär och aktivist blir krossat under helgonbilden. JOHANNA DE VERDIER

William Morris på Millesgården

När ett förseglat rum i hennes hus i Mexico City öppnades år 2004 hittades en stor del av hennes privata ägodelar; bland annat proteser, korsetter, smink och tusentals fotografier. Hennes blå hus gjordes om till museum och nu, 14 år senare har Victoria & Albert Museum i London för första gången lyckats få dessa ägodelar ut ur Mexiko och in i deras visningssalar. Tillsammans med några av hennes målningar, tidiga teckningar och fotografier är det tydligt att utställningen vill skapa ett intimt porträtt av konstnären och det lyckas delvis. Genomgående i Fridas liv tycks vara smärta, vi får se pillerburkar och metallförstärkta korsetter, protesben och citat från doktorsbesök där hon ber om mer smärtstillande - ett slags insinuation om ett eventuellt drogberoende. Hennes stora kjolar, blusar och sjalar användes till stor del för att dölja det faktum att hennes kropp var ömtålig och bräcklig, men var även ett sätt för henne att hylla Mexikos pre-koloniala identitet. Men frågan är om denna djupdykning i Frida Kahlos prylar får mig att känna mig närmare henne i slutändan. Texterna till montern med hennes kläder är noga med att påpeka de färgstänk som går att se på kjolarnas linningar, ett bevis på att kläderna var vad hon bar till vardags, oavsett om hon målade eller inte. Fridas smink och kläder, ja hela hennes uppenbarelse var noggrant genomtänkt och utförd och nära kopplad till hennes konst, och politiska åsikt. På hennes gipskorsett kan vi se hur hon målat hammaren och skäran, det personliga och det politiska rakt på kroppen. Men i den här utställningen känns det snarare


RECENSIONER

Hans kanske viktigaste tankar handlade ändå om att skönhet och kvalitet borde vara en rättighet för alla människor. Något av allt detta skymtar i utställningen på Millesgården som pågår till 3 februari 2019. PETER EKETRÖM

sensationalistiskt, det är kärleksbarnet mellan ett uppslag i en modetidning och en arkeologisk utgrävning. Jag köar mig igenom den folktäta men vördnadsfullt lågmälda utställningen, rummen och dess artefakter placerade i stora glasmontrar med dämpade spotlights och ambient musik. Kontrasten blir stor när jag direkt efter utställningen kliver rakt ut i giftshopen, en ljus färgglad tillställning med pep var sentimental. Morris var skeptisk till industrialismens välsignelser vilket inte vara en vanlig vänsteråsikt på hans tid. Nu betraktas han som en viktig föregångare vad gäller tankar om ett hållbart samhälle. Hans skönlitteratur inspirerade också senare tider. Både CS Lewis och JRR Tolkien hämtade mycket från William Morris.

Frida Kahlo på V&A

Frida Kahlo är idag ett namn som de allra flesta känner till, oavsett hur stort ens konstintresse är. Den världskände surrealisten målade till stor del självporträtt, starkt influerade av hennes egna upplevelser av bland annat funktionshinder och relation till sin identitet som mexikansk kvinna. Hon är en av få latinamerikanska konstnärer som uppnått sådan global igenkänning och idealisering.

Nina Hemmingssons nya bok Nina Hemmingssons nya bok Nina Hemmingsson har gett ut ett tiotal egna serieböcker. Förra året kom ”På A svarar jag hej då”, en helsvart bok fylld med fristående teckningar med text i hennes karaktäristiska drastiska stil. I år har något som liknar en uppföljare kommit, en helröd bok som också den är fylld med fristående teckningar. Årets bok har titeln ”Livet, ditt as” och tonen är om möjligt ännu mer desperat än sist. Röd och snygg - en utmärkt julklapp? Ungefär 150 teckningar ryms i Livet, ditt as. Varje teckning, även de som är mycket enkelt gjorda, är sprängfylld av undertext och djupa svarta hål som man närsomhelst kan falla ner i. Man har roligt med gråten i halsen. All denna orimliga förväntan. Det är dysfunktionellt men med tappra försök att upprätthålla skenet av någon slags normalitet. Alla inblandade tycks ha förläst sig på självhjälpsböcker. En flicka med ett glas vin säger: Med ett par smärre undantag så har jag fungerat mycket bra under det senaste dygnet. En annan tycks svara på en fråga: Va nej jag vill bara vara din kompis eller okej kanske ligga men utöver det: vem bryr sig. En tredje verkar ropa efter någon som är på väg bort: Vänta, det är behandlingsbart tror jag. Teckningarna är snabba. De tycks vara rivna ur en skissbok. Ett urval ur ett mycket större flöde. Olika sorters spritpennor, poscapennor, kulspets, kritor blandas. Kanske är det samma flicka på alla bilderna men de olika sätten att teckna ger henne nyanser och mångfald. Nina Hemmingsson har länge rört sig i detta förtvivlade universum men lyckas hela tiden utvinna nya nyanser, nya skratt och nya avgrunder. Huvudpersonerna är ofta ett slags märklig blandning av offer och förövare. När hon skriver följande i en bildtext: Mitt första egna hem. Obs detta är en lycklig bild - så är det svårt att lita på henne. Med viss oro ser jag verkligen(?) fram mot hennes nästa bok. PETER EKSTRÖM


ANNONSER

kl 11-17 båda dagarna – en kulturupplevelse

FILM & FOLDER:

• Estetiska kurser • Allmän kurs

LÖRDAG 6/10 SÖNDAG 7/10

www.konstslingan.se

10:E ÅRET

besök: Örebro Slott, Kävesta folkhögskola, Yxhultskontoret, 1900-tals museet Sannahed Skoindustrimuseet, Bergööska, Fossilmuseet m.fl.

karin larsson –en av sveriges främsta trendskapare FACEBOOK.COM/CARLLARSSONGARDEN @CARLLARSSONGARDEN

CARLLARSSON.SE


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.