ISM / 2017 nr2 vinter by ISM-tidskrift

Ellinor Ljungkvist arbetar med durational performance. Det finns inget ord på svenska för denna konstriktning. Durational kommer från ordet endurance som betyder uthärda. I durational performance finns ofta inslag av smärta, utmattning och andra besvärligheter. Poängen är att allt som händer i en sådan performance är äkta, inget är fejk. è

FrĂĽn I Dwell Upon People Bild: Jan Vesala

FrĂĽn Re-enactment. Foto: Dirk Rose

FrĂĽn To Carry a Bitter Memory. Bild: Helena Botto

è-Det ger en möjlighet att berätta på riktigt, säger Ellinor Ljungkvist. I bästa fall uppstår genuin kommunikation. Men den kan skapa mycket starka och oförutsedda reaktioner hos publiken. Det är inte ovanligt att folk börjar gråta. Det är svårt att säga var ansvaret för konstnären slutar. -Det är viktigt att vara medveten om detta. Men i grunden känner jag att varje människa måste ta ansvar för sin egen smärta. Jag påstår egentligen ingenting, mina verk är inga statements. De förkroppsligar något som pågår. Hennes senaste verk heter It is ok to be slow. I denna performance deltar hon själv, fyra andra kvinnor och ett spädbarn. Kvinnorna gestaltar varsin berättelse om alkohol, våld, föräldra- Text: skap och mardrömmar. Förutom att Peter Ekström själv medverka har hon gjort koreografi, research och är Att ta ansvar konstnärlig producent med ansvar för allt. -Det är olika från ställe till ställe. Om vi kommer till en teater är det många färdiga rutiner som vi behöver passa in i. Det är befriande att uppträda på en konsthall. Kanske vi måste fixa mer själva men vi behöver inte anpassa oss så mycket. Konsthallarnas publik är mer ansvarstagande och liksom självorganiserande. -Det är svårt att hålla ihop ett stort arrangemang själv, fortsätter hon. Det är så många saker att hålla reda på och det är svårt att få pengarna att räcka till. Men trots att det här kanske kan ses som en typ av smal scenkonst så kommer det publik. Det finns faktiskt intresse för sådant här skapande. Ellinor Ljungkvist har en lång cv med en mängd uppträdanden och egna produktioner i Sverige och i andra länder. Hon har utbildat sig på Salzburg Experimental Academy of Dance i Österrike och har en kandidatexamen i konst från Inter-Univer-

sity Centre for Dance i Berlin. Nu är hon snart klar med sin masterutbildning på Dans- och cirkushögskolan i Stockholm. Under 2018 har hon ett residency hos Dansens Hus i Stockholm. Kanske är det äktheten och det intima i den här typen av performance som gör att det finns ett publikintresse. Det är så mycket som är fiktion. Inte bara i konstvärlden utan överallt möts vi av fasad, yta och rollspel. Det äkta är rätt sällsynt. Det är också påfrestande. Att vara i samma rum, nära inpå någon som berättar om något genuint svårt eller kanske gör något som är fysiskt smärtsamt, är besvärligt. Det gör något med relationen mellan publik och artist. Det gör också någonting med en själv. I bästa fall kanske det ger en känsla av befrielse - ett slags katarsis.

för sin egen smärta 7

Detalj från It’s ok to be slow. Foto: Amanda Asp Scanna QR-koden här och se mer av Ellinor Ljungkvist

TEXT: THOMAS KARLSSON, ORDFÖRNANDE FÖR SERIEFRÄMJANDET BILD: ALVA WIRSÈN-HOLM

-Open Art i Örebro kändes som lite av en räddning. Jag var så trött på graffittiscenen. Det var samma folk, samma gallerier, lika stora väggar hela tiden. Och så fick jag erbjudande att vara med på Open Art. Jag gjorde en skiss på en stor väggmålning men fastighetsägaren gillade den inte. Då satte sig Open Arts curator Kerstin Wagner och jag ner och funderade. Dina små gubbar, sa hon, kan du inte göra dom i större format och sprida dom runt om i staden. Det 10 gick jag igång på direkt. Jag tror att jag fick lite nytändning där.è

Från Open Art Örebro. Du tittar på mig och alla kostymer jag bär.

Väggmålning i Flen. Borta bra men hemma bäst.

èAtt tända på något verkar inte vara ett större problem för Bless (eller Anya Blom som hon också kallas). Hon är en alldeles särskild blandning av ödmjukhet och kaxighet (Q som ibland står framför signaturen betyder naturligtvis Queen). Och hon verkar ha nära mellan idé och utförande. Så fort man vänder ryggen till tycks hon ha producerat en ny målning som är 12 gånger 14 meter – utan medhjälpare.

-Målningen i Flen nyligen är den största jag har gjort hittills. Jag har ingen lust att göra små väggar längre. Det är klart att jag blir trött ibland. Nu måste jag nog hem och sova en vecka eller så. Men sen vill jag att det ska hända mer igen. Jag vill alltid att det ska hända mer.

JAG VILL ATT DET SKA HÄNDA MER

Hon har hunnit göra mycket. Hon har en fot i den traditionella konstvärlden och en fot någon annanstans. Förutom väggmålningar, workshops, serier så har hon också testat modebranschen. För något år sedan fick hon designa en kollektion kläder åt 47Brand. -Det var konstnärer från hela Europa som deltog i något som kallades Global Artist Project. Vi fick var sitt amerikanskt basebollag att inspireras av. Mitt hette Detroit Tigers. Det var jättekort tid. Bara ett par dagar. Det var samtidigt som jag hade kurs för ett gäng kids i Lindesberg. Det var lite stressigt. Och när jag skulle skicka iväg mina skisser gick min dator sönder. Då la jag mig på golvet och skrek. Men jag fick iväg skisserna och för pengarna köpte jag en ny

dator. Fast jag blir mycket mer stressad om jag inte har någon beställning eller nya projekt på gång. -Man måste landa ibland. Jag har väldigt fasta rutiner. Jag jobbar stenhårt, det kan bli tolv timmars arbete på en dag, men jag äter alltid på bestämda tider och jag ser till att jag får mina timmars sömn. Om jag har suttit vid datorn på kvällen måste jag varva ner annars snurrar det bara i skallen när jag ska försöka sova. Jag kör regelbundet pass med yoga och meditation. Det hjälper mig att lägga jobbet bakom mig, jag tittar bara framåt. Anya lever det liv som hon har längtat efter. Hon får många uppdrag och det är högt tempo, men det tycks passa henne. Hon känner sig tacksam. Hon verkar älska sitt arbete. Kanske vore det dags att göra en riktigt stor egen utställning, det har ännu inte blivit av. Och kanske skulptur skulle vara spännande? Eller scenografi? -Mamma jobbade med teatern, sydde kostymer och allt möjligt. Jag kommer ihåg att det hängde kycklingdräkter i hela badrummet hemma. Teatern har alltid känts spännande. Det kan jag tänka mig. Anya utstrålar massor av positiv energi. Blir hon inte arg på något? -Det är klart. Jag blir pissförbannad på folk som sprayar utan mask. Vi håller på med så farliga grejer, en del riktigt giftiga. Trots att jag har varit försiktig har jag ärr på min lungvävnad. -Om jag sitter och kollar på datorn och hittar nåt som ser bra ut. Då blir jag stressad. Och är det nåt riktigt intressant så deletar jag den bilden så snabbt jag kan. Jag vill inte att den ska påverka mig. Anya gör sin grej. Text: Peter Ekström Bild: Anya Blom

Apple.

I SKUGGAN AV GIGANTER

e svenska konsthögskolorna är ytterst få, så för de som kan och vågar är det därför en stor fördel att blicka bortom enbart de svenska institutionerna och vidga sina alternativ runtom i världen. Detta resulterade i att jag till slut hamnade på en treårigutbildning i Fine Art (fri konst) på Goldsmiths University of London där jag nu går mitt andra år.

Text: Tobias Bradford Bild: Johanna de Verdier

Varje årskurs består av ungefär 150 studenter, och kursupplägget är upplagt så att de får så mycket fritt spelrum som möjligt. Vid starten av varje år blir man tilldelad en studio, en personlig professor samt tillgång till ett flertal specialiserade verkstäder med professionella hantverkare som hjälper till med ungefär vad som helst. Sedan är man -med hjälp av seminarier och föreläsningar - förväntad att hantera sin konstnärliga utveckling helt individuellt för att vid slutet på varje termin presentera någon typ av konst inför en samlad grupp elever och lärare. Att gå från en förberedande skola med ett tydligt upplägg av kurser och uppgifter till en situation där man förväntas arbeta helt självständigt kan vara skrämmande, men är också säkert viktigt i förberedelse på ett yrkesliv som frilansande konstnär.

Det första som slog mig som en svårighet handlade inte så mycket om skolan i sig, men snarare om att lyckas vara kreativ samtidigt som man gör sitt bästa för att anpassa sig till en ny miljö. Om konsten på något sätt handlar om att tolka sin omgivning, vad händer då när man plötsligt är en främling i ett nytt land med sin egen kulturella kontext och konsthistoria? Rent praktiskt så har Goldsmiths en fördel i och med att det är en internationellt känd skola. Detta har till stor del att göra med dess roll i framväxten av YBA (Young British Artists) som var en grupp konstnärer varav många gick på Goldsmiths. Till denna grupp hör konstnärer som till exempel Damien Hirst och Tracey Emin. Oavsett vad man tycker om dessa konstnärer i sig, så finns det ändå en överhängande känsla av att man arbetar i skuggan av giganter. De engelska studenterna är för övrigt mycket eniga i att man inte ska tycka om sådana konstnärer. Något som kan kännas paradoxalt på högre konstutbildning är hur man uppmuntras till självständigt tänkande, samtidigt som man ändå befinner sig i en akademisk miljö med en tydlig hierarki och starka idéer om vad som är bra och dåligt eller rätt och fel. Speciellt om man kommer från ett annat land och inte redan vet vad som är den “bästa” åsikten. Fördelen med den enorma mängd elever är att du förmodligen kommer hitta en grupp människor med som både förstår dig och hjälper dig att utvecklas. På det sättet så är Goldsmiths en fantastisk plats att träffa, diskutera, nätverka och knyta band med framtida konstnärer, inte bara från England men från hela världen.

Tove Berner-Wik är 26 år och går på Borås Textilhögskolas masterprogram. Hon berättar om sitt arbete och om hur hon har gjort sin dyslexi till en tillgång. è

NÄR DEKORATIONEN FÅR INNEHÅLL èDet senaste jag gjort är min ex-

Jag fick mycket positiva reaktioner på Let’s Talk about Perfection. Flera av plaggen har lånats ut, bland annat till artister. Exempelvis Laleh bar min päls under hela sin sommarturné. Ett plagg finns med i utställningen ”Mode i fem akter” som visas just nu på Kulturhuset i Stockholm.

amenskollektion Let’s Talk about Perfection, som behandlar ämnet perfektion och hur det är något som är omöjligt att uppnå. Det har jag uttryckt med mina plagg genom att använda både dekorativa och icke-dekorativa tekniker som exempelvis transfer och pigment print och bokstäver i laserskuren akrylglas. Jag har sedan dekorerat plaggen med mina egna tankar om vad perfektion är, vilka löper som en dialog genom kollektionen. Jag har även tagit in min egen dyslexi för att förstärka texten 20 och för att visa att vi inte kan vara eller göra saker perfekta hur fina vi än gör dem. Idén till kollektionen började med ett självporträtt som jag gjorde på temat ”att vara okej och vad är okej” i utbildningen. Jag undersökte olika dekorationstekniker för att hitta utföranden som passade bäst för mitt budskap. Sedan tillkom olika sorters dekorationer och de applicerades på olika delar av plaggen. Kroppen användes som en skylt eftersom jag anser att den är ”perfekt” att visa upp ett budskap på. Kombinationen mellan budskap och dekoration är det som jag är mest nöjd med. Och att kunna förmedla min tanke om perfektion. Jag har alltid varit intresserad av relationen mellan kroppen och kläder. Nu i mina studier får jag fortsätta att undersöka den.

Text: Amanda Asp Bild: Jan Berg

Just nu är mitt huvudfokus på printtekniker för att bygga upp ett bibliotek av idéer som jag kan använda mig av i framtiden. Jag tycker att dekorationer har en större möjlighet än att bara vara vackra. Så nu vill jag se vad som händer när jag flyttar fokus, när dekorationerna blir huvudfokus istället för detaljer. Om jag hade en obegränsad budget skulle jag köpa exklusiva tyger och mängder av applikationer, pärlor, kristaller och glitter, haha! Jag har även en hatkärlek till organza, ett tyg jag alltid väljer att arbeta med - fast jag lovat mig själv att sluta!

Att teckna

Teckning kan vara den allra äldsta formen att skapa bilder. För några hundratusen år sedan tog kanske någon av våra förfäder en delvis förkolnad pinne från elden och drog den över berghällen där han eller hon satt. Det blev ett streck. Pinnen i handen var som en direkt förlängning av kroppen och som ett direkt uttryck för tanken. Handen styrs av hjärnan – den förkolnade pinnen lämnar ett spår som är ett direkt bevis på detta. Hjärnan och handen, inte den ena eller den andra utan båda tillsammans, gör teckningen. Det är denna direktkontakt som gör att teckningen fortfarande är oslagbar som metod för att göra något synligt. Både sådant som finns men framför allt sådant som inte finns. Innan man syr en klänning eller snickrar ihop en fågelholk så gör man ofta en enkel teckning. Man gör den för att visualisera något som ännu inte finns. Man gör den också för att själv förstå sin idé. På konstskolor tecknas det mycket. Bland annat tecknar man av nakna människor. Men det är verkligen inte för att man ska bli världsbäst på att teckna nakna människor. Nej, konstskolorna envisas med den här sortens tecknande därför att det är ett mycket bra sätt att öva upp den där direktkopplingen mellan handen och hjärnan. Och anledningen till att det just är den nakna människan som vi tecknar av är att det inte går att fuska med den. Nästan alla har en mycket god käns-

Krönika: Peter Ekström Bild: Leonardo

la för när en kropp är i balans, när armar och ben sitter rätt och att proportionerna stämmer. Vi är liksom bekanta med motivet. Men det är en helt annan sak att teckna av det. De flesta behöver öva rätt länge. Det finns mycket vackra teckningar som verkligen har ett egenvärde. Till och med en skiss av en maskin kan vara fantastisk när Leonardo har tecknat den. Men ofta är teckningen inget i sig, den är mest ett medel för att komma vidare till något annat. Och det är just detta som gör att teckningen är så viktig. Den är den främsta kreativa metoden för att skapa en performance, en skulptur, en video, en målning. I början av processen för att skapa varje sådant konstverk finns ofta en teckning. Den enkla teckningen är närmare den mänskliga tanken än det mesta annat. Den är också ett slags trolleri. Med en penna i handen kan man åstadkomma ljus, mörker, volymer, rum, liv. Många gånger är teckningen det enklaste men också det bästa tricket för att skapa något ur inget. Kolstrecket på berghällen kanske endast är en linje, men det kan också vara en orm, en avlägsen horisont, ryggen på ett djur eller en flods lopp ut mot havet. Teckningen visar vad som är möjligt att se.

Ism

Vintern 2017 Ism ges ut av Örebro Konstskolas vänner ISSN 2002-8016 Medarbetare i detta nummer: Amanda Asp, Alva WirsénHolm, Tobias Bradford, Johanna de Verdier, Anna Ljungkvist, Thomas Karlsson, Ida Karlsson mfl. Redaktör och ansvarig utgivare: Peter Ekström. Vill du annonsera i Ism? Har du synpunkter på innehållet i Ism? Vill du tipsa Ism om något? Vill du kostnadsfritt få Ism skickad till dig? Är det någon annan som borde få Ism? Hör av dig till oss på epost: ism.tidskrift@gmail.com 23

Böcker om konst, filosofi, religion, djurrätt med mera

NÄRPRODUCERADE

TRYCKSAKER! www.triotryck.se

Bland de utgivna författarna finns Agneta Rosendal, Lars Vilks, Arundhati Roy, Fredrik Sjöberg, JM Coetzee och Peter Ekström.

www.nya-doxa.se

Aspholmsvägen 4, 702 27 Örebro | Telefon 019-20 74 30

INGEN VERKAR RIKTIGT VETA VAD KONST ÄR. ÄNDÅ SKAPAR DEN MÅNGA KÄNSLOR. KONST KAN VARA VACKER, KONST KAN VARA FUL. KONST ÄR PROVOCERANDE, UPPRÖRANDE – OCH NÖDVÄNDIG. ATT SKAPA ÄR ETT GRUNDLÄGGANDE MÄNSKLIGT BEHOV. DET ÄR VIKTIGT FÖR DIG. DET KONSTNÄRLIGA SKAPANDET ÄR OCKSÅ VIKTIGT FÖR SAMHÄLLET. ETT SALT I SAMHÄLLSBYGGET. OM MAN VILL HÅLLA PÅ MED KONST – ELLER MED DESIGN, KONSTHANTVERK, ARKITEKTUR, TATUERING, ILLUSTRATION, SERIER, DATASPEL – SÅ ÄR DET EN BRA IDÉ ATT GÅ PÅ EN KONSTSKOLA. ÖREBRO KONSTSKOLA ÄR ETT BRA ALTERNATIV BLAND DE FÖRBEREDANDE KONSTSKOLORNA. VI HAR MYCKET BRA RESULTAT NÄR DET GÄLLER ELEVER SOM KOMMIT VIDARE TILL HÖGSKOLA. VI ÄR STOLTA SÅ ATT VI NÄSTAN SPRICKER ÖVER DET! HOS OSS HAR ALLA EGEN ATELJÉPLATS, VÄLJER VILKA KURSER MAN VILL DELTA I OCH VI GÖR ORDENTLIGA RESOR VARJE TERMIN. TILL EXEMPEL TILL VENEDIG, BERLIN, LONDON OCH PARIS. OCH ALLA VÅRA LÄRARE ÄR PROFESSIONELLA KONSTNÄRER. EN NYHET FÖR 2018 ÄR ATT VI HAR TVÅ LINJER INFÖR HÖSTSTARTEN – KONSTLINJEN OCH SERIELINJEN. BÅDA DESSA ÄR TVÅ ÅR OCH BERÄTTIGAR TILL STUDIELÅN PÅ A2-NIVÅ. KONSTLINJEN INNEHÅLLER FRI KONST. PÅ SERIELINJEN BLIR DET EN SPECIALISERAD INRIKTNING PÅ TECKNADE SERIER. LÄRARNA DÄR KOMMER ATT VARA PROFESSIONELLA SERIETECKNARE. KOLLA UPP OSS BLAND KONST- OCH KULTURUTBILDNINGAR ELLER PÅ VÅR HEMSIDA OREBROKONSTSKOLA.SE HÖR GÄRNA AV DIG TILL OSS MED FRÅGOR PÅ VÅR EPOST: INFO@OREBROKONSTSKOLA.SE ELLER PÅ TELEFON: 019-311713. ANSÖKAN MED ARBETSPROVER INNAN 7 MAJ 2018. VI SES!