ism hösten 2017
Cecilia Jansson Emil Öhlund och andra
Alldeles nyligen g jorde han en väggmålning på Googles kontor i Sverige. Snart ska han åka till Japan igen för att visa sin lågkulturella konst och spela musik. Han gillar Örebro men bor just nu i Stockholm. Han heter Emil Öhlund.
Lego, monster och Japan - Jag har jävligt mycket Lego hemma hos morsan. Och i ateljén har jag många japanska actionfigurer. En hel del från He-man men också en massa andra. Emil Öhlund berättar om vad han blir inspirerad av. - Det är väl ett slags verklighetsflykt. Eller kanske så att verklighetsflykt är mitt ämne. Jag är helt besatt av splatter och skräckfilm. De är för det mesta så orealistiska. I min värld blir det mer humoristiskt. Mer lek. Och mer färg. Jag tittar mycket på anime och jag använder nästan aldrig svart och vitt. Japan med sin varierade och skruvade populärkultur har länge varit Emils stora kärlek. På sista tiden verkar det som att kärleken har besvarats. - Jag har haft två separatutställningar. En på ExCube i Osaka och den andra på Mograg i Tokyo. Där var jag den första västerlänningen efter att galleriet öppnade för åtta år sedan. Scenen för det jag håller på med är väldigt liten i Sverige. Min konst verkar funka i Japan. Där är det många som direkt kan se på färgskalan i en målning vilket spel eller film som jag har kollat på. Eftersom Emil jobbar nästan jämt så blir det mycket gjort. - Under långa perioder snittar jag nog på tio timmar om dagen. När jag jobbar i ateljén har jag samma känsla som när jag lekte när jag var liten. Jag glömmer bort det som är runt omkring. Förutom målningar kan det bli skivomslag, design för t-shirts och brädor. Hans mest kända design är nog för hardcore techno-producenten Detest. - Jag gjorde liksom ett helt program. Skivomslag, t-shirt, trosor, kalsonger, allt möjligt. Jag har sett att hans fans använder min design som förlaga för tatueringar. - Om jag har gjort en målning som många gillar så gör jag ibland prints av den. Då kan fler köpa till billigare pris. Lego, splatter, anime, actionfigurer, tv-spel, monster – det är inte precis finkultur vi pratar om här. - Jag gillar low-brow. Eller underground. Det är min grej. Emil är flitig men varje målning tar lång tid eftersom han jobbar så noggrant. - En del tror att mina målningar är printade eftersom de är så släta och exakta. Jag gillar superflat och det måste vara perfekt. Jag skulle aldrig lämna ifrån mig något halvtaskigt. Allt måste vara bra. Jag gillar inte fillers. - Jag använder Poscapenor för att teckna upp motiven och sedan målar jag med akrylfärger och små tunna akavrellpenslar. Underlaget är ofta board. Vid sidan av konsten framträder Emil Öhlund också som breakcore-producent och
Hårda fakta: Emil Öhlund är 32 år. Han äger 8 par sneakers och dricker 8-10 koppar kaffe varje dag.
en del som dj. Han har gjort en hel del spelningar i Japan och fler blir det. Tidigare använde han namnet Chtload. - När jag gör ett gig kallar jag mig Xäcksecks. Det är ingen som kan uttala det, i alla fall inte i Japan. Musiken och målandet hänger ihop. Det är två sidor av samma sak. Emil bor i Örebro. Där gick han på konstskola och där har han blivit kvar. Just nu arbetar han med konstbiennalen Open Art och vaktar ibland på Örebro Konsthall. Han är medlem i konstkollektivet Bunkern. - Jag gillar Örebro som fan. Och det är bra att jobba i Bunkern. Vi hjälper varandra och det är inte så ensamt som det kan vara för en del konstnärer. Några av de andra i Bunkern är gamla graffare och håller på med street art. - Det är inte min grej. Jag har aldrig hållit på med sådant. Mina grejor är mer cartooniga. Framtiden ser ljus ut. Många utställningar, både i Sverige och i Japan, är inbokade. Ett par offentliga uppdrag – väggmålningar – är också på gång. Mycket jobb. Det gillar Emil Öhlund. Vi kommer att få se mer av honom.
Bilder: Omslaget är en detalj ur Pleasant curse. Sid 2-3 To gain access to other dimensions TEXT: PETER EKSTRÖM FOTO: ANDREAS SAHLQVIST (beskuren). Sid 6 Pleasant curse. Sid 7 Colors and shapes out of space.
Att ha något att säga Niklas Asker är mitt i hängningen av en utställning när jag ringer och avbryter honom. Han ska ställa ut på Galleri Sjögatan Sju. Det ligger i Sundsvall som ligger nära Nordingrå där han är född och utställningen är ett slags återkomst. Annars bor han nuförtiden i Malmö. Det har han gjort ända sedan han gick på Serieskolan där. Han kände sig lite vilsen efter att ha gått på konstskola, ville inte söka in på Mejan som hans klasskamrater. Så han sökte in på Serieskolan istället. Bara ett par år efter att han slutat där så gjorde han stor succé med seriealbumet Second Thoughts som först kom ut på engelska i USA 2009. Det dröjde till året därpå innan det kom det ut i Sverige. Nu finns den på sex språk. -Jag har inte slutat med serier, men jag har lagt dem på hyllan ett tag. Just nu är det måleri som gäller. Och lite illustrationer emellanåt. Men jag har börjat med lite grafik igen. Det var länge sedan. Jag träffade Karin Mamma Andersson i Köpenhamn och hon hade just gjort några tryck och det blev jag mycket inspirerad av. Det är ett slags blandteknik, en digital print som jag gjort om till linoleumsnitt och sedan tryckt med oljefärg. Utställningen i Sundsvall heter Stained. Den innehåller nya målningar i realistisk stil. Temat är hur identitet skapas genom genus, arv, normer, religion. Bilderna visar ofta människor som står inför svåra val, på gränsen till något nytt – ett annat tillstånd kanske. Det har nog att göra med att han själv kände att han inte passade in under ungdomsåren. Nu går det bra för honom. Han har nyligen fått Konstnärsnämndens tvååriga arbetsstipendium. Bra med pengar och ett viktigt erkännande. -Titlarna på mina målningar är på engelska, det är mitt berättarspråk. Det har blivit så. Och jag arbetar figurativt. Det är svårt. Jag vill berätta men utan att vara övertydlig. Jag är väldigt trött på alla superrealistiska målare som inte verkar ha något att säga. Det kan så lätt bli en tom uppvisning av teknik. PETER EKSTRÖM
Till vänster: Mülningen Leap of faith. Ovan: En sida ur serienovellen Under sheets
Cecilia Jansson är skulptör, tecknare mm. Hon har bott i Kina och New York och ställt ut på Venedigbiennalen. Johanna de Verdier har träffat henne och pratat om konstskolor, geniförklaringar och om det laddade ordet arbete.
Att slippa ha ett riktigt jobb J: Det känns märkligt att man ska välja när man är 14 vad man gör resten av livet. Så ser det ju inte ut längre, men det är fortfarande den sortens råd man får. Att du ska arbeta på ett ställe i 60 år och dö på din post. Det är det ju nästan ingen som gör. C: Det leder ju bara till att de som inte vet vad de vill bli får jättemycket ångest och tror att det är något fel på dem. Och så pluggar de något de inte ens tycker är intressant och får ännu mer ångest. Sen är det kört för att man är 20 och inte har kommit på vad man vill bli. J: Stressigt, sen ska man vara klar när man är 22 och starta eget företag. C: Att gå på Örebro Konstskola var ju en fortsättning på min keramikutbildning, och också en del av en slags kris där jag har vetat hela tiden att jag ska hålla på med konst. Jag har haft krukmakeriet som ett sätt att sköta mig själv och inte bli fast i ett jobb, fast ändå få in en inkomst. Men för mig var det inte konst. Det kändes som en naturlig utveckling. J: Blev det som en annan riktning då, att du innan höll på med hantverk och nu passerade över till ”konst”? Att man greppade konceptuell konst, att man har tanken bakom det man gör. C: Jag tror att jag skulle göra mycket av det jag gör idag ändå, men nu förstår jag bättre varför jag gör det. Man får ett crew, ett sammanhang med människor i konsthistorien som man kan relatera till, som håller på med något liknande, det gör att man blir lugn. Jag kunde bli ganska stressad av att känna att jag var själv, för att jag kände att ingen runtomkring höll på med det jag gör. Man får bort den här geni-grejen, att det ska vara något speciellt. Det är speciellt på sitt sätt men det finns jättemånga sånna, som är helt vanliga människor. J: Idén av det unika, medfödda genomsyrar mycket av bilden av konsten och konstnären. Jag tror att alla kan göra konst. Man måste inte sitta i nån stuga och må dåligt. C: Det är intressant att det är så förknippat med lidande. Klart att mycket konst har kommit till för att någon mått dåligt, men så är det ju med mycket. Konst är inte längre förknippat med hantverk eller att det ska vara fint, det handlar om att
gestalta en idé och om kommunikation, det kan de flesta människor göra. Men sen blir det en krock mellan hur det ser ut nu och hur man såg på det förr.
Att välja att jobba med konst kan vara ett kontroversiellt val för många, mycket på grund av omgivningens idéer om vad konst är. Huruvida det går att försörja sig som konstnär kan kännas som ett evigt mantra. Men kanske måste vi ändra vår syn på vad arbete är och bör vara – kanske måste vi ändra fokus och börja värdera kreativt skapande som något mer än en hobby och istället se konsten som en del av den sociala infrastrukturen och en legitim del av arbetskraften. C: Men varför håller man på då? J: För att slippa ha ett riktigt jobb. C: Men det är ju väldigt sant. Slippa jobba med nåt annat jobb som någon sagt att åt en att göra. Men det innebar också att man måste ta tag i saker som är så jävla mycket jobbigare. När jag håller på med det här, då jobbar jag ju dygnet runt och det är ju det jag vill egentligen, hela tiden. Det är en flykt från ett slags arbete in i ett mycket jobbigare arbete. Det går inte att klaga heller när man jobbar inför en utställning, det är ju det man vill! Fast alla vet hur det är, det är för jävligt. Men man vill ändå dit hela tiden. J: Man måste ju konstant utvecklas, och det är ju en ganska hård press att sätta på sig själv, att kunna utvecklas med de idéerna man har resten av sitt yrkesliv. C: Jo, men jag ser det ju också som en del av mitt liv, det kommer inte att ta slut när jag är 65, det tar slut när jag dör. TEXT OCH FOTO: JOHANNA DE VERDIER Sid 11. Identiteeth Gjutet och handbyggt porslin Tillverkade under ett halvårs arbetsvistelse i Jingdezhen, Kina 2011 Sid 12-13. Cultivation series Material: Handbyggt porslin och bröd Tillverkad under ett halvårs arbetsvistelse i New York 2016 Sid 15. Cultivation series Material: Handbyggt porslin och bröd Tillverkad under ett halvårs arbetsvistelse i New York 2016 Sid 16 (övre bilden). Arm Material: Skulpterad cellplast Installationsbild från utställningen ”Himmelsvitt”, Nora Art Sverige 2012 Sid 16 (nedre bilden). Ingen titel Material: 3D-utskriven och skulpterad keramik Tillverkade under en arbetsvistelse på School of Visual Arts, New York 2017
utbildning som politik
En vävstol är en anordning för att väva tyger och bonader. På den brasilianska konstskolan Tear (det portugisiska ordet för vävstol) är varpen den mänskliga utvecklingen i sin etiska och estetiska dimension medan inslagstråden är konsten. Med en historia på nästan 40 år av att främja konst- och miljöutbildning för barn och tonåringar, vidareutbildning för vuxna och olika offentliga evenemang, är Tear lokaliserat i ett stort hus i Rio de Janeiro fullt av traditionellt brasilianskt hantverk och med en stor innergård – en unik skatt i mitten av en kaotisk stad. ”Konst som poesi, utbildning som politik” är institutionens motto, en sammanfattning av den vision som leder praktiken. Konst, där vi hittar den expansiva kraften i skapandet och processen av att återuppfinna sig själv, är förstådd som ett omistligt mänskligt uttryck, inte ett privilegium för ett fåtal. Därför måste den främjas och garanteras som en rättighet för alla. Genom utbildning är det möjligt att känna tillhörighet och gemenskap och på så vis göra personlig och social förändring möjlig. Tear öppnades 1980, en tid då många kulturrörelser i Brasilien berördes av strävan efter yttrandefrihet, social rättvisa och en känsla av gemenskap, deltagande, fred och skönhet. Då erbjöd institutionen kurser för barn och tonåringar med utgångspunkt i tvärvetenskaplighet, interkulturalism och integration mellan de olika konstformerna. Den filosofiska/metodologiska grunden för Tear, kallad Integrerad konst, är huvudsakligen inspirerad av Paulo Freire, John Dewey, Herbert Read och Ana Mae Barbosa och har fyra nyckelbegrepp: att Vara, att Tillhöra, att Uppfatta och att Skapa. De olika konstformerna (teater, dans, musik, litteratur och bildkonst) upplevs av eleverna i interaktion med andra kunskapsområden och miljöfrågor (urban och naturlig). 2002 öppnade Tear sitt eget ideella institut med bidrag från offentligt och privat håll för att skapa Ciranda Brasileira, ett konstutbildningsprogram utan avgift som riktar sig till barn från familjer med låg inkomst. Sedan dessa har programmet gynnat omkring 10000 barn och ungdomar. Flera har senare blivit professionella artister eller konstlärare. Några arbetar nu på samma institution. I elevernas utvärderingar kan man se att deltagandet i programmet har utvecklat deras kreativitet, deras minne, deras sensoriska förmågor, deras förmåga till samarbete och kroppsmedvetenhet samt gett dem en stark känsla av att tillhöra den brasilianska kulturen. Deras familjer vittnar om att deras barn har fått ett växande intresse för konst och kultur, är mer nyfikna, aktiva, får bättre resultat i den vanliga skolan och är mer ansvarstagande för människor och omgivande miljö. Sedan 2010 har Tear breddat sin verksamhet, öppnat dörrarna för skolgrupper som kan få lite erfarenhet av konst, litteratur och natur i endagsbesök som har haft en stark inverkan inte bara på barnens upplevelse utan också på lärarnas syn på utbildning och sin verksamhet. En annan viktig uppgift för Tear är att uppmärksamma samtida värden i den traditionella brasilianska kulturen, särskilt barnkulturen: sånger, danser, lekar och leksaker gjorda av barn över hela landet. Två viktiga evenemang genomförs årligen för att ta upp detta: Circula da Infancia (Barncirkeln) är ett tvådagars seminarium då barnkulturforskare samlas för att byta kunskap och erfarenheter. På Fiesta da Rua (Gatufesten) ockuperar Tear varje år en offentlig park eller ett torg och samlar omkring 3000 personer för att delta med workshops, performance, föreläsningar och andra kulturella aktiviteter. De flesta aktiviteterna är finansierade och deltagandet är gratis, den deltagande allmänheten skulle annars inte kunna vara med, och en del kostar pengar vilket bidrar till institutets finansiering. Men i dessa dagar då regeringar runt hela världen drar ner sitt stöd till konst och kultur, särskilt i Brasilien, är institutets finansiering en alltmer komplicerad sak. Ändå lyckas man hela tiden hitta styrkan att väva vidare.
Konst som poesi
Text och bild: Clarice Goulart
Ism Hösten 2017. Ges ut av Örebro Konstskolas Vänner. Ansvarig utgivare är Peter Ekström. Ism ges ut fyra gånger per år och distribueras kostnadsfritt. Tryck: Triotryck, Örebro. Om du har tips på ett ställe dit vi borde skicka Ism så hör av dig till oss. info@orebrokonstskola.se I redaktionen för detta nummer fanns Amanda Asp, Peter Ekström och Johanna de Verdier. Nästa nummer beräknas komma i december 2017.
Tillsammans med dig vill vi driva viktiga frågor för kulturens ställning i samhället, t.ex att: MUa v tal fö r utställa re följs
o vsupph ig a l rätts r o g å r f as k a be v
”enpro c reg eln” en tg äller v id k s a v g e on stn ärlig n a k r e v staltn på in g a r o ch o ffen v politike tlig n ä m tjän ste miljö
håll n s inn e kulture rå n f i r tår f
are får scenarbet n ellt pro fessio vid betalt n ellt pro fessio te a rbe
förutsä t
tn in g a rn a för yrkesver ksa mma kultursk ap förbättr a re as så a t t vi ka n le va på vå rt a rbete.
www.theartofsweden.se, info@theartofsweden.se Föreningen för yrkesverksamma kulturskapare i Örebro län.
NÄRPRODUCERADE Glasklara specialister
TRYCKSAKER! www.triotryck.se
Fönster & Byggnadsglas Kreativa inramningar Blyinfattningar
Södra Strandgatan 1, 702 10, Örebro 019 - 611 15 27, teijlers@teijlers.se www.teijlers.se Aspholmsvägen 4, 702 27 Örebro | Telefon 019-20 74 30
Osäkerhet
Det är terminsstart och sexton nya elever börjar på konstskolan. De är osäkra på om detta viktiga och krävande val är det riktiga. Studielåneregler och annat gör det ju näst intill omöjligt att få pröva sig fram till rätt framtid. Dagens ungdomar, och så har det för all del varit länge, måste bestämma sin framtid på ett mycket tidigt stadium. Helst redan i grundskolan. Allt annat motarbetas av systemet. Men en del vet inte riktigt säkert. Konst eller musik? Eller teater? Kanske psykologi? De nya eleverna är också osäkra på vad de har kommit till för ställe. Vad är en konstskola egentligen? Om jag frågar varför de har kommit dit så svarar de för det mesta att de vill lära sig tekniker och metoder. Om de frågar mig så brukar jag säga att de är där av en helt annan anledning. Det är viktigare att de övar sig i att vara människor. Alla har sin egen osäkerhet. En konstskola är en plats med många individualister. Ändå finns det vissa saker som är gemensamma. Många som ansöker om att komma in på en konstskola har känt sig väldigt udda. De har hellre spenderat en kväll med att sitta och rita eller pröva nya färgkombinationer på en målning än att träna fotboll eller spela datorspel. De har hellre besökt Moderna Museet än att tillbringa hela dagen med shopping när de är i Stockholm. De är både lätt räknade och glest spridda. I skolan har de ofta varit ensamma om sitt intresse. Efter skolan har de varit ännu mer udda, kanske isolerade. Är det någon som kommer från landsbygden eller en liten ort så är det mycket troligt att det inte fanns någon i deras närhet som hade liknande intressen. En annan källa till osäkerhet är att det som de nya eleverna tidigare fått beröm för – allt det prydliga, duktiga och gulliga – inte alls ger något beröm nu. Tvärtom. Samtidigt så har de nya eleverna nästan alltid blivit avrådda från att gå på konstskola. Deras föräldrar, lärare, studievägledare och kamrater har alla sagt åt dem att strunta i dessa dumheter. Det är ganska mycket att kämpa med om man vill gå den här vägen i livet. Egen osäkerhet, andras ”välmenande” råd, konstskolornas antagningsprov och ett yrke som i sig är osäkert (fast man måste inte bli konstnär för att man har gått på en konstskola). - Skaffa dig en riktig utbildning, brukar det heta. Tänk på din framtid och din försörjning. Välj något annat. När de kommer till oss säger vi tvärtom. De har gjort ett bra val. Det kan finnas både framtid och försörjning inom konsten. En tid på en konstskola kan också leda till en massa andra saker. Det kan kännas förvirrande. Trots vad andra har sagt har de ändå samlat ihop sig och tagit steget att ansöka om att få gå på en konstskola. De har gjort motstånd mot det tryck som deras nära och kära och samhällets auktoriteter har utövat. Alldeles ensamma har de stått emot. Det är modigt, det är tufft. Respekt! Konst är ett slags motstånd. Att gå på konstskola är en motståndshandling. Inte bara mot alla de som gett en goda råd att låta bli. Också mot de starka likriktande krafterna i samhället där mediebruset är bedövande och det sätts ett pris på allting. Också mot de som vill göra allt enkelt och ytligt. Också mot likformigheten. Det är därför det är bra med lite osäkerhet. Och plötsligt är de inte ensamma längre. För en del är det nog den största chocken. En massa andra som är intresserade av samma konstiga nördiga saker som man själv är. Det tar en stund att vänja sig vid det. Det är omvälvande.
Krönika: Peter Ekström, rektor på Örebro Konstskola
Det ska man inte missa. Mystrium är lössläppt fantasi på ett sätt som man sällan ser att de skolade konstnärerna förmår. Det är som att äta en tårta gjord av någon som haft i allt som verkar ätbart – vispgrädde, jordgubbar, ansjovis, blodpudding och småspik. Både i sammanhanget kända namn som Primus Mortimer Pettersson och Björnjägarn (Nils Rundgren) och okända som Kerstin Bille och Ulla Andersson deltar. I katalogen citeras Olle Granath om Primus Mortimer Pettersson: ”När han 1924 skickades hem från ett sjukhus i USA var det som en människa utan förflutet. Han tycktes aldrig riktigt kunnat klargöra för sig själv vem han varit och vad han hade upplevt. Det är i det sammanhanget man ska se hans måleri: varje bild är ett försök att på duk eller papper fixera en glimt ur det förflutna. Primus Mortimer Petterssons måleri är inget glimrande feeri, frammanat för att förjaga sysslolöshet och tristess på ett sjukhus. Det är istället ett heroiskt och gripande försök att återfinna en identitet genom att upprätta kontakt med ett dunkelt förflutet. När han lade upp ett nytt landskap i sina målningar var det för att få ytterligare ett stycke fast mark att sätta ner fötterna på. Ett försök att tum för tum återerövra rätten till sin egen existens.”” PETER EKSTRÖM
Damien Hirst som tidigare är känd för sina djurkroppar nedsänkta i formalin och för sitt diamantbesatta kranium, visar nu i Venedig något helt nytt. Och han fyller två hela museer med det. Utställningen heter Treasures from the Wreck of the Unbelievable och kan ses som en enda stor installation. Den bygger på en berättelse som Damien Hirst har hittat på. Han tänker sig att man har funnit lasten från ett skepp, The Unbelievable, som förliste för över 2000 år sedan. Lasten var en konstskatt, både ekonomiskt och konstnärligt värdefull. Konstverken, nästan helt och hållet skulpturer, kommer från ett slags påhittad blandkultur – lite Egypten, lite Grekland, lite Mexiko, lite Kina med mera. Vid sidan av konstverken som dels visas övervuxna med koraller och snäckor och dels ”rekonstruerade”, exponeras också andra mindre ”fynd” samt foton och filmer från ”utgrävningarna”. Det är som en mockumentär fast i konstutställningsform. Att hitta på är ett slags kärna i all konstnärlig verksamhet. En av konstens speciella möjligheter är att ge trovärdig form åt sådant som inte finns. Damien Hirst har gjort detta i megaformat. Det går att läsa hans utställning på många olika sätt. Ett är som en monumental hyllning till fantasin. Han har två möjliga inspirationskällor. Å ena sidan utställningen Sunken cities som visades på British Museum 2016. Där presenterades fynd från de sjunkna städerna Thonis-Heracleion och Canopus utanför Nilens mynning i Egypten. Skulpturerna därifrån har hittas på havets botten och representerar en blandkultur mellan det egyptiska och det grekiska, något som man nästan inte hade sett tidigare. Presentationen av Sunken cities påminner väldigt mycket om hur Damien Hirst gjort sin utställning. Å andra sidan har konstnären Jason de Caires Taylor sedan några år tillbaka byggt upp en skulpturpark under vattnet utanför Grenada. Det har slumpat sig så att en liten dokumentation av hans projekt ingår i årets Venedigbiennal och visas i en lokal som ligger ganska exakt mitt emellan Damien Hirsts bägge utställningar. De skulpturer som Jason de Caires Taylor sänkt ner i vattnet och som man får uppleva antingen via fotografier eller genom att snorkla på plats, är verkligen övervuxna med koraller och annat på riktigt. På utställningen i Venedig har han med avgjutningar av ett par av dessa undervattensskulpturer. De är oroväckande lika Damien Hirsts verk. PETER EKSTRÖM
”När Rakel förstod att hon inte kunde få några barn, blev hon avundsjuk på sin syster. Ge mig barn, annars dör jag, vädjade hon till Jakob. 2. Då blev Jakob arg och sa: Jag är väl inte Gud heller? Det är han som bär ansvaret för att du inte får några barn. 3. Då sa Rakel till honom: Ligg med min tjänsteflicka Bilha, så att jag får barn genom henne!” 1 Mos. 30:1-3
Till vänster ett verk av Damien Hirst, till höger ett av Jason de Caires Taylor
The Handmaid’s Tale
Damien Hirst i Venedig
Konsten är ett mystrium
Vid sidan av den ”godkända” skolade konsten som ställs ut på gallerierna och museerna av etablerade och välutbildade konstnärer så har det alltid funnits ett annat skapande. Detta har, ibland trots stort motstånd, bubblat fram på ett okontrollerat sätt som ett tydligt bevis på att konstnärligt skapande är mer än ett yrke – det är ett mänskligt behov. En del av denna ”vid sidan av-konst” kallas för outsider-konst eller art brut. Det är inga bra namn men de får duga tills vidare. Sådan konst finns längst in i en del av museernas magasin. Någon gång ibland dammas den av och visas fram. Vad man då får se brukar vara häpnadsväckande och skapar starka reaktioner – både positiva och negativa. En liten organisation som heter Postfuturistiska sällskapet har tagit på sig att samla den här typen av konst. I väntan på ett eget museum så har de haft stora utställningar både här i Sverige och utomlands. Fram till 1 oktober har de nu utställningen Mystrium på Strandverket i Marstrand. Samma utställning kommer att visas 28 oktober-30 december på Konsthallen i Trollhättan. Så här skriver utställningens curatorer Borghild Håkansson och Staffan Backlund: ”Mystrium visar en förbisedd och parallell konstvärld, skapad av självlärda konstnärer. Vi försöker visa lite av den kreativitet och lust till vardagligt skapande som pågår runt omkring oss och hylla dessa egensinniga, komplexa och ambivalenta, sofistikerade och humoristiska konstnärer med sin märkliga förmåga att tänka utanför givna ramar.” Polissirener. En bil sladdar av vägen, in i skogen. Mannen som kört störtar ut, drar ut kvinnan i baksätet och ber henne springa före med barnet. Kvinnan springer, med barnet i sin famn. Vänder sig bara om när skotten hörs. Men hon vet att hon måste fortsätta springa. Inte förrän hon har blivit ikappsprungen, av männen med automatvapen och svarta kläder, inser vi att vi hållit andan tillsammans med henne. Ett avskalat rum i mörker. En kvinna i röd klänning och vit hätta. Hon står i motljus framför fönstret, inte längre kvinnan som sprang genom skogen med sitt barn. Nu är hon Offred, ”Of Fred”: Freds tjänarinna. Hon är ett kärl, på grund av sin fertilitet reducerad till ett avelsdjur. The Handmaid’s tale är en dystopi där USA har blivit den teokratiska staten Gilead efter en statskupp genomförd av kristna fundamentalister. Serien är skapad av Bruce Miller och baserad på Margaret Atwoods roman, med samma titel, från 1985. I Gilead möter vi Offred (Elisabeth Moss) som precis blivit inrättad i Anförare Waterfords (Joseph Fiennes) hem för att bära paret Waterfords barn. Offred, eller June, kan nämligen bli med barn i en värld där fertiliteten är låg. Stegvis genom serien får vi med tillbakablickar se hur det gått till: hur kvinnorna, inte bara de fertila - utan även anförarnas fruar, förlorar rätten till sin kropp och sin identitet. Allt på grund av att rådande klimathot och miljögifter lämnat största delen av befolkningen ofertil. All outhärdlig tystnad, vi sitter som på nålar. Ibland blir det för mycket; hur Elisabeth Moss nästan endast kommunicerar med antingen monologer, som en berättarröst, eller genom minspel. Det spända och nervösa ansiktet. Flämtande. Håller andan. Serien kan därefter ibland upplevas långsam. Det går dock inte att klaga på varken skådespeleriet eller fotot. Världen som serieskaparen (eller rättare sagt Margaret Atwood) målar upp är ju också just så; outhärdlig, styrd av tystnad och rädsla. De går på led genom staden, i röda sjok och vita mössor. Skygglappar som får dem att endast titta framåt eller neråt, aldrig åt sidan. Alltid två och två men ändå så ensamma. Du kan inte lita på någon, alla kan vara din angivare. Ett perfekt skapat skräckvälde där den yttersta, kanske enda motståndshandlingen är att dö. Men June har en dotter, det är för henne hon lever. Eller rättare sagt: överlever. FELICIA RAUMA ANDERSEN
FRIKS L Ö R D A G 7/1 0 S Ö N D A G 8/1 0 kl 11-17 båda dagarna
En portal för fria konstnärliga och hantverksinriktade utbildningar
I år med KULTURBUSSAR Se film & info
www.konstslingan.se
www.friks.se
– en kulturupplevelse
besök: Örebro Konstskola, Kävesta folkhögskola, Bunkern, Örebro Konsthall, Örsta, Yxhultskontoret, Skoindustrimuseet, Bergööska, Fossilmuseet m.fl.
HELENE BILLGREN & STEFAN UHLINDER 23 september – 5 november
orebrokonsthall.se
Fri entré