Albertus Pictor satte färg på kyrkväggarna · sid

SCHACK MATT.

Pictors Döden spelar schack från Täby kyrka inspirerade Ingmar Bergman till en scen i filmen Det sjunde inseglet. DJUPDYKNING. Valvmålningar i Täby kyrka, en kyrka som har fint bevarade målningar av Pictor. De ursprungligen starka färgerna har bleknat under århundradena.

KYRKOMÅLERI . IKONER = SANT Albertus Pictor satte färg på kyrkväggarna

Kyrkomålaren Albertus Pictor var den starkt lysande stjärnan bland 1400-talets konstnärer i Sverige. Över 30 kyrkor pryds fortfarande av hans verk – varav en av dessa finns i Vårdinge.

TEXT: Linnéa Malmborg KÄLLOR: Albertus Pictor som Nordens ikonograf av Alexander Deriev och Hilde Grönblad Ericson, Albertus Pictor – målare av sin tid av Christina Sandquist Öberg.

FÖR ÖVER 500 ÅR sedan levde Albertus Pictor, (eller Albrekt Målare eller Albrekt Pärlstickare som han också kallades) men hans verk lever sannerligen kvar än i dag. Idag anses han vara en av de mest berömda svenska medeltida konstnärerna med sina kyrkomålningar.

Kyrkomålaren Pictor flyttade från Tyskland till Sverige och sedermera Stockholm 1473 där han byggde upp en verkstad med flera medarbetare. Under sin livstid målade han i över 30 kyrkor i hela Mälardalsregionen innan han dog 1509. Förutom målare var han även en av landets tidigast kända pärlstickare, en hantverkare som broderade med pärlor, silke och guld på till exempelvis kyrkliga textilier. Redan under sin livstid utmärkte sig Pictor inom sitt skrå både i kvalitet och kvantitet. Två av hans främsta målningar finns i Härkeberga kyrka. I Täby kyrka är över 600 kvadratmeter av kyrkornas väggar täckta med bibliska motiv.

Att måla på kyrkväggarna för att illustrera prästens predikningar var vanligt förr eftersom de flesta inte kunde läsa. Pictor skiljer sig från andra samtida kyrkomålare i Sverige på grund av sitt livfulla och realistiska uttryck med många färgnyanser.

JUST NU ÄR Albertus Pictors målningar aktuella i projektet Albertus Pictor som Nordens ikonograf som den svenskbaserade ikonmålaren Alexander Deriev har startat. Projektet går ut på att anpassa motiv från arkitekturbundet måleri i medeltida svenska kyrkor, till exempel av Pictor och hans verkstad, till ikonmåleri. Syftet är att utgå från originalmålningar, där vissa är så gott som utplånade, och att rekonstruera motiven i ikonformat i likhet med hur originalmålningen kan ha sett ut. Även restaurerade motiv kan väljas ut och framställas som ikoner.

För Alexander, som började sitt ikonmåleri i 1980talets Sovjetunionen, är det ett viktigt projekt för att bidra till att utveckla och för en större publik tillgängliggöra det värdefulla kulturarvet som Pictors målningar är. – Sverige kan vara stolt över att förfoga över och

Målning i Härkeberga kyrka. Foto: Wikipedia.

Foto: Björn Strömfeldt

ha tagit fram och konserverat denna unika konstskatt i så många kyrkor. Albertus Pictor skapade något som var helt nytt för sin tid, menar Alexander.

Alexander vill att projektet ska bidra till att fler besöker kyrkorna med de medeltida originalmålningarna och att fler lär sig mer om den medeltida bildvärld och de berättelser som har präglat vår kultur i över tusen år.

Varför startade du detta projekt?

– Ursprungligen kom idén från min hustru Regina Derieva 1993 i Jerusalem. Det dröjde dock till 2020 tills flera av mina elever på ikonmålarkursen började intressera sig för ämnet. I dagsläget medverkar 26 elever från hela landet.

Har du fått någon respons från Svenska kyrkan kring projektet?

– Ja, absolut! En utställning med verk från projektet tog plats på Sigtunastiftelsen 2021. Under 2022 planeras kurser och utställningar i flera kyrkor runtom i landet. Jag har själv med flera av mina elever besökt 27 av de 37 kyrkor som har målningar av Albertus Pictor. 

Cecilia Pisano. Foto på denna sida:

ikonmålaren cecilia »Vi öppnar upp en del av vårt kulturarv«

TATUERAREN Cecilia Pisano från Stockholm är en av dem som medverkar i Alexander Derievs projekt Albertus Pictor som Nordens ikonograf. Vad tycker du om projektet, Cecilia?

 – Att få vara delaktig i det här projektet är både nyskapande för mig som konstnär, och ger en intressant historisk kunskap, då vi inte bara återskapar Albertus Pictors ikoner utan forskar i hans liv som både pärlstickare och ikonograf. Det är intressant att få öppna upp en del av vårt kulturarv, och göra en resa in i Albertus Pictors liv och det han har lämnat till oss.

 Hur är det att arbeta med Albertus Pictor som inspiratör?

 – Det är fantastiskt att se hur hans ikoner kan få nytt liv flera hundra år senare.   Vi vill sprida vår kunskap, dela med oss av det vi funnit och öppna upp för en ny syn på vårt nordiska kulturarv.

TRE AV CECILIAS IKONER FRÅN KURSEN:

1. Work in progress! De fyra evangelisterna (Täby kyrka). 2. Två svävande änglar med monstrans (Husby Sjutolft kyrka). 3. Scen ur Ars moriendi (Solna kyrka).

För Alexander är ikoner andliga upplevelser

ALEXANDER DERIEV är en av världens främsta ikonmålare. Hans ikonmåleri började i dåvarande Sovjetunionen på 1980talet där han var tvungen att hålla sin tro hemlig, och så även ikonmåleriet. Intresset vaknade efter att han studerat konsthistoria och ville veta mer om den teknik som användes till de kyrkliga bilderna. Därefter kom han att studera ikonmåleri för några av Rysslands mest berömda ikonmålare.Efter en tioårsperiod som ikonmålare i Jerusalem kom han till Sverige 1999 med sin hustru, den världsberömda poeten Regina Derieva (som gick bort 2013). Sedan dess är Alexander verksam som ikonograf och målar på uppdrag av kyrkor och församlingar runtom i världen och håller i ikonmålarkurser. På de populära kurserna får eleverna själva välja ikonmotiv bland de godkända ikonprototyperna med Jungfru Maria, Jesus och lokala helgon som har status att få vara ikon. Dessutom kan biskopar och präster godkänna ikoner. Själv har Alexander beskrivit ikonen som ”en bok, skriven med färger istället för bokstäver, en andlig upplevelse” (citat ur artikeln ”Ljuset kan inte skymmas av skuggorna” av D Boström). Läs mer om Alexanders ikonmåleri: www.deriev.se

FAKTA OM IKONMÅLERI

Att måla en ikon kan ses som en gudstjänst

VARIFRÅN KOMMER IKONMÅLERIET? Jo, det har sina rötter i det kristna måleriet från 300talet, i synnerhet i de målningar som finns i katakomberna i Rom. Det egentliga målandet av ikoner uppstod dock först i det bysantinska riket på 500talet.  Metoderna och teknikerna för ikonmåleriet varierar. Det går att måla traditionellt, freskomåla och att använda mosaik eller textilier. Det vanligaste är att måla med äggtempera på träplattor. Att måla en ikon kan ses som en gudstjänst genom hantverk. Innan arbetet startar ber ikonografen (personen som målar ikonen) en bön. Därefter läser han eller hon en bibeltext som är knuten till ikonen som ska målas (vissa ikonmålare använder ordet skriva en ikon i stället för att måla en ikon). Efter ytterligare en bön börjar målandet.

TRÄPLATTAN KAN MED fördel vara av träslaget alm och bearbetas med fisk eller pärllim (fisken och pärlan är kristna symboler). På framsidan limmas ett linnetyg (symbolik för att Kristus sveptes i linnebindlar i krubban och i graven) som sedan täcks med ett antal lager så kallad levcas. Huvudlinjerna av bilden kalkeras från en pappersförlaga. Därefter ristas linjerna in i levcasen och själva målandet tar vid. När bilden är färdig ytbehandlas ikonen med vax, lack eller så kallad olifa. När ikonen är klar invigs den genom att den läggs på altaret under mässan.

Källa: Wikipedia enligt rekommendation från Alexander Deriev.

Foto: Kristina Johansson/Ikon

Ikonmålarens bön

”O Herre, alla tings gudomlige mästare. Upplys din tjänare och led min själ, mitt hjärta och mitt sinne. Ledsaga mina händer, så att jag värdigt och fullkomligt framställer din bild liksom bilderna av din heliga Moder, alla änglar och helgon, till ära, glädje och förskönande av din heliga kyrka. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.”

UPPÅT VÄGGARNA. I Vårdinge kyrka finns fragment av målningar av Albertus Pictor i valvet ovanför orgelläktaren. Foto: Lars Lindgren. Pictors målningar i Vårdinge kyrka.

Rankornamentik i fönstersmygen.

PICTOR I PASTORATET

Medeltida målningar med starkt budskap

ALBERTUS PICTORS målningar finns i 37 svenska kyrkor och en av dessa är Vårdinge kyrka. Målningarna som är fragmentariska, svårt skadade och knappt urskiljbara finns att beskåda i valvet i valvkapporna över orgelläktaren samt i en fönstersmyg.  Vårdingekännaren Hans Göthlin berättar att hela kyrkan en gång var målad av Albertus Pictor och hans medhjälpare, men allt kalkades över på biskopens order på 1700talet. När korsarmarna tillkom omkring 1820 så revs stora delar av valven med de överkalkade målningarna som därigenom åkte i soporna som skrot.

DE IDAG SYNLIGA målningarna knackades fram vid kyrkans renovering i mitten på 1950talet. De valv som finns i kyrkan idag, förutom valvet över orgelläktaren, har aldrig varit målade med bilder.  – Många av de bilder som finns kvar kan var rätt svåra att tyda. I högra valvkappan syns svagt himmelens port och en rad med människor. Det är de rättrogna som på domens dag vandrar in genom himmelens port. I den vänstra valvkappan ser man motsatsen. Där kan man se, också svagt, en rad olyckliga människor som sammanbundna med rep dras ned i avgrundens djup, det vill säga de ickerättrogna.  Hans beskriver målningarna som starka med ett kraftfullt bildspråk avsett att skrämma dåtidens kyrkobesökare att det var bäst att hålla sig ”i skinnet”.

»Han ropar på mig, men kanske inte så ofta från min böneplats, om jag har någon, men i den lilla människa som behöver mig. [...] Kanske det handlar om något mycket enklare och närmare. Att finnas för en liten människa.«

TJÄNANDE. ”Vi vet att Kristus räknar det vi gör mot någon av de minsta – minst prestigefyllda, mest ignorerade, mest hunsade – som om vi gör det mot Honom själv”, menar skribenten Marie Tonkin Reda.

Ofrivillig exil. Hur fick Josef av Nasaret ihop livet som småbarnsförälder med utrymme för sitt andliga liv?

TEXT: Marie Tonkin Reda FOTO: Nastia/Adobe Stock

NÄR JAG VÄNTADE vårt andra barn och vår son var under ett år, skrev en präst till mig: Livet med småbarn är en öken. Och ett hårt arbete.

Jag andades ut. Ett kärvt språk för en tillvaro där yttre och inre motstånd lätt ger sig tillkänna, när man trevar efter nya vägar för sitt inre liv. Överord tyckte jag fortfarande då.

Tiden med små barn är för många en period i livet då mycket annat av nödvändighet måste stå åt sidan. Tröttheten bosätter sig i kroppen efter några års störd nattsömn. Vart tog mina drömmar och min vänkrets vägen? Min egen kreativa ensamma tid? Och finns det överhuvudtaget möjlighet att be? Hinner jag söka Guds tilltal i det som omger mig? Jag står i lekparken och försöker orientera mig i den nya dagen medan mina barn glatt öser ut spadar och hinkar i sandlådan och en bländande vårsol får allt att tappa balansen.

Jag är medveten om att mina ord inte gäller alla småbarnsföräldrar. Bönens låga slokar inte hos alla. En del är supermänniskor och klarar mer. Men att dela på arbetet kring barnen är inte alltid möjligt. I vissa fall blir en förälder av olika skäl mer eller mindre ensam med barnen, medan den andra får ta ett större ansvar någon annanstans. Under de mest intensiva tidsperioderna kanske man slutar be tidegärden eller använda någon annan bönbok, läsa andlig litteratur. Bibeln ligger där orörd. För egen del tror jag det hade varit lite lättare om någon tidigare satt i min hand Lena Bergströms underbara bok Att ge plats för en annan, där hon skriver just om arbetet med att integrera andlighet och föräldraskap i en ofta kaotisk vardag. Bönen blir lätt ett andligt projekt, som en slutkörd småbarnsförälder till sist betackar sig för. Gud står i ögonvrån med kravlista i handen. ”Om jag går upp klockan sex, kan jag hinna be innan barnen vaknar.” ”Om jag var lite mer fullkomlig skulle bönen oavbrutet pågå inom mig, medan barnen gnäller och jag försöker laga middag.”

Jag tror att många småbarnsföräldrar går med denna oförlösta kärlekshistoria. Uppmärksamheten vacklar. Den som försöker be, andfådd av sin röriga småbarnsvardag, märker snart hur tankarna vandrar. Gud, som man ägnat mer tid åt innan, kan plötsligt bli avlägsen. För så här ska det ju inte se ut. Ett fläckat köksgolv, kvällar som rinner iväg och ett inre som en urkramad disktrasa. Man kan känna sig bortglömd i relation till Gud, undanträngd. Eller annars otillräcklig.

VILKA VAR DEN HELIGE JOSEFS drömmar för sitt liv? Kanske var han änkling med ett äktenskap och en familj bakom sig, när jungfru Maria efter en period av tvivel och oro från hans sida kom in i hans liv – den synpunkten framför Johannes Chrysostomos. I evangelietexterna framträder hans lyssnande attityd. En gudsman som hade underställt sina önskningar, lydnaden för Gud. Han lyssnade, till sina nattliga drömmar, till Guds röst. Han sökte sig till bakgrunderna, utan att lämna centrum. Han kunde konsten att ge rum för en annan. Den helige Josef ger ett totalt svar på sin kallelse, han ger allt för sin familj och dem han har satts att beskydda och försörja: sin heder, sitt liv, sitt hemland – han går i exil med den unga flickan Maria och hennes barn, som han fått omsorg om. Knappast den bekvämaste vägen. Att ge sig ut på ny mark. Men Josef tar ansvaret på allvar.

Tillvaron med småbarn kan liknas vid en exil ut ur en sorts liv till ett annat, där man så småningom anpassar sig till nya gravitationslagar. Barnet står i centrum, mer eller mindre av nödvändighet, och vi ställs inför utmaningen att ge det rum. Det finns kanske inte alltid tid eller energi till att lösa eller tillägna sig de livskriser som kan segla upp. I stället kan man finna sig leva på en armlängds avstånd från sitt inre liv, i ofrivillig exil.

NÅGON UPPMANADE mig under den mest intensiva tiden med mina barn att använda korta böner. För den som aldrig eller sällan kan vara ensam. Jesusbönen. Eller en bibelvers. Den som inte har tid att äta kan ju ta några smulor på tungan för sin längtan. Men på den tiden upplevde jag även det som ett krav, snarare än en inbjudan. Ikonerna hängde där ändå i vårt hem. Alldeles för många, men de fångade blicken. För ofta blir det kanske inte mer än ett blickarnas möte. Andra tider kommer, när man hittar gläntor för den sortens bön.

Guds närvaro i mitt liv kan trots allt inte vara avhängig av mina stunder av uppmärksamhet, av uppenbara skäl beskurna. Kanske Han väntar på en enkel inbjudan. Kanske är Han minst lika angelägen om att vara med mig i vardagen i det som är min

verkliga kamp (ordet kan verka bastant för en oinvigd). Om man som förälder inte kan vara ensam med Gud, står dörren i alla fall öppen till att söka honom mitt i det som omger en. Man får be genom det man gör. Också genom det enahanda och ibland mekaniska arbetet kring barnen, städningen, de smutsiga händerna. De minstas Gud ler mot oss genom barnen, sträcker ut sin värme mot oss. Och prövar oss till bristningsgränsen.

OM VÅRA BARN ÄR vår gåva och nåd som föräldrar, så måste Gud ha inkluderat dem i vår kallelse till bön. Bön som relation. Deras behov, skrik, frågor, omfamningar och kanske ständiga närhet är den plats där Gud har valt att möta mig. Han ropar på mig, men kanske inte så ofta från min böneplats, om jag har någon, men i den lilla människa som behöver mig. Det slår mig ofta vilken ofattbar risk Han tagit. Kristus bor i det lilla barnet.

Bibeln presenterar Josef som snickare. I 1917 års översättning står det ”timmerman”. Det hebreiska ordet för snickare betyder ju också hantverkare, byggnadsarbetare. Inte för inte har den helige Josef, som med sina händer försörjde den Helige, i katolsk tradition blivit arbetarnas helgon. Han som fick dö omgiven av Jesus och Maria, är också de döendes skyddshelgon.

JOSEFS PLATS ÄR DELVIS undanskymd i den koptiska kyrkan, som är en av mina utgångspunkter. Han är ingen man stannar till inför bland helgonen, kanske därför att han var så ringa. En man som arbetade och agerade i stillhet och som inte blivit känd för några spektakulära handlingar. Frånvaron av dramatik är påfallande. Evangelierna höljer hans liv i tystnad. Men i katolska kyrkan är kärleken till den helige Josef tydlig och han har gjort sig känd genom uppenbarelser och förbönssvar, särskilt i frågor som rör familjeliv och arbete. Hans särskilda månad är mars, hans klockslag niotiden på kvällen. Han syns på ikoner med Jesusbarnet: en man med ett mjukt leende, som på ett självklart sätt satt Jesus i centrum. Josef, klädd i tjänandets bruna mantel, och med en stav som blommar: tecknet på hans kyskhet och släktskap med Mose bror Aron. (Han levde hela sitt liv i celibat, påstår Hieronymus.) En josefsbön ur den franciskanska traditionen vädjar till Josef som vår far – för rinner inte Jesu blod i våra ådror genom nattvarden? Har inte vi då också del i hans omsorg och ledning? Kanske står Josef oss närmare än vi tror. Josefs liv handlade om någon annan. Han visste det. Och han väjde inte för platsen i det fördolda. Vem tackade honom? Vem bekräftade den väg han svarat ja till, med sitt liv som pant? Josef, känd för sin tystnad, kan få bli vår förebedjare i sökandet efter en tystnad där vi kan uppfatta Guds tilltal till oss. Före oss har han levt det dolda livet med Jesus, ett liv som relativt få fick inblick i.

Att det ofta kan upplevas så svårt att få ihop ett liv som småbarnsförälder med utrymmet för sitt andliga liv, handlar nog till en del om föreställningen att det andliga livet måste manifesteras på ett visst sätt. Jag sätter mig och ber, tänder ljus och tar fram mitt handkors. Jag åker till kloster, på reträtt, på pilgrimsvandring … När jag kanske egentligen är en tjänare och missar pärlorna i leråkern omkring mig. Kanske det handlar om något mycket enklare och närmare. Att finnas för en liten människa. Vi vet att Kristus räknar det vi gör mot någon av de minsta – minst prestigefyllda, mest ignorerade, mest hunsade – som om vi gör det mot Honom själv. Barnen är kanske vårt missionsfält, men jag tror att de ofta är de som vänder vårt hjärtas jord. Isak Syriern skriver om att ”stiga ner från sig själv”. ”En gudsmänniska är den som driven av stor barmhärtighet har övervunnit sina egna behov. Ty den som har medlidande med den fattige [småbarnet], honom tar Gud hand om. Och den som blir fattig för Gud har funnit en outtömlig skatt.” Här läser jag ”fattig för Gud” som ”tom på andliga skatter”. Man tappar kartan.

KALLELSEN ATT ta hand om småbarn handlar å andra sidan inte om att i idel tjänarnit radera sig själv. Man kan vilja och göra så väl och så mycket att man imploderar. Eller kreverar. De höga ambitionerna krasar mot verkligheten. Man finner sig stå och skrika åt sitt barn. Den som står med ouppfyllda behov och kanske känslor som inte får finnas, har lite tålamod med en annans obstinata attityd. Ögonblick kan komma när de svartaste schakt öppnas inom en förälder. Vi tvingas se oss själva i en ny dager. På den karusell där småbarnstillvaron snurrar runt med oss, kan vi lära känna oss själva på ett omaskerat sätt. Det kan vara nedslående; gränser och låsningar avtecknar sig övertydligt. Vi kan i sådana stunder be om nåden att Jesu bön från korset uttalas över vårt eget huvud: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”

Föräldrar får vara små ibland och på väg. Och i nådens ljus, i de ögon som rymmer hela mitt liv och mina motstridigheter, kan också mitt intensiva liv med barnen bottna. 

»Föräldrar får vara små ibland och på väg. Och i nådens ljus, i de ögon som rymmer hela mitt liv och mina motstridigheter, kan också mitt intensiva liv med barnen bottna.«

MARIE TONKIN

REDA är litteraturvetare, poet och skribent. Texten är tidigare publicerad i tidskriften Pilgrim nr 2 2012. Publicerad med tillstånd.

ÅLDFRUN. Här hvilar F.D Åldfrun hos HK: Prinsessan Sophia Albertina. Fru A: Cathr: Halversen. Så står skrivet på en gravsten på Överjärna kyrkogård. Vem var denna åldfru? Genom en sökning i arkiven finner vi att Anna Catharina, född Sjökvist i Fellingsbro 1782 och död 1843, kom från Hölö till Överjärna 1829. Catharina var åldfru på Tullgarns slott och gift med slottsinspektor Christian Halvorsen. De hade flyttat till Hölö 1819 från Stockholm för att påbörja sina befattningar.    Åldfrun var husföreståndaren vid slottet som hade ansvar för hushållet och linneförrådet. Arkivet för Tullgarns slott är bristfälligt bevarat, vilket innebär att det inte finns kvar räkenskaper från den tid då Anna Catharina Sjöqvist arbetade på Tullgarn.  Tjänsten åldfru fanns på de flesta kungliga slott förr och de var ansvariga för hushåll och linneförråd. Idag finns tjänstebeteckningen inte kvar.

Till tjänst hos prinsessan Sophia

Vad har prinsessan Sophia Albertina för koppling till vårt pastorat? Jo, Anna Catharina som var anställd hos henne som åldfru, vilar på Överjärna kyrkogård.

TEXT: Linnéa Malmborg KONST: Lorens Pasch d.y KÄLLOR: Kyrkoarkivet, Slottsarkivet, Riksarkivet i Stockholm Marieberg, Svenskt biografiskt lexikon.

VILOPLATS. Manliga yrkestitlar på gravstenar var vanligt förr. På Överjärna kyrkogård finns några kvinnliga yrkestitlar, bland annat denna gravsten med titeln åldfru. KUNGLIGT. Prinsessan Sophia Albertina var dotter till konung Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen. Hon var syster till Gustav III. Efter att hennes bror hertig Fredrik Adolf gått bort 1805 ärvde hon Tullgarns slott och använde det som sommarresidens fram till sin död 1829. I Stockholm står hennes namn ingraverat på Arvfurstens palats som hon lät uppföra 1783–1784.

Hur härlig är inte känslan av att se ett brev på hallmattan eller i brevlådan? Glädjerus! Linnéa Malmborg skriver om brevskrivandets charm. Ta fram ett papper och upplev glädjen du också!

TEXT OCH FOTO: Linnéa Malmborg

Som ett brev på posten

LJUDLIG. Plink, plonk. Att skriva brev på skrivmaskin går inte att göra ljudlöst! Knattrande tangenter minner om en svunnen tid innan datorns ankomst.

”V ÄGEN TILL himmelriket går förbi en tekanna. /ryskt ordspråk.”

Orden står på ett blåmarmorerat brevpapper som legat i en flyttkartong under två decennier. Nu håller jag det i min hand under rensning av de så kallade nostalgilådorna proppade med minnen från ett helt liv. Mitt liv. Där trängs drivor av artiklar om allt från bortsprungna katter till intervjuer med allehanda lokalkändisar. Spannet är stort från min tid som journalist och skribent.

Teckningar av en liten hand som redan i lågstadiet förstod att framtiden inte skulle bestå av konstverk utan av bokstäver. Urklipp, skoldiplom, mina vännerböcker. Och så drivor av gamla brev!

UNDER TWEENIEÅLDERN

och framåt hade jag uppemot trettio brevvänner som nästintill dagligen förgyllde min brevlåda med tjocka brev på uppemot femtio (50) sidor.

Grannbästisarna och jag utbytte kuvert utanför ordinarie postgång. Föräldrarna tvingade jag att skramla ihop ordflöden på kontorens elektriska skrivmaskiner. Jag har till och med skrivit brev till mig själv som jag lagt i kuvert, frankerat och petat ned i postlådan för att sedan storstilat öppna och låtsas bli överraskad. Det vår då, det. Brevskrivandets dagar är nu tämligen förminskade, inte bara för mig utan för hela Sveriges befolkning. Av de 20 miljoner försändelser som skickas kors och tvärs genom landet är numera bara fyra procent privata brev, enligt en rapport som skrevs för några år sedan.

EFTER FÖRSTA pandemiåret läste jag nyheten om att brev och paketförsändelser mellan privatpersoner hade ökat rejält under 2020 jämfört med tidigare år, något man

tror beror på att pandemin har gjort att vi har haft behov av att höra av oss till våra nära och kära. Men generellt sett är brevet som meddelande, enligt experter i ämnet, tämligen omoderna och troligen utfasat som fenomen inom några år. Från att en gång ha varit själva sinnebilden av kontakt är nu brevet ett ytterst exotiskt inslag i vardagen, eventuellt på en jämn födelsedag eller av ett litet barn som lär sig att skriva (läs: min dotter som jag tvingar ett plita ihop några rader till mormor i Gnesta.

TROR DE, JA! Mossigt, nejdå! En av dem som älskade långa brev (och citat från ryska 1800författare) lika mycket som jag var Karin i Värmland. De centimetertjocka kuverten från henne landade med en duns på hallmattan i barndomens hyreslägenhet. Dessa brev hade ett särskilt skimmer över sig och ankomsten var något av ett event. Förra året bestämde jag mig för att luska rätt på henne för att se vart livet hade fört henne. Till en biograf i Uppsala visade det sig. Numera utbyter vi genom långa mess (dock på telefonen av flera skäl), tips på filmer att se och ryska böcker att läsa. Skimret finns kvar.

FÖR TIO ÅR SEDAN tog jag upp brevskrivandets magi. Ritualen skulle bestå av en kopp te och ett tänt stearinljus. Framför mig skulle även finnas ett vackert papper, en reservoarpenna och en stunds ro. Min nya brevvän var en femtio år äldre teolog och tidigare kyrkoherde som jag lärt känna via min far. Vi utbytte tankar om tro och tidens gång. En sann lycka att få läsa så vackert formulerade rader på skrivmaskin, denna underskattade maskin.

I ett brev från våren 2020 utbrast han sin förtjusning över att jag skrev från just Vårdinge som han av en händelse hade en nära relation med. Hans farbror och

MINNESVÄRT.

Skriv om dagens små händelser, drömmar, önskningar och minnen. Dina ord blir till glädje för mottagaren. PÅFYLLT. Fyll på med blått bläck så pennan håller för ett par sidors skrivande!

tillika gudfar Torsten hade nämligen varit kyrkoherde i Vårdinge församling från 1930talet och trettio år framåt. I brevet berättade han om paddlingen över sjön Sillen till prästgården från sin fars sommarställe på andra sidan sjön. Barndomsminnen. ”Adjö för denna gången i glädje över att ha kunnat samla mig till ett brev” avslutade han sitt sista brev till mig.

Vårdingeminnena tänkte jag på där jag stod vid hans farbrors gravsten på Vårdinge kyrkogård några månader senare. Molnen på den rosafärgade himlen formade sig till en duva. Dagen efter fick jag reda på att min brevvän hade gått ur tiden. Alla hans skrivmaskinsskrivna brev lägger jag nu varsamt ned i nostalgilådan. Om ytterligare tjugo år är de ett minne från en tid då bokstäver på ett papper förgyllde min tid. Då ett kuvert i brevlådan kunde sprida glädje under hela dagen.

IMORGON PLOCKAR JAG fram fint papper, kuvert och en vilsam känsla. Jag fuktar min guldpenna så att bläcket vaknar till liv och formulerar några väl valda ord i stor stil till min vän Elsie, 84 år, som stöttade mig under en period då självförtroendet sviktade. Sedan dess utbyter vi brev med ojämna mellanrum. Trots att hon har starr på ena ögat och blindhet på det andra skriver hon flera sidor med vardagshändelser och funderingar. De skrivna raderna från henne värmer i vinterkvällen.

Några femtio sidor blir det inte längre men väl två, tre, välskrivna. Alla mina brevvänner – tvillinggrannarna som skrev över hundra brev till mig, Karin, Charlotte, Therese, Moa, de 26 ytterligare brevskrivarna, Håkan och Elsie bär jag med mig i hjärtat. Alla ord och formuleringar berikar mitt liv. 

VEM SKA DU SKRIVA ett brev till ikväll? En sida räcker gott och väl. Hör av dig till Kyrkobladet om du behöver hjälp med brevpapper. Vi tävlar nämligen ut två vackra brevpappers-kit på sidan 33!

Första Thessalonikerbrevets första sida i Minuskel 699 med titeln προς Θεσσαλονικείς, Till Thessalonikerna.

välskrivet Bibelns brev förklarar tron på Jesus

BREV SOM kommunikationsmedel har funnits i alla tider. I Bibelns Nya testamente finns flera brev, där vissa är skrivna av apostlarna. De flesta breven skrevs av Paulus, en av de allra första kristna. Breven skrevs ursprungligen för att skickas till de första kristna församlingarna runt Medelhavsområdet och innehåller råd om hur de kristna skulle leva och förklarar vad det betyder att tro på Jesus.

ATT EXAKT datera breven är svårt men man tror att något av de brev som Paulus skrev är äldst. Allra äldst är Första Thessalonikerbrevet som dateras till cirka år 50 och skrevs av Paulus under hans vistelse i Korinth. Brevet är ställt till den församling som enligt Apostlagärningarna 17 grundades av Paulus i Thessaloniki i norra Grekland. Församlingen bestod av de judar och greker som omvändes under och efter Paulus tre veckor långa vistelse i stadens synagoga.

»Dopet var en stor grej för mig«

Sophia Lundh, konfirmand, berättar om sitt dop och sin konfirmation i Överjärna kyrka i somras.

Hej Sophia, kan du berätta vad som precis hänt när bilden togs?

 – Bilden är tagen under mitt och Maltes dop precis efter att vi kommit upp från vattnet. På dopet sjöng vi min favoritpsalm, psalm 791, Du vet väl om att du är värdefull. Dopet var en ganska stor grej för mig eftersom jag som yngre kände mig annorlunda och konstig för att jag inte var döpt som alla andra.

Kan du berätta något om konfirmationen och hur det kändes?

 – Jag var sjuk då alla i konfirmandgruppen konfirmerades så jag konfirmerades enskilt under en vanlig gudstjänst den 26 september 2021 i Överjärna kyrka. På konfirmationen kom två av mina konfirmandkompisar som jag lärt känna under min tid som konfirmand. Vi uppträdde med ett rollspel som handlade om livet efter döden då man kommer till himlen.

 Vilka fler var där?

 – Förutom mina två kompisar var min familj och gudfar med familj där, samt människor som kom för att vara med på gudstjänsten. Jag var nervös inför konfirmationen eftersom jag inte gillar att stå i centrum men allting gick superbra. De som höll i gudstjänsten gick igenom med mig innan var jag skulle gå och stå, och när jag skulle sätta mig ner, vilket verkligen hjälpte. Det kändes tryggt att vara i kyrkan i Järna eftersom jag varit där flera gånger tidigare och känner mig trygg i lokalen. När konfirmationen var slut kom flera av människorna som varit på konfirmationen (som jag inte kände) fram och önskade mig Guds välsignelse och grattade mig vilket gjorde mig väldigt glad.

Präst Hampus Frid Sophia Malte

CARL MICHAEL BELLMAN

Nationalskalden som vistades i Vårdinge

PÅ VÅRDINGE KYRKOGÅRD vilar föräldrarna till vår nationalskald Carl Michael Bellman. Hur hamnade de där? Jo, 1764 flyttade den då 24årige Bellman med far, mor och sex syskon till Visbohammars säteri i Vårdinge som hans far hade köpt. På grund av moderns sjukdom rekommenderades hela familjen att flytta från Stockholm ut på landet. Lantlivet tycktes ensamt för stadspojken men den goda maten uppskattades såtillvida att den omnämndes i hans tidiga strofer:

”Bror må tro, att här vankar färskt smör och grädda, rökta skinkor med gröna blad, brax och gädda. Rudor spritta kring vår tomt, polimeja, Håll caché, jag ljuger somt, pytiheja.”

SÅ KOMMER OLYCKAN i den stora familjen. 48 år gammal dör modern Catharina Hermonia i lungsot. En kvinna som varit välbärgad men som nu sett familjens ekonomi rasa samman. Hon begravdes i Vårdinge kyrka 17 mars 1765. Nio månader senare dog även fadern Johan Arndt Bellman, troligen av en längre tids sjukdom. Föräldrarna dog fattiga och blev placerade i allmänna varvet för dem som saknade medel och därför saknar gravsten.  Bellman skrev gravdikten Tankar vid min hulda Moders grav där moderns liv gestaltas som en kamp. Dödsfallen påverkade Bellman djupt. I Bellman, biografin går att läsa: ”Märkligt nog har Bellmanforskningen varit påtagligt ointresserad av detta, trots att det måste ha varit upprivande också för en sjuttonhundratalsfamilj med dess större beredskap för döden.” Bellman flyttade efter dödsfallen till Stockholm och resten är, så att säga, historia.  

Bellman levde förutom sin tid i Vårdinge hela sitt liv i Stockholm. Han dog 1795 och är mest känd för sina verk Fredmans epistlar och Fredmans sånger.

Kom, Värld, bese i denna striden en kväst hjältinna, hur hon ler. Med tronens sköld och sitt baner hon trotsat alla kval i tiden Och varsam på sin bana stått, förnöjd, som i den högsta lycka, att kunna ge och hjärtat stycka åt dem, som från dess hjärta gått.

Så sover hon då sött och stilla sen hon ur tidens bojor gått och druckit ur sitt sorgemått uti vårt buller sorl och villa. Nu nalkas hennes frihetsdag: förlossningsklockan slår och klämtar och Gud sitt verk så sakta hämtar, i några tysta andedrag.

Foto: Postmuseum

UTLOTTNING. Hur länge sedan var det du skrev ett riktigt brev? Inte på dator, telefon eller platta, nej utan med skrivmaskin (finns de fortfarande?) eller penna. Kyrkobladet gör det enklare för dig! Vi lottar ut två brevpapperskit bland de som mailar senast 1 maj (skriv ”Brevskrivning” i ämnesraden): linnea.malmborg@svenskakyrkan.se

I SNÖSKRUD. Året är någon gång sent 1890tal. Fem unga damer är på vinterutflykt alldeles i närheten av Vårdinge kyrka. Med spark och skidor poserar de i snön med finaste vinterhattarna. Runt halsen på en av de sittande kvinnorna hänger ett par långfärdsskridskor. Men vad händer där bakom? Är det snöbollskrig på gång? Sa fotografen något fånigt? Innehållet i händerna på en av de fem vittnar om att snöbollen hänger i luften. Foto: Gustav Schult. Källa: Vårdinge hembygdsförening.

TIDEVARV KOMMA, KONTAKT TIDEVARV FÖRSVINNA expeditionen EVENT

kyrkofullmäktige

Vi ber för de församlingsbor som har döpts och för dem som har lämnat oss från 15 november 2021 till 10 februari 2022.

DÖPTA

Ludwig Hans Alberts Proos Ellen Aurelia Pucilowska Nordström Dante Robin Jaxon Öberg Frans August Andersson

Välsignad du, barn av jorden och den stjärnströdda himlen, välsignad du, född av vatten och ande, välsignad du, barn i Guds kyrka och församling.

Foto: Taylor Heery

AVLIDNA

Ingrid Maria Modigh Erik Anders Höglund Thorkild Harald Kjeldsen Ulstrup Greta Mary Iréne Tengroth MajBritt Johansson Berit Nancy Ida Gustava Jansson Helga Ingbrit Viola Melander Sven Olov Holmström Hilding Herman Stahl Yngve Ragnvald Nilsson Bror Rafael Nyberg Gustaf Roland Hägg Leif David Kjelledal Bo Alrik Matsson Rolf Gösta Holmberg Monica Ingegerd Karlsson Anita Helena Johanna Olsén Annette Ulla Charlotta Lans Erik Gunnar Lindén Per Olov Gösta Hultman KarlOlov Asplund Birgit Elisabet Eklund Lars Urban Jack Furustål Gerd Agneta Olsson Leo Jari Kalevi Krooks

Gud, kom med ditt ljus i sorgens mörker. Kom med din närhet i saknadens smärta. Kom med din frid i liv och död.

08551 747 20 Tisdagar till torsdagar 10.00–12.00 Fredagar 10.00–12.00 och 13.00–15.00

post- och besöksadress JärnaVårdinge pastorat Kyrkvägen 10, 153 32 Järna

e-post jarnavardinge.pastorat@ svenskakyrkan.se

webb svenskakyrkan.se/jarnavardinge

sociala medier facebook.com/svkjarnavardinge instagram.com/svkjarnavardinge

kyrkoherde Matts Sandström, 08551 782 03 matts.sandstrom@svenskakyrkan.se

präst Martin Reberg, 076147 48 61 martin.reberg@svenskakyrkan.se

diakon Laila Larsson, 08551 782 11 laila.larsson@svenskakyrkan.se

ansvarig barn och ungdom Annelie Wagnefors, 08551 782 08 annelie.wagnefors@svenskakyrkan.se

kyrkogårdsförvaltning Maria Rosenfågel, 08551 782 14 maria.rosenfagel@svenskakyrkan.se Datum för sammanträden 2022:

24 mars kl 18.30 2 juni kl 18.30 27 oktober kl 18.30

Församlingshemmet, Kyrkvägen 10, Järna

invigning av nytt bårtäcke

Söndag 13 mars 11.00

Överjärna kyrka

Vi inviger ett nytt bårtäcke i högmässan. Bårtäcket är utfört i tovningsteknik av Anna Gran i Saltkällan, Vårdinge.

konsert: johannespassionen

Söndag 3 april 16.00

Vårdinge kyrka

En musikalisk passion komponerad av Johann Sebastian Bach.

läsarsångskväll

Lördag 9 april 18.00

Överjärna församlingshem

Vi sjunger älskade psalmer och sånger från den kristna sångskatten. Medverkande: Heri Eysturlid, piano; Miriam Tinglöf, sång; Matts Sandström, präst.

påsken 2022 Påskafton infaller lördag 16 april och påskdagen söndag 17 april. Se vår webb och annonsering för fullt kalendarie under påsken i våra kyrkor.

Foto: Järna Vårdinge pastorat

KALENDER

Ring expeditionen eller se vår webb för aktuell information:

svenskakyrkan.se/jarna-vardinge

GUDSTJÄNSTER

Varje söndag Våra kyrkor

Varje söndag har vi gudstjänster i våra kyrkor. Se vår webb eller annonsering för tid och kyrka.

ÖVRIGA GUDSTJÄNSTER

kvällsmässa Tisdagar 18.00 Överjärna kyrka

En stilla stund mitt i veckan.

DIGITALT

inför söndagen Varje lördagskväll lägger vi ut en hälsning inför söndagen på vår Facebooksida och vår Youtubesida. YouTube: Svenska kyrkan Järna-Vårdinge Facebook: svkjarnavardinge

BARN

barnkör

Tisdagar 16.30–17.10

Postillan, Mölnbo

För barn från 7 år. Kontakta Agneta Axelson för mer information.

diskantkören

Onsdagar 17.00–17.45

Församlingshemmet, Järna

För unga från 10 till 15 år. Kontakt: Agneta Axelson, 08551 782 18.

öppna förskolan Måndagar 10.00–12.00 (inomhus) Fredagar 10.30–12.00 (utomhus) Församlingshemmet, Järna

Onsdagar 10.00–12.00 (inomhus) Postillan, Mölnbo

UNGDOMAR

ungdomsgrupp

Tisdagar 18.30–20.00

Församlingshemmet, Järna

För ungdomar från 13 år. Vi umgås, fikar, pratar, ser film och har kul ihop. Du behöver inte anmäla dig, utan du kan bara dyka upp.

konfirmation Kontakta någon av våra präster om du är intresserad av att konfirmera dig. Konfirmationen är öppen för alla från 14 år, även vuxna.

GEMENSKAP

promenad med prat

Torsdagar 10.00–11.00

Start vid församlingshemmet i Järna

En timmes lätt promenad tillsammans i Järnas vackra natur. Inställt vid ösregn och halt väglag.

sopplunch i mölnbo

Torsdagar jämna veckor 12.00–13.00

Postillan, Mölnbo Vi börjar med en kort andakt och sedan serverar vi soppa med bröd samt kaffe och kaka för 40 kronor.

sopplunch i järna

Torsdagar ojämna veckor 12.00–13.00

Församlingshemmet, Järna

Vi börjar med en kort andakt och sedan serverar vi soppa med bröd samt kaffe och kaka för 40 kronor.

vårdinge kyrkliga syförening

Onsdagar jämna veckor 13.00–15.00

Postillan, Mölnbo

Handarbete, fika och samtal.

överjärna kyrkliga syförening

Torsdagar jämna veckor 13.00–15.00

Församlingshemmet, Järna

Handarbete, fika och samtal.

skapargruppen

Torsdagar 12.30–15.30

Klockaregården, Mölnbovägen 2, Järna

En grupp där vi kan träffas och fika. Möjlighet finns att skapa något med händerna. Gruppen är till för vuxna med utmattningsproblematik. Dropin. Kom när du vill. Här träffas vi helt kravlöst.

morgonbön med frukost

Tisdagar 08.30–10.00

Församlingshemmet i Järna

Välkommen till en stunds gemenskap på tisdagsmorgnarna. Vi ber tillsammans en stund och dukar sedan upp en enkel frukost.

öppet café

Måndagar 13.00–15.00

Församlingshemmet, Järna

Handarbete, fika och samtal. Kanske spelar vi lite spel eller bara pratar en stund. Fika till självkostnadspris. Alla åldrar är välkomna! KÖR

kyrkokören

Tisdagar 18.30–20.30

Församlingshemmet, Järna Kontakta Georg Lidström vid intresse av att vara med i kören: 08551 782 04.

glada kören

Onsdagar 18.30–20.00

Församlingshemmet, Järna

En kör för dig med funktionsvariation.

DIAKONALT

lp-ria

Måndag–fredag 09.00–13.00 Lördag 10.00–13.00

Hagagatan 14, 153 32 Järna

Social, daglig träffpunkt dit alla är välkomna för gemenskap, samtal, fika och trivsel.

DOP

Du är alltid välkommen att boka dop åt ditt barn eller dig själv (vi döper barn, ungdomar och vuxna). Ring vår expedition för lediga tider och mer information: 08551 747 20.

VOLONTÄR

Vill du arbeta som volontär i kyrkan? Du behövs! Välkommen att kontakta diakon Laila Larsson för mer information: 08551 782 11.

AMEN

KYRKOBLADET

Redaktör, formgivare och

skribent (alla texter där inget annat namn anges): Linnéa Malmborg.

Ansvarig utgivare:

Matts Sandström. Omslag: Olga Magnusson

Kyrkobladet svenska kyrkan i järna och vårdinge

Nr 1 2022

»Jag kände att där hörde jag hemma.«

Vad i hela världen kan jag göra? · sid 6 Olga är äntligen framme vid längtans hållplats · sid 12 Albertus Pictor satte färg på kyrkväggarna · sid 22

kontakt Linnéa Malmborg, 08551 782 01 linnea.malmborg@svenskakyrkan.se

MÅNADSBLADET

Varje månad ger vi ut ett månadsblad med kalendarium och nyheter från våra församlingar. Vill du ha bladet gratis i brevlådan? Maila till: jarnavardinge.pastorat@ svenskakyrkan.se eller ring 08551 747 20.

o Manads bladetSvenska kyrkan i Järna & Vårdinge

Martin Reberg:»Ty kärleken

är att han har älskat oss.«

DET FINNS

inget ord som anses starkare än kärlek. I vår kultur förknippas kärleken ofta med en euforisk känsla eller ett resultat av våra goda gärningar. Det senaste århundradets sekularisering (avkristnande) har medfört att det är svårt att förstå att kärleken i själva verket kommer från Gud.

MEN DET GLADA

budskapet finns bevarat i Guds eget arkiv på jorden, nämligen i hans eget hus – kyrkan. Tack vare kyrkan har vi fortfarande tillgång till den stora berättelsen om kärlekens ursprung, dess uttryck och mål. I det dramat står inte heller människan i centrum utan Gud. Även det är ett svårsmält budskap i en jagcentrerad tid.

I det avsnitt i Bibeln som kallas kärlekens lov står: ”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.” Kärleken beskrivs som något bortom mänsklig förmåga. Kärleken är inte att vi har älskat Gud utan att han först har älskat oss – kärlekens ursprung är som en gåva från Gud själv. I det som kallas lilla Bibeln får vi svaret på hur denna gränslösa godhet kommer till oss: ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).

DEN RENA utgivande kärleken, agape, ges av nåd, helt gratis, sola gratia, samtidigt som priset är det största vi kan tänka oss: att Gud själv går i döden för en mänsklighet som vänder honom ryggen. Jesu försoning ger oss syndernas förlåtelse och skänker evigt liv. Något sådant förstår alla, som har förnuftet i behåll, måste vara något annat än det vi själva kan skapa.

När vi tar till oss att vi arma syndare får ta emot en sådan kärlek grips vi av tacksamhet. Här skiljer sig kristen tro från alla andra religioner. Kristen tro är inte vår väg till Gud utan Guds väg till oss. Jesus väjde inte för korset utan gav sitt liv för oss. När han gav upp andan revs förlåten in till det allra heligaste mitt itu och lämnade himmelrikets port på vid gavel. Oavsett vilka vi är, vad vi har gjort eller inte har gjort, kan vi allt sedan den dagen gå in genom porten.

NÄSTA GÅNG

du hör klockorna kalla till gudstjänst får du ta till dig orden ur psalm 137: ”Den kärlek du till världen bar ett evigt kors dig gav. Din kärleks smärta bar du än ut ur din öppna grav.”

Ty kärleken är inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss. Kom, allt är tillrett. Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Såsom det var av begynnelsen. Nu är och skall vara från evighet till evighet.

Amen.

Martin Reberg, präst

Foto: Josefin Lennartsson