Olga är äntligen framme vid längtans hållplats · sid

STILLBILD. I sitt hus i värmländska Torp har fd Järnabon Olga skapat sitt eget kreativa paradis.

Huset är platsen hon har längtat efter i hela livet. Sitt eget lilla rike där hon kan samla sina skatter och dela dem med andra. En lekstuga à la Villa Villekulla där alla kan känna sig välkomna. Varmt välkommen hem till Olga Magnusson!

TEXT: Linnéa Malmborg FOTO: Olga Magnusson

Foto: Cissi Wik

KONSTNÄREN OLGA MAGNUSSON Olga är äntligen framme vid längtans hållplats

YRKE: Konstnär. Porträttmåleri, gör beställningsjobb och har bland annat porträtterat rektorer, domprostar och landshövdingar. Fotograf, illustratör, formgivare, författare av boken Hemlängtan: om drömmar och huskärlek (2019). Har formgivit två böcker: I min pappas himmel som utsågs till Värmlands vackraste bok utgiven 2012 och Äkta: en gödningsbok för själen (2016). ANDRA KREATIVA UTTRYCK: Sjunger, föreläser, gör hemsidor. HUSDJUR: Hunden Disa. UPPVUXEN: Karlstad. BOPLATSER: Senast på Norrtuna i Järna. Flyttade till byn Torp tre kilometer utanför Deje i Värmland 2020. KURIOSA: Har korsat atlanten i en liten båt under 47 dagar med sin dåvarande make. Det var den minsta båten genom tiderna att korsa norra Nordatlanten mot de förhärskande vindarna. Har tågluffat mycket i unga år. Var utbytesstudent i Alabama som 16åring.

PÅ BILDERNA SOM ANDAS ljumma sommarkvällar och ”kura skymning med blommig tekopp” finns även skavankerna, det som hör livet till. Tapet som flagnar, torra blomblad, skuggor och regn. Inget tycks vara tillrättalagt för fotostunden. Den virkade pläden ligger där den brukar, glaset står kvar på bordet efter morgonfikat. Små stilleben tycks uppenbara sig just då Olga Magnusson går förbi med kameran; där ljuset strilar in från fönstret ser hon skönheten i tingen. – Jag kan inte låta bli att fota när ljuset faller på så vackert. Det gör så mycket med hur ljuset reflekteras i glaset, säger Olga som lever med sin konst.

Det värmländska huset är som en förlängning av henne själv, läser jag i den bok hon för några år sedan skrev om sina drömmar och sin kärlek till hus – Hemlängtan. Boken har fått ett hedersomnämnande av Föreningen Värmlandslitteratur när de utsåg Värmlands vackraste bok 2019. Som läsare av såväl boken som inläggen på Instagram bjuds jag in till en värld bland konst, vackra ord, levande ljus, morgonsol i köket, det vackra skåpet i gullockra som ropades in på auktion, skratt och musik i goda vänners lag. De små kärleksförklaringarna till Huset (med stort H som om det vore en egen person) ger en glimt av livet som sprudlar därinne.

DEN VINDLANDE VÄGEN TILL det vitrappade 20talshuset har kantats av äventyr med många hållplatser. Livssituation, ekonomi och omständigheter har inverkat på resan fram till drömmarnas hus i den lilla byn Torp utanför Deje i vackraste Värmland.

Och som hon har längtat, Olga! Längtat efter att få känna sig hemma, att finna sin plats i livet, att ha en alldeles egen plats för skapande och möten.

Hemma har hon haft turen att få känna sig på flera platser i livet. Som 21åring kände hon samma sak för sin hyreslägenhet (på andra sidan gatan från fotoaffären där hon arbetade) som hon nu gör för sitt hus. Lägenheten var hennes plats på jorden. Där fanns alla de ting hon höll kärt: målarpenslarna, kameran, pennorna… – Det var mitt eget lilla rike! Mitt hem var min scen där jag kunde uttrycka mig precis som jag ville.

”Jag är lyckligt lottad som har känt mig hemma! Det finns de som aldrig gjort det, som reser över hela jorden för att hitta hem, för att hitta sina sammanhang.”

SOM UNG GIFTE SIG Olga och flyttade från hembygden till ett vitt stenhuggartorp ute på Lysehalvön bland de bohuslänska bergen nära havet. Efter elva år skilde hon sig och landade så småningom i Arvika med Hans. De båda längtade bort från lägenheten mot en frihet att kunna skapa och musicera hur de ville, när de ville. De längtade efter luft under sina vingar.

Efter att ha förlorat budgivningen på flera drömhus bestämde de sig för att testa något helt annat – Stockholm. Där landade de i en lägenhet högst upp i ett hus i förorten Tensta. Ateljén hamnade i köket med ett otroligt ljus nära himlen. Åren gick och sonen Noak föddes men Olga blev aldrig någon stockholmare. – Jag kände mig aldrig hemma utan var mer en nomad som tillfälligt slog upp mitt tält.

Svårigheten att bjuda in gäster på de få kvadratmetrarna bidrog till längtan efter en egen plats närmare marken. Hon fantiserade om huset och hur livet skulle te sig där. Där skulle vänner sitta runt bordet omgivet av stolar i olika modeller och färger. Där skulle hon vaggas stilla i hängmattan ute i trädgården med utsikt över det böljande landskapet.

ATT JUST ÄGA ETT HUS var en viktig aspekt i sammanhanget, då hon tycker att ägandeskapet bidrar till en god känsla av samhörighet och tillhörighet, en hemkänsla. Denna djupa längtan efter att få bo i ett hus tror hon grundar sig i uppväxten i ett hus med kakelugnar, men även i tidigare generationers liv. – Det känns som att jag är på resa om jag inte har något eget, inflikar Olga.

Med tanke på huspriserna var drömmen om hus svår att förverkliga, då den ojämna konstnärslönen gjorde det svårt att ta höga lån. Hon kände sig uppgiven. Bottenläget kom när barndomshemmet skulle tömmas

”Jag älskar se livet klarna; när det uppstår mening, mönster och ordning i tillvaron. När Gud lägger pussel och jag får vara med. Var gång det händer, fylls jag av ro och tillit”.

olga om sin gudstro

Önskelista med tio punkter för vad mitt hus skulle ha så jag skulle känna igen det när jag såg det:

c gott dricksvatten c fridfullhet c omgivningar som inbjuder till promenader c rymd och ljus c härlig trädgård c gångavstånd till sjö c eldstad c gästrum c verkstad för att kunna arbeta i trä c ljus ateljé.

”Vi människor hör ihop. Vi är alla olika lemmar i en och samma kropp där Jesus är huvudet som skickar iväg impulserna till kroppen. När man känner att man är i det sammanhanget känns det tryggt, skönt och rätt.”

olga om att tillhöra en kyrka

inför försäljning. När hon satt på tunnelbanan ut mot Tensta rann tårarna som en flod och hon kände att hon hade ryckts upp med rötterna.

”Jag var kanske en riktig snobb som inte kunde hålla till godo med en lägenhet som vanligt folk, att jag skulle behöva ha ’ett hus inbäddat i en trädgård’ för att leva. Det hus jag längtade, var mitt eget lilla rike där jag kunde samla mina skatter.”

OM ATT NÅ SINA DRÖMMAR.

”Men en drömmare kan nå sitt mål om hon drömmer väl”, som Olga skriver i sin bok. För en dag så stod huset där framför henne. I Värmland. En försommardag tog Olga och sonen Noak tåget till barndomstrakterna för att kolla på ett hus till salu. Det var ljuvligt men också i behov av en omfattande takrenovering. Som av en händelse fick hon av sin lillebror ett tips om att titta på ett annat hus i krokarna. Där möttes hon av ett rappat tjugotalshus under ett brutet tak. Putsen var smutsgrå, taket klätt i svart plåt. Inte det vackraste men med harmoniska proportioner.

Bland rummen vandrade hon runt för att se hur solen strilade in och hur man kunde röra sig mellan rummen. Inne i köket var taket missfärgat av piprök, men hon kunde visualisera det härliga morgonljuset. Originaltapeterna flagnade på sina håll och linoleumgolvet skymtade i rummen, men så även den underbara blommiga pläden som låg på en fåtölj.

”Sensommarens sol lyste genom de gamla fönstren och lekte på väggarna likt eldsflammor. Vi gick ensamma omkring och tittade överallt. Det hade inte stylats. Genom att leva med ett hus, ville jag själv vara den som satte min prägel på det. Detta hus var på intet sätt inställsamt. Det var någonting som fick mig att trivas här.”

SOMMAREN GICK OCH i augusti lade hon ett bud. Fjorton dagar senare accepterades det av ägaren och Olga hade nu nått till längtans hållplats. Hon minns känslan när hon klev av bussen och promenerade bort mot huset. Sitt alldeles egna hus! Efter att ha lämnat Värmland för ett kvarts sekel sedan var hon nu tillbaka. Hon hade nu nått fram till sin plats på jorden! Lägenheten i Tensta var fort

Jag tror att hemlängtan är att sakna något av det här:

zen plats där man är helt bekväm med de regler som råder och de vanor som är

zen plats för återhämtning och vila

zen plats där rummen känns harmoniska och inredningen självklar

zen plats där man är förstådd

zen plats där det är naturligt att få prata och ”tänka högt”

zen plats där man inte känner sig ensam

zen plats där man kan stanna hur länge man vill.

HEMMASTADD. ”Ett hem betydde ett hus för mig. Mitt hus skulle ligga inbäddat i en trädgård. Till skillnad från vagabonden, vars hem är ’varhelst hon lägger sitt huvud’ – önskade jag få ge det fyra väggar.”

ur olgas bok hemlängtan

farande familjens fasta hemvist, men Olga återvände till sitt hus så ofta hon bara kunde. – Jag ville ju egentligen bo på heltid i ett hus men det blev inte så. Därför slog jag till och köpte det här huset. Jag var bara tvungen att ha ett hus! säger Olga.

2014. SOMRARNA TILLBRINGADE Tenstafamiljen veckovis ute på Mörkö i vänners stuga. När sonen Noak blev stor nog att börja skolan fick de tips om en Waldorfskola i Järna. Efter första sommaren i det nya huset (”en sommar som kändes som en lång, evig barnasommar där tid inte existerar”) bestämde de sig för att bosätta sig i en lägenhet uppe på Norrtuna i Järna, en kreativ och underbar miljö på många sätt för Olga. Ganska snabbt började hon hyra en ateljé i kyrkskolan bredvid Överjärna kyrka. – Det var en fantastisk plats att jobba på! När jag fikade med arkitekterna som jobbade i lokalerna kändes det som att jag hade fått arbetskamrater. Att ha en ateljé att promenera till var en härlig känsla. DET VAR OCKSÅ HÄR NÅGON gång som arbetet med boken Hemlängtan började. Fragment, tankar och minnen samlade hon i ett collage med stämningsfulla fotografier och små subtila illustrationer. På väg hem från ateljén slank hon gärna in i Överjärna kyrka när kvällsmässa eller samtal i sakristian pågick. Och så sjöng hon i kören under en tid. Den kristna tron har funnits med Olga genom livet men hon har haft lite svårt att navigera till ett sammanhang där hon passar in helt och fullt. – Länge kände jag mig väldigt ensam med min tro tills jag plötsligt fick en vän som var pastor och som hade en församlingsgemenskap i Mölnbo och Gnesta där jag var med en tid. Jag blev så glad över att ha hittat henne. Hon kom till mig ibland i ateljén och då sa vi att det var som att vi höll kyrka tillsammans.

HUSET FANNS VID OLGAS SIDA. Sakta började hon göra sig hemmastadd och sätta sin egen prägel genom att tillsätta färg på väggar och åtgärda sådant som var tvunget att lagas. Skåpluckorna i köket målades blå och ytterdörren målades rosa och lila. Att få upptäcka det gamla husets små överraskningar gladde henne. Ett pärlspontsbeklätt innertak dök plötsligt upp under takpappen. En skatt!

”Vi bor inte längre i en förort – på ett ställe ’en bit ifrån’. Vi bor på en plats som, när man börjar röra runt i den, som i en godispåse, hittar allt möjligt gott av sång, dans och vackra ord! Vi bor på en plats där människor själva gör och skapar sina liv.” ”Jag vill känna efter. Lyssna till huset självt, följa mitt hjärta – och inte ha bråttom. Sakta, sakta förvandlar jag min känsla och upplevelse av huset till något också andra kan se. Jag gör den skönhet jag känner, synlig”.

För att känna riktig hemtrevnad tror hon att skönheten är en viktig ingrediens. Också de fysiska tingen har en stor del i hemkänslan. Men också att det ska vara rent och råda en viss ordning. – Jag uppskattar ordning och att skapa lugn. En frid infinner sig när jag hittar bland sakerna, säger Olga.

IETT AV INLÄGGEN på Instagram beskriver hon den förnöjsamma känslan av att äntligen ha städat köksskåpet. Alla tallrikar är på sin plats. Tillbringaren står där den ska. Men långt ifrån Marie Kondo stressen som lätt kan uppstå när perfektionist inredare ska illustrera sitt liv.

Hon medger själv att ordningen inte är konstant i alla rum. Förutom i vardagsrummet där korgstolen och soffan står redo för spontana gäster och en lugn stund i eftermiddagsljuset som strilar in.

”Jag vill att man skall trivas i varje vrå. Jag jobbar så sakta på det, och jag tror att det är möjligt att uppnå i ett hus som mitt. Jag tror att det är möjligt i de flesta hem, egentligen. Hem och hus kan med åren bli allt skönare och godare att vistas i – eller förfalla åt det motsatta hållet. Ja, det är som med oss människor. Det är kärleken som gör den stora skillnaden!”

SÅ BLIR HUSET permanentboende. När åtta år av pendlande svischat förbi, och lika många somrar med barnkalas, konstgalleri och kafé i trädgården kallade huset på henne likt sirener. En dag gick huset från att vara hennes lekstuga till att bli permanentboende. I maj 2020 tog Olga tåget till Värmland och blev kvar.

Vad innebar det för dig att bo i huset permanent, Olga?

– Att få vara i huset hela tiden tycker jag mycket om. Och att få känna årstidsväxlingarna. Att det är lättöverskådligt är också väldigt befriande. Här finns det några personer som jag träffar och kan cykla till. Folk stannar hemma på ett helt annat sätt här och det händer inte lika mycket, vilket gör att man är mer beroende av varandra. – Denna plats passar mig just i den ålder jag befinner mig i.

I efterhand kan hon se att Järna är en unik, ja, rätt annorlunda plats att bo på. På ett positivt sätt! Nu när hon bor på ett ”vanligt ställe, en liten bruksort på landet med flest medelsvensonmänniskor” kan hon känna att hennes hem är annorlunda. – Kallar man sig konstnär så är det legitimt att vara lite ’konstig’. Man har en frihet. Innan jag kom hit tänkte jag inte så mycket på det, säger hon och skrattar.

Känner du dig väl mottagen i din by?

– Ja, absolut. Alla frågar var jag kommer ifrån och när jag svarar att jag är uppvuxen två mil härifrån så räknas jag in. Kanske

LAPPTÄCKE. I Olgas hus ska varje vrå kännas hemtrevlig. hade det varit svårare att bli hemmastadd om jag kommit längre ifrån.

Att fylla sitt hem med liv har länge varit en dröm för Olga som har flera idéer för att förverkliga detta. I konceptet Hemma hos konstnären bjuder hon in grupper för en kreativ rundtur i sitt konstnärshem. I sitt barnkalasprojekt öppnar hon hemmet (som barn jämfört med Villa Villekulla) till kalas där lekfullheten får fullt spelrum. Konstutställningar är en annan idé på lager.

GENOM att låta musik, skapande och samtal ta plats i huset har Olgas längtan nått ända fram. Här vill hon leva. En recension av hennes bok beskriver känslan: ”det är inte huset eller den korrekta tekniken i renoveringen som är i fokus utan livet som skapas i rummen.” – Jag tror att jag kommer leva här i resten av mitt liv, säger Olga. 

Fotnot: De kursiverade citaten är tagna ur Olgas bok Hemlängtan.

PLATSENS BETYDELSE Att finna platsen där jag kan tänka klart

Ett inre rum. Många av oss har en plats dit vi kan återkomma i tanken eller rent fysiskt. Där vi kan landa och känna oss trygga. Vilken är din alldeles egna plats?

DET ÄR INTE BARA

träden som har djupa rötter. Det har också vi människor. Och allra djupast är banden till barndomens särskilda platser: gården hemma i kvarteret, sommarstugan, mormors trädgård. På forskarspråk kallas det platsanknytning – att älska, utforska, känna trygghet och tröst och omfamnas av sin egen plats.

Skogen där du som barn hoppade mellan stubbarna, vilade kinden mot mossan och fick stickor i foten. Stranden vid farfars hus där du plockat snäckskal om somrarna. Vindsrummet där du kunde dra dig undan, som bara var ditt. Eller grillplatsen på gården där familjen skrattande brukade prata i munnen på varandra innan föräldrarna skildes. De allra flesta av oss har minst en sådan plats, ett betydelseladdat ställe som vi återkommer till, längtar efter eller bevarar som ett själsligt, inre rum.

I DEN DJUPA småländska skogen, på en bräda inkilad mellan två tallar, ligger Roland Hallgrens särskilda plats på jorden. Här kan han lyssna till vad fåglarna har att säga och betrakta Emåns ringlande bana nedanför skogsslänten. – Ibland känner jag att jag bara måste åka till stugan och promenera upp dit. Det är som ett rituellt behov hos mig. Det är min tillflyktsort där jag känner mig hemma och får perspektiv på tillvaron.

Roland Hallgren är professor emeritus i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Kalmar och författare till böckerna Plats och känsla och Rytm: en filosofisk tänkebok. – Platsen har alltid varit viktig för människan. Själv är jag en insjö och skogspojk, uppväxt i Vetlanda. Jag bodde länge i Lund men kände mig aldrig riktigt hemma.

Landskapet vi växer upp i präglar oss. Det har forskare vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Alnarp kunnat konstatera. I en enkätstudie fick människor identifiera naturen där de växt upp, sitt landskap. Var det hav, skog, berg eller slättbygd? – Intressant nog kunde nästan alla sätta en etikett, förutom en del av dem som vuxit upp i en riktigt stor stad. Tyvärr gjorde vi missen att inte ha med alternativet ’urban miljö’, säger Patrik Grahn, professor i landskapsarkitektur i Alnarp.

Forskarna ville ta reda på i vilken miljö människan bäst återhämtar sig från stress, sjukdomar och livskriser. Svaret var tydligt: det var naturen och i synnerhet i barndomens marker hon sökte sig till. Starkast band till uppväxtens landskap hade havsmänniskorna, följt av skogsmänniskorna, bergmänniskorna och slättmänniskorna. Det var också svårare för havsfolket att anpassa sig och tycka om skogen än tvärtom. – De som flyttat långt tillbringade ofta semestern i sina hemtrakter eller sökte efter något likartat. Och gemensamt för alla, även de som flyttat runt mycket i sitt liv, var att de drogs till barndomens trakter när de hamnade i en livskris, säger Patrik Grahn.

PSYKOLOGEN Annika Tibblin

har funderat mycket på den mänskliga förmågan att knyta an till fysiska platser, både i sitt arbete som klinisk psykolog i Lund och som föreläsare och konsult i hållbarhetspsykologi. – Vi människor kan skapa starka känslomässiga band till exempelvis ett hus, en trädgård, en strand eller vår barndoms landskap, vår hembygd. Till en plats där vi känner tillhörighet, trygghet och frihet, säger hon.

En grundläggande anledning är att det mänskliga psyket till stor del orienterar sig rumsligt. Hippocampus, hjärnans ”kopplingsstation”, fungerar både som vårt bibliotek, vår bibliotekarie, och som böckerna och hyllorna de är organiserade i, förklarar Annika Tibblin. Platserna, rummen, där vi har varit många gånger eller stannat länge och upplevt mycket, laddas emotionellt av det vi upplevt just där och blir då till bild, doft och kroppsminnen.

Som psykolog har hon arbetat mycket utifrån teorin om anknytning. Förenklat handlar den om den nyföddes och det uppväxande barnets behov av att känslomässigt knyta an till sina föräldrar eller andra viktiga personer. – Men även ett djur kan bli ett avgörande anknytningsobjekt, eller en fysisk plats.

För att kunna prata om en anknytningsplats i den psykologiska mening som Annika Tibblin menar, ska det vara ett ställe som du har utvecklat ett oersättligt band till. En plats du upplevt med alla dina sinnen, där du i trygghet vågat pröva, leka och utforska dig fram. Som du älskar och där du känt dig älskad tillbaka. – För en människa med otrygg anknytning, som inte fått sina grundläggande psykologiska behov tillfredsställda, kan den speciella platsen, eller hästen eller hunden, ibland bli den enda trygga tillflyktsplats du har.

MEN EN anknytningsplats måste inte nödvändigtvis existera rent fysiskt. Det skulle, möjligen, också kunna vara ett vackert landskap i ett dataspel, menar hon. – Det finns fantastiska spelmiljöer där du kan ha tillbringat månader och år som kommit att betyda mycket. En trygg tillflyktsort där du vågar pröva och utforska när samhället utanför spelvärlden känns hotfullt. Dock kan inte spelvärlden ersätta ett naturligt landskap där alla sinnen stimuleras i interaktion med omvärldens levande uttryck.

Att förlora sin särskilda plats, sitt eget epicentrum, gör ont. Själv kunde hon länge börja gråta när hon tänkte på barndomens sommarhus som hon tvingades sälja för snart trettio år sedan. De trygga ekarna, havet och västkustklipporna som brukade hälsa henne välkommen. – Det går att knyta an till nya

»Vi människor kan skapa starka känslomässiga band till exempelvis ett hus, en trädgård, en strand eller vår barndoms landskap.«

MAGISKT. ”Jag tror att vi har ett behov av ett visst mått av magi. Och vissa ställen, i synnerhet under barndomen, kan ha en sådan dimension för oss”, menar religionsprofessorn Roland Hallgren.

platser, som vuxen tar det bara längre tid. För den som har flyttat långt eller tvingats fly till ett nytt land, är det vanligt att längtan till barndomens marker blir extra stark när de blir äldre. – Även om du har levt länge där du bor och kanske till och med har barn som finns nära, kan längtan drabba dig som ett slags vemod. Längtan efter landskapet, husen, dofterna. Platsen där du hörde hemma.

EN SOM VERKLIGEN vet hur det känns att förlora sin barndoms plats på jorden är Malmöbon Sabina Causevic, som flydde från forna Jugoslavien och hemstaden Sarajevo för snart 30 år sedan. – Jag kommer aldrig glömma hur det var att återvända efter krigets slut, säger hon.

Hon grät när hon såg förödelsen, de sönderbombade husen, arbetsplatserna, åkrarna och vägarna. Att tänka på vad som hänt människorna, där alldeles utanför bilfönstret, var outhärdligt. Hon gråter också nu, när hon berättar om hur hon på darriga ben kom fram till Sarajevo och till parken i Gamla stan där hon brukade leka som barn. – Det går bara inte att beskriva hur det kändes. Parken var en kyrkogård. I bassängen där vi barn brukade plaska om somrarna är den förre presidenten begravd. När hon stod där klarade hon inte att lyfta blicken mot det vackra gamla stenhuset en bit bort. Huset där hon är född, där släkten bott i tre generationer.

TRE ÅR INNAN krigsutbrottet konfiskerades huset av regimen och familjen kastades ut. Sedan dess bär hon två versioner av det inom sig. En som gör för ont för att öppna dörren till. En som doftar av nyutslagna buskar, där knarr hörs från trappan och solstrålar bryts genom spröjsade mosaikfönster. – Under de jobbigaste åren brukade jag medvetet plocka fram bilden av tryggheten hemma och känslan av all den kärlek jag fick av min mamma och pappa när jag växte upp.

I dag är Sabina Causevic 64 år och Malmö har länge varit hemma. Det är här sönerna har vuxit upp, här som många av vännerna bor. Här har hon sitt arbete och sin kolonistuga som hjälpt henne att känna sig hemma, att mylla ner händer och fötter »Två grundläggande mekanismer förklarar bindningarna vi har till platser och även till människor. Ett emotionellt band: vi tycker om eller vi älskar. Och ett kognitivt: jag minns, tänker på, kommer ihåg.«

i den svenska jorden. Men hur väl hon än trivs, hur mycket hon än tycker om sina nya gator, den svenska sommarhimlen om natten eller känslan när grödorna på kolonin letar sig upp ur jorden, är det svårt att fullt ut acceptera att flera av de platser som en gång var hennes aldrig kan bli det igen. – Även om jag åker ner då och då är det inte detsamma. Det finns inte längre något som är mitt. Jag är främmande, nästan som en turist.

Tillhörighet, till gräset, asfalten, sandlådan, den lokala matbutiken, till hemmets skyddande väggar och tak, är viktigare än vad man kan tro, konstaterar hon. Liksom tillgången till sin egen historia, till berättelsen om sitt ursprung. – Det har varit viktigt för mig att berätta om vår bakgrund för barnen. Men jag har inte velat gå in så mycket på vårt förlorade hus. Jag vet att min äldste son har en del minnen därifrån, men jag tycker själv att det är svårt att orka minnas, säger Sabina Causevic. – Ändå är barnen noga med att tala om att just där, vid vårt hus, är platsen som de kommer ifrån.

DE ÅTERBERÄTTADE

historierna om familjens och släktens hus och marker är ofta viktiga för identiteten och för berättelsen om oss själva och varifrån vi kommer. Inte minst när de har gått förlorade. Igor Knez, professor i psykologi vid högskolan i Gävle, forskar om minnen och platser. Han menar att de viktiga platserna är en del av oss. – Två grundläggande mekanismer förklarar bindningarna vi har till platser och även till människor. Ett emotionellt band: vi tycker om eller vi älskar. Och ett kognitivt: jag minns, tänker på, kommer ihåg.

Efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014 studerade han hur relationen till den nu nedbrända skogen förändrades. Det visade sig att de emotionella banden förlorats, skogen var nu bara en sorgligt askgrå förlust. Men den kognitiva bindningen, den var helt intakt. – Man går tillbaka till platserna mentalt och berättar: ”Kommer du ihåg när vi var där, då såg det ut så och så, vi brukade göra det och det”. – Genom att berätta för sina närmaste, för barnen, försöker vi bevara de viktiga platserna i våra liv.

RELIGIONSPROFESSORN

Roland Hallgren höll under många år ”platsseminarier” för blivande lärare. – Studenterna fick börja med att berätta om sina favoritplatser. Idén var att det kunde vara ett sätt att öva upp känslan för vad helighet kan vara för människor.

Det är långt ifrån självklart i ett sekulariserat samhälle, menar han, även om många känner en sorts vördnad för religiösa platser, oavsett om de själva är troende eller ej, liksom för kyrkogårdar och vissa historiska platser. Men det studenterna nu berättade om var de personliga platserna, mättade med minnen och existentiell betydelse, en sorts helighet, för just dem. – Jag tror att vi har ett behov av ett visst mått av magi. Och vissa ställen, i synnerhet under barndomen, kan ha en sådan dimension för oss.

Men det är inte enbart stället i sig självt som gör det betydelsemättat, menar Roland Hallgren. Det är också det återkommande, upprepningen, rytmen. Betydelsen av att plocka blommor på just den där ängen varje midsommar, att alltid betrakta solnedgången från just den stolen, på just den terrassen, varje år. Eller att besöket i uppväxtstaden till varje pris inkluderar en kopp kaffe på kaféet som ens bortgångna mor tyckte så mycket om. En del beskriver till och med sina ritualer, exempelvis att bada på ett visst ställe, som en sorts rituell rening, säger Roland Hallgren. – Andra pratar om sina platser som läkande, eller som rum där de känner frid och kan tänka klart. Själv känner Roland Hallgren med jämna mellanrum hur det nästan kryper i honom. Han bara måste ut till skogen, slå sig ned med en termos kaffe på den inkilade brädan intill Emån. – Det är min ritual, min skogskatarsis. 

PLATS-ENKÄT

Har du någon särskilt viktig plats i ditt liv?

JOHANNA HEINONEN, kamrer i pastoratet:

”Min första tanke är pappas hus. Vi flyttade in där när jag var kanske tre år och han bor fortfarande kvar även efter att han och mamma separerade. Vi flyttade runt en hel del med mamma under uppväxten men huset fanns alltid där. Jag har tänkt många gånger på hur förstörd jag skulle bli den dagen pappa säljer huset.”

FRIDA, Järnabo som älskar lugna stunder:

”Att sätta mig ned på en plats utanför hemmet och skriva kan vara ett sätt för mig att komma till ro och samla mina tankar. Att vara bland människor men samtidigt för mig själv. I Järna är mitt favoritställe faktiskt Circle K där jag gärna sitter en söndagsmorgon med en kopp kaffe. Det har blivit min plats.”

CAMILLA, Gnestabo som gillar att vara ute:

”Skogen ger mig ro i själen. När jag behöver stillhet tar jag min svampkorg och beger mig ut i skogen. Fåglar som sjunger och doften av skog ger mig det lugn jag behöver.”

LINNÉA MALMBORG, redaktör för Kyrkobladet:

”Mitt hem. Det är min plats på jorden. Där, mitt bland alla knasiga saker, får jag kraft och energi. Mängder av gamla böcker, gröna växter tavlor och prydnadshundar andas jag bokstavligen ut.”

NYINFLYTTAD, Mölnbobo:

”Helt klart hemma hos min farmor och farfar. De har en hel gård med djur och maskiner där jag varit varje sommar sedan jag var liten. De minnena bär jag med mig för alltid.”