22
Fredagen den 18 februari 2022
FÖLJETONG
Tidningen för dig som bor på landet eller önskar att du gjorde. Minst en sida från länets alla kommuner, varje vecka.
Karameller till Edward Karameller till Edward av Henry Nilsson är en fiktiv berättelse från 1800-talets Värmland där en ung och stark kvinna är huvudpersonen. Som ensamstående mor till en ”horunge” står Kersti Olsdotter ensam mot ett avståndstagande samhälle och skamtyngda föräldrar. Hon får betala ett högt pris för att med högburet huvud möta fördomar och illasinnade rykten. Svält och umbäranden driver henne till den yttersta gränsen där nöden tvingar henne till ett liv på andra sidan anständighetens rågång.
H
on hade fått gå även om han visste att landsvägen skulle bli hennes nästa hem. Hanna hade bett att få stanna. Han hade nekat. Trots att hon hotat ta livet av både sig och ungen hade han stått fast. Men det som förr varit enkelt hade nu gett djupa sår i en sviktande själ. Med Hanna hade han verkligen tagit sig tid. Han hade lyssnat på henne innan hon fick gå. Tagit del av hennes berättelse utan att avbryta. Hanna och timmerhuggaren hade i oförstånd raskt vandrat genom kärlekens förgårdar. Folk hade kallat henne lättsinnig. Ja, till och med manfolkstokig. Och som vanligt var det detta syndiga begär som eggade henne. Öppet och ärligt berättade hon hur hon vridit sig i en glad och sekundlång yra där borta i den dystra och mörka höladan. Det var inget motbjudande eller ledsamt som hände. Det var efteråt som det förskräckliga kom krypande. Hon hade kunnat göra som så många andra. Döda sig själv och den ofödde. Men inom henne var det något som skrek ut livslust och kampvilja. Även om hon hatade dagen då det alstrades, lika mycket som hon hatade vinternätternas förlamande kyla, kände hon en obeskrivlig längtan efter barnet. I djupet av hennes själ bubblade trotset. Och hon fylldes av ett ökande begär efter att få famna det som kunde bli hennes egen undergång. Olsa hade låtit Hanna prata färdigt. När hon tårögd sökte hans blick i ett sista försök att få hans medlidande hade han efter en djup suck förklarat att han stod fast vid sitt beslut. Han måste tänka på gårdens bästa. Många gånger hade han själv varit ett offer för köttets lustar. Han hade gett vika och förgripit sig och visste att det ibland fått konsekvenser. Pigor som med tårsvullna ögon och svällande magar hade fått lämna gården. Men han hade betalat. Köpt sig fri. Köpt sig till den frid och frihet som nu kändes allt mer avlägsen. Magnus Olsa började tro att han inte skulle finna nåd inför vår Herre. Han bävade inför mötet.
N
är Hilma på Framgården kände att krafterna svek och hennes dagar var räknade ville hon prata. Det var en del hon ville klargöra innan hon slöt ögonen för gott. Magnus hade gått henne till mötes och sittande på en stol intill hennes säng tog han till sig det hon sa. Hennes stämma var svag men ändå klar och ren. Hon berättade att hon var väl förberedd på vad som skulle ske. Hon hade alltid haft ett gott förhållande till sin Gud och var förvissad om att han skulle ta väl
Handlingen utspelar sig i landskapets södra del, där Kersti Olsdotter bor i Kils socken. I boken förekommande personer är uppdiktade. Dock förekommer några, i Värmland verkliga och välkända personligheter, då levande eller döda. Förekommande torp och gårdar, som placerats strax norr om Frykens sydspets på sjöns östra sida, saknar förankring i verkligheten. Berättelsen är ett försök att skildra dåtidens levnadsvillkor och tankesätt, främst på landsbygden, och skall läsas som en roman utan verklighetsanknytning.
vara på henne. I den delen hade hon aldrig tvivlat. Nej, den oro hon kände gällde inte henne själv. – Det är dig vi ska prata om, sa hon. Du har inte alla gånger varit som du borde. Du har inte alltid varit en god make och husbonde. Du har haft dina brister och ingen vet det bättre än jag. Ändå vill jag ha dig med till de blomstrande ängarna där solen alltid skiner och där ingen ondska finns. Och än är det inte försent men det är dags nu, Magnus Olsa, att ställa tillrätta och be om förlåtelse. Jag har stått bakom din rygg och tigit. Sett hur du förgripit dig och låtit andra lida. På så vis är vi båda skyldiga. Min livsvandring är snart slut och jag kan inte hjälpa dig. Fast jag tror på din förmåga. Hjälp nu de pigor, som nu är vuxna kvinnor, och som du en gång ställde i olycka. Låt dem och deras barn få en dräglig tillvaro och be dessa arma kvinnor och Gud om förlåtelse, så kanske vägen öppnar sig även för dig. Det tillkommer icke oss människor att döma, men ta ditt förnuft till fånga.
M
agnus Olsa hade suttit tyst och begrundat det han hört. Nu lät han handen glida över den styva skäggstubben så att ett lätt knastrande ljud hördes. Han visste att han inte alltid varit som han borde. Även han hade fallit för frestelser. Druckit för mycket och tappat förståndet. Men till kyrkan hade han gått. Inte som många andra låtit hustrun sitta ensam i kyrkbänken medan hennes gubbe i fyllan slog åttor med benen på syndens väg som i bästa fall breddats och jämnats genom medel från sockenstämman. Han tyckte inte illa om prästen. Det var bara det att hans predikningar var alldeles för långa. Aldrig ville den stigande och fallande rösten nå sitt mål. Han såg framför sig prästens stora nävar som for genom luften i helvetets osande gester. Ibland stannade de med ett finger uppåt. Visande vägen för de utvalda som skulle sväva däråt för att kvittera ut lönen för sitt jordiska värv. Men så pekade fingret nedåt och stämman blev hård och skräckinjagande. Dit, ner i avgrunden skulle syndaren sjunka. Någon gång hade han våndats då han trodde sig vara på väg till det helvete som prästen så sakkunnigt beskrev. För det mesta kändes det bättre. Då han kunde ta fram något som kunde blidka en granskande Gud. Det var inte så svårt. Många gånger hade Magnus Olsa sträckt ut en hjälpande hand till någon stackare som råkat i klämma. Han hade lånat ut både penningar och tjänster. Alltid generös då någon råkat illa ut. Fast efteråt hade han velat ha sin rätt. Magnus Olsa var en rättskaffens man men allt
skulle betalas tillbaka. Inte mer och inte mindre. Han hade aldrig pratat med hustrun om de barn han avlat och han hade hoppats att hon inget förstått. Nu begrep han att hon hela tiden vetat och nu ville hon att han skulle betala för dessa oäkta barn. Det hon inte visste var att det hade han gjort. Tre pigor hade fått sluta. Olyckliga hade de fått lämna gården. Två av dem hade kommit tillbaka och skyllt honom för faderskapet. Krävt underhåll och hotat med länsman. I utbyte mot deras tystnad hade han betalat. Varannan månad hade de fått en dusör för överlevnad och som vanligt hade pengar haft en lugnande effekt. Så hade det varit ända till dess att dessa olycksaliga barn fyllt fjorton. Därefter fick de klara sig själva. Men så var det den tredje pigan. Det var Kersti Olsdotter, som lämnat gården med en växande mage och aldrig kom tillbaka. Hon hade aldrig ställt några krav och styvnackat hade hon brutit med sina föräldrar och uppfostrat sin son utan hjälp. Många gånger hade han tänkt på henne. Funderat över hur hon levde och om han i henne fört livet vidare. KAPITEL 45
D
et var med blandade känslor Kersti satt upp på Gunnars vagn som han kört fram till tingshusets entré. Domen mot Jon fanns redan uppspikad på den tjärade tingshusdörren. Förutom att skriva in domen i domboken var domaren ålagd att även anslå den på tingsplatsen. Kersti orkade inte läsa. Det var en mycket hårdare dom än hon väntat sig men samtidigt var det skönt att allt var över. Hon hade försökt få prata med Jon innan hon gick ut men hade motats bort av häradsbetjänten. Hon avstod från att bråka och nöjde sig med en vinkning åt Jons håll och fick ett leende tillbaka. Det var ännu mycket kvar av dagen och solen sken fortfarande då de anträdde hemresan. Gunnar välsignade det lilla regn som fallit under natten. Vårsolen hade de senaste dagarna torkat ut åkrarna och till och med åkerrenarna. Nu luktade det friskt av spirande grönska på marken och från nyutslagna löv. Nu ville Kersti hem till Edward. Han hade tillbringat sin dag hos klockaren. Allt mer hade han kommit att bli hans hjälpreda. Ett faktum som både Edward, klockaren och de andra barnen var nöjda med. Edward sög i sig av all den kunskap som stod att få. Och han delade med sig till de som fanns i hans närhet. Kerstis hjärta värmdes vid varje tanke på sonen. Nu såg hon fram emot att få komma hem och höra honom berätta om dagen. Få alla detaljer om framsteg och ny lärdom. Men också om misslyckanden och svårigheter. Hon ville dela allt med den son hon älskade. Ungefär samtidigt som Gunnar i Hultet tog tömmarna och manade på hästen var också Edward på hemväg. Ömsom gående, ömsom hoppande och ömsom springande tog han sig fram på den knaggliga stigen. Det var så pass varmt att han tagit av sig skjortan som han stoppat ner i sin lilla läderväska med papper och penna, som han bar i en rem över axeln. Det skulle ta honom en knapp halvtimme att ta sig hem. Han
AV HENRY NILSSON DEL 30
kände att han började bli hungrig. Han var nästan alltid hungrig och nu hoppades han på något riktigt gott då han var framme. Stigen svängde ner mot sjökanten och lite längre fram skymtade han några husgavlar. Då visste han att han gått ungefär halva vägen och det var då han hörde skriket. Först trodde han att det var ett djurläte. När det upprepades verkade det mer människolikt. Han stod stilla och lyssnade. Återigen samma skrik. Nu mer långdraget och starkare. Det hördes inga ord bara något som lät som ett barn. Ett barn som skrek av rädsla. Han rusade mot sjön varifrån han tyckte ljudet kom. Han kom ner till strandkanten och såg en liten brygga. Det kom ett nytt skrik men han såg ingen människa. Sjön låg spegelblank. Han stannade till och allt blev tyst. Sakta gick han mot bryggan, lyssnade och kände att hjärtat slog allt fortare. Och fortfarande såg han inte en människa. KAPITEL 46
E
fter hustruns frånfälle hade Magnus Olsas enda dotter Beata äntligen skaffat sig en karl. Nästan trettio fyllda var det sannerligen dags. Vid en av sina många resor till Karlstad hade hon träffat Karl-Oskar på ett café där han dagligen satt fördjupad i en tidning och med penna och papper intill sig. Sedan hade det gått fort. Karl-Oskar hade flyttat med Beata hem. Detta skedde förstås efter tillåtelse från Beatas far som var nöjd med att få en måg. Nu bodde de i gårdens lillstuga och hade en tre år gammal dotter. En guldhårig flicka som blivit Magnus Olsas stora glädje. I mörka stunder behövde han bara titta på den lilla för att världen skulle bli en aning ljusare. Han jollrade och lekte med henne som en mor med sin dotter. Flickan var en strimma av ljus i ett allt mer tilltagande mörker. Magnus Olsas måg hade inte så mycket sinne för de yttre tingen. Kanske det så skulle vara. Karl-Oskar var nämligen skald. Sådana får man förlåta en hel del, hade det sagts. Och Magnus Olsa hade fått förlåta en hel del. Karl-Oskar hade inre strider att gå igenom. Detta ledde till häftiga lynnesutbrott och sammanbiten tystnad. Att få något gjort på gården var inte att tänka på. Ibland var det värre än vanligt. Då söp han. Tömde vad som fanns att tillgå och sjönk in i en stor dysterhet. Magnus Olsa skulle inte ha tillåtit detta om det varit som förr. Då skulle hans måg åkt ut med huvudet före tillsammans med papper, pennor och eventuella författardrömmar. Nu var det annorlunda. Magnus Olsa lät dagarna gå. Han undvek att reta sig på sin måg och gladdes istället åt sitt enda barnbarn. Hon vägde med råge upp besvärligheterna med den misslyckade skalden. Idag var skalden nykter men hade stängt in sig i ett vindsrum tillsammans med sina papper och pennor.
G
ården hade fått det årliga vårbesöket av en västgötaknalle. Bärande på en tung ryggsäck hade han som vanligt sakta kommit gående. In och ut i gårdarna. Ibland välkommen, ibland till besvär. Alltid med en vilja att förevisa och sälja. Nu hade han slagit sig ner i köket tillsammans med Beata. Han hade öppnat sin ryggsäck och plockat fram varor. Fortsättning i nästa tidning
