ra12_8 by Jordbruksverket

EU:s fiskerireform och WTO-förhandlingarna

• Kommissionens förslag till reform av EU:s fiskeripolitik har delvis samma syften som WTO-förhandlingarna om fisket, och till stora delar finns inga konflikter mellan de två processerna. • Om förslaget till fiskerireform går igenom i sin nuvarande form så borde det göra det möjligt för EU att inta en mer offensiv position i WTO-förhandlingarna om fisket. • Ett fåtal åtgärder i kommissionens reformförslag skulle kunna vara tveksamma i förhållande till den senaste WTO-texten från 2007.

Rapport 2012:8

EU:s fiskerireform och WTO-förhandlingarna Den här rapporten jämför kommissionens förslag till reform av fiskeripolitiken med det förslag som fiskeförhandlingarnas ordförande i WTO lade fram 2007. Syftet är att se hur de förhåller sig till varandra och om EU:s reform kan påverka hur de agerar i WTO. Vi har tagit fram rapporten i samråd med Havs- och vattenmyndigheten och med Kommerskollegium.

Enheten för handel och marknad Författare Camilla Burman Katarina Johansson Fredrik Palm Ylva Mattsson (Havs- och vattenmyndigheten) Malin Wilhelmsson (Havs- och vattenmyndigheten) Jonas Kasteng (Kommerskollegium)

Sammanfattning EU håller på att reformera sin fiskeripolitik. Parallellt med detta pågår internationella förhandlingar om nya WTO-avtal. Dessa förhandlingar har dock haft svårt att komma framåt. Vi har jämfört kommissionens förslag till fiskerireform med det förslag som fiskeförhandlingarnas ordförande lade fram i WTO 2007. Det råder stor oenighet om detta förslag och det kommer inte att gå igenom i sin nuvarande form, men vi jämför med det i alla fall eftersom det inte finns något bättre alternativ. I de flesta fallen stämmer EU:s planerade reform väl överens med inriktningen på WTO-texten. Det finns dock en del punkter där det inte är självklart att EUreformen skulle vara förenlig med WTO-texten som den ser ut nu. Det gäller framför allt stöd till investeringar (både ombord och i infrastruktur) och till privat lagring. Dessutom finns det anledning att vara uppmärksam på hur detaljreglerna utformas när det gäller forskning, rådgivning och marknadsföring. Tabell 1 sammanfattar vår bedömning. Mer utförliga resonemang finns i avsnitt 7.2. Tabell 1. EU:s reformförslag i förhållande till WTO-texten Artikel

Kommentar

Eventuellt undantag i WTO (se bilaga 2)

Innovation. Berörs inte av förbuden i WTO- förslaget.

(?)

Rådgivning. I stort sett OK, men se upp med til�lämpningen så att det inte kan tolkas som stöd till personalkostnader hos PO.

Nätverk. Berörs inte av förbuden i WTO-förslaget.

Social dialog. Berörs inte av förbuden i WTO- förslaget.

32.1a

Nyetablering av företag utanför fiskets ram

II.c (omskolning av personer)

32.1.b

Omställning av fiskefartyg

II.d (omställning av fartyg)

Investeringar ombord.

II.a (säkerhet ombord) II.b (selektiva redskap m.m.)

Överlåtbara fiskerätter. Detta omfattar inte fiskerättigheter i länder utanför EU.

II.e (fiskekvoter)

Bevarandeåtgärder. Berörs inte av WTO-förslaget.

(?)

Investering i utrustning. I stort sett OK, men se upp så att det inte blir stöd till ökade fångster.

II.b (selektiva redskap m.m.)

(?)

Innovation och bevarande. OK till det mesta, men observera att punkten innehåller provfiske. Det är viktigt att detaljreglerna utformas bra.

Undantag för provfiske saknas. Problem?

Återställa biologisk mångfald. Det mesta OK. Observera 1.b (fasta eller flyttbara anläggningar), möjligen kan det beröras av förbudet mot investeringar i hamnar m.m.

Inga undantag finns för investeringar i infrastruktur. Dock omfattar förbudet endast åtgärder som är specifika för havsfisket.

Energieffektivitet m.m. OK med WTO på grund av undantaget

II.b (minskad miljöpåverkan)

40.1

Investeringar ombord i ökad kvalitet. Syftar till att kunna använda fisk som inte får kastas tillbaka, men kan ändå omfattas av förbudet mot stöd till investeringar i fiskefartyg i I.1.a.

Inget undantag finns för kvalitet. Möjligen kan EU åberopa II.b.2 och 3 (minskad miljöpåverkan, uppfylla förvaltningskrav)

Tabell slags stöd till fisket i olika länder 2000, miljonerMöjligen dollar II.b.2 och 3 (minskad 40.2 1. Olika F Investeringar ombord för bättre användning av 41

oönskade fångster. Tveksamt om detta klarar WTO-kraven.

miljöpåverkan, uppfylla förvaltningskrav)

Investeringar i infrastruktur. I den mån infrastruk-

Inga undantag finns för investeringar.

turen är specifiki förhållande för havsfisket torde stöden vara Tabell 1. EU:s reformförslag till WTO-texten förbjudna enligt I.1.d.

Inlandsfiske. Omfattas inte av WTO-förslaget.

43-57

Stöd till vattenbruk. Omfattas inte av WTO-förslaget.

58-67

Fiskeberoende områden. Omfattar i stort sett samma åtgärder som till enskilda fiskare. Se kommentar per åtgärd ovan.

(?)

Planer för produktion och saluföring. Stöd till att ta fram planerna är OK med WTO-förslaget. Däremot beror det på vad som avses med stöd för att genomföra dem.

Privat lagring. Om detta tolkas som prisstöd är det förbjudet enligt I.1.f.

(?)

Saluföring. Stöd till certifiering och gårdsförsäljning är OK med WTO-förslaget. Oförsiktigt stöd till marknadsföring kan uppmuntra till ökad konsumtion av arter från hotade bestånd, möjligen problem med artikel IV.

Investering i beredning av produkter. Om stödet går specifikt till beredning av produkter från havsfiske i anläggningar nära hamnen torde det strida mot I.1.d.

Inga undantag finns för prisstöd.

Inga undantag finns för investering i hamnar

Inga problem

Risk att åtgärden inte är förenlig med WTO-förslaget

(?) Beror på detaljförordningen

Det är svårt att förutspå hur EU:s reform kan påverka unionens agerande i WTO. EU torde dock ha ett starkt intresse av att någon form av internationella regleringar införs. Krasst uttryckt kan EU:s strävan mot hållbarare fiske annars bara leda till att andra länder ökar sina uttag ur samma bestånd. En stor fråga som faller utanför EU-reformen är bränslesubventionerna. Detta är något som flera medlemsländer tillämpar, däribland Sverige. Om ordförandens förslag gick igenom skulle det förbjuda alla stöd till driftskostnader för fiskefartyg, vilket inkluderar bränsle. Det är dock inte klart i vilken omfattning bränslesubventioner till all sjöfart ska omfattas av ett sådant förbud, eftersom reglerna bara gäller stöd som är specifika för fisket.

Innehåll 1 Inledning.................................................................................................... 1

1.1 Syfte................................................................................................................................ 1 1.2 Metod och avgränsning.......................................................................................... 1 1.3 Disposition................................................................................................................... 2

2 Bra och dåliga stöd................................................................................. 2

2.1 2.2 2.3

Stöd till fisket............................................................................................................... 3 Förvaltning av fiskeresursen.................................................................................. 5 2.2.1 Internationell förvaltning av fiskeresursen........................................... 6 Förhållandet mellan stöd och förvaltning........................................................ 6

3 Fiske och fiskeriprodukter i WTO....................................................... 7

3.1 Subventionsavtalet idag.......................................................................................... 7

4 EU:s stöd till fiskerinäringen................................................................ 8

4.1 4.2 4.3 4.4

Marknadsåtgärder..................................................................................................... 8 Fiskepartnerskapsavtal............................................................................................ 8 Direktstöd: fiskeriprogrammet (EFF)................................................................... 9 Andra åtgärder..........................................................................................................11

5 WTO-förhandlingarna om fiske.......................................................11

5.1 Förslag till WTO-reglering av fisket....................................................................12 5.2 Diskussionen i WTO-förhandlingarna...............................................................13

6 Förslag till ny gemensam fiskeripolitik..........................................15

6.1 6.2 6.3 6.4

Grundförordningen.................................................................................................15 Europeiska havs- och fiskerifonden...................................................................16 6.2.1 Åtgärder i den nya fiskeripolitiken.........................................................16 Marknadsordningen...............................................................................................19 6.3.1 Producentorganisationer och branschorganisationer.....................20 6.3.2 Interventionsåtgärder..................................................................................20 6.3.3 Handelsnormer..............................................................................................20 6.3.4 Konsumentinformation...............................................................................20 6.3.5 Marknadsinformation..................................................................................21 Fiskepartnerskapsavtalen.....................................................................................21

7 Analys av EU- och WTO-förslagen...................................................21

7.1

Centrala frågor i båda processerna...................................................................22 7.1.1 Skrotningspremien.......................................................................................22 7.1.2 Småskaligt fiske..............................................................................................23 7.1.3 Fiskepartnerskapsavtal................................................................................24 7.1.4 Investeringar ombord på fiskefartyg......................................................25

7.2

7.3

Övriga åtgärder i EU-reformen...........................................26 7.2.1 Hållbar utveckling av fisket......................................................................26 7.2.2 Hållbar utveckling för vattenbruket......................................................29 7.2.3 Hållbar utveckling i fiskeberoende områden....................................30 7.2.4 Åtgärder för saluföring och beredning................................................30 7.2.5 Stöd till fiske i de yttre randområdena.................................................32 Bränsleskatterna.......................................................................................................32

8 Slutsats......................................................................................................33 Bilaga 1: Listning av stöd som föreslås i EHFF.................................35

Stöd som beviljas inom ramen för EHFF:..................................................................35 Avdelning V, kapitel I – hållbar utveckling av fisket..............................................35 Avdelning V kapitel II – Hållbar utveckling för vattenbruket.............................36 Avdelning V kapitel III – Hållbar utveckling i fiskeberoende områden..........37 Avdelning V kapitel IV – Saluförings- och beredningsrelaterade åtgärder..37 Avdelning V kapitel V– Kompensation för extra kostnader i de yttersta randområdena med avseende på fiskeri- och vattenbruksprodukter...........37

Bilaga 2. WTO-förslaget från 2007.......................................................38

1 Inledning EU håller på att reformera sin fiskeripolitik. Det förslag kommissionen har lagt fram har en tydligare inriktning på hållbar förvaltning än nuvarande fiskeripolitik. Huvudsyftet med förslaget är att säkra långsiktigt hållbara miljövillkor för fisket och vattenbruket och att se till att dessa kan bidra till tryggad livsmedelsförsörjning. Kommissionen försöker också få till en bättre samordning mellan de olika delarna i politiken för att på så sätt få alla delar att dra åt samma håll. Reformen ska enligt planerna börja tillämpas 2013. Samtidigt pågår fortfarande förhandlingar i WTO. En av de frågor parterna förhandlar om är nya regler för subventioner till produktion av olika varor, inklusive fiskeriprodukter. För fiskets del är det särskilt viktigt att uppmärksamma att förhandlingarna inkluderar en text om fiskesubventioner. Den texten syftar framför allt till att minska utfiskningen genom att förbjuda stöd som bidrar till överkapacitet eller till fiske på hotade bestånd. WTO-förhandlingarna inleddes redan 2001. I skrivande stund (mars 2011) ser det inte ut som om ett avslut är nära förestående. Tills vidare gäller Subventionsavtalet från 1995 för stöd till fiskerinäringen.

1.1 Syfte Jordbruksverket har, i samråd med Havs- och vattenmyndigheten samt Kommerskollegium, gjort en jämförande analys av de olika processerna utifrån ett WTOperspektiv. Syftet är att bättre förstå vilka kopplingar som finns mellan de båda processerna. Rapporten försöker därför besvara följande frågor: • Hur förhåller sig EU:s reform av den gemensamma fiskeripolitiken till de textförslag och åsikter som har förts fram i de pågående WTO-förhandlingarna? • Är de olika åtgärderna i EU-reformen förenliga med ordförandens textförslag i WTO-förhandlingarna? • Kan EU:s agerande i WTO-förhandlingarna påverkas av fiskerireformen? Rapporten diskuterar i mer detalj en del frågor det är stor skillnad i åsikterna inom WTO, exempelvis småskaligt fiske och bränslesubventioner.

1.2 Metod och avgränsning Jordbruksverket samrådde med internationella enheten på Havs- och vattenmyndigheten och med enheten för WTO på Kommerskollegium när rapporten togs fram. Rapporten beskriver de relevanta delarna av befintliga regelverk, reformen av den gemensamma fiskeripolitiken och WTO-förhandlingarna. Vi gör däremot inte någon genomgång av de delar som vi inte anser nödvändiga för att svara på frågeställningen, som till exempel tullar eller tvistlösning. 1

För WTO-förhandlingarna utgår vi från den text som ordföranden lade fram 2007. Detta är en text som det råder stor oenighet om, men vi har ändå valt att utgå från den eftersom det är den enda text som finns som innehåller konkreta textförslag och inte är en partsinlaga. Vi kompletterar detta med synpunkter som framförts senare i förhandlingarna. I det avseendet bygger vi framför allt på ordförandens sammanställning från april 2011.1 När det gäller reformen av den gemensamma fiskeripolitikens alla delar baseras rapporten på kommissionens förslag som presenterades den 13 juli 2011 samt 2 december samma år. Vi har alltså inte tagit någon hänsyn till diskussioner som förts efter de datumen. Närmare bestämt tar vi upp följande EU-dokument: • KOM (2011)425 slutlig – gemensamma fiskeripolitiken • KOM(2011)216 slutlig – marknadsordningen • KOM(2011)804 slutlig – stödåtgärder i den nya fonden EHFF • KOM(2011)424 slutlig – externa dimensionen.

1.3 Disposition Vi inleder rapporten med en övergripande diskussion kring olika typer av stöd: skillnaden på bra och dåliga stöd och vilka länder som använder vilka typer. De två följande kapitlen redogör översiktligt för vilka regler som gäller idag. Kapitel 3 beskriver WTO-regelverket och kapitel 4 redogör för hur EU:s gemensamma fiskeripolitik ser ut idag. De pågående diskussionerna inom både WTO och EU redovisas i kapitel 5-6. Rapporten avslutas med analyser och slutsatser i kapitel 7-8. I bilaga 1 och 2 listar vi dels alla åtgärder som föreslås finnas med i EU:s nya fiskeripolitik, och dels vår bedömning av om de är förenliga med WTO-förslaget eller inte. I bilaga 3 återger vi det förslag som fiskeförhandlingarnas ordförande lade fram i WTO 2007.

2. Bra och dåliga stöd Exakt vad man menar med stöd beror på i vilket sammanhang ordet används. Förenklat kan man dock säga att ett stöd innebär en finansiell förmån för individen eller företaget från stat eller offentlig myndighet. WTO:s definition inkluderar bland annat direktstöd, skattemässiga incitament, räntesubventioner och tillhandahållande av varor och tjänster. Även kreditgarantier ingår, på vissa villkor. Däremot ingår inte marknadsprisstöd eller statlig infrastruktur som inte kan kopplas till en viss sektor. Många stödformer har oönskade effekter, och kan ibland vara rent skadliga. De kan till exempel snedvrida handeln eller produktionen, och leder därmed till en 1

Förslaget från 2007 finns i dokument TN/RL/W/213. Roadmap från april 2011 finns i dokument TN/RL/W/254.

ineffektiv resursfördelning. En annan närliggande risk är att stöden inte gynnar den avsedda parten, utan förmånerna försvinner till andra produktionsled. En annan typ av oönskad effekt är att stöd kan ha en negativ effekt på miljön. De senaste åren har de miljöskadliga stöden allt mer kommit i fokus. Inom konventionen om biologisk mångfald har man beslutat (2010 i Nagoya) att miljöskadliga stöd ska ha fasats ut senast år 2020. Samma mål återfinns i EU-kommissionens meddelande Färdplan för ett resurseffektivt Europa.2 De menar också att om EU slutar använda miljöskadliga stöd så skulle det ge ekonomiska, samhälleliga och miljömässiga fördelar, och kunna leda till ökad konkurrenskraft.

2:1 Stöd till fisket Fiskekapaciteten i världens fiskeflottor är för stor i förhållande till fiskresurserna. Det beror bland annat på att länder runt om i världen har gett stöd för att bygga ut fiskeflottorna. Enligt Kahn et al3 är fiskeflottans kapacitet dubbelt så stor eller till och med tre till fyra gånger större än vad fiskebestånden klarar av. Vissa stöd till fiskesektorn gör det lönsamt för fiskefartyg att fortsätta fiska trots att resurserna minskar. Utan stöd skulle delar av fisket drivas med förlust, och förmodligen snart läggas ner. Stöd som bidrar till kapacitetsökning inom fiskesektorn snedvrider marknaden samtidigt som de bidrar till utfiskningen av hav och insjöar. Emellertid är inte alla stöd till fiskesektorn negativa för fiskbestånden. Stöd som är riktade mot förvaltning, kontroll samt forskning och utveckling kan vara positiva för bestånden. Det har gjorts ett antal olika försök att uppskatta storleken på stödet till fisket. Bland annat har FAO och WWF gjort sådana studier. Ett av de senaste försöken som har gjorts har utförts av en grupp forskare vid University of British Columbia i Canada. Där uppskattades de globala stöden till fisket 2003 till 25-29 miljarder dollar. Studien gjorde följande uppdelning av stöden till fisket utefter deras påverkan på bestånden.

Bra:

Fiskeförvaltning och kontroll Forskning och utveckling

Dåliga: Skattereduktioner Tredjelandsavtal (inte avtalen i sig utan själva stödet) Modernisering och nybyggnation av fartyg Investeringar i hamnar och renoveringsprogram Utveckling av fisket och servicen till yrkesfiskarna och fartygen Marknadsföringsstöd, stöd till beredningsindustri och lager.

2 3

KOM(2011)571 Khan, A., Sumaila, U.R., Watson, R., Munro, G., Pauly, D., 2006. The nature and magnitude of global fisheries subsidies. In Sumaila, U.R., Pauly, D. (eds), Catching more bait: a bottom-up re-estimation of global fisheries subsidies (2nd version, 2007). Fisheries Centre Research Reports 14(6), pp 5-37. Fisheries Centre, the University of British Columbia, Vancouver, Canada

Tveksamma: Inkomststöd till fiskare vid omskolning, tillfälligt stillaliggande m.m. Skrotningspremier Stöd till landsbygdsutveckling för fiskarområden Den här klassificeringen avser i första hand i-länderna. En del av de stöd som klassificeras som dåliga i sammanställningen ovan kan vara bra i en del av de minst utvecklade länderna, i den bemärkelsen att de minskar trycket på bestånden. Detta gäller främst investeringar i hamnar, förbättrade landningsmöjligheter samt stöd till beredningsindustri och lager. Dessa typer av stöd gör att en större andel av fångsten kan utnyttjas. Den positiva effekten torde emellertid endast finnas i ett uppbyggnadsskede. Därefter blir även dessa stöd produktionsdrivande och negativa för fiskresursen. I de flesta i-länderna håller stödsystemen på att utvecklas så att man alltmer går från dåliga till bra stöd. Diagramet nedan bygger på relativt gamla uppgifter, från år 2000, men torde ändå ge en bra bild av hur fördelningen av bra, tveksamma och dåliga subventioner fördelar sig mellan olika länderkategorier. Bränslesubventioner ingår inte. I gruppen u-länder ingår stora fiskenationer som Kina, Indien, Indonesien, Brasilien och Thailand. Figur 1. Olika slags stöd till fisket i olika länder 2000, miljoner dollar 16 000 14 000

Milj USD

12 000 10 000 8 000 6 000 4 000

Tveksamma

2 00

Dåliga Bra

MUL

Övriga U-länder

I-länder

FD Öststater

Källa: Kahn 2006 via Havs- och vattenmyndigheten

Som framgår av figuren är det de stora u-länderna som står för de största stöden räknat i absoluta tal. De använder sig också i stor utsträckning av stöd som bidrar till att urholka bestånden och snedvrida handeln. Även de minst utvecklade länderna (MUL) har en liknande stödfördelning. I-länderna är inte skuldfria, men satsar en betydligt större del av sitt totala stöd på förvaltning, kontroll och forskning. Bilden kan kompletteras med data om enskilda länder. I tabellen nedan ingår även bränslesubventioner, i den mån det funnits uppgifter om det. 4

Tabell 2. Grad av stöd i enskilda länder år 2000, miljoner dollar. Land

Landat värde

Subventioner Bra

Dåliga

Tveksamma

8 138

637

1 950

549

Japan USA Ryssland Indien Kina Brasilien Bangladesh Myanmar

13 246 4 546 2 762 2 420 11 458 1 209 169 667

2 807 936 574 240 12 75 10 41

544 92 471 3 876 365 1 910 49 164

579 29 149 148 484 3 10 40

Bränsle

1 115 184 491 233 1 814 61 8

Bränsle + dåliga/LV

Totala/ LV

3 137

24 %

39 %

5 046 1 242 1 686 4 497 2 676 2 050 78 247

13 % 6% 35 % 170 % 19 % 163 % 34 % 25 %

38 % 27 % 61 % 186 % 23 % 170 % 46 % 37 %

Totalt

Källa: Kahn mfl (2006) via Havs- och vattenmyndigheten

I absoluta tal är det Japan som ger de största stöden, omkring fem miljarder dollar, tätt följt av Indien med 4,5 miljarder dollar. Sett i förhållande till fångstens värde är dock de japanska stöden inte särskilt uppseendeväckande. Då är det istället Indien och Brasilien som ger de högsta stöden. Enligt studien uppgår värdet av det sammanlagda stödet i dessa länder till betydligt större belopp än vad hela fångsten är värd. Studien innehåller inte någon uppgift om EU-ländernas bränslesubventioner. Flera av medlemsländerna har dock sådana, vilket betyder att totalsiffrorna för EU underskattar stöden till fisket inom EU år 2000. Vi vill för EU:s del också påminna om att fiskeripolitiken har reformerats sedan det år tabellen avser. EU har alltså redan idag en mindre andel dåliga stöd än vad som sägs ovan, och i och med den pågående reformen finns goda möjligheter att den andelen ska minska ännu mer. Det är förstås möjligt att även andra länder har börjat ändra inriktning på sin politik sedan tabellen ställdes samman, men det har vi tyvärr inga uppgifter om.

2.2 Förvaltning av fiskeresursen Havens resurser har traditionellt kunnat utvinnas av vem som helst utan begränsningar. När många fiskare konkurrerar om fångsten blir det rationellt för varje enskild fiskare att överinvestera i fartyg och utrustning, för att på så sätt öka sin kapacitet och försäkra sig om fångst. Subventioner har gjort det än lättare för yrkesfiskarna att öka fångstkapaciteten. Trots att det ligger i alla fiskares gemensamma intresse att bevara och vårda de marina resurserna finns det inga företagsekonomiska skäl för en enskild fiskare att väga in beståndens framtida utveckling i sitt agerande. De som gör det riskerar att utkonkurreras av andra fiskare. Vid fritt tillträde till fisket är risken därmed stor att den totala fiskeansträngningen överstiger nivån för den maximala hållbara fångsten, med överfiske som resultat. För att lösa fiskets problem måste alla fiskare tillsammans begränsa sitt fiske till en nivå inom de biologiska gränserna. För det krävs i de flesta fall institutioner som förvaltar fisket så att det bedrivs på ett ekonomiskt och biologiskt hållbart vis. 5

Fiskeförvaltningen har tre viktiga funktioner: att bevara de marina resurserna, att fördela fiskerättigheterna och att kontrollera yrkesfiskarna. Den del av havet där ett land har suveräna rättigheter till marina resurser, däribland fisk, sträcker sig 200 nautiska mil4 ut från kusten och benämns EEZ, exklusiv ekonomisk zon. Havet utanför detta är internationellt, vilket betyder att alla har fritt tillträde. Detta regleras i Havsrättskonventionen. Fisk och andra marina djur bryr sig inte om territoriala gränser utan förflyttar sig mellan länders ekonomiska zoner. Till viss del gör yrkesfiskarna detsamma. Att fisk vandrar mellan olika ekonomiska zoner gör att det finns ett stort behov av att samordna förvaltningen, eftersom flera länder fiskar på samma bestånd. EUs EEZ förvaltas gemensamt av samtliga medlemsländer och aktuella grannländer.

2.2.1 Internationell förvaltning av fiskeresursen För att få till stånd ett långsiktigt hållbart fiske behövs det samarbete i gemensamma strukturer som är öppna för alla berörda parter. Detta är dock svårt att skapa, eftersom fisket sker både på internationella och nationella vatten. I dag finns ett antal olika regionala fiskeriorganisationer, RFO, vars primära syfte är att tillhandahålla ett effektivt forum för internationellt samarbete. Målsättningen är att stater ska kunna komma överens om åtgärder för att bevara och förvalta olika fiskebestånd. Idag täcks merparten av världshaven av en eller flera regionala fiskeriorganisationer. De är den främsta mekanismen för att uppnå samarbete mellan fiskande länder, och är avgörande för en effektiv förvaltning av internationella fiskeavtal. Medlemsstater som inte vill delta kan dock inte tvingas att ansluta sig till regionala avtal, och stater som inte är parter i regionala avtal är inte bundna av dess bestämmelser. Behovet av regional förvaltning ökar i takt med att fler fiskbestånd är överfiskade eller fullt utnyttjade, samtidigt som det illegala, oreglerade och orapporterade fisket växer och fiske på känsliga djupvattenområden tilltar. Det betyder att kraven ökar på de regionala fiskeriorganisationerna. I många fall har försök gjorts både med frivilliga och bindande instrument, men trots den kraftiga utvecklingen av förvaltningsinstrument och att regionala fiskeriorganisationer nu täcker nästan alla havsområden har resultaten varit blandade och i många fall inte särskilt framgångsrika. Det är viktigt att framhålla att även om merparten av världshaven täcks av minst en regional fiskeriorganisation så är det inte säkert att förvaltningen fungerar tillfredsställande. Organisationerna fungerar inte bättre än vad som är möjligt med tanke på de ingående medlemsländernas politiska vilja, engagemang och institutionella förmåga.

2.3 Förhållandet mellan stöd och förvaltning En del länder menar att åtgärder som i och för sig kan vara miljöskadliga inte är det om det finns en effektiv förvaltning. Argumentet är här att genom att uttaget av fisk sätts till en långsiktigt hållbar nivå så spelar det ingen roll hur stor den tillgängliga kapaciteten är eftersom förvaltningen sätter gränser för uttaget.

Detta motsvarar ungefär 370 km.

Argumentet förutsätter att reglerna följs, att uttaget av fisk bestäms utifrån en bra vetenskaplig grund och att olika intressenter inte har möjlighet att påverka utformingen av regler och fiskekvoter. Av erfarenhet vet vi att så inte alltid är fallet. Argumentet bortser också från att stöden gör fisket mer lönsamt och håller kvar resurser i drift som annars skulle ha försvunnit. Detta ger incitament att öka fångsterna och alltså att bryta mot de regler och kvoter som finns. Man kan också vända på frågan och undra om det är möjligt att åstadkomma en effektiv förvaltning med subventioner. Det finns nationalekonomiska studier som med hjälp av ekonomisk teori stödjer bägge argumenten.5

3. Fiske och fiskeriprodukter i WTO Fiskesektorn omfattas i WTO-sammanhang inte av något heltäckande och varuspecifikt avtal. Tullarna på fiskeriprodukter har förhandlats med övriga industrivaror och avseende subventioner för fiskesektorn så tillämpas Avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder (ofta kallat Subventionsavtalet). WTO:s regler spelar roll eftersom det kan få konsekvenser att bryta mot dem. Det förutsätter att något land begär en formell prövning och lyckas bevisa sin sak, vilket är en lång och komplicerad process. Den kan dock mynna ut i att det klagande landet får rätt att begära kompensation eller att ta ut strafftullar på produkter från det land som infört den otillåtna åtgärden. Det finns inget som säger att sådana strafftullar måste avse samma slags produkter som tvisten gäller, utan de kan drabba vilka produkter som helst. De WTO-regler som idag gäller för hur stöd till fisket får utformas finns i Subventionsavtalet. Vi beskriver därför huvuddragen i detta i ett separat avsnitt nedan.

3.1 Subventionsavtalet idag WTO:s subventionsavtal gäller stöd som specifikt avser en viss sektor,vissa företag eller vissa regioner. Det betyder att det inte omfattar skatter och överföringar som inte gynnar en sektor framför en annan. Stöd till fiskerinäringen måste alltså uppfylla reglerna i Subventionsavtalet. Det avtalet identifierar ett fåtal förbjudna stöd. Övriga stöd är angripbara. Förbjudna stöd är exportstöd och stöd som diskriminerar import till förmån för inhemska produkter. För sådana åtgärder behöver ett klagande land inte bevisa att åtgärden orsakat någon skada för att kunna begära en panelprövning av stödet. Det räcker med att visa att stödet faktiskt är av det förbjudna slaget. Angripbara stöd är alla andra åtgärder. Grundregeln är att länder inte ska skada varandras inhemska industri eller allvarligt skada andra länders intressen. ”Allvarlig skada” är en nyckelfras som antas vara uppfylld i en del fall, och som måste bevisas i andra fall. Se till exempel Världsbanken The Sunken Billions – the justification for fisheries reform från 2009, eller OECD Subsidies in the OECD fisheries sector från 2002.

Allvarlig skada anses uppstå om • det totala stödet till en produkt uppgår till mer än fem procent av dess värde • stödet syftar till att täcka verksamhetsförluster hos näringen eller enskilda företag • staten skriver av skulder. Det är dock möjligt för den angripna medlemmen att försvara sig mot antagandet. Om den kan bevisa att det inte uppstått någon skada så är stöden godtagbara. Allvarlig skada kan, men måste inte, uppstå i situationer där marknaderna påverkas. Det klagande landet måste kunna visa att stödet haft en negativ effekt på deras export till det stödjande landet eller till tredje land, eller att den stödda produkten blivit betydligt billigare än likartade produkter, eller att det stödjande landet ökat sin marknadsandel betydligt. Det räcker alltså inte med att visa exempelvis att exporten minskat, utan man måste också bevisa att det beror på stödet. Det finns en del situationer som gör att ett land förlorar rätten att hävda att ett annat lands stöd har en marknadsstörande effekt. Det gäller till exempel om det klagande landet använder sig av exportrestriktioner eller inte uppfyller kvalitetskraven i mottagarlandet.

4 EU:s stöd till fiskerinäringen EU:s fiskeripolitik består av flera delar. Här ger vi en kortfattad översyn av de delar som innebär finansiella transaktioner till sektorn och som därmed kan påverkas av diskussionerna inom WTO. Vi går inte in på detaljer om hur de olika delarna administreras eller finansieras.

4.1 Marknadsåtgärder En rad åtgärder syftar till att hålla priserna uppe för att på så sätt trygga inkomsterna för aktörerna. De viktigaste åtgärderna av det här slaget är följande: • tullar på importen (ligger ofta inom intervallet 10-20 procent) • intervention, i form av återtag6, privat lagring och stöd till förädling • stöd till producentorganisationer för att upprätta verksamhetsprogram • kompensation till fiskare som fiskar tonfisk • stöd till saluföring

4.2 Fiskepartnerskapsavtal Fiskepartnerskapsavtalen utgör en central del av den externa delen av EU:s gemensamma fiskeripolitik. För närvarande har EU avtal och protokoll med ett Återtag betyder i princip att man betalar för produkter som kasseras.

femtontal utvecklingsländer i Afrika, Indiska oceanen och Stilla havet. Avtalen innebär att EU köper fiskerättigheter i ländernas vatten och ger även stöd till utveckling av ländernas fiskesektor. Samtliga avtal avser tonfisk, men de största avtalen omfattar även fiske efter andra arter. EU-fartyg fiskar årligen omkring 500 000 ton till ett försäljningsvärde av 2 miljarder euro7. År 2010 betalade EU ungefär 125 miljoner euro för dessa avtal. Dessutom får de berörda länderna ersättningar från fiskeföretagen på omkring 50-60 miljoner euro.8 Det enskilt största avtalet är det med Mauretanien – det står ensamt för omkring hälften av de totala fångstkvantiteterna. En stor del av de kvantiteterna utgörs av sardin- och makrillarter. Även Guinea-Bissau är ett viktigt land. Tills ganska nyligen var även Marocko det, men för närvarande finns det inget aktivt protokoll med det landet. Därmed sker inte heller något fiske. Detta beror på att Europaparlamentet röstade nej till det protokoll som förhandlats fram. Nya förhandlingar har initierats. Många av avtalen avser endast tonfisk. De största rena tonfiskavtalen är med Seychellerna och Madagaskar. EU har idag inget stort behov av de här avtalen, eftersom importen klarar av att täcka upp underskott i den egna produktionen. Istället handlar avtalen i första hand om att ge fiskemöjligheter för medlemsstater med en stor fiskeflotta som är anpassad för fiske i avlägsna vatten. Med fiskemöjligheterna följer sysselsättning och lönsamhet för de berörda medlemsländerna. Sverige har inga fartyg som fiskar inom ramen för dessa avtal. För närvaranden utnyttjas avtalen främst av Spanien, Portugal, Italien och Frankrike, men i några fall även av Storbritannien, vissa av de baltiska staterna, Irland och Grekland.

4.3 Direktstöd: fiskeriprogrammet (EFF) Ett antal åtgärder innebär direkta utbetalningar till näringen. Dessa åtgärder syftar bland annat till att modernisera sektorn. På senare tid har åtgärderna blivit allt mer inriktade på att minska fiskekapaciteten och göra fisket mer hållbart. På EU-nivå finns ett antal grundläggande regler för vilka åtgärder som är stödberättigande och hur mycket pengar som finns tillgängliga. Det är upp till medlemsländerna att utforma egna program som passar för just den egna situationen. I återstoden av det här avsnittet koncentrerar vi oss på det svenska fiskeriprogrammet. Det innehåller alltså inte exakt samma åtgärder som andra medlemsstaters program, men bör vara ganska typiskt. Det svenska fiskeriprogrammet sträcker sig över åren 2007-2013. Det omfattar knappt en miljard kronor, varav hälften kommer från EU-budgeten. Fiskeriprogrammet ska sträva mot de mål som redovisas nedan.

Walmsley, S.F., Barnes, C.T., Payne, I.A., Howard, C.A. (2007) Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements – Technical Report. May 2007. MRAG, CRE & NRI.

Enligt dåvarande Fiskeriverkets beräkningar

Under varje mål ger vi exempel på konkreta åtgärder i fiskeriprogrammet. En del åtgärder kan dock kopplas till flera olika mål, så exemplen nedan ska inte tolkas alltför snävt. Det finns dessutom fler åtgärder i fiskeriprogrammet än vad vi nämner nedan. Minska kapaciteten i den svenska fiskeflottan så att fisket anpassas till en långsiktigt hållbar beståndssituation Det nuvarande svenska fiskeriprogrammet innehåller en skrotningskampanj som nu är avslutad. I den erbjöds fiskare över 55 år ett avgångsvederlag. Det gick också att få en engångssumma när man skrotade ett fiskefartyg i samband med att man slutade som fiskare. Det går också att söka stöd för att omskola sig till annat än fiske, eller att bredda sin verksamhet till exempelvis turism eller beredning. Öka lönsamheten i fiskerinäringen Fiskare som inte fyllt 40 år kan söka stöd för att köpa ett begagnat fiskefartyg. Fiskare som ägnar sig åt småskaligt kustfiske kan utöver de vanliga investeringsstöden också söka stöd för exempelvis lokal kvalitetsmärkning, bättre kvalitet och ökad säkerhet. Vattenbruksföretag kan få stöd för att bland annat förbättra arbetsmiljön, minska negativa miljöeffekter eller skydda odlingarna mot rovdjur. De kan också få stöd för truckar och andra fordon som enbart används på företagets område. Företag med färre än tio anställda kan också få stöd för att köpa begagnad utrustning. Det finns också stöd för investeringar i hamnar. Dessa investeringar ska gynna flera företag inom havsfisket, och kan till exempel avse att modernisera kajerna, förbättra landning, beredning och lagring, eller utrustning för att reparera fiskefartyg. Andra investeringar kan sikta mer på bättre säkerhet eller miljö. Främja sysselsättning på landsbygden i anslutning till fiskerinäringen Företag som ägnar sig åt beredning eller försäljning9 av fiskeriprodukter kan söka stöd för att till exempel förbättra arbetsförhållandena eller minska negativa miljöeffekter. Det kan också handla om att utveckla och sälja nya produkter, eller att satsa på lokala produkter. Företagen kan få stöd för truckar och andra fordon som enbart används på företagets område. Företag med färre än tio anställda kan få stöd för att köpa begagnad utrustning. Fiskesamhällen eller fiskeområden kan gå samman och söka stöd för att utveckla sin region. Det finns idag 14 fiskeområden i Sverige. De kan till exempel få stöd för att utveckla nya produkter och marknader, utbilda sig eller bevara miljö- och kulturvärden inom det egna området. Minska de negativa miljöeffekterna som orsakas av svensk fiskerinäring Man kan bland annat få stöd för investeringar ombord, om dessa syftar till att minska de negativa miljöeffekterna. Det handlar dels om stöd till selektiva redskap, men också om stöd för att byta motor i vissa fartyg. Investeringen får inte leda till att fångstkapaciteten ökar. 9 Detaljister, restauranger och andra som säljer den färdiga produkten kan inte söka det här stödet.

Ett annat exempel är att vattenbruksföretag kan få stöd för att gå över till ekologisk produktion. Bidra till hållbar miljö och naturliga fiskebestånd Exempel på miljöåtgärder är stöd till att restaurera reproduktionsområden, att hjälpa fisken förbi vandringshinder, eller att bygga konstgjorda rev för att skydda fauna och flora. Det kan också handla om att sätta ut ål eller att köpa och transportera glasål.

4.4 Andra åtgärder EU finansierar också forskningsprojekt av olika slag, liksom kontroll och övervakning av fisket. Att medlemsstaterna inte står för hela kontrollkostnaden själva beror på att kontroll och övervakning är en mycket viktig del av fiskerpolitiken och kräver stora resurser. En viktig åtgärd som inte omfattas av fiskeriprogrammet är att den svenska fiskerinäringen inte betalar skatt på bränsle. Den subventionen gäller dock inte bara fisket, utan hela fartygsnäringen. Liknande subventioner finns i flera andra länder också, men är alltså inte ett EU-gemensamt beslut utan ett resultat av nationella skatteregler. Mer om bränslesubventioner finns i avsnitt 7.3. EU tillåter också att medlemsstaterna ger statligt stöd till fisket. Stödet till ett enskilt företag får uppgå till högst 30 000 euro under en treårsperiod, och det finns gränser för hur stora belopp varje medlemsland får dela ut. Stöden får inte vara av en typ som är förbjuden i dagens Subventionsavtal, och får inte heller avse köp av fiskefartyg eller på något annat sätt leda till ökad fiskekapacitet.

5 WTO-förhandlingarna om fiske Fiskeriprodukter berörs av flera olika WTO-avtal. Exempelvis innehåller dagens Subventionsavtal en del (blygsamma) begränsningar för stöden, och handeln med fiskeriprodukter omfattas av de generella reglerna om tekniska handelshinder och om sanitära och fytosanitära åtgärder. När det gäller tullarna på fiskeriprodukter förhandlas de tillsammans med andra icke-jordbruksprodukter (NAMA). En viktig skillnad jämfört med tidigare förhandlingsomgångar är att det nu finns en separat text om fiskeristöden. En viktig anledning är att dagens Subventionsavtal är svårt att tillämpa på fisket. Det finns två skäl till detta. Det ena är att det är svårt att bevisa att en viss åtgärd lett till skada. Det andra är att de skador som uppstår oftast inte är handelsstörande, utan skadar gemensamma bestånd. I dagsläget finns det alltså ingen reell WTO-reglering av stöden till fisket. Fisketexten skiljer sig en hel del från vad WTO brukar ägna sig åt, i och med att den är inriktad på att minska utfiskningen snarare än på att få bort handelsstörande beteenden. Det här beror bland annat på att det inte finns något internationellt organ som kan hantera bevarandefrågor – parterna använder WTO eftersom organisationen finns. 11

Att frågan förhandlas inom WTO och inte någon annanstans är en anledning till att förslaget endast berör havsfiske. Stöd till insjöfiske och vattenbruk betraktas ofta som nationella frågor och faller därmed utanför WTO:s verksamhetsområde. Fisketexten är tänkt att bli en bilaga till Subventionsavtalet. Resten av det här kapitlet handlar om förhandlingarna kring denna fiskeribilaga.

5.1 Förslag till WTO-reglering av fisket Ordföranden i förhandlingarna har bara lagt fram ett enda konkret textförslag, och det gjordes redan 2007. Som vi påpekat tidigare råder det stor oenighet bland WTO-länderna om detta förslag, och det kommer inte att gå igenom i sin nuvarande form. Vi jämför ändå kommissionens reformförslag med denna text eftersom det är den enda som finns. Grundtanken i ordförandens förslag är att förbjuda stöd som leder till överfiske och överkapacitet. Närmare bestämt skulle följande åtgärder förbjudas i det marina fisket, i alla fall för i-länderna: • stöd till att köpa, bygga om eller reparera fiskefartyg • stöd till överföring av fiske- eller servicefartyg till tredje land • stöd till driftskostnader för fiske- eller servicefartyg eller för hantering av vildfångad fisk • stöd till infrastruktur i hamnarna • inkomststöd • prisstöd • stöd som består av att staten betalat för tillträde till fiskevatten i ett annat land • stöd till fartyg som på något sätt håller på med illegalt, orapporterat eller oreglerat fiske Förslaget innehåller en del undantag från dessa regler. De skulle bland annat gå ut på att tillåta stöd som syftar till exempelvis ökad säkerhet för personalen eller till redskap som leder till minskade bifångster eller skador. Stöd för att ta fartyg ur bruk skulle också vara undantagna, förutsatt att det leder till att fiskekapaciteten faktiskt minskar. Stöd till utbildning och förtidspension skulle också vara tillåtet. Det finns också ett par mer generella bestämmelser. Den ena skulle förbjuda stöd till fiske på otvetydigt överfiskade bestånd, och den andra säger att inget land får skada fiskbestånd som andra länder har intressen i. Förslaget skulle innebära att alla länder som stödjer fisket på något sätt också förvaltar bestånden på ett sätt som syftar till att de inte ska bli utfiskade. Det innefattar bland annat fartygsregister, fångstkvoter, rapporteringskrav och övervakning av fartyg. Utöver de specifika reglerna som föreslås i fiskebilagan finns också de generella reglerna i Subventionsavtalet. Det kommer alltså även i fortsättningen att finnas 12

förbud mot bland annat exportstöd, och regler som begränsar möjligheten att til�lämpa stöd som stör andra länders handel eller produktion. Om förslaget skulle gå igenom i den nuvarande lydelsen skulle det innebära en klar skärpning av de internationella ramarna jämfört med vad som gäller idag. Dagens Subventionsavtal är helt inriktat på att undvika handelsstörande stöd; det innehåller inga regler alls om att minska utfiskningen. Det är uppenbart att ordförandens förslag bygger på en uppfattning om vad som är bra och dåliga stöd som stämmer väl överens med den vi redovisade i kapitel 2. De åtgärder som skulle förbjudas är sådana som antingen kan snedvrida produktionen eller uppmuntra till överkapacitet. WTO skulle däremot inte lägga några hinder i vägen för ”bra” stöd som forskning, rådgivning och miljöskydd10. Det är dock värt att notera att WTO-förslaget skulle tillåta en del åtgärder som Kahn et al (se avsnitt 2.1) betraktar som tveksamma eller rentav dåliga, till exempel marknadsföring, skrotning och stöd till landsbygdsutveckling i fiskeområden.

5.2 Diskussionen i WTO-förhandlingarna Parterna står mycket långt ifrån varandra i förhandlingarna. Alla håller visserligen med om att utfiskning är ett allvarligt problem och att det vore bra om man gjorde något åt det, men de är mycket oeniga om vem som ska göra vad. Här ger vi en översikt över några av de frågor som diskuteras mest i förhandlingarna. EU:s övergripande position har hela tiden varit att inte gå längre än vad den egna fiskeripolitiken medger. EU har varit ganska passivt i förhandlingarna, och kan sägas ligga mitt emellan den grupp som vill ha hårdare regleringar för att skydda bestånden och de länder som vill kunna fortsätta att ge stöd till fisket utan WTOinblandning. Utgångspunkt i förbjudna eller tillåtna stöd Ordförandens förslag från 2007 skulle i stort sett innebära att i-länderna inte får ge stöd till fisket, utom stöd som avser förvaltning, administration och andra åtgärder som är positiva för bestånden och miljön. Det finns en del stöd för den utgångspunkten, men många länder vill ha antingen mer tillåtande eller mer strikta regler. Vissa länder hade hellre sett att förslaget utgick från att alla åtgärder är tillåtna utom de som uttryckligen var förbjudna. Andra anser att man tvärtom borde ha en ännu striktare princip, och utgå från att alla stöd är förbjudna om de inte uttryckligen är tillåtna. De som argumenterar för att förbjuda så få stöd som möjligt hävdar att förbud mot enskilda åtgärder inte behövs om landet förvaltar sina bestånd på ett hållbart sätt. Den linjen drivs av en ganska liten men tongivande grupp, vars främsta förespråkare är Japan, Sydkorea och Taiwan.

Med viss reservation för hur detaljreglerna utformas: mer om detta i kapitel 7.

Generellt förbud mot fiske på hotade bestånd Enligt ordförandens förslag från 2007 skulle det inte vara tillåtet att ge stöd till fiske på otvetydigt överfiskade bestånd11. En del länder betraktar detta som ett komplement till de specifika förbuden mot till exempel prisstöd eller investeringar i fiskekapacitet. De menar att ju mer urvattnad förbudslistan blir, desto viktigare är det att ha ett generellt förbud mot fiske på hotade bestånd. Andra länder anser däremot att en sådan bestämmelse är alltför vag och svårtillämpad. Ett problem i diskussionerna är att det inte alltid går att fastställa om ett bestånd är överfiskat eller inte, eller vilken organisation som skulle avgöra det. FAO gör visserligen regelbundna bedömningar av världens fiskebestånd och använder bland annat kategorier som överexploaterat och utfiskat, men det är inte säkert att alla länder skulle acceptera sådana klassificeringar om de skulle föra med sig begränsningar i fiskemöjligheterna. Det är inte heller alltid möjligt att vetenskapligt fastställa ett bestånds status eftersom data saknas12. Ett alternativ som har diskuterats i WTO är att istället utgå från historisk fiskenivå – om fångsterna minskat kraftigt på senare år kan man misstänka att beståndet är överfiskat. En sådan bestämmelse är dock inte problemfri den heller, eftersom den förutsätter att man har tillgång till någorlunda korrekt rapportering av fångsternas storlek under flera år. Förbud mot enskilda åtgärder Diskussionerna har behandlat samtliga åtgärder som föreslås bli förbjudna, men vissa förslag är mer kontroversiella än andra. Meningarna går som mest isär för bränslesubventioner. Vissa länder anser att dessa subventioner inte alls bidrar till överkapacitet, medan andra däremot menar att de är en starkt bidragande orsak och därför bör förbjudas. Stöd till infrastruktur har också diskuterats mycket. De diskussionerna verkar dock ha förvirrats något av att en del länder tolkat förbudet bredare än det är avsett. Stöd till infrastruktur generellt är inte ett specifikt stöd till just fiskenäringen, och omfattas inte av förbudet. Om infrastrukturen nästan uteslutande används av fiskerinäringen, exempelvis investeringar i eller nära hamnar, så kan den dock komma att beröras. Undantag för småskaligt fiske Många delegationer, både i- och u-länder, har framfört önskemål om ett generellt undantag för småskaligt fiske. I-länderna vill att det ska vara tillåtet för samtliga länder att subventionera det småskaliga fisket samtidigt som u-länderna vill att detta enbart ska vara tillåtet för u-länder. Mer om småskaligt fiske finns i avsnitt 7.1.2.

Den engelska term som används är unequivocallly overfished.

För Nordostatlanten finns dock data från ICES (International Council for the Exploration of the Seas)

Undantag för u-länder En stor fråga i förhandlingarna är i vilken utsträckning u-länderna ska omfattas av de nya restriktionerna. Detta är dock inte en fråga som har någon tydlig koppling till EU:s fiskerireform, så vi redovisar inte u-landsdiskussionen här (utom i samband med tänkbara effekter av att tillåta generösa undantag för ”småskaligt fiske” i u-länderna).

6 Förslag till ny gemensam fiskeripolitik EU:s nuvarande fiskeripolitik har inte löst problemen inom sektorn. Det betyder att bestånden inte förvaltas på ett hållbart sätt. Fiskeflottan är för stor, och politiken uppmuntrar kortsiktiga beslut. Den 13 juli 2011 presenterade kommissionen därför ett förslag till ny fiskeripolitik. Det innehåller flera delar: • förslag om ny gemensam fiskeripolitik • förslag om ny marknadsordning • meddelande om den gemensamma fiskeripolitikens externa dimension • meddelande som förklarar sambandet mellan de olika delarna Den 2 december 2011 presenterade kommissionen den sista delen i reformpaketet genom förslaget till en ny Europeisk havs- och fiskerifond (EHFF). Förslaget har en tydligare inriktning på hållbar förvaltning än nuvarande fiskeripolitik. Huvudsyftet med förslaget är att säkra långsiktigt hållbara miljövillkor för fisket och vattenbruket och att se till att dessa kan bidra till tryggad livsmedelsförsörjning. Kommissionen försöker också få till en bättre samordning mellan de olika delarna i politiken för att på så sätt få alla delar att dra åt samma håll.

6.1 Grundförordningen Huvudsyftet med förslaget till en ny grundförordning är att säkra långsiktigt hållbara miljövillkor för fisket och vattenbruket och att säkra att dessa kan bidra till tryggad livsmedelsförsörjning. De viktigaste inslagen är följande: • Inom ramen för GFP:n ska försiktighetsansatsen tillämpas. Bestånden ska återhämta sig till 2015 och förvaltas på en nivå över maximalt hållbart nyttjande. • Fleråriga förvaltningsplaner ska utarbetas och syfta till att återställa bestånden till maximalt hållbart nyttjande. Där så är tillämpligt ska flerartsplaner utarbetas. • Utkast ska stegvis fasas ut och all fångst som fångas måste landas och räknas av kvoten. År 2014 ska det gälla för det pelagiska fisket (bland annat sill, 15

makrill, blåvitling). År 2015 ska det gälla för torsk, kummel och tunga. Till år 2016 ska det gälla för i stort sett alla övriga kommersiella arter. • Regionaliseringen ska öka. Europaparlamentet och rådet föreslås fatta beslut om långsiktiga planer med tydliga målsättningar (maximal hållbart nyttjande till år 2015) och därefter låta medlemsländerna själva lägga fram förslag på bevarandeåtgärder för att uppnå målen med dessa planer. • Medlemsstaterna ska införa ett nationellt system för överförbara fiskerättigheter för alla fartyg med undantag för fartyg med passiva redskap under 12 meter. • Vid fiskeavtal med länder utanför EU (partnerskapsavtal) ska fiske endast bedrivas på ett reellt överskott i enlighet med havsrättskonventionen. Vidare ska även sådant fiske leda till maximalt hållbart nyttjande. • De rådgivande regionala nämndernas (RAC) mandat breddas. De ska kunna ge rekommendationer till både kommissionen och medlemsstaterna, påtala problem med fiske och vattenbruk samt bidra till datainsamling. Reformerna ska inte bara gälla EU:s eget fiske, utan EU ska också arbeta för fiskeripolitikens mål på internationell nivå. Det påverkar bland annat partnerskapsavtalen, som inte bara ska bidra till hållbart fiske utan dessutom innehålla en klausul om mänskliga rättigheter.

6.2 Europeiska havs- och fiskerifonden Fonden ska i första hand användas för att finansiera fiskeripolitiken. Den finansierar dock också tre ytterligare områden: • vissa åtgärder inom havsrätten • hållbar utveckling av fiskeområden • den integrerade havspolitiken. Dessa områden låg tidigare i olika finansieringsinstrument. Förändringen innebär att de olika områdena kopplas starkare till målen med fiskeripolitiken. Samtliga åtgärder måste uppfylla målen med fiskeripolitiken för att få genomföras. Om stödmottagarna eller medlemsstaten brutit mot de gemensamma reglerna kan de inte få stöd från fonden. Det här innebär att fokus ska ligga på att främja sysselsättningen, förstärka konkurrenskraften, skydda miljön och uppmuntra till en effektivare användning av resurserna. Reformen innebär att EU satsar mer på vattenbruk och på åtgärder som syftar till att höja produkternas värde (exempelvis genom stöd till produktutveckling och marknadsföring). Reformen innebär också att marknadsåtgärderna hamnar under samma tak som övriga stödformer. Åtgärder som stöd till producentorganisationer och till privat lagring ska alltså omfattas av de nationella programmen. Dagens stöd till fiskeområden finns kvar i reformen, även om vissa ändringar görs. 16

6.2.1 Åtgärder i den nya fiskeripolitiken I det här avsnittet beskriver vi de olika stöd som föreslås inom ramen för den nya fonden. Åtgärder för hållbar utveckling för fisket Den nya fonden (EHFF) har många gemensamma drag med den nuvarande förordningen (EFF), men vissa åtgärder har tagits bort och andra har tillkommit. Åtgärder som liknar åtgärder inom EFF är exempelvis stöd för investeringar ombord och utrustning för att förbättra fiskarnas arbetsförhållanden (artikel 33) och stöd för att förbättra fiskeredskapens storleks- eller artsselektivitet (artikel 36). Exempel på nyheter är stöd till utformning, övervakning och utvärdering för system för överlåtbara fiskenyttjanderätter (artikel 34), stöd till genomförande av bevarandeåtgärder (artikel 35, 37 och 38) samt stöd kopplade till det nya utkastförbudet och omhändertagande av oönskade fångster (artikel 40 och 41). Det sistnämnda innebär exempelvis att stöd kan beviljas för investeringar ombord för att förbättra användningen av oönskade fångster. Vissa områden har fått större fokus. Ett exempel är åtgärder för att öka samarbetet mellan fiskare och vetenskapsmän, såsom stöd för att bilda nätverk (artikel 30), samt stöd för att genomföra innovationsprojekt i samarbete med tekniska och vetenskapliga organ (artikel 28). Härutöver finns åtgärder som främjar diversifiering av fiskeföretag, bl.a. nystartande av verksamhet utanför fiskets ram och en anpassning i efterhand av fiskefartyg (artikel 32). Åtgärder för hållbar utveckling för vattenbruket I likhet med EFF har förslaget ett tydligt fokus på åtgärder som främjar utvecklingen av ett ekologiskt och ekonomiskt bärkraftigt vattenbruk. Åtgärderna är i huvudsak riktade mot främjandet av innovationer (artikel 45) och att förstärka konkurrenskraft för små och medelstora vattenbruksföretag (bland annat artikel 47 och 48). En nyhet i EHFF är att man för första gången försöker främja nya former av vattenbruk med stor tillväxtpotential, som vattenbruk till havs och icke-livsmedelsvattenbruk (artikel 46). Detta innebär att EHFF får bevilja stöd för investeringar i utvecklingen av dessa verksamheter. En annan viktig förändring är att EHFF lyfter fram främjandet av nystartade småföretag inom vattenbruk (artikel 51) och entreprenörskap, som bland annat innebär att stöd får ges till investeringar som ger vattenbruksprodukterna ett mervärde och ökar möjligheten att diversifiera inkomsterna (artikel 47). För att avsevärt minska vattenbrukets inverkan på miljön får EHFF bland annat bevilja stöd för investeringar som exempelvis minskar vattenbrukets inverkan på vattnet och ökar energieffektiviteten (artikel 52), samt stöd för omställning av konventionellt vattenbruk till ekologiskt vattenbruk och för att delta i unionens miljölednings- och miljörevisionsordning (artikel 53). Vidare kan stöd ges till offentlig rättsliga organ för att främja utvecklingen av vattenbruksanläggningar och infrastrukturer (artikel 50), samt ersättning för tillfälliga stopp för blötdjursskörden om 17

det beror på att djuren förorenats genom spridning av toxinbildande plankton (artikel55). Fiskeområden Inga särskilda stöd föreslås för fiskeområdena, utan de övriga stöden i EHFF kan även beviljas inom fiskeområdena. Möjliga åtgärder är stöd för förberedning i syfte att utarbeta och genomföra en utvecklingsstrategi (artikel 64), genomförandet av lokala utvecklingsstrategier (artikel 65), samarbetsprojekt (artikel 66) och ersättning för löpande kostnader för ledningsfunktioner inom fiskeområdet (artikel 67). Saluförings- och beredningsrelaterade åtgärder Enligt EHFF (artikel 69) kan stöd ges för upprättande och implementering av PO:s produktions- och marknadsföringsplaner (enligt artikel 32 i MO). Stöd för privat lagring kan ges till de PO som finns den 1 januari 2014 (artikel 70). Stödet ska täcka de tekniska och finansiella kostnaderna, och det finns volymoch beloppsgränser. Avsikten är att lagringsmekanismen ska fasas ut mellan 2014 och 2018 och från och med 2019 ska inget stöd ges för privat lagring. Medlemsstaterna ska kontrollera att de produkter som erhåller stöd uppfyller vissa krav. Vidare föreslås stöd för olika åtgärder som gör det lättare att sälja fiskeri- och vattenbruksprodukter. Det kan till exempel handla om åtgärder som syftar till att förbättra villkoren för utsläppande på marknaden, kvalitetsförbättring, bidrar till ökad transparens på marknaden, upprättande av standardkontrakt, bildande av bl.a. PO eller sammanslutningar av PO, samt regionala, nationella eller transnationella kampanjer för fiskeri- och vattenbruksprodukter (artikel 71). Kvalitetsförbättringar får omfatta integrering av produktions-, berednings- och marknadsföringsverksamhet i hela distributionskedjan. Enligt artikel 72 får stöd beviljas för investeringar i beredning av fiskeri- och vattenbruksprodukter som leder till att minskad energiförbrukning eller miljöpåverkan, beredning av arter med begränsat eller utan kommersiellt intresse, investeringar i beredningen av biprodukter samt av beredning av ekologiska vattenbruksprodukter. Ersättning för kostnader i de yttersta randområdena Fiskenäringen på Azorerna, Madeira, Kanarieöarna, Franska Guyana och Réunion kan få kompensation för de extra kostnader som uppstår på grund av öarnas storlek och läge. Kompensationen omfattar både fiske och vattenbruk, och saluföring av produkter från båda näringarna. Om beredningsindustrin på de berörda öarna är för stor för att försörjas enbart av den lokala fiskenäringen kan stöd även gå till fiskeriprodukter från fartyg som är registrerade i övriga EU. Reglerna återfinns i artikel 73-75. Kompletterande åtgärder EHFF kan stödja genomförandet av EU-system för kontroll, inspektion och tillsyn (artikel 78). Det gäller till exempel följande åtgärder: 18

• system för positionsbestämning eller kameraövervakning • komponenter för spårbarhet och rapportering • pilotprojekt för fiskerikontroll, inklusive DNA-analyser • modernisering och inköp av patrullfartyg och patrullflygplan Vidare ska EHFF stödja insamling och förvaltning m.m. av primärdata (artikel 79). Det kan till exempel handla om förvaltning och användning av data för vetenskaplig analys, fleråriga provtagningsprogram, övervakning till havs av kommersiellt och fritidsfiske och forskningsstudier till havs. Åtgärder som även kan vidtas utanför EU:s territorium En del stöd kan ges även för insatser utanför EU:s territorium. Stöden för integrerad havspolitik ska främja dialog, sektorsövergripande plattformar för samarbete, utbyte av bästa praxis m.m. både mellan medlemsländer och med länder som inte är med i EU. Stödberättigande insatser är exempelvis studier, samarbetsprojekt, information till allmänheten, konferenser m.m. (artikel 82). Stöd för kompletterande åtgärder ska göra det lättare att genomföra den gemensamma fiskeripolitiken och den integrerade havspolitiken. Stöd kan till exempel ges för följande åtgärder: • forskningsprojekt, deltagande i expertgrupper, samarbetsprojekt mellan medlemsstaterna (artikel 85) • gemensamma inköp av patrullfordon, utveckling av ny kontrollteknik, utgifter för kommissionens inspektörer (artikel 86) • frivilliga bidrag till olika internationella organisationer (artikel 87) • driftskostnader för rådgivande nämnder (artikel 88) • marknadsinformation (artikel 89) Tekniskt stöd Tekniskt stöd kan ges på initiativ av antingen kommissionen eller medlemsstaterna. Det kan till exempel handla om att bygga upp internationella eller nationella nätverk, eller om EU:s deltagande i regionala fiskeriförvaltningsorganisationer.

6.3 Marknadsordningen EU:s nuvarande marknadsordning har flera problem. Den har till exempel inte tillräckligt bra incitament för att stimulera till hållbara fångstmetoder, och saknar sanktioner. Ett annat problem är att EU inte är särskilt konkurrenskraftigt på fiskeriområdet, och har tappat marknadsandelar till andra länder. Kommissionens förslag syftar därför till följande: Åtgärderna ska påverka marknaden i riktning mot hållbara produktionsmetoder. 19

EU:s producenter ska ges en starkare position gentemot senare led samtidigt som hela sektorns konkurrenskraft ska förstärkas. • Producentorganisationerna ska bli bättre på att planera produktionen. • Produktdifferentiering och marknadsföring ska leda till att EU-producenterna utnyttjar sin potential på marknaden bättre. • Förbättrad konsumentinformation för att öka förtroendet för fiskeri- och vattenbruksprodukter • Den administrativa bördan ska minska och regelverket ska förenklas.

6.3.1 Producentorganisationer och branschorganisationer Kommissionen önskar genom reformen ge producentorganisationer (PO) en större roll i resursförvaltning, övervakning och kontroll. Avsikten är dessutom att PO ska bidra till förbättrad marknadsföring, minska svinnet och ge producenterna information om vad marknaden efterfrågar. Enligt förslaget till ny Europeisk havs- och fiskerifond (EHFF) finns medel avsatta för bland annat saluföringsåtgärder. Det är tänkt att det ska gå att söka stöd för att bilda producentorganisationer och upprätta produktions- och marknadsföringsplaner (se avsnitt 7.2).

6.3.2 Interventionsåtgärder Reformförslaget innebär en modernisering av interventionssystemet och endast en interventionsåtgärd föreslås, nämligen stöd till privat lagring. Det innebär att PO kan få stöd för att lagra stabiliserade13 eller beredda fiskeriprodukter som inte kunnat säljas till fastställt utlösande pris. Produkterna måste uppfylla handelsnormerna och kunna användas för humankonsumtion. Privat lagring ska bara gälla under perioden 2014-2018. Därefter ska även denna sista interventionsåtgärd vara utfasad.

6.3.3 Handelsnormer Alla fiskeriprodukter som säljs för humankonsumtion inom EU måste uppfylla handelsnormerna. Det innebär i praktiken att fisken inte får vara för liten. Fler krav kan tillkomma i de delegerade akterna, exempelvis om krav på färskhet. Fiskeriprodukter som går till välgörenhet behöver inte uppfylla handelsnormerna.

6.3.4 Konsumentinformation För att konsumenterna ska kunna göra medvetna val ska konsumentinformationen utökas. Enligt förslaget ska viss märkning av fiskeri- och vattenbruksprodukter vara obligatorisk medan annan märkning ska vara frivillig. Till den obligatoriska märkningen hör artens handelsbeteckning, produktionsmetod, fångstzon, fångst- eller skördedatum samt om den varit fryst14. 13

Med stabilisering/beredning avses att fisken ska vara fryst, saltad, torkad eller marinerad och då det är relevant kokad eller pastöriserad. Stabilisering/beredning behöver inte ske ombord på fartyget.

Märkning med fångst- eller skördedatum samt om produkten varit fryst är inte obligatoriskt för beredd eller konserverad fisk eller kräftdjur (dvs. KN 1604 och 1605).

Frivillig information får lämnas om näringsinnehåll, produktionsmetod, produktionsteknik, etisk och social information samt miljöinformation.

6.3.5 Marknadsinformation För att ge en överblick av både EU- och världsmarknaden förespråkar kommissionen att en marknadsdatabas inrättas. Tanken är att den ska ge likvärdig information till hela kedjan om bland annat hur mycket fisk som landats inom EU, och hur mycket som exporterats och importerats. Ambitionen är att den även ska slå larm vid kriser och göra det lättare att lindra effekterna av dem. Medel för att utveckla och sprida marknadsinformation finns avsatta enligt förslaget till ny EHFF (avsnitt 7.2).

6.4 Fiskepartnerskapsavtalen EU:s reformförslag innebär att fiskepartnerskapsavtalen får en tydligare koppling till grundförordningen och dess övergripande mål om hållbart fiske. Förslaget skärper reglerna för på vilka villkor fiske i andra länders vatten får bedrivas. Kommissionen konstaterar i sitt förslag att de hittills har haft dålig insyn i vilka avtal de berörda u-länderna har med länder utanför EU, och att de därför inte alltid kunnat göra en bra bedömning av hur mycket fiske olika områden tål. Reformen säger därför att EU ska bli bättre på att bedöma det totala fisket i olika vatten. Andra förslag är att avtalen ska innehålla villkor om respekt för mänskliga rättigheter, och att de ska hjälpa till att bygga upp bättre förvaltning i partnerländerna. De pengar EU betalar för avtalen ska förvaltas på rätt sätt, och om målen inte uppnås ska betalningarna upphöra. Förslaget innehåller också ganska vaga skrivningar om att EU ska gå mot en situation där fartygsägarna bidrar mer till kostnaderna för rätten att fiska i de berörda vattnen.

7 Analys av EU- och WTO-förslagen I det här avsnittet jämför vi åtgärderna i EU:s reformförslag med ordförandens text från 2007. Man bör dock komma ihåg att det inte är säkert att WTO-förhandlingarna kommer att leda fram till ett nytt avtal. Även om så skulle bli fallet kan det slutliga resultatet komma att se ganska annorlunda ut än det textförslag från 2007 som vi använt i det här kapitlet. Jämförelserna avser nästan enbart fiskeriförslaget från 2007. Vi jämför bara i undantagsfall med det nu gällande Subventionsavtalet. För de flesta stödformerna kräver det avtalet att en klagande part måste bevisa att deras intressen har skadats och att det beror på en viss åtgärd. Detta är ett svårt krav att uppfylla, och med tanke på att det inte drivits några processer mot EU:s nuvarande fiskeripolitik inom WTO så verkar det osannolikt att den reformerade politiken skulle dra till sig den sortens uppmärksamhet.

7.1 Centrala frågor i båda processerna Vi har identifierat fyra frågor som är av central betydelse både i WTO-förhandlingarna och i EU:s reform av fiskeripolitiken.

7.1.1 Skrotningspremien En stor förändring i EU-förslaget jämfört med nu gällande fiskeripolitik är att skrotningspremien försvinner. Detta har varit en mycket känslig fråga för flera länder inom EU. Skrotningspremie kan tyckas vara ett bra sätt att få bort överkapacitet, men det är en dyr metod, och om den utformas på fel sätt är risken uppenbar att pengarna återinvesteras i sektorn och därför bidrar till att fångstkapaciteten ökar. Det går att utforma skrotningspremier så att man undviker det problemet15. EU som helhet har dock inte lyckats särskilt bra. Sedan 1994 har EU lagt 2,7 miljarder euro på detta, utan att fångstkapaciteten minskat. Den enda åtgärd som liknar en skrotningspremie och som finns kvar i det aktuella förslaget är stödet till permanent omställning av fartyg inom småskaligt fiske så att de inte längre kan användas för det ändamålet. Samtidigt som EU är på väg att avskaffa skrotningspremien så diskuteras fortfarande sådana stöd inom WTO. Artikel II.d i ordförandens förslag skulle tillåta skrotningspremier om följande fyra förutsättningar är uppfyllda: 1. Fartygen måste skrotas eller permanent ställas om från fiskeverksamhet. 2. Fiskerättigheter som hänger samman med fartygen måste dras in och får inte delas ut till någon annan. 3. Fartygsägaren och rättighetsinnehavaren måste avsäga sig alla rättigheter som hänger samman med fartyget eller fiskerättigheten. 4. Det finns en fiskeförvaltning som har fungerande mekanismer för att motverka överfiske. Det är svårt att sia om hur de olika inställningarna i WTO-förhandlingarna och i EU-reformen kan påverka varandra. Kommissionen anser uppenbarligen att de har lyckats ta fram ett bättre alternativ än skrotningspremien, och skulle kunna använda det som argument i WTO om de vill driva igenom ett förbud på internationell nivå. Å andra sidan kan EU-länder som vill behålla skrotningspremien tänkas hänvisa till ordförandens förslag och hävda att han uppenbarligen anser att det går att til�lämpa ett sådant system på ett sätt som inte missbrukas.

7.1.2 Småskaligt fiske I WTO anser de flesta länderna att särskilda regler bör gälla för småskaligt, traditionellt fiske i u-länderna16. Argumentet är att denna typ av fiske ofta bedrivs av 15

I Sverige blev man automatiskt av med sin fiskerätt om man tog emot skrotningspremien. Man kunde alltså inte utnyttja ersättningen till att skaffa ett annat fartyg, men man kunde däremot ta anställning ombord på någon annans fartyg.

Ofta används begreppet ”artisanal fisheries”.

personer som bor i lågutvecklade kustområden och som inte har det särskilt gott ställt. Mer oense blir länderna när det gäller småskaligt fiske i i-länderna – en del menar att samma argument gäller som för u-länderna, medan andra hävdar motsatsen. En besvärlig fråga gäller hur man definierar småskaligt fiske. Vad som är småskaligt eller traditionellt varierar kraftigt mellan olika länder. EU-definitionen av småskaligt fiske är fartyg under 12 meter som inte använder släpredskap. WTOförslaget nämner en maxlängd på tio meter för båtar med däck, och ingen gräns alls för båtar utan däck. Ett specifikt problem för Sverige gentemot EU är att vår definition av småskaligt fiske inte är kopplad till fartygens storlek. Istället betraktas alla båtar som endast går ut över dagen som småskaliga. Detta innebär att svenska småskaliga fiskare inte omfattas av dagens EU-stöd till den typen av fiske, exempelvis till diversifiering. EU-förslaget innehåller inga specifika stöd till småskaligt fiske (förutom det faktum att man kan få stöd för att permanent ställa om fiskefartyg avsedda för småskaligt fiske så att de kan användas för annat än fiske). Däremot skulle småskaligt fiske inte behöva omfattas av systemet med överlåtelsebara nyttjanderätter. En intressant fråga är om undantagen för småskaligt fiske blir så omfattande för u-länderna att regelverket urholkas markant. För de minst utvecklade länderna (MUL) är tanken att de specifika förbuden (punkt I i WTO-förslaget) inte gälla, oavsett om stöden avser småskaligt fiske eller annat. Detta är något som det finns brett stöd för i WTO, förutsatt att man ser till att fiskeflottor från andra länder inte kan utnyttja undantaget genom att etablera sig där. Däremot vill flera länder att även MUL ska omfattas av de allmänna förbuden mot stöd till illegalt eller oreglerat fiske och mot fiske som skadar bestånd som andra medlemmar har intresse av. Eftersom MUL rent definitionsmässigt är länder med mycket begränsade resurser verkar det inte sannolikt att eventuella stöd till fiskenäringen skulle kunna påverka marknaderna eller bestånden särskilt mycket. För övriga u-länder har förslaget undantag i tre steg. • Det första steget avser strandnära, omekaniserat fiske som förutsätter att fiskefamiljen själv konsumerar större delen av fångsten. För sådant fiske gäller inga specifika förbud alls, och reglerna om fiskeförvaltning är bara rekommendationer. • Det andra steget avser båtar som är kortare än 10 meter eller som saknar däck. För dessa gäller inte förbuden mot stöd till fartyg och driftskostnader. Detsamma gäller större båtar som håller sig inom landets ekonomiska zon. • För fiske ute på öppet hav (utanför ländernas ekonomiska zoner) finns inga undantag i WTO-förslaget. Den här lösningen har visat sig kontroversiell. Framför allt är parterna oeniga om vilka kategorier som ska ingå i den första gruppen. U-länderna vill att den inte bara ska omfatta självförsörjningsfiske, utan även småskaligt kommersiellt fiske. 23

Ett stort antal förslag på definitioner har lagts fram, men ingen av dem har fått brett stöd. Ett antal i-länder menar dessutom att småskaligt fiske inte bör vara ett u-landsundantag, utan att det även bör gälla småskaliga fiskare i i-länderna. Ett annat tvisteämne är vilka undantag som ska gälla för det småskaliga fisket. Flera länder menar att ju bredare man klassificerar småskaligt fiske, desto snävare måste undantagen för sådant fiske bli. De menar att man annars skulle urholka värdet av hela avtalet. Det har också riktats mycket kritik mot tiometerskriteriet i steg 2 ovan. Flera länder menar att 10 meter inte är en relevant gräns för vad de själva anser är småskaligt. Sedan förslaget presenterades har många länder framfört att de hellre skulle se endast två steg: en grupp med självförsörjning och småskaligt kommersiellt fiske, och en grupp med allt annat. Ju generösare regler WTO-förhandlingarna landar i, desto troligare att de får negativa konsekvenser på bestånden (eller snarare, desto troligare att de inte lyckas hejda utfiskningen). Å andra sidan torde någon form av reglering vara bättre än ingen alls, som ju i stort sett är fallet idag. Det är ju också möjligt att åtminstone vissa länder har så bra fiskeförvaltning på plats att generösa regler för småskaligt fiske inte tillåts hota bestånden. En intressant fråga är om EU kan vilja ha undantag i WTO för småskaligt fiske i vissa sammanhang. Det skulle till exempel kunna tillåta vissa stödåtgärder i de yttre randområdena. Eftersom randområdena räknas som en del av EU så kan knappast u-landsregler gälla där, utan det förutsätter att eventuella undantag för småskaligt fiske inte enbart kommer att omfatta u-länderna. Kommissionen framförde 2009 att de vill att undantagen för småskaligt fiske ska gälla även för i-länderna17. I det här avseendet tycks man alltså prioritera stödmöjligheter framför bevarandeintressen. Man bör dock komma ihåg att detta uttalande gjordes två år innan förslaget till ny EU-politik på området lades fram.

7.1.3 Fiskepartnerskapsavtal EU har aktiva fiskeavtal med ett femtontal u-länder. Syftet är att trygga EU:s försörjning med fisk och att ge arbetstillfällen inom fiskerinäringen, men också att ge intäkter till de berörda regionerna och åstadkomma ett mer hållbart fiske där. Det är inte självklart att betalningar för fiskerättigheter i andra länders vatten ska betraktas som ett stöd. Diskussionerna i WTO rör två olika aspekter: 1. betalningar från stat till stat för fiskerättigheterna i ett visst område 2. fiskeföretag som inte betalar hela kostnaden för att dra nytta av de fiskerättigheter som avtalen leder fram till. Ordförandensförslag behandlar dessa båda aspekter olika: Betalningar från stat till stat för fiskerättigheter skulle vara tillåtna. Fotnot 80 säger uttryckligen att sådana betalningar inte ska betraktas som stöd i Subventionsavtalets mening. Detta stämmer väl med hur de flesta berörda u-länderna har 17

Möte inom WTO:s regelförhandlingar 29 september 2009.

argumenterat i fråga. De hävdar bestämt att sådana betalningar inte är att betrakta som subventioner, och att de behöver de intäkter de kan få in den här vägen. Subventioner som går ut på att företag inte betalar hela kostnaden för fiskerättigheterna skulle däremot betraktas som en förbjuden subvention, enligt artikel I.1.g. Å andra sidan finns ett stort undantag i artikel III.3, som säger att sådana subventioner skulle vara tillåtna om de avser fiske i u-länders ekonomiska zoner och innehåller vissa regler om hållbart fiske. WTO-förslaget sätter alltså inte upp några hinder för EU att ingå eller bibehålla sådana avtal. Det skulle också tillåta att EU:s fiskare inte betalar hela kostnaden för dessa avtal, eftersom avtalen ser ut att uppfylla kraven i WTO-texten på hållbart fiske18. EU borde alltså inte ha något problem med de föreslagna WTOreglerna om partnerskapsavtal. Tvärtom skulle de kunna vara till hjälp i de bilaterala förhandlingarna med de u-länder som upplåter fiskerättigheter, i den mån dessa länder inte välkomnar att avtalen innehåller hållbarhetsfrågor.

7.1.4 Investeringar ombord på fiskefartyg Grundregeln enligt WTO-förslaget är att stöd till investeringar ombord på fiskefartyg inte ska vara tillåtet. De flesta länderna vill dock göra undantag från förbudet för investeringar som avser säkerhet ombord, utrustning som är till för övervakning av fisket, eller investeringar som syftar till mer miljövänliga metoder. Det förutsätter att stöden inte leder till att fångstkapaciteten ökar. Det råder mer oenighet om huruvida även investeringar i säkrare livsmedel ska tillåtas. De flesta länderna anser att undantagen bara ska gälla för länder som har system för att förvalta sina bestånd. Å andra sidan menar åtminstone ett land att om ett land har ett bra system för att förvalta bestånden så bör man inte ha några restriktioner alls för vilka stöd man får ge till investeringar ombord. I EU-reformen föreslås flera åtgärder som innebär investeringar ombord på fiskefartyg. I samtliga fall gäller att stödet kan ges högst en gång per fartyg under programperioden. Vi går igenom de olika artiklarna i EU-förslaget i nästa avsnitt. Koppling till utkastförbudet Ett viktigt inslag i EU-förslaget är att det blir förbjudet att kasta tillbaka oönskade fångster. All fisk ska föras i land och räknas av mot fångstkvoten. Flera åtgärder i reformförslaget har tillkommit just för att mildra effekterna av detta nya förbud. Det kan handla om investeringar ombord, men också om flera andra åtgärder. I följande fall nämns antingen oönskade fångster eller utkastförbudet: • artikel 36, investering i utrustning • artikel 37, innovation och bevarande, inklusive provfiske • artikel 40, bättre kvalitet och bättre användning av fångsterna • artikel 41, investering i infrastruktur • artikel 71, saluföring • artikel 72, beredning Enligt Havs- och vattenmyndighetens bedömning.

Det är osäkert i vilken utsträckning dessa åtgärder är förenliga med WTO-förslaget. Det innehåller visserligen undantag för stöd som syftar till att minska miljöskadliga effekter eller genomföra förvaltningsbestämmelser, men det är inte självklart att andra länder accepterar att det vällovliga syftet är tillräckligt för att åtgärderna ska vara WTO-förenliga. För EU:s interna diskussion är det värt att notera att de här stöden kanske inte är så effektiva som EU hoppas. Om yrkesfiskarna får stöd som mildrar konsekvenserna av att få upp oönskade fångster så försvagas deras incitament att använda mer selektiva metoder. Ett visst incitament finns dock kvar, eftersom det innebär en utebliven vinst att fylla delar av lastrummen med fisk som inte ger någon vinst.

7.2 Övriga åtgärder i EU-reformen EU-reformen innehåller betydligt fler åtgärder än de fyra punkterna vi tog upp i förra avsnittet. En omfattande lista finns i bilaga 1.

7.2.1 Hållbar utveckling av fisket En lång rad åtgärder föreslås för att främja en hållbar utveckling av fisket inom EU. I det här avsnittet går vi igenom dem i stort sett i den ordning de kommer i EU-förslaget, och kommenterar dem i förhållande till det förslag fiskeförhandlingarnas ordförande har lagt fram i WTO. Siffrorna efter varje rubrik hänvisar till de artiklar i EHFF som omfattas. Stöd till innovation, rådgivning och kunskapsspridning (28-31, 37) EU-förslaget innehåller flera åtgärder som är till för att höja kunskapsnivån inom sektorn. Det kan till exempel handla om vanlig rådgivning, eller om att uppmuntra till samarbete mellan forskningen och yrkesfisket. Dessa åtgärder påverkas knappast av WTO-förslaget, som ju är inriktat på att få bort subventioner till överkapacitet och överfiske.19 Närliggande åtgärder är stöd till att ta fram nya eller förbättrade produkter, processer och förvaltningssystem, samt till projekt som ska utveckla mer miljövänliga metoder. I normalfallet borde inte detta heller påverkas av WTO-förhandlingarna. Artikel 29 kan vara mer tveksam än de andra, eftersom den uttryckligen syftar till att öka aktörernas ”prestanda och konkurrenskraft”. Själva åtgärderna som ska åstadkomma detta verkar dock oförargliga i WTO-sammanhang: stödet kan gå till rådgivning om affärsstrategier och till studier om projekt som sedan i sig kan vara stödberättigande. Om det i praktiken blir så att stödet går till producentorganisationernas egen personal så kan man börja närma sig det föreslagna WTO-förbudet mot stöd till personalkostnader. Det förbudet avser dock i första hand personal ombord på fartygen, men även personal som jobbar med landning eller beredning i hamnarna berörs. Här kan tolkningen alltså påverkas av vad producentorganisationerna har för verksamhet. 19

Det finns en del röster inom WTO som vill att forskning som syftar till exempelvis effektivare redskap ska omfattas av restriktioner, men det finns inte något om detta i textförslaget från 2007. (Se rapport från Friends of the Chair daterad den 31 mars 2011.)

Det är värt att notera att WTO-förslaget uttryckligen tillåter stöd till utbildning som syftar till att skola om personer så att de kan lämna sektorn. Texten säger inget om utbildning för andra syften. Det kan betyda att stöd till annan utbildning inte lika självklart är tillåten, och skillnaden mellan utbildning och rådgivning är hårfin. Å andra sidan verkar det osannolikt att något land skulle vara intresserat av att försöka motverka rådgivning och forskarsamarbete i andra länder. En särskild åtgärd (artikel 37) avser projekt som syftar till att utveckla ny teknik för att minska fiskets miljöpåverkan. Provfiske kan ingå i dessa projekt; EU-förslaget begränsar det till högst fem procent av fiskeflottan. Fångsten från dessa projekt ska räknas av mot den nationella fiskekvoten. Med tanke på de restriktioner som ligger i EU-förslaget så borde detta vara förenligt med WTO-förslaget, men det är viktigt att restriktionerna inte urholkas så att detta blir en dold subvention till fisket. Det är till exempel inte klart vem som får sälja fångsten från provfisket, eller hur provfisket fördelas på yrkesfiskarna. Stöd till alternativa sysselsättningar (32) Ett par åtgärder i EU-förslaget går ut på att hitta andra försörjningsmöjligheter för fiskare och andra som arbetar i fiskerinäringen: stöd för anpassning av småskaliga fiskefartyg till annan användning stöd till nyetablering av företag som inte ägnar sig åt fiske I båda fallen gäller att stödmottagaren måste säga upp sin fiskarlicens och lämna det yrkesmässiga fisket i minst fem år för att ha rätt till dessa stöd. Detta är något kommissionen bekräftade muntligt när de presenterade förslaget i Göteborg i februari 2012. Dessutom drar man permanent in licensen för fiskefartyg som får stöd enligt punkt a. I och med att stödet villkoras av att mottagaren upphör med fisket så ser vi inga WTO-problem med det här stödet. Investeringar ombord på fartyg Enligt EU-förslaget ska man kunna få stöd för vissa typer av investeringar ombord. Det gäller följande: • ökad säkerhet för besättningen (33) • selektiva redskap eller redskap för mer skonsamt fiske (36) • minskade utsläpp och effektivare energianvändning (39) • bättre kvalitet (40.1) • bättre användning av oönskade fångster (40.2) Investeringarna får inte leda till att fångskapaciteten ökar. Stödet får inte heller användas till att ersätta eller modernisera motorer. Ett sätt att höja säkerheten för besättningen kan vara att bygga om båten så att den blir större. Detta är dock inte något som EU ger stöd för idag. Vi har inga skäl att tro att detta är något som kommer att ändras i reformen, men det är något man bör hålla ett öga på i de delegerade akterna. 27

WTO-förslaget tillåter uttryckligen investeringar som görs med det enda syftet att öka säkerheten ombord, liksom investeringar som syftar till bättre selektivitet eller till att minska miljöskadorna. Detta förutsätter att stöden inte innebär att man skaffar nya fartyg eller ökar fångstkapaciteten. Artikel 33, 36 och 39 borde därför inte vara något problem i det här sammanhanget. Det är däremot tveksamt om stöden i artikel 40 skulle vara tillåtna om WTO-förslaget gick igenom. Det finns inget undantag i WTO-förslaget för investeringar i kvalitet, och då borde det generella förbudet mot stöd till investeringar ombord gälla. När det gäller bättre användning av oönskade fångster är syftet vällovligt, nämligen att oönskad fisk ska tas tillvara (och räknas av mot fiskekvoterna) istället för att slängas tillbaka med små chanser att överleva. Det kan dock vara svårt att få gehör för ett sådant resonemang i WTO. Om EU inför detta stöd bör de vara beredda på att bemöta synpunkter om att detta i själva verket är ett stöd till fångst av vissa arter eller storlekar. Man bör komma ihåg att det inte råder någon bred enighet inom WTO om det liggande förslaget. Många länder vill tillåta även investeringar i säkra livsmedel, förutsatt att det inte leder till ökad kapacitet. Ett slutligt avtal kan mycket väl komma att inkludera en sådan bestämmelse, i synnerhet om EU försatt sig i ett läge där de måste ha ett sådant undantag för att inte behöva ändra i en reform de precis genomfört. Investeringar i hamnar (41) EU-förslaget innehåller en punkt om stöd för investeringar i hamnar och landningsplatser. Investeringarna kan ha flera olika syften: 1. bättre kvalitet, miljö eller säkerhet 2. bättre användning av oönskade fångster 3. bättre säkerhet för yrkesfiskare genom att investera i skyddshamnar Stödet får inte användas för att bygga nya hamnar, nya landningsplatser eller nya auktionshallar. Grundtanken i WTO-förslaget är att investeringar i infrastruktur i hamnarna inte är tillåtet, om de till största delen avser det marina fisket. Det finns inga undantag från den regeln. Den relevanta frågan blir då om investeringarna kan betraktas som specifika för det marina fisket. När det gäller investeringar i produktkvalitet och oönskade fångster är svaret tveklöst ja, eftersom de produkter som avses just har fiskats upp ur havet. Dessa åtgärder är alltså inte förenliga med det aktuella WTO-förslaget. När det gäller åtgärder för bättre miljöskydd eller ökad säkerhet så beror det på hur den enskilda åtgärden utformas. Att samla upp skräp ur havet kan inte gärna betraktas som en investering i det marina fisket, men det kan finnas andra åtgärder med en tydligare koppling till den sektorn. När det gäller skyddshamnar utgår vi från att även andra fartyg får använda dem vid behov, även om EU-förslaget uttryckligen nämner att de ska avse yrkesfiskarna. Om hamnarna även får användas av andra fartyg så anser vi att de inte 28

kan betraktas som ett specifikt stöd till fisket, och alltså inte omfattas av WTOförbudet. Övriga åtgärder för det marina fisket (34, 35, 38) Utöver de åtgärder som nämns ovan finns ytterligare stödmöjligheter i EUförslaget. De flesta av dem syftar till att på ett eller annat sätt förbättra miljön. • Stöd för utformning, utveckling, övervakning och förvaltning av system för överlåtbara fiskenyttjanderätter (artikel 34). De berörda kvoterna omfattas av EU:s totala fångstkvot, och de tre förstnämnda stöden kan bara gå till offentliga myndigheter. Vi kan inte se något WTO-relaterat problem med dessa åtgärder. • Stöd till att genomföra bevarandeåtgärder, exempelvis genom att ta fram administrativa hjälpmedel eller bidra till att folk kan delta i arbetet (artikel 35). Vi ser ingen risk för att det skulle kunna förekomma WTO-problematiska åtgärder inom den här verksamheten. • Stöd för att skydda och återställa den marina biologiska mångfalden, exempelvis insamling av förlorade fiskeredskap eller återställande av Natura 2000-områden (artikel 38). De flesta åtgärderna under den här punkten är inget problem. Det är dock oklart vad som menas med ”utplacering av fasta eller flyttbara anläggningar för att skydda… flora och fauna”. Vi påminner om att WTO-förslaget inte har några undantag från förbudet mot investeringar i hamnarnas infrastruktur. Om EU-förslaget syftar på exempelvis konstgjorda rev så kan det dock knappast betraktas som infrastruktur, och bör i så fall vara tillåtet. Insjöfiske (42) EU-förslaget innehåller flera möjligheter till stöd för insjöfiske. En framtida WTO-reglering kommer dock troligen bara att gälla det marina fisket, så det är inte meningsfullt att göra någon jämförelse mot WTO-förslaget på den här punkten.

7.2.2 Hållbar utveckling för vattenbruket Den nya WTO-texten om fiske gäller endast viltfångad fisk. Vattenbruket berörs därför inte av exempelvis förbuden mot stöd till investeringar i infrastruktur eller till driftskostnader. Möjligen kan man tänka sig att man indirekt subventionerar havsfisket genom att ge stöd till vattenbruket, eftersom fodret till odlad fisk ofta kommer från viltfångad fisk. Vi menar dock att den kopplingen är för långsökt för att något land skulle kunna tänkas driva frågan i WTO.

7.2.3 Hållbar utveckling i fiskeberoende områden Enligt EU-förslaget ska fiskeberoende områden få stöd med hjälp av en utvecklingsstrategi, som tas fram lokalt. Om detta är förenligt med WTO-förslaget från 2007 eller inte beror förstås helt på vad strategierna innehåller. Fiskeområdena får i stort sett använda samma åtgärder 29

som de som beskrivs i avsnittet om hållbar utveckling av fisket. Våra kommentarer i det avsnittet gäller även åtgärder som genomförs av fiskeområdena. Själva arbetet med att ta fram strategierna kan inte vara något problem i förhållande till WTO-förslaget.

7.2.4 Åtgärder för saluföring och beredning Flera olika marknadsrelaterade åtgärder föreslås. Planer för produktion och saluföring (69) Stödet betalas ut till producentorganisationerna, och ska avse deras arbete med att ta fram och genomföra planer för produktion och saluföring. Stödet får högst uppgå till tre procent av värdet av saluförd produktion. Stöd för att ta fram planer för produktion och saluföring är inte något problem i förhållande till WTO-förslaget. Däremot är det inte solklart vad som kan ingå i att genomföra sådana planer. Om detta innebär stöd för att faktiskt göra något konkret (som en marknadsundersökning) så bör man undersöka om den enskilda åtgärden är förenlig med WTO-förslaget. Stöd till privat lagring (70) Stöd till privat lagring är till för att hålla priserna över en viss nivå. Producentorganisationerna får stöd för att låta lagra produkterna under en viss tid, och sedan släppa ut dem på marknaden igen när priserna har förbättrats. Stödet får inte bli hur stort som helst: det får inte avse mer än 15 procent av den årliga försäljningsvolymen och inte heller mer än 3 procent av värdet av den saluförda produktionen. WTO-förslaget vill förbjuda ”prisstöd” (se artikel I.1.f). Det innehåller dock inte någon definition av om detta enbart avser renodlade prisstöd, eller om alla åtgärder som påverkar prisnivån omfattas. Det tycks inte heller finnas någon klar definition av prisstöd i något WTO-avtal som redan gäller, och inte heller någon panelprövning av den specifika frågan. I den mån prisstöden snedvrider produktion och handel omfattas de redan av det nu gällande Subventionsavtalet, och kan alltså vara otillåtna om ett land kan visa att de har drabbats. För att Subventionsavtalets allmänna regler om snedvridande stöd ska ha någon effekt måste något land som inte är EU-medlem drabbas av så stora negativa effekter att de dels kan bevisa det och dels tycker att det är värt kostnaden att driva en process om saken. Det verkar ganska osannolikt att det skulle hända, i synnerhet som EU redan idag tillämpar åtgärder som är minst lika snedvridande som den privata lagringen utan att någon part försökt driva en WTO-process om det. WTO-förslaget kan dock innebära en skärpning av reglerna jämfört med dagens Subventionsavtal, i och med att det uttryckligen förbjuder prisstöd utan att den klagade parten måste visa att den drabbats av åtgärden. Hur skarp bestämmelsen blir beror helt på hur brett man definierar prisstöd. Vi vill inte spekulera i vad en formell prövning skulle resultera i, men konstaterar att det inte är självklart att stöd till privat lagring skulle falla utanför en sådan definition.

Saluföring och kvalitet (71) Åtgärderna för saluföring syftar bland annat till att styra om konsumtionen till arter som tål ett ökat fiske, eller att få avsättning för oönskade fångster så att de inte behöver kasseras. Det kan också handla om att främja ekologiska produkter eller produkter som på annat sätt tagits fram med så liten miljöpåverkan som möjligt. Stödet avser både viltfångad och odlad fisk. Utöver dessa riktade åtgärder så innehåller EU-förslaget också möjligheten att ge ett renodlat stöd till marknadsföringskampanjer som avser fiskeriprodukter. Om man kan visa att åtgärderna faktiskt bara avser fiskbestånd som tål ökad konsumtion så borde detta inte vara något problem i förhållande till WTO-förslaget. Om det däremot handlar om ökad fiskkonsumtion i största allmänhet så kan det allmänna förbudet mot stöd till fiske på hotade bestånd bli relevant. Kopplingen kan tyckas något långsökt, men det kan ändå finnas skäl för EU att vara noggrann när detaljerna i åtgärderna utformas. Andra åtgärder handlar om att säkerställa en bra kvalitet genom exempelvis certifiering, eller genom att göra det lättare för yrkesfiskarna att sälja sina produkter direkt till konsumenten. Även stöd till marknadsundersökningar och till att bilda producentorganisationer ingår. Detta borde inte vara något problem i förhållande till WTO-regelverket. Stöd till beredning (72) Enligt EU-förslaget ska näringen kunna få stöd för investeringar i beredning av biprodukter eller av arter som inte är av stort kommersiellt intresse. Andra investeringar i beredningen kan syfta till att spara energi eller minska negativ miljöpåverkan i beredningsledet. WTO-förslaget har som grundregel att stöd till beredning i hamnen eller i nära anslutning till hamnen inte är tillåtet. Som alltid med förslaget gäller detta dock bara viltfångad fisk; stöd till beredning av vattenbruksprodukter berörs inte. Förslaget gör dock också uttryckligen undantag för åtgärder som uteslutande är till för att minska miljöpåverkan. Det här innebär att de delar av EU-förslaget som avser stöd till beredning av biprodukter och vissa fiskarter kan vara ett problem med WTO-förslaget från 2007.

7.2.5 Stöd till fiske i de yttre randområdena EU-förslaget innebär att fiskare i de yttre randområdena (exempelvis Guadeloupe och Azorerna) kan få ersättning för extrakostnader som uppstår på grund av dessa öars avskilda läge. Stödet gäller både havsfiske och fiskodling. Enligt EU-budgeten finns det redan ett sådant program. Redan befintliga stöd kan troligen anses förenliga med det nu gällande Subventionsavtalet, eftersom inget land har begärt en panelprövning. Däremot kan det nya WTO-förslaget skapa problem för de här åtgärderna. Det framgår inte exakt hur stöden kommer att utformas. Vi nöjer oss därför med att påminna om att WTO-förslagets grundregler förbjuder stöd till investeringar i fartyg och hamnar, liksom prisstöd och inkomststöd. 31

De yttre randområdena räknas som delar av EU-länderna Frankrike, Spanien och Portugal. Det torde därför inte vara möjligt att begära u-landsbehandling för dessa områden. Däremot kan kanske särregler för småskaligt eller traditionellt fiske bli aktuella. Det beror både på hur fiskerinäringen ser ut i de berörda områdena och hur WTO-reglerna kommer att utformas om detta.

7.3 Bränsleskatterna Många länder stödjer fiskerinäringen genom att ge den skattlättnader för bränsle. OECD har uppskattat värdet av sina medlemmars subventioner till två miljarder dollar, men säger själva att detta underskattar det verkliga beloppet.20 För hela världen uppger WTO att bränslesubventionerna uppgår till sex miljarder dollar.21 För EU:s del är bränslesubventioner inte något som görs på unionsnivå, utan är upp till de enskilda länderna. Tabellen nedan visar hur OECD-länderna uppgett att de använder den här typen av stöd. Tabell 3. Bränslestöd i OECD-länderna Typ av stöd

Land

Skattelättnader

Australien, Belgien, Canada, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Japan, Korea, Lettland, Mexiko, Nya Zeeland, Norge, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Turkiet, USA

Budgetfinansierat stöd

Ryssland

Varken skattelättnader eller budgetfinansierat stöd

Chile, Island, Nederländerna, Polen, Portugal, Thailand, Tyskland

Ingen kommersiell fiskeflotta

Israel, Luxemburg, Schweiz, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Österrike

Källa: OECD

Det är svårt att göra en rättvis jämförelse av storleken på bränslesubventionerna i olika länder, eftersom detta beror på vad det är för skattesystem som fisket beviljas lättnader från. Man kan dock få en viss uppfattning om hur viktiga bränslesubventionerna är i enskilda länders fiskeripolitik genom att se hur stor del de utgör av totalt stöd och av värdet av landad fångst. För de flesta EU-länderna utgör skattesubventionen mindre än tio procent av värdet av den landade fångsten. Sverige ligger påfallande högt med 19 procent. Av EU-länderna är det bara Italien som ligger högre, med 22 procent. Trots den höga siffran för Sverige utgör bränslesubventionerna bara omkring en fjärdedel av vårt totala stöd till sektorn. I andra länder, som Nederländerna, Italien och Storbritannien, utgör bränslesubventionerna mer än hälften av totalt stöd. WTO-förslaget i dess nuvarande utformning förbjuder stöd till driftskostnader, inklusive bränsle. Detta är dock en av de mest omdiskuterade frågorna i avtalet, och det är inte säkert att ett sådant förbud kommer att överleva förhandlingarna. De länder som vill förbjuda bränslesubventioner pekar på att de är miljöskadliga 20

OECD, Fuel Tax Concessions, dokument TAD/FI(2010)8/FINAL från mars 2012. Dokumentet omfattar inte bara OECD:s medlemsländer, utan också samarbetsländer som Ryssland och Thailand.

WTO, Communication from the Chairman, dokument TN/RL/W/254från april 2011

och att de utgör en stor del av driftskostnaderna, särskilt för fiske på internationellt vatten. Andra medlemmar menar att subventionerna till stor del beror på hur skattesystemet ser ut i landet, och att ett förbud mot bränslesubventioner skulle drabba länder som infört höga bränsleskatter av miljöskäl. Bilden kompliceras av att WTO-förslaget endast omfattar bränslesubventioner som är specifika för fisket, i den bemärkelse ordet används i Subventionsavtalet. I en del länder gäller skattelättnaderna endast fiskefartyg och borde alltså omfattas av förbudet, men i andra länder gäller skattelättnaden en större grupp. I Sverige omfattas till exempel all kommersiell sjöfart. Det blir då en tolkningsfråga om detta är att betrakta som specifika stöd i Subventionsavtalets mening. Det finns en parallell process som kan bidra till att förbudet mot bränslesubventioner kommer med i det slutliga WTO-avtalet. År 2009 enades nämligen G-2022 om att fasa ut stöd till fossilt bränsle. Om de går från ord till handling så borde det så småningom märkas i WTO-förhandlingarna. Ytterligare en internationell process som sätter press på bränslesubventionerna är överenskommelsen inom konventionen för biologisk mångfald (i Nagoya 2010) om att avskaffa eller reformera alla miljöskadliga subventioner till 202023.

8. Slutsats De stora dragen i EU:s nya fiskeripolitik hämmas inte av WTO-reglerna. Det gäller både det nu gällande Subventionsavtalet och de skärpta regler som skulle kunna bli resultatet om WTO-förhandlingarna skulle leda fram till ett nytt avtal med ungefär den lydelse som finns i ordförandens förslag från 2007. Detta är ett väntat resultat. Diskussionerna i WTO syftar till att minska överkapaciteten och utfiskningen, och detta är också ett viktigt mål i EU:s reformarbete. Till stora delar strävar alltså de båda processerna mot samma mål, och är i stora drag ganska överens om vad som är lämpliga och olämpliga medel. Det finns dock ett par punkter där EU:s reformplaner inte helt stämmer överens med WTO-förslaget från 2007. • Stöd till investeringar i infrastruktur. WTO-förslaget innehåller inga undantag från det allmänna förbudet mot detta. Det betyder att alla investeringar i eller nära hamnarna kan bli otillåtna om de anses vara specifika för havsfisket. • Stöd till investeringar ombord. De flesta åtgärderna borde vara WTO-förenliga eftersom de är till för att öka säkerheten eller minska miljöeffekterna av fisket. När det gäller åtgärder som är till för att dämpa effekterna av utkastförbudet är det dock mer tveksamt om andra länder skulle godta dessa som miljöåtgärder. • Stöd till privat lagring. Om detta tolkas som prisstöd så är det förbjudet enligt WTO-förslaget. Det finns dock ingen entydig tolkning av vad som omfattas av begreppet prisstöd. G20 är en sammanslutning av 19 stora ekonomier + EU.

22 23

Se det tredje delmålet under strategiskt mål A på adressen http://www.cbd.int/sp/targets/.

De flesta åtgärder som har med forskning och rådgivning att göra berörs inte av förbuden i WTO-förslaget. Man bör dock hålla ett öga på hur detaljreglerna utformas. Det finns till exempel skäl att se upp för förbudet mot stöd till personalkostnader när man utformar reglerna om rådgivning. Stödet till provfiske bör man också vara uppmärksam på, även om viktiga begränsningar finns redan i grundförordningen. Även när det gäller stöd till marknadsföring bör man hålla ett öga på hur detaljreglerna utformas. Kampanjer för exempelvis ålagillen kan uppfattas som stöd som uppmuntrar fiske på överfiskade eller migrerande bestånd, och i så fall vara oförenliga med WTO-förslaget. De här tveksamheterna betyder inte nödvändigtvis att EU behöver ändra sitt reformförslag. EU är en tung aktör i WTO-sammanhang, och det verkar osannolikt att de skulle acceptera ett avtal som hindrar dem från att göra något de verkligen vill. Att få till ändringar i ett förhandlingsförslag kostar dock en del förhandlingskapital, så ju färre punkter EU har problem med desto bättre är det. EU har idag en ganska passiv position i WTO-förhandlingarna om fiskereglerna. Kommissionen är emot flera av de föreslagna förbuden, och vill enbart förbjuda stöd som är direkt kopplade till själva fiskefartygen. Argumentet är att en bra reglering av fiskefartygen är tillräckligt för att komma åt problemet med överfiske. EU:s passiva inställning kan tyda på att kommissionen gör samma bedömning som vi: stöd till investeringar i infrastruktur och till privat lagring är inte självklart förenliga med det liggande WTO-förslaget. EU borde ha ett starkt intresse av att det faktiskt införs internationella regler som syftar till att minska överkapaciteten och utfiskningen. EU:s egen reform syftar ju till ett hållbart fiske, men om andra länder inte följer efter finns det en risk att reformen inte får den önskade effekten. Även om reformen skulle lyckas i den bemärkelsen att EU:s egen överkapacitet försvinner så skulle andra länder kunna utnyttja tillfället och landa den fisk som EU avstår från (i alla fall i internationella vatten eller migrerande bestånd). Mot den bakgrunden borde EU kunna inta en mer offensiv inställning i förhandlingarna. EU:s egen reform bygger på samma grundläggande principer som WTOförslaget, och EU borde därför kunna stödja de länder som vill ha striktare regler mot skadliga subventioner. I de fall där vi pekar på möjliga konflikter mellan EUförslaget och WTO-förslaget handlar det oftast om åtgärder där det går att ifrågasätta om de verkligen är bra för miljön eller fiskebestånden, och det vore olyckligt om EU intog en för passiv position i WTO för att försvara den typen av åtgärder. När det gäller bränslesubventionerna är detta inte en EU-fråga. Enskilda EUländer, däribland Sverige, kan beröras om WTO-förhandlingarna skulle leda fram till ett förbud mot sådana subventioner. Det förutsätter dock att subventionerna anses vara specifika i Subventionsavtalets bemärkelse. Ju snävare målgruppen definieras, desto troligare är det att stöden kan betraktas som specifika för en viss sektor, region eller grupp av företag.

Bilaga 1: Listning av stöd som föreslås i EHFF I artikel 13 uppräknas vissa icke-stödberättigande insatser. Det innebär bl.a. att stöd inte får ges för byggnation av nya fiskefartyg eller för åtgärder för att ta ett fiskefartyg ur bruk (skrotning). Stöd får inte heller ges för åtgärder som innebär ett tillfälligt upphörande med fiskeverksamhet. Vidare får stöd inte lämnas för direkt utsättning (om det inte är uttrycklig avsett som en bevarandeåtgärd enligt en unionsrättsakt eller görs i vetenskapligt syfte)

Stöd som beviljas inom ramen för EHFF: Avdelning V, kapitel I – hållbar utveckling av fisket • Stöd till innovation, artikel 28. Stöd beviljas till projektet som syftar till att utveckla eller introducera nya eller avsevärt förbättrade produkter, processer samt nya förvaltnings- och organisationssystem. • Stöd till rådgivning, artikel 29. Stöd beviljas för att förbättra aktörernas allmänna prestanda och konkurrenskraft genom att ge stöd till genomförbarhetsstudier och professionell rådgivning. • Partnerskap mellan vetenskapsmän och yrkesfiskare, artikel 30. Syftet är att främja kunskapsutbyte mellan vetenskapsmän och fiske genom att ge stöd till skapandet och verksamhet i nätverk. • Främjande av humankapital, artikel 31. Syftet är att främja humankapital och social dialog genom att ge stöd bl.a. till livslångt lärande, spridning av vetenskapligt vetande och innovativa förfaranden och förvärv av nya yrkeskunskaper. • Stöd för nyetablering av företag utanför fiskets ram – (max 50 % av budgeten i affärsplanen), artikel 32.1 a. • Stöd för anpassning i efterhand av fiskefartyg för småskaligt kustfiske så att de kan användas för annan verksamhet utanför fiskets ram, artikel 32.1 b. • Investeringar ombord och individuell utrustning för att förbättra yrkesfiskarnas arbetsförhållanden (max en gång per fiskefartyg/programperiod för investeringar ombord och max en gång per stödmottagare/programperiod för individuell utrustning), artikel 33. • Stöd för utformning, utveckling, övervakning och förvaltning av system för överlåtbara fiskenyttjanderätter (TFC), artikel 34. • Stöd till genomförandet av bevarande åtgärder inom den gemensamma fiskeripolitiken, artikel 35. Syftet är att säkerställa det effektivt genomförande av bevarandeåtgärder och därmed ges stöd till utformning och utveckling av tekniska och administrativa hjälpmedel samt berörda aktörers deltagande i arbetet att utveckla bevarandeåtgärderna. • Investeringar i utrustning som förbättrar fiskeredskapens storleks- och artsselektivitet m.m., artikel 36. 35

• Stöd för projekt för att utveckla ny teknik som minskar fiskets påverkan på miljön, artikel 37. • Stöd för att skydda och återställa den marina biologiska mångfalden, exempelvis insamling från havet av förlorade fiskeredskap och skräp, artikel 38. • Investeringar ombord vars syfte är att minska utsläppen av föroreningar (max en gång/programperiod/fartyg), energieffektivitetsbesiktningar och energieffektivitetsordningar, artikel 39 • Stöd för investeringar ombord för att förbättra användningen av oönskade fångster (max en gång per fiskefartyg eller stödmottagare och programperiod), artikel 40. • Stöd för investeringar i hamnar och landningsplatser för att förbättra kvaliteten på de produkter som landas, samt för att förbättra användningen av oönskade fångster, artikel 41. • Stöd ges till inlandsfiske, artikel 42. Insatserna innebär investeringar ombord, i utrustning och i hamnar och landningsplastser.

Avdelning V kapitel II – Hållbar utveckling för vattenbruket • Stöd till innovation, artikel 45. Stöd beviljas till projektet som syftar till att utveckla eller introducera nya eller avsevärt förbättrade produktet, processer samt nya förvaltnings- och organisationssystem. • Stöd för investeringar i utveckling av offshore-vattenbruk och för vattenbruk som inriktas mot annan produktion än livsmedelsproduktion, artikel 46. • Stöd för investeringar som till exempel bidrar till att ge vattenbruksprodukter ett mervärde, särskilt genom att vattenbruksföretaget ges möjlighet att själva stå för beredning, saluföring och direktförsäljning av den egna produkten, artikel 47. Även diversifiering. • Stöd till förvaltning och avbrytar- och rådgivningstjänster för vattenbruk, artikel 48. Stöd kan beviljas till förvaltning av etablering av ett vattenbruk och avbrytar- och rådgivningstjänster för vattenbruk samt tillhandahållandet av rådgivningstjänster. • Främjande av humankapital och nätverksbildande, artikel 39. Syftet är att främja humankapital och nätverksbyggande genom att ge stöd bland annat till livslångt lärande, spridning av vetenskapligt vetande och innovativa förfaranden, förvärv av nya yrkeskunskaper och nätverksbyggande. • Stöd för utveckling av vattenbruksanläggningar och infrastrukturer, exempelvis kartläggning av områden som är lämpliga för vattenbruk, artikel 50. • Stöd för etablering av nya vattenbruksföretag, artikel 51. • Stöd för investeringar som avsevärt minskar vattenbrukets inverkan på miljön, artikel 52, ex inköp av utrustning. Stöd ges även för rovdjursskydd, insatser som ökar energieffektiviteten samt möjliggör återställning av befintliga vattenbruksdammar. 36

• Stöd för omställning av konventionellt vattenbruk till ekologiskt vattenbruk (ersättningen beräknas på inkomstbortfall eller extrakostnader), artikel 53. Stöd lämnas under den perioden omställningen sker men max två år. • Vattenbruk som tillhandahåller miljötjänster, artikel 54. Stöd beviljas för vattenbruksmetoder som är förenliga med specifika miljöbehov, deltagandet i bevarande och reproduktionsåtgärder samt olika former av extensivt vattenbruk. • Stöd för tillfälliga stopp för blötdjursskörden, artikel 55. • Stöd för kontroll och utrotning av sjukdomar inom vattenbruket m.m., artikel 56. • Stöd för försäkring för vattenbruksbestånd som ska täcka förluster, artikel 57. • Avdelning V kapitel III – Hållbar utveckling i fiskeberoende områden • EHFF ska stödja en hållbar utveckling i fiskeberoende områden med hjälp av en lokalt ledd utvecklingsstrategi, artikel 58.

Avdelning V kapitel IV – Saluförings- och beredningsrelaterade åtgärder • Stöd för utarbetande och genomförande av produktions- och saluföringsplaner, artikel 69. • Stöd för privat lagring, artikel 70. • Stöd för saluföringsåtgärder, exempelvis för att förbättra villkoren kring saluföring av överskottsarter eller underutnyttjade arter, oönskade fångster; främja kvaliteten genom att underlätta för certifiering och marknadsföring, skapa PO, artikel 71. • Stöd för investeringar i beredning av fiskeri- och vattenbruksprodukter, exempelvis för investeringar som leder till energisparande eller minskar miljöpåverkan, investeringar i beredning av arter med begränsat eller utan kommersiellt intresse, samt investeringar i beredning av biprodukter från den huvudsakliga verksamheten, artikel 72.

Avdelning V kapitel V– Kompensation för extra kostnader i de yttersta randområdena med avseende på fiskeri- och vattenbruksprodukter • EHFF får stödja ett kompensationssystem för extra kostnader som uppstår för aktörer inom fiske, odling och saluföring av vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter från de yttre randområdena.

Bilaga 2. WTO-förslaget från 2007 Nedan återger vi texten i WTO-dokument nummer TN/RL/W/213 av den 30 november 2007.

ANNEX VIII FISHERIES SUBSIDIES Article I Prohibition of Certain Fisheries Subsidies I.1 Except as provided for in Articles II and III, or in the exceptional case of natural disaster relief24, the following subsidies within the meaning of paragraph 1 of Article 1, to the extent they are specific within the meaning of paragraph 2 of Article 1, shall be prohibited: (a) Subsidies the benefits of which are conferred on the acquisition, construction, repair, renewal, renovation, modernization, or any other modification of fishing vessels25 or service vessels26, including subsidies to boat building or shipbuilding facilities for these purposes. (b) Subsidies the benefits of which are conferred on transfer of fishing or service vessels to third countries, including through the creation of joint enterprises with third country partners. (c) Subsidies the benefits of which are conferred on operating costs of fishing or service vessels (including licence fees or similar charges, fuel, ice, bait, personnel, social charges, insurance, gear, and at-sea support); or of landing, handling or in- or near-port processing activities for products of marine wild capture fishing; or subsidies to cover operating losses of such vessels or activities. (d) Subsidies in respect of, or in the form of, port infrastructure or other physical port facilities exclusively or predominantly for activities related to marine wild capture fishing (for example, fish landing facilities, fish storage facilities, and in- or near-port fish processing facilities).

Subsidies referred to in this provision shall not be prohibited when limited to the relief of a particular natural disaster, provided that the subsidies are directly related to the effects of that disaster, are limited to the affected geographic area, are time-limited, and in the case of reconstruction subsidies, only restore the affected area, the affected fishery, and/or the affected fleet to its pre-disaster state, up to a sustainable level of fishing capacity as established through a science-based assessment of the post-disaster status of the fishery. Any such subsidies are subject to the provisions of Article VI.

For the purposes of this Agreement, the term ”fishing vessels” refers to vessels used for marine wild capture fishing and/or on-board processing of the products thereof.

For the purposes of this Agreement, the term ”service vessels” refers to vessels used to tranship the products of marine wild capture fishing from fishing vessels to on-shore facilities; and vessels used for at-sea refuelling, provisioning and other servicing of fishing vessels.

(e) Income support for natural or legal persons engaged in marine wild capture fishing. (f) Price support for products of marine wild capture fishing. (g) Subsidies arising from the further transfer, by a payer Member government, of access rights that it has acquired from another Member government to fisheries within the jurisdiction of such other Member.27 (h) Subsidies the benefits of which are conferred on any vessel engaged in illegal, unreported or unregulated fishing.28 I.2 In addition to the prohibitions listed in paragraph 1, any subsidy referred to in paragraphs 1 and 2 of Article 1 the benefits of which are conferred on any fishing vessel or fishing activity affecting fish stocks that are in an unequivocally overfished condition shall be prohibited.

Article II General Exceptions

Notwithstanding the provisions of Article I, and subject to the provision of Article V: (a) For the purposes of Article I.1(a), subsidies exclusively for improving fishing or service vessel and crew safety shall not be prohibited, provided that: (1) such subsidies do not involve new vessel construction or vessel acquisition; (2) such subsidies do not give rise to any increase in marine wild capture fishing capacity of any fishing or service vessel, on the basis of gross tonnage, volume of fish hold, engine power, or on any other basis, and do not have the effect of maintaining in operation any such vessel that otherwise would be withdrawn; and (3) the improvements are undertaken to comply with safety standards. (b) For the purposes of Articles I.1(a) and I.1(c) the following subsidies shall not be prohibited: subsidies exclusively for: (1) the adoption of gear for selective fishing techniques; (2) the adoption of other techniques aimed at reducing the environmental impact of marine wild capture fishing; (3) compliance with fisheries management regimes aimed at sustainable use and conservation (e.g., devices for Vessel Monitoring Systems); provided that the subsidies do not give rise to any increase in the marine wild capture fishing capacity of any fishing or service vessel, on the basis of gross ton-

Government-to-government payments for access to marine fisheries shall not be deemed to be subsidies within the meaning of this Agreement.

The terms ”illegal fishing”, ”unreported fishing” and ”unregulated fishing” shall have the same meaning as in paragraph 3 of the International Plan of Action to Prevent, Deter and Eliminate Illegal Unreported and Unregulated Fishing of the United Nations Food and Agricultural Organization.

nage, volume of fish hold, engine power, or on any other basis, and do not have the effect of maintaining in operation any such vessel that otherwise would be withdrawn. (c) For the purposes of Article I.1(c), subsidies to cover personnel costs shall not be interpreted as including: (1) subsidies exclusively for re-education, retraining or redeployment of fishworkers29 into occupations unrelated to marine wild capture fishing or directly associated activities; and (2) subsidies exclusively for early retirement or permanent cessation of employment of fishworkers as a result of government policies to reduce marine wild capture fishing capacity or effort. (d) Nothing in Article I shall prevent subsidies for vessel decommissioning or capacity reduction programmes, provided that: (1) the vessels subject to such programmes are scrapped or otherwise permanently and effectively prevented from being used for fishing anywhere in the world; (2) the fish harvesting rights associated with such vessels, whether they are permits, licences, fish quotas or any other form of harvesting rights, are permanently revoked and may not be reassigned; (3) the owners of such vessels, and the holders of such fish harvesting rights, are required to relinquish any claim associated with such vessels and harvesting rights that could qualify such owners and holders for any present or future harvesting rights in such fisheries; and (4) the fisheries management system in place includes management control measures and enforcement mechanisms designed to prevent overfishing in the targeted fishery. Such fishery-specific measures may include limited entry systems, catch quotas, limits on fishing effort or allocation of exclusive quotas to vessels, individuals and/or groups, such as individual transferable quotas. (e) Nothing in Article I shall prevent governments from making user-specific allocations to individuals and groups under limited access privileges and other exclusive quota programmes.

Article III Special and Differential Treatment of Developing Country Members III.1 The prohibition of Article 3.1(c) and Article I shall not apply to leastdeveloped country (“LDC”) Members. III.2 For developing country Members other than LDC Members: For the purpose of this Agreement, the term ”fishworker” shall refer to an individual employed in marine wild capture fishing and/or directly associated activities.

(a) Subsidies referred to in Article I.1 shall not be prohibited where they relate exclusively to marine wild capture fishing performed on an inshore basis (i.e., within the territorial waters of the Member) with non-mechanized net-retrieval, provided that (1) the activities are carried out on their own behalf by fishworkers, on an individual basis which may include family members, or organized in associations; (2) the catch is consumed principally by the fishworkers and their families and the activities do not go beyond a small profit trade; and (3) there is no major employer-employee relationship in the activities carried out. Fisheries management measures aimed at ensuring sustainability, such as the measures referred to in Article V, should be implemented in respect of the fisheries in question, adapted as necessary to the particular situation, including by making use of indigenous fisheries management institutions and measures. (b) In addition, subject to the provisions of Article V: (1) Subsidies referred to in Articles I.1(d), I.1(e) and I.1(f) shall not be prohibited. (2) Subsidies referred to in Article I.1(a) and I.1(c) shall not be prohibited provided that they are used exclusively for marine wild capture fishing employing decked vessels not greater than 10 meters or 34 feet in length overall, or undecked vessels of any length. (3) For fishing and service vessels of such Members other than the vessels referred to in paragraph (b)(2), subsidies referred to in Article I.1(a) shall not be prohibited provided that (i) the vessels are used exclusively for marine wild capture fishing activities of such Members in respect of particular, identified target stocks within their Exclusive Economic Zones (“EEZ”); (ii) those stocks have been subject to prior scientific status assessment conducted in accordance with relevant international standards, aimed at ensuring that the resulting capacity does not exceed a sustainable level; and (iii) that assessment has been subject to peer review in the relevant body of the United Nations Food and Agriculture Organization (“FAO”)30. III.3 Subsidies referred to in Article I.1(g) shall not be prohibited where the fishery in question is within the EEZ of a developing country Member, provided that the agreement pursuant to which the rights have been acquired is made public, and contains provisions designed to prevent overfishing in the area covered by the agreement based on internationally-recognized best practices for fisheries management and conservation as reflected in the relevant provisions of international instruments aimed at ensuring the sustainable use and conservation of marine species, such as, inter alia, the Agreement for the Implementation of the Provisions of the United Nations Convention on the Law of the Sea of 10 December 1982 Relating to the Conservation and Management of Straddling Fish Stocks and Highly Migratory Fish Stocks (“Fish Stocks Agreement”), the Code of Conduct on Responsible Fisheries of the Food and Agriculture Organization (“Code of Conduct”), the Agreement to Promote Compliance with International Conservation If the Member in question is not a member of the FAO, the peer review shall take place in another recognized and competent international organization.

and Management Measures by Fishing Vessels on the High Seas (â&#x20AC;&#x153;Compliance Agreementâ&#x20AC;?), and technical guidelines and plans of action (including criteria and precautionary reference points) for the implementation of these instruments, or other related or successor instruments. These provisions shall include requirements and support for science-based stock assessment before fishing is undertaken pursuant to the agreement and for regular assessments thereafter, for management and control measures, for vessel registries, for reporting of effort, catches and discards to the national authorities of the host Member and to relevant international organizations, and for such other measures as may be appropriate. III.4 Members shall give due regard to the needs of developing country Members in complying with the requirements of this Annex, including the conditions and criteria set forth in this Article and in Article V, and shall establish mechanisms for, and facilitate, the provision of technical assistance in this regard, bilaterally and/or through the appropriate international organizations.

Article IV General Discipline on the Use of Subsidies IV.1 No Member shall cause, through the use of any subsidy referred to in paragraphs 1 and 2 of Article 1, depletion of or harm to, or creation of overcapacity in respect of, (a) straddling or highly migratory fish stocks whose range extends into the EEZ of another Member; or (b) stocks in which another Member has identifiable fishing interests, including through user-specific quota allocations to individuals and groups under limited access privileges and other exclusive quota programmes. The existence of such situations shall be determined taking into account available pertinent information, including from other relevant international organizations. Such information shall include the status of the subsidizing Memberâ&#x20AC;&#x2122;s implementation of internationally-recognized best practices for fisheries management and conservation as reflected in the relevant provisions of international instruments aimed at the sustainable use and conservation of marine species, such as, inter alia, the Fish Stocks Agreement, the Code of Conduct, the Compliance Agreement, and technical guidelines and plans of action (including criteria and precautionary reference points) for the implementation of these instruments, or other related or successor instruments. IV.2 Any subsidy referred to in this Annex shall be attributable to the Member conferring it, regardless of the flag(s) of the vessel(s) involved or the application of rules of origin to the fish involved.

Article V Fisheries Management31 V.1 Any Member granting or maintaining any subsidy as referred to in Article II or ArticleÂ III.2(b) shall operate a fisheries management system regulating marine wild capture fishing within its jurisdiction, designed to prevent overfishing. Such management system shall be based on internationally-recognized best practices for fisheries management and conservation as reflected in the relevant provisions of international instruments aimed at ensuring the sustainable use and conservation of marine species, such as, inter alia, the Fish Stocks Agreement, the Code of Conduct, the Compliance Agreement, technical guidelines and plans of action (including criteria and precautionary reference points) for the implementation of these instruments, or other related or successor instruments. The system shall include regular science-based stock assessment, as well as capacity and effort management measures, including harvesting licences or fees; vessel registries; establishment and allocation of fishing rights, or allocation of exclusive quotas to vessels, individuals and/or groups, and related enforcement mechanisms; speciesspecific quotas, seasons and other stock management measures; vessel monitoring which could include electronic tracking and on-board observers; systems for reporting in a timely and reliable manner to the competent national authorities and relevant international organizations data on effort, catch and discards in sufficient detail to allow sound analysis; and research and other measures related to conservation and stock maintenance and replenishment. To this end, the Member shall adopt and implement pertinent domestic legislation and administrative or judicial enforcement mechanisms. It is desirable that such fisheries management systems be based on limited access privileges32. Information as to the nature and operation of these systems, including the results of the stock assessments performed, shall be notified to the relevant body of the FAO, where it shall be subject to peer review prior to the granting of the subsidy33. References for such legislation and mechanism, including for any modifications thereto, shall be notified to the Committee on Subsidies and Countervailing Measures (â&#x20AC;&#x153;the Committeeâ&#x20AC;?) pursuant to the provisions of Article VI.4. V.2 Each Member shall maintain an enquiry point to answer all reasonable enquiries from other Members and from interested parties in other Members concerning its fisheries management system, including measures in place to address fishing capacity and fishing effort, and the biological status of the fisheries in question. Each Member shall notify to the Committee contact information for this enquiry point.

Developing country Members shall be free to implement and operate these management requirements on a regional rather than a national basis provided that all of the requirements are fulfilled in respect of and by each Member in the region.

Limited access privileges could include, as appropriate to a given fishery, community-based rights systems, spatial or territorial rights systems, or individual quota systems, including individual transferable quotas.

If the Member in question is not a member of the FAO, the notification for peer review shall be to another relevant international organization. The specific information to be notified shall be determined by the relevant body of the FAO or such other organization.

Article VI Notifications and Surveillance VI.1 Each Member shall notify to the Committee in advance of its implementation any measure for which that Member invokes the provisions of Article II or Article III.2; except that any subsidy for natural disaster relief34 shall be notified to the Committee without delay35. In addition to the information notified pursuant to Article 25, any such notification shall contain sufficiently precise information to enable other Members to evaluate whether or not the conditions and criteria in the applicable provisions of Article II or Article III.2 are met. VI.2 Each Member that is party to an agreement pursuant to which fishing rights are acquired by a Member government (“payer Member”) from another Member government to fisheries within the jurisdiction of such other Member shall publish that agreement, and shall notify to the Committee the publication references for it. VI.3 The terms on which a payer Member transfers fishing rights it has obtained pursuant to an agreement as referred to in paragraph 2 shall be notified to the Committee by the payer Member in respect of each such agreement. VI.4 Each Member shall include in its notifications to the Committee the references for its applicable domestic legislation and for its notifications made to other organizations, as well as for the documents related to the reviews conducted by those organizations, as referred to in Article V.1. VI.5 Other Members shall have the right to request information about the notified subsidies, including about individual cases of subsidization, about notified agreements pursuant to which fishing rights are acquired, and about the stock assessments and management systems notified to other organizations pursuant to Article V.1. Each Member so requested shall provide such information in accordance with the provisions of Article 25.9.

VI.6 Any Member shall be free to bring to the attention of the Committee information from pertinent outside sources (including intergovernmental organizations with fisheries management-related activities, regional fisheries management organizations and similar sources) as to any apparent illegal, unreported and unregulated fishing activities. VI.7 Measures notified pursuant to this Article shall be subject to review by the Committee as provided for in Article 26.

As provided for in Article I.1 and footnote 77.

For the purposes of this provision, ”without delay” shall mean not later than the date of entry into force of the programme, or in the case of an ad hoc subsidy, the date of commitment of the subsidy.

Article VII Transitional Provisions VII.1 Any subsidy programme which has been established within the territory of any Member before the date of entry into force of the results of the DDA and which is inconsistent with ArticleÂ 3.1(c) and Article I shall be notified to the Committee not later than 90 days, or in the case of a developing country Member 180 days, after the date of entry into force of the results of the DDA. VII.2 Provided that a programme has been notified pursuant to paragraph 1, a Member shall have two years, or in the case of a developing country Member four years, from the date of entry into force of the results of the DDA to bring that programme into conformity with Article 3.1(c) and Article I, during which period the programme shall not be subject to those provisions. VII.3 No Member shall extend the scope of any programme, nor shall a programme be renewed upon its expiry.

Article VIII Dispute Settlement VIII.1 Where a measure is the subject of dispute settlement claims pursuant to Article 3.1(c) and Article I, the relevant provisions of Article 4 and of this Article shall apply. Article 30 and the relevant provisions of this Article shall apply to disputes arising under other provisions of this Annex. VIII.2 Where a subsidy that has not been notified as required by Article VI.1 is the subject of dispute settlement pursuant to the DSU and Article 4, such subsidy shall be presumed to be prohibited pursuant to Article 3.1(c) and Article I. It shall be for the subsidizing Member to demonstrate that the subsidy in question is not prohibited. VIII.3 Where a further transfer of access rights as referred to in Article I.1(g) is the subject of a dispute arising under this Annex, and the terms of that transfer have not been notified as required by Article VI.3, the transfer shall be presumed to give rise to a subsidy. It shall be for the payer Member to demonstrate that no such subsidy has arisen. VIII.4 Where a dispute arising under this Annex raises scientific or technical questions related to fisheries, the panel should seek advice from fisheries experts chosen by the panel in consultation with the parties. To this end, the panel may, when it deems it appropriate, establish an advisory technical fisheries expert group, or consult recognized and competent international organizations, at the request of either party to the dispute or on its own initiative. VIII.5 Nothing in this Annex shall impair the rights of Members to resort to the good offices or dispute settlement mechanisms of other international organizations or under other international agreements.

Rapporten kan beställas från Jordbruksverket • 551 82 Jönköping • Tfn 036-15 50 00 (vx) • Fax 036-34 04 14 E-post: jordbruksverket@jordbruksverket.se www.jordbruksverket.se

ISSN 1102-3007 • ISRN SJV-R-12/1-SE • RA12:8