ra02_3 by Jordbruksverket

KvĂ¤veprovtagning i hĂśstvete

Rapport 2002:3

Kväveprovtagning i höstvete

Växtnäringsenheten 2002-02-14 Referens Bertil Albertsson

Förord Den undersökning som redovisas i denna rapport pågick under åren 1998 till 2000. Syftet var att testa en prognosmetod för kvävegödsling i höstvete, med Växtskyddscentralernas prognosrutor i olika grödor för uppföljning av sjukdomar och skadegörare som förebild. Metoden gick ut på att, genom regelbundna provtagningar av mark och gröda under växtsäsongen, kunna bedöma eventuella kväveförluster och med hjälp av en växtanalysmodell bedöma behovet av tilläggsgödsling. Under ett antal år har diskussionen om kväveförluster under vår och försommar samt behov av tilläggsgödsling i höstvete varit livlig på många håll i Sverige, utan tillgång till något bra material att grunda diskussionen på. Undersökningen har finansierats av Jordbruksverket. Tio lantbrukare har fungerat som försöksvärdar. Provtagningarna har utförts av försökspatrullen på SLU:s försöksgård Lanna på Varaslätten. Ansvariga för uppläggning och utförande av undersökningen har varit Bertil Albertsson och Christina Lundström vid Jordbruksverkets regionala kontor i Skara. Ett stort tack för gott samarbete riktas till alla medverkande! Skara i februari 2002

författarna

Författarna har följande adresser: Christina Lundström SLU, Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, Avdelning för mark-växter Box 234, 532 23 Skara Tel. 0511-67237 E-post: christina.lundstrom@jvsk.slu.se

Bertil Albertsson Jordbruksverket Växtnäringsenheten Box 224, 532 23 Skara Tel. 0501-605863 E-post: bertil.albertsson@sjv.se

Innehåll 1

Sammanfattning ............................................................................................................... 3

Bakgrund........................................................................................................................... 5

Material och metoder....................................................................................................... 7 3.1

Krav på försöksplatserna............................................................................................ 7

3.2

Gödslingsstrategi........................................................................................................ 7

3.2.1

Nollrutor ............................................................................................................. 7

3.3

Växtskydd................................................................................................................... 8

3.4

Beskrivning av försöksplatserna 1998 ....................................................................... 8

3.4.1 3.5

Gödsling 1998 .................................................................................................... 8 Beskrivning av försöksplatserna 1999 ....................................................................... 9

3.5.1 3.6

Gödsling 1999 .................................................................................................. 10 Beskrivning av försöksplatserna 2000 ..................................................................... 10

3.6.1

Gödsling 2000 .................................................................................................. 11

3.7

Provtagning och analys ............................................................................................ 11

3.8

Väderleksförhållanden ............................................................................................. 13

3.8.1

År 1998............................................................................................................. 13

3.8.2

År 1999............................................................................................................. 13

3.8.3

År 2000............................................................................................................. 14

3.9 4

Växtanalys................................................................................................................ 14

Resultat och diskussion.................................................................................................. 15 4.1

Provtagningar 1998 .................................................................................................. 15

4.1.1

Provtagningar i mars/april................................................................................ 15

4.1.2

Provtagning i maj ............................................................................................. 15

4.1.3

Provtagningar i juni.......................................................................................... 15

4.1.4

Gulmognadsprovtagning .................................................................................. 17

4.1.5

Kväveutnyttjande ............................................................................................. 19

4.2

Provtagningar 1999 .................................................................................................. 19

4.2.1

Provtagning den 5 och 6 april .......................................................................... 19

4.2.2

Provtagning den 22 och 23 april ...................................................................... 19

4.2.3

Provtagning den 3 juni ..................................................................................... 20

4.2.4

Provtagning den 11 juni ................................................................................... 21

4.2.5

Gulmognadsprovtagning 1999 ......................................................................... 22

4.2.6

Nettomineralisering.......................................................................................... 23 1

4.2.7 4.3

GĂśdselkvĂ¤vets utnyttjande ............................................................................... 24 Provtagningar 2000 .................................................................................................. 26

4.3.1

Provtagning 29 mars......................................................................................... 26

4.3.2

Provtagning 29 maj .......................................................................................... 26

4.3.3

Gulmognadsprovtagning .................................................................................. 28

4.4

Ekonomisk vĂ¤rdering ............................................................................................... 32

Slutsats............................................................................................................................. 35

Litteraturlista ................................................................................................................. 37 6.1

Personliga meddelanden........................................................................................... 37

1 Sammanfattning Försök med kväveprovtagning av jord och gröda har skett på tio olika lantbruk i slättområdet mellan Skara, Vara och Lidköping i gamla Skaraborgs län. Avsikten med dessa studier var att undersöka om det var möjligt att genom växt- och jordprovtagning prognostisera behovet av tilläggsgödsling med kväve i höstvete. I förutsättningarna för studien ingick att förfrukten skulle vara spannmål samt att ingen stallgödsel skulle ha tillförts på många år. Jordarten på fälten där undersökningen genomfördes var i huvudsak mellanlera. På varje fält markerades en ruta, där ingen tilläggsgödsling fick göras. I övrigt behandlades rutan som övriga fältet enligt varje enskild lantbrukares uppfattning. Åren 1999 och 2000 markerades också nollrutor, där ingen gödsel fick spridas under vår och sommar. Antalet provtagningar varierade något mellan åren, men i huvudsak var undersökningen upplagd med en tidig provtagning av mineralkväve i marken på våren, två tillfällen i juni då både jord- och växtanalys utfördes som underlag till bedömning av behov av tilläggsgödsling samt en provtagning av jord och gröda vid tidpunkten för gulmognad i augusti. De sorter som odlades var Kosack (1998, 1999 och 2000), Stava (1998 och 1999), Ebi (1999 och 2000) samt Tarso (1999 och 2000). Mineralkvävemängderna i marken var i genomsnitt 15, 10 och 17 kg/ha ner till 60 cm djup under åren 1998, 1999 och 2000. Det var mindre än vad som anses vara normalt för området (20 kg N/ha till 60 cm djup). Både år 1998 och 1999 var mineralkvävemängderna så låga att Jordbruksverket rekommenderade lantbrukare att kompensera detta med ökade kvävegivor. År 1999 kom det mycket nederbörd i form av snö efter att stora arealer var gödslade. En extra provtagning utfördes då för att undersöka hur stora förluster som uppkommit. Till följd av konstaterade förluster rekommenderade Jordbruksverket en ökad kvävegiva på ca 10 kg/ha som kompensation för förluster på tidigt gödslade fält. Resultaten från mineralkvävebestämningarna följdes med stort intresse från rådgivare i området. Resultatet av provtagningarna i juni användes i en växtanalysmodell med vars hjälp behovet av tilläggsgödsling kunde bedömas. Åren 1998 och 2000 komplicerades tolkningen av resultaten från provtagningen i månadsskiftet maj/juni till följd av små nederbördsmängder i maj. Åren 1998 och 1999 togs prover på både jord och gröda vid två tillfällen med omkring en veckas mellanrum, medan uppföljningen av den första provtagningen år 2000 endast gjordes med hjälp av kalksalpetermätaren. År 1998 ökade kvävetillgången betydligt mellan det första och det andra tillfället. Den första provtagningen indikerade gödslingsbehov, medan detta inte var fallet vid den andra. Perioden med torrt väder följt av riklig nederbörd torde ha inneburit en stor kvävefrigörelse i marken mellan provtagningstillfällena. År 1999 minskade kvävetillgången mellan provtagningarna och detta förstärkte behovet av kompletteringsgödsling, som redan var aktualiserad efter den första provtagningen. Jordbruksverket rekommenderade en tilläggsgiva på 30 kg N/ha på fält med motsvarande förutsättningar som försöksfälten. År 2000 gjordes enbart en provtagning under den aktuella tillväxtperioden och denna visade på ytterligare kvävebehov. Efter kompletterande mätningar med kalksalpetermätaren kunde konstateras att kvävetillgången var tillräcklig och därmed rekommenderade Jordbruksverket inte någon tilläggsgiva med kväve i juni. I genomsnitt var skördenivån i fältrutorna högre än normskörden för området (1998: 8900 kg/ha; 1999: 7500 kg/ha; 2000: 7800 kg/ha), men proteinhalterna var för låga för att undvika prisavdrag samtliga år i de ej tilläggsgödslade rutorna (1998: 10,3 %, 1999: 9,6 %, 2000: 11,3 %). Åren 1998 och 1999 var proteinhalterna låga också i de omgivande fält som kompletteringsgödslats i juni (1998: 10,8 %; 1999: 10,9 %). År 1998 var liggsäd allmänt förekommande sannolikt på grund av en stor kvävemineralisering, vilket tydligt visar att det 3

inte hade varit någon nytta med ytterligare kvävetillförsel i juni. 1999 skulle en större kvävemängd eventuellt ha kunnat höja skörden och givit en bättre proteinhalt. Sannolikt var kväveförlusterna större än beräknat. År 2000 var den genomsnittliga proteinhalten i fältrutorna 11,3 %, men på fem av provplatserna var proteinhalten bra utan tilläggsgödsling. Sortens betydelse för proteinhalten visade sig tydligt i undersökningen. Kompletteringsgödsling i juni ökade proteinhalten år 2000 till i medeltal 12,6 %. Endast två fält med sorten Kosack hade proteinhalter under 11,5 %. Totalt sett kan konstateras att växtanalysmodellen inte fungerade helt tillfredsställande, men att den gav en viss vägledning när det gällde årets totala kvävebehov. Under åren 1999 och 2000 beräknades nettomineraliseringen utifrån tillväxten i anlagda nollrutor. I genomsnitt för samtliga försöksfält var den 44 kg N/ha år 1999 och 71 kg N/ha år 2000. Resultatet visar att kvävemineraliseringen kan vara betydande trots låg mullhalt, dålig förfrukt och avsaknad av stallgödsel i växtföljden. Den höga mineraliseringen medförde att mängden kväve som grödan skulle ha kunnat tillgodogöra sig (summa av gödselkväve och kväveupptag i nollrutan) var stor. År 1999 förekom en hel del förluster under säsongen och kvävebehovet var omkring 250 kg N/ha för att vid de aktuella skördenivåerna nå 11,5 % proteinhalt. Det sista försöksåret visade en likartad beräkning att behovet var ca 230 kg N/ha. Skillnaden i kvävebehov mellan de två åren berodde förmodligen på 1999 års blöta vår och försommar med stora kväveförluster som följd. Någon likartad beräkning av kvävebehovet år 1998 går inte att göra då det inte fanns några nollrutor och nettomineraliseringen därmed inte kunde beräknas. Kvävemineraliseringen var dock betydande enligt andra försök, vilket styrks av den stora andelen liggsäd i denna undersökning (Delin, pers. medd.). Utnyttjandet av det tillförda gödselkvävet kan dels mätas som kväveutbyte i kärnskörden eller som utnyttjandegrad i hela grödan. Kväveutbytet var i medeltal 70 % år 1998, 78 % år 1999 och 81 % år 2000, men med en betydande variation mellan försöksfälten. Utnyttjandegraden av gödselkvävet, som tar hänsyn till nettomineraliseringen och därför bara kunde beräknas åren 1999 och 2000, var 102 respektive 92 %. En övergripande ekonomisk värdering av kompletteringsgödslingen de tre åren visade på en viss lönsamhet av åtgärden. Lönsamheten försämrades dock påtagligt i de fall man trots tilläggsgödsling inte nådde proteinhaltsgränsen 11,5 %. Med en tilläggsgiva på 35 kg N/ha och ett utnyttjande av kvävet i tilläggsgivan på 50 %, spridningskostnad på 90 kr/ha, spannmålspris på 95 öre/kg, kvävepris på 10 kr/kg och en proteinbetalning på 2 kr/dt blev resultatet en ökad nettointäkt på 220 kr/ha om grödan hade 11,5 % protein. Utan proteinbetalning reducerades lönsamheten till 50 kr/ha. Undersökningen visar att resultatet av växtanalysen kan ändras snabbt beroende på t.ex. nederbördsförhållanden och att det är viktigt att inse att resultatet från modellen grundar sig på en analys vid ett tillfälle. Det är många faktorer som påverkar kvävebehovet och förhållandena kan förändras under kort tid. Nackdelar med metoden är att det är omständligt och kostsamt att provta, att analyserna är dyra och att det tar lång tid innan resultaten är färdiga. Därför är detta ingen given metod som allmänt bör användas för att styra regional kvävegödsling. Undersökningen har dock haft ett stort värde som diskussionsunderlag för rådgivningen i området. Ur den aspekten vore det mycket värdefullt med någon typ av likartade återkommande undersökningar förslagsvis i befintliga kväveförsök.

2 Bakgrund För att en spannmålsgröda ska ge bra skörd med hög proteinhalt krävs god tillgång till kväve. För lantbrukaren innebär kvävet en nödvändig resurs som kostar pengar. Vid gödsling förloras en större eller mindre andel av kvävemängden till den omgivande miljön via denitrifikation och/eller utlakning på grund av att ett 100 %-igt utnyttjande är omöjligt att nå under så okontrollerade förhållanden som vid odling på en åker. Därmed kan resursen kväve, förvandlas till ett miljöproblem. Vid intervention av vete inom EU:s marknadsreglering måste proteinhalten vara lägst 10,5 %. Fullt pris kräver bl a att proteinhalten är lägst 11,5 %. Lägstakravet på proteinhalt har skärpts de senaste åren. Före år 2000 har det varit möjligt att sälja vetet via inlösen/intervention efter prisreduktion oavsett proteinhalt. Vid sidan av det regelverk som tillämpas vid interventionsuppköp har handeln sina egna skalor för kvalitetsbetalning. Den införda stupstocken för proteinhalt samt konstaterad svårighet att nå önskad proteinhalt, åtminstone under vissa år, har förstärkt motivet till kvävegödsling för att med säkerhet uppnå minst minimikvalitet. I praktiken kan dock vete också användas som fodersäd och därmed skall inte den nedre proteinhaltsgränsen ses som absolut för möjlighet till försäljning. Prisförändringen mellan brödvete och fodervete kan dock innebära ett visst ekonomiskt avbräck. Den ekonomiska aspekten samt balansgången mellan resurs och miljöproblem gör att kväveanvändningen noggrant måste anpassas efter grödans behov så att utnyttjandet av kvävet blir så effektivt som möjligt. Därför behövs det metoder för att kunna anpassa gödslingen efter det verkliga behovet under pågående växtodlingssäsong. Mätningar av mineralkvävemängderna i marken på våren påbörjades i Holland på 1960-talet. Sedan 1970-talet har man tagit jordprover och analyserat markens innehåll av mineralkväve tidigt på våren i Sverige för att bättre kunna bedöma kvävebehovet under kommande säsong (Lindén, 2001). Under slutet av 70-talet och början av 80-talet undersöktes möjligheterna att skapa regionala kväveprognoser i Mälardalen, Västergötland och i Skåne. Ett antal fält provtogs och utifrån dessa beräknades medelvärden som kunde jämföras år från år. Under senare år valdes fält med förfrukt stråsäd och utan stallgödseltillförsel för att få enhetligare bakgrund. Hypotesen var, att om medelförrådet ett visst år var mindre än normalt, fanns det ett beslutsunderlag för ökad kvävegödsling och tvärtom. Det genomfördes också kvävegödslingsförsök med beräkning av optimala kvävegivor för utvärdering av resultaten. Dessvärre visade sig de årliga mineralkvävemedelvärdena variera ganska lite här i landet, och andra faktorer hade större betydelse för den optimala kvävegivans storlek. Under 1980-talets senare del upphörde i princip verksamheten med kväveprognoser i Sverige (liksom i utlandet), på grund att de ändå gav så pass osäkert resultat (Lindén, 2001). Man började inse att kvävemineraliseringens storlek under växtsäsongen kunde ha större betydelse för den optimala kvävegivan än mineralkvävemängderna i marken på våren. Det gick trots omfattande undersökningar dock inte att utveckla något praktiskt och säkert sätt att förutsäga storleken på kvävemineraliseringen varje år och den visade sig också variera mellan åren. Man kom emellertid fram till att nollrutor på fälten (utan kvävegödsling under året i fråga) gav intressant upplysning om mängden växttillgängligt kväve i marken. Denna kartläggning av fältens mineraliseringsförmåga har dock endast skett i mycket begränsad omfattning. Under 80-talet började man också att påtala avkastningsnivåns betydelse för den optimala kvävegödslingens storlek. Undersökningar visade i allmänhet, att för varje ton kärna per ha som den optimala skörden steg (beroende på klimatet och markens bördighetstillstånd) 5

behövdes 20-25 kg N/ha extra. I rådgivningssammanhang bestämde man sig för värdet 20 kg N/ha. Under 1990-talet har egentligen ingen vidareutveckling av kväveprognoserna ägt rum. Vad som ändå mognat fram under det senaste decenniet är, att mineralkväveförrådet är en av flera faktorer som man kan och bör ta hänsyn till i kvävegödslingen samt att det är viktigt att beakta mineralkvävemängden i marken i sådana fall, där man misstänker större mängder än normalt. Denna rapport behandlar resultaten från en undersökning som pågick under tre säsonger, åren 1998-2000, på tio fält i före detta Skaraborgs län. Målet med studierna var att undersöka huruvida tidiga mineralkväveanalyser i kombination med växt- och jordanalys under växtsäsongen kunde användas som prognosmetod för att bestämma behovet av tilläggsgödsling med kväve i höstvete. Varje vår och försommar förs diskussioner om eventuella kväveförluster och hur mycket kväve det behövs vid olika tidpunkter för att nå uppsatt mål när det gäller skörd och proteinhalt. Avsikten med undersökningen var att den skulle fungera som underlag för denna diskussion i landet.

3 Material och metoder 3.1 Krav på försöksplatserna Projektet pågick under åren 1998-2000. Varje år ingick tio fält på tio olika gårdar. Gårdarna var belägna på slätten i en triangel mellan Skara, Vara och Lidköping i gamla Skaraborgs län. Under samtliga år utgick ett av fälten p.g.a. misstag vid skörd eller gödsling. Nio av gårdarna var med i projektet alla tre åren, medan en gård byttes ut efter första säsongen. I något fall var samma fält med under två år, men i allmänhet var det olika fält. Kriterierna för fälten var att: förfrukten skulle vara spannmål stallgödsel skulle inte ha tillförts på många år lerhalten skulle vara minst 20 %

3.2 Gödslingsstrategi I varje fält markerades en ruta på 12*50 m, som i fortsättningen benämns fältruta. Inom fältrutorna gödslade lantbrukaren efter egen erfarenhet och uppfattning, med undantag för att eventuell tilläggsgödsling inte skulle ske. Tanken var att vid säsongens slut följa upp rekommendationen från växtanalysmodellen (3.9) samt att jämföra proteinhalten i de ej tilläggsgödslade fältrutorna med proteinhalten i omgivande fält. Då varje lantbrukare gödslade efter gårdens/fältets förutsättningar varierade gödslingsstrategin mellan de olika fälten och i vissa fall gjordes aldrig någon tilläggsgödsling i omgivande fält. Alternativ 1

Alternativ 2

FR NR FR

FÄLT

Figur 1. Planering av försöksplatserna 1998-2000. 1998 fanns dock inga nollrutor (FR = fältruta; NR = nollruta; Fält = omgivande fält).

3.2.1 Nollrutor För att kunna uppskatta nettomineraliseringen från marken på de olika platserna anlades under åren 1999 och 2000 utöver fältrutan också en eller två nollrutor på varje plats. I dessa spreds ingen gödsel överhuvudtaget. Antingen markerades två mindre rutor (6 x 4 m) inne i respektive fältruta eller markerades en större nollruta parallellt med fältrutan (figur 1). Vid gödsling täcktes de små nollrutorna med presenningar. Alternativet med två mindre rutor användes främst av de lantbrukare som hade centrifugalspridare, medan de som hade 7

rampspridare i första hand hade en större ogödslad ruta. Då de flesta lantbrukare använde centrifugalspridare övervägde alternativet med två mindre nollrutor.

3.3 Växtskydd Ogräsbekämpning genomfördes på fälten antingen höst eller vår. Under åren 1999 och 2000 behandlades samtliga fält mot svamp i axgången, medan det år 1998 var några som inte behandlades. I enstaka fall gjordes också behandlingar mot stråknäckare och vetemygga. Angreppen av bladfläckssvampar var stora under samtliga år. 1999 förekom också en del stråknäckare.

3.4 Beskrivning av försöksplatserna 1998 Ett fält utgick på grund av felgödsling. Med undantag för Ambjörnsgården, som hade sorten Stava, odlades sorten Kosack på samtliga fält. Förfrukten utgjordes av höstvete eller havre. Förförfrukten var också spannmål med undantag för Prästgården där man odlade lin 1996. Sådatum varierade mellan den 29 augusti och den 15 september. Jordarterna var mellanlera eller styv lera på samtliga fält. K-AL låg mellan klass III och IV och P-AL mellan II och IV. Tabell 1. Sort och sådatum samt gröda åren 1995-1997 på försöksplasterna 1998 Gård

Sort 1998

Sådatum

Gröda 1997

Gröda 1996

Gröda 1995

Hästhalla

Kosack

970904

höstvete

Havre

höstvete

Prästgården

Kosack

970902

höstvete

Lin

rågvete

Helleberg

Kosack

970909

höstvete

Höstvete

höstraps

Ambjörnsgården

Stava

970908

höstvete

Vårkorn

höstvete/havre

Lanna

Kosack

970915

havre

Höstvete

träda

Skofteby

Kosack

970829

höstvete

Höstvete

höstvete

Bjertorp

Kosack

970908

havre

Vårkorn

höstvete

Ödegården

Kosack

970908

höstvete

Havre

höstvete

Gategården

Kosack

970907

höstvete

Höstvete

höstraps

3.4.1 Gödsling 1998 Den första gödslingen av fälten våren 1998 skedde inom en veckas tid i slutet av april. Därefter gödslades samtliga provplatser vid ett tillfälle i maj. I genomsnitt var kvävegivan i april-maj 173 kg N/ha (158-182 kg/ha) (tabell 2). På fem av gårdarna gavs dessutom en tilläggsgiva i det omgivande fältet på i medeltal 34 kg N/ha i juni. Kalksalpeter var det helt dominerande gödselmedlet och följaktligen var det mesta kvävet som tillfördes nitratkväve.

Tabell 2. Tidpunkter för gödsling samt kvävegivor (kg/ha) i fältrutor och fält 1998 April datum Gård

Maj

N-giva

datum

kg/ha

Juni N-giva

datum

kg/ha

Fältruta

N-giva

Fält

Tot. N-giva Tot. N-giva

kg/ha

Hästhalla

23/4

1/5

102

11/6

170

201

Prästgården

28/4

111

15/5

15/6

172

203

Helleberg

23/4

5/5

12/6

170

207

Ambjörnsgården

29/4

13/5

106

182

Lanna

22/4

12/5

157

Skofteby

22/4

102

11/5

183

221

Bjertorp

21/4

22/5

121

173

Ödegården

22/4

12/5

176

210

Gatsegården

23/4

16/5

177

173

192

Medeltal

12/6 12/6

38 34 34

3.5 Beskrivning av försöksplatserna 1999 År 1999 ersattes Gategården av Åsbogården efter önskemål från lantbrukaren. I övrigt var det samma försöksvärdar som 1998. I två fall var skiftena också desamma som året innan. En gård utgick på grund av felaktigheter vid provtagning eller analys. De aktuella fälten hade KAL-klass III-IV och P-AL-klass II-IV. År 1999 var det större spridning i sortanvändning än 1998. Kosack och Ebi odlades på fem respektive tre platser och Stava respektive Tarso på en plats vardera. De besvärliga väderförhållandena under hösten 1998 medförde att sådden blev mycket utspridd. De första fälten såddes den 7 september och det sista den 6 oktober. Förfrukten var höstvete eller havre på alla provplatser. Det var större variation i förförfrukterna och då förekom såväl lin som oljeväxter, träda, korn och höstvete. De stora regnmängderna hösten 1998 och skillnaderna i såtidpunkt påverkade beståndens utseende våren 1999. Många bestånd var svaga i slutet av mars, men skillnaderna minskade under våren. Tabell 3. Sort och sådatum samt gröda åren 1996-1998 på försöksplatserna 1999 Gård

Sort 1999

Sådatum

Gröda 1998

Gröda 1997

Gröda 1996

Prästgården

Kosack

981004

höstvete

Lin

Höstvete

Helleberg

Kosack

980912

havre

Höstvete

Ambjörnsgården

Stava

980927

höstvete

Höstvete

Korn

Lanna

Kosack

981003

höstvete

Träda

Höstvete

Skofteby

Ebi

980907

höstvete

Höstraps

Träda

Bjertorp

Tarso

980927

havre

Vårkorn

Höstvete

Ödegården

Kosack

980920

höstvete

Vårraps

Höstvete

Åsbogården

Kosack

980928

havre

Höstvete

Havre

Russelbacka

Ebi

980929

höstvete

Vårrybs

Rågvete

3.5.1 Gödsling 1999 Huvuddelen av fälten gödslades första gången i början av april för att främja beståndsutvecklingen. I genomsnitt gavs 64 kg N/ha i början av april på sju av fälten. På Skofteby och Ödegården gavs ingen tidig kvävegiva. I medeltal fick fälten totalt 161 kg N/ha (133-183 kg N/ha) under april och maj. På sju av provplatserna gavs dessutom en kompletteringsgiva i juni på i genomsnitt 36 kg N/ha (26-46 kg N/ha). I de flesta fall var kvävet i form av nitrat. Tabell 4. Tidpunkter för gödsling samt kvävegivor (kg/ha) i fältrutor och fält 1999 April datum

April/maj

Maj

Juni

Fält

N-giva datum N-giva datum N-giva datum N-giva Tot. N-giva Tot. N-giva

Gård

kg/ha

Prästgården

6/4

19/5

Helleberg

3/4

27/4

26/5

Ambjörnsgården

5/4

3/5

20/5

Lanna

9/4

19/5

100

25/4

17/4

Skofteby Bjertorp

Fältruta

9/4

Ödegården

kg/ha

166

197

183

23/6 22/6

174

220

23/6

176

214

14/6

153

181

20/6

133

175

27/4

150

16/6

150

190

158

184

161

189

Åsbogården

17/4

1/5

Russelbacka

8/4

6/5

Medeltal

kg/ha

4/5

17/6

3.6 Beskrivning av försöksplatserna 2000 På grund av misstag vid gödslingen utgick en provplats också under säsongen 2000. Gårdarna var annars desamma som 1999. På Skofteby och Prästgården var rutorna belägna inom samma skiften som 1999, men dock inte på samma plats. Kosack odlades på fyra fält, Tarso på tre Tabell 5. Sort och sådatum samt gröda åren 1997-1999 på försöksplatserna 2000 Gård

Sort 2000

Sådatum

Gröda 1999

Gröda 1998

Gröda 1997

Hästhalla

Ebi

990910

höstvete

vårrybs

höstvete

Prästgården

Kosack

990905

havre

lin

höstvete

Ambjörnsgården

Tarso

990907

havre

korn

höstvete

Lanna

Kosack

990921

havre

höstvete

havre

Skofteby

Ebi

990903

höstvete

höstraps

Bjertorp

Tarso

990920

havre

vårraps

träda

Ödegården

Kosack

990910

höstvete

korn

höstvete

Åsbogården

Tarso

990912

havre

höstvete

Russelbacka

Kosack

990916

korn

havre

höstvete

och Ebi på två. Fälten såddes mellan den 3 och den 21 september. Förfrukten var höstvete, havre eller korn och som förförfrukt förekom lin, oljeväxter, korn, höstvete och havre.

3.6.1 Gödsling 2000 Den första kvävegivan gavs i allmänhet inte förrän i mitten/slutet av april. Endast fälten på Ödegården, Bjertorp och Åsbogården fick kväve i början av april. Genomsnittsgivan för april och maj var 161 kg N/ha (132-180 kg N/ha). Sex av fälten fick dessutom en kompletteringsgiva i juni på i medeltal 37 kg N/ha (23-72 kg N/ha). Med något undantag användes endast nitratkväve. Tabell 6. Tidpunkter för gödsling samt kvävegivor (kg/ha) i fältrutor och fält 2000 Gård

April Datum

April/maj

N-giva

Datum

kg/ha Hästhalla

22/4

Prästgården

22/4

132

Juni

N-giva

Fältruta

Fält

N-giva

Tot N– giva

kg/ha

5/6

180

210

31/5 &

132

204

157

187

175

Datum

kg/ha 28/4

112

8/6** Ambjörnsgården

28/4

122

22/5

5/6

Lanna

27/4

111

12/5

Skofteby

21/4

27/4

31/5

153

183

Bjertorp

11/4

4/5

113

9/6

149

188

Ödegården

1/4

30/4

175

Åsbogården

8/4

29/4 &

121

169

160

183

161

186

13/5* Russelbacka

26/4

Medeltal

100

5/5

29/4 91 kg N/ha samt 13/5 30 kg N/ha.

31/5 41 kg N/ha samt 8/6 31 kg N/ha.

60 81

6/6

3.7 Provtagning och analys För att följa utvecklingen och få bättre underlag för eventuell tilläggsgödsling var tanken att kvävesituationen i mark och gröda skulle fastställas vid några tillfällen under säsongen. Det fanns också en målsättning att avgöra om och i så fall när markprofilen var tömd på växttillgängligt kväve. Uppföljningen skulle göras genom att provta gröda och/eller jord vid cirka fyra tillfällen från tidig vår till skörd: månadsskiftet mars/april innan första gödslingstillfället månadsskiftet maj/juni början/mitten av juni vid gulmognad i augusti Antalet provtagningar varierande dock en del mellan åren. Under samtliga år togs jordprov tidigt på våren för analys av mineralkväveinnehållet i marken. Tidpunkten varierade något, men provtagningen ägde rum i månadsskiftet mars/april före första gödslingstillfället. År 1998 gjordes ytterligare en provtagning av jorden i april innan gödsling. Tidig jordprovtagning utfördes på tre nivåer, 0-30 cm, 30-60 cm samt 60-90 cm.

I månadsskiftet maj/juni samt en gång till senare i juni planerades analyser av växtnäringsinnehållet i både jord och gröda. Detta kom inte att genomföras fullt ut under år 2000. Jordprov togs till varierande djup efter bedömning av behovet vid varje tillfälle. För bestämning av kväveinnehållet i grödan klipptes totalt en m2 per fältruta. Antingen klipptes 16,5 m slumpmässigt utvalda sårader eller, där tydliga rader inte fanns, fyra delytor om vardera 0,25 m2. Tabell 7. Tidpunkter för provtagningar åren 1998-2000 År

Fältrutor Jordprov

Nollrutor

Grödprov

Jordprov

Skikt (cm)

25/26 mars

0-90

20 april

0-90

28 maj*

0-90

4/5 juni

0-90

1m2

12 juni

0-30

1m2

20 augusti

0-90

1m2

Fält

Grödprov

Proteinhalt

1998

0-90

1m2 Ax

1 september 1999 6 april

0-90

23 april

0-60

3 juni

0-60

1m2

11 juni

0-30

1m2

17, 25 augusti

0-90

1m2

0-90

1m2

0-90

1m2

2000 29 mars

0-90

29 maj

0-60

1m2

10 augusti

0-90

1m2

Till följd av för lite nederbörd och därmed svårtolkade värden tas ingen hänsyn till denna provtagning.

Vid gulmognad i augusti klipptes motsvarande ytor i både fält- och nollrutor. I de fall då en kompletteringsgödsling hade gjorts i det omgivande fältet togs också axprover för proteinhaltsanalys. Åren 1998 och 2000 togs axprover i samtliga omgivande fält. Jord-, växt- och proteinanalyserna gjordes enligt gängse förfarande av AnalyCen Nordic AB i Lidköping. Analyserna av kväveinnehållet i skördat växtmaterial vid gulmognadsprovtagningen i augusti gjordes av Institutionen för markvetenskap vid SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) i Uppsala. För beräkning av det totala kväveinnehållet i grödan vid gulmognad antogs att 80 % av höstvetets totala kväveinnehåll fanns i ovanjordiska växtdelar och resterande 20 % i rötterna (Lindén, pers. medd.).

De ogödslade rutorna provtogs endast en gång utöver vårens generalprov av jord. Detta skedde vid gulmognad och utfördes på samma sätt som i fältrutorna.

3.8 Väderleksförhållanden Nederbördsmängderna kan variera avsevärt mellan förhållandevis närbelägna platser. Försöksplatserna i detta projekt låg dock tämligen samlade och därmed gjordes bedömningen att det inte behövdes mätningar av nederbörd och temperatur från varje försöksplats, utan att uppgifter från SLU:s försöksstation Lanna kunde användas. Lanna är beläget mitt i det aktuella området och har dessutom fungerat som försöksplats under samtliga år.

3.8.1 År 1998

nederbörd (mm)

Hösten 1997 gav goda förutsättningar för höstsådd till följd av långa perioder av varmt och torrt väder under september och oktober. Hösten och vintern var inte påfrestande för grödorna, vilket gav förutsättningar för god övervintring. Växtodlingssäsongen 1998 var kylig och allmänt ostadig, med undantag för en kort period i april. Genomsnittstemperaturen för maj och augusti var två grader lägre än normalt för perioden 1961-1990 och under juni och juli var medeltemperaturen tre grader lägre än normalt. Årsnederbörden var upp emot 150 mm större än för jämförelseperioden och juni och augusti hade betydligt större regnmängder än medelvärdet för respektive månad 1961-1990. 120 Årsnederbörd: 1998: 699 mm 100 1999: 593 mm 2000: 685 mm 80 1961-1990: 558 mm

1998

1999

2000

1961-1990

60 40 20 0 Jan

Febr Mars April

Maj

Juni

Juli

Aug

Sept

Okt

Nov

Dec

Figur 2. Nederbördsuppgifter per månad från Lanna försöksstation åren 1998, 1999 och 2000 samt månadsmedelvärden för perioden 1961-1990.

3.8.2 År 1999 Förhållandena under hösten 1998 försvårade förutsättningarna för höstsådd och stora arealer såddes sent. Kallt väder försenade uppkomsten och bestånden var tunna efter vintern och mycket utvintring förekom. Våren 1999 var i allmänhet kall och förhållandevis våt. I januari, mars, april och juni var nederbördsmängderna större än normalt (1961-1990) och i april dubbelt så stor. I början av juli skedde ett omslag till varmt och torrt väder som sedan varade hela eftersommaren. Regnmängderna under juli och augusti var mindre än för perioden 19611990.

1998

Månadsmedeltemperatur (oC)

20,0

1999

2000

medel (1961-1990)

15,0 10,0 5,0 0,0 Jan. Febr. Mars April

Maj

Juni

Juli

Aug. Sept. Okt.

Nov.

Dec.

-5,0 -10,0

Figur 3. Temperaturuppgifter per månad från Lanna försöksstation åren 1998, 1999, 2000 samt månadsmedelvärden för perioden 1961-1990.

3.8.3 År 2000 Hösten 1999 var förutsättningarna goda för höstsådd och övervintringen för höstsäd under vintern 99/00 var bra. Växtodlingssäsongen 2000 inleddes med stora nederbördsmängder under första halvan av april och därefter omkring en månad med torrt och varmt väder. Nederbördsmängden var mer än dubbelt så stor jämfört med långtidsmedelvärdet under april och omkring hälften så stor under augusti och september.

3.9 Växtanalysmodellen Grödans kvävebehov beräknades med en växtanalysmodell från AnalyCen Nordic AB. Denna modell går ut på att varje skördenivå kräver en viss minsta kvävemängd om önskad proteinhalt skall kunna uppnås. Bedöms inte kväve i mark och gröda samt kvarvarande mineralisering kunna tillgodose det antagna behovet, ger modellen utslag och lämnar en gödslingsrekommendation. Växtanalysmodellen är en balansberäkning och sådana beräkningar har också gjorts fristående från modellberäkningarna.

4 Resultat och diskussion 4.1 Provtagningar 1998 4.1.1 Provtagningar i mars/april Den första jordprovtagningen utfördes den 25 eller 26 mars och den andra den 20 april. Ingen gödsling hade förekommit på något skifte före dessa provtagningar. Vid bägge tillfällena provtogs marken ner till 90 cm djup. Totalt fanns 20 respektive 15 kg mineralkväve per ha vid första och andra tillfället i medeltal i hela profilen. I de översta 60 cm, som är det normala provtagningsdjupet, fanns 15 respektive 10 kg N/ha (tabell 8). På denna typ av fält i den aktuella regionen anses mineralkvävemängder på omkring 20 kg N/ha vara normala. Den låga nivån och det faktum att mineralkvävemängderna i marken minskade mellan de två tidpunkterna, föranledde Jordbruksverket att rekommendera en höjd kvävegiva på mellan 510 kg/ha i området.

4.1.2 Provtagning i maj I den ursprungliga försöksplanen ingick ett provtagningstillfälle med både växt och jordanalys i mitten av maj. Den 28 maj utfördes provtagningen. Resultatet blev dock mycket svårtolkat, eftersom det endast kommit små nederbördsmängder efter gödslingen i maj. Gödseln hade därmed inte hunnit utnyttjats av grödan utan fanns kvar i det torra ytskiktet. Det är för övrigt mycket svårt att ta ut ett representativt prov då gödseln ligger kvar i torr ytjord. Denna provtagning berörs inte vidare i rapporten.

4.1.3 Provtagningar i juni I juni månad provtogs fälten vid två tillfällen, dels den 4 eller 5 juni och dels den 12 juni. Det regnade mycket sparsamt under maj och mellan den 12 och 31 maj kom endast 4 mm regn på Lanna. De fyra första dagarna i juni regnade det knappt 30 mm. Gödseln som hade spridits Tabell 8. Resultat av provtagningarna den 25 mars och 4 juni 1998 Försöksplats

25 mars

N-giva

4 juni

Min-N april/maj Min-N 0-60 cm

Ts-skörd N-skörd* Balans**

0-60 cm

kg/ha

Hästhalla

170

5109

133

-8

Prästgården

172

3922

129

-11

Helleberg

170

3892

136

-12

Ambjörnsgården

182

104

3542

106

Lanna

157

3579

104

Skofteby

183

4821

140

-28

Bjertorp

173

2933

-34

Ödegården

176

4642

135

-15

Gategården

177

4253

132

-14

Medeltal

173

4077

123

-11

* **

N-skörd i ovanjordiskt material. Balans = Min-N i juni + N-skörd i juni – gödsel-N – Min-N i mars.

under senare delen av maj kunde sannolikt inte utnyttjas fullt ut av grödan förrän en tid efter regnet i början av juni. Den första provtagningen kom därmed i mycket nära anslutning till regnet och det är osäkert om grödan vid det tillfället hade hunnit ta upp så mycket av det tidigare tillförda kvävet. Den 4/5 juni var mängden mineralkväve i marken ner till 90 cm djup 58 kg/ha i medeltal (32-106) varav endast några kilo noterades under 30 cm djup. Resultatet av klippningarna gav en skördad mängd torrsubstans i ovanjordiskt material på 4100 kg/ha. Kvävehalten i vetet var i genomsnitt 3 % och kväveskörden 123 kg/ha. Växtanalysmodellen rekommenderade ytterligare kväve för att uppnå en skörd på 8 ton och 11,5 % protein. En kvävebalansberäkning enligt tabell 8 visade att omkring 10 kg N/ha saknades vid analysen av jord och gröda. Kväveinnehållet i rötterna var okänt. Där fanns troligen en del av det kväve som inte återfanns. Under samma period bör dock också kväve ha mineraliserats från marken som en följd av nederbörden, vilket skulle ha kunnat ge ett överskott i balansen. Denitrifikation var sannolikt en viktig orsak till att kvävebalansen vid detta tillfälle blev negativ. Den 12 juni hade det kommit ytterligare 10 mm regn. Då noterades 26 kg N/ha i marken ner till 30 cm. På grund av att det var så små kvävemängder under 30 cm djup vid den tidigare provtagningen beslutades att endast matjorden skulle provtas. Kvävehalten i grödan hade ökat till 3,1 % i medeltal för samtliga platser. Mängden grönmassa hade ökat med 2400 kg ts/ha till knappt 6500 kg ts/ha. Kvävetillgången var nu, med undantag för fältet på Lanna, tillräcklig för en skörd på 8 ton med 11,5 % protein enligt växtanalysmodellen. En balansberäkning för detta tillfälle gav en annorlunda bild än vid den tidigare provtagningen i juni. Nu var balansen positiv med ett överskott på nästan 40 kg N/ha i genomsnitt (tabell 9). Tabell 9. Resultat av provtagningarna den 12 juni 1998 Försöksplats

25 mars

N-giva

Min-N

april/maj

0-60 cm

12 juni Min-N

Ts-skörd

N-skörd* Balans**

0-30 cm

kg/ha

Hästhalla

170

7432

230

Prästgården

172

6318

190

Helleberg

170

6845

226

Ambjörnsgården

182

5790

185

Lanna

157

5700

160

Skofteby

183

8199

221

Bjertorp

173

5074

183

Ödegården

176

6573

191

Gategården

177

6337

222

Medeltal

173

6474

201

* **

N-skörd i ovanjordiskt material. Balans = Min-N i juni + N-skörd i juni – gödsel-N – Min-N i mars.

En enkel jämförelse mellan ökning i N-upptag i grödan och minskning av N-innehåll i marken mellan de två tillfällena i juni visade att det hade tillkommit nästan 50 kg N/ha (skillnad mellan ökning i gröda och minskning i mark), förmodligen genom mineralisering av organiskt material. Perioden med torrt väder i maj och sedan plötslig tillgång till vatten kan ha gett en avsevärd kvävefrigörelse i marken under den första tiden i juni.

Jordbruksverket bedömde att kvävetillgången i allmänhet var god. De fuktiga förhållandena gynnade mineraliseringen och ytterligare kvävegödsling skulle kunna öka risken för liggsäd. Rekommendationen i juni blev därför att inte tillföra mer kväve utöver normala givor om inte skördenivån förväntades bli mycket hög.

4.1.4 Gulmognadsprovtagning Vid gulmognad anses spannmålen ha tagit upp maximalt med kväve, därefter sker endast en omfördelning av kvävet i växten (Lindén, pers medd.).

4.1.4.1 Fältrutor Gulmognadsprovtagningen gjordes den 20 augusti. Skörden i fältrutorna uppskattades genom klippning av 1 m2 per ruta. Kärnavkastningen uppgick i genomsnitt till 8900 kg/ha (80009400 kg/ha) med en kväveskörd på 121 kg/ha i medeltal (114-127 kg N/ha) för de nio fältrutorna. Halmskörden var 9800 kg ts/ha med ett kväveinnehåll på 46 kg/ha. Detta innebar att fältrutorna i genomsnitt hade en N-skörd i ovanjordiskt material på 167 kg/ha. Med ett beräknat kväveinnehåll i rötterna på 20 % av det totala innehållet i grödan motsvarar det ett totalt kväveupptag i kärna, halm och rötter på i genomsnitt 209 kg N/ha. Resultatet av markprovtagningen ner till 90 cm djup visade att marken var väl tömd på mineralkväve. I matjorden fanns i genomsnitt endast 6 kg N/ha med 8 kg/ha sammanlagt ner till 90 cm djup. Ingen fältruta hade mer än 20 kg N/ha kvar i marken vid gulmognad. Skördeförhållandena var svåra till följd av stora regnmängder och mycket liggsäd. Andelen liggsäd på de aktuella försöksplatserna varierade mellan 0-90 %. Det fanns inget klart samband mellan stråstyrka och kvävegiva. Fältet som fått lägst kvävegiva hade dock minst andel liggsäd, medan höga kvävegivor inte entydigt hade samband med dålig stråstyrka. Väderleken 1998 medförde stor kvävemineralisering på vissa lokaler, vilket i sin tur var en viktig orsak till förekomst av liggsäd. På ett fält utanför Vårgårda, som inte ingick i den här undersökningen, varierade nettomineraliseringen från 40 till 160 kg N/ha (Delin. pers. medd.). På samma fält året efter var nettomineraliseringen 13-81 kg N/ha (nettomineraliseringen på fälten i denna undersökning var 19-78 kg N/ha 1999). Anmärkningsvärt är att kvävemängden i ax och halm minskade från 201 till 167 kg/ha mellan den 12 juni och den 20 augusti, vilket innebär att 44 kg N/ha hade ”försvunnit” från grödan under sommaren. Under samma period minskade kväveinnehållet i marken med 20 kg. Trenden var dock likadan för flertalet försöksplatser. Rötternas kväveinnehåll var okänt, varför en del av kvävet kunde finnas där. I viss mån kan också metodiken vid klippningarna ha haft betydelse. Det kan vara svårt att göra en riktig skördeuppskattning, i synnerhet om grödan varit ojämn.

Tabell 10. Resultat av provtagningen vid gulmognad 1998. Fältruta N-giva Kärna

Fält

Halm Protein-

N-upptag

halt

kärna

halm

Kompl- ProteinTotalt*

giva

Provplats

Kg/ha

kg/ha

Hästhalla

170

9188

12000

9,6

123

210

% 11,0

Prästgården

172

9400

11847

10,3

124

210

10,8

Helleberg

170

8400

11376

9,9

113

194

10,5

Ambjörnsgården

182

8871

11753

10,8

127

222

(11,5)

Lanna

157

9118

11953

10,5

126

222

(10,5)

Skofteby

183

9024

12141

10,5

123

208

Bjertorp

173

8882

11012

11,2

120

217

Ödegården

176

9353

11541

9,8

118

195

Gategården

177

8000

10518

10,2

114

198

173

8915

11571

10,3

121

209

Medeltal *

Totalt upptag i kärna, halm och rötter (20 % av totalinnehållet).

Medeltal proteinhalt efter tilläggsgödsling.

kg/ha kg N/ha

halt

10,6 (10,2)

11,1 (10,8)

10,8**

4.1.4.2 Proteinhaltsbestämning i omgivande fält Den 1 september togs axprov på samtliga försöksplatser både i fältrutan och i omgivande fält. I de omgivande fälten som tilläggsgödslats var proteinhalten i genomsnitt 10,8 % av ts, medan medeltalet för proteinhalterna i respektive fältrutor var 10,0 % av ts (tabell 10). Kompletteringsgivan i juni hade därmed ökat proteinhalten med 0,8 procentenheter, men inte tillräckligt för att nå gränsen på 11,5 % av ts. På de försöksplatser som inte tilläggsgödslades var de genomsnittliga proteinhalterna i fältrutorna 10,7 % av ts och i de omgivande fälten 10,8 % av ts. Inte heller här nåddes målet på 11,5 % protein. Den högsta proteinhalten i fältrutorna, 11,2 %, noterades på Bjertorp och näst högst på Ambjörnsgården med 10,8 %. På Ambjörnsgården odlades Stava, medan Kosack odlades på alla övriga försöksplatser. Varken på Bjertorp eller på Ambjörnsgården kompletteringsgödslades fälten runt fältrutorna. Ändå var det stor skillnad i proteinhalt mellan fält och fältrutor. I båda fallen skilde det omkring en procentenhet mellan resultaten i fält och fältruta, men på Ambjörnsgården var proteinhalten lägre i fältrutan medan det var tvärtom på Bjertorp. Orsaken var sannolikt svårigheter med att ta representativa prov vid provtagningen samt att två olika laboratorier utförde analyserna. Antalet ax som provtogs var också litet. Ambjörnsgården, där Stava odlades, var den enda försöksplatsen där proteinhalten nådde upp till 11,5 % av ts. En jämförelse mellan provtagningen vid gulmognad och resultaten av växtanlyserna i juni visar att resultatet från den första provtagningen låg närmare det verkliga resultatet än den andra. Enligt växtanalysen den 12 juni var kvävetillgången tillräcklig på alla platser utom Lanna för att nå 8 ton skörd med 11,5 % protein. Således stämde modellen endast på Lanna och Ambjörnsgården. Det är dock tveksamt om en större kvävetillförsel skulle ha förbättrat resultatet, då andelen liggsäd var stor på många håll. Den nederbördsrika säsongen gjorde att kvävemineraliseringen var mycket hög i andra försök i regionen (Delin, pers.medd.). Båda dessa faktorer visar på att kvävetillgången i många fall var god, men proteinhalterna var trots detta låga. Det räcker inte med enbart kväve för att nå hög proteinhalt, utan andra tillväxtfaktorer måste också vara väl tillgodosedda.

4.1.5 Kväveutnyttjande 4.1.5.1 Kväveutbyte Kväveutbytet i kärnskörden beräknas som andelen kväve som skördas i kärna i förhållande till den mängd kväve som tillförts med gödseln. Kväveutbytet var i genomsnitt 70 % med en variation från 64-80 %. Det högsta kväveutbytet hade Lanna och det lägsta Gategården. Det går inte att beräkna någon utnyttjandegrad av gödselkvävet då det saknas uppgifter om storleken på nettomineraliseringen.

4.2 Provtagningar 1999 4.2.1 Provtagning den 5 och 6 april Jordprovtagning för kväveanalys i fält- och nollrutor genomfördes den 5 och 6 april. I samtliga fall togs ett samlingsprov per fält, som skulle motsvara både fält- och nollruta. Provtagningen gjordes ner till 90 cm djup. I hela profilen konstaterades ett mineralkväveinnehåll på 13 kg/ha i genomsnitt för samtliga provplatser med en variation från 5 till 21 kg N/ha. Matjorden innehöll i medeltal 7 kg N/ha (3-10 kg N/ha) och de båda undre skikten 3 kg/ha vardera. Kväveinnehållet i marken var således omkring hälften av vad som betraktas som normalt för fält med dessa förutsättningar i det aktuella området. Orsaken till det låga kväveinnehållet i marken var sannolikt att föregående höst och vinter var blötare än normalt, med goda förutsättningar för både utlakning och denitrifikation. För att kompensera den låga kvävenivån rekommenderade Jordbruksverket en ökning av kvävegivorna med 5 kg/ha i regionen.

4.2.2 Provtagning den 22 och 23 april Kort efter den första jordprovtagningen gödslades sex av de nio fälten för första gången medan Åsbogården gödslades något senare (17 april). På Skofteby och på Ödegården gavs första kvävegivan inte förrän den 25 respektive 27 april. De sju tidigast gödslade fälten fick i genomsnitt 64 kg N/ha (46-78 kg N/ha) och med undantag för Bjertorp, var det i form av nitratkväve. Under perioden 8-20 april kom 57 mm nederbörd, i huvudsak som snö. Den stora nederbördsmängden kort efter tillförsel av kväve innebar sannolikt att en del av det tillförda kvävet förlorades via främst denitrifikation. För att undersöka eventuella förluster gjordes en extra provtagning den 22 eller 23 april. Vid den första provtagningen fanns i genomsnitt 11 kg N/ha ner till 60 cm på de sju gödslade gårdarna. Efter gödsling med i medeltal 64 kg N/ha kunde man därmed förvänta sig att finna upp emot 75 kg N/ha ner till 60 cm djup. Totalt fanns dock endast 40 kg N/ha i genomsnitt, varav 27 kg N/ha i matjorden och ytterligare 13 kg/ha ner till 60 cm djup. Det ”saknades” således i medeltal 36 kg N/ha (25-42 kg N/ha) på de olika gårdarna. Trots att kvävegivan på Bjertorp till 50 % var i form av ammoniumkväve saknades även där 35 kg N/ha. Det ”försvunna” kvävet kan ha tagits upp av gröda och mikroorganismer, denitrifierats eller transporterats längre ner i markprofilen. Fördelningen mellan de olika förlustposterna var dock svår att bedöma. Det blöta vädret gav goda möjligheter till denitrifikation. En högre kvävemängd i skiktet 30-60 cm vid det senare tillfället visade på en viss nedtransport genom markprofilen och därmed kunde eventuellt en mindre mängd kväve ha försvunnit via utlakning. Upptag i gröda och mikroorganismer var sannolikt också viktiga orsaker till minskningen, men till följd av den kalla väderleken var grödtillväxten och därmed kväveupptaget troligtvis måttligt under den aktuella perioden. Av det kväve som tagits upp av mikroorganismer kunde man förvänta sig en viss återmineralisering längre fram under 19

säsongen, men det är osäkert när och i vilken omfattning. Jordbruksverket rekommenderade en ökning av kommande huvudgiva med ca 10 kg/ha, på de fält som gödslades tidigt i april, som kompensation för tidigare uppkomna kväveförluster.

4.2.3 Provtagning den 3 juni Den 3 juni togs både jord- och grödprover. Grödan var då i stadium 32-37 (Zadoc). Mineralkvävemängden i marken var vid det tillfället i medeltal 44 kg/ha (17-73 kg N/ha) ner till 60 cm djup, varav 36 kg/ha fanns i matjorden. Mängden klippt grönmassa uppgick i medeltal till 2900 kg ts/ha (1740-3960 kg ts/ha), med ett kväveinnehåll på 109 kg/ha (65-150 kg/ha). Kvävehalten var i genomsnitt nästan 4 %, vilket är mycket högt. En balansberäkning mellan mineralkväve i mars och gödselkväve respektive det som återfanns den 3 juni i jord- och grödproven visade att det i genomsnitt saknades ca 20 kg N/ha. Variationen mellan olika fält var dock stor. På tre platser saknades ca 50 kg N/ha medan det på några platser rådde balans. För att bedöma om det förelåg behov av tillskottsgödsling användes växtanalysmodellen. Variationen mellan fälten var stor. På två platser, Helleberg och Ambjörnsgården fanns inget ytterligare kvävebehov för att uppnå sju ton i skörd med en proteinhalt på 11,5 % enligt modellen. På Skofteby angav modellen ett gödslingsbehov på 20 kg N/ha, medan det behövdes ytterligare 45-60 kg N/ha på de övriga sex platserna för att Tabell 11. Resultat av provtagningen den 5 april och den 3 juni 1999. Min-N 0-60 cm

N-giva

Ts-skörd

N-halt

N-skörd Balans*

3 juni

5/6 april

3 juni

kg/ha

Prästgården

166

2129

4,2

-22

Helleberg

183

3873

3,7

143

Ambjörnsgården

176

3843

3,9

150

Lanna

176

1759

3,7

-48

Skofteby

153

3921

3,6

141

Bjertorp

133

2567

3,6

-17

Ödegården

150

1903

5,1

Åsbogården

158

2822

3,6

106

-48

Russelbacka

158

3066

3,2

-51

Medeltal

161

2876

3,8

109

-19

Gård

Balans* = Min-N i juni + N-skörd i juni – gödsel-N – Min-N i mars.

nå det uppsatta målet för skörd och kvalitet. I genomsnitt innebar det ett kvävebehov på ytterligare 40 kg N/ha för 7 tons avkastning med 11,5 % protein. Kvarvarande nettomineralisering uppskattades till omkring 20 kg N/ha. Analyserna visade på ytterligare kvävebehov, varför Jordbruksverket rekommenderade att tilläggsgödsla fält med likartade förutsättningar och skördeförväntningar med omkring 30 kg N/ha.

4.2.4 Provtagning den 11 juni Perioden mellan den 3 och 11 juni var nederbördsrik. Vid klimatstationen på Lanna (SLU:s försöksgård) noterades 42 mm regn under dessa åtta dagar, vilket utgör en stor andel av den normala månadsnederbörden på 51 mm. Den 11 juni var grödan i stadium 37 enl. Zadocs skala på sju av fälten och i stadium 43 på två fält. Klippningarna av grödan uppvisade en grönmasseskörd på i medeltal 4000 kg ts/ha (3300-4900 kg ts/ha). Kvävehalten i grödan hade sjunkit en enhet från den 3 juni till 3 % och kväveskörden i grödans ovanjordiska delar var i medeltal 119 kg/ha (93-138 kg N/ha) för de nio fälten. Det fanns fortfarande skillnader mellan fälten, men de hade minskat jämfört med provtagningen innan. På två platser noterades en lägre kväveskörd vid den senare provtagningen. Det resultatet torde vara orimligt och sannolikt bero på ojämn provtagning. Förmodligen kan resultatet förklaras av variationer i bestånden och svårigheter med att ta representativa prov. Mineralkvävemängden i matjorden hade minskat med 24 kg/ha till 12 kg/ha mellan den 3 och den 11 juni samtidigt som kväveskörden i grödan endast hade ökat med 14 kg/ha. Differensen kunde sannolikt förklaras med kväveförluster, osäkerhet i provtagningen och/eller kväveupptag i mikroorganismer eller rötter. Den kraftigt minskade kvävehalten visade att det skett en utspädning i grödan. Balansräkningen för detta tillfälle visade att 41 kg kväve mindre återfanns i mark och gröda än vad som noterades tidigt i april och hade tillförts som gödselkväve. Så långt fram på säsongen var det rimligt att anta att en hel del kväve dessutom hade kommit grödan tillgodo via mineralisering, vilket ytterligare förstärkte farhågorna om förluster. För att bedöma behovet av kompletteringsgödsling tillämpades växtanalysmodellen. Enligt denna behövde samtliga fält ytterligare 50 kg N/ha för att komma upp i 7 ton skörd med en proteinhalt på 11,5 %. Jordbruksverket vidhöll då rekommendationen från den tidigare provtagningen på en tilläggsgiva på 30 kg/ha på fält med likartade förutsättningar. Tabell 12. Resultat av provtagningen den 11 juni 1999. Min-N 0-60 cm

N-giva

5/6 april 11 juni Gård

Ts-skörd

N-halt

N-skörd Balans*

11 juni

kg/ha

Prästgården

166

4111

3,1

127

-38

Helleberg

183

4039

3,4

137

-45

Ambjörnsgården

176

3782

2,7

102

-74

Lanna

176

3262

3,5

114

-55

Skofteby

153

4266

2,6

111

-41

Bjertorp

133

3579

2,6

-29

Ödegården

150

3752

3,5

131

-13

Åsbogården

158

4932

2,8

138

-25

Russelbacka

158

4325

2,7

117

-46

Medeltal

161

4005

3,0

119

-41

Balans* = Min-N i juni + N-skörd i juni – gödsel-N – Min-N i mars.

4.2.5 Gulmognadsprovtagning 1999 Då flera sorter med olika tidighet odlades gjordes gulmognadsprovtagningen vid två skilda tillfällen, dels den 17 (Ebi) och dels den 25 augusti (övriga sorter). Vid detta tillfälle togs jordprover och klipptes grödan för skördeuppskattning. Dessutom togs axprov i fältet runt omkring fältrutan i de fall någon sen kompletteringsgiva hade spridits. De ogödslade rutorna provtogs på samma sätt som fältrutorna.

4.2.5.1 Fältrutor Vid tiden för gulmognad innehöll marken i fältrutorna i medeltal 8 kg N/ha i matjorden och totalt 11 kg N/ha ner till 90 cm djup, med en variation mellan 5-21 kg N/ha på de olika platserna. Marken var därmed väl tömd på kväve. Mängderna var i de flesta fall något mindre än vid den första provtagningen i april. Skörden i fältrutorna uppskattades genom klippning av en yta på totalt 1 m2 per fältruta. I genomsnitt noterades en kärnskörd på 7500 kg/ha och därtill 10800 kg halm per ha. Skörden varierade mellan 6700-8000 kg kärna och 9900-11400 kg halm per ha. Råproteinhalten var i medeltal 9,6 % av ts och i samtliga fall lägre än 11,5 %. En beräkning enligt: Balans = N-skördaug + Min-N0-90aug – N-giva – skördNR – Min-N0- 90april visar att det i genomsnitt rådde balans mellan tillförd respektive bortförd kvävemängd på försöksplatserna. På sex platser var balansen positiv, vilket innebär att kväveinnehållet i fältrutans gröda och mark vid gulmognad var större än summan av kvävegivan, markkvävet i april och kväveskörden i nollrutan. Orsaken skulle kunna vara ojämn nettomineralisering eller osäkerhet i provtagning och analys. På tre provplatser var balansen i stället negativ. På Åsbogårdens fält var differensen 60 kg. Den enda rimliga förklaringen var förluster av gödselkväve, sannolikt genom denitrifikation. Tabell 13. Resultat av provtagningen vid gulmognad 1999 N-giva Kärna Provplats

Halm Protein-

N-upptag

Balans** N-giva Protein-

halt

kärna

halm

Totalt*

halt

kg/ha

Prästgården

166

7798

11160

9,2

124

211

197

% 10,5

Helleberg

183

7398

10716

9,0

113

195

-29

Ambjörnsgården

174

6645

11072

9,6

127

223

220

12,0

Lanna

176

7982

11260

9,6

125

221

214

10,7

Skofteby

153

7865

11436

10,8

123

209

-16

181

12,3

Bjertorp

133

7534

10373

9,4

120

218

175

10,3

Ödegården

150

7576

10872

9,1

118

195

190

9,9

Åsbogården

158

7328

9907

9,4

114

199

-61

Russelbacka

158

7634

10252

10,0

157

241

184

10,7

Medeltal

161

7529

10783

9,6

125

212

189

10,9

Totalt upptag i kärna, halm och rötter (20 % av totalinnehållet).

Balans = N-skördaug + Min-N0-90aug – N-giva – skördNR – Min-N0- 90april.

4.2.5.2 Proteinhaltsbestämning i omgivande fält För att bedöma vilken effekt en senare tilläggsgiva skulle ha fått på proteinhalten togs axprov i det omgivande fältet i de fall extra kväve tillförts i juni. År 1999 kompletteringsgödslades sju av fälten vid stråskjutning. På de andra två provplatserna fick fältrutor och omgivande fält lika mycket kväve. Tilläggsgivan uppgick till 28-46 kg N/ha och var i medeltal 36 kg N/ha. En sen kvävegiva gav i samtliga fall högre proteinhalt jämfört med fältrutan. I genomsnitt ökade proteinhalten från 9,7 till 10,9 %, men endast i två fall, Ambjörnsgården (Stava) och Skofteby (Ebi), resulterade tilläggsgödslingen i proteinhalter över 11,5 % av ts. Inte på något fält med sorten Kosack uppnåddes den eftersträvade nivån.

4.2.5.3 Nollrutor Vid gulmognadsprovtagningen gjordes också provtagningar i de ogödslade nollrutorna. Jordanalyserna visade att innehållet av mineralkväve i marken ner till 90 cm var något mindre än i respektive fältrutor. I matjorden fanns bara 5 kg N/ha (2-8 kg N/ha) och i hela profilen ner till 90 cm endast 7 kg N/ha (5-12 kg N/ha). Markprofilen var således i det närmaste helt tömd på kväve. Tabell 14. Resultat från provtagning i de ogödslade nollrutorna vid gulmognad 1999 Provplats

N-min Skörd 0-60

ProteinNhalt skörd Kärna

N-min Netto- Mullhalt 0-60 minera-

5-6/4

Kärna Halm

Kärna Totalt* 17-25/8 lisering

kg/ha

Prästgården

2060

2768

8,32

4,1

Helleberg

1945

2384

9,35

2,7

Ambjörnsgården

2029

2609

7,81

2,7

Lanna

2172

2689

7,98

2,6

Skofteby

4109

5053

9,06

4,4

Bjertorp

2544

2796

9,35

3,1

Ödegården

726

1747

8,89

4,0

Åsbogården

4744

5469

8,72

3,7

Russelbacka

3012

3982

8,89

2,8

Medeltal

2593

3278

8,71

3,3

* N-skörd i kärna, halm och rötter. (N-mängden i rötterna antas vara 20 % av den totala mängden).

Den skördade mängden kärna varierade från 700-4700 kg/ha och var i genomsnitt 2600 kg/ha. Därtill kom en halmskörd på i medeltal 3300 kg/ha med en variation från 1700 till 5500 kg/ha. Proteinhalten uppgick till i medeltal 8,7 % av ts och varierade från 7,8 till 9,4 %.

4.2.6 Nettomineralisering För att kunna bedöma hur mycket kväve en gröda har haft tillgång till under en säsong krävs vetskap om hur stor mängd kväve som frigjorts från organiskt material under säsongen. Av den mängd kväve som mineraliseras under säsongen kommer en del att tas upp av mikroorganismer, en del fastläggas, utlakas eller denitrifieras och resten att bli tillgängligt för grödan. Den andel av det mineraliserade kvävet som grödan kan ta upp benämns nettomineralisering. Nettomineraliseringen beräknas enligt nedan:

Kväveupptag i nollrutan (inkl rötter) – min-N i marken vår + min-N i marken vid gulmognad Mineraliseringspotentialen kan variera betydligt. Mullhalten är en viktig faktor. Hög mullhalt ger i allmänhet större mineralisering än en låg, men mängden lättomsättbart organiskt material är avgörande för mineraliseringspotentialen. Långvarig odling av spannmål utan tillförsel av organiskt material i form av t.ex. stallgödsel begränsar därmed mineraliseringsförmågan. Fuktighet och temperatur i marken utgör också viktiga faktorer som både påverkar mineraliseringens storlek och risken för förluster. Mullhalten varierade mellan 2,6-4,4 % på de olika platserna 1999 (tabell 15). Den högsta mullhalten noterades på Skofteby och den lägsta på Lanna. Nettomineraliseringen var i medeltal 45 kg N/ha och varierade från 19 till 80 kg N/ha. Störst nettomineralisering noterades på Åsbogården och minst på Ödegården, trots att skiftet på Ödegården hade något högre mullhalt än fältet på Åsbogården.

4.2.7 Gödselkvävets utnyttjande Effektivt utnyttjande av kvävet är viktigt både för lantbrukaren och för miljön. Effektiviteten kan mätas på olika sätt. Variationer i nettomineralisering, gödsling samt mineralkvävemängder i marken vår och höst medförde att kvävetillgången på försöksplatserna varierade. Detta samt ett flertal andra faktorer resulterade i skillnader i Nskörd i grödan på de olika fälten. Ett sätt att jämföra skilda platser med olika förutsättningar är att dels beräkna kväveutbytet i kärnskörden och dels beräkna gödselkvävets utnyttjandegrad i hela grödan.

4.2.7.1 Kväveutbyte Kväveutbytet i kärnskörden visar hur stor andel av det tillförda gödselkvävet som skördades i form av kärna. Kväveutbytet beräknas som kvoten mellan mängden kväve i skörden och mängden kväve tillfört genom gödsling. Kväveutbytet var i genomsnitt 78 % med en variation från 62 till 99 %. Skofteby uppvisade det högsta kväveutbytet och Ambjörnsgården det lägsta. Variationen i kväveutbytet orsakades sannolikt till stor del av hur stor nettomineraliseringen var på platsen eftersom den innebar ett kvävetillskott samtidigt som beräkningen av kväveutbytet inte tar hänsyn till detta.

4.2.7.2 Gödselkvävets utnyttjandegrad För att producera en viss kärnskörd krävs både halm och rötter. Därför kan det vara av intresse att beräkna hur mycket av det tillförda gödselkvävet som växten har utnyttjat i hela plantan. Det är rimligt att tro att behoven av växtnäring till hela plantan kan variera en del mellan olika sorter beroende bland annat på strålängd och bladmassa. I genomsnitt för de nio fältrutorna uppgick kväveupptagningen till 212 kg N/ha (195-241 kg N/ha) i kärna, halm och rötter (tabell 13). Utnyttjandegraden kan sedan beräknas som gödselkvävets andel av grödans totala N-upptag i relation till kvävegivans storlek efter att hänsyn tagits till nettomineraliseringen enligt nedan: U = 100 (NFR – NNR) NG

= gödselkvävets utnyttjandegrad, %.

NFR

= totalkväve i grödan (kärna, halm & rötter) i fältrutan, kg/ha.

NNR

= totalkväve i grödan (kärna, halm & rötter) i nollrutan, kg/ha.

= tillförd kvävegiva med gödseln, kg/ha.

I genomsnitt för samtliga fältrutor var utnyttjandegraden av gödselkvävet 102 % med en variation från 70 till 126 %, vilket är mycket högt. I flera fall hade grödan således utnyttjat motsvarande både hela mängden gödselkväve och hela mängden som upptogs i den ogödslade nollrutan. Då beräkningen tar hänsyn till nettomineraliseringen i nollrutan kan förklaringen vara variation i mineralisering och förluster samt osäkerhet i metoden. Tabell 15. Utnyttjande av gödselkvävet 1999 Kväveutbyte

Utnyttjandegrad

Prästgården

104

Helleberg

Ambjörnsgården

108

Lanna

104

Skofteby

Bjertorp

126

Ödegården

118

Åsbogården

Russelbacka

117

Medeltal

102

4.2.7.3 Växttillgängligt kväve Förutsättningarna när det gäller gödsling, mineralkväveinnehåll i marken och nettomineralisering skiftade mellan de olika platserna. Därför kan det vara av intresse att jämföra resultatet från de olika platserna med mängden växttillgängligt kväve på respektive fält. Mängden växttillgängligt kväve bedöms här vara summan av tillförd mängd gödselkväve samt kväveupptaget i respektive nollruta. Om mängden växttillgängligt kväve i de kompletteringsgödslade fälten plottades mot proteinhalten blev sambandet signifikant med ett R2-värde på 0,74. Ekvationen gav att det krävdes omkring 250 kg växttillgängligt N/ha för att få en proteinhalt på 11,5 % med dessa skördenivåer. Om motsvarande gjordes för resultaten i både fältrutor och fält blev sambandet fortfarande signifikant, men R2-värdet blir något lägre, 0,55 och kvävemängden som krävdes för att nå proteinhaltsmålet blev högre, 270 kg N/ha.

N-upptag NR (kg N/ha)

Grundgiva (kg N/ha)

Kompletteringsgiva (kg N/ha)

Proteinhalt (%)

14 13 12 11 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0

Kvävemängd (kg/ha)

250 200 150 100 50

Russelb.

Åsbog.

Ödeg.

Bjertorp

Skofteby

Lanna

Ambjörnsg.

Helleberg

Prästg.

Proteinhalt (%)

300

Figur 4. Mängd växttillgängligt kväve och proteinhalter i FR och fält på respektive provplats 1999.

4.3 Provtagningar 2000 4.3.1 Provtagning 29 mars Den första jordprovtagningen år 2000 utfördes den 29 mars. Vid denna tidpunkt hade vårbruket i viss mån kommit igång i området, men inget fält hade ännu gödslats. Ett samlingsprov togs för både fält- och nollruta på respektive provplats. Provet togs ner till 90 cm djup fördelat på tre lika skikt. Totalt noterades 25 kg N/ha ner till 90 cm djup, varav 17 kg/ha i de översta 60 cm. Variationen var liten, mellan 15-21 kg N/ha ner till 60 cm djup. Normalt kväveinnehåll för området på denna typ av fält anses vara 20 kg N/ha. Mineralkvävemängden var således något mindre än normalt, men något större än de två tidigare åren. Med utgångspunkt från resultatet vid denna provtagning gavs rekommendationen att kvävegivorna skulle ligga på normal nivå för området i förhållande till förväntad skörd.

4.3.2 Provtagning 29 maj Under slutet av april och fram till den 24 maj var det förhållandevis varmt och det kom mycket små regnmängder. Detta medförde att det kväve som spridits sent i april och i början av maj inte kunde utnyttjas av grödan i någon större grad. Grödor som inte fått några tidiga kvävegivor såg på många håll ut att behöva mer kväve, samtidigt som det rådde stor osäkerhet om hur mycket som fanns kvar i marken av tidigare tillförda mängder. Jordprovtagning var meningslös under större delen av maj, då resultaten med största sannolikhet skulle ha blivit mycket svårtolkade (jmf maj 1998). I slutet av maj kom dock närmare 50 mm nederbörd och den 29 maj gjordes en provtagning av både jord och gröda. Då hade de aktuella fälten i genomsnitt fått 161 kg N/ha med en variation från 132 till 180 kg N/ha. Vetet var i stadium 39-47 enl Zadoc, varför det var viktigt att snabbt utföra provtagningen om resultatet skulle kunna fungera som underlag för bedömning om ytterligare kväve skulle behöva tillföras. I marken fanns 35 kg N/ha (24-44 kg N/ha) ner till 60 cm djup, varav 27 kg/ha i matjorden. Grödprovtagningen från 1 m2 stor yta per fältruta visade att grönmassan i medeltal uppgick 26

till 4300 kg ts/ha med en variation från 1900 till 7500 kg ts/ha. Kväveinnehållet i ovanjordiska delar var i genomsnitt 96 kg N/ha och varierande från 55 till 160 kg N/ha. Balansberäkningar för det enskilda fältet mellan å ena sidan mineralkväveinnehållet i mars och tillförd mängd gödselkväve och å andra sidan kvävemängd i ovanjordisk gröda och mark den 29 maj, visade att det i medeltal saknades 48 kg N/ha. Variationen mellan fälten var dock betydande – från 3 till 93 kg N/ha. Görs balansräkningen med totalt upptagen kvävemängd i grödan inklusive rötter, minskar balansposten till i medeltal 24 kg N/ha. Med hänsyn till vädersituationen och den måttliga mängden mineralkväve längre ner i markprofilen bedömdes de faktiska kväveförlusterna ändå ha varit små. Differensen i balansräkningen antas kunna förklaras av upptagning av mikroorganismer, fastläggning på lermineral och/eller att det tillförda kvävet inte hunnit fördelats i marken innan provtagningstillfället. På vissa platser var beståndet också relativt ojämnt, vilket försvårade uttag av representativa prov. Enligt den använda växtanalysmodellen var kvävebehovet minst 30 kg/ha för samtliga fält, i vissa fall betydligt större, för att uppnå en skörd på 7500 kg med 11,5 % proteinhalt. Enligt modellen skulle grödan på de olika fälten utifrån analysresultaten endast ge en skörd på i genomsnitt 4800 kg/ha (3500-6800 kg/ha) med angiven proteinhalt. Tabell 16. Mineralkväve i marken den 29 mars samt mineralkväve i marken, tillförda N-mängder, Ninnehåll i grödan och balansberäkning från den 29 maj 2000. Gård

Min-N 29 mars N-giva

Min-N 29 maj

0-60 cm

kg N/ha kg N/ha kg N/ha

Tsskörd

KväveN-halt i skörd grödan

KväveKvävebalans* upptag

Kvävebalans**

kg/ha

N/ha

Hästhalla

180

7430

2,1

156

-12

191

Prästgården

132

4120

2,1

-26

109

-4

Ambjörnsgården

157

4230

2,1

-45

112

-22

Lanna

175

1860

3,0

-93

-77

Skofteby

153

5150

2,4

124

-6

153

Bjertorp

149

3620

1,8

-76

-58

Ödegården

175

2800

2,5

-86

-67

Åsbogården

169

6950

2,3

160

-3

197

Russelbacka

160

2100

2,6

-79

-65

Medeltal

161

4251

2,3

-48

119

-24

* N-balans = upptag i grödan 29/5 + N-min 29/5 - N-min 29/3 - gödsel-N ** N-balans = beräknat N-upptag i hela grödan 29/5 + N-min 29/5 - N-min 29/3 - gödsel-N

För att få ytterligare underlag för bedömning om det förelåg behov av kompletteringsgödsling gjordes också mätningar med Hydro Agri:s Kalksalpetermätare. Den 29 maj behövdes i genomsnitt ytterligare 30 kg N/ha (0-60 kg N/ha) enligt denna metod. Kalksalpetermätarens resultat visade således på ett något lägre kvävebehov än växtanalyserna, men tendensen var densamma för bägge metoderna.

Veckan efter provtagningen den 29 maj var tillväxtbetingelserna goda och betydande kväveupptag kunde förväntas. Grödans utveckling var dock så långt kommen att det inte längre bedömdes vara möjligt att genomföra ytterligare provtagning av gröda och jord och få fram resultat som var användbara i rådgivningen. Därför blev det ingen uppföljande provtagning i juni. Den 5 juni upprepades dock mätningen med Kalksalpetermätaren. Vid detta tillfälle hade kvävebehovet minskat på alla provplatser med undantag för skiftena på Prästgården och Åsbogården. På Prästgårdens skifte hade kvävebehovet ökat från 15 till 45 kg/ha enligt Kalksalpetermätaren och på Åsbogården från 20 till 25 kg N/ha. I genomsnitt för alla nio försöksplatserna hade dock kvävebehovet enligt Kalksalpetermätaren på en vecka minskat från 27 till 16 kg/ha. Orsaken ansågs vara ökad mineralisering till följd av nederbörden och en jämnare fördelning i marken av det tidigare tillförda kvävet, vilket hade ökat kväveupptaget i grödan. Resultaten från växt- och jordanalyserna visade att det förelåg behov av kompletteringsgödsling, samtidigt som det i balansberäkningarna saknades kväve utan att förluster borde ha förekommit i någon större omfattning. Då grödan var i god tillväxt veckan efter provtagningen och kalksalpetermätaren endast visade på ett måttligt kvävebehov, rekommenderade Jordbruksverket ingen kvävetillförsel utöver normalt angivna givor.

4.3.3 Gulmognadsprovtagning 4.3.3.1 Fältrutor Provtagningen vid gulmognad utfördes en vecka före skörd. Mineralkvävinnehållet i marken ner till 60 cm djup uppgick vid det tillfället i medeltal till 21 kg/ha (tabell 17). Nivån var något högre än tidigare år, men skillnaden mellan fältrutor och nollrutor var obetydlig, varför marken ändå måste anses vara väl tömd på mineralkväve. I skiktet 60-90 cm fanns i medeltal ca 7 kg N/ha. Tabell 17. Resultat av jordprovtagningen vid gulmognad. Provplats

Fältrutor

Nollrutor

0-30

30-60

60-90

0-30

30-60

60-90

kg N/ha

Kg N/ha

kg N/ha

Hästhalla

13,5

7,6

7,1

12,5

7,5

6,0

Prästgården

10,5

7,6

6,0

11,0

10,0

7,1

Ambjörnsgården

13,5

9,6

7,7

12,5

7,0

6,8

Lanna

11,5

6,4

6,5

12,0

6,1

7,7

Skofteby

19,5

11,0

7,6

19,5

7,0

6,5

Bjertorp

13,5

5,9

6,8

12,0

8,9

6,4

Ödegården

14,5

9,7

6,8

11,0

7,8

6,3

Åsbogården

12,5

6,4

6,3

11,5

6,6

7,1

Russelbacka

12,5

6,4

6,6

11,0

7,8

6,1

Medeltal

13,5

7,8

6,8

12,6

7,6

6,7

Den uppskattade skörden i fältrutorna uppgick till knappt 7800 kg kärna och 9700 kg halm per ha. Kärnskördarna varierade mellan 7000-8500 kg/ha och halmskördarna mellan 750011100 kg/ha. Den högsta kärnavkastningen uppmättes på Hästhalla och den lägsta på 28

Prästgården, där dock kvävegivan var förhållandevis låg. Kväveskörden uppgick i medeltal till 131 (91-156) respektive 42 (32-55) kg/ha i kärna och halm. Om 20 % av grödans kväveinnehåll beräknades finnas i rötterna, motsvarade det ett totalt kväveinnehåll i grödan på uppemot 220 kg/ha i genomsnitt. Proteinhalten var i medeltal 11,3 % av ts och över 11,5 % på fyra av försöksplatserna. Där odlades Tarso eller Ebi. Prästgården hade i särklass lägst proteinhalt med 8,7 %, men som nämnts ovan var kvävegivan låg på den platsen. En balansräkning enligt tabell 18 visar att det i genomsnitt för de nio fälten var lite mindre kväve som skördades eller återfanns i marken än vad som bör ha varit tillgängligt för grödan. Det kan vara rimligt eftersom det alltid förekommer förluster i form av denitrifikation, utlakning, ammoniumfixering mm. På Prästgården, Åsbogården och Ödegården ”fattades” det omkring 30 kg N/ha, medan det på fyra fält var ett litet överskott. Att det förekom överskott berodde sannolikt på en hög nettomineralisering. Tabell 18. Resultat från grödprovtagningen vid gulmognad. N-giva Kärna Halm Protein-

N-upptag

Balans** N-giva Protein-

Provplats

kg/ha

kärna halt kg/ha % av ts kg/ha

halm Totalt*

Hästhalla

180

8541

11100

12,2

156

253

-3

% 13,7

Prästgården

132

7001

11092

8,7

157

-32

10,8

Ambjörnsgården

157

7294

7510

13,3

145

226

13,7

Lanna

175

7396

10455

11,0

121

217

-11

(11,4)

Skofteby

153

7979

9534

11,7

140

218

13,7

Bjertorp

149

8264

8772

10,9

135

208

12,5

Ödegården

175

8282

9244

11,2

139

220

-29

(12,0)

Åsbogården

169

7600

9516

11,7

132

223

-37

(12,5)

Russelbacka

160

7626

9811

10,8

123

222

11,4

Medeltal

161

7776

9670

11,3

131

216

-9

12,6***

Kg/ha Kg/ha

N-upptag i kärna, halm och rötter (antas vara 20 % av den totala mängden).

Balans = N-skördaug + Min-N0-90aug – N-giva – skördNR – Min-N0- 90april.

***

Medeltal proteinhalt efter tilläggsgödsling.

Tillägg

halt

kg/ha

4.3.3.2 Proteinhaltsbestämning i omgivande fält Sex av de nio fälten tilläggsgödslades med i medeltal 37 kg N/ha. De axprov som togs i fälten runt provytorna för att bedöma effekten av kompletteringsgivan visade att proteinhalten i samtliga fall ökade efter tilläggsgödsling. I medeltal var proteinhalten 12,6 % av ts och varierade mellan 10,8-13,7 %. I genomsnitt ökade proteinhalten med 1,3 %. Den högsta proteinhalten uppmättes i sorterna Ebi respektive Tarso på Hästhalla och Ambjörnsgården och den lägsta i sorten Kosack på Prästgården. I de tre fall där ingen sen gödsling utfördes var proteinhalten i omgivande fält också högre än i fältrutan i samtliga fall. Där var skillnaden i proteinhalt mellan fältrutan och omgivande fält i medeltal 0,7 %. En förklaring till skillnaderna mellan proteinhalter i fält och fältrutan utan tilläggsgödsling kan vara att analyserna vid de två tillfällena gjordes av olika laboratorier. Antalet analyser var för få för att dra några slutsatser. Ett sätt att få fram rätt storleksordning på effekten av tilläggsgödslingen vore dock att göra avdrag för systematiska skillnader i fältrutan - respektive fältanalyserna. Om antagandet var riktigt kunde 0,6 %-enheters proteinhaltsökning tillskrivas tilläggsgivan. År 1999 togs 29

endast axprov på de provlokaler som hade kompletteringsgödslats, medan axprov 1998 togs på samtliga platser. År 1998 var genomsnittsskillnaderna i proteinhalt mellan fältruta och omgivande fält betydligt mindre än 2000, endast 0,1 %, men på enskilda försöksplatser var differensen stor.

4.3.3.3 Nollrutor Nollrutorna provtogs på samma sätt som fältrutan och mineralkvävemängden i marken var obetydligt lägre i nollrutan än i fältrutan (tabell 19). Ner till 60 cm djup fanns 20 kg N/ha och ner till 90 cm endast 27 kg N/ha. Variationen var liten, 18-26,5 respektive 25-33 kg N/ha. Den största kvävemängden fanns på Skofteby. Kärnskörden i nollrutorna var i genomsnitt 3200 kg/ha och variationen var måttlig, mellan 2500-4100 kg/ha. Den högsta skörden noterades på Åsbogården och den lägsta på Lanna. Halmskörden varierade mellan 3600-6800 kg/ha och uppgick i medeltal till 5000 kg/ha. Kvävehalten var lägre i nollrutorna än i fältrutorna både i halm och i kärna. I fältrutorna var kvävehalten 2 % av ts i kärna och 0,5 % av ts i halmen vid gulmognad. I nollrutan var den 1,6 % av ts i kärna och 0,3 % av ts i halm. Den totala kväveskörden i nollrutorna var 42 kg/ha i kärna, 12 kg/ha i halm och knappt 70 kg/ha för hela grödan inklusive rötter. Tabell 19. Resultat från gulmognadsprovtagning i nollrutorna. Provplats

Skörd

Proteinhalt

N-upptag

Kärna Halm

Kärna

Kärna Totalt*

Nettomineralisering

kg/ha

Hästhalla

3156

5191

8,7

Prästgården

2435

4635

8,6

Ambjörnsgården

2630

3707

9,7

Lanna

2145

3078

9,1

Skofteby

2616

3718

8,5

Bjertorp

2524

3445

8,6

Ödegården

3267

5143

8,5

Åsbogården

3509

5785

8,7

Russelbacka

2188

3292

9,4

Medeltal

2719

4222

8,9

* N-upptag i kärna, halm och rötter (antas vara 20 % av den totala kvävemängden).

4.3.3.4 Nettomineralisering För närmare beskrivning av nettomineralisering och hur den beräknas, se avsnitt om nettomineralisering 1999. Nettomineraliseringen beräknades till 71 kg N/ha i genomsnitt för de nio fälten, med en variation på 55-92 kg N/ha. Det var knappt 30 kg N/ha mer än medeltalet för 1999 och dessutom var variationen mellan fälten mindre år 2000. Säsongen 2000 gjordes inga mullhaltsbestämningar, så därför kan inte nettomineraliseringens koppling till mullhalten verifieras detta år.

4.3.3.5 Kväveutnyttjande Genom att beräkna kväveutnyttjandet fås ett mått på hur stor andel av det tillförda/tillgängliga kvävet som grödan har använt för sin tillväxt. I denna rapport beräknas kväveutbytet som mängden kväve i kärnan i förhållande till gödselgivan, och gödselkvävets utnyttjandegrad 30

som andelen av den tillförda mängden gödselkväve som hela plantan har utnyttjat (för närmare beskrivning, se avsnitt om kväveutnyttjande 1999). 4.3.3.5.1 Kväveutbyte Kväveutbytet i kärnskörden var i genomsnitt 81 % och varierade mellan 69-92 %. Högst utbyte var det på Ambjörnsgården och lägst på Lanna och Prästgården (tabell 21). 4.3.3.5.2 Gödselkvävets utnyttjandegrad I genomsnitt hade grödan tagit upp motsvarande 92 % av den tillförda kvävemängden i kärna, rötter och halm. Utnyttjandegraden varierade mellan 74 % på Prästgården och 103 % på Skofteby. På två platser var utnyttjandegraden över 100 %, vilket innebär att grödan hade tagit upp mer kväve än vad som tillförts med gödseln, tagits upp i nollrutan respektive fanns i marken på våren. Förklaringen till att utnyttjandegraden blev över 100 % på några försöksplatser är sannolikt variationer i nettomineralisering över fältet samt osäkerhet i mätmetoden. Tabell 20. Utnyttjande av gödselkvävet 2000. Kväveutbyte

Utnyttjandegrad

Hästhalla

Prästgården

Ambjörnsgården

Lanna

Skofteby

103

Bjertorp

Ödegården

Åsbogården

Russelbacka

102

Medeltal

4.3.3.5.3 Växttillgängligt kväve Mängden växttillgängligt kväve definieras här som kvävemängden i tillförd gödsel plus kvävemängden som grödan i de ogödslade rutorna hade tagit upp. En plottning av mängden växttillgängligt kväve mot proteinhalten i fältrutor respektive fält gav ett signifikant samband med R2 = 0,46. Enligt ekvationen för kurvan krävdes det 230 kg växttillgängligt N/ha för att nå en proteinhalt på 11,5 % vid de aktuella skördenivåerna.

Grundgiva (kg N/ha) Proteinhalt (%)

Kväve (kg/ha)

300 250 200 150 100 50

R us s R elb us . se lb .

La n Sk na of t Sk eby of te B by je rt or B je p rt or p

14,0 13,0 12,0 11,0 10,0 9,0 8,0 7,0 6,0 5,0 4,0 3,0 2,0 1,0 0,0

Proteinhalt (%)

350

N-upptag NR (kg N/ha) Kompletteringsgiva (kg N/ha)

Figur 5. Proteinhalt samt mängd växttillgängligt kväve på respektive provplats 2000.

4.4 Ekonomisk värdering I de omgivande fälten gjordes ingen skördeuppskattning, vilket försvårar en korrekt ekonomisk värdering av utfallet av tilläggsgödslingen. Sena kvävegivor resulterar inte bara i en högre proteinhalt utan också i en ökad skörd. För att kunna göra en ekonomisk bedömning av lönsamheten av tilläggsgödsling, måste man därför ha en realistisk uppfattning om avkastningsökningen till följd av den extra N-tillförseln. Trots svårigheter är det önskvärt att göra en grov ekonomisk värdering av resultatet. Under 1998 och 2000 gjordes proteinhaltsanalyser av ax i samtliga omgivande fält, medan det 1999 endast gjordes i de fält som tilläggsgödslats. Förväntat var att proteinhalten i fältrutan inte skulle avvika nämnvärt från proteinhalten i omgivande fält på de platser där ingen tilläggsgödsling hade skett. 1998 var det liten skillnad i genomsnitt (0,1 %) mellan proteinhalten i fältrutan och omgivande fält i de fall ingen tilläggsgödsling hade gjorts, medan det 2000 var förhållandevis stor skillnad (0,7 %). Orsaken till de uppkomna resultaten kan vara fel i provtagningen vid skördeuppskattningen eller att antalet ax som analyserades från de omgivande fälten var litet. Sannolikt hade också det faktum att två olika laboratorier utnyttjades för N-analyserna betydelse för resultatet. Vid den ekonomiska utvärderingen av tilläggsgödslingen för perioden 1998-2000 användes medelvärden för perioden när det gäller N-giva (35 kg/ha), proteinhaltsökning efter tilläggsgiva (1,1 % av ts), skillnad i proteinhalt mellan fältruta och fält utan tilläggsgiva (0,4 %), proteinhalt efter tilläggsgödsling (11,4 %) och skördenivå (8100 kg/ha). Detta innebär att en sen N-giva på 35 kg/ha gav en proteinhaltsökning på i genomsnitt 0,7 %. Normalt räknar man med ett kväveutbyte på ca 50 % av en sen kvävegiva. Med en giva på 35 kg/ha innebär det att 17,5 kg N/ha kan utnyttjas till högre proteinhalt och ökad skördenivå. För att höja proteinhalten med 0,7 % med en avkastning på 8100 kg/ha behövs ca 8,5 kg N/ha. Resterande 9 kg räcker då till en ökad avkastning på 520 kg/ha med 11,5 % proteinhalt. Med ett spannmålspris på 0,95 kr/kg och en merbetalning på 2 kr/dt till följd av att proteinhalten 11,5 % uppnåddes, blev resultatet en nettointäkt på 220 kr/ha efter tilläggsgödsling. Om inte proteinhaltsgränsen på 11,5 uppnåddes blev resultatet istället en vinst på 50 kr/ha. 32

Proteinbetalning och kvävepris har förändrats under perioden. Angivna siffror är från hösten 2001. Med låg proteinbetalning och höga kvävepriser är lönsamheten svag för att tilläggsgödsla, speciellt om man trots gjorda insatser inte når en proteinhalt på 11,5 %. Tabell 21. Ekonomisk värdering av tilläggsgödsling. Utnyttjandegraden av kvävet antas uppgå till 50 %. Vidare förutsätts att proteinhalten överstiger 11,5 % av ts. Skördeökning

520 kg x 0,95 kr/kg

+ 490

Proteinhaltshöjning

86,2 dt x 2 kr/dt

+ 170

Kvävekostnad

35 kg x 10 kr/kg

- 350

Spridningskostnad

450 kr/h; 5 ha/h

- 90

Resultat

+ 220

I kalkylen har ingen hänsyn tagits till analyskostnader. Beroende på hur systemet är upplagt drabbar kostnaden olika kostnadsbärare. Avser provtagningen ett enskilt fält kan kostnaden skattas till några tior/ha, medan en regional verksamhet bör bli betydligt billigare.

5 Slutsats Undersökningen visar att det är svårt att bedöma kvävebehovet för en viss skörd och proteinhalt även om både jord- och växtanalys utförs under växtsäsongen innan det är för sent att kompletteringsgödsla. Årsmånen påverkar hur resultaten ska tolkas och förutsättningarna vid själva provtagningen är självklart avgörande för vilket resultat man får. Denna typ av undersökning har nackdelar genom att det är kostnadskrävande och omständligt att ta prover, dyrt att analysera och att det tar tid innan svaret på analyserna kommer. Tidsaspekten har särskilt stor betydelse inför kompletteringsgödsling och vid växlande väderlek. Vid tillämpning av Analycens växtanalysmodell på erhållna analysvärden, var överensstämmelsen med skörderesultaten inte särskilt god. Å andra sidan kan man inte heller förvänta sig att en sådan analys självständigt ska kunna ge ett ”rätt” svar på så invecklade samband. Mycket händer senare under säsongen och går därmed inte att förutsäga. Kvävemineraliseringen är en sådan faktor som är mycket viktig men hittills omöjlig att prognostisera. Metoden är användbar som hjälpmedel för att göra bedömningar, men är egentligen för dyr och omständlig för att enbart fylla den funktionen. Vid valet av försöksplatser eftersträvades stor likformighet. Trots detta uppvisade resultaten från de olika försöksplatserna tämligen stor variation, i synnerhet vid provtagningarna i maj/juni. Detta talar för att man bör vara försiktig med att upprätta regionala gödslingsprognoser. Trots att resultatet av växtanalysmodellen inte var helt övertygande, hade projektet som sådant ett stort värde som diskussionsunderlag för rådgivningen i området. Det är viktigt att ha någon typ av provtagning under säsongen, så att det finns konkreta uppgifter att diskutera kring. En möjlighet vore att göra någon motsvarande provtagning i befintliga kvävegödslingsförsök. Då skulle den optimala kvävegivan bättre kunna beräknas. Idag finns också nya metoder för att uppskatta kvävebehovet i en gröda. Exempelvis kan klorofyllhalten i grödan mätas genom att belysa ett blad och registrera mängden genomgående ljus. Mätaren kallas kalksalpetermätare. Klorofyllhalten kan därefter relateras till ett kvävebehov. Fördelen är att själva mätningen är snabb och enkel och görs i fält utan att grödan påverkas, varför flera mätningar kan göras på samma fält. Därmed kan man få en uppfattning om det genomsnittliga kvävebehovet på fältet. För att variera kvävegivan inom fältet kan man mäta mängden reflekterat ljus av vissa våglängder från grödan med en sensor (N-sensorn) och därefter variera givan efter beståndets grönhet och täthet. Metoden ger dock inget absolut kvävebehov, utan varierar kvävetillförseln efter en för fältet angiven genomsnittlig kvävegiva.

6 Litteraturlista Albertsson, B. 2001. Riktlinjer för gödsling och kalkning 2001. SJV Rapport nr 2000:22 Lindén, B., Aronsson, H., Gustavsson, A. & Torstensson, G. 1993. Fånggrödor, direktsådd och delad kvävegiva – studier av kväveefterverkan och utlakning i olika odlingssystem i ett lerjordsförsök i Västergötland. Ekohydrologi nr 33. Avdelningen för vattenvårdslära, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. Lindén, B. 2001. Kvävekartering: kväveprognoser baserade på jordprovtagning tidigt på våren. opubl.

6.1 Personliga meddelanden Delin, Sofia. SLU. Institutionen för jordbruksvetenskap i Skara. Avdelningen för mark-växter. Box 234, 532 23 Skara. Tel.0511-67000. Lindén, Börje. SLU. Institutionen för jordbruksvetenskap i Skara. Avdelningen för mark-växter. Box 234, 532 23 Skara. Tel.0511-67000.

Jordbruksverkets rapporter 2001 1.

Djurtransporter, – Nationellt tillsynsprojekt om tillsyn av djurtransporter.

Biodlingsnäringens förutsättningar.

Halvtidsutvärdering av rådets förordning (EG) 950/97 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet.

Utvärdering av etableringsstödet till unga jordbrukare som en del i utvärderingen av förordning (EG) 950/97. Bilaga A (Bilaga 1 av 2 till Rapport 2001:3).

Utvärdering av kompensationsbidrag som en del i utvärderingen av förordning EG 950/97. Bilaga B (Bilaga 2 av 2 till Rapport 2001:3).

Jordbruksverkets foderkontroll, Kontroller 1997-1999, Tillverkning, import och tillsyn 1999.

7A. Trädgårdsnäringens växtskyddsförhållanden. 7B. Trädgårdsnäringens växtskyddsförhållanden. Tabeller 8.

Utvecklingen av arrende-, mark- och fastighetspriser i jordbruket.

A Study of the Milk Sector in Poland, Hungary, the Czech Republic and Estonia

10. Inkomstmått och inkomstjämförelser inom jordbrukssektorn 11. Ekologiska jordbruksprodukter och livsmedel, – Aktionsplan 2005 12. Tulleskalering för jordbruks- och fiskeriprodukter 13. Gödselproduktion, lagringsbehov och djurtäthet i olika djurhållningssystem med grisar 14. Kompetensutveckling av lantbrukare inom miljöområdet – KULM, verksamhetsåret 2000 15. Prisindex på jordbruks- och livsmedelsområdet 1966/67 – 2000 16. Sveriges utrikeshandel med jordbruksvaror och livsmedel 1998-2000 17. Riktlinjer för gödsling och kalkning 2002 18. Jordbruksverkets foderkontroll 2000 19. Översyn av Miljö- och Landsbygdsprogrammet för Sverige år 2000–2006 20. Marknadsöversikt – Vegetabilier 21. Marknadsöversikt – Animalier

Jordbruksverkets rapporter 2002 1.

Fri handel med mjölkkvoter, –en utvärdering av införandet

Miljöeffekter av EU:s jordbrukspolitik

Rapporten kan beställas från Jordbruksverket, 551 82 Jönköping telefon 036-15 51 75 (direkt), 15 50 00 (växel) fax 036-34 04 14 Internet: www.sjv.se ISSN 1102-3007 ISRN SJV-R-02/3-SE SJV offset, Jönköping 2002

RA02:3