ovr3_1 by Jordbruksverket

Skötselhandbok för gårdens naturoch kulturvärden

Redaktion: Kristina Höök Patriksson (huvudredaktör), Jordbruksverket, Inger Pehrson, Palustre HB, Robert Simonsson, Jordbruksverket, Lennart Svedlund, Jordbruksverket, Mats Calmerbjörk, Jordbruksverket. Referensgrupp: Åsa Andersson, Riksantikvarieämbetet, Kerstin Aronsson, LRF, Anders Bertilsson, Gravsjö konsult, Kelvin Ekeland, Naturvårdsverket, Jan Gustavsson, Jordbruksverket, Olof Johansson, Jordbruksverket, Inger Selinge, Riksantikvarieämbetet, Christer Wallinder, Jordbruksverket. Illustration omslag: Nils Forshed Layout: Birgitta Fluur, Informationsenheten, Jordbruksverket © Jordbruksverket 1998 Bratts Tryckeri AB, Jönköping 1998 ISBN 9188264-20-3 Boken är delfinansierad av Europeiska unionen.

Förord

Förord Skötselhandboken för gårdens naturoch kulturvärden behandlar det svenska odlingslandskapets markslag, biotoper och kulturspår. De olika objekten beskrivs utifrån såväl biologi som kulturhistoria. Särskild vikt har lagts vid att beskriva praktiska skötselåtgärder i syfte att bevara och eventuellt förstärka biologiska och kulturhistoriska värden. Boken riktar sig till rådgivare och informatörer som arbetar med jordbrukets miljöfrågor. Givetvis är den också värdefull för alla andra som verkar inom detta område. Skötselhandboken bidrar till att sprida kunskaper om naturoch kulturvärden i odlingslandskapet, så att värdena på sikt kan bevaras och förstärkas. Skötselhandboken har tagits fram inom ramen för informationskampanjen Markernas Mångfald, som utgör en del av det svenska miljöprogrammet för jordbruket. Kampanjen finansieras till hälften med EU-medel. Vi vill rikta ett stort tack till författare och alla andra som medverkat i arbetet med boken. Jordbruksverket 1998

Innehåll

Innehåll Inledning ................................................................

AV KRISTINA HÖÖK PATRIKSSON

Övergripande mål och skötselråd ........................

AV KRISTINA HÖÖK PATRIKSSON

Att ställa upp mål för skötseln ............................ Att göra prioriteringar i skötseln ........................ Generella skötselråd .......................................... Konflikt mellan olika bevarandeintressen ..........

14 15 15 22

Åkermark ..............................................................

AV ROGER SVENSSON

Historia .............................................................. Åkerogräsens historia ........................................ Kulturspår .......................................................... Karaktärsarter .................................................... Höga naturoch kulturvärden ............................ Målsättningar...................................................... Skötsel: engångsåtgärder.................................... Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. Skador ................................................................ Uppföljning ........................................................

24 25 26 27 29 29 29 30 31 32

Odlingsrösen ..........................................................

AV PETER

NOLBRANT

Historia .............................................................. Karaktärsarter .................................................... Höga naturoch kulturvärden ............................ Målsättningar...................................................... Skötsel: engångsåtgärder.................................... Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. Skador ................................................................ Uppföljning ........................................................

33 34 35 36 36 37 37 37

Höga naturoch kulturvärden ............................ Målsättningar...................................................... Skötsel: engångsåtgärder.................................... Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. Skador ................................................................ Uppföljning ........................................................

48 48 49 51 51 51

Åkerrenar ..............................................................

AV PETER NOLBRANT

53 54 55 56 56 57 58 58

Betesmark ..............................................................

AV INGER PEHRSON

Historia .............................................................. 59 Betesmarkens artrikedom .................................. 60 Produktionsvärden.............................................. 61 Kulturspår .......................................................... 61 Typer av naturbetesmarker och deras karaktärsarter 62 Höga naturoch kulturvärden ............................ 67 Målsättningar...................................................... 67 Skötsel: engångsåtgärder.................................... 68 Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. 70 Skador ................................................................ 74 Uppföljning ........................................................ 75 Fäbodvall ................................................................

AV GUNVOR GUSTAFSSON OCH LENA LANDSTRÖM

Diken ...................................................................... AV PETER

NOLBRANT

39 39 41 41 41 43 44 44

Historia .............................................................. Byggnadsbeståndet ............................................ Fäbodarnas marker ............................................ Karaktärsarter .................................................... Höga naturoch kulturvärden ............................ Målsättningar...................................................... Skötsel ................................................................ Uppföljning ........................................................

77 78 80 81 82 82 82 84

Ängar ......................................................................

AV SANNA SIMÁN OCH ROGER

Åkerholmar ............................................................

AV ANDERS BERTILSSON

46 46 47

SVENSSON

Historia .............................................................. Ängstyper .......................................................... Kulturspår .......................................................... Karaktärsarter .................................................... Höga naturoch kulturvärden ............................

86 87 88 88 90

Innehåll

Målsättningar...................................................... Skötsel: engångsåtgärder.................................... Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. Skador ................................................................ Uppföljning ........................................................

90 91 92 95 96

Strandbeten och strandängar ..............................

Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. 128 Skador ................................................................ 129 Uppföljning ........................................................ 129 Alléer, pilerader samt träd- och buskraker ........ 130 AV PETER NOLBRANT

AV ROGER

SVENSSON

Strandbeten och strandängar vid sötvatten ........ Historia .............................................................. Kulturspår .......................................................... Karaktärsarter .................................................... Strandbeten och strandängar vid kusten ............ Historia .............................................................. Kulturspår .......................................................... Karaktärsarter .................................................... Höga naturoch kulturvärden ............................ Målsättningar...................................................... Skötsel: engångsåtgärder.................................... Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. Skador ................................................................ Uppföljning ........................................................

97 98 99 99 103 103 104 104 106 106 106 107 108 109

Myrar (mosse, kärr) och källor ............................ 110 AV PETER

NOLBRANT

Myrar.................................................................. Historia – myrar.................................................. Källor.................................................................. Historia – källor.................................................. Kulturspår .......................................................... Karaktärsarter .................................................... Höga naturoch kulturvärden ............................ Målsättningar...................................................... Skötsel: engångsåtgärder.................................... Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. Skador ................................................................ Uppföljning ........................................................

110 111 112 113 113 114 115 116 117 117 117 118

Hamlade träd och solitärträd .............................. 119 AV PETER

Alléer.................................................................. Historia – alléer .................................................. Pilerader och pilevallar ...................................... Historia – pilerader och pilevallar ...................... Träd- och buskrader............................................ Historia – träd- och buskrader ............................ Karaktärsarter .................................................... Höga naturoch kulturvärden ............................ Målsättningar...................................................... Skötsel: engångsåtgärder.................................... Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. Skador ................................................................ Uppföljning ........................................................

130 130 131 131 132 132 132 134 135 135 136 137 138

Fornminnen ............................................................ 139 AV JOHN-ERIC GUSTAVSSON,

LENA BERGLUND OCH ASTRID ERIKSSON

Förhistoriens kronologi ...................................... Förhistoriska gravar............................................ Förhistoriska boplatser ...................................... Skärvstenshögar ................................................ Hällristningar...................................................... Fossila åkerområden .......................................... Historiska gravar, kyrkogårdar .......................... Minnesstenar, runstenar och minnesinskrifter.... Fångstgropar ...................................................... Offerkast ............................................................ Gränsmärken ...................................................... Gamla färdleder.................................................. Vägstenar............................................................ Målsättningar...................................................... Skötsel: engångsåtgärder.................................... Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. Skador ................................................................

140 141 143 144 144 144 149 149 150 150 151 151 151 152 152 155 157

NOLBRANT

Hamlade träd ...................................................... Historia – hamlade träd ...................................... Solitärträd .......................................................... Historia – solitärträd .......................................... Karaktärsarter .................................................... Höga naturoch kulturvärden ............................ Målsättningar...................................................... Skötsel: engångsåtgärder....................................

119 120 121 122 123 124 125 125

Bebyggelse .............................................................. 158 AV ASTRID ERIKSSON OCH BO G.

SVENSSON

Historia .............................................................. Manbyggnader.................................................... Backstugor och torp............................................ Jordkällare .......................................................... Avträden och vedbodar ...................................... Hönsgårdar ........................................................

159 161 163 164 164 165

Innehåll

Bodar och härbren .............................................. Ängslador .......................................................... Slåtterstugor ...................................................... Logar .................................................................. Tröskverksgarage .............................................. Sommarladugårdar ............................................ Utemjölkningsstall ............................................ Lambgift och russgift ........................................ Kvarnar .............................................................. Väderkvarnar...................................................... Smedjor .............................................................. Rior, bastur och kölnor ...................................... Traktorgarage .................................................... Höga kulturvärden.............................................. Målsättningar...................................................... Restaurering och underhåll ................................

165 165 166 167 167 167 168 168 168 169 170 170 171 171 171 171

Trädgård ................................................................ 178 AV CATHARINA SVALA OCH MARIA NYMAN NILSSON

Historia .............................................................. Trädgårdens olika delar med karaktärsarter ...... Höga naturoch kulturvärden ............................ Målsättningar...................................................... Skötsel: engångsåtgärder.................................... Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. Uppföljning ........................................................

178 181 188 188 188 191 193

Brukningsvägar och vägrenar .............................. 194 AV PETER

NOLBRANT

Historia .............................................................. Kulturspår .......................................................... Karaktärsarter .................................................... Höga naturoch kulturvärden ............................ Målsättningar...................................................... Skötsel: engångsåtgärder.................................... Skötsel: fortlöpande åtgärder.............................. Skador ................................................................

194 195 195 197 197 198 199 200

Stenmurar .............................................................. 201 AV PETER

NOLBRANT

201 202 204 204 204 206 206 207

Jordvallar .............................................................. 208 AV PETER NOLBRANT

208 209 209 210 210 210 211 211

Skogsbryn .............................................................. 212 AV INGRID SARLÖV HERLIN

213 214 214 216 217 217 219 219 220

Småvatten och vätar .............................................. 221 AV PETER NOLBRANT

221 223 223 226 227 227 230 230 231

Bäckar och åar ...................................................... 232 AV PETER NOLBRANT

234 234 234 236 237 237 239 239 240

Innehåll

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården 241 AV LENA BERGLUND

Historiska kartor ................................................ Bildmaterial........................................................ Äldre skriftligt material ...................................... Sentida skriftligt material .................................. Fem gårdsmiljöer................................................

241 242 242 242 246

Mer att läsa.............................................................. 258

Författarna

Författarna Lena Berglund är arkeolog. Hon har arbetat med fornminnesinventeringar och arkeologiska utgrävningar. För närvarande är hon engagerad i rådgivning om naturoch kulturmiljövärden till lantbrukare. Anders Bertilsson är botaniker och arbetar med gräsmarksfrågor på uppdragsbasis. Han har bl.a. arbetat med ängs- och hagmarksinventeringen. Astrid Eriksson är kulturgeograf och byggnadshistoriker och arbetar på Länsstyrelsen i Jönköpings län med rådgivning. Hon har tidigare bl.a. arbetat med fornminnesinventeringar. Gunvor Gustafsson är antikvarie och arbetar med kulturlandskapsfrågor på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Hon är också sekreterare i Nordiska förbundet för kulturlandskap. Gunvor har bl.a. fältinventerat odlingsmiljöer i Gävleborgs län. John-Eric Gustafsson arbetar på Länsstyrelsen i Jönköpings län och har lång erfarenhet av fornvård- och kulturlandskapsfrågor. Ingrid Sarlöv Herlin är landskapsarkitekt med ekologisk inriktning. Hon är doktorand och lärare i landskapsvård vid Institutionen för landskapsplanering, SLU, Alnarp. Ingrids doktorandarbete handlar om skogsbryn i odlingslandskapet. Lena Landström är agronom och arbetar med kulturlandskapsfrågor på Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Hon har lång erfarenhet av rådgivning inom lantbruket. Peter Nolbrant är biolog och arbetar med naturvård på uppdragsbasis. Han har bl.a. arbetat med inventeringar, skötselplaner och naturvärdebedömningar av olika biotoper i odlingslandskapet.

Maria Nyman Nilsson är landskapsarkitekt och biolog. Hon arbetar på Fredriksdals friluftsmuseum med uppbyggnad av historiska köksträdgårdar. Hon har också arbetat med dokumentation och uppbyggnad av Äskhults bys gårdsmiljöer i samarbete med Länsstyrelsen i Hallands län. Kristina Höök Patriksson är biolog och arbetar på Jordbruksverket med samordning av kampanjen Markernas Mångfald. Inger Pehrson är husdjursagronom med betesfrågor som specialitet. Inger har lång erfarenhet av rådgivning och projektverksamhet. Sanna Simán är biolog och arbetar som ammanuens vid avdelningen för floravård, SLU. Hennes inriktinng är bete- och slåtterpåverkan i naturliga fodermarker. Dessutom forskar och undervisar hon i floristik. Catharina Svala är byggnadstekniker med historiskt och ekologiskt perspektiv. Hon är agronomiedoktor med forskningsinriktning på lantgårdens funktion, planering och gestaltning och undervisar vid SLU, Alnarp. Bo G. Svensson är 1:e antikvarie vid kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen i Södermanlands län. Roger Svensson är universitetslektor vid Sveriges lantbruksuniversitet, Avdelningen för floravård, SLU. Roger har disputerat på biologin hos hotade ogräs samt hur de skall bevaras. Roger arbetar med floravårdsfrågor i odlingslandskapet, dels med forskning, handledning av doktorander och undervisning inom SLU, dels genom att på olika sätt medverka i Naturvårdsverkets miljövårdsarbete.

Inledning

Inledning Odlingslandskapets naturoch kulturvärden är resultatet av bondens arbete med odling och boskapsskötsel under lång tid. Variationen av olika markslag, biotoper och kulturspår är värdefull för den biologiska mångfalden och för helheten i kulturmiljön. Variationen och innehållet i landskapet ger oss dessutom möjlighet att tolka och förstå vår historia. På internationell, nationell, regional och lokal nivå sätter vi upp mål för bevarandet av den biologiska mångfalden och värdena i kulturmiljön. Många aktörer är inblandade i arbetet för att nå målen. I odlingslandskapet har den enskilde lantbrukaren en central roll för att bevara, bruka och förstärka naturoch kulturvärdena. För att kunna göra detta på bästa sätt krävs intresse, kunskap, motivation och engagemang från lantbrukarens sida. Rådgivning och information till lantbrukaren är ett av medlen för att skapa eller bejaka lantbrukarens intresse för värdena på den egna gården. Samtidigt ges han eller hon kunskap om hur man bäst bevarar och förstärker dessa. Denna skötselhandbok syftar till att ge information och kunskap om värdefulla markslag, biotoper och kulturspår i odlingslandskapet samt vägledning och råd om skötsel. Boken riktar sig i första hand till rådgivare och resurspersoner som arbetar med utbildning, information och demonstrationsprojekt inom jordbruket. Den kan också vara till nytta för lantbrukare och markägare som vill veta mer om naturoch kulturvärden på den egna gården. Handboken utgör en del av kampanjen ”Markernas Mångfald”. Det är en informationskampanj som riktar sig till alla jordbrukare och markägare med familj samt de anställda inom näringen. Syftet är att bevara och förstärka naturoch kulturvärden i odlingslandskapet.

Kampanjen utgör en del av det svenska miljöprogrammet för jordbruket och finansieras till hälften av EU-medel. Kampanjen drivs av Jordbruksverket i samarbete med Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Lantbrukarnas Riksförbund och länsstyrelserna.

Läsanvisningar Det första kapitlet i boken tar upp mål och skötselråd i övergripande och generella termer. Därefter följer ett antal kapitel som behandlar värdefulla markslag, biotoper och kulturspår med mer detaljerade skötselråd. Beskrivningarna av markslag, biotoper och kulturspår i boken ligger på en sådan detaljnivå, att de bör kunna täcka större delen av landet. De artgrupper och arter inom grupperna som boken fokuseras på, främst kärlväxter, insekter, fåglar och däggdjur, är valda med tanke på vilka som är lämpliga att använda i rådgivningssammanhang. De är någorlunda lätta att känna igen, upptäcka och iaktta. Skötselråden i boken är av sådan karaktär att de kan anses rymmas inom ramarna för ett aktivt jordbruk. Det sista kapitlet skiljer sig något från de övriga. Det behandlar naturoch kulturhistoriska källor som kan användas för att få veta mer om historiken bakom naturoch kulturvärden på gården eller i bygden. Några rubriker återkommer i de flesta kapitlen som beskriver markslag, biotoper eller kulturspår:

Historia Under denna rubrik beskrivs den historiska bakgrunden till markslagets, biotopens eller kulturspårets uppkomst och hur situationen har förändrats genom tiderna.

Inledning

Kulturspår Under denna rubrik beskrivs de olika kulturspår som ofta förekommer i markslaget. I de kapitel som i sig själva beskriver ett enskilt kulturspår finns rubriken inte med.

Arter I boken återkommer tre benämningar på arter; karaktärsarter, rödlistade arter och indikatorarter. Med karaktärsarter avses arter som är vanliga eller karakteristiska för biotopen. Karaktärsarter varierar i olika naturgeografiska regioner i landet. Det finns inga särskilda kriterier för karaktärsarterna, annat än att den ska förekomma i biotopen. Såväl ovanliga som regionalt och lokalt vanligt förekommande arter kan vara karaktärsarter. Bland karaktärsarterna kan finnas s.k. rödlistade arter, vilka delas in i fem olika hotkategorier. De har av Naturvårdsverket och ArtDatabanken vid Sveriges Lantbruksuniversitet klassats som försvunna (hotkategori 0), akut hotade (hotkategori 1), sårbara (hotkategori 2), sällsynta (hotkategori 3) eller hänsynskrävande (hotkategori 4). Förteckningarna över dessa arter kallas för rödlistor. Arter som klassats som akut hotade eller sårbara, går under samlingsnamnet ”hotade arter”. Av förklarliga skäl behandlas ej arter ur hotkategori 0 i denna bok. Indikatorarter är ett urval av karaktärsarterna. De indikerar en biotop som innehåller arter vilka kräver ett gott hävdtillstånd eller något annat tillstånd som definierats som önskvärt för biotopen eller kulturspåret. En indikatorart ska kunna användas under en flerårsperiod för att följa upp effekterna av åtgärder och skötsel. En bra indikatorart är någorlunda lätt att finna och identifiera,

har stor utbredning och snäva miljökrav utan att vara alltför sällsynt. Den bör helst sakna närstående förväxlingsarter. Hotade och sällsynta arter är alltså inte lämpliga att använda som indikatorarter. Indikatorarterna i boken har ibland delats in i olika grupper, efter var de är mest användbara. Grupperingarna är förhållandevis grova. Dalälven är gräns för vad som kallas norra och södra Sverige. Enskilda indikatorarters geografiska tyngdpunkt och utbredning, medför att de inte alltid fungerar så bra var för sig. Det är mängden och kombinationen av indikatorarter och andra karaktärsarter, som ger en viss biotop. Detta innebär också att den eller de indikatorarter som illustreras med bild, inte alltid behöver vara representativ för varje enskild landsända. Målsättningen har dock varit att illustrera arter som är användbara i en stor del av Sverige. Listorna på indikatorarter i boken gör inte anspråk på att vara kompletta. Man kan mycket väl komplettera med ytterligare arter.

Höga naturoch kulturvärden Samtliga markslag, biotoper och kulturspår som berörs i denna bok är värdefulla ur naturoch kulturvärdesynpunkt. De har blivit alltmer sällsynta och det är av största vikt att de i så stor utsträckning som möjligt bevaras för framtiden. Det kan ändå bli nödvändigt att prioritera bevarandeinsatserna, t.ex. på grund av resursbrist. Om man hamnar i denna situation bör prioriteringarna utgå från var naturoch kulturvärdena är som högst. En värdebedömning av naturoch kulturvärdena behöver då göras. Under rubriken ”Höga naturoch kulturvärden” beskrivs i punktform det som anses värdefullt vad gäller t.ex. markslaget, biotopen eller kulturspåret.

Inledning

I det öppna odlingslandskapet är det till övervägande delen frågan om hävdade biotoper. Ett högt naturvärde motsvaras därför oftast av förekomst av arter som är beroende av kontinuerlig hävd. En negativ påverkan av kväve eller kemisk bekämpning får inte förekomma om värdet skall bedömas högt. Ett högt naturvärde kan också vara kopplat till gamla och grova träd samt förekomst av död ved i odlingslandskapet. Ett område med högt naturvärde kan härbärgera rödlistade arter eller ha viktiga ekologiska funktioner, t.ex. en hög födoproduktion, fungera som spridningskorridor etc. Kulturvärdet påverkas av om markslaget, biotopen eller kulturspåret tillsammans med övriga värden på gården ger en bra helhetsbild av historien i landskapet; om gården är representativ för bygden och tiden eller kanske unik.

Målsättningar För varje markslag, biotop eller kulturspår har formulerats målsättningar. Målen är s.k. kvalitetsmål som anger vad skötselarbetet ytterst ska leda till, dvs vilken kvalitet man vill uppnå. De är uppställda i punktsatser och kan användas separat eller tillsammans. Målsättningarna utgår från att det är ett traditionellt hävdat odlingslandskap som ska uppnås. De är av en mycket övergripande karaktär och kompletteras därför lämpligen, för den enskilda gården, med beskrivningar av önskvärda lokala förhållanden.

Uppföljning Under ”Uppföljning” ges vägledning för lantbrukarens egen uppföljning av genomförda åtgärder under en flerårsperiod. Ett ökat naturvärde följs genom

att iaktta utseendemässiga eller fysiska förändringar samt artsammansättning och förekomst av indikatorarter. När det gäller kulturvärdet är det ofta fråga om att ha lyckats med att bevara, tydliggöra och förstärka genom traditionell hävd och nödvändigt hänsynstagande. Att markslaget eller kulturspåret åter brukas på traditionellt sätt är också en positiv effekt. Till ett högt kulturvärde hör också en biotops artsammansättning om den härrör från en traditionell hävd. Ofta är det inte tillräckligt att enbart följa någon enstaka art eller fysisk förändring. Det är det sammantagna intrycket som ger indikationer på om skötseln har gett resultat.

Övergripande mål och skötselråd

Övergripande mål och skötselråd Att ställa upp mål för skötseln Målet med skötseln av odlingslandskapets värdefulla markslag, biotoper och kulturspår är att skydda och bevara, bruka och underhålla dessa så att deras tidigare funktion tydliggörs och att hävdgynnade arter bevaras. Detta medför bl.a. att vi undviker en utarmning av den biologiska mångfalden samt ger oss möjlighet att läsa historien i landskapet. Detta gör vi för att odlingslandskapet speglar en väsentlig del av vår historia och är av största betydelse för den kulturella identiteten i vårt land. Genom kontinuiteten i markanvändningens struktur, markslagen med dess biologiska värden, bebyggelse och bebyggelselägen finner vi den historia som vi vill föra vidare till kommande generationer.

Den sista slåttern. Glösbo ådal, Hälsingland. 1948. Foto: Hilding Mickelsson/N.

Vi får dessutom kunskap om hur de ekologiska sambanden och resurshushållning utan konstgjorda hjälpmedel har fungerat och kan fungera. På den enskilda gården behöver man precisera målen för skötseln av naturoch kulturvärdena. Man kan formulera ett mål som talar om vad skötseln ytterst ska leda till, s.k. kvalitetsmål. Kvalitetsmålet ska vara inriktat mot att åstadkomma en helhetsmiljö, där gården sätts in i sitt historiska, biologiska och geografiska sammanhang. Man kan också formulera s.k. skötselmål som talar om vilket hävdtillstånd som ska uppnås. Målen ska naturligtvis stå i proportion till möjligheterna, men ska också ge utrymme för att utöka skötseln successivt och uppnå det övergripande målet i ett långsiktigt perspektiv. För att kunna ställa upp relevanta mål

Samma plats 1991, 43 år senare. Efter upphörd hävd har skogen helt tagit över. På många platser är idag igenväxningen det allt överskuggande problemet. Foto: Hilding Mickelsson/N.

Övergripande mål och skötselråd

för skötseln av naturoch kulturvärden på gårdsnivå måste man emellertid ta hänsyn till en rad omständigheter. Vilka resurser finns i form av tid, pengar, maskiner och redskap? Vilken kunskap har lantbrukaren? Vad är lantbrukaren intresserad av? Finns det andra planer som inverkar på naturoch kulturvärdena på gården? Att ställa upp mål för skötseln utan att först ha tagit dessa och liknande omständigheter under övervägande är inte meningsfullt. Målen ska vara möjliga att nå och arbetet ska kännas meningsfullt och roligt. Förutom de omständigheter som lantbrukaren själv har med i sin prioritering, bör man också se till markslaget, biotopen eller kulturspårets ”utvecklingsbarhet” innan man sätter upp mål för skötseln. Frågan man ska ställa sig är om det verkligen är möjligt att nå de kvalitéer som eftersträvas med en rimlig arbetsinsats? Kanske har förfallet eller igenväxningen gått så långt att arbetsinsatsen inte står i någon som helst rimlig proportion till det möjliga resultatet.

Att göra prioriteringar i skötseln Aktiva insatser ska prioriteras där naturoch kulturvärden redan finns. Resultat nås fortare i sådana miljöer, än om man börjar med ett restaureringsprojekt. Detta ska dock ej hindra att man i enskilda fall prioriterar annorlunda, t.ex. genom att en speciell gård har en aktiv och intresserad brukare, med möjlighet och vilja att också klara av svårare projekt. Prioriteras kan också områden där naturoch kulturvärden sammanfaller. Där såväl de kulturhistoriska lämningarna som karaktärsarterna anknyter till markanvändningen blir sambanden och helhetsbilden tydligare.

Börja dock framför allt med det som känns mest intressant. Det är bättre att satsa på en intensiv hävd av ett mindre område, än en måttlig hävd av ett större område. Det gäller inte minst betesmarker och ängar, där det kan vara lockande att försöka täcka in så stora ytor som möjligt, men där resultatet kan bli dåligt om det saknas betesdjur eller om tiden inte räcker till att slå stora ytor. Man måste i det här sammanhanget dock ha klart för sig att detta kan inverka negativt på möjligheten att se helheten i den historiska markanvändningen.

Generella skötselråd Skötsel av markslag, biotoper och kulturspår i odlingslandskapet handlar framför allt om betning, slåtter, röjning av träd, buskar och sly, beskärning, hamling och tuktning av träd och buskar samt underhåll av hägnader, byggnader och andra konstruktioner. Genom att återuppta lokala och traditionella hävdmetoder bibehålls värdena i landskapet och äldre tekniker lever kvar och kan överföras till nästa generation. Ett landskapsekologiskt synsätt ska anläggas vid skötseln. Det kan t.ex. handla om att säkerställa spridningsvägar för växter och djur eller att se till att tillgången på gamla grova ekar är säkerställd i omgivningarna. I det historiska landskapet gjorde fördelningen av markslag, vägar och gränser, samt deras utseende med renar, diken, gärdesgårdar etc., att spridningsvägar för växter och djur öppnades i landskapet. Vissa skötselåtgärder som rekommenderas i skötselhandboken är åtminstone till sina huvuddrag gemensamma för flera markslag, biotoper och kulturspår. Nedan följer det viktigaste i dessa återkommande skötselråd.

Övergripande mål och skötselråd

Betning

Nötkreatur på välhävdad betesmark. Betesdjur är i stora delar av Sverige en förutsättning för det öppna odlingslandskapet. Brösarps backar, Skåne. 1994. Foto: Peter Gerdehag/GreatShots.

På naturbetesmarker av vitt skilda slag är betning den främsta hävdmetoden. Det gäller också för renar som vägrenar och dikesrenar, där det av någon anledning inte går att tillämpa slåtter, men där det istället är möjligt att släppa eller tjudra djuren. Beakta dock att tunga djur kan ge skador på marken och därigenom hindra dränering (gäller främst organogena jordar). Åkerrenar och åkerholmar kan betas när åkern ligger som vall. Med betning ända fram till stenmurar, jordvallar, odlingsrösen, friväxande träd, småvatten och bäckar, blir det mindre arbetskrävande att hålla efter sly och annan högväxande vegetation. Djurens betning gynnar vissa växtarter och missgynnar andra. Till beteseffekterna hör själva avbetningen av växter och växtdelar men även gödsel, urin, tramp, slitage och fröspridning. Släpp djuren tidigt på säsongen, så att de är på plats när det växer som bäst. De flesta växter är smakligast på ett ungt stadium, då även energioch proteinhalterna är höga. Sträva därför efter att ha allt väl avbetat före midsommar. Tänk på att fuktiga betesmarker förväxer lättare än torra. Om det i betesmarkerna eller på renarna finns välbevarade rester

av ängsflora med arter som darrgräs, ängsstarr, ormrot, slåtterfibbla, svinrot, smörboll och jungfru Marie nycklar bör betessläppningen ske senare, så att dessa hinner fröa av sig. Olika djurslag har olika betespreferens och betesvanor. Nötkreatur är huvudsakligen ”gräsbetare”. Hästar är effektivare på grovt och förvuxet bete, men ratar många växter, så att ytan blir ojämnt avbetad. Får betar gärna ris, lövsly och även taggiga och torniga buskar. De lämpar sig inte på fuktiga marker p.g.a. parasitangrepp och kan genom sin selektiva betesteknik gå hårt åt vissa örter som inte tål upprepad avbetning, t.ex. orkidéer. Genom sambetning och växelbetning kompletterar djurslagen varann. Avbetningen blir bättre och därmed också betesmarkens kvalitet sett ur såväl naturvårds- som produktionssynpunkt. Efter en röjning av träd, buskar och sly är det viktigt att omgående följa upp med betning, så att nya uppslag av stubb- och rotskottskjutande sly och buskar samt effekten av röjgödsling hålls tillbaka. Ju större röjningsinsatsen varit och ju näringsrikare marken är desto fler betesdjur per ytenhet behövs. Betningen bör styras med uppsättning av tillfälliga stängsel. På det viset kan man anpassa betesmarkens storlek så att betestrycket blir tillräckligt, trots variationer i väderlek, antal djur m.m. Där en fålla inte blir tillräckligt välhävdad beroende av brist på betesdjur, bör man överväga att minska fållan och prioritera de värdefullaste delarna. Särskilt svårt är det att hålla näringsrika och fuktiga marker välhävdade, med ett för litet antal djur. Placera stängsel så att djuren kan komma åt att beta t.ex. dikesrenar, åkerrenar och skogsbryn. Röjningsarbeten som annars måste göras för att hålla

Övergripande mål och skötselråd

renar öppna och en bra struktur på bryn, minskar betydligt. Om hägnader, som stenmurar och jordvallar, måste förstärkas med extra stängsel, kan man sätta den nedersta stängseltråden lite högre än normalt, så att djuren kommer åt att beta nära intill. Trampskador och slitage kan uppkomma på platser där djuren ofta uppehåller sig, t.ex. under skuggande träd och på känsliga markområden som fuktiga och våta partier. Kulturspår kan också lätt skadas av djurens tramp, t.ex. gravhögar där jorden är lätteroderad. Tunga djur trampar sönder mer än lätta och leriga stränder är känsligare än sandiga och steniga. Styr trampeffekterna genom strategisk placering av grindhål, vattenanordningar, mineralfoderkrubbor och saltstenar. Låt inte tunga djur beta året om på begränsade arealer. Störst risk för trampskador och slitage är det under höst och vår, när marken är vattendränkt. Friväxande träd i betesmarker, pilar på pilevallar och träd på andra ställen där djuren vistas nära intill, kan bli skadade av djurens barkgnag, i synnerhet av hästar. Lägg ut hinder, t.ex. stenar eller nedfallna grenar, runt om stammen på värdefulla träd eller skydda träden med stängsel.

Slåtter Den traditionella hävden på ängar utgörs av slåtter. Även renar av olika slag, t.ex. dikesrenar, vägrenar och åkerrenar hävdas lämpligen genom slåtter. Skärande eller klippande redskap ska användas. Exempel på sådana redskap är lie och knivslåttermaskin. Redskap som sliter eller river av vegetationen, t.ex. röjsnöre, är inte lämpliga i värdefull ängsflora eftersom växterna blir trasiga i snittet, torkar ut och dör i förtid.

Slåtter ska vanligtvis ske i juli och augusti. Följ den lokala hävdtraditionen om den är känd. Den avslagna vegetationen ska tas bort efteråt, så att återväxten inte kvävs och så att inte näringsämnena i det slagna materialet återförs till marken och ger en gödslande effekt. Består den avslagna vegetationen av värdefull flora är det emellertid bra om höet får ligga några dagar och fröa av sig. Lie lämpar sig bäst på steniga ängsmarker, renar och andra platser där det kan vara svårt att nå intill med ett maskinredskap. Knivslåttermaskiner är ofta traktorburna och effektiviserar slåttern över större och jämnare ytor. Motormanuella knivslåtterbalkar lämpar sig för slåtter på småytor. Själva balken finns i tre utföranden; långfingerbalk, kortfingerbalk och dubbelknivbalk. Långfingerbalk är bäst i frodig

Knivslåttermaskiner effektiviserar slåttern över större och jämnare ytor. Långfingerbalken som syns på bilden fungerar bäst i frodig vegetation med svag underväxt. Foto: Hans Antonson/ Riksantikvarieämbetet.

Övergripande mål och skötselråd

vegetation med svag underväxt av gräs och örter. Kortfingerbalk lämpar sig bäst där underväxten är tät. Dubbelknivbalken är effektivast i fuktig och liggande vegetation.

Bekämpa ohävdsvegetation Olika s.k. ohävdsarter, t.ex. älggräs, hundkäx och brännässlor, bör kontrolleras så fort de börjar uppträda. I betesmarker kan djuren sprida t.ex. brännnässlor genom att äta fröställningarna. Ohävdsvegetation slås med slitande redskap tidigt på säsongen, innan växterna hinner fröa av sig. De måste oftast slås av upprepade gånger för att rotsystemen ska tröttas ut. Slå därför gärna sådan vegetation flera gånger under en säsong. Lämpligt redskap kan vara en gräsröjare med nylonsnöre. Ta bort den avslagna vegetationen omedelbart. Följande arter ska tas bort vid följande tidpunkter: Hundkäx: Tiden mellan blomning och fröspridning. Brännässla: Under blomning. Älgört: Vid 3–5 dm höjd. Örnbräken: Årets plantor slås av eller knäcks innan de blir mörkare gröna och börjar bygga upp rotsystemet. Veketåg: Minst 75% av årets tillväxt måste bort åtminstone två år i rad. Vass: Liksom veketåg kan vass lättare fås att gå tillbaka om man slår av den. Detta bör ske kort före vintern så att stråna vattenfylls och ruttnar inifrån.

Röjning av träd, buskar och sly Röjningsmotorsåg är ett effektivt redskap, som de flesta lantbrukare har tillgång till. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

Gemensamt för många markslag och landskapselement i odlingslandskapet idag, är en hög grad av igenväxning dvs. att träd- och buskskiktet ofta har blivit alltför slutet. Naturbetesmarker, ängar och renar av olika slag, t.ex. dikesrenar

och vägrenar som tidigare betades eller slogs, behöver ofta röjas från buskar och träd. Då kan markfloran utvecklas och betet blir bättre. Äldre kulturspår som stenmurar och odlingsrösen ska också röjas från buskar och träd av igenväxningskaraktär, så att inte deras rötter skadar konstruktionerna. Vissa träd och buskar (främst bärande) har traditionellt sparats eftersom de hade ett specifikt användningsområde eller bidrog med frukt eller bär till hushållet. Dessa bör sparas även framledes. Vid röjning är det viktigt att ta hänsyn till lokala traditioner och till landskapet i sin helhet. Ur biologisk synvinkel har givetvis det öppna åkerlandskapet ett större behov av träd och buskar jämfört med den småbrutna och buskrika odlingsbygden, där förhållandena ofta är de motsatta. Sly och buskar bör röjas under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring. Det utarmar rotsystemet och minskar behovet av röjningsinsatser i framtiden. Effektivast blir röjningen om den sker mellan slåttertid och lövfällning. Då har också de flesta fågelungarna hunnit flyga ut. På känsliga marker som lätt skadas, t.ex. fuktiga betesmarker och fornlämningsområden, kan röjningen behöva göras på tjälad mark under vinterhalvåret. Om man väljer att röja under vinterhalvåret, kan man försöka dämpa stubbskottbildningen genom att såga av stubben nästa år. Man kan också slå av skotten med t.ex. yxnacken. Störst risk för kraftig skottskjutning är det efter röjning i september och oktober. Buskar och unga träd, som kan skjuta rotoch stubbskott, kan tas upp med rötterna, antingen genom att grävas upp eller vinschas upp. Enklast är det där markförhållandena är sandiga, grusiga eller fuktiga. Man ska inte gräva eller

Övergripande mål och skötselråd

Kvävegynnade arter Stor förekomst av dessa arter, tillsammans eller var för sig, indikerar primärt kvävepåverkan (gödselpåverkan) och kan även sekundärt indikera ohävd (ohävd leder ofta till förnaansamling som i sin tur tillför marken kväve). På bilden med hundkäx får man verkligen en känsla av hur det kvävepåverkade landskapet kan se ut. En konkurrenskraftig art kan, på bekostnad av många andra arter, helt dominera ett landskap.

Hundkäx. Foto: Bertil K. Johansson /N.

Gårdsskräppa. Foto: Lars Jarnemo/N.

Ogräsmaskrosor. Foto: Per-Olov Eriksson/N.

Brännässla. Foto: Tore Hagman/N.

Ohävdsgynnade arter Liljekonvalj och älggräs indikerar ohävd. Liljekonvaljen växer främst på frisk mark och föredrar halvskugga. Den är därför vanlig på marker som håller på att växa igen. Älggräset trivs bäst på fuktig till våt mark och betas sällan. Vid svag hävd bildar den heltäckande bestånd. Stora partier med älggräs kan ofta framgångsrikt bekämpas genom en upprepad slåtter med slitande redskap. Liljelkonvalj. Foto: Bengt Ekman/N.

Älggräs. Foto: Folke Hårrskog/N.

Övergripande mål och skötselråd

vinscha upp buskar och träd i anslutning till konstruktioner och inte heller där fin grässvål riskerar att få omfattande skador. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. al, asp och björk, ringbarkas och får stå tre somrar innan de fälls. Att ringbarka rotoch stubbskottskjutande träd är viktigt för att slippa framtida problematiska skottuppslag. Gran, tall och en skjuter inga nya skott om kapningen sker lågt, så att ingen grön barrmassa lämnas. För att undvika gödslingseffekter är det viktigt att riset tas bort innan de näringsrika barren faller av. Större träd fälls och fraktas lämpligen bort då marken är tjälad. Det effektivaste röjningsredskapet är röjningsmotorsåg. På svåråtkomliga ställen kan handverktyg som röjyxa, röjkniv, klippsax eller bågsåg vara bättre. Busklien är ett bra alternativ när man ska ta bort slyvegetation som t.ex. hallon. I naturbetesmarker och ängar där igenväxningen hunnit långt bör röjningen ske etappvis under några års tid. På så sätt sprider man ut den s.k. röjgödslingseffekten. På grund av en ökad frigörelse av näring, när mer ljus når marken och döda finrötter bryts ned, kan slyuppslaget efter en röjning bli mycket besvärande. Kan man däremot gå in etappvis med röjningarna kommer kvarstående träd att fungera som fångare av den ökade mängden tillgängligt kväve och slyuppslaget blir inte värre än att det kan hållas efter med en rimlig arbetsinsats. Ska marken slås kan det ibland vara en fördel att få den öppen redan från början. Eventuellt kan då två slåtteromgångar behövas de första åren. Börja röjningen i kanterna av ljusöppna partier, där det finns hävdgynnad flora kvar, och arbeta inåt mot tätare partier. Små träd och buskar samt rotskottsbil-

dande träd tas bort först. Man ska tänka på att röjgödslingseffekten blir värre på fuktiga och näringsrika marker än på torra och näringsfattiga marker. Innan man röjer i naturbetesmarker ska man veta att man har tillgång till betesdjur direkt efter röjningen. Är tillgången på betesdjur mycket god, och i synnerhet om det finns får och getter, som är bra på att ge sig på sly och buskar, kan man tillåta en hårdare röjning redan första året. Det är inte någon mening att gå in och röja i ängar, om inte övrig ängsskötsel med fagning, slåtter osv. säkert kommer att ske. När man röjer kring solitärträd och hamlade träd är tumregeln att trädens kronor ska stå fria med minst fem meter. Även här kan en etappvis röjning vara nödvändig om igenväxningen gått mycket långt. Då blir inte växlingarna i ljusoch fuktighetsförhållandena så dramatiska för träden och dess lavar, mossor och svampar. Ta bort röjningsavfallet efteråt. Bortkörning av trädstammar och ris från känslig mark, t.ex. gravfält eller fuktig naturbetesmark, ska ske särskilt varsamt. Kör bort trädstammar och ris på tjälad mark och med maskiner med lågt marktryck, t.ex. åttahjulig skotare. Annars kan gravar skadas och markskador uppstå. En skonsam metod kan vara att vinscha ut röjningsavfallet från området.

Bränning Där det finns hög och förvuxen gräsvegetation och ett tätt lager av gammal gräsförna kan bränning ske. Bränning ska framför allt användas som en restaureringsåtgärd någon enstaka gång, men då det av olika skäl inte är möjligt att hävda genom betning eller slåtter kan bränning med några års mellanrum vara ett bättre alternativ än ingen hävd alls.

Övergripande mål och skötselråd

Bränningen görs lämpligen under höst (gäller vass), vinter eller tidig vår, då det gamla gräset är torrt. Den bör ske i svag vind och när översta jordlagret är något fuktigt, så att inte den kommande, önskvärda vegetationen skadas. Bränningen får inte bli för djup. Detta kan undvikas om bränningen genomförs på tjälad mark, vilket är det allra skonsammaste alternativet. Bränningen får under inga omständigheter göras så sent på våren att det finns risk för att skada häckande fåglar, med ägg eller ungar. Det är antagligen annars insekter och andra ryggradslösa djur som påverkas mest negativt av bränning. Många arter lever i både låg och hög gräs- och örtvegetation under olika delar av livscykeln. Även på vintern och våren finns det övervintrande ägg, larver och puppor i vinterståndare och strån. Vid bränningen förskjuts balansen mellan näringsämnena fosfor och kväve till förmån för fosfor. Det gynnar ärtväxter som klöver- och vickerarter. Ängsvegetation med högt naturvärde ska inte brännas. Bränn inte heller invid konstruktioner som t.ex. lador och fornlämningar, som kan börja brinna eller ta skada på annat sätt. Likaså ska man inte bränna invid träd. Kontakta alltid den lokala brandmyndigheten innan du genomför en bränning.

Beskärning och tuktning Träd och buskar i odlingslandskapet behöver skötas genom beskärning och tuktning för att behålla sina unika värden. Om träden sköts väl blir de gamla och ger goda livsmiljöer för en lång rad växter och djur. Beskärning, hamling och tuktning visar på en hävdtradition som varit betydelsefull under lång tid. Blommande och bärande träd och bus-

kar som tuktas regelbundet bibehåller en riklig blom- och fruktsättning. Beskärning (hamling) ska ske med 3–8 års mellanrum under sommarhalvåret, lämpligen i augusti eller september vilket är särskilt viktigt för lättblödande träd som t.ex. lönn och björk. Följ den lokala hävdtraditionen. Beskär träden lika på alla sidor, så att de inte blir instabila. Lämpliga handredskap för återkommande beskärning och hamling är stångsåg, bågsåg eller lövkniv. Om större grenar ska tas ner är det lämpligt att använda motorsåg eller motordriven stångsåg. Ta bort skott som skjuter från basen och den nedre delen av stammen på fristående träd och träd i alléer. Stammarna ska vara solexponerade så att mossoch lavfloran kan utvecklas.

Restaurering och underhåll av konstruktioner Konstruktioner som stenmurar, trägärdesgårdar, rösen, lador och andra hus förfaller och försvinner på sikt om de inte kontinuerligt repareras och underhålls. Därför bör stenar som har ramlat ner från stenmurar och rösen plockas upp och läggas tillbaka. Ruttnande virkesdelar i trägärdsgårdar, lador, dämmen och andra träkonstruktioner ska bytas ut. Använd ursprungsmaterialet eller material av samma slag i så stor utsträckning som möjligt. Ta bort träd och buskar i konstruktioner och nära byggnader. Rötterna kan rubba stenar och grunder. Fukt kan dras upp i väggar och orsaka rötskador. När det gäller byggnader är det viktigaste att taket håller tätt. Det bästa är att använda material av samma slag som tidigare. Om det inte är möjligt är plåttaksläggning ett förhållandevis billigt

Bränning bör endast användas som en restaurerande åtgärd, för att bli av med gammal täckande gräsförna. Att bränna invid en stenmur bör endast göras i undantagsfall, eftersom djur inne i muren samt värdefulla lavar och mossor riskerar att dödas eller skadas. Foto: Lennart Svedlund.

Övergripande mål och skötselråd

och enkelt sätt att snabbt rädda byggnaden. Det är också viktigt att avlagringar kring grunden rensas bort och att marken sluttar från byggnaden, så att inte fukt dras upp. Låt fönster och dörrar behålla ursprungliga lägen och storlekar. Vid byte av väggpanel ska bräder och lister vara sågade och sättas upp på ursprungligt sätt. Ytbehandla endast om det gjorts tidigare. För mer detaljer kring restaurering och underhåll av byggnader, se kapitlet om Bebyggelse.

Konflikt mellan olika bevarandeintressen Ibland uppstår situationer där motstridiga intressen vad gäller mål och skötsel finns för ett och samma objekt eller område. Det kan handla om huruvida skogliga naturvärden eller hävdgynnade och hävdberoende naturoch kulturvärden ska ligga till grund för skötseln. Konflikten kan uppstå i de fall där ett tidigare hävdat område, t.ex. en hagmark, nått ett nytt ”naturtillstånd” som ädellövskog. Området kan hysa restpopulationer av hävdgynnade arter samtidigt som det finns typiskt skogliga arter. Liknande situationer kan uppstå när ett tidigare hävdat kärr övergått till en alsumpskog eller när en tidigare hävdad strand vid en bäck i odlingslandskapet numera omges av en trädridå med högväxta träd.

Om ett nytt ”naturtillstånd” har uppnåtts med andra höga värden än de hävdgynnade och hävdberoende, är det oftast inte resursmässigt försvarbart att rekommendera återupptagen hävd. Stora resurser skulle troligen krävas både ekonomiskt och tidsmässigt, utan att det för den skull finns några garantier för att de hävdgynnade naturoch kulturvärdena återkommer eller blir särskilt höga. Konflikter kan också uppstå mellan naturvårds- och kulturmiljövårdsintressen. En ofta påtalad sådan situation kan uppkomma i de utarmade åkerlandskapen. I vissa slättbygder i Sverige återstår mycket lite av naturvärden och variationen av markslag är i det närmaste obefintlig. För floran och faunan är detta en allvarlig situation. Att röja de flesta buskar och träd i vägrenar, diken, märgelgravar m.m. är visserligen en riktig kulturhistorisk hantering av det historiska landskapet, men kan å andra sidan vara förödande för den biologiska mångfalden. Samtidigt som en kulturhistoriskt riktig skötsel av enskilda landskapselement och av landskapet i stort är det kulturhistoriska målet, så finns även ambitionen att rädda kvar vissa arter som också tillhör det traditionella odlingslandskapet, men som är i behov av en viss variation. I det moderna åkerlandskapet kan inte alltid dessa båda intressen förenas. Då får man visa flexibilitet och välja vilket intresse som väger tyngst.

Åkermark

Åkermark Åkermark är mark som odlas med en nyttogröda och där odlaren vanligtvis eftersträvar en monokultur av någon ettårig kulturväxt eller en sammansättning av några få fleråriga arter som i vallar. I åkern finns dock ofta en mängd andra växter och djur som lever denna specifika miljö och som är beroende av den återkommande störning som harvning, plöjning och slåtter innebär. Många av dessa arter är starkt specialiserade och kan inte förekomma i andra miljöer. Vår flertusenåriga odlingshistoria har avsatt många spår i markerna. Odlingsrösen, stensträngar, åkerhak, terrasskanter, stenmurar och öppna diken är exempel på värdefulla kulturhistoriska spår som ger landskapet ett historiskt innehåll. Det finns också åkrar där de ursprungliga formerna är bibehållna. I betesmarker, men även i åker- och skogsmarker, återfinns ofta övergiven åkermark, s.k. fossil åkermark, med bevarade former av t.ex. ryggade små åkrar, tegindelning och dräneringsdiken.

Idag har vi ca 2,8 miljoner ha åkermark. Större delen av åkerarealen ligger i södra Sverige och över hälften finns i slättbygdsregionerna. I norra Sverige odlas mest vall. Såväl flora som fauna i åkrarna har blivit lidande av de moderna jordbruksmetoderna. Kemisk be-kämpning och effektiv utsädesrensning missgynnar åkerogräs. Om mängden ogräs minskar drabbas också insekter och fåglar. Under senare år har det skett en relativt omfattande omläggning av gårdar till ekologiskt jordbruk. Det innebär egentligen bara att man går tillbaka några decennier, före den tid då handelsgödsel och bekämpningsmedel kom i allmänt bruk. Man har oftast en integrerad produktion med både växtodling och djurhållning. Detta är positivt ur flera aspekter och beträffande åkern får man en mer varierad växtföljd vilket är gynnsamt för en större mängd arter, jämfört med en ensidig spannmålsodling.

I vårt nuvarande storskaliga jordbruk är det extra viktigt att spara de småbiotoper och kantzoner som finns. Västergötland. Foto: Jan-Peter Lahall/GreatShots.

Åkermark

Historia Jordbruk har bedrivits i nästan 6000 år i vårt land. Under bondestenåldern (3000 – 1800 f. Kr.) och bronsåldern (1800 – 500 f. Kr) tillämpades ett vandrande åkersystem. Åkrar röjdes fram med hjälp av eld och ringbarkning av träd. De frigjorda näringsämnena i samband med röjningen kunde försörja en sädesodling i några år. Därefter fick djuren beta den övergivna åkerplätten, medan nya ytor röjdes för sädesodling. Det finns också teorier om att de små åkerplättarna hölls kontinuerligt öppna, om än ganska dåligt. Med tiden kom rätt stora ytor att vara lagda under ett odlingssystem av omväxlande sädesodling och träda. I södra Västergötland och Småland har man funnit en mängd s.k. hackerör (odlingsrösen) utspridda över stora områden som anses vara spår från bronsålderns extensiva åkerbruk. Vid järnålderns (400 f. Kr. – 1050 e. Kr.) början inträdde en klimatförändring. Ängsbruket infördes och djuren stallades in på vintern, varför det var möjligt att ta tillvara gödseln, som sedan lades på åkrarna. Avkastningen per ytenhet ökade och det blev möjligt att odla samma åker år efter år. Åkrarna lades fast. Ett odlingssystem infördes som sedan varade ända fram till 1800talets mitt. Talesättet ”äng är åkers moder” förklarar samspelet mellan ängens och åkerns areal som utgjorde grundförutsättningen för jordbrukets organisation. För att kunna hålla en viss åkerareal med tillräcklig avkastning, krävdes gödsel från djuren, vilket i sin tur krävde en tillräcklig mängd vinterfoder från ängsytan. Till en början odlades åkrarna enligt ensäde, dvs. åkern besåddes varje år tills skörden blev så liten att man var tvungen att lägga åkern i träda några år. Sedan

skedde en utveckling mot mer avancerade sädesbruk, tvåsäde, tresäde och till och med fyrsäde. Tvåsäde, eller som det också kallas halvträda, innebar att halva åkerarealen odlades medan halva låg i träda. Tresäde eller tredingsträda innebar att två tredjedelar av åkerarealen odlades, i två skiften, medan en tredjedel låg i träda. Det fanns lokala och regionala varianter på dessa sädesbruk, beroende på förutsättningar som rådde på platsen. Exempelvis i områden med lite utmark, var tresädesbruket en nödvändighet för att få betesmark till djuren på den trädade arealen. I vissa områden i Sverige bibehölls emellertid ett ensädesbruk ända in på 1800-talet. Under bondestenåldern, bronsåldern och äldre järnåldern brukades enbart lätta jordar, eftersom odlingsredskapen var enkla. Först användes hackor, senare introducerades årdret. Årder är en slags enkel plog av trä som saknar vändskiva. Med årdret ”ärjade” man de små åkrarna. Nästa innovation var plogen, som introducerades i övergången mellan järnålder och medeltid. Plogen blev ett nödvändigt redskap för att kunna odla tyngre jordar, som lerjordar och fuktigare marker. Men plogen fick ingen allmän spridning direkt. Årdret fortsatte att användas ända in på 1800talet, i synnerhet i områden där jordarna var lätta. Under sen bronsålder och äldre järnålder drogs årdret i två riktningar, vinkelrätt mot varandra, s.k. korsärjning. Åkrarna fick en kvadratisk eller bassängartad form. Plogen drogs endast i en riktning, vilket medförde att åkrarna fick en avlång form. Med plogen var det möjligt att rygga åkrarna. Det var en teknik som användes för att minimera skördeförlusten vid såväl torra som våta år. Plogen drogs så att tiltorna vändes in mot åkerns mitt, så att där bilda-

Åkermark

des en rygg. Åkerryggen kunde med tiden bli mycket markant. Dessa olika former kan vara möjliga att se än idag i fossil åkermark och man kan bilda sig en uppfattning om från vilken tidsepok åkerbruket härstammar (se även kapitlet Fornminnen). Andra former av tidigare åkerbruk som också är möjliga att se är terrassytor, terrasskanter, stensträngar, tegar, odlingsrösen, dikessystem, stentippar, jordvallar, stenmurar m.m. Terrasskanter bildas i sluttande terräng när material transporteras ner för sluttningen och deponeras vid åkerytans kant. Nästa stora förändring i åkerbruket kom i och med den agrara revolutionen, som för Sveriges del skedde under 1800-talet. Befolkningsökningen accelererade på 1700-talet och medförde att betesmark och ängsmark togs i anspråk för nya odlingar. Det tidigare så viktiga samspelet mellan äng och åker bröts. Man kom in i en ond cirkel med färre ängar, minskad tillgång på vinterfoder som i sin tur betydde att boskapsstammen måste minskas. Det medförde minskad mängd gödsel och därmed sämre avkastning på åkern. För att motverka åkerns sämre avkastning togs ännu mer åkermark upp och den onda cirkeln slöts. För att bryta den onda cirkeln infördes successivt reformer av olika slag, idéer om hur jordbruket kunde effektiviseras, som hade sitt ursprung i Västeuropa. Skiftesreformerna, storskifte, enskifte och laga skifte var sådana reformer, där tanken var att samla en gårds odlingsmark till några få eller ett enda stycke. Långa växtföljder infördes, där nya grödor som rotfrukter, ärtväxter och gräsfoder ingick. Avel och fröförädling förbättrades. Redskapen utvecklades och blev effektivare, bl.a.

med ett ökat användande av järn. Förbättring av odlingsförhållandena genomfördes allmänt med t.ex. dränering och stenröjning. Med dessa effektiviseringar kunde man nu också producera jordbruksprodukter för avsalu, vilket var nödvändigt för att livnära den allt större och jordlösa befolkningen i städerna. Åkerarealen ökade ända till 1920talet då den var som störst i Sverige med ca 3,8 miljoner ha. Utvecklingen på 1900-talet har sedan handlat om maskiner, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, vilket ytterligare har effektiviserat åkerbruket och medfört en kraftig minskning av åkerarealen.

Åkerogräsens historia Genom hela odlingshistorien ungefär fram till 1800-talets mitt har åkerogräsen varit rikligt förekommande, främst p.g.a. den otillräckliga jordbearbetningen. Förutom de vanliga kortlivade ogräsarterna gynnades även åtskilliga

”Elis Lundell och hans mor Ester skördar ett tunnland havre till hästen Balder”. Attsjö by, Småland. 1969. Foto: Sune Jonsson.

Åkermark

fleråriga arter, som vi idag knappast kan hitta, som åkerogräs, t.ex. blåeld, rödklint och ängsskära. Många av de växter som vi kallar ogräs utnyttjades. Forskarna är idag osäkra huruvida man kanske t.o.m. odlade en del av dem. Man kan dock enas om att ifall halm användes som foder, så ökade ogräset fodervärdet. När åkrarna lades fast under järnåldern ökade de ettåriga ogräsen i frekvens, särskilt arter med höga näringskrav. Vete, korn och hirs odlades på åkermarken som låg i ensäde och besåddes varje år. Vid tiden för Kristi födelse kunde man i åkrarna hitta råglosta, sanddådra, åkerbinda, åkerspärgel, svinmålla, våtarv, trampört, brännässla, kålarter och syraarter. Under medeltiden var klätt ett vanligt ogräs. Andra ogräsarter var gråbo och korndådra. Blåklinten blev vanlig under medeltiden och förekom framför allt i höstsäd. De ogräs som var de mest avskydda, och som därför är de vanligast omnämnda i de medeltida skrifterna, är tistlar, bl.a. åkertistel och krustistel. Man rensade tistelbevuxen jord med vassa järn eller genom att rycka upp tistelplantorna. På 1800-talet fick nya grödor som klöver, vicker och potatis en stor betydelse. Från mitten av 1800-talet blev jordbruksmetoderna effektivare, men ogräsfloran var emellertid fortfarande riklig. Nya kulturväxter infördes, t.ex. lusern, raps, rybs, vitsenap, vallmo, sockerbeta, foderbeta och lupin. En lång rad nya ogräsarter, t.ex. nattglim, sommargyllen, stormåra, gulreseda, backskärvfrö, sötväppling och ängsklocka, kom in i landet under 1800-talet i samband med import av utsäde till framför allt den begynnande vallodlingen. Efter andra världskriget började ogräsantalet att gå ner. Ändrade växt-

följder och grödor, tätare och jämnare sådd, ökad användning av gödningsämnen, effektivare utsädesrensning, ändrade odlings- och skördemetoder, användning av herbicider, ökad mekanisering och kreaturslös drift är några av anledningarna till detta. En speciell grupp växter som i stort sett helt försvann var de som var knutna till linet, som linrepe, lindådra, linsnärja och linmåra. På 1990-talet har åkerogräsen haft ett visst uppsving i och med att mycket åkermark lagts i träda i väntan på att tas i bruk för annat än livsmedelsproduktion. Under några få år har ett stort antal åkerogräs, som under lång tid varit tillbakatryckta, haft en möjlighet att blomma upp, sätta frö och öka på fröreserven på trädad mark. I och med EU-inträdet har emellertid omställningen av åkermark kommit av sig.

Kulturspår Fossil åkermark i form av exempelvis terrasskanter, terrassytor, tegar, bassängåkrar och ryggade åkrar, hittar man idag, av naturliga skäl, utanför åkern, t.ex. i betesmark eller skogsmark. I åkern, vid kanterna av åkern och på åkerholmar kan man däremot finna odlingsrösen, stentippar och stenmurar som uppkommit som en följd av stenröjning för effektivare åkerbruk. De flesta stenmurar och odlingsrösen härstammar från tiden för den agrara revolutionen på 1800-talet. Det gäller också märgelgravar som uppkommit när man tagit upp kalkhaltig jord till jordförbättrande ändamål. Öppna diken kan finnas kvar i åkermarken eller strax utanför. Under 1800talet vann man mycket ny åkermark genom dikning, men de flesta öppna diken har idag lagts om till täckdiken.

Åkermark

Åker med ålderdomlig form i gammalt odingslandskap. Stensjö by, Småland. Foto: Peter Gerdehag/GreatShots.

Åkrar kan ha en ålderdomlig form. Det är förstås vanligast där åkerbruket varit mindre mekaniserat som i skogsoch mellanbygder. Åkrarna är där ofta flikiga med små snibbar som löper in i omgivande mark. Man kan jämföra dagens åker med äldre kartmaterial och på det viset få klart för sig hur ålderdomlig åkerformen är. Spår av äldre hägnader som tidigare omgärdade åkermarken kan finnas kvar. Hägnader av förgängligt material som trä och ris har förstås försvunnit, om inte någon fortsatt att bygga och underhålla hägnaderna. Vanligare är att hägnader byggda av sten återstår. I riktigt gamla odlingsbygder finns ofta förhistoriska gravar kvar, liggande på åkerholmar ute i åkermarken. Visserligen har åtskilliga gravar försvunnit genom tiderna, men ändå återstår ofta en hel del som vittnar om en lång kontinuitet i bebyggelse och

odling. Ute i åkermarken finns ibland förhistoriska boplatser som är osynliga ovan jord, men som ger sig till känna när lösfynd, som t.ex. stenyxor, kommer upp till ytan.

Karaktärsarter Växter Typiskt för åkermarkens växtliv, förutom den odlade grödan, är förekomsten av ogräs. Några hundra arter kan förekomma, men det är betydligt färre som är vanliga. Ogräsfloran kan variera mycket beroende på var i landet man befinner sig, vilka grödor som odlas och vilken jordmån det är på det aktuella fältet. I vårsådda grödor (havre, korn) på mullrik jord kan flera vårgroende arter av dån och pilört bli talrika. På lätta, sandiga jordar kan gullkrage (Halland),

Åkermark

fårtunga, grönknavel och åkerspärgel förekomma. På mer näringsrik jord växer ofta jordrök, svinmolke, åkersenap och svinmålla. Riddarsporre och vallmo-arter har en tydlig tyngdpunkt i kalkområden. På sandiga kalkfattiga åkrar i Sydsverige växer sällsynt de rödlistade arterna klubbfibbla, åkerfibbla och fingerhirs. I höstsådda grödor kan de höstgroende arterna bäst komma till sin rätt. På sandjord kan åkerven bilda stora bestånd. På näringsrik jord finns flera mycket vanliga arter som baldersbrå, korsört, plister-arter, snärjmåra, vitgröe och våtarv. Andra höstgroende arter är t.ex. blåklint, harkål, lomme, penningört och åkerviol. Många höstgroende arter kan även gro på våren. Cirka 50 arter av åkerogräs är rödlistade, varav ett flertal tillhör klass 0, dvs. är försvunna i Sverige sedan 1850. Några av arterna på rödlistan är klätt, småfruktig jungfrukam, nonnea, åkerranunkel och nålkörvel. Trots effektiv jordbearbetning förekommer det fortfarande ganska många fleråriga arter på åkermark. I framför allt vallar kan man hitta t.ex. groblad, maskros, revsmörblomma, skräppor, sommargyllen, svartkämpar, smörblomma och ängssyra. En del arter sprider sig med underjordiska utlöpare och kan vara besvärande i många olika grödor, t.ex. bladvass, hästhov, åkerfräken, åkertistel, kvickrot och åkervinda.

Djur Till åkern hör också en relativt rik fauna. För större vilt som fälthare och rådjur är åkern en viktig miljö, mest som matplats men även som skydd. Ett flertal fåglar, som sånglärka och gulsparv lever bl.a. av ogräsfrön. Andra

fåglar som utnyttjar åkermarker är steglits, hämpling och rastande gäss (föda); fasan, rapphöna, storspov och tofsvipa (föda och boplats); tornfalk och ormvråk (jaktmark). Korn-knarr förekommer mest i vallar. För fälthöns som rapphöns och fasan är vissa kvalitéer hos åkern av stor betydelse för häckningsframgången. Sprutfria och ogräsrika kantzoner ger kycklingarna större möjligheter att överleva tack vare god tillgång på insekter och frön. I undersökningar har man funnit att överlevnaden av fasankycklingar har fördubblats när man börjat med sprutfria kantzoner. De vuxna rapphönsen äter bl.a. frön från svinmålla, trampört och åkerbinda. På åkern återfinns insekter som är beroende av en enda växtart för sin överlevnad, t.ex. blåklintplattmalen Agonopterix laterella som lever på blåklint eller linvecklaren Cochylis epilinana som lever av lin och vildlin. Den senare har dock minskat kraftigt eftersom bruket att odla lin nästan helt har upphört. Aurorafjäril Anthocharis cardamines lever främst på korsblommiga växter och kan ofta ses i åkerns kantzoner, medan spetsvivel Apion hookeri lever på baldersbrå. Flera stinkflyn och bladbaggar lever på åkerogräsen liksom en artrik fauna av fjärilar och växtstekellarver vilket i sin tur gynnar rapphönsen, vars kycklingar lever av dessa insekter. Det finns också insekter som livnär sig på andra insekter, t.ex. blomflugor och nyckelpigor som äter bladlöss. Andra sådana djur är spindlar, jordlöpare och kortvingar. Förekomsten av dessa s.k. nyttoinsekter är av stort värde då de håller efter åkerns skadeinsekter. Till åkerns fauna och som en del av den biologiska mångfalden hör också en grupp markdjur. Daggmaskarna är väl

Åkermark

de mest kända, men det förekommer flera andra djurgrupper. Jämfört med andra marker utsätts åkerns markdjur för betydligt större störningar genom plöjning och annan jordbearbetning, gödsling (t.ex. i form av ganska stora mängder flytgödsel) och vissa bekämpningsmedel. Djurlivet i åkermarken blir därför artfattigare än i ostörda marker och domineras av små arter ur djurgrupper som nematoder (rundmaskar), småringmaskar, tusenfotingar, kvalster och hoppstjärtar.

migt växt- och djurliv och viktiga ekologiska funktioner i åkern och dess randmiljöer. • Åkermark med många kulturspår och med naturgivna former ska brukas. Det tydliggör gårdens historia och ger ett intressantare och variationsrikare landskap. • Åkermarken ska brukas med bibehållen fältarrondering. • Befintliga kulturspår som odlingsrösen, stenmurar och diken ska bevaras och tydliggöras.

Höga naturoch kulturvärden

Skötsel: engångsåtgärder

Följande egenskaper ger åkermark höga värden sett ur kulturhistoriska aspekter och vad gäller vild flora och fauna: • Kulturspår som öppna diken, odlingsrösen, ängslador, stenmurar, förhistoriska gravar och att boplatser finns kvar i åkermarken. • Landskapselement som åkerholmar samt att åkerrenar finns kvar i och invid åkern. • Ålderdomliga åkerformer. • Gamla grödor och ovanliga ogräsarter. • Liten eller ingen användning av handelsgödsel eller bekämpningsmedel, t.ex. ekologiskt lantbruk. • Sprutfria kantzoner. Det ger bättre förutsättningar för en rik fauna av fältvilt och insekter. • Varierade växtföljder.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för skötseln av åkermarken på gården: • Vid nyttjandet av åkermarken ska det finnas förutsättningar för ett mångfor-

Brukningsfri kantzon Är åkern belägen i ett område med brist på variation kan brukningsfria kantzoner anläggas. Kantzoner kan också anläggas invid landskapselement och känsliga markslag med höga naturoch kulturvärden. Det skyddar flora och fauna från gödsel- och bekämpningsmedel samt körskador på trädrötter och konstruktioner. Lämplig bredd på kantzonen kan variera, bl.a. beroende på

En brukningsfri kantzon längs vattendrag minskar näringsläckage och jorderosion samt fungerar som en fristad för många växter och djur. Nyköping, Södermanland. Foto: Lennart Mathiasson/N.

Åkermark

En sprutfri kantzon skapas. Här kan hotade åkerogräs fortleva och åkerns nyttoinsekter gynnas. Teckning: Pekka Hedin.

storleken på åkerfältet och vilket landskapselement som ligger närmast kantzonen. Vid vattenmiljöer som kärr, källor och småvatten är det särskilt viktigt med breda kantzoner, så att växtnäringsläckage och jorderosion begränsas. Den brukningsfria kantzonen bör vara åtminstone två meter vid vattenmiljöer. Landskapselement som t.ex. solitärträd i åkermark, behöver omges av en kantzon som är åtminstone så bred att inte trädets rötter skadas vid plöjningen. Ju bredare kantzon, desto bättre, men kan man inte undvara mer än en liten remsa av åkern är det i alla fall bättre än inget. I en brukningsfri kantzon sker förstås ingen besprutning och såväl plöjning som harvning undviks. I den brukningsfria kantzonen odlas ingen gröda, men vill man snabbt få in en täckande vegetation kan vallväxter sås in, som sedan kan skördas och användas som foder. Den brukningsfria kantzonen bör skötas genom årlig slåtter så att en tät grässvål med hävdgynnad flora kan utvecklas, vilket försvårar för besvärliga ogräs att etablera sig och sprida sig ut i åkern. Det avslagna höet ska tas bort från kant-

zonen. Finns inte möjligheter till slåtter bör kantzonen plöjas upp ca vart tredje år så att den inte växer igen med sly. Det kan vara lämpligt med enstaka träd i kantzonen. I synnerhet i närheten av vatten, men alltför riklig träd- och buskvegetation skuggar marken så att grässvålen inte blir tillräckligt tät.

Allmogeåker Många av de mest ovanliga arterna av åkerogräs måste bevaras utanför den vanliga åkern, t.ex. i speciella allmogeåkrar. En allmogeåker är en gammaldags odling utan handelsgödsel och bekämpningsmedel. Här odlas en jordbruksgröda – gärna en lantsort – tillsammans med ogräsarter som inte klarar rationella jordbruksmetoder.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Sprutfri kantzon Anlägg en sprutfri kantzon på 6–10 meter i åkern. Ju bredare kantzon, desto bättre. I kantzonen undviker man att sprida bekämpningsmedel mot ogräs, insekter och svamp samt i de flesta fall också gödselmedel. Det kan lätt åstadkommas genom att man stänger av delar av sprutrampen. I kantzoner kan flera av de hotade åkerogräsen fortleva. Nyttoinsekter kan återfinnas, bl.a. sådana som livnär sig på bladlöss. Kantzonen erbjuder ökad födotillgång och skydd åt t.ex. rapphöns och fasaner. Kantzonen kan vara permanent eller rörlig. Om den är rörlig flyttas den till andra delar av åkermarken med några års mellanrum. Sprutfria kantzoner är särskilt lämpliga att anlägga invid käns-

Åkermark

liga miljöer såsom vattendrag, våtmarker eller naturliga ängsmarker. Undvik att anlägga kantzoner där förekomsten av fleråriga rotogräs som t.ex. åkertistel, kvickrot och hästhov är stor. Ogräsuppslagen kan också bli besvärande på mulljordar och ogräsrika lätta jordar.

Tröskelvärden Innan man använder kemisk bekämpning av t.ex. ogräs är det viktigt att klarlägga behovet, alltså att bestämma tröskelvärden. Det är viktigt att välja lämpligt preparat och lämplig dos så att man inte använder mer kemikalier än nödvändigt. Det gäller att hitta den bästa ekonomiska nivån för bekämpningen. Det innebär inte att åkern måste vara totalt fri från ogräs. En s.k. dosnyckel kan användas för behovsanpassning av ogräsbekämpningen i höst- och vårsäd. Kontakta länsstyrelsen eller någon organisation för lantbruksrådgivning.

”Beetle-islands” Är fälten stora är det positivt, särskilt för faunan, om man lämnar en eller flera gräsremsor på någon meters bredd mitt inne i åkern (s.k. ”beetle-islands”). Det gynnar fältvilt och insekter, bl.a. arter som kan hjälpa till att begränsa bladlössens antal.

Träda Har man möjlighet att träda åkern ett år, ger det ett tillfälle för många ettåriga växter att blomma upp och sätta frö och på så sätt förnya markens fröreserv. Har man åkrar med svårbrukade delar eller delar med sämre jordmån kan det vara värdefullt om man regelbundet trädar dessa delar.

Mota ut vilt Vid vallslåtter och tröskning är det viktigt att eventuellt förekommande vilt i åkern motas ut mot kanten så att de inte stängs in i ett sparat mittstycke. Sätter man dessutom upp en fågelskrämma dagen före slåttern kan man förhindra att rådjurskid gömmer sig i grödan och riskerar att bli ihjälkörda. Det kan vara bra att ta någon extra sväng förbi åkern, dagarna innan slåttern. Genom att notera eventuella djur i omgivningen, kan man få en svag uppfattning om rådjurskid eller andra ungar är att förvänta i åkern. Ta dock alltid för vana att titta efter en sista gång, strax innan slåtter eller skörd.

Skötsel av kulturspår och landskapselement Kulturspår och landskapselement i åkern, t.ex. diken, åkerholmar, odlingsrösen och fornlämningar ska kontinuerligt skötas så att befintliga naturoch kulturvärden bevaras och förstärks (se respektive kapitel).

Skador Åkermarkens växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Gödsel- och bekämpningsmedel som hamnar utanför åkern. Det minskar mångfalden av växter och insekter, vilket i sin tur missgynnar fåglar och andra högre djur. Det är inte tillåtet att sprida gödsel- och bekämpningsmedel så att det hamnar utanför åkern enligt lagen om skötsel av jordbruksmark. • Extrema växtföljder. Helst ska det ingå vall i växtföljden. • Förenkling av fältarronderingen med större fält, kortare fältkanter och borttagande av landskapselement. Det medför

Åkermark

Mer att läsa Carlsson, Å. 1995. Litet råg och mycket skallra. Sv. Bot. Tidskr. 89:33–36. Dahl, S. 1989. Studier i äldre skånska odlingssystem. Meddelanden serie B 69, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, Stockholm. Edelstam, C. 1994. Åker- och gårdsmiljöer. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping. Jordbruksverket. 1997. Att använda kemiska bekämpningsmedel: Jordbruk. Periodiskt uppdaterad kurspärm. Larsen, E. W. m.fl. 1996. Sjukdomar och skadeinsekter i stråsäd, oljeväxter och ärter. Jordbruksverket. Lägnert, F. 1955. Syd- och mellansvenska växtföljder I. Meddelanden från Lunds universitets geografiska institution, avhandlingar 29. Lund. Naturvårdsverket. 1988. Användning av kemiska bekämpningsmedel i jordbruk och trädgård. Allmänna råd 88:2. Naturvårdsverket. 1996. Kantzoner i jordbrukslandskapet. Temafakta. Nilsson, I. 1996. Osprutade kantzoner i stråsädresultat från försök och demonstrationsgårdar. Jordbruksverket. Rapport 1996:1. Svensson, R., Wigren Svensson, M. & Ingelög, T. 1993. Hotade åkerogräs. Biologi och bevarande i allmogeåkrar. Databanken för hotade arter, SLU, Uppsala.

att variationen minskar och livsmiljöer för växter och djur försvinner. Därmed utplånas kulturspåren. • Alltför stora och tunga maskiner i kombination med ovarsam körning. Det är lätt hänt att ett plogskär eller sprutbommen kommer ut i kanten när man vänder med stora maskiner. Dessutom kan det uppstå packningsskador som inverkar negativt på markfaunan.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Kulturspår framträder tydligt i åkern. • Vissa kulturspår, såsom diken och hägnader, har återfått sin funktion. • Ökad förekomst av fältvilt. • Artrikare örtvegetation i kantzoner och ökad förekomst av indikatorarter.

Indikatorarter

Åkermynta är ett ganska vanligt åkerogräs som indikerar att det är gynnsamma förhållanden även för andra åkerogräs och därmed också för insekter och fälthöns. Foto: Sune Jonsson.

Stabil förekomst av rapphöns är en positiv indikator som innebär att det finns tillräckligt med ogräsarter för att vissa insekter, som stinkflyn och bladbaggar, ska kunna förekomma, vilka utgör nödvändig föda för rapphönskycklingar. Följande ganska vanliga åkerogräs indikerar gynnsamma förhållanden för åkerogräs och därmed också insekter och fälthöns: åkerkårel, åkermynta, åkersenap, råttsvans, fårtunga, kornvallmo, rågvallmo, blåklint, åkerkulla och färgkulla.

Blåklint är ett åkerogräs som främst är höstgroende och därför vanligen förekommer i höstsådda grödor. Foto: Lennart Mathiasson/N.

Odlingsrösen

Odlingsrösen Med hjälp av spett, spade och handkraft har sten under lång tid brutits ur åkermarkerna. Odlingsrösena vittnar om de mödor som lagts ner av många bondegenerationer. Förutom den historiska påminnelsen, ökar de också skönhetsupplevelsen i landskapet. De bidrar till variationen av livsmiljöer i odlingslandskapet. Många arter av bl.a. reptiler och insekter lever dessutom i och på rösena. Odlingsrösen hittar vi idag på många ställen, såväl i åkermark, betesmark som skogsmark. Odlingsrösen i åkermark visar på ett kontinuerligt åkerbruk under lång tid. Odlingsrösen i betesmark och skogsmark visar att marken i ett tidigare skede varit uppodlad. Odlingsrösen är skyddade genom det s.k. biotopskyddet (naturvårdslagen 21 §), vilket innebär att det inte är tillåtet att utföra arbetsföretag som kan skada dem.

Historia I samband med uppodling av åkrar har i alla tider sten röjts i olika omfattning.

Sten lades upp på åkerholmar, på berghällar, mot en större jordfast sten, eller ibland på någon förhistorisk grav. Det hände även att stenen lades upp kring något värdefullt träd, för att skydda det mot kreaturen. Odlingsrösena var en improduktiv mark, därför tillät man emellanåt träd att växa upp i dem. Ibland planterade man till och med träd i rösena. Dessa träd var uteslutande sådana som hade ett speciellt användningsområde. De användes exempelvis som lövtäkt eller bast- och klenvirkesuttag. Rösena låg ofta tätt och byggdes på varefter ny sten kom i dagen. Odlingsrösen är vanligast i Sydsveriges skogsoch mellanbygder. De är ovanligare i slättbygderna och i norra Sveriges älvdalar, eftersom lerjordarna är fattiga på sten och block. De äldsta odlingsrösena har daterats till yngre bronsålder och äldre järnålder. De brukar gå under beteckningen röjningsrösen eller hackerör. Odlingsrösena från denna tid hittar vi idag vanligen utanför den centrala odlingsbygden, på lätta jordar som med enkla redskap kunde brukas i framför allt

Odlingsrösen i och invid åker. Högarp, Småland. 1997. Foto: Torsten Axelsson.

Odlingsrösen

Mindre odlingssten upplagd på ett större block, för att på så sätt spara den produktiva ytan. Bråbygden, Småland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

Småland samt Hallands och Västergötlands skogsbygder. Under 1800-talet, när plogen blev vanlig även utanför slättbygderna och nyodlingen ökade, intensifierades stenröjningen. Allt större stenar togs bort och åkerytorna röjdes på nytt. Det är från denna period som de flesta odlingsrösen härrör. Stenen användes också för att bygga stengärdesgårdar i de nya odlingsgränserna i samband med skiftesreformerna. Järnplogen plöjde djupare än årdret och var därför svårare att manövrera runt små rösen och stenar. Många små odlingsrösen lades därför samman till större odlingsrösen eller tippar för att ge större odlingsytor. Odlingsrösen som finns kvar idag återfinns ofta i hagmark och skogsmark, runt åkrar eller invid tidigare uppodlad mark. I skogsoch hagmarken har odlingsrösena undkommit moderna åkerbruksmetoder. De äldsta rösena är flacka och består av små stenar. Oftast har rösena en rundad form men för att spara på åkerytan har de ofta byggts upp

på höjden. Det förekommer även mer regelbundna former och rösen med kallmurade sidor. Detta kan tyda på att äldre stensamlingar förts samman och att de har tillkommit under ett senare skede, kanske under 1800-talet. Odlingsrösen som innehåller stora stenblock eller sprängsten, s.k. stentippar, härrör från 1900-talet. Dessa har kommit till med maskinkraft och sprängämnen. De äldre odlingsrösena innehåller bara sten som kunnat föras samman med handkraft, enkla redskap och ibland med dragdjur.

Karaktärsarter Odlingsrösen får på sydsidan ett mycket gynnsamt mikroklimat där det tidigt på året blir varmt. När väl stenarna blivit uppvärmda lagrar de värme under kyligare perioder. Detta gör att växelvarma djur som reptiler och insekter, som kräver värme för att kunna vara aktiva, uppskattar rösena. Det varma mikrokli-

Odlingsrösen

matet gynnar också en tidig vårblomning, vilket i sin tur är gynnsamt för insekter som utgör föda åt fåglar och groddjur.

Växter Själva odlingsröset är underlag för många ljusälskande lavar och mossor som trivs på sten i öppen miljö, t.ex. färglav och andra bladlavar, olika skorplavar och raggmossor. Lavfloran kan vara mycket artrik, i synnerhet i dammpåverkad miljö som vid åkrar. Vegetationen vid odlingsrösen kan vara artrik. Om den är opåverkad av gödsel och bekämpningsmedel och inte har vuxit igen kan här finnas en vacker ängsflora med ängsvädd, ängsviol, gökärt, rödven, svinrot m.fl. I torra och sydvända lägen kan det finnas växter som blåklocka, mandelblomma, femfingerört, bockrot, gråfibbla och fårsvingel. En del mer högvuxna växter kan också förekomma, t.ex. björnloka, nässelklocka, rödklint och väddklint. Ormbunkar som majbräken, skogsbräken, stensöta och träjon kan växa i kanten på röset eller i själva röset. Rösen som är påverkade av gödsel och kemiska bekämpningsmedel har ofta en vegetation dominerad av hallon, åkertistel, brännässla, hundkex och hundäxing. För rösen i åkermark se också kapitlet Åkerholmar. Många buskar kan förekomma vid rösen. Det gäller bl.a. druvfläder, slån, björnbär, hagtorn, krusbär och nyponros liksom trädarter som asp, ask, alm, lind, sälg, hägg, körsbär, oxel och rönn.

Djur Den öppna solbelysta miljön är en lämplig biotop för olika gräshoppsar-

ter. På solbelysta stenar ser man ofta fjärilar som gräsfjärilar och blåvingar sitta och värma sig. Flera nyttoinsekter som humlor, nyckelpigor och rovsteklar finner föda, skydd och övervintringsplatser i vegetationen invid rösena och mellan stenarna. De äter skadegörare i åkergrödorna och hjälper till med pollineringen av odlade och vilda växter. Olika snäckor finner skydd mellan stenarna. Vid torrt väder kan de dra sig tillbaka för att behålla fuktigheten. Spindlar, gråsuggor och mångfotingar kilar omkring under stenarna. Insekterna är i sin tur föda åt bl.a. fåglar, groddjur och fladdermöss. Sädesärlan ses ofta sitta och vippa på sin stjärt på odlingsrösen. Stenskvättan med sitt typiska smackande och färgteckningen med grå rygg, lysande vit innerdel och svart ytterdel på stjärten är lätt att känna igen. Den placerar sitt bo i skrymslen mellan stenblocken. Ormar, skogsödla och salamandrar använder odlingsrösen som övervintringsplatser. Ormar, skogsödla och kopparödla trivs bra vid odlingsrösen när vårsolens strålar värmer. Hermelin och småvessla finner skydd och jagar bland stenarna.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger odlingsrösen höga värden: • Odlingsrösen som är representativa för sin tid och region. De ger uttryck för regionala särdrag och naturgeografiska, ekonomiska och sociala förutsättningar vid en viss tidpunkt och för en viss plats. • Odlingsrösen från tiden före skiftesepoken. De har bevarats trots stora förändringar i markanvändning och markindelning.

Odlingsrösen

• Värmegynnade växter och djur ska ha förutsättningar att leva och tillfälligt vistas på, i och kring rösena.

Skötsel: engångsåtgärder Röjning av träd, buskar och sly

Röjning av igenväxningsvegetation kring ett odlingsröse. Yngre träd, som skjuter roteller stubbskott, ringbarkas. Teckning: Pekka Hedin.

• Odlingsrösen med enhetlig stenstorlek. Stenarnas storlek i odlingsrösena visar på de olika möjligheterna till stenröjning som förekommit under olika epoker. • Odlingsrösen med rik flora av skorpoch bladlavar. • Öppna och solbelysta odlingsrösen. Där finns förutsättningar för många lavar och mossor samt ljusälskande växter och växelvarma djur som reptiler, groddjur och insekter. • Odlingsrösen med gamla kulturpräglade träd, hamlade träd eller enstaka välhävdade, bärande buskar. • Kanter invid odlingsrösen som hävdas eller har hävdats med slåtter eller bete in till sen tid.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för skötseln av odlingsrösen på gården: • Odlingsrösen ska bevaras och tydliggöras. • Odlingsrösen ska vara solbelysta och öppna.

Röj igenvuxna odlingsrösen från träd, buskar och sly så att de framträder tydligt. Träd- och buskrötter kan annars på sikt rubba och spränga sönder rösen (gäller främst kallmurade rösen). Spara gamla kulturpräglade lövträd och enstaka bärande buskar. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Ta bort röjningsavfallet.

Bekämpa ohävdsvegetation Ohävdsvegetation som brännässlor, hundkäx och åkertistel bekämpas genom att slås innan frösättning med slitande redskap. Slå helst sådan vegetation upprepade gånger under sommaren. Ta bort avslagen vegetation omedelbart.

Brukningsfri kantzon Lämna en brukningsfri kantzon runt om odlingsrösen i åkermark. Det ökar avståndet från åkermarken så att rösena inte skadas av plogskär. Risken minskar för att växter och djur som lever i och på odlingsrösen tar skada av gödsel- och bekämpningsmedel. Se också kapitlet Åkermark.

Odlingsrösen

Skötsel: fortlöpande åtgärder Betning eller slåtter Gräs- och örtrika kanter längs rösen betas eller slås årligen. Låt djuren beta ända fram till odlingsrösena om de ligger i eller gränsar till betesmark. Skärande redskap ska användas för slåtter under traditionell tid i slutet av juli till augusti. Ta bort avslagen vegetation.

Årlig röjning Odlingsrösen ska årligen röjas från uppskjutande rotoch stubbskott under sommaren. Ta bort röjningsavfallet.

Underhåll Kallmurade odlingsrösen ska underhållas kontinuerligt. Vid tjällossningen kan rösena rubbas och stenar och block rasa ner. Lägg tillbaka stenar som har ramlat ner. Lägg inte på ny röjningssten på äldre odlingsrösen. Ny röjningssten bör läggas på annan lämplig plats på brukningsenheten.

Skador Odlingsrösen, deras växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Bortschaktning, helt eller delvis. • Röjningsavfall, sten och massor. Odlingsröset försvinner under avfallet och riskerar att skadas. • Igenväxning. Träd- och buskrötter spränger sönder rösen. Värmekrävande växter och djur får inte den solexponering som behövs. • Gödsel- och bekämpningsmedel. Växt- och djurlivet påverkas negativt. • Eldning av ris och röjningsavfall. • Ny röjningssten. Möjligheten att

kunna datera röset genom stenstorlek och rösestorlek försvinner om ny sten läggs på. • Användning av slitande redskap i hävdgynnad vegetation runt om odlingsrösena. Växterna blir känsliga för uttorkning och infektioner i den trasiga snittytan på stjälken.

Uppföljning

Skogsödlan behöver värme och trivs därför på solbelysta stenar. Den övervintrar också gärna i odlingsrösen. Foto: Bruno Helgesson/N.

Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Rösena är väl synliga i landskapet och bidrar till att ge landskapet en historisk dimension. • Ökad solexponering av stenar och gräsvegetation vid rösena. • Ökad täckningsgrad av lavar och mossor på stenarna. • Ökad andel lågvuxen gräs- och örtvegetation invid rösena. • Artrikare örtvegetation och ett ökat antal indikatorarter.

Indikatorarter Följande slåtter- eller betesgynnade växter indikerar en torr och solbelyst miljö invid odlingsröset, som också kan hysa ett artrikt insektsliv: bockrot, mandelblomma, gråfibbla och tjärblomster. Stenskvätta, ödlor, ormar och vesslor trivs på solbelysta stenar. Mer att läsa Green, L. 1991. Fossil åkermark. Fornlämningar i Sverige 1. Riksantikvarieämbetet. Szabó, M. 1980. Clearing of stony ground and cultivation in Sweden. An Interpaly Between Expertise, Organisation and Technique. Tools & Tillage vol IV:1/1980.

Diken

Öppet dike genom åkermark. Här finns förutsättningar för ett varierat växt- och djurliv. Kålaboda, Västerbotten. Foto: Sven Halling, Naturbild.

Dikning har åtminstone sedan medeltidens början varit en metod för att förbättra jordbruksmarkens avkastning genom att avleda vatten. Under perioder av agrar expansion har dikningen varit intensivare. Fram till 1800-talets mitt skedde avledningen av vatten i huvudsak i öppna diken. Sedan dess sker det mest i täckdiken. De få kvarvarande öppna dikena finns i regel mellan fastigheter och i åkerkanterna. De öppna dikena kan vara rester av tidigare omfattande dikessystem och kan säga mycket om markens tidigare användning, fuktighet m.m. I de fall inte täckdikning genomförts, visar dikena ofta på en tidig tegindelning av åkermarken. Diken kan se mycket olika ut. Vissa diken innehåller bara vatten under tidig vår och vid kraftiga regn, medan andra kan föra vatten under en större del av året. I såväl torrlagda som i vattenfyllda diken trivs många växter och djur. Ett öppet dike kan på en förhållandevis liten yta ha allt från torra solbelysta kanter till

en vattenfylld dikesbotten. Bristen på våtmarker gör att diken är en reträttplats för många våtmarksarter. I varma sydvända kanter kan det finnas en fin torrmarksflora och därmed goda betingelser för värmegynnade djur. Öppna diken ger skydd åt större djur som fälthare och fälthöns. Dikesrenarna utgör reträttplatser för nyttoinsekter som äter skadegörare i åkergrödorna, och de ibland blomrika dikena är viktiga för pollinerande insekter. Diken fungerar dessutom som spridningsvägar för såväl växter som djur i landskapet. De öppna dikena har i motsats till täckdikena förmåga att till viss del rena vatten från näringsämnen, främst kväve. Detta är viktigt för att minska övergödningen av våra hav. Förr slogs dikeskanter med lie och hölls på så sätt öppna. I dag finns inget behov av att ta vara på gräset på de små ytorna och därför växer många diken igen med träd, buskar, vass och högörtsvegetation som t.ex. hundkäx, åkertistel,

Diken

älggräs och brännässlor. Läckage av näringsämnen från närliggande åkermark påskyndar igenväxningen och övergöder vattnet. Öppna diken är skyddade genom det s.k. biotopskyddet (naturvårdslagen 21 §), vilket innebär att det inte är tillåtet att utföra arbetsföretag som kan skada dessa.

Historia De första bönderna odlade bara självdränerande jordar. I början av medeltiden i samband med en agrar expansion började man gräva diken för att leda bort överskott av vatten och på det viset förbättra åkerns avkastning. Diken grävdes även i ängsmark, främst slåttermyrar. Dikena hade också en underordnad roll som gränsmarkeringar. Under 1500- och 1600-talen försökte kungamakten med tvångslagstiftning och hård kontroll förmå bönderna att dika bättre, men dikningen fick ändå inte någon större utbredning annat än lokalt. På kartor från 1600-talet kan man se att dikena följde ägogränser och förekom i ett oregelbundet grenverk med anslutning till större avloppsdiken. På 1700-talet blev dikena rakare, längre och lades tätare. Det kan ses som en följd av den ökade kunskapen om dikningens betydelse för jordbrukets avkastning och lantmätarnas ökade verksamhet. Men det var först under 1800-talet, i samband med den agrara revolutionen, som det verkliga uppsvinget för diken kom. Dikningen utgjorde en av förutsättningarna för att den kraftiga nyodling som skedde under denna tid överhuvudtaget skulle vara möjlig. En rad åtgärder vidtogs för att öka dikningens omfattning. Förutom upplysningsverksamhet till allmogen, skärptes lagstiftningen och ekonomiska stöd erbjöds.

Man insåg betydelsen av att avleda även det djupare liggande markvattnet, vilket kunde åstadkommas med djupare diken. I 1879 års dikningslag fastställdes rätten att avleda vatten i diken ned till 4 fots djup, dvs. drygt 1,2 meter. De första statliga stöden som riktades direkt till dikning kom på 1830-talet, när de djupa och breda kronodikena skulle finansieras. Dikningsverksamheten blev särskilt intensiv i slättbygder med lerjordar, t.ex. i Skaraborg, Östergötland och Skåne. Dikena kunde i dessa områden ligga mycket tätt. Mellan de minsta dikena var avståndet ibland inte mer än 15 meter. Det var ett mycket tungt och krävande arbete att gräva diken. Att kasta vattenmättad lerjord åt sidan med enkla handredskap gav nog en och annan ond rygg. Man kan förstå att motviljan mot dikning länge var stor. Nog övervägde man nyttan av ett så tungt arbete innan man utförde det. Vid 1800-talets mitt ökade kraven på ett mer rationellt jordbruk med större sammanhängande åkerytor. Man började fylla diken med ris och sten och sedan täcka med jord, vilket var inledningen till täckdikningen. I Skåne kom täckdikning med tegelrör igång tidigt, medan det i övriga Sverige inte blev vanligt förrän på 1900-talet. När den maskinella täckdikningen fick sitt genombrott på 1950-talet försvann de öppna dikena i en rasande takt. Diken lades igen såväl runt om som i åkern.

Karaktärsarter Växter Diken är viktiga reträttplatser för fuktälskande växter i ett i övrigt ganska torrlagt åkerlandskap. I diken kan man hitta

Diken

bäckveronika, kabbleka, lånke-arter, igelknopps-arter, strandklo, svalting, fräken-arter, gröe-arter, kärrtistel, ältranunkel, sjöranunkel, äkta förgätmigej, sumpförgätmigej och vattenmåra. Några fuktälskande växter som också anses vara slåtter- eller betesgynnade är sumpmåra, vattenmöja, gökblomster, mannagräs, vattenmynta, sjöfräken och smörbollar. Dikets kanter ser olika ut beroende på skötsel och näringstillgång. Om kanterna är lite magrare eller slås kan en artrik flora finnas med växter som gåsört, gökärt, revsmörblomma, åkerbär (norra Sverige), ängsvädd och ängsklocka. Även torra sydvända partier med t.ex. jordklöver, blåklocka och gråfibbla kan finnas. Om diket inte hävdas utbreder sig en mer högvuxen flora med arter som nysört, storven, högvuxna starr-arter, strätta och ängshaverrot. När diken rensas bildas öppna jordytor. Dessa bara ytor blir en viktig plats för växter som inte tål konkurrens från andra växter som t.ex. vägtåg, bitterpilört, tiggarranunkel och brunskära. På bar jord i diket kan det också växa mossor. Ohävd och påverkan från gödsel och bekämpningsmedel kan ge en artfattig vegetation med bl.a. ängskavle, älggräs, brännässlor, åkertistel, veketåg, hallon och vass. Träd och buskar som al, asp, bindvide, björk, gråvide, jolster, rosor, rönn och sälg breder ut sig om de inte hålls efter.

Djur Sydvända och vindskyddade dikesrenar blir tidigt varma och är därför omtyckta miljöer för växelvarma djur som groddjur, ödlor, ormar samt insekter. Vanlig groda och åkergroda behöver inga stora vattensamlingar för att leka. Deras

larver (yngel) finner man ofta i diken. Eftersom larverna brukar omvandlas i juli (tiden bestäms av temperaturen) gör det inte något om diket torkar ut under högsommaren. Snok jagar grodor i diken. Vissa större diken kan vara fiskförande, med t.ex. lax, öring och elritsa (se vidare i kapitlet Bäckar och åar). Buskskvättan placerar gärna sitt bo i någon dikeskant och där kan även ses arter som sävsparv, sävsångare och där det finns buskage, törnsångare. Vegetationen i dikeskanterna kan ge både skydd och föda åt fåglar som fasan och rapphöna. Den numera sällsynta kornknarren tar under våren ofta skydd bland dikesrenarnas grästuvor innan gräset på fälten har hunnit växa upp. I diken med tät högörtvegetation kan kärrsångaren sitta väl gömd och sjunga. Under natten kan man även höra surrandet från gräshoppsångaren. I förbuskade diken trivs näktergal och rosenfink. På hösten tar flockar av rastande småfåglar som söker föda på åkrarna sin tillflykt i dikesvegetationen när de skräms upp. I dikena och på dikesrenarna lever ett stort antal insekter. Fjärilar, bladbaggar, sävbockar och vivlar lever på vattenlevande växter som kaveldun, igelknopp och starr-arter. Humlor utnyttjar sorkbon som boplatser och de blommande sälgbuskarna är en viktig födokälla på våren. På örter, gräs och löv i dikesrenarna kan många växtätande insekter finna föda. I diken hittar man insekter som är anpassade till vatten som torkar ut under sommaren. Vissa kan ta till vingarna och lämna vattnet och söka en ny vattensamling som dykare och buksimmare. Andra kan gå i vilstadium och ytterligare andra kan gå över till att andas luft som t.ex. nattsländor. Det gör att även tillfälliga vattensamlingar

Diken

är värdefulla. Ett dike som håller vatten hela året kan dock innehålla fler arter än om det torkar ut. Är vattenhastigheten låg blir insektsfaunan lik den som finns i småvatten. Är vattenhastigheten hög liknar insektsfaunan istället bäckarnas.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger diken höga värden: • Ursprunglig sträckning. • Diken som är opåverkade av igenläggning, så att de sträcker sig öppet genom landskapet och även är sammankopplade med andra öppna diken. På så sätt fungerar de bäst som spridningsvägar för djur och växter i området och ger även värdefull historisk information. • Välbevarade stensatta diken. • Diken som för vatten hela sommaren är värdefulla för växter och djur som inte klarar periodvis uttorkning. • Flacka dikeskanter är gynnsamma för många växter och djur samtidigt som risken för jorderosion och näringsläckage minskar. • Öppna och solbelysta diken. Dikenas vattenledande förmåga bibehålls. Där finns också förutsättningar för ljusälskande växter och växelvarma djur som reptiler och groddjur. • En artrik och arttät flora. Här finns också förutsättningar för ett artrikt insektsliv och för smådjur som lever på insekter och frön. • Dikesrenar som hävdas eller som intill sen tid har hävdats med slåtter eller bete.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för skötseln av öppna diken på gården:

• Öppna diken ska behålla sin ursprungliga sträckning och underhållas så att den vattenavledande funktionen kvarstår. • Öppna diken ska vara solbelysta och ha lågvuxen vegetation av gräs, starr, örter och vattenväxter. Enstaka träd och buskar, i ett i övrigt öppet landskap, är att föredra. • Öppna diken ska erbjuda goda förutsättningar för en artrik och arttät flora, ett artrikt insektsliv och groddjur.

Skötsel: engångsåtgärder Röjning av träd, buskar och sly Röj igenvuxna diken från träd, buskar och sly så att de framträder tydligt. Träd och buskar hindrar också dikena från att effektivt transportera bort vatten. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Ta bort röjningsavfallet. Ekologiskt fungerar diken som spridningsvägar i landskapet. I ett ensartat åkerlandskap är det viktigt med en variation i miljön, där det både finns en öppen solbelyst gräsvegetation och enstaka hävdade buskar som skydd. I fiskförande större diken med t.ex. öring och elritsa är det lämpligt att låta vattnet beskuggas av träd eller buskar för att ge skydd, minska igenväxningen i vattnet och sänka vattentemperaturen.

Ta bort avfall Ta bort grenar och annat avfall som ligger i dikena. Det kan hindra vattenflödet. Näring och andra föroreningar kan komma ut i vattnet och orsaka skador på

Diken

växt- och djurliv. Enstaka döda grenar kan dock lämnas kvar i solexponerade lägen (värdefullt för flera insektsarter).

Bekämpa ohävdsvegetation Ohävdsvegetation som vass, älggräs och brännässlor bekämpas genom att slås innan frösättning med slitande redskap. Slå helst sådan vegetation upprepade gånger under sommaren, första gången lämpligen redan i mitten av maj eftersom fåglar som kärrsångare annars kan ha hunnit inleda häckningen i vegetationen. Slå inte om det finns oroliga fåglar i dikesvegetationen. Ta bort avslagen vegetation omedelbart.

Bränning Bränn av hög och förvuxen gräsvegetation och täta lager av gammal gräsförna på dikesrenar. Bränning ska ske under höst eller tidig vår, då det gamla gräset

Välhävdat dike, med en varierad vattenvegetation och rikt insektsliv. Notera bland annat gökblomster i förgrunden. Götlunda, Västmanland. 1997. Foto: Lennart Svedlund /Jordbruksverket.

är torrt. Bränn i svag vind och när det översta markskiktet är något fuktigt, annars kan elden gå på djupet ned mot mineraljorden och skada rotsystem och fröbank hos hävdberoende växtarter. Detta kan undvikas om bränningen görs på tjälad mark. Bränn inte av ängsvegetation med höga naturvärden eller så sent på våren att häckande fåglar och våraktiva insekter riskerar att skadas. Bränn inte heller invid träd och konstruktioner som kan skadas av elden. Om många (stor areal) dikesrenar är i behov av en ”restaureringsbränning”, bör de inte brännas under samma år. Dela istället upp bränningen under några års tid (se också kapitlet Övergripande mål och skötselråd).

Långsluttande dikeskanter Om dikeskanterna görs relativt långsluttande minskar rasrisken vilket medför att dikena inte behöver rensas så ofta

Diken

Rensning av dike. Skopan på bilden har vickbart huvud. Rensningsmassorna kan med fördel spridas på intilliggande åker, i stället för att läggas upp på renen. Genom detta förfarande undviker man att kväva renens flora och skapa ett hinder för grod- och kräldjur. Teckning: Pekka Hedin.

samt att näringstillförseln till vattnet minskar. Samtidigt gynnas många växter och djur.

Brukningsfri kantzon En brukningsfri kantzon kan anläggas i åkermark närmast diket så att näringsläckage och jorderosion till vattnet minskar. Den oplöjda kanten ger även livsutrymme för olika växter och djur. Slå den brukningsfria kantzonen eller plöj upp den med några års mellanrum så att vegetationen hålls kort och tät. Se också kapitlet Åkermark.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Slåtter eller betning Slå dikesrenen årligen med skärande redskap under traditionell slåttertid i slutet av juli till augusti. Ta bort avsla-

gen vegetation. Om diket gränsar till betesmark eller om åkermarken för tillfället ligger som betesvall, placera stängslen så att betesdjuren kommer åt att beta dikesrenen. Se dock upp med trampskador.

Årlig röjning Dikena röjs årligen från uppskjutande rotoch stubbskott under sommaren. Ta bort röjningsavfallet.

Rensning Rensning av diken bör ske under hösten, då påverkan på växt- och djurliv är så liten som möjligt. Rensa inte oftare än nödvändigt, utan endast när dikets avvattnande funktion har upphört eller starkt begränsats. Rensningsmassor ska inte läggas på renen, utan sprids med fördel på intilliggande åker. Rensningen bör fördelas på några år, så att inte alla diken på gården rensas samtidigt. Detta är speciellt viktigt eftersom man annars

Diken

riskerar att förstöra tillflyktsorter och födoplatser för djurarter knutna till denna miljö samt försvåra många växters återkolonisation. Innan rensningen bör man ta reda på om det finns sällsynta växter, så att man kan spara dem. Den ursprungliga vattenvägen ska bibehållas.

Sprutfri kantzon En sprutfri kantzon bör lämnas i åkern närmast diket om det är möjligt i växtföljden. Kemikalier får inte hamna i vattenmiljön. Se också kapitlet Åkermark.

Skador

Mer att läsa Edelstam, C. 1994. Åker- och gårdsmiljöer. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping Svensson, R. & Glimskär, A. 1994. Småvatten och våtmarker i odlingslandskapet. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket. Jönköping.

Öppna diken, deras växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Igenläggning. • Igenväxning. En artrik flora och fauna utarmas och diket förlorar sin ursprungliga vattenavledande funktion. • Röjningsavfall, massor och annat avfall hindrar vattenflödet och kan förorena vattnet. • Gödsel- och bekämpningsmedel. Mångfalden av växter och insekter minskar, vilket i sin tur missgynnar t.ex. fåglar och groddjur. Bekämpningsmedel kan slå ut livet i vattnet. • Oförsiktig rensning vid olämplig tid på året. Växt- och djurliv kan ta skada. • Användning av slitande redskap i hävdgynnad vegetation. Växterna blir känsliga för uttorkning och infektioner i den trasiga snittytan på stjälken.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom:

Gökblomster växer på fuktig gräsmark och anses vara mer gynnad av slåtter än av bete. Den indikerar att växtplatsen är relativt opåverkad av gödsel och bekämpningsmedel. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

• Dikena är väl synliga i landskapet. • God vattenföring. • Ökad andel lågvuxen vegetation av gräs, starr och örter. • Ökad förekomst av groddjur. • Artrikare örtvegetation och ett ökat antal indikatorarter.

Indikatorarter Vanlig groda och åkergroda som föryngrar sig indikerar att det finns vatten i diket till åtminstone juni månad. En varierad vatten- och kärrvegetation med arter som hästsvans, lånkearter, nate-arter, svalting, vattenmåra, sjöfräken och vattenmöja indikerar goda ljusförhållanden och god vattentillgång som också är gynnsamt för många djur. Följande slåtter- eller betesgynnade arter indikerar att diket är välhävdat och opåverkat av gödsel och bekämpningsmedel: sumpmåra, hirsstarr, gökblomster och mannagräs.

Åkerholmar

Åkerholmar Åkerholmar är i många trakter ett viktigt inslag i landskapsbilden. De finns, därför att de utgjort någon form av hinder för uppodling i äldre tider. Hindren kan t.ex. utgöras av att berget ligger ytligt eller går i dagen, det kan vara kullar med ovanligt mycket sten eller kullar med för branta sidor. Många gånger innehåller de kulturspår som t.ex. fornlämningar och eftersom dessa uppfattats som gravar och ätteplatser har åkerholmarna ofta blivit skyddade för exploatering. Åkerholmarna är livsmiljö för en mångfald växter och djur. De skapar karaktär och utan dem skulle landskapet upplevas som mycket enahanda. Åkerholmarna kan vara av skilda slag – från små öppna stenbemängda kullar till stora skogsdungar. Ofta innehåller de naturliga gräsmarker. Dagens åker-

holmar kan ibland vara rester av t.ex. en större äng som huvudsakligen brukats upp till åker. På dessa kan det idag finnas gamla och grova träd eller träd med kulturspår, vilka i sin tur kan hysa en stor biologisk mångfald. Med åkerholmar menas i detta sammanhang holmar som är mindre än ett halvt hektar. Större åkerholmar är ofta att betrakta som skogsmark eller i undantagsfall kan de användas som betesmark. Uddar som ligger inom samma hägnad som åkern kommer här att jämställas med åkerholmar eftersom de har samma historik som åkerholmarna. Åkerholmar som ligger i åkermark och i betesmark är skyddade genom det s.k. biotopskyddet (naturvårdslagen 21 §), vilket innebär att det inte är tillåtet att utföra arbetsföretag som kan skada dessa.

Åkerholmar kan se ut på olika sätt. En landtunga, som den i centrum av bilden, är också att betrakta som en åkerholme eftersom den ofta innefattas av samma historik som övriga åkerholmar. De två åkerholmarna som ligger invid vägen visar på en tydlig igenväxning. Foto: Torleif Svensson/Tiofoto.

Åkerholmar

Historia Åkerholmarna användes tidigare för slåtter eller bete, men eftersom åkerholmarna låg i åkergärdena fick de en annan hävdrytm än de rena betesmarkerna och ängarna. De år åkern var besådd kunde inte betespåsläpp ske förrän efter skörden. När åkern låg i träda kunde djuren däremot beta redan tidigt på säsongen. Tjuderbetning kunde emellertid ske även under sädesår. Åkerholmarnas gräs togs tillvara som vinterfoder även när åkern bar gröda. I de byar där åker och äng var hägnade i samma gärde kunde inte betespåsläppet ske förrän ängens hö var bärgat även under trädesåret. Olika trädesbruk tillämpades i landet och åkerholmarnas naturliga gräsmarker kunde därför få mycket varierad hävd. Påfallande är att de kunde ligga betesfredade under större delen av säsongen, i två till tre år om det tillämpades tresäde och fyrsäde med träda bara vart tredje eller fjärde år. Använde man sig av ensäde, dvs. åkern såddes varje år, betades åkerholmarna enbart mycket sent på säsongen.

Åkerholme med odlingssten, där man med kontinuerlig hävd kan höja naturvärdet ännu ett steg. Tortuna, Västmanland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

Åkerholmarna och liknande marker i åkern var vanligtvis träd- och buskfattiga gräsmarker, eftersom det mesta virket togs tillvara för hägnader m.m. När modernare växtföljder infördes under slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet fick åkerholmarna en annan hävdrytm. När åkern brukades som vall fick oftast kreaturen komma dit redan i juli när höet bärgats och återväxten kommit i gång. Åkerholmarna betades sedan under tre till fyra säsonger med sent betespåsläpp. Därefter fick de ligga betesfredade i ett antal år när åkern bar annan gröda.

Kulturspår Det vanligaste att finna på en åkerholme är odlingssten i rösen eller tippar. Det är inte heller ovanligt att hitta spår av odling i form av snibbar, flikar och hak från tiden då det var möjligt att göra tvära svängar med plogekipaget. I vissa delar av Sverige, speciellt i Mälardalen, Östergötland och Västergötland, är det mycket vanligt med fornlämningar på åkerholmarna, fram-

Åkerholmar

för allt gravar såsom högar, stensättningar, resta stenar, rösen m.m. Spår av forntida odling förekommer också, t.ex. stensträngar och terrasser. I Skåne och Halland ligger mycket stora gravhögar som egna åkerholmar i odlingslandskapet. Överloppsbyggnader, som t.ex. smedjor, lador och bastur, förekommer på åkerholmarna. Vilken typ av byggnad beror bl.a. på närheten till bebyggelsen.

Karaktärsarter Växter Åkerholmar med naturlig gräsmark har en mängd karaktärsarter gemensamma med betesmarker och ängar. På torrare partier kan det växa backtimjan, tjärblomster, getväppling, blåklocka, backsippa, brudbröd och ängshavre. På friskare mark finns t.ex. blodrot, grässtjärnblomma, gökärt, johannesört, prästkrage, rödsvingel, rödven och vårbrodd. Där hävden är sämre förekommer ofta kråkvicker, stor blåklocka, skogsklöver och getrams. I skuggiga partier kan liljekonvalj bilda stora bestånd. Den speciella markanvändning som var vanlig på åkerholmar, där betestrycket inte var lika intensivt som på ständiga betesmarker, gynnade kärlväxter som inte klarar tidigt betespåsläpp och oavbrutet bete. Det är emellertid nödvändigt med en måttlig störning i form av exempelvis bete, slåtter eller tramp, för att dessa växter ska kunna överleva långsiktigt på platsen. Arterna är ofta högväxta och har en stor del av sina gröna delar ganska högt upp på stjälken. De flesta saknar försvarsmekanismer mot bete som t.ex. taggar eller gifter.

Några vanliga sådana växter är gulmåra, vitmåra, åkervädd och gulvial. Dessutom finns slåttergynnade arter, t.ex. backruta, prästkrage, lundstarr, darrgräs, nattviol, slåtterfibbla, slåttergubbe, svinrot och sommarfibbla. I kalkrika trakter i södra Sverige kan man hitta arter som axveronika, flentimotej, småborre, kungsmynta, buskviol, blodnäva och back-smultron. Kalkgynnade arter med en mycket begränsad utbredning i landet är luktvicker, fältmalört, säfferot, vingvial, backklöver, trollsmultron, smalbladig lungört, drakblomma och luddvedel. Man kan även hitta dessa arter i hagmarker som kanske tidigare varit slåttermarker eller som har varit extensivt betade under en längre tid. På betesmarkerna brukar de påträffas bland rosor och enar samt i stenrösen eller på lik-

Vissa åkerholmar kan ibland ha en bedövande blomsterprakt. I förgrunden framträder bland annat gulmåran tydligt. Foto: Peter Gerdehag/GreatShots.

Åkerholmar

nande skyddade platser. På åkerholmarna däremot kommer de oftast att dominera och gör att åkerholmarna kan ha en enastående blomsterprakt. Det finns inga träd och buskar som är karakteristiska för enbart åkerholmar. Variationen är stor. Både barr- och lövträd förekommer. Vanliga buskar på åkerholmar är dock en, rosor, rönn, slån, hagtorn och sälg. Oxbär och ängsvide gynnas av markanvändningen på åkerholmar där inte kvävetillförseln är för stor.

Djur Djurlivet på åkerholmar skiljer sig inte speciellt mycket från övriga naturliga gräsmarker. Under de år när de är betesfredade och när blommorna inte blir avbetade eller nertrampade betyder de mycket för nektarsugande insekter som dagfjärilar, dagsvärmare, bin och humlor. Artantalet insekter kanske inte skiljer sig så mycket från andra naturliga gräsmarker men individantalet kan bli mycket större. Som karaktärsarter bland fjärilar kan nämnas Elachista tetragonella som lever på lundstarr, Orophia ferrugella som är knuten till stor blåklocka och Eriopygodes imbecilla som lever på åkervädd. Backtimjan är värdväxt för svartfläckig blåvinge. Buskar som hagtorn, rosor och slån utgör ett dukat bord för nektar- och pollenätande insekter och på dessa buskar lever t.ex. hagtornsfjärilens larv. Bland fåglar som utnyttjar åkerholmar kan nämnas buskskvätta, gulsparv, hämpling, ortolansparv, törnskata och törnsångare. Finns det hålträd kan t.ex. skogsduva häcka. För däggdjur som hare och rådjur kan åkerholmar vara bra platser att söka skydd på när de betar på åkern. I ett helåkerlandskap är åkerholmarna oavsett

gräsmarkens kvalitet mycket viktiga refugier för många djurarter.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger åkerholmar höga värden: • Åkerholmar med fornlämningar och andra kulturspår. • Åkerholmar som är oförändrade till sin form. • Öppna och solbelysta åkerholmar med endast ett fåtal träd och buskar. Där finns förutsättningar för en artrik markflora. • Stora åkerholmar. De har en mindre andel av ytan utsatt för gödsel- och bekämpningsmedel än små åkerholmar (kanteffekten är mindre). Större åkerholmar är också mer skyddade vad gäller påverkan av jordflykt. • En artrik och arttät markflora. Här finns också förutsättningar för ett artrikt insektsliv och för smådjur som lever på insekter och frön. • Åkerholmar som hävdas eller har hävdats in till sen tid på traditionellt sätt, med bete i samband med efterbete på vall. • Åkerholmar med solbelysta grova och/eller kulturpräglade träd.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för skötseln av åkerholmar på gården: • Åkerholmarnas ursprungliga form ska bevaras. • Den traditionella skötseln av åkerholmarna ska bevaras. • Åkerholmar ska vara öppna och solbelysta med endast ett fåtal träd och buskar. Det ska finnas förutsättningar för en artrik och arttät markflora och ett artrikt insektsliv.

Åkerholmar

Välhävdad solbelyst åkerholme med blommande sötkörsbär. Öglunda, Västergötland. Foto: Tore Hagman/N.

• Kulturpräglade träd och buskar som t.ex. hamlade träd ska bevaras. • Kulturspår såsom odlingsrösen och fornlämningar ska bevaras och tydliggöras.

ter, kan träden vanligtvis huggas ned direkt utan behov av ringbarkning. Ta bort röjningsavfallet.

Skötsel: engångsåtgärder

Spara enstaka träd och buskar som skydd och boplats åt fåglar och fältvilt. Spara även gamla grova och kulturpräglade träd, som kan hysa höga biologiska värden. Av yngre träd kan enstaka bärande träd som t.ex. sötkörsbär, rönn, apel och hagtorn lämnas. Har åkerholmen en markerad nord- och sydsida sparas träd och buskar med fördel på nordsidan. Markvegetationen på en åkerholmes nordsida är sällan så artrik som på de solexponerade sidorna mot syd och sydväst.

Röjning av träd, buskar och sly Röj igenvuxna åkerholmar från träd, buskar och sly. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Gäller det endast ett fåtal träd av al eller björk och detta sedan följs upp med bete eller slåt-

Spara enstaka träd och buskar

Åkerholmar

Röjning av en igenvuxen åkerholme. För att få bukt med ohävdsarter och sly måste insatsen följas upp med någon form av hävd, såsom bete och slåtter. Kontinuerlig röjning är också nödvändig. Teckning: Pekka Hedin.

Röjning av aspdominerad åkerholme i två etapper. I första etappen sparas ett antal aspar, för att på så sätt minska röjgödslingseffekten. De kvarvarande asparna kan sedan ringbarkas och får därefter stå i minst tre somrar innan de tas ned. Under denna period måste slyuppslag kontinuerligt röjas bort. Det underlättar även avsevärt om holmen kan betas under tiden. Målet här är en öppen åkerholme som ska hävdas med bete och/eller slåtter. Teckning: Pekka Hedin.

Åkerholmar

Bekämpa ohävdsvegetation Ohävdsvegetation som brännässlor, hundkäx och åkertistel bekämpas genom att slås med slitande redskap innan frösättning. Slå helst sådan vegetation upprepade gånger under sommaren. Ta bort avslagen vegetation vid samma tillfälle.

ningen vid kulturspår, där slåtterredskap och djur inte kommit åt. Vegetationens rötter kan förorsaka skador på konstruktioner, och träbyggnader ruttnar fortare om de är omgärdade av träd, buskar och sly. Ta bort röjningsavfallet.

Stängsling Ta bort avfall Ta bort röjningsavfall, massor och skräp från åkerholmarna. Avfall som placeras på åkerholmar under en längre tid kan skada vegetation, fornlämningar och andra kulturspår. Tippning av växtavfall som t.ex. kvickrotstorvor och balar kan ge en oönskad växtlighet på åkerholmarna. Någon grov gren och enstaka grenhögar kan om möjligt sparas, som yngelplats för insekter eller potentiell övervintringsplats för en rad andra djurarter.

Åkerholmar i åkrar omställda till extensiva betesmarker kan ha blivit för hårt utnyttjade, inte bara av själva betet utan även av att de utnyttjats som viloplatser. Har åkerholmarna kvar en artrik flora av betesmissgynnade arter (specifika slåtterarter) kan de räddas genom att åkerholmen stängslas in och blir tillgänglig för djuren endast t.ex. vart tredje år i augusti.

Skador Skötsel: fortlöpande åtgärder Betning eller slåtter Åkerholmar betas i samband med att kringliggande åker ligger som vall. Är inte det möjligt kan åkerholmen slås med skärande redskap under traditionell slåttertid i slutet av juli och augusti. Följ den lokala traditionen om den är känd. Höet ska föras bort sedan det torkat på platsen. Ovanliga arter som tillhör åkerholmens vegetation är ofta tåliga mot en måttlig igenväxning, därför behöver inte bete eller slåtter ske årligen.

Årlig röjning Åkerholmar ska årligen röjas från uppskjutande rotoch stubbskott under sommaren. Var särskilt noga med röj-

Åkerholmar, deras växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Bortschaktning eller bortsprängning samt ovarsam körning med tunga maskiner. • Igenväxning. Markfloran missgynnas och åkerholmarna förlorar sitt traditionella utseende. • Röjningsavfall, sten och massor. • Gödsel- och bekämpningsmedel. Växt- och djurlivet påverkas negativt. • Användning av slitande redskap i hävdgynnad vegetation. Växterna blir känsliga för uttorkning och infektioner i den trasiga snittytan på stjälken.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Ökad solexponering av åkerholmens markvegetation.

Åkerholmar

Gulmåra. En betesmarksart som indikerar ogödslade förhållanden (kvävefattig växtplats). Den kan dock leva kvar länge efter upphörd hävd och kan därför tydligt visa att marken har ett naturvärde som är väl värt att utveckla. Foto: Lennart Mathiasson/N.

Mer att läsa Bertilsson, A. 1992. Drakblomma och smalbladig lungört i Ätradalen. Rapport 1992:2. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Bertilsson, A. 1994. Drakblomma. Rapport 94/05. Länsstyrelsen i Skaraborgs län. Edelstam, C. 1994. Åker- och gårdsmiljöer. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping. Ekstam, U. & Forshed, N. 1996. Äldre fodermarker. Naturvårdsverket, Stockholm. Ekstam, U. & Forshed, N. 1992. Om hävden upphör. Kärlväxter som indikatorarter i ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket, Stockholm.

• Kulturspår och landskapselement är väl synliga. • Ökad andel lågvuxen gräs- och örtvegetation • Artrikare örtvegetation och ett ökat antal indikatorarter. • Vidkroniga solitära träd och kulturpräglade träd är friställda.

Indikatorarter Följande betesmarksarter missgynnas av för tidigt betespåsläpp och ett oavbrutet bete, men ställer ändå krav på viss störning för sin långsiktiga överlevnad: gulmåra, vitmåra, flentimotej och skogsklöver. Slåttergynnade kärlväxter som även kan tåla en modifierad beteshävd är: nattviol, slåtterfibbla, darrgräs, slåttergubbe och backruta.

Slåttergubbe är en slåttergynnad indikatorart som även tål en måttlig beteshävd. Den kan ofta leva kvar ganska länge efter det att hävden har upphört. Ibland kan den finnas kvar utmed små skogsvägar. Vägen har då säkert tidigare hävdats med slåtter eller legat i anslutning till någon äng. Foto: Lennart Svedlund.

Åkerrenar

Åkerrenar Vacker och artrik åkerren med bland annat prästkrage och liten blåklocka. Det framgår tydligt att renen är opåverkad av gödsel och bekämpningsmedel. Skårsberg, Västergötland. Foto: Tore Hagman/N.

Åkerrenen gränsar mot den brukade åkern. Ofta är åkerrenen endast en smal gräsremsa längs ett dike, en stenmur, en väg eller mot ett skogsbryn, men den kan också utgöra en bredare zon. Åkerrenar utnyttjades förr som slåttermark. På renen växer gräs och örter, men ibland också enstaka buskar och träd. Åkerrenar har ibland ansetts vara härdar för ettåriga ogräs som sprider sig ut i åkern. Om renarna sköts genom t.ex. slåtter gynnas emellertid fleråriga gräs och örter på ogräsens bekostnad. Åkerrenarna är viktiga reträttplatser och övervintringsplatser för många insekter, däribland rovinsekter som äter skadegörare på åkergrödorna. Vegetationen är också ett viktigt skydd för djur som utnyttjar åkrarna som t.ex. fälthöns och hare. Åkerrenarna binder samman olika miljöer i det öppna landskapet och fungerar som spridningsvägar för växter och djur.

Historia Åkerrenarna kan ha växlande ålder. I vissa fall kan det röra sig om åkergränser från tiden före 1800-talets skiften. Det är dock vanligast att de har skapats under perioden efter skiftet i samband med uppodling av mark. I det gamla odlingslandskapet var åkerrenarna betydligt fler eftersom dikena och åkrarna inte var så stora. I västra Tyskland har t.ex. längden av åkerrenarna de senaste hundra åren minskat från i genomsnitt 133 till 29 meter per hektar åker. (Man rekommenderar minst 60 meter åkerren per hektar åker för att en acceptabel mångfald av arter ska kunna bevaras.) Åkerrenarna förr var inte alltid raka, utan slingrade sig fram och följde de naturliga gränserna i landskapet. De åkerrenar som kommit till efter skiftet är däremot i regel raka. Man försökte ofta förr att hålla en relativt bred zon öppen mellan åker och

Åkerrenar

skog, för att undvika närings- och ljuskonkurrens. Dessa breda renar användes under långa tider som ängsmark, dvs. man slog gräs- och örtvegetationen för att använda den som vinterfoder. Åkerrenarna hade därför en artrik ängsflora. Eftersom renarna inte hävdas som tidigare och de tar emot mer näring både från åkerbruket och via luftnedfall växer renarna idag ofta igen med en högvuxen vegetation av bl.a. hundkäx och kvickrot. Även om åkerrenarnas flora och fauna präglas av den moderna jordbruksdriften utgör de ändå viktiga kulturhistoriska inslag i odlingslandskapet genom att bl.a. berätta om jordens uppdelning på olika ägare under årens lopp.

Karaktärsarter Växter Kärlväxterna i åkerrenar kan likna vägrenarnas, men eftersom åkerrenar ofta har en relativt näringsrik jordmån och i regel är mer påverkade av gödsel och kemiska bekämpningsmedel är de ofta artfattigare. Vegetationen kan i vissa fall vara väldigt ensartad, dominerad av några få växter som hundkäx, kvickrot, ängskavle, hundäxing, åkertistel och brännässla. I renar som slagits kontinuerligt kan ängsväxter som rödven, ängsvädd, prästkrage, gökärt och blåklocka finnas kvar. Bland andra växter i åkerrenar kan nämnas nysört, storven, åkerfräken, fyrkantig johannesört, åkervädd, kråkvicker, svartkämpar, ängsgröe, revsmörblomma, ängshaverrot, rölleka, kungsljus och klöverarter. Åkerrenar är ibland reträttplats för åkerogräs som t.ex. blåklint, riddarsporre och vallmoarter.

Buskar som förekommer på åkerrenar är bl.a. druvfläder, slån, björnbär, hagtorn, krusbär och nyponros liksom trädarter som asp, ask, hägg, körsbär, sötkörsbär, oxel, sälg, vildapel och rönn. Ibland är dessa buskar och träd kulturpräglade, dvs. de bär spår av hamling och tuktning. Enstaka buskar och träd i åkerrenarna ger skydd och skugga åt fåglar, smådjur och fältvilt och fungerar också som sittplatser för rovfåglar. Bärande buskar och träd ger dessutom föda åt insekter och fåglar. Ibland har träden nått en ansenlig ålder och har håligheter. Gamla träd är viktig växtplats för olika mossor, lavar och svampar som trivs att växa exponerat och dammpåverkat. I gamla träd trivs olika vedlevande insekter. I hålträd finns boplatser för fåglar och fladdermöss.

Djur I åkerrenar med artrik örtvegetation är även djurlivet artrikt. Värmeälskande insekter, ormar och ödlor uppehåller sig gärna i torrare och varmare partier i åkerrenar. Bland många insektsgrupper finns skalbaggar, humlor, gräshoppor och fjärilar, t.ex. blåvingar som kan leva på klöver- och näva-arter. Flera rovinsekter som kortvingar och jordlöpare finner en reträttplats här. De är naturliga fiender till skadegörare i åkerfälten. Fuktigare åkerrenar är tillhåll för grodor, paddor, snäckor, sniglar och daggmaskar. Rapphöns och fasaner söker skydd och föda i åkerrenar. Rapphönan placerar sitt bo i tät skyddande vegetation i åkerrenen. Fröätande fåglar som gulsparv och sånglärka nyttjar åkerrenar som boplats. Den numera näst intill försvunna kornknarren tar under våren ofta skydd i åkerrenens vegetation innan åkerfältens vegetation hunnit

Åkerrenar

växa upp. I renar där det finns enstaka buskar kan man ofta se buskskvättan och kanske höra törnsångarens korta sångstrof. Även törnskatan kan ses där det finns omväxlande buskar och öppna gräspartier. På hösten när sparvar och finkar letar föda på fälten, söker de skydd i buskar och träd i kanterna. Om det finns enstaka träd eller stängselstolpar kan man se rovfåglar som ormvråk och tornfalk sitta och spana över åkerfälten efter t.ex. sorkar och näbbmöss. På vintern kan man i toppen av någon buske se varfågeln som en lysande vit prick. Räv och grävling patrullerar längs åkerrenarna på jakt efter något ätbart. Åkerrenarna är också viktiga för fälthare.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger åkerrenar höga värden: • Slingrande åkerrenar som följer de naturliga avgränsningarna i landskapet och åkerrenar med lång kontinuitet. • Tydliga och breda åkerrenar. De visar ofta på en äldre indelning av åkermarken i smalare tegar. • Öppna och solbelysta åkerrenar. Här finns förutsättningar för många ljusälskande växter samt växelvarma djur som reptiler, groddjur och insekter. • En artrik och arttät flora. Här finns också förutsättningar för ett artrikt insektsliv och för smådjur som lever på insekter och frön.

Breda åkerrenar kan hysa ett rikt växtoch djurliv. För många djurarter fungerar renen som skydd och födoplats. Många insekter använder renar som övervintringsplats. Åkerrenar binder samman olika miljöer i odlingslandskapet och kan därför fungera som spridningsvägar. Falbygden, Västergötland. Foto: Axel Ljungquist/N.

Åkerrenar

• Åkerrenar som hävdas eller som har hävdats med traditionell slåtter eller bete intill sen tid. • Enstaka kulturpräglade buskar och träd samt åldriga träd. De är värdefulla ur ett landskapsekologiskt perspektiv, särskilt om bygden i övrigt är träd- och buskfattig och ensartad. Träd och buskar som tidigare fyllde en funktion i gårdens självhushållning är också värdefulla ur kulturhistoriskt perspektiv.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för åkerrenar på gården: • Åkerrenar ska vara väl synliga. • Åkerrenar ska vara solbelysta. • Det ska finnas förutsättningar för en artrik och arttät flora och ett artrikt insektsliv. • Kulturpräglade buskar och träd som t.ex. hamlade träd ska bevaras.

Skötsel: engångsåtgärder Röjning av träd, buskar och sly Röj igenvuxna åkerrenar från träd, buskar och sly så att de framträder tydligt. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls (se även kapitlet Åkerholmar). Ta bort röjningsavfallet. Spara gärna, om möjligt, lite död ved.

Spara enstaka träd och buskar Spara enstaka bärande träd och buskar. Detta är speciellt viktigt i träd- och buskfattiga landskap. Spara alltid åldri-

ga och hamlade träd. Tänk på lokala traditioner, dvs. hur har renarna traditionellt skötts. Om det på platsen finns säkra belägg för att vissa träd eller buskar haft en viktig funktion i självhushållet (t.ex. lövtäkt), kan ersättningsträd eller buskar sparas för att sedan hävdas enligt den lokala traditionen.

Bränning Bränn av hög och förvuxen gräsvegetation och täta lager av gammal gräsförna på åkerrenar. Bränning ska ske under höst eller tidig vår, då det gamla gräset är torrt. Bränn i svag vind och när det översta markskiktet är något fuktigt, annars kan elden gå på djupet ned mot mineraljorden och skada rotsystem och fröbank hos hävdberoende växtarter. Detta kan undvikas om bränningen görs på tjälad mark. Bränn inte ängsvegetation med höga naturvärden eller så sent på våren att häckande fåglar riskerar att skadas. Bränn inte heller invid träd och konstruktioner som kan skadas av elden. Om många åkerrenar (stor areal) är i behov av en ”restaureringsbränning”, bör de inte brännas under samma år. Dela i stället upp bränningen under några års tid (se också kapitlet Övergripande mål och skötselråd).

Åkerrenar

Slåtterredskapen påverkar renen på olika sätt. Lieslåtter eller slåtter med traktorburen slåtterbalk (de två översta bilderna), ger raka och fina snitt på gräs- och örtvegetationen och är därför väldigt skonsamma mot floran. Rotorslåttermaskinen på den undre bilden ger oftast inte lika fina snitt, men kan ändå fungera någorlunda bra om knivarna ständigt hålls vassa. Där det inte finns någon hävdgynnad vegetation är det oftast inte heller relevant att ställa kravet lika högt. Tänk på att transportera bort höet efter slåttern! Teckning: Pekka Hedin.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Slåtter eller betning Åkerrenen slås årligen. Använd skärande redskap under traditionell slåttertid i slutet av juli och augusti. Ta bort avslagen vegetation. Om åkern för tillfället ligger som betesvall, placeras stängslet så att djuren kommer åt att beta åkerrenen.

Årlig röjning Åkerrenar ska årligen röjas från uppskjutande rotoch stubbskott under sommaren. Ta bort röjningsavfallet.

Sprutfri kantzon En sprutfri kantzon bör lämnas i åkern om det är möjligt i växtföljden. Se också kapitlet Åkermark.

Åkerrenar

Skador Åkerrenen, dess växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Upplöjning. Äldre åkerformer försvinner. Livsmiljö och reträttplats för åkerns växter och djur försvinner. • Gödsel- och bekämpningsmedel. Växter och insekter slås ut, vilket i sin tur missgynnar t.ex. fåglar och groddjur. • Röjningsavfall, massor och skräp. • Användning av slitande redskap i hävdgynnad vegetation. Växterna blir känsliga för uttorkning och infektioner i den trasiga snittytan på stjälken.

Uppföljning Gökärt indikerar ogödslade förhållanden (kvävefattig växtplats). Den finns i många typer av hävdade gräsmarker och ska vara väl spridd inom skiftet för att fungera som indikator. Artens numerär minskar i allmänhet ganska snabbt efter upphörd hävd. Foto: Sune Jonsson.

Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Tydligare åkerrenar i landskapet. • Ökad andel lågvuxen gräs- och örtvegetation. • Artrikare örtvegetation och ett ökat antal indikatorarter.

Indikatorarter Följande slåtter- eller betesgynnade arter indikerar ett gott hävdtillstånd där också insektslivet har förutsättningar att bli rikt: ängsvädd, prästkrage, gökärt och blåklocka. En torrängsflora med bl.a. gråfibbla, bockrot och tjärblomster indikerar att förutsättningarna är goda för ett rikt insektsliv och värmekrävande kräldjur.

Mer att läsa Edelstam, C. 1994. Åker- och gårdsmiljöer. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping. Lagerlöf, J. 1993. Åkerrenar är bra för både jordbruket och naturvården. Fakta – Mark/växter 1993:7. Sveriges lantbruksuniversitet. Naturvårdsverket. 1996. Kantzoner i jordbrukslandskapet. Temafakta.

Tjärblomster växer vanligen på torr mark och gynnas framför allt av bete. Den indikerar, precis som gökärten, ogödslade förhållanden, vilket även är positivt för många andra växt- och djurarter. Foto: Sune Jonsson.

Betesmark

Betesmark Naturbetesmarker hyser höga naturoch kulturvärden. De har en lång historia och innehåller ofta rikligt med spår från tidigare generationers jordbruk som odlingsrösen, stenmurar, fägator, hamlade träd och fossil åkermark. De hjälper oss att återskapa bilden av våra förfäders odlingslandskap. Den flora och fauna som utvecklats under många års kontinuerlig hävd ingår även som ett ”levande fornminne” i de kulturhistoriska värdena. Man kan säga att naturbetesmarker inte i modern tid utsatts för kultiverande åtgärder. Det vill säga, de har inte i produktionshöjande syfte förbättrats med redskap, gödslats, kalkats, stenröjts, dränerats eller såtts in med vallväxter i så stor utsträckning att den hävdbetingade floran blivit utslagen. Naturbetesmarkerna i dagens landskap kan delas in efter sitt ursprung i utmarksbeten (t.ex. ljunghedar, fälader, skogsbeten) eller hagar på inägomark (t.ex. björk- och ekhagar). Värdefulla naturbeten kan finnas på många typer av mark, alltifrån Ölands alvar, över mellansvenska hagmarker och norrländsk fäbodskog, till havsstrandängar på västkusten. Här

finns såväl torra hällmarker som konstant våta marker. En del av dagens naturbetesmarker har en lång kontinuitet som betesmark. Andra har som en följd av den dynamiska markanvändningen under självhushållets tid, eller förändringar i markutnyttjandet det senaste seklet, haft en tidigare historia som ängsmark och i viss mån även åkermark. Betesmarker där produktionen förbättrats genom insådd, markberedning, dikning, kalkning eller gödsling kallas för kultiverade betesmarker. Det gäller också svårbrukad åkermark som överförts till permanent betesmark.

Historia För ca 6 000 år sedan började människorna i vårt land odla och hålla husdjur. Man röjde och svedjade det skogsklädda landskapet för att ge plats åt små åkrar och betesmarker. Till en början var boskapsskötseln viktigare än åkerbruket. Klimatet var milt och djuren gick ute året om. Under järnåldern växte fastare former för markanvändningen fram som

Rikligt blommande naturbetesmark. Hågeryd, Småland. 1994. Foto: Torsten Axelsson.

Betesmark

bestod ända till 1800-talet. Marken delades upp i inägor, med åkrar, slåtterängar och småhagar för bl.a. kalvar och lamm, samt utmarker. Inägorna omgärdades av hägnad mot utmarken, där kreaturen betade. Omkring år 1850 fanns det totalt ca 2 miljoner hektar naturbetesmark förutom en omfattande areal betad skog. De flesta av dagens naturbetesmarker var tidigare slåttermarker, som överfördes till bete när utmarken blev viktigare för skogsproduktion och när man började ta vinterfoder från insådda vallar. Naturbetesmarker med tidigare slåtterhistoria har ofta ett trädskikt med ek eller andra ädla lövträd. Markfloran är ofta mycket artrik med inslag av slåttergynnade arter som t.ex. gullviva, slåttergubbe och orkidéer. Andra hagar har haft en varierande funktion som hästhage, oxhage, kalvhage eller svinhage. Dessa gårdsnära hagar kan ha en mycket lång kontinuitet av bete. Det finns också hagar som har sitt ursprung i utmark eller svedjemark. Björkhagar visar sig ofta ha ett förflutet som svedjemark. Allt eftersom befolkningen ökade expanderade jordbruket. De betes- och slåtterhävdade områdena fick allt större utbredning, samtidigt som nya marker odlades upp. Under 1800-talets agrara revolution och skiftesreformer förändrades förutsättningarna för livsmedelsproduktion kraftigt och landskapet ändrade utseende. Växelbruk, stenröjning, utdikning, järnplog, nya kulturväxter och vallodling på åkermark samt så småningom införandet av handelsgödsel innebar att åkrarnas avkastning och omfattning ständigt ökade. Betesmarkerna och ängen förlorade i betydelse och krympte i motsvarande takt. De delar av inägomarken som inte odlades upp kom dock ännu att användas tillsammans med en del av det bästa

utmarksbetet till inhägnade beteshagar. Under efterkrigstiden har arealen naturbetesmark minskat kraftigt på grund av igenväxning, skogsplantering och kultivering. Det beror på stora strukturomvandlingar i jordbruket och höjda lönsamhetskrav. Många gårdar har upphört med mjölkproduktion och den totala mängden betesdjur har minskat kraftigt allteftersom de enskilda djurens produktionsförmåga förbättrats. Idag uppskattas den totala arealen naturbetesmark till ca 300 000 hektar. Större delen finns i Syd- och Mellansveriges skogsoch mellanbygder. Den totala arealen kultiverad betesmark kan uppskattas till ca 200 000 hektar.

Betesmarkernas artrikedom Naturbetesmarker utgör många olika vegetationstyper och innehåller många olika livsmiljöer för växter och djur. De utgör de naturmiljöer i vårt land som hyser flest arter, vilket framför allt beror på att de finns på så många olika typer av mark och att de utnyttjats på många olika sätt under århundradenas gång. Här finns en mängd olika blommande örter och gräs. Åtminstone 600–700 kärlväxter kan förekomma i naturbetesmarker. Många andra växt- och djurgrupper är också rikt representerade. Artrikedomen är betydligt mer begränsad i kultiverade betesmarker. Inom fållor med kultiverad betesmark ingår dock ofta ogödslade partier med rester av en ursprunglig flora. Typiskt för växtarterna i betesmarker är att de klarar avbetning bra. När växter betas skjuter de ofta nya skott från basen, särskilt gäller det gräsen som därigenom är speciellt betesanpassade. I den kortbetade vegetationen finns det

Betesmark

gott om ljus och växterna kan därför växa tätt utan att skugga varandra. Det bildas ett tätt, lågvuxet växttäcke, en grässvål, som även fungerar som en spärr mot etablering av såväl fröogräs som buskar och träd. Den täta grässvålen är därför ur naturvårdshänseende det bästa kännetecknet på en välskött naturbetesmark. Ur kulturmiljöhänseende är också väl synliga kulturspår i betesmarken viktiga. Många växter som förekommer i en artrik naturbetesmark är anpassade till näringsfattiga förhållanden. De har god förmåga att hushålla med näringen, bl.a. genom småvuxenhet, smala och långlivade blad samt låg och jämn tillväxthastighet. Särskilt väl anpassade till näringsfattiga marker är ärtväxter som gökärt, käringtand, getväppling och olika klöverarter eftersom de kan utnyttja luftkväve. Om man gödslar en naturbetesmark kommer de småvuxna ”hushållarna” att konkurreras ut av större och snabbväxande arter, som snabbt kan tillgodogöra sig den pålagda näringen. Öppenheten och ljustillgången är betydelsefull inte bara för växtligheten, utan också för djurlivet. Insektslivet är rikt tack vare de örtrika gräsmarkerna som till stora delar är solbelysta. Fåglarna får tillgång till en lättillgänglig föda, vilket är viktigt framför allt under häckningen. Många fjärilar behöver öppna gräsytor med stor artrikedom av blomväxter. Naturbetesmarkerna liksom många av de kultiverade betesmarkerna innehåller ofta spridda buskar och träd. Anledningen till att det i betesmarker ofta finns en stor variation av buskar och träd är att man tidigare avsiktligt sparade dessa, för användning på olika sätt i djurhållning och hushåll. De gav lövfoder, bär, ollon, virke m.m. Träden och buskarna i betesmarker har betydelse

för såväl djurens födosök som för boplatser och skydd. Många lavar, mossor, svampar och insekter är beroende av träden. Gamla ädellövträd, solitärträd och hamlade träd är livsmiljöer för många hotade och sällsynta arter.

Produktionsvärden Under efterkrigstiden fram till 1980-talet har rådgivningen uppmanat lantbrukarna att öka naturbetesmarkernas avkastning genom gödsling och olika slags kultivering. Det leder visserligen till en högre bruttoskörd, men med kvävegynnade arter som älgört, hundkäx, maskros och smörblomma är det svårare att klara av balansen mellan betestillgång och betesdjur och betet förväxer lättare. Naturbetesmarkernas produktionsvärden är ofta underskattade. De ger inte samma totalmängd bete som gödslade åkermarksbeten, men med rätt skötsel brukar de ha en jämnare produktion över säsongen, ett smakligt bete, en tramptålig grässvål och en snabbare gödselnedbrytning genom en rikare markfauna. Träd, buskar och stenar (block) erbjuder dessutom skydd för sol, regn och vind.

Kulturspår Många av våra betesmarker har tidigare varit uppodlade en eller flera gånger. På dem finns därför många kulturspår av skiftande ålder. De äldsta exemplen utgörs av stensträngar, hackerör och fossila åkrar. Senare spår av odling är odlingsrösen, diken, jordvallar m.m. Det är inte ovanligt att betesmarkerna innehåller fornlämningar i form av gravar och gravfält, skärvstenshögar etc. Anledningen till att fornlämningar och andra kulturspår ofta finns just här är att de inte odlats bort, vilket däremot varit

Betesmark

fallet i åkern. Fornlämningarna vittnar om tidig kolonisation av området. Träden i betesmarken är ofta kulturpräglade, t.ex. med spår av hamling eller annat slag av tuktning. De träd och buskar som sparades på inägorna förr användes dels för lövtäkt, men även för att erhålla råmaterial till redskap, maskiner, matlagning m.m. Där man fann bra ämnen för olika redskap och dylikt i träden, hävdade och skötte man dessa så att de formades efter behovet. Väl medveten om behovet av ljus för att få en produktiv gräsmark tog man till hamling, underkvistning och röjning för att minska beskuggningen av de träd och buskar som fick vara kvar. Spår av hamling på träden kan också antyda att betesmarken tidigare varit ängsmark. Man kan även finna byggnader som vittnar om tidigare ängsbruk som ängslador och slåtterstugor. Spår av tidigare betesdrift som fägator, brunnar, utemjölkningsstall, häg-

nader och hålvägar är inte ovanliga och kan antyda att betesmarken har lång kontinuitet. Vissa byggnader som användes för arbetet på gården placerades lite vid sidan av själva gårdsområdet med tanke på brandrisken. Dessa kan finnas i betesmarken. Som exempel kan linbastur, rior, smedjor och tvättstugor nämnas. I de fall där byggnaderna av någon anledning inte står kvar finns ofta resterna av själva byggnadsgrunden.

Typer av naturbetesmarker och deras karaktärsarter Hagmarker Hagmarkerna är den största och mest mångformiga gruppen av naturbetesmarker. De finns huvudsakligen i södra och mellersta Sverige. Vilken typ av hagmark som det är frågan om, beror på var i landet den finns och vilka mark- och klimatförhållanden som råder. De hävdtraditioner som rått i regionen präglar också hagmarken. Såväl trädinslag, vegetationstyp som artsammansättning varierar kraftigt. Hagmarkerna indelas i olika typer utifrån dominerande trädslag. Björkhage I björkhagen finns även enstaka asp, rönn, sälg, gran och tall. Karakteristiskt är också inslag av spridda enbuskar. Björkhagarna ligger ofta på mager mark som t.ex. ytblockig morän.

Björkhagen är en av flera förekommande typer av trädbärande hagmark. Dessa benämns vanligen utifrån det dominerande trädslaget. Applekulla by, Småland. Foto: Mårten Aronsson.

Ekhage Ekhagarna hör samman med det sydoch mellansvenska herrgårdslandskapet. Eken var tidigare ett tecken på välfärd och status. Marktypen varierar från torr till något fuktig mark och det med-

Betesmark

för också en stor variation i vegetationstyper. Gamla fristående ekar är mycket värdefulla för bl.a. vedskalbaggar, hålbyggande fåglar och man kan också finna en rik lavflora. (Se också kapitlet Hamlade träd och solitärträd.) Blandlövhage I blandlövhagen ingår både ädellöv som alm, ask, avenbok, bok, ek, lind, lönn och mer triviala lövträd som asp, björk och al. Dagens blandlövhagar finns ofta på tidigare slåttermark vilket avspeglas i trädslagsblandningen och spår av hamlade träd. I hamlade träd blir det ofta håligheter och partier med död ved. Det utnyttjas av många vedlevande insekter, hålbyggande fåglar och fladdermöss. Hamlade träd hyser även en mycket artrik och skyddsvärd lavflora (se också kapitlet Hamlade träd och solitärträd). I blandlövhagen förekommer ofta samma arter som i andra hagar, men inslaget av mer krävande arter kan vara stort. Barrträdsbärande hagmark Barrträdsbärande hagmark domineras av barrträd, men har ofta inslag av enbuskar och enstaka lövträd. Ofta är det stora bredkroniga tallar som dominerar. De förekommer vanligen på morän- och hällmarksöar i den mellansvenska slättbygden. Liknande talldominerande beteshagar kan också förekomma på rullstensåsar och kalkhällmark. Öppen hagmark Öppen hagmark saknar så gott som helt buskar och träd. Bara några enstaka fristående exemplar kan förekomma. Naturtypen förekommer på alla typer av mark. Öppenheten är som regel ett resultat av långvarigt bete i kombination med avverkning och röjning. Bland de helt öppna hagmarkerna återfinner vi oftast torra ängsartade beten.

Strandbete Strandbeten utgjorde tidigare viktiga slåttermarker, eftersom den årliga översvämningen hade en gödslande effekt som gav förutsättningar för en hög och jämn produktion av foder. (Läs mer i kapitlet Strandbeten och strandängar.

Utmarksbete Utmarksbete upptog mycket stora arealer fram till 1800-talets slut, då skogs-

Utmarksbete på det sista väglösa fjällhemmanet. Detta var i drift fram till 1996. Skierfa vid Tjeggelvas, Lappland. Foto: Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Betesmark

produktion blev en viktig näringsgren. Endast de delar av utmarksbetet som låg närmast gårdarna och de med gynnsammast förhållanden bestod som betesmark in i sen tid. De olika typer av utmarksbete som fortfarande återstår har ofta en ganska regional eller lokal utbredning. Det kan t.ex. vara Ölands och Gotlands alvarmarker, Hallands ljunghedar, Skånes fälader, Norrlands fäbodskogar. Av den tidigare så utbredda betade skogen återstår ytterst lite idag. Alvarmarker Alvarmarker förekommer i Sverige på Öland och Gotland samt i mindre områden på Kinnekulle och Falbygden i Västergötland. Alvarmarken består av genomspruckna kalkhällar som är nakna eller överlagrade med ett tunt lager vittringsjord. Sprickorna är viktiga för vattenförsörjningen och fungerar som dräneringskanaler för nederbördsvattnet. Den öppna alvarmarken som vi känner den idag är helt och hållet en kulturprodukt. Utan bete skulle träd och buskar ta över. På alvarmarker kan man hitta många för Sverige unika växter. Växter med extrema krav på ljus, värme och frihet från konkurrens har här funnit sin plats. På själva hällen kan det bli obarmhärtigt hett och torrt. Växtligheten begränsar sig till skorplavar. Kontrasten till den stekheta hällen finns i sprickorna där det även under heta dagar är svalt och fuktigt. Ormbunksväxterna svartbräken och murruta är karaktärsarter i denna miljö. Där kalkhällen täcks av lite vittringsjord växer kuddmossor, snölav och vit fetnopp i mattliknande bestånd. Här växer också harmynta, gräslök, revfibbla och nagelört. Något ovanligare är grusbräcka, grusviva och stenkrasssing. Vid upptorkade vätar på

Ölands och Gotlands alvar kan man hitta det sällsynta gräset alvarkösa. Betydligt vanligare är grusslok. Där vittringsjorden är ännu något tjockare kan man t.ex. hitta fårsvingel, krypven, vildlin, backtimjan, solvända och fältmalört. På Öland och Gotland även bågsvingel, bergskrabba, stenmalört och för öarna unika solvände-arter. På vissa platser når källvatten upp till ytan och bildar fuktängar där man hittar älväxing, tätört, slåtterblomma, majviva, små starr-arter och många av våra orkidéer. I sprickorna blir växtligheten frodigare och där kan buskar etablera sig och skicka sina rötter djupare ner i marklagren. En- och slånbuskar är vanliga inslag, inte sällan med krypande växtsätt. På Öland och Gotlands alvarmarker hittar man också tok. Ljunghed Till skillnad från alvaren, som har en östlig utbredning, är ljunghedarna västliga. Under 1700- och 1800-talen upptogs stora utmarksområden i sydvästra Sverige av ljunghed, som var resultat av hårt betestryck och virkesuttag. Ljunghed bildas under sådana förhållanden på nederbördsrik och mager mark. Ljungen hölls ung och frodig genom återkommande bränning. Karakteristiska arter för ljungheden, förutom ljung, är ljungögontröst, ginst-arter, kattfot, slåttergubbe, stenmåra och blodrot. Vid minskat betestryck breder enbuskar ut sig. Fälad Fälad är den sydsvenska benämningen på den allmänning som användes för bete på utmarken. Den vegetation som nu förekommer har präglats av hårt bete och virkesuttag. Enbuskarna ger fäladmarken sin prägel. Vegetationstyperna

Betesmark

kan variera mycket, men ofta är det frågan om ris- eller gräshed. Arter som förekommer är blåbär, lingon, ljung, rödven, fårsvingel, röllika, gråfibbla, gökärt, kattfot och blåklocka. Österut i Skåne, där marken är kalkrik, kan torrängsvegetationen innehålla gullviva, backsippa och backtimjan samt ovanliga arter som tofsäxing och sandnejlika. Fäbodskog Fäbodvallar är en säsongsmässig bosättning utanför byarnas inägoområden, som ännu sparsamt förekommer i norra Svealand och Norrland. Till fäboden fördes djuren under sommarhalvåret för att släppas på skogsbete och mjölkas. Läs mer om fäbodvallar i nästa kapitel. Betad skog Skogen på utmarken utgjorde tidigare en mycket viktig betesresurs i hela landet. Idag förekommer betad skog i större omfattning endast på Gotland. Där används hällmarkstallskogar för hästoch fårbete. Man bör skilja på modernare skogsbete, där djuren får tillgång till skogsmark som en större eller mindre del av betesfållan, och s.k. betespräglad äldre bondeskog. Den senare typen av betesmark har ett stort kulturhistoriskt värde tillsammans med den ökade artrikedom i skogsmarken som betet gett upphov till. Betespräglad bondeskog har genom plockhuggning och bete blivit olikåldrig och skiktad. I gläntor i skogen håller betesdjuren tillbaka den naturliga igenväxningen med buskar och sly och en grässvål med gräs och örter gynnas på blåbärsrisets bekostnad. Man kan t.ex. hitta stagg, ärenpris, rödven, gökärt, smultron, ängsvädd och blodrot. En finner livsrum i gläntorna. Djurens

tramp skapar blottor där frön och sporer kan gro. De arter som lever av djurspillning kan också flytta in i skogen. En betad skog är rik på svamp. Arter som stensopp, citrongul slemskivling och vinkremla är vanligare i betespräglad skog än annan skog. Ibland är det gott om stora myrstackar. I gläntorna flyger kanske fjärilsarterna kvickgräsfjärilen och den lilla skogssmygaren omkring. Vid upphört bete växer de öppna ytorna igen ganska fort, men spår som ibland återstår är före detta solitärträd, t.ex. granar med yvig grenkappa (kjolgranar), flerstammiga björkar och sälgar, samt enbuskskelett.

Växter På frisk, naturlig gräsmark i hagarna finns oftast en mycket artrik flora dominerad av rödven. De vanligaste följeslagarna är vårbrodd, gökärt, jungfrulin, kattfot, prästkrage, sumpmåra, liten blåklocka, ängsvädd och röllika. På frisk betesmark kan man ibland även hitta låsbräken-arter, nattvioler och fältgentiana. Ibland har hagen kvar rester av slåtterängen och arter som svinrot, slåttergubbe, klasefibbla, darrgräs, sommarfibbla, vildlin och ormrot kan tillkomma. Betesmarken har då skötts på ett speciellt sätt de senaste årtiondena. För att bevara artrikedomen är det viktigt att ta reda på hävdhistorien och fortsätta med den hittillsvarande skötseln. I hagar som betats ganska extensivt och kanske visar tendenser till igenväxning tunnas den ovannämnda floran ut och det tillkommer stora mängder av skogsklöver, vitmåra, humleblomster, skogsnäva, storvuxna daggkåpor och teveronika. På torrare mark såsom mager morän, sand och hällmarkskanter dominerar

Betesmark

fårsvingel. Andra typiska arter är knippfryle, gråfibbla, vårstarr, bockrot, mandelblomma, smultron, liten blåklocka, ljung och gulmåra. På lite kalkrikare mark blir torrängen mycket artrik och arter som ängshavre, luddhavre, brudbröd, backsmörblomma, backtrav, rödkämpar och jordtistel tillkommer. På både magra och rikare torrmarker kan dessutom backtimjan, backsippa och i sydöstra Sverige solvända finnas. På hällmarker dominerar fetknoppsarter, men även mandelblomma och styvmorsviol är vanliga. I hagar med tätare trädskikt på mager mark kan blåbär, blodrot, blåsuga, ängskovall och kruståtel vara karakteristiska. I många hagmarker finns även fuktigare marker och kärr. De senare behandlas i ett separat kapitel. I övergångarna till våtare mark finns ofta hävdgynnade fuktängar. På mager mark dominerar ofta hundstarr och stagg. Andra typiska arter är ängsvädd, gökblomster, hirsstarr, jungfru Marie nycklar och krypvide. I sydvästra Sverige kan den staggdominerade marken även innehålla borsttåg och granspira. Är den fuktiga övergångsmarken kalkrikare så försvinner staggen i södra Sverige, men det tillkommer många arter som t.ex. rosettjungfrulin, slåtterblomma, ängsstarr, slankstarr, vildlin, plattsäv och många olika orkidéer. Fuktängarna kan lätt växa igen med älggräs, strätta, kärrtistel och andra högörter. I betesmarker finns ofta mindre områden där kreaturen gärna står eller vilar t.ex. under solitära träd, på backkrön och vid in- och utsläppsöppningar. Sådana områden blir kvävepåverkade med växter som brännässla, kummin, hundkäx och skräppor. Sådana mindre fläckar finns även i de finaste hagmarkerna, men förekommer dessa arter i stor mängd kan

marken vara gödslad. Gödselpåverkan indikeras också av stor mängd av smörblomma, grässtjärnblomma, ängsgröe och ogräsmaskrosor. I naturliga betesmarker kan det förekomma mindre delar som tidigare kultiverats och insåtts med vallfrö. Har man sedan inte gödslat, kan flera av den naturliga gräsmarkens växter finnas vid sidan av vallfröinkomlingar som stormåra, fältarv, kamäxing och backskärvfrö. Stora förekomster av rödsvingel, knylhavre och hundäxing visar på insådd, men kan också ha gynnats av gödsling. På gamla mossodlingar och svagt gödselpåverkade eller kultiverade, fuktiga marker kan tuvtåtel, veketåg och knapptåg dominera. På vissa platser blir djurens tramp intensivt och grässvålen övergår till rena jordblottor. Där kan man hitta ettåriga arter som t.ex. grönknavel, nagelört, trampört och vårarv. Det kan också finnas fleråriga arter som gynnas av hårt tramp under föregående växtsäsong, t.ex. trampgröe, vitgröe och groblad. Många taggiga buskar som hagtorn, rosor, slån, björnbär och en förekommer i öppna och soliga hagmarker. Betesdjuren är inte så förtjusta i att ta för sig av deras grenverk. Buskmiljöer har en stor artrikedom på insekter. Tillsammans med bären och frukterna erbjuder de ett rikt skafferi för många fågelarter. Också vi människor lockas att äta av bären. Under senhösten ersätts sommarens blomsterprakt av en färgsprakande svampflora. Vaxskivlingar, rödskivlingar, fingersvampar och små oansenliga jordtungor, alla trivs de bäst i öppna, ogödslade, men väl avbetade gräsmarker. De åtföljs av spillningssvampar som champinjoner och bläcksvampar.

Betesmark

Djur Många dagfjärilar trivs i örtrika hagmarker, t.ex. allmän pärlemorfjäril, aurorafjäril, kamgräsfjäril, luktgräsfjäril, silverfärgad blåvinge och vitfläckig guldvinge. Bland insekterna är vissa knutna till betesdjurens spillning som dyngbaggar och tordyvlar. Många andra skalbaggar är beroende av ved i olika nedbrytningsstadier. I markfaunan finns arter som lever på dött organiskt material, t.ex. rundmaskar, kvalster och hoppstjärtar. Naturbetesmarker med spridda träd och buskar lockar många fåglar. Karakteristiska är gulsparv, hämpling, törnskata, törnsångare samt hålbyggare som gröngöling, göktyta och stare. Stenskvättan är karaktärsart för torra solexponerade betesmarker med stengärdsgårdar eller rösen. Vid födosöket är den beroende av en väl avbetad grässvål när den jagar insekter springande på marken eller spanande från en upphöjd plats för att sedan kasta sig ut efter bytet.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger betesmarken höga värden: • Kulturspår som fornlämningar, byggnader, fägator, hamlade träd, fossila åkrar etc. De berättar om betesmarkens tidigare användning. • En välbetad, tät och artrik grässvål. • En artrik insekts- och fågelfauna med många hävdgynnade arter. • För regionen karakteristiska träd och buskar som är betespräglade och inte skuggar marken på ett ogynnsamt sätt. • Förekomst av solexponerade äldre solitärträd och hamlade träd. Gamla träd

är viktig växtplats för olika mossor, lavar och svampar. I gamla träd trivs olika vedlevande insekter. I hålträd finns boplatser för fåglar och fladdermöss. • Bevarad arrondering, där gränsen visar på lång kontinuitet (oavsett tidigare markanvändning). • Ingen påverkan av kultivering, gödsel- och bekämpningsmedel.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för betesmarken på gården: • Skötseln av betesmarken ska, utan kultivering eller gödsling, ge en hög och uthållig produktion. En produktiv och hållbar grässvål ska bevaras så att ett smakligt och näringsrikt bete kan produceras jämnt fördelat över säsongen. • Kulturspår i form av rösen, stenmurar, fornlämningar etc. som finns i betesmarken ska bevaras och tydliggöras. • Det ska finnas förutsättningar för en artrik och arttät flora och ett artrikt insektsliv. • Den traditionella hävdregimen ska bibehållas i så stor utsträckning som möjligt, för att hävdgynnad flora och fauna ska kunna leva kvar och för att den lokala hävdtraditionen ska levandegöras. Det kan t.ex. gälla tidigare slåtterängar där en stor del slåttergynnade arter finns kvar, eller betesmarker som legat i åkergärden och utvecklat en flora som inte klarar intensivt bete. • Ett för bygden karakteristiskt trädoch buskbestånd ska bibehållas. Hindren för att nå målsättningarna kan vara en allmän brist på betesdjur i många områden och svårigheter att få rätt slags betesdjur så att resursåtgången kan hållas låg. Betesmark som saknar

Många flugarter och andra insekter lever på och invid komockor. Foto: Torsten Axelsson.

Betesmark

högre natur- eller kulturvärden och är svårhävdad övergår till skog. Där bristen på betesdjur är ofrånkomlig är det viktigare att hålla ett mindre parti välhävdat än ett allmänt öppethållande av en större areal.

Skötsel: engångsåtgärder Röjning av träd, buskar och sly Röj igenvuxna betesmarker från träd, buskar och sly. Många av de arter som vi vill värna om i betesmarkerna är ljusberoende och överlever inte i partier med helskugga. Betesväxter som växer i skugga smakar sämre, bestockar sig sämre och bildar ingen tät grässvål. Upplösningen av grässvålen, som skuggeffekten ger upphov till, leder till

betydligt sämre avkastning och tålighet, samt till ett osmakligare bete. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls (se också kapitlet Åkerholmar). Friställ gamla ekar och andra friväxande träd genom att ta bort konkurrerande träd och buskar. Ta bort röjningsavfallet. Om möjligt kan någon enstaka gren, ändstock eller rishög lämnas kvar till fördel för bl.a. vedlevande insekter och svampar. Anpassa röjning och avverkning efter vegetationstyp och kommande tillgång på betesdjur. Ju mer omfattande röjning och ju näringsrikare mark, desto viktigare är det med ett tillräckligt antal

Restaurering av betesmark i flera etapper. Detta bör göras under några års tid och är ofta ett bra sätt för att lättare komma till rätta med slyuppslag och annan ohävdsgynnad vegetation p.g.a. den så kallade röjgödslingseffekten. Tänk på att släppa in betesdjur direkt efter det första ingreppet. Teckning: Pekka Hedin.

Betesmark

Restaurering i en etapp kräver mycket efterarbete och tillgång till en stor mängd djur som kan hålla efter sly och annan ohävdsvegetation. Denna metod är kanske främst aktuell på torr och näringsfattig mark. Teckning: Pekka Hedin.

betesdjur direkt efter det att åtgärden utförts. Ju effektivare ”slyröjare” dessa djur är och ju bättre betestryck, desto mindre arbete får man med återkommande röjningar och betesputsning. Om igenväxningen gått långt bör röjningen ske etappvis under flera år. Därigenom utnyttjas beskuggning och rotkonkurrens för att undvika uppslag av älggräs, nässlor, hundkäx och en aggressiv stubb- och rotskottsbildning. Det är viktigt att hålla efter ohävdsvegetation efter den första röjningsetappen, så den inte hinner etablera sig på platsen. Börja röjningen och avverkningen i kanterna av ljusöppna partier, där det finns hävdgynnad flora kvar, och arbeta inåt mot tätare partier. Vid den första utglesningen av träd bör man ta bort aggressiva rotskottsbildare som asp och gråal. En alternativ restaureringsmetod är att röja bort allt redan första året och sedan med hjälp av hårt bete och efterarbete hålla efter det slyuppslag som kommer på grund av ökat ljusinsläpp. Detta

kan vara en snabbare, men mer arbetsintensiv metod. Där det finns tillgång till får kan denna radikalare metod för restaurering vara aktuell. Får är goda slyröjare. Metoden kan även vara aktuell på torrare och näringsfattigare marker.

Spara enstaka träd och buskar Vid planeringen av röjningsinsatserna är det viktigt att tänka på kontinuitet och föryngring av önskade buskar och träd. Studera t.ex. äldre kartor eller foton för att ta reda på det tidigare inslaget av träd och buskar i betesmarken. Låt traditionen på platsen och hagmarkens karaktär avgöra vilka träd och buskar som ska sparas. Tänk på kontinuiteten av gamla grova träd. Gynna ädellövträd och bärande träd samt solitära, grova, gamla, döende och döda träd. Då gynnas även många arter av den lägre faunan som behöver gammal eller död ved. De enstaka träd och buskar som sparas ska vara placerade så att den totala

Betesmark

skuggverkan på gräsmarken blir så liten som möjligt. Träd som står samlat har till viss del sammanfallande skuggeffekt och därmed en mindre skuggeffekt totalt sett än träd som står utspridda. Ställ inte träden på jämna avstånd som vid en skoglig gallring.

Bekämpa ohävdsvegetation Ohävdsgynnad vegetation som brännnässlor, hundkäx och åkertistel bekämpas genom att slås innan frösättning med slitande redskap. Tänk på att djuren kan sprida t.ex. brännässlor genom att äta fröställningarna. Slå helst sådan vegetation upprepade gånger under sommaren. Ta bort avslagen vegetation vid samma tillfälle.

Bränning Bränn av hög och förvuxen gräsvegetation och täta lager av gammal gräsförna och annan obetad vegetation som står kvar från föregående betessäsong. Det ger ett tidigare och smakligare bete under kommande betessäsong. Bränning ska ske under höst eller tidig vår, då det gamla gräset är torrt. Bränn i svag vind och när det översta markskiktet är något fuktigt, annars kan elden gå på djupet ned mot mineraljorden och skada rotsystem och fröbank hos hävdberoende växtarter. Detta kan undvikas om bränningen görs på tjälad mark. Bränn inte ängsvegetation med höga naturvärden eller så sent på våren att häckande fåglar riskerar att skadas. Bränn inte heller invid träd och konstruktioner som kan skadas av elden. Betesdjuren släpps på när nytt gräs börjar spira. Det är därefter viktigt att betesmarken blir väl avbetad (se kapitlet Övergripande mål och skötselråd).

Skötsel: fortlöpande åtgärder Tid för betespåsläpp Ett bete är en ”färskvara” och kan inte sparas utan att kvalitet och utnyttjande försämras. Dåligt avbetad vegetation ger inte bara sämre ”produktionsbete”, utan skuggverkan och förnabildning ger också en successiv utarmning av flora och fauna. Släpp därför djuren tidigt på bete så de är på plats när det växer som bäst. Låt vintergrovfodret följa med ut på betet under en övergångsperiod. Tillskottsutfodring ska dock ej ske på naturbetesmark (ger en gödslingseffekt och ibland trampskador). Lämplig beteshöjd vid betessläppningen är för får och hästar 3–5 cm, för ungdjur 5–7 cm samt för mjölk- och dikor 8–10 cm. Sträva efter att ha allt väl avbetat före midsommar. De flesta växter är smakligast på ett ungt stadium när även energioch proteinhalten är hög. Det gäller även oönskade betesväxter som då också lättare hålls under kontroll. Välbetade områden erbjuder ett smakligare bete och djuren väljer medvetet att beta dessa. Områden i betesmarken som får förväxa, blir däremot ofta dåligt betade även under resten av betessäsongen. Om betesmarken har välbevarade rester av en ängsflora med arter som darrgräs, ängsstarr, ormrot, slåtterfibbla, svinrot, smörboll och Jungfru Marie nycklar, bör betessläppningen göras något senare. Med försommarbete med nötkreatur och/eller hästar är det lättare att bevara en ängsflora än med får. En tillfällig frånstängsling kan användas om det gäller en mindre del av betesmarken. En tidig betessläppning och något lägre beläggning under vår och försommar kan ge samma effekt. Det är dock viktigt att betesdriften är sådan att

Betesmark

grässvålen blir väl avbetad före betessäsongens slut.

Anpassa djurantalet Anpassa djurantalet efter betestillgången och efter betesmarkens karaktär. Antalet djur per hektar måste vara högre vår och försommar då betesproduktionen under normala förhållanden är som störst. Nedanstående tabell anger riktvärden för hur stor beläggningen bör vara under försommaren. Senare på säsongen är det viktigt att minska djurantalet eller ge djuren tillgång till mer areal, i synnerhet om det är växande djur. Riktvärdena ska ses som just riktvärden, eftersom geografiskt läge, marktyp, olika årsmån etc. påverkar beläggningsgraden. Låt den lokala hävdtraditionen styra. Ju bättre hävden är, desto bättre utvecklas grässvålen och den kommer därför att kunna producera mer. En betesmark befinner sig sålunda inte i något statiskt tillstånd, bestämt av de naturliga förutsättningarna, utan kan få en förbättrad eller försämrad produktion beroende på betningen.

Anpassa djurslaget Genom att anpassa djurslaget till betesmarkens växtlighet och karaktär kan beteseffekterna styras. Det är nämligen stora skillnader mellan olika djurslag i fråga om betesvanor, betespreferenser samt påverkan genom tramp och slitage. Det kan också vara betydande skillnader mellan olika raser och mellan olika individer inom varje ras beroende på ålder, näringsbehov samt inlärt beteende. Växternas yttre egenskaper, t.ex. att de är taggiga, ludna, skärande eller brännande, respektive om de luktar eller smakar starkt, har stor betydelse för om

de betas eller ratas av olika djurslag. Därutöver väljer djuren medvetet ut delar av betet som har en sammansättning som överensstämmer med de behov djuren har. Nötkreatur passar på såväl torra som fuktiga marker. De betar till övervägande delen gräs och örter och ägnar sig inte så mycket åt lövbete. Det är oftast bara enstaka löv eller kvistar som betas eller slits av. Deras betesteknik kännetecknas av att tungan fungerar som

Det är till god hjälp att anpassa djurslaget efter betesmarkens växter. Nöt, häst och får kan med fördel användas för att reducera de problemväxter som radats upp vid respetive djur. Teckning: Pekka Hedin.

Riktvärden för antal betesdjur per ha ogödslad mark på försommaren.

Kvigor, stutar < 1 år Kvigor, stutar > 1 år Sinkor, ca 600 kg Dikor, ca 600 kg (inkl. kalv) Tackor, ca 65 kg (inkl. 2 lamm) Varmblodshäst

Torr naturbetesmark

Frisk naturbetesmark

2 1 1 0,7 3 1,5

4 2 2 1,5 6 3

Betesmark

Sambete med olika djurslag medför att deras olika beteseffekter och betespreferenser kompletterar varandra. Resultatet blir en i alla delar väl avbetad betesmark, där betet hålls ungt och smakligt. Boxholm, Östergötland. 1995. Foto: Tore Hagman.

insamlande och i viss mån avslitande organ. För att få tag med tungan krävs en viss minsta höjd på betet, men då växterna slits av kan de bli betade mycket nära marken. Av raserna Hereford, Charolais och SRB, är de två förstnämnda de bästa lövbetarna. Highland cattle är en särskilt härdig och förnöjsam ras som betar mindre selektivt än andra nötkreatursraser. Vuxna dikor har större effekt på lövvegetationen än ungdjur. Dikalvar lär sig av sina mödrar hur man ska beta, medan spannuppfödda mjölkraskalvar inte har den förmånen. Ungnöt av mjölkras är därför i allmänhet sämre ”öppethållare”. Hästar passar bättre än nötkreatur i marker med grovt och förvuxet bete. De kan ägna längre tid åt betning och äta mer än de andra djurslagen eftersom de inte är idisslare. Hästar kan (om det inte är fråga om unghästar, digivande ston

eller hästar i hårt arbete) beta gräsvegetation som har för låg smaklighet och näringsinnehåll för att passa idisslare. Hästar kan beta mycket nära marken, eftersom de har framtänder i både överoch underkäke. Hästar är dåliga på att hålla efter sly om det inte är precis nyspirande och de ratar också relativt många växter. Uppslag av veketåg och örnbräken kan hållas tillbaka med tyngre hästar eller nötkreatur, främst genom trampet och för veketåg i viss mån också avbetningen. Får är goda lövbetare. De ger sig på slyuppslag av de flesta trädarter, dock sällan al. Taggiga och torniga buskar som slån, hallon och björnbär, som har en tendens att breda ut sig på marker som betas med bara nötkreatur och/eller hästar, kan hållas tillbaka med får. Det är inte lämpligt att ha får på fuktiga marker p.g.a. risken för parasitangrepp, s.k. leverflundra. Fåren är också finsmakare och betar mycket selektivt. De väljer ut lågväxande arter, späda gräsplantor och örter. Betesmarken kan få ett förvuxet utseende, trots att det är väl avbetat närmare marken, beroende på att fröstänglar och högt frodigt gräs undviks. Får kan i vissa fall selektivt beta av örter som inte tål upprepad avbetning, t.ex. orkidéer, och bör i sådana fall undvikas på särskilt artrika marker.

Sambetning – växelbetning Där det är svårt att nå nöjaktig hävd med bara ett djurslag, kan man pröva att sambeta eller växelbeta med ett annat. Om olika djurslag kan gå i samma betesmark samtidigt eller efter varann, kommer deras olika beteseffekter och betespreferenser att komplettera varandra. Betesmarken blir väl avbetad

Betesmark

i alla sina delar och betet hålls ungt och smakligt. Finns bara ett djurslag på gården, försök ”byta” betesmark med en annan djurägare. Elstängsel med 2–3 trådar fungerar bra till nötkreatur, hästar och får.

Stängsling För att lättare klara anpassningen kan körbara delar av betesmarken, t.ex. mer produktiva, före detta åkrar, stängas ifrån med ett tillfälligt stängsel under vår och försommar. Därigenom ökar betestrycket på övriga delar av betesmarken. De körbara ytorna skördas sedan genom slåtter antingen som ensilage eller hö. Huvudsaken är att den avslagna vegetationen tas bort efter skörd. Blir betestillgången sämre än väntat på grund av kyla eller torka kan djurens betesareal lätt utökas med den frånstängda delen. Där en fålla inte blir tillräckligt välhävdad beroende på ofrånkomlig brist på betesdjur, bör man överväga att minska fållan och prioritera de delar som har högst naturoch kulturvärde. Särskilt svårt är det att hålla näringsrika och fuktiga marker öppna med för litet antal djur. En före detta mossodling med svagt betad tuvtåtel och invandrande björksly kan man låta utvecklas till björkskog.

Undvik tramp- och gnagskador De flesta hävdgynnade arter tål en mycket hård avbetning. Söndertrampning av grässvålen är dock ett större problem, liksom att eventuella fornlämningar och kulturspår skadas. Djuren använder ibland resta stenar i t.ex. skeppssättningar för att klia sig eller söka skugga. Trampeffekterna blir störst under träd där djuren söker skugga och på frekvent

använda stigar, t.ex. längs stängsel. Riskerna för trampskador är störst med hästar och tyngre nötkreatur under höst och vår när marken är vattendränkt. Undvik trampskador genom att inte ha tunga djur på bete året om i naturbetesmarker med begränsade arealer. Att hägna in fornlämningar och kulturspår är ingen optimal lösning, eftersom det då inte blir betat kring dem. Styr istället bort tramp och avbetning från känsliga områden genom strategisk placering av grindhål, vattenanordningar, mineralfoderkrubbor eller saltstenar. Undvik slitage och trampskador under höst och vår, genom ett ge djuren tillräckligt stor areal att uppehålla sig på. Hästar kan orsaka stora skador på buskar och lövträd genom systematiskt barkgnag. Det är särskilt vanligt med gnagskador på ekar. Risken för barkgnag är störst under vår och försommar under savstigningen då barken sitter lite lösare. Undvik hästar under vår och försommar i betesmarker med t.ex. ädellövträd som riskerar att få gnagskador. Det gäller emellertid inte alla hästraser eller individer. Genom att lägga upp hinder vid trädets fot, t.ex. stora stenar eller nedfallna grenar eller helt enkelt genom att stängsla in stammar kan de skyddas mot barkgnag.

Tillskottsutfodring Undvik skador av tillskottsutfodring. Om djuren uppehåller sig mycket vid utfodringsplatsen kommer foderrester och gödsel att gynna kväveälskande och konkurrensstarka växter. Liknande effekter kan erhållas om man stängslar in en mindre naturbetesmark tillsammans med en större areal kultiverad betesmark eller vall. Används naturbetesmarken ofta för skugga och vila, kan gödselanhopningar ge negativa effekter

Betesmark

på floran. Om djuren går ute under vinterhalvåret med stödutfodring är det viktigt att utfodringen sker på en plats där värdefull vegetation inte skadas. Det kan t.ex. vara på en vall eller en kultiverad betesmark.

känslig flora får inte göras med maskiner som sliter av växterna. Kraftiga tuvor av tuvtåtel kan bearbetas med en kraftig slaghack eller rotorslåttermaskin. Observera dock att allt puts som kan täcka, kväva och/eller medföra stora växtnäringstillskott måste bortföras.

Avmaskningsmedel

Årlig röjning

Avmaskningsmedel innehållande avermectin bör inte användas på djur som går i naturbetesmarker. Det är inte bara parasiter som slås ut, utan även den dynglevande insektsfaunan. Utan dynglevande insekter kan inte nedbrytningen av gödselhögarna ske effektivt. Den dynglevande insektsfaunan på torra och sandiga betesmarker är särskilt utsatt.

Röjning av buskar, ris och växter som betesdjuren ratat ska göras årligen efter betesperioden. Detta skedde även traditionellt. I nordöstra Småland till exempel, kallades denna röjning för att man ”riskade”. Med gott underhåll av betesmarken undviks restaurering som är kostnadskrävande och tidsödande. Även om betesmarkens grässvål är väl avbetad finns ofta sly kvar vid kulturspår och landskapselement, där inte djuren kommit åt att beta. Vegetationens rötter kan växa in i konstruktioner och skada dessa. Röj därför särskilt noga vid landskapselementen.

Putsning Förvuxen och tuvig betesmark kan, om bärigheten tillåter, putsas en eller flera gånger under pågående betessäsong. Stora mängder puts måste samlas upp för att inte tillföra näring eller kväva den önskvärda vegetationen. Ta alltid hänsyn till en eventuell förekomst av markhäckande fåglar. Teckning: Pekka Hedin.

Områden som förvuxit genom utebliven eller för svag betning bör, om de är körbara, förbättras genom putsning under pågående betessäsong. Ju tidigare det görs desto bättre. På strandbeten måste dock hänsyn tas till markhäckande fåglar (se kapitlet Strandbeten och strandängar). Putsning av områden med

Underhåll av kulturspår och landskapselement Kulturspår och landskapselement som finns i betesmarken behöver regelbundet underhåll. Hägnader behöver en årlig översyn där nedfallna stenar plockas upp, gärdsgårdsstörar byts ut etc. Byggnader som t.ex. ängslador, ska röjas från buskar och sly. Kanske behövs snabbt ett nytt tak för att rädda byggnaden. Hamlade träd bör hamlas igen.

Skador Naturbetesmarken, dess växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Minskat eller upphört bete. För svagt bete och/eller ringa kompletterande röjningsinsatser leder till ett succes-

Betesmark

sivt ökat antal träd och buskar. Den hävdgynnade floran och faunan utarmas främst genom skuggverkan och förnabildning. Grässvålen luckras upp genom en kraftig ansamling av förna, vilket i sin tur medför att buskar och träd lättare kan etablera sig. Ju näringsrikare marken är desto fortare går igenväxningen. • Gödsel-, kalk- och bekämpningsmedel. Högväxande och näringskrävande arter gynnas på de konkurrenssvaga växternas bekostnad. Gödsling med fosfor påverkar särskilt svampfloran negativt. Kalk höjer pH-värdet i marken, vilket frigör näringsämnen. Bekämpningsmedel slår ut vissa växter och djur. Gödsling är inte tillåtet på betesmark, som inte gödslats tidigare, enligt lagen om skötsel av jordbruksmark. • Tillskottsutfodring. Det ger en indirekt näringstillförsel till marken, vilket missgynnar den konkurrenssvaga floran. • Användning av avmaskningsmedel som innehåller avermectin. Det slår ut den dynglevande insektsfaunan. • Alltför kraftigt tramp och gnag på vissa känsliga ställen i naturbetesmarken. Se speciellt upp med trampskador på fornlämningar. • Kulturspår skadas om träd och buskar växer in i konstruktionerna och om underhåll uteblir.

Uppföljning Ett väl fungerande betesutnyttjande och en riktig kompletterande skötsel kan avläsas genom: • Kulturspår som är väl synliga i betesmarken. • Ökad solexponering av markfloran. • Betespräglade buskar och träd. • En tät grässvål. • Ökad andel lågvuxen vegetation av

Kattfot är en betesmarksart som indikerar ogödslade förhållanden samt en god beteshävd. Den har svårt att klara konkurrens från högväxande arter och gynnas därför av ett hårt betestryck. Foto: Sune Jonsson. Mer att läsa Andersson, L. m.fl. 1993. Betespräglad äldre bondeskog – från naturvårdssynpunkt. Biologi och inventeringsmetodik. Rapport 7. Skogsstyrelsen, Jönköping. Arnborg, G., Carlsson, Å. & Hagman, T. 1986. Mulens marker. Förlag HG Arnborg.

gräs och örter. • Artrikare örtvegetation och ett ökat antal indikatorarter.

Indikatorarter Följande kärlväxter indikerar en god beteshävd: Hela landet: Kattfot, backnejlika, liten blåklocka, gråfibbla, låsbräken-arter, ögontröst-arter, ljung, ormrot, stagg. Södra Sverige: Backsippa, backtimjan, knippfryle, slåttergubbe, granspira (västra Sverige), solvända (östra Sverige. Norra Sverige: Pillerstarr, svartfryle, fjälltimotej, fjällvedel, fjällskära, njurdaggkåpa, dvärglummer. Svampar som gula och röda vaxskivlingar, vissa jordtungor och fingersvampar indikerar en god beteshävd. Fåglar som gulsparv, hämpling, stare, gröngöling och göktyta indikerar en god variation av öppen betesmark och spridda träd och buskar.

Ekstam, U. & Forshed, N. 1996. Äldre fodermarker. Naturvårdsverket, Stockholm. Ekstam, U. & Forshed, N. 1992. Om hävden upphör. Kärlväxter som indikatorarter i ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket, Solna. Elofsson, A. & Wallin, B. 1930. De svenska betesmarkernas avkastning. Meddelande från Kungl. Lantbruksakademiens Lantbruksavd., nr 3. Johansson, O. & Hedin, P.ds 1991. Restaurering av ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket, Solna. Kellgren, A.G. 1912. Beteskultur å naturliga och konstgjorda ängar. Kort framställning af en viktig jordbruksfråga för dagen. Helsingborg. Matzon, C. 1996. Naturvård med betesdjur. Nöt och får. Jordbruksverket, Jönköping. Pehrson, I. 1992. Bete och betesdjur. Jordbruksverket, Jönköping. Pehrson, I. 1994. Naturbetesmarker. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping.

Fäbodvall

Johanskölens fäbod. Klövsjö, Jämtland. 1966. Foto: Sune Jonsson.

En fäbod är en säsongsmässig bosättning utanför byarnas inägoområden. Dit fördes djuren på sommarhalvåret för att släppas på skogsbete och mjölkas. Vid en fäbod fanns åtminstone betesmarker i skogen för mjölkdjur, får och hästar, övernattningsstuga för den som skötte djuren och ett fähus för mjölkning och kylmöjligheter för mjölken. Vid vissa fäbodar fanns dessutom slåttermarker och åkrar. De fäbodar som enbart hade betesdrift och mjölkning brukar kallas för halvfäbodar. De som dessutom hade slåttermarker och åkrar brukar kallas för helfäbodar. På halvfäbodarna (till skillnad från helfäbodarna) förädlades mjölken oftast inte på plats, utan togs hem till gården. I viss omfattning förekom även fäbodar med slåtter som huvudinriktning s.k. slåttersätrar eller gräsfäbodar.

Det finns en mängd olika lokala benämningar på fäbodar och på det sätt som de drivs. Därför är det svårt att ge en enhetlig nomenklatur. Fäbodar placerades vid olika resursplatser, från höjdlägen djupt inne i skogen, till myrar, sjöar eller havsstränder. Det viktigaste var att det fanns vatten i närheten. Vid de fäbodar som anlades långt från byn var tillgången på slåtteroch odlingsmark avgörande. Mestadels låg och ligger än i dag fäbodarna i skogen utanför huvudbygden, de äldsta ofta inom en mil från hemgården. De yngre fäbodarna ligger utanför detta område, närmare sockengränsen där fäbodskogarna möts. Hemfäbodar ligger däremot nära bygden. Om de finns kvar mitt bland gårdarna i byn, beror detta oftast på att fäboden till viss del blivit fast bosättning.

Fäbodvall

Fäboddriften har idag sitt huvudsakliga utbredningsområde i norra Svealand och södra Norrland. Den var mycket omfattande ända fram till 1800talets slut. Fäboddriften utgjorde stommen i utnyttjandet av de vida skogsmarkerna i norr. När fäboddriften var som mest omfattande utvecklades ett herdelandskap som är svårt att föreställa sig idag. Fäbodvallarna är viktiga att bevara eftersom de så tydligt berättar om det äldre utnyttjandet av skogslandskapet. Fäbodvallar är helhetsmiljöer, med gamla byggnader, fodermarker och på vissa håll ännu levande traditioner vad gäller mat och kultur.

Historia Fäbodar har funnits länge. I Färila i norra Hälsingland, finns belägg för en fäbod som skulle ha funnits redan under

slutet av 1100-talet. I olika äldre källor från 1600-talet nämns runt 600 olika fäbodar i Hälsingland, varav flera fortfarande finns kvar. Fäboden var ett komplement till gården i hembyn. Varje gård hade ett eller flera fäbodställen. Ofta hade man en långfäbod och en hemfäbod. Hemfäbodarna låg ungefär inom en mil från gården och var vanliga framför allt i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och nedre Härjedalen. I norra Hälsingland kallas hemfäboden för bodland, i Dalarna för åkerfäbod. Bodlandsgården och åkerfäboden var ”extragårdar”, som användes under vår och höst. Där vistades periodvis hela hushållet. Hit hörde åkrar och ängar och antalet byggnader var nästan lika stort som på den egentliga gården i hembyn. Det var inte ovanligt att bodlandsgården omvandlades till en vanlig gård vid arvsskiften. Till lång-

Fäbodlivet var nog inte alltid så idylliskt som det ibland kan verka. Svåra boendeförhållanden och hårt arbete hörde säkert till vardagen. Nyskogen i Hälsingland för hundra år sedan. Foto: Hälsinglands Museum.

Fäbodvall

fäboden, som kunde ligga många mil hemifrån, flyttade djuren och fäbodjäntorna efter några veckor på hemfäboden, för att stanna där resten av sommaren. På vissa håll, t.ex. i Ovanåker i Hälsingland, kallas långfäbodarna för höstbodar. Dit flyttade man först i slutet av augusti, för att stanna ända fram till senhösten. I Jämtland och Härjedalen förekom fjällfäbodar. De brukades av bönder som saknade utrymme för fäboddrift inom egna skogar. I Gästrikland har flera fäbodar tillkommit efter laga skifte. De har ofta placerats intill en större myr, där höskördarna så småningom har ökats genom utdikning. Längs Dalälven fanns en särskild form av fäbodar, vid vilken man drog nytta av de stora, årligen översvämmade älvängarna. Särskilt söder om älven kunde dessa ha en enkel utformning, eftersom de endast nyttjades för bete några veckor under tidig höst. På fäbodvallar med stora marker spreds fäbodens gödsel på åkern och även på slåttermark. Efter höskörden kunde slåttermarken användas till efterbete. På så vis fick den, genom kreaturens spillning, en lättillgänglig gödning. Många fäbodar med odlingsmark utvecklades till bofasta gårdar eller byar. Det hände också att kolartorp eller finnbebyggelse etablerade sig vid fäboden. På fäbodvallar som enbart användes för betesdrift låg vallens byggnader samlade och var helt omgivna av skog. Öppen odlingsmark och hägnader saknades. Ett enkelt staket vid stugans dörr kunde vara det enda skyddet mot de betande djuren. Gödseln från fähusen på vallen kördes till hemgårdens åkrar. Fäboddriften var som mest utbredd under 1800-talets andra hälft, men gick starkt tillbaka redan vid sekelskiftet

1900. Under slutet av 1800-talet höjdes avkastningen från betes- och hövallarna vid hemgården genom vallodling, konstgödning, bättre redskap m.m. Då minskade behovet av betesmarker och slåttervallar vid fäbodarna. Även mejerirörelsen medverkade till att fäbodarna blev överflödiga. Tiden för betesgången vid fäboden blev kortare. Man slutade valla mjölkdjuren, som i stället fick gå fritt i skogen. I början av 1900-talet förbjöds skogsbete, vilket ledde till att det så småningom upphörde. Även slåttern upphörde, först myrslåttern, sedan även den på fäbodvallen. På odlingsmarkerna planterades barrträd. Endast ett fåtal fäbodar blev kvar i drift.

Byggnadsbeståndet Fäbodarnas byggnader var alla utformade efter en bestämd funktion, vilken hörde samman med driftsformen och markanvändningen. Byggnadernas sammansättning varierade därför efter vilken huvudsaklig inriktning fäboden hade. Byggnader som speglar fäbodvallens tidigare användning är viktiga att bevara. Varje fäbodvall hade en bostuga för övernattning och ett fähus, där djuren kunde mjölkas och stallas över natten. På en halvfäbod, där mjölken forslades hem till gården eller mejeriet, behövdes inte heller fler byggnader än så, för att fäboden skulle fylla sin funktion. Bostugan uppvisade många varianter, men ett gemensamt drag var att de nästan alltid uppfördes i endast en våning. En-, två- och tredelade bostugor förekom. Den enrummiga bostugan, med gavelingång, räknas som den äldsta typen av stuga. Den tvådelade bostugan upptogs till största delen av stuga med spismur. Ingången var antingen via en förstuga eller direkt in i stugan. Ibland

Fäbodvall

utgjordes ena hälften av stugan av en bod eller mjölkbod. Ursprungligen har stugorna vid fäbodar varit grå och knuttimrade. Något som fortfarande gäller vid de fäbodar som ligger långt ut i skogen. På de fäbodar som utnyttjats för odling i sen tid har många bostugor klätts med panel och rödfärgats. Därför förekommer idag många varianter av den yttre utformningen av bostugorna. Fähuset kunde också variera i utformning. Den vanligaste typen av fähus var uppfört i en våning, utan höskulle och med gavelingång. Korna stod uppbundna längs ytterväggarna. I Gästrikland förekom en sen form av fähus, på de fäbodar som var placerade intill stora myrar, som genom utdikning förvandlats till hövallar. Här var det timrade fähuset endast en liten del av ett stort och högt uthus av brädor, med stora utrymmen för höskörden. Getter och får kunde inrymmas i särskilda småfähus. Vid fähusets kortända låg ofta dasset, i närheten av dyngstaden. Om mjölken skulle beredas till ost, mese eller långmjölk, krävdes ett svalt utrymme där mjölkprodukterna kunde förvaras till dess att de hämtades hem till gården. Mjölkboden var nästan alltid en källarbod, dvs. en källare med en gluggförsedd bod ovanpå. Den kunde också vara ett utrymme inne i själva bostugan med golvet nedsänkt under marknivå, för att rummet skulle bli svalare. En liten fönsterglugg bakom förstugan brukar skvallra om att det här fanns en mjölkbod – glasade fönster var otänkbart i ett utrymme som skulle hållas svalt. På halvfäbodarna kunde det räcka med en kallkälla för att hålla mjölken sval, till dess att den hämtades. Mjölken kunde beredas i bostugan, vid den öppna spisen. Men det var opraktiskt, särskilt för långkok av mes-

smör. Därför hade man ofta en eldstad utomhus. Den kunde vara utformad som en enkel öppen härd, en kokstad eller ”pys”, men också som ett kokhus eller kokskjul. Här värmdes också vatten till korna och till disken. Kokhusen var enkelt byggda och idag finns få bevarade. Vid fäbodar med slåttermarker fanns hölador. Ibland också särskilda lövlador, för att torka lövkärvar till smådjurens vinterfoder. I vissa lador kombinerades dessa båda funktioner, genom att man vid behov kunde sticka in tvärgående slanor i hål i timmerväggen, ibland i flera våningar över varandra, för torkning av löv eller hö. Logar och härbren fanns bara vid fäbodar med åkermark. Där stannade

Idag förekommer många varianter av fäbodstugornas yttre utformning. Ursprungligen var de grå och knuttimrade. Djupdalsvallens fäbod vid Mittåkläppen, Härjedalen. Foto: Björn Röhsman/N.

Fäbodvall

Att koka messmör är tidsödande och kräver ständig passning. Råbergsvallen, Hälsingland. 1996. Foto: Kelvin Ekeland.

man långt in på hösten för att tröska säden. Stall var en sen företeelse på fäbodvallarna. De hörde mestadels till en period i slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet, då fäbodarna under vintrarna användes som övernattningsbostäder av timmerkörare och skogsarbetare. Det var ofta fähusen som byggdes om och isolerades till vinterstall.

Fäbodarnas marker På kartor från 1600-talet kan man se att den inhägnade marken vid fäbodarna enbart bestod av ängsmark, som mestadels betecknades som hårdvall. Även starr- och mossvallsäng samt myrar karterades vid någon enstaka fäbod. Troligen användes svedjor för att öka arealen foder- och betesmarker. Efter svedjan blev betet ymnigt och förutsättningarna för lövtäkt goda.

På 1700-talets kartor kan man se att äng fortfarande är det viktigaste markslaget, men på vissa fäbodar i Hälsingland finns nu också svaljord, dvs. slåttermark som plöjs och gödslas vart 6–10 år. Öppen åkermark, i vanlig bemärkelse, är ännu ovanlig. Först från mitten av 1800-talet, började öppen åker förekomma vid fäbodarna. Den ökande befolkningen vid denna tid medförde ett behov av ökade åkerarealer och många fäbodar låg då bra till för uppodling. Skogen runt fäbodvallen gav bete. Det var framför allt i skogsbrynen, på gräsmyrar eller i myrkanter som djuren betade, inte mitt inne i skogen. Skogen var uppdelad i betesområden, gässlor, dit djuren vallades och fick beta i en viss turordning. I skogen togs också lövkärvar till smådjuren. Bark, mossa och annat hämtades till kokhus och stuga, stängselvirke till fastbandhagar (trägärdsgårdar). Mossa och granrishack

Fäbodvall

samlades in för att strö ut i fjösen (fähusen). Bland utmarksägorna fanns också ”rönningar”. Det var röjda å- och bäckstränder, som slogs under augusti månad. I skogen fanns mycket upptrampade stigar och vägar. Över myrarna fanns utlagda spänger eller kavelbroar att gå på. Inom fäbodvallens område fanns också mindre inhägnade kalvhagar, där kalvar eller sjuka djur kunde beta. Där kunde man också ta hö, som man utfodrade djuren med under den tid då de annars besvärades av broms i skogen. Små täppor med nytto- och prydnadsväxter fanns intill stugan. Oftast var det samma växter som vid hemgården; rabarber, brandgul lilja, stormhatt, såpnejlika, libbsticka och gräslök. Under senare tid tillkom potatisland.

hirsstarr, liksom slåtterblomma och ängsfryle. Längs bäckar kan man finna smörboll, kvanne och stormhatt. På sötvattenstränder vid t.ex. vallbäcken, eller älven finns mer högväxta starrarter. Strandranunkel och ävjepilört gynnas av kreaturens tramp i vattenlinjen. Nu har ofta igenväxningsvegetation som älggräs, vass, vide och sälg tagit över stränderna. På tidigare slagna eller betade kärr och myrar dominerar starrarter. I den betade skogen kan prästkrage, kattfot och blåklocka växa i gläntor. Enen får livsrum i de öppna ytorna. På fäboden kan finnas gamla vårdträd, t.ex. rönn, sälg, tall eller gran. Omålade byggnader kan vara bra substrat för bl.a. knappnålslavar.

Djur

Karaktärsarter I närheten av fäbodarna har det tidigare funnits många naturtyper, som har utvecklats och gynnats av bl.a. bete eller slåtter. Fäboden kan på detta sätt utgöra en ”oas” i skogslandskapet.

Växter På tidigare ängsmark som fortfarande hackslås eller hålls öppen på annat sätt eller på gammal permanent betesmark är stagg karaktärsarten framför andra. Andra vanliga arter är lingon, blåbär, nickstarr, fårsvingel, fjälltimotej, rödven, vårbrodd, ängsfryle, ormrot, blåsuga och backnejlika. På platser med lång obruten hävd och ingen gödsling kan det finnas låsbräken, fältgentiana och rödkämpar, den senare dock kalkgynnad. Där det är något fuktigare, t.ex. i vattenhållande svackor, finns lägre starrarter som hundstarr och

Många fågelarter, som buskskvätta, nordlig gulärla, mesar och sångare, koncentreras i lövzonen som ofta omger fäboden. Pärluggla, hornuggla och jorduggla kan jaga i de öppna markerna. I fäbodmiljön kan man ibland hitta den sällsynta buskmusen. Blombesökande insekter attraheras av gräsmarksfloran. När ängsväxterna blommar finns det gott om humlor i markerna. Fäbodvallar har stor betydelse för att ängslevande fjärilsarter ska kunna finnas i skogslandskapet. Kattostvisslare, stor ängssmygare, pärlgräsfjäril, blåvingar, bastardsvärmare och ett flertal pärlemorfjärilar kan fladdra omkring på fäboden. För fjärilarna är det viktigt med blommande marker på sommaren, men de flesta arter behöver skyddade lägen i bryn och liknande för övervintring. I gläntor i skogen lever kvickgräsfjärilen och den lilla skogssmygaren.

Fäbodvall

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper på fäbodvallen ger höga värden: • Levande fäboddrift med skogsbete och mjölkdjur, där såväl mark som byggnader används på ett traditionellt sätt. • Flera olika byggnadstyper finns kvar och byggnaderna är ursprungliga till sitt utseende. • Fri sikt och öppna ytor mellan byggnaderna. Även om fäboden inte längre drivs traditionellt, ger öppenheten och de fria ytorna kring husen en mer ursprunglig karaktär åt fäbodvallen. • Pågående hävd av betesmarker och ängsmarker. Det ger goda förutsättningar för en hävdberoende fauna och flora. • Tät och artrik grässvål. Här finns också goda förutsättningar för ett rikt insektsliv. • Kulturspår med anknytning till fäboddriften som hägnader, grindar, odlingsrösen, stenmurar, diken, dämmen, vattenkällor etc. • Bogranar, vårdträd och lövtäktsträd.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för skötseln av fäbodvallen: • Fäbodvallen ska hållas öppen genom slåtter eller bete och fri sikt ska finnas mellan byggnaderna. • Byggnaderna på fäbodvallen ska bevaras i ursprungligt skick. Inte heller marken får förvanskas genom t.ex. utplaning eller anläggande av gräsmatta. • Prydnadsväxter som är främmande i fäbodmiljön måste undvikas. • Kulturspår med anknytning till fäboddriften, som hägnader, grindar, stenmurar och odlingsrösen, ska bevaras och synliggöras.

Skötsel På något hundratal fäbodar, framför allt i Dalarna, bedrivs fortfarande traditionell fäbodskötsel. På de allra flesta har dock driften helt upphört. Byggnaderna har i vissa fall övergått till att vara fritidsstugor, medan andra har förfallit. På få platser är det realistiskt att tänka sig någon återgång till fäboddrift i traditionell bemärkelse med skogsbete, mjölkning etc. Kan man lyckas med att restaurera och hålla någon del av den tidigare slåtter- och betesmarken öppen, får man vara ganska nöjd. Detsamma gäller för möjligheten att behålla fri sikt kring husen och byggnadsbeståndet i gott skick. Finns resurser till att göra ännu mer är det förstås bra.

Byggnadsvård Underhåll av byggnader kan kännas betungande för ägaren om de inte längre har någon praktisk användning. Man kommer emellertid långt med underhållet bara genom att hålla byggnaderna fria från påträngande växtlighet och genom att sköta om taken. Fäbodstugorna är oftast omålade, och bör då förbli det. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet målades stugorna på en del vallar. Använd traditionell faluröd slamfärg på dessa hus, inga lasyr- eller plastbaserade färger. Om fäbodvallen ska användas till modernt fritidsboende finns risk för att fäbodens karaktär helt förändras. De kulturhistoriska värdena kan bevaras om funktionsändringen sker med viss anpassning. Eventuell isolering av stugorna bör göras från insidan, men är oftast överflödig om fäboden bara ska användas på sommaren. Man bör undvika tillbyggnader som t.ex. verandor och takkupor.

Fäbodvall

Gör inte om fähus och bodar till bostugor. Då är det bättre att bygga nya kompletterande byggnader. Nya byggnader bör placeras i anslutning till, men inte på gamla vallen. Nybyggen är inte lämpliga inom vallens tidigare öppna delar, inte ens på gamla grunder (de kan vara fornlämningar). Även nya hus bör utformas med hänsyn till gammal byggnadstradition på platsen, med traditionella material och metoder. Länsmuseet kan ge råd om byggnadsvård. Fler råd om byggnadsvård finns i kapitlet Bebyggelse.

Betning Finns det tillgång till betesdjur på fäbodvallen är bete troligtvis det mest rationella sättet att hålla markerna öppna kring husen. Traditionellt gick djuren på skogen, men idag gör de ofta bättre nytta på själva vallen. Tänk igenom hur mycket de tillgängliga djuren klarar att beta. Det är bättre att vårda

små ytor intensivt, än att hålla ett lågt betestryck på stora ytor. Låt djuren om möjligt beta på de platser på vallen där det finns kulturspår av olika slag; stenmurar, odlingsrösen m.m. så kan de synliggöras utan alltför stora röjningsinsatser. Om den öppna marken fortfarande brukas, kan man låta djuren gå på skogen. Man måste dock vara överens med markägare och grannar om skogsbete eller ha något slags servitut för detta. Man kan inte enbart hänvisa till den s.k. sedvanerätten. Det kan också vara problem med björn och andra rovdjur vid skogsbete. Om djurantalet inte är så stort, kan ett sätt vara att hägna in ett skogsområde. För fler råd om betning se kapitlet Betesmark.

Slåtter Om inte betesdjur finns att tillgå kan man tvingas sätta ambitionsnivån lägre.

Fäbod med rödkullor och fjällkor. Skräddar-Djurberga, Dalarna. 1996. Foto: Tore Hagman/N.

Fäbodvall

Mer att läsa Bryng, J.A. m.fl. 1968. Jordbruk och fäbodväsen. Jämten. Heimbygdas förlag. Djerf, Englund, Norin. 1992–93. Rapportserie i 8 delar över fäbodvallar i norra Hälsingland. Hälsinglands museum. Ekeland, K. & Gustafson, G. 1997. Fäbodskog och fäbodbruk. Jordbruksverket, Jönköping. Frödin, J. 1930 och 1931. Svenska fäbodar I–II. Svenska kulturbilder. Skogslunds Bokförlag. Gustafsson, G. 1993. Bostugetyper i Gästrikefäbodarna. Kompendium. Hälsinglands Museum. Jonsson, I. 1965. Fäbodbebyggelsen i Hälsingland. Hälsingerunor. Gästrike–Hälsing hembygdsförbund. Levander, L. 1943. Övre Dalarnas bondekultur I. Självhushåll. Kungl. Gust. Ad. Akademien, Stockholm. Lidman, H. 1963. Fäbodar. LTs förlag, Stockholm. Lidman, H. 1965. Fäbodminnen. LTs förlag, Stockholm.

Att slå ytorna närmast husen och röja bort sly är det som kräver minst arbete. Har man högre ambitioner kan man kanske dessutom slå ytor som t.ex. en slåttermyr i anslutning till vallen eller en gammal odlingsyta. Att ordna en lieslåtterdag då flera delägare hjälps åt kan vara ett trevligt och effektivt sätt att få slåttern utförd. Slåtter bör ske från mitten till slutet av juli i de södra fäbodområdena och från mitten av augusti i de norra. Läs mer om slåtter i kapitlet Ängar.

Hägnader Hägnaderna på vallen är oftast gärdsgårdar av trä, fastbandhagar och snéhagar. Närmast stugan förekommer även enkla staket av stolpar, med två eller tre liggande slanor emellan. Se över hägnader och laga med jämna mellanrum. Om hägnader ska rekonstrueras, bör de ha samma sträckning som tidigare. Då blir det tydligare hur markanvändningen tidigare var organiserad. Gamla fotografier, kartor eller muntliga uppgifter kan ge upplysningar om var hägnaderna tidigare funnits och hur de sett ut. Gör fastbandhagarna gettäta.

Ljung, T. 1995. Natur- och kulturvärden i Dalarnas odlingsbygd. Länsstyrelsen i Dalarna. Renström, A. 1995. Inventering av fäbodvallar i Ljusdals kommun, del I–V. Ljusdals kommun. Rosander, G. 1977. Nordiskt fäbodväsen. Nordiska museet. Åkerblom, D. 1951. Fäbodmarker i Hälsingland. Natur i Hälsingland och Härjedalen. Svensk Natur. Åkerblom, D. 1971. Fäbodvallarnas blomsterspråk. Hälsingerunor. Gästrike–Hälsing hembygdsförening.

Underhåll av andra kulturspår Om de gamla fäbodstigarna inte används och hålls öppna kan man åtminstone röja rent från sly och barrplantor. Andra spår av fäboddriften som källor, diken och odlingsrösen görs synliga genom att röjas från sly och buskar. Förnya beståndet av vårdträd och lövtäktsträd. Sköt dem traditionellt genom hamling och tuktning.

Skyltning Om fäboddriften har upphört helt och förfallet av mark och byggnader gått så långt att det inte går att restaurera fäboden med en rimlig arbetsinsats, kan man åtminstone låta fäbodens minne leva kvar. Det kan man bl.a. göra genom att sätta upp en skylt på platsen för fäboden. Gamla berättelser, foton, kartor etc. kan utgöra underlag för en sådan skylt.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Ökad sikt mellan husen på fäbodvallen. • En tät grässvål med få eller inga rator och kvarstående vegetation. • Minskad vegetation nära husen. • Artrikare örtvegetation och ökat antal indikatorarter.

Indikatorarter Stagg är ett gräs som indikerar ogödslade förhållanden (kvävefattig växtplats). Den växer på sura och magra marker och kan finnas på allt från torra till fuktiga växtplatser. Historiskt har den haft sin tyngdpunkt i ängar och anses ofta vara mer slåttergynnad än betesgynnad. Foto: Klas-Rune Johansson/N.

Följande hävdgynnade lågvuxna arter indikerar en god hävd av vallen: stagg, ormrot, låsbräken och fältgentiana.

Ängar

Ängar En äng är en i allmänhet ogödslad, naturlig slåttermark som inte har kultiverats eller såtts in med främmande arter. Undantag finns såsom fäbodarnas så kallade flottäng, där sipprande gödselvatten fick höja ängsproduktionen. På ängen produceras vinterfoder till kreaturen, i form av hö och löv. Det var även vanligt att djuren fick beta i ängen under hösten. I ängen finner man ofta ett stort antal blommande örter och många slags lövträd och buskar. Den variationsrika växtligheten kan i sin tur ge föda åt en rik insektsfauna och utgöra en viktig livsmiljö åt fåglar. Ängen är också ett stycke levande kulturhistoria, i synnerhet om gamla brukningsmetoder tillämpas. Ängar kan se ut på många sätt och variationen är betingad av klimat, jordmån, vattentillgång och framför allt skötseltraditioner. Den stora artrikedomen bland ängens växter beror på att slåtterhävden gynnar

många konkurrenssvaga arter snarare än några få starkväxande. Få arter är egentligen direkt beroende av slåtter, men många klarar av den störning som slåtter innebär. Bristen på näringsämnen och då särskilt kväve, skapar en speciell miljö där ingen art kan växa ohämmat och tränga ut alla andra. Växterna bildar alltså inga enartsbestånd utan det finns många arter på en liten yta, arttätheten är hög. I gamla välskötta ängar kan man finna upp till 40–50 arter per kvadratmeter. På de flesta marker bildas härigenom en mycket tät grässvål som ger gott skydd mot bl.a. erosion och etablering av frösådda vedväxter. Det främsta hotet mot ängsmarkerna är idag nedlagd hävd. Övergivna ängar växer snabbt igen, speciellt om marken är fuktig. I det första igenväxningsstadiet dominerar lövsly, men slyet ersätts så småningom av gran eller av lövblandskog. En del av ängens flora och fauna finner tillfälliga överlevnadsplatser i

Ängen – ett stycke levande kulturhistoria. Habo, Västergötland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

Ängar

åkerkanter och betesmarker, men i längden är dessa arters överlevnad inte säkrad. Kornknarr är ett exempel på en art som har svårt att klara sig i alternativa miljöer. Den försöker ruva och föda upp ungar i kultiverade vallar, men dessa slås redan i juni och därför dödas årligen många ruvande honor och nykläckta ungar vid den tidiga slåttern. Ängsmark, liksom en hel del annan ogödslad gräsmark, drabbas också av gödslings- och försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar.

Historia Vid tiden för Kristi födelse började folk i större utsträckning än tidigare att etablera fasta bosättningar. Samtidigt blev klimatet i landet kärvare, boskapen stallades under vintern och vinterutfodring blev nödvändig. Möjligheten att slå gräs och skörda löv för torkning och förvaring förbättrades också under den här tiden i och med att redskap av järn infördes. De första markerna som slogs var troligen våtmarker, såsom myrar och fuktängar, med gräs, halvgräs och örter. Dessa marker var ibland naturligt trädfria och gav god avkastning. Så småningom började man även slå fastmarker och hårdvallsängar bildas. Förmodligen uppstod trädbevuxna ängar ur det uråldriga bruket att ta löv till foder från träd på röjnings- och svedjemark. Genom regelbunden slåtter och lövtäkt förhindrade man att markerna växte igen. Välskötta och välhävdade ängar gav, trots det årliga näringsuttaget, relativt goda skördar. Ängsmarkens storlek och avkastning bestämde hur många djur man kunde hålla under vintern och indirekt också hur mycket säd man kunde odla, eftersom kreaturens gödsel användes till att nära de fasta

åkrarna. Lövträden hamlades, dvs. lövbärande grenar kapades på 2–3 meters höjd och lövet torkades till vinterfoder. Lövtäkten gav också andra nyttigheter som virke och bast. Fruktträd och bärande träd och buskar gynnades i ängsmarken för fruktens och bärens skull. Att behålla träd och buskar och att hamla och tukta dessa var också ett sätt att motverka den ständiga utmagringen av ängsmarken. Träd- och buskrötter drar upp näringsämnen från djupare jordlager som så småningom når markytan genom lövfallet. Vid beskärning och röjning åstadkoms en s.k. röjgödslingseffekt. Finrötter dör och förmultnar, varvid näringsämnen frigörs. Träd och buskar ger också ett visst skydd mot gassande sol, stark vind och häftiga regnskurar. Ett annat sätt att höja ängsproduktionen var att ta upp s.k. lindor (även kallade lägder, lyckor, horvor, svalor) i ängen, dvs. tillfälliga åkrar. Förutom att lindan gav åkergröda, åstadkoms en tillfällig mineraliseringseffekt som förbättrade höproduktionen de efterföljande åren. Lövängsbruket utgjorde till sent 1800-tal basen för landets boskapsskötsel och jordbrukarnas försörjning. Sedan dess har dock mycket ängsmark lagts om till betesmark eller åker eller fått växa igen. Dagsläget för landets ängar är bekymmersamt. Man räknar med att det idag återstår 2 000–3 000 hektar, vilket kanske är en promille av de ängsmarksarealer som fanns i början av 1800-talet. Ett ökat intresse har dock under senare år lett till en viss ökning av ängsarealen i delar av landet. Trots den ringa arealen är landets ängar unika i ett internationellt perspektiv. I övriga Europa finns inte mycket, ännu hävdad, ogödslad slåttermark kvar.

Ängar

Ängstyper

förr det mest eftertraktade höet, men produktionen var låg.

Våtmarksängar Våtmarksängar eller sidvallsängar är slåtterhävdade fuktiga svackor eller genomsilade sluttningar som så gott som alltid saknar träd och buskar. De präglas av en rik förekomst av typiska våtmarksväxter, bl.a. starrarter. På grund av dränering och uppodling återstår idag mycket små arealer sidvallsäng. Till våtmarksängarna räknas även sötvattenstrandängar (fuktängar, mader, raningar), havsstrandängar och slåttermyrar (kärrängar, dammängar, silängar). Strandängar vid havsstränder, sjöar och vattendrag har under långa tider utnyttjats för slåtter och bete. De årliga översvämningarna för med sig näringsämnen och sediment som gör produktionen hög och uthållig. Träd och buskar saknas i stort sett. Under vår och höst är strandängar värdefulla rastplatser för vadare, änder och gäss. De få hävdade strandängar som återstår idag, utnyttjas mest för bete. Läs mer i kapitlet Strandbeten och strandängar. I framförallt norra Sverige var slåttermyrarna betydelsefulla. Uppdäm-ning och översilning genom grävda diken och silfåror ökade avkastningen. Läs mer om slåttermyrar i kapitlet Myrar (mosse, kärr) och källor.

Fastmarksängar Fastmarksängar eller hårdvallsängar, är torra till friska ängar med artrik flora och fauna. Där ingår träd- och buskbärande ängar (lövängar, stubbskottäng) såväl som öppna ängar (hackslått och andra trädfria ängar). De fastmarksängar som ännu finns kvar är ofta belägna på steniga moränmarker i kuperad terräng, marker som varit för steniga att odla upp till åker. Dessa torra ängar gav

Träd- och buskbärande ängar I lövängen växlar dungar av buskar och träd med gläntor och större öppna ytor. Lövängen var den vanligaste typen av ängsmark i Sverige. Den har haft sin huvudsakliga utbredning i sydöstra och mellersta Sverige, men förekom också i Norrland. I södra och mellersta Sverige är ädellövträd och hassel vanliga arter, medan de norrländska lövängarna domineras av björk och gråal. Stubbskottängen är en foder- och träproducerande ängsmark som i Sverige förekom i delar av det trädfattiga Skåne. På ängen fanns det gott om träd, med arter som al, björk, asp, avenbok, hassel, lind och ask. Med 15–30 års mellanrum kapade man träden vid basen eller vid en fotshög sockel och fick på så sätt virke, bränsle, lövfoder och stängselmaterial. Det ljus som därefter nådde marknivån, gav upphov till stora höskördar under några år, innan de nya skotten på träden växt sig stora och återigen gav skugga. Stubbskottängar överexploaterades redan under 1700talet och idag återstår ytterst få som hävdas på traditionellt vis. Öppna ängar Historiskt källmaterial från 1600- och 1700-tal visar att öppna ängar var vanligt förekommande, trots att trädens och buskarnas betydelse för ängsproduktionen var välkänd. Troligen har dessa ängar varit i hävd mycket länge och med tiden förlorat alltmer träd och buskar på grund av ett stort behov av virke. De helt öppna ängarna har ett stort kulturhistoriskt värde och håller den mest hotade floran. En speciell typ av öppen äng är hackslått. Den utgörs av små, steniga slåtter-

Ängar

Öppen hårdvallsäng som slås med traktorburen slåtterbalk. Dalen i bakgrunden slås med lie. Södra Svinhult, Småland. 1997. Foto: Robert Simonsson.

ytor kring åkrar, rösen eller utmed gärdesgårdar och vägar. I hackslåttermarken blandas ängsväxter med arter från intillliggande vegetationstyper. Hackslått förekommer i vissa delar av Norrland och i Syd- och Mellansveriges skogsbygder. Andra mer eller mindre öppna marker utnyttjades också för slåtter, t.ex. väg- och dikeskanter, breda åkerrenar, åkerholmar och vissa områden vid fäbodar (se också separata kapitel).

spår som visar på hur torkning och förvaring av ängshöet tidigare gick till. Hamlade träd och bärande buskar visar på ängsmarkens tidigare funktion också för lövtäkt samt produktion av virke, bast och nyttigheter till hushållet. Rester av hägnader kring ängsmarken kan finnas kvar. De kan i sin sträckning ha lång kontinuitet. I vissa våtmarksängar (dammängar och silängar) kan det även förekomma diken, grävda kanaler och dämmen, som härrör från dess traditionella skötsel.

Kulturspår Tidigare åkerbruk i ängsmarken kan vara synligt i form av stensträngar, åkerhak, terrassytor och terrasskanter. Röjningsrösen kan finnas vid och i de gamla lindorna, men sten röjdes ibland även i ängsmarken för att slåttern skulle gå lättare. Hässjor, hässjestörar, stensatta hål för hässjestolpar och lador är kultur-

Karaktärsarter Växter De arter som förekommer i slåtterängar har strategier för att klara den störning som slåttern innebär och de näringsfattiga förhållandena som blir följden av det kontinuerliga näringsuttaget vid hö-

Ängar

skörden. Vi kan kalla dem för störningsoch hushållstrateger. Man kan inte säga att någon växt egentligen är gynnad av avslagning, men dessa växter klarar det bäst. En del störningsstrategiska växter, som t.ex. jungfrulin och vildlin, är småvuxna och krypande, så att de knappt påverkas av lien vid slåttern. De ställer inte heller särskilt stora krav på näringsförhållandena med sina knappa storlekar. Andra växter har merparten av sina vegetativa delar under liens snitthöjd, t.ex. slåttergubbe, slåtterfibbla och klasefibbla. Fleråriga arter kan lagra näring i god tid före slåttern, som svinrot, smörbollar och orkidéer eller ordentligt efter, som vitmåra och krissla. Rödklint och ängsvädd har god förmåga att skjuta nya blomskott efter slåttern. Bland hushållsstrategerna hittar vi bl.a. ärtväxter, som genom sin symbios med bakterier i rötterna kan tillgodogöra sig luftens kväve, och på det viset klara näringsbristen. Vanliga ärtväxter i slåttermarker är gökärt, käringtand, rödklöver och skogsklöver. Darrgräs och fårsvingel är arter som har förmågan att hushålla med knappa resurser. En tredje typ av växter är konkurrensstrateger. De är under näringsrika förhållanden snabbväxande och konkurrensstarka, men de är också de stora förlorarna i slåtterbruket. Dels för att de kräver näringsrika förhållanden, dels för att de förlorar så mycket av sin upplagrade näring i avslagningen. Man hittar enbart några av dem, på lite näringsrikare ängsmark, t.ex. timotej, ängssvingel och piprör. Ängsbruket ger också förutsättningar för växter att förekomma utanför deras naturliga utbredningsområde. Växter som annars förekommer på stränder, myrkanter, bergmarker återfinns ofta i ängar. Många växter på norrländska

ängsmarker i låglandet har sin egentliga utbredning i fjällen, t.ex. fjällvedel, fjälltimotej, fjällgröe, fjällskära, svartfryle och säterfryle. För vissa växter är det viktigt med en framgångsrik frösättning, det gäller inte minst de ettåriga. En avslagning av de blommande delarna kan äventyra frösättningen och därmed växternas fortsatta levnad i ängen. Men vissa växter har utvecklat tidigblommande former som sätter frö före slåttern. Det gäller t.ex. de ettåriga växterna höskallra, korskovall, späd ögontröst och svensk ögontröst. Bland de fleråriga finns tidigblommande sorter av brudsporre, tvåårig fältgentiana och slåtterblomma. Med efterbete i ängen gynnas fröförökande växter genom att trampblottor uppstår där groning underlättas. Kontinuerligt bete kan emellertid ha negativa effekter på vissa ängsmarksväxter. Djuren väljer de godaste växterna, t.ex. ärtväxter, varför de missgynnas i betesmark. Å andra sidan finns det växter som gynnas mer i betesmark än i ängsmark. Det gäller t.ex. taggiga växter, som i betesmarken slipper undan djurens tänder, men som i ängsmarken faller under liens skarpa blad. I ängar kan man hitta många rödlistade arter som brunkulla, fältgentiana, låsbräken-arter, praktnejlika, svensk ögontröst och vityxne. Flera svampar, framför allt arter ur grupperna fingersvampar, jordtungor, rödskivlingar och vaxskivlingar, hör hemma i slåttermarken. Några rödlistade arter är blå rödskivling, mjölrödskivling, fager vaxskivling, rosennopping, djävulssopp och sommarsopp.

Ängar

Djur I slåttermarker förekommer ett stort antal insekter. Detta är en effekt av det stora antal växter som finns i biotopen, för ingen insekt är egentligen direkt beroende av slåtterhävden. I ängen finns det gott om fjärilar, gräshoppor, gräsmott, malar, nattflyn, stritar och vecklare. Man kan finna fjärilar som bastardsvärmare, brokig väddblomvecklare, dårgräsfjäril, liten guldvinge, stor pärlemorfjäril, svävflugelik dagsvärmare och ängsväddantennmal. Av landets ca 110 dagfjärilsarter söker två tredjedelar äggläggningsplatser i ängen. Somliga insekter är specifikt knutna till en enda växtart eller växtgrupp. Detta gäller t.ex. harkrankar och ollonborrar, vars larver lever på stagg, eller de ca 30 fjärilsarter som lever på mårväxter. I ängen finns också många rovinsekter och pollinerande insekter. I ängens markskikt lever nedbrytare, som daggmaskar. Många fåglar gynnas av en varierad mosaikstruktur med öppna ytor, buskar och varierad förekomst av olika trädarter (på samma sätt som i betesmarker). I dylika ängar kan man hitta trädpiplärka, ortolansparv, flugsnappar-arter. Det kan finnas hålgörare som gröngöling, mindre hackspett och större hackspett. Deras hål ger utrymme för hålbyggare som blåmes, kattuggla (ek), nötväcka och skogsduva. I hålträden kan också ekorre och fladdermöss finna boplats.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger ängsmarken höga värden: • Skötsel med, eller med spår av, lokala hävdmetoder. Lokala hävdtraditioner

med avseende på redskap, slåttertidpunkt m.m. är intressanta ur bevarandesynpunkt. • Lång hävdkontinuitet. Gamla och välskötta ängsmarker hyser ofta en mycket hög artrikedom. • Hög artrikedom och förekomst av rödlistade arter. Flera av ängens rödlistade arter förekommer endast i ängsmark. • Hamlade träd. De vittnar om ett traditionellt ängsbruk där också lövfodret togs tillvara. De är också viktig växtplats för olika mossor, lavar och svampar. I gamla träd trivs olika vedlevande insekter. I hålträd finns boplatser för fåglar och fladdermöss. • Kulturspår som vittnar om ängsbruket. Det kan gälla rester efter dammoch silängar (översilningsängar), ängslador, trähässjor m.m. • Kulturspår som visar att ängsmarken tidigare utnyttjats som åkermark, t.ex. åkerhak och terrassytor. • Hägnader eller hägnadsrester som ligger kvar i gamla ängsgränser. • Ursprunglig form på ängen, i enlighet med äldre kartmaterial.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för skötseln av ängen på gården: • Det traditionella ängsbruket ska leva kvar och traditionella redskap ska användas i den utsträckning som gårdens förutsättningar tillåter. Det ger ökad förståelse för och kunskap om gamla hävdtraditioner. • Det ska finnas förutsättningar för en artrik och arttät flora och ett artrikt insektsliv. • Representativa träd och buskar i ängsmarken ska hamlas, tuktas och underkvistas enligt de traditioner som råder lokalt.

Ängar

• Kulturspår i form av terrassytor, åkerhak, stenmurar, ängslador, trähässjor etc. ska bevaras och tydliggöras.

Skötsel: engångsåtgärder Röjning av träd, buskar och sly Röj igenvuxna ängar från träd, buskar och sly. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Ta bort röjningsavfallet. Om igenväxningen gått långt bör röjningen ske etappvis under flera år, så att röjgödslingseffekten dämpas. Börja röjningen i kanterna av ljusöppna partier, där det finns hävdgynnad flora kvar, och arbeta inåt mot tätare partier.

Spara enstaka träd och buskar Spara enstaka träd och buskar i ängen utifrån lokal hävdtradition. Välj bort träd som är markförsämrande och har en långlivad förna. Tänk igenom trädens och buskarnas skuggeffekter, också på lite sikt när trädens kronor blir större. Träd som står samlat har till viss del sammanfallande skuggeffekt och därmed en mindre skuggeffekt totalt sett än träd som står utspridda.

Ta bort stubbar Stubbar bör tas bort i ängar, så att det blir lättare att bedriva löpande slåtter. Genom att gräva runt om stubben kan man komma åt att kapa riktigt lågt. Att hyra en stubbfräs är det dyrare alternativet.

Bekämpa ohävdsvegetation Ohävdsvegetation, som t.ex. brännässlor, älggräs, hundkäx, åkertistel, be-

Att anordna ett slåttergille är ett trevligt sätt för folk i bygden att träffas och umgås. Ekerö, Uppland. Foto: Kenneth Bengtsson/Naturbild.

Ängar

kämpas genom att slås med slitande redskap innan frösättningen. Slå helst sådan vegetation upprepade gånger under sommaren. Ta bort avslagen vegetation omedelbart.

Ta bort tjock förnafilt Har grässvålen stått ohävdad under ett antal år och är högvuxen med tjock förnafilt kan det vara lämpligt att tidigt på våren använda gräsröjare och försiktigt ta bort gammalt torrt gräs.

Så in frön

Fagning ska ske i slutet av april eller i början av maj, ungefär när vitsippan börjar blomma. Teckning: Pekka Hedin.

Det kan dröja avsevärd tid innan den tidigare artrikedomen återkommer efter en restaureringsinsats. Vissa arter kan vara mycket svåra eller nästan omöjliga att få tillbaka spontant. Har man möjlighet kan man så in frön i restaureringsobjekt genom att lägga ut hö från någon närbelägen äng. Det är också gynnsamt om det finns andra ängar eller restmiljöer med traditionella ängsväxter i närheten. Då ökar sannolikheten att arterna ska etablera sig spontant på den återupptagna ängen.

Att köpa och så in olika så kallade ängsfröblandningar är inte att rekomendera.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Ett bra och riktigt sätt att sköta slåtterängar är att knyta an till de lokala hävdtraditionerna. Moderna maskiner går att använda så länge de efterliknar traditionella handredskap i fråga om effekt på flora och fauna. Att använda traditionella handredskap har dock ett värde i att det för traditionen vidare om hur redskapen ska skötas och användas. Det är viktigt att alla delmoment i ängsskötseln utförs och att de utförs på rätt sätt, vid rätt tidpunkt och med rätt intensitet. Med ”rätt” menas här i relation till den lokala hävdtraditionen. Är man alltför försiktig med slåtter, lövtäkt eller röjning riskerar man förväxning samt en kvävningseffekt och en indirekt gödningseffekt som på sikt minskar artrikedomen. Ett traditionellt slåtterår består av fem huvudmoment: fagning, slåtter, lövtäkt, efterbete, och röjning. Traditionell ängsskötsel kräver insatser av många personer. Fagningsfester och slåttergillen var tidigare viktiga inslag – pröva det!

Fagning Fagning innebär att fjolårsgräs, kvistar och grenar räfsas bort och bränns eller förs bort från ängen. Det underlättar den kommande slåttern och floran gynnas då lövförnan tas bort. Fagning sker vanligen i slutet av april eller början av maj, ungefär när vitsippan blommar. Lövräfsa av lätt, men hållbar konstruktion kan användas. Träskaft rekommende-

Ängar

Slåtter ska ske tidigast i juli. Annars riskerar man att arter som är beroende av årlig frösättning ännu inte hunnit gå i frukt. Finns det lokala traditioner för slåttertidpunkt, ska denna givetvis följas. Teckning: Pekka Hedin.

ras. Vill man underlätta ihopräfsandet i lövrika ängar kan motordrivna blåsande eller sugande redskap användas.

Slåtter Slåttern ska inte ske för tidigt. Då riskerar man att arter som är beroende av årlig frösättning ännu inte hunnit gå i frukt. Följ den lokala traditionen för när slåtter ska ske. Vanligtvis sker slåtter i juli–augusti, men det finns ofta någon lokal hållpunkt att gå efter. När slåttergubbens båda drängar är framme (de nedre blommorna slår ut), när ängsskallran börjar skallra, är några av de naturliga tecken som avgjorde starten för slåtter i vissa trakter. Historiska källor (kartor, nedteckningar etc.) kan ge information om när slåtter brukade ske, dels i trakten i allmänhet, dels för den enskilda ängen. Slåtterredskap ska skära eller klippa av vegetationen. Växter som slits eller rivs av med slående redskap, t.ex. gräsröjare, blir trasiga i snittet. Det gör väx-

terna känsliga för uttorkning och infektioner. Man kan antingen använda lie eller någon knivslåttermaskin. Att använda lie lämpar sig bäst på steniga ängsmarker och på renar. Liebladet ska vara nedsmitt, jordvänt, vid infästningsdelen till orvet (skaftet) så att det löper med marken. Knivslåttermaskiner är ofta traktorburna. Det finns också motormanuella, vilka lämpar sig för småytor. Själva skärapparaten på slåttermaskinen benämns balk. Den finns i tre utföranden; långfingerbalk, kortfingerbalk och dubbelknivbalk. Långfingerbalken lämpar sig bäst i frodig vegetation med svag underväxt av gräs och örter. Den är inte bra i liggande vegetation. Kortfingerbalken lämpar sig bäst i ängar med tät underväxt. Dubbelknivbalken klarar fuktig och liggande vegetation bra. Traktorn bör ha lågt marktryck så att körskador undviks. Stor däckyta (breda däck eller dubbelmontage) och lågt lufttryck i däcken minskar marktrycket.

Ängar

I de fall hässjor finns kvar bör dessa användas. Dels får landskapet ett traditionellt utseende, dels förs kunskapen om hässjningen vidare. Det avslagna höet får inte lämnas kvar i ängen. Ängens höga naturvärden är nämligen en effekt av ständigt näringsuttag och utarmning. Med höräfsa tas höet enklast bort på mindre ytor. En traktordriven strängläggare kan användas på större ytor med slätt underlag. Den kan kompletteras med självlastande hövagn. Skall höet användas som foder krävs hövändning innan ihopsamlandet.

Efterbete

Vid efterbete bör inte djuren släppas in tidigare än två veckor efter slåttern. De bör sedan tas ifrån ängsmarken innan höstregnen gjort marken blöt och grässvålen riskerar att trampas sönder. Teckning: Pekka Hedin.

Efterbete är viktigt bl.a. för att föra bort ytterligare näring från ängen och minska förnaansamlingen. Djurens tramp skapar blottor där fröspridda växter kan gro. Djuren kommer åt vegetationen på de ställen dit lien inte når. Betesdjuren bör inte släppas in tidigare än två veckor efter slåttern och tas ifrån ängsmarken innan höstregnen gjort marken blöt och grässvålen riskerar att trampas sön-

der. Efterbete är särskilt angeläget i ängar där marken är näringsrik och fuktig. Här är risken för förväxning större än på torrare och näringsfattigare marker. Om inte efterbete kan ordnas, kan en andra slåtter vara befogad.

Lövtäkt och underkvistning Lövtäkt (hamling) och underkvistning bör utföras på varje träd med tre till åtta års mellanrum. Om träd och buskar får breda ut sig ökar beskuggningen av marken och grässvålen löses upp. Det försämrar gräsväxten och minskar höproduktionen. Hamlingen är viktig också för att det i träden skapas livsrum för epifyter (mossor och lavar), insekter och hålbyggande fåglar och fladdermöss. Med hamling och underkvistning får träden ett traditionellt utseende. Den återkommande hamlingen skall också den följa hävdtraditionen, oftast någon gång under augusti–september. Se kapitlet Hamlade träd och solitärträd om årlig hamling, återupptagen hamling och nyhamling. Träd som inte hamlas underkvistas lämpligen med en stångsåg. Buskar ska kontinuerligt tuktas och föryngras.

Årlig röjning Kontinuerlig röjning är viktig för att öka tillgången till ljus och värme för markens gräs och örter och för att en negativ igenväxning inte ens ska påbörjas. Det gäller särskilt i lövrika ängar. Röningsarbetet kan av praktiska skäl utföras på vinterhalvåret, i januari–mars, men blir mer effektivt om det utförs på sommaren då växtligheten innehåller mest näring. Var särskilt noga med röjningen vid kulturspår, där slåtterredskapen inte kommit åt. Vegetationens rötter kan förorsaka skador på konstruktioner och trä-

Ängar

För att öka solinstrålningen, kan större träd med fördel underkvistas. Röjningsarbeten genomförs av praktiska skäl på vinterhalvåret (januari–mars). Röjningen blir dock mer effektiv om den görs på sommarhalvåret, när växtligheten innehåller mest näring. Se alltid upp så att det inte uppstår körskador! Teckning: Pekka Hedin.

byggnader ruttnar fortare om de är omgärdade av träd, buskar och sly.

Små slåtterytor Små restytor som t.ex. åkerholmar, rösen, åker-, väg- och dikesrenar har traditionellt utgjort viktiga slåttermarker. De är viktiga tillflyktsorter och överlevnadsplatser för slåtterängens arter. Därför bör traditionell slåtterhävd tillämpas även där. Läs mer om skötsel av restytorna i respektive kapitel.

Underhåll av kulturspår Kulturspår som finns i ängsmarken behöver regelbundet underhåll. Hägnader behöver årlig översyn, där nedfallna stenar plockas upp, gärdesgårdsstörar byts ut etc. Ängslador ska röjas från buskar och sly och restaureras vid behov. Tidigare hamlade träd ska hamlas igen. Diken och kanaler som utnyttjats för bevattning av ängsmarken, bör rensas för att vara vattenförande. Eventuella konstruktioner för att

dämma vatten bör också vara brukbara. Läs mer om skötseln av kulturspår under respektive kapitel.

Skador Ängen, dess växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Minskad eller upphörd hävd. Den hävdgynnade floran och faunan utarmas genom skuggverkan och förnabildning. • Gödsel-, kalk- och bekämpningsmedel. Den hävdgynnade floran är anpassad till relativt näringsfattiga förhållanden och missgynnas därför av påförd gödsel eller inspridning från omgivande åkermark. Kalk höjer pH-värdet, vilket frigör näringsämnen i marken. Bekämpningsmedel slår ut vissa växter och djur. Det är inte tillåtet att sprida gödsel i ängsmark enligt lagen om skötsel av jordbruksmark. • Kvarliggande avslagen vegetation. Den gödslar marken och kväver växtligheten. • Tillskottsutfodring. Marken tillförs näring indirekt.

Små ytor kan med fördel slåttras med motormanuell minislåtterbalk. Foto: Jochen Kühne.

Ängar

Mer att läsa Aronsson, M., Berglund, B. E., Nilsson, J. & Svensson, B. 1970. Steneryds lövängar – naturreservat i Blekinge. Svenska naturskyddsföreningen. Stockholm.

• Användning av slitande redskap i hävdgynnad vegetation. Växterna blir känsliga för uttorkning och infektioner i den trasiga snittytan på stjälken. • Bränning. Känslig ängsflora riskerar att skadas. • Vattenavlednings- och byggnadsföretag t.ex. väganläggning. • Förändrad form på ängen, om det inte är uppenbart att den är av sent datum. • Kulturspår och fornlämningar i ängen kan skadas av rotuppslag, rotvältor eller moderna redskap.

Carlsson, Å, & Hagman, T. 1983. Bilder från en hackeslått. Älvsborgsnatur 2:11–17. Eckerbom, N. 1951. Bergslagens sloghage. Sveriges Natur, årsbok. Edelstam, C. 1995. Ängar. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping. Ekstam, U., Aronsson, M. & Forshed, N. 1988. Ängar. Om naturliga slåttermarker i odlingslandskapet. Naturvårdsverket och LTs förlag, Stockholm. Ekstam, U. & Forshed, N. 1992. Om hävden upphör. Kärlväxter som indikatorarter i ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket, Stockholm.

Uppföljning Både slåtterfibbla och darrgräs är slåttergynnade och indikerar ogödslade förhållanden. På kalkrik mark betraktas darrgräset som en mer allmän gräsmarksart. Foto: Per-Olov Eriksson/N.

Johansson, O. och Hedin, P. 1991. Restaurering av ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket, Stockholm.

Indikatorarter Tidigblommande former av följande arter indikerar lång kontinuitet i slåtterhävden: brudsporre, fältgentiana, höskallra, korskovall, slåtterblomma och ögontröst-arter. Följande slåttergynnade arter indikerar god hävd: Hela landet: darrgräs, orkidéer, backruta, slåtterfibbla, stagg, gentianaarter, ögontröstarter. Södra Sverige: slåttergubbe, svinrot, ormrot, vildlin, sommarfibbla. Norra Sverige: dvärglummer, vårfingerört, fjällskära.

Kühne, J. 1991. Redskap och maskiner. Praktisk fornvård 2. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Lindström, H. 1980. Hackslått – en försvinnande biotop i mellersta Norrland. Sv. Bot. Tidskr. 74:281–306. Persson, J. & Nilsson, N. Ö. 1996. Lien och dess marker. 2:a reviderade upplagan. LTs förlag, Stockholm. Slotte, H. & Göransson, H. 1996. Lövtäkt och stubbskottsbruk. Människans förändring av landskapet – boskapsskötsel och åkerbruk med hjälp av skog. Kungliga skogsoch lantbruksakademien, Stockholm.

Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Kulturspår är väl synliga i ängen. • Ökad andel lågvuxen gräs- och örtvegetation. • Artrikare örtvegetation och ökat antal indikatorarter.

Ormrot indikerar ogödslade förhållanden (kvävefattig växtplats). Arten anses slåttergynnad söder om den biologiska norrlandsgränsen, medan den längre norrut betraktas som en mer allmän gräsmarksart. Foto: Sune Jonsson.

Rik förekomst av dagfjärilar indikerar en riklig blomning av många ängsväxter.

Strandbeten och strandängar

Strandbeten och strandängar Våtmarker utmed sjöar, vattendrag och kuster som hävdas genom bete eller slåtter kallas för strandbeten respektive strandängar. Det är mycket artrika och produktiva miljöer. Hävden håller tillbaka högvuxna och konkurrensstarka växter som vass och älggräs och istället gynnas lågväxande arter. Det grunda vattnet vid stranden blir yngelplats åt miljontals insekter. Strandbeten och strandängar är ofta värdefulla fågellokaler, inte minst vid höst- och vårflyttning, då våtmarker med kortvuxen grässvål blir viktiga rastlokaler för vadarfåglar, änder och gäss. Med kontinuerlig och intensiv hävd kan man bibehålla en hög och jämn foderproduktion, samtidigt med ett rikt växt- och djurliv. Men tyvärr är igenväxande strandbeten och strandängar en vanlig syn. Igenväxningen påskyndas om näring från omgivningen når vattnet.

Strandbeten och strandängar vid sötvatten Strandbeten och strandängar vid sjöar och åar, förekommer vanligast i slättlandskapen men också i stora delar av Norrland. De flacka stränderna översvämmas regelbundet och tillförs näringsrikt slam, vilket ger förutsättningar för en hög växtproduktion. Översvämningarna kan emellertid ha betydande årsvariationer beroende på nederbördsmängden. Marken består av leriga sediment med god vattenhållande förmåga. De mer eller mindre tydliga vegetationsbältena formas framförallt av det naturligt varierande vattenståndet. Översvämningarnas varaktighet spelar stor roll för vegetationens ut-formning och sammansättning. Grund-vattenytans läge är också av stor vikt. Andra faktorer som påverkar vegetationsbältena är vind, vågor och is. På den vindex-

Starrslåtter på en slåtterraning vid Öreälven. Öre-Långsele, Lappland. 1966. Foto: Sune Jonsson.

Strandbeten och strandängar

ponerade stranden kan organiskt material och lerpartiklar sköljas bort så att endast grus och sand återstår. I många reglerade sjöar och vattendrag är skillnaderna i vattennivå relativt små, vilket resulterat i en expansion av vassvegetationen. Strandens vegetationsbälten är fuktäng och mad. Fuktängen har sin tyngdpunkt ovanför den normala högvattenlinjen, men marken är tidvis blöt under vegetationsperioden även om den normalt torkar upp under sommaren. Till maden räknas området strax nedanför högsta högvattennivån och ner till strandlinjen. Den är våtare än fuktängen och översvämmas årligen. Maden torkar upp senare än fuktängen. I norra Strandbete invid en å. ÖversvämningsSverige går motsvarande översvämbältet från strandlinjen och upp till gränningsbälte vid å, älv eller sjö under sen för högsta högvattennivån, brukar beteckningen raning. På maden finns normalt benämnas mad. Svartån vid dels ett ofta smalt bälte med lågstarrveVästerfärnebo, Västmanland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket. getation och dels ett mer utbrett hög-

starrbälte. Vattenstranden är området närmast vattnet som sällan torrläggs. Fuktängar på strandbeten uppvisar ofta en mosaik mellan hårt betade och mer orörda fläckar. Den mosaik som bildas är en förutsättning för många av fuktängens fåglar. Tuvbildningen är ofta mycket framträdande på strandbeten, särskilt inom områden med hög markfuktighet, vilket beror på kreaturens tramp i kombination med vissa arters tuvbildande växtsätt. Vid slåtter uppstår ingen tuvighet och antalet kärlväxtarter är då ofta större än på betade områden.

Historia Redan på stenåldern lokaliserades bosättningar till slättbygdernas grunda sjöar och åar. Då var det jakt och fiske i dessa produktiva miljöer som var intressant. Även in i sen tid har jakt på t.ex. änder varit ett viktigt inslag i självhushållningen. Under järnåldern, då man började stalla djuren under vintern, fick stränderna en stor betydelse för insamling av vinterfoder. Strandängar-na gav en förhållandevis god avkastning, eftersom näring hela tiden tillfördes med översvämningarna. Man skördade även vass och ag för att använda som taktäckningsmaterial. Stränderna utnyttjades också för bete. I landhöjningsområden, exempelvis längs Mälaren, kunde stranden direkt nyttjas som slåtteräng. Mårten Sjöbeck beskriver detta från sina resor i Södermanland: ”Slåtterytor lågo färdigbildade nästan i samma stund landet höjde sig över vattnet. Därefter sörjde lien för att all högre växtlighet hölls borta från de grässlätter, som landhöjningen oavlåtligen tillförde bygden utan särskilt arbete för den enskilde.” När dessa slåtterytor slutligen torrlagts helt

Strandbeten och strandängar

övergick de till hårdvallsäng, bete och senare till åker. Under 1800-talet utsattes sjöar och åar för sänkningar av vattennivån, utdikning och uppodling. I många fall har man vunnit åkermark genom invallning, vilket helt tar bort de normala strandzoneringarna. Målet var att få mer lättutnyttjade slåtter- och betesmarker vid stränderna och att vinna odlingsmark för att stävja försörjningsproblemen. Nya näringsrika jordar kunde odlas, men det hände också att det blev bakslag. De torrlagda jordarna, de s.k. mossodlingarna, var ibland näringsfattiga, stenbundna eller hade ett tunt mullskikt som snabbt odlades bort. Dagens strandbeten och strandängar är ofta inte särskilt gamla, utan utgör tidigare sjöbotten i en sänkt eller reglerad sjö eller å. De kan också ha uppkommit som en följd av landhöjningen. Vallodlingen fick sitt genombrott vid 1800-talets slut, vilket innebar att vinterfoder togs allt mindre från översvämningsmarker med igenväxning som följd.

Karaktärsarter Växter

Översvämmade ängar med ängslador. Ammarnäsdeltat, Lappland. Foto: Sven Halling/Naturbild.

En välhävdad fuktäng domineras ofta av tuvtåtel, ängsgröe, smörblomma och ängssyra. Andra arter är revsmörblomma, rödsvingel, timotej, hund-

Kulturspår I områden som tidigare nyttjats eller som nu nyttjas som strandäng eller strandbete längs sjöar och åar finns kulturspår med anknytning till slåtterbruket, t.ex. ängslador och hässjor. Betesbruket kan ha lämnat spår efter sig i form av fägator, stenmurar och andra hägnadstyper. Det kan också finnas kulturspår efter annan verksamhet än slåtter och bete. Vid våra stora insjöar kan det vara lämningar efter fiskerinäring som båtlänningar, hamnar, sjöbodar m.m. Vattendrivna konstruktioner som t.ex. kvarnar kan påträffas i närheten av strandbeten och strandängar utmed åar.

Lieslåtter på tidvis översvämmad mark. Långsviksskär, Södermanland. Foto: Klas-Rune Johansson/N.

100

Strandbeten och strandängar

Motsvarigheten till mad, kallas i norra Sverige för raning. Begreppet raning syftar dock enbart till slåttermark. Öjån i Hammerdal, Jämtland. 1996. Foto: Lisa Näslund.

starr, gåsört, gökblomster, ängsvädd och vitklöver. På fuktigare områden tillkommer kabbleka, ängsbräsma och sumpförgätmigej. Arter som blir vanligare på fuktängen längre norrut i Sverige är svarthö, brudborste, ormrot, åkerbär, fjällskära, smörbollar och mossviol. När hävden avtar eller upphör försvinner de öppna betesytorna och tuvtåtel tar överhanden. Andra högvuxna arter som älggräs, kärrtistel, rörflen, tåg-arter m.fl. kan efter hand göra sig gällande och så småningom koloniserar vedväxter som al, bindvide, glasbjörk, gråvide och jolster. Då hävden upphör sker en snabb igenväxning. I övergångszonen mellan fuktäng och mad kan ett smalare bälte med lågstarrvegetation urskiljas. Här dominerar ofta hundstarr, hirsstarr och blåtåtel. Andra förekommande arter är humleblomster, åkerfräken och kärrviol. I kalkhaltiga områden kan darrgräs, krissla, krussilja, ängsskära och ormtunga dyka upp.

På maden breder högstarrvegetationen ut sig. De viktigaste arterna är högvuxna och den helt dominerande är vasstarr. Lokalt kan även jättegröe och rörflen bli dominerande. På raningar i Norrland dominerar norrlandsstarr och madrör. Ofta återfinns revsmörblomma, åkermynta, kabbleka och ängsbräsma. Nere vid vattenlinjen uppträder sjöfräken, flaskstarr, vattenmåra, hästsvans och igelknopp. Vid bete kan vasstarren få en tendens till tuvbildning. Särskilt betesgynnade arter är knappsäv, krypven, kärrkavle, mannagräs och ältranunkel. Där djurens tramp orsakar bara jordfläckar gynnas bitterpilört, brunskära, nickskära, rödlånke, svalting, stubbtåg, sumpnoppa, tiggarranunkel, vattenpilört och ävjebrodd. I äldre tid utnyttjades vasstarrvegetationen allmänt för slåtter, och det förekommer fortfarande på några platser i Sydsverige, t.ex. utmed nedre Helgeån vid Kristianstad. Slåtterytor uppvisar ett betydligt större artantal än både beta-

Strandbeten och strandängar

de och ohävdade områden. Slåtter glesar delvis ut starren och gynnar framför allt brunven och trådtåg, men även kabbleka, kärrkavle, vattenmåra och ältranunkel och i viss mån kråkklöver och revsmörblomma. Andra arter som trivs på slåttermader är kärrspira, kärrvial, hirsstarr, nålstarr, ormrot och smörbollar. Vid upphörd hävd kan bladvass, jättegröe och vasstarr bli dominerande, medan träd och buskar har svårare att kolonisera dessa relativt blöta marker.

Djur För flera grodarter är små vattensamlingar som bildas i sänkor på strandbeten en viktig miljö. I fuktängens vattensamlingar fortplantar sig vanlig groda och åkergroda. De trivs på betade områden men gynnas även av högörtpartier med skugga och högre luftfuktighet. De fuktigare och buskfria delarna av maden kan vid vissa skånska slättsjöar vara viktiga lekplatser för stinkpadda som kräver öppna områden med grunt vatten. Bland bunkestarr kan ofta mindre vattensalamander, vanlig groda och åkergroda leka med framgång. Ätlig groda finns lokalt i södra Sverige, ibland i slättsjöarnas vassbälte med öppna ytor och flytbladsvegetation, gärna med inslag av kaveldun. Vanlig padda samt större och mindre vattensalamander förekommer vid såväl hävdade som ohävdade sjöstränder. Åkersorken har viktiga livsrum på fuktängar och mader och trivs bäst i de mer högvuxna partierna. För vattensork är strandbeten och strandängar också viktiga. Ett antal dag- och nattfjärilar liksom många skalbaggar är knutna till strandbeten och strandängar. Åtminstone åtta

dagfjärilar och ett 30-tal nattfjärilar har stark anknytning till fuktängar. Larverna är ofta knutna till några få växtarter, som t.ex. älggräsfjäril vars larv är knuten till älggräs och makaonfjäril vars larv är knuten till kärrsilja. Viktiga värdväxter för insekter är bredkaveldun, gul svärdslilja, igelknopp, starr och vattenklöver. Unga bladvassar är ofta enformiga biotoper, även för insekter, medan gamla vassar kan vara larvbiotoper för bl.a. många nattfjärilsarter. På leriga stränder är skalbaggsrikedomen stor, med bl.a. släktet sammetslöpare Chlaenius, där i stort sett alla svenska arter är rödlistade. Många av våra största och vackraste jordlöpar-arter (t.ex. Carabus clathratus, Chlaenius tristis) är beroende av betade strandängar och har visat en kraftig tillbakagång under senare tid. I strandvegetationen möter man många växtlevande skalbaggar som sävbockar, jordloppor och vivlar. Strandbeten och strandängar vid sötvatten betyder mycket, även internationellt sett, som häcknings- och rastplatser för många fåglar. Den kontinuerliga hävden är viktig för fåglarna. De olika zonerna inom strandbetet eller strandängen ger ett rikt födounderlag i form av betesväxter, frön, småkryp och fisk. Fåglarna utnyttjar olika zoner och kan flytta mellan zonerna under en häckningscykel, för att finna den miljö som för tillfället är lämpligast, t.ex. för boplats eller för att ge föda åt ungarna. Änder som skedand, bläsand, stjärtand, gravand, gräsand och årta, gynnas av varierad, beteshävdad vegetation. Andboet placeras ofta torrt i skydd av hög vegetation i tuviga starrområden eller i buskage. Andhonan äter vatteninsekter och annan proteinrik föda för att kunna producera ägg. Andungarna äter insekter på vattenytan och strandvegetationen de första 3–4

101

102

Strandbeten och strandängar

veckorna. Senare övergår de till smådjur i vattnet och på bottnen. Simänderna söker föda på madmark, i strandens blå bård eller i mosaikartade vassar medan dykänderna söker föda utanför vassbältet. Inför flyttningen är det viktigt med rastplatser med god födotillgång. För simänder är då frön den främsta födokällan. Viktiga fröproducenter är t.ex. igelknopp-arter, knappsäv, nate-arter, pilört-arter, sjösäv, skräppor, starr-arter och svalting. Den blå bården ger god fröproduktion. För att änderna skall komma åt fröna är det viktigt att maderna översvämmas vår och höst, varvid fröna flyter på ytan och kan ansamlas i höga koncentrationer. För vadare är gräsmarker med kort eller gles vegetation lämpliga, liksom blottor med blöt och lucker jord eller grunda vattensamlingar. Gyttjiga stränder som successivt blottläggs är mycket attraktiva. Brushane, rödbena och sydlig kärrsnäppa utnyttjar mest grunda vattenområden (0–10 cm), åtminstone under våren, medan arter som rödspov och tofsvipa främst utnyttjar fuktiga eller relativt torra områden för födosök. Tillgången på småkryp är av stor betydelse. Vadarna äter framför allt larver av grupper som skalbaggar, skinnbaggar, spindlar, dagsländor, fjädermyggor och harkrankar liksom daggmaskar och snäckor. Mosaiken mellan hårdbetade och mer tuviga partier är mycket gynnsamt för många vadare. Bona placeras helst i övergången mellan tuvrika och jämna områden. Ungarna kan då utnyttja de kortsnaggade ytorna för födosök eftersom där är enkelt att förflytta sig. Det är viktigt, inte minst för kärrsnäppans blott ”humlestora” ungar. Olika arter har olika krav på hävdintensiteten. Enkelbeckasinen klarar re-

lativt hög, tät och tuvig vegetation med hög markfuktighet. Sydlig kärrsnäppa, mindre och större strandpipare föredrar kortsnaggad grässvål med blottor. Brushane, rödbena, rödspov, storspov och tofsvipa, intar en mellanställning men klarar inte ohävdad miljö mer än något år. En viktig förutsättning för en bra vadarbiotop är att den helt saknar träd och buskar. Vedväxterna fungerar som utsiktsplatser (boplatser) för kråkor och rovfåglar, vilket rent instinktivt tycks stöta bort vadarna. För betande fåglar är kortgrässamhällen med krypven, kärrkavle, rödsvingel och vitklöver viktiga, inte minst för gässen under flyttningarna. Bläsgås och sädgås utnyttjar dessa under oktober och mars–april. Under vinter och tidig vår söker de sig främst till åkermark. Även grågås och kanadagås föredrar kortsnaggade gräsmarker och då de översvämmas betar gärna bläsand, kanadagås och sångsvan. Grågås och kanadagås betar gärna även unga skott av bladvass, framför allt i samband med ruggningen. Knölsvan och sothöna äter gärna undervattensvegetation som kransalger, nate-arter och slingor. Typiska tättingar på välhävdade strandbeten är gulärla, sånglärka och ängspiplärka. Gulärlan utnyttjar betade områden med inslag av högre vegetation där boet kan placeras. Den är ganska tolerant mot begynnande igenväxning. Sånglärkan föredrar torrare delar av den betade fuktängen och trivs inte alls i högvuxen vegetation. Om igenväxningen tagit fart gynnas arter som t.ex. buskskvätta, rosenfink, gräshoppssångare och sävsångare. Rovfåglar som hornuggla, jorduggla, kärrhökar, ormvråk och tornfalk utnyttjar maden som jaktmark på bl.a. åker- och vattensork.

Strandbeten och strandängar

103

Kvigor på kustnära strandbete. Hävdade områden vid kusten utgör viktiga häcknings- och rastplatser för många fågelarter och är även en viktig livsmiljö för marklevande skalbaggar. Korshamn, Halland. 1992. Foto: Jan Töve/N.

Strandbeten och strandängar vid kusten Strandbeten och strandängar vid havet är flacka, betade eller slagna kustavsnitt med en artrik vegetation av gräs och örter. I olika delar av landet skiljer de sig markant från varandra på grund av skillnader i landhöjning, vattenståndsfluktuationer, iserosion och salthalt i havet. Stränderna översvämmas regelbundet av det mer eller mindre salta havsvattnet. Det håller träd och buskar borta. Strandbetets och strandängens jordlager innehåller ganska mycket finjord, vilket gör att marken har god vattenhållande förmåga. De uppvisar en mer eller mindre tydlig zonering. Kustens strandbeten och strandängar blir ofta inte lika högvuxna som inlandets. Vid upphörd hävd blir heller inte situationen lika snabbt kritisk genom igenväxning. De hävdade strandområdena vid kusten utgör viktiga häcknings- och rastplatser för många fågelarter. Växtligheten utmärks av de salttåliga arterna.

Historia Havsstränder har troligen använts för bete alltsedan människan började med boskapsskötsel. Under järnåldern fick vissa stränder en stor betydelse för produktionen av vinterfoder. Användandet av stranden som slåtteräng har därefter varit betydelsefull ända fram till 1800talets senare del utmed hela kusten. Vissa havsstrandängar som nyttjades för foderproduktion låg långt från bebyggelsen, men ansågs vara så produktiva att det ändå var värt att frakta höet från dem. Där avståndet till bebyggelsen inte var för stort lät man också djuren efterbeta. Stränderna användes emellertid inte bara för foderproduktion. Uppspolad tång på stränderna samlades in och togs tillvara för att användas som gödsel. Genom skiftesreformerna på 1800talet kom strandbeten och strandängar vid kusten att delas in i fållor efter de nya ägogränserna. Sediment och slam samlades vid de nyuppförda murarna, som ibland löpte en bra bit ut i vattnet.

104

Strandbeten och strandängar

Grunda vikar avsnördes därmed och strandens areal ökade. Precis som för andra naturliga ängar medförde vallodlingens genombrott i slutet av 1800-talet att de flesta havsstrandängar övergavs eller omfördes till strandbeten. Betesbruket på strandbeten upphörde i allmänhet senare, på 1940och 50-talen. Idag återstår ytterst få strandängar och strandbeten vid kusten.

Kulturspår I områden som tidigare nyttjats eller som nu nyttjas som strandäng eller strandbete längs kusten finns kulturspår med anknytning till slåtterbruket, t.ex. ängslador och hässjor. Betesbruket kan ha lämnat spår efter sig i form av fägator, stenmurar och andra hägnadstyper. Det kan också finnas kulturspår efter annan verksamhet än slåtter och bete. Det kan vara lämningar efter fiskerinäring som båtlänningar, hamnar, sjöbodar m.m.

Karaktärsarter Växter På strandängar och strandbeten vid havet dominerar gräsartade växter som krypven, agnsäv, dvärgsäv, salttåg, rödsvingel och tuvtåtel. På tidvis översvämmad mark kan det växa bladvass, blåsäv, havssäv, strandkvanne, strätta och sumpgentiana. I något torrare partier finns gulkämpar, havssälting, klöverärt, saltgräs, strandaster, strandkrypa och salttåg. På Västkusten tillkommer bl.a. västkustarv. I flacka partier och i svackor, s.k. skonor, där havsvattnet avdunstar och salthalten höjs, gynnas salttåliga växter som glasört, saltgräs,

saltnarv och saltört. På högre belägna delar förekommer fibblor, gulmåra, rödsvingel, röllika, trift och ögontröst. En speciell miljö utgör strandvallen som med sin höga näringsnivå gynnar olika mållor, liksom skörbjuggsört. På strandängar och strandbeten växer arter som är särskilt gynnade av bete. Det gäller inte minst de salttåliga växterna i skonor, t.ex. saltmålla och saltnarv. Skonor uppkommer ofta som en följd av djurens tramp. Andra betesgynnade arter är smultronklöver, dvärgarun, kustarun, strandkämpar och strandnål. Där betet är måttligt förekommer marrisp, strandkål, strandbeta och strandmalört. Slåttergynnade arter är höskallra, smal käringtand, späd ögontröst och strandrödtoppa. Späd ögontröst var tidigare vanlig i hela landet men har nästan försvunnit från Syd- och Mellansverige p.g.a. minskad hävd. Vid minskad hävd blir ”vassväxter” som bladvass, blåsäv och havssäv vanligare. På västkusten kan styv glasört bilda bestånd i skyddade lägen med hög salthalt. Därpå följer en typisk zon med revigt saltgräs nära vattnet som uppåt avlöses av bl.a. rödsvingel och salttåg och ännu något högre upp kan tuvtåtel dominera. Bladvass, blåsäv och havssäv förekommer mest vid sötvattensflöden. Dessa växter expanderar också om hävden är svag. Revigt saltgräs går tillbaka medan gräs som kvickrot, rödsvingel och rörsvingel blir dominanta. Vid Östersjön och södra Bottenhavet är vassar typiska med bladvass, blåsäv och havssäv. Från Ångermanland och norrut blir bladvass ovanligare och havssäv försvinner i Medelpad. Nära vattnet är agnsäv och krypven vanliga, sedan kommer ofta salttåg och något högre rödven. Norrut blir

Strandbeten och strandängar

madrör vanligare. Fuktängar domineras oftast av tuvtåtel men på kalkhaltig mark kan i stället älväxing dominera. Utan bete är det främst bladvass som breder ut sig, gräsen expanderar och så småningom växer det igen till alkärr. Vid Bottenviken saknas de stora vassarna och bland de storvuxna vassväxterna är det bara blåsäv som förekommer. I stället är mer småvuxna arter vanliga, t.ex. nålsäv. I strandzonen kan agnsäv eller knappsäv bilda ett bälte. Högre upp växer bl.a. madrör, norrlandsstarr och norskstarr som avlöses av hundstarr på torrare mark. Där är också buskar vanliga, främst gråal, pors och viden. Utan hävd verkar blåsäv expandera. Madrör, norrlandsstarr och norskstarr kan breda ut sig och buskarna vandrar längre ut på stranden. Landhöjning och ispressning gör dock att strandängsvegetationen kan fortleva, om än på relativt små arealer.

Djur Bland groddjuren som uppehåller sig på strandängar och strandbeten vid kusten finns några av de ovanligare arterna. Den grönfläckiga paddan är beroende av vattensamlingar på stranden och missgynnas då hävden upphör. Den är akut hotad och finns nu bara vid Skånes sydvästkust. Även stinkpadda, som förekommer sällsynt från Bohuslän till Blekinge, är missgynnad av upphörd hävd. Strandnära marker hyser ofta en rik fauna av fjärilar om det finns en rik blomning av nektarproducerande örter. Ett antal malar, mott, mätare, nattflyn och vecklare, varav några sällsynta, har sin största förekomst på strandängar och strandbeten. Många skalbaggar, t.ex. arter bland jordlöpare och kortvingar är knutna till leriga havsstränder, som

hålls öppna av betande kreatur. På växterna i området lever bl.a. en rad vivlar och bladbaggar. På strandbeten som varit under hävd länge är tuvor orsakade av den gula tuvmyran typiska. Dessa tuvor hyser ofta en speciell flora. I sävoch vassvegetation kan den lilla sävvårtbitaren sitta och spela. Strandängarna och strandbetena är viktiga för en mängd rastande vadare som kärrsnäppa, grönbena, kustpipare, kustsnäppa, myrspov, småsnäppa, strandskata och svartsnäppa. Bland häckande fåglar kan nämnas rödbena, skärfläcka, strandskata, större strandpipare, sydlig kärrsnäppa, brushane, rödspov, svartbent strandpipare och tofsvipa. På strandbeten och strandängar i Norrlands kustland häckar mosnäppa. Under häckningstiden lever de bl.a. av daggmaskar, havsborstmaskar, insekter och snäckor vilket ställer krav på stora grunda vattenområden som är torrlagda under lågvatten. Den mosaikartade vegetation som bildas som en effekt av betning, tramp och växlande vattenstånd gynnar änder som stjärtand och skedand. Gravand och gräsand vill i sin tur ha lite högre gräsruggar för att häcka. Vatteninsekter och andra smådjur är viktig föda under häckningen. De vuxna fåglarna äter gärna frön av mållor, starr och säv. Under flyttningen utnyttjar t.ex. gräsand och kricka vassar och sävruggar. I anslutning till stränderna är undervattensängar med bandtång (ålgräs), hårnating, kransalger och nate-arter viktiga som föda för många betande simfåglar. Under flyttningen rastar stora mängder gäss på havsstrandbeten, bl.a. sädgås, bläsgås, prutgås och vitkindad gås. För dem, liksom för bläsand, är det väsentligt med en kortsnaggad grässvål. Omtyckta arter är krypven och revigt saltgräs.

105

106

Strandbeten och strandängar

Bland småfåglarna häckar gulärla, sånglärka och ängspiplärka på strandbeten och strandängar. Gulärlan letar insekter på välhävdade avsnitt, men placerar sitt bo i högre vegetation. Sånglärkan och ängspiplärkan är mera känsliga för igenväxning.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger strandbeten och strandängar höga värden: • Lång kontinuerlig hävd. Artrikedomen kan var hög. • Naturliga vattenståndsväxlingar. • Kulturspår som visar på tidigare slåtter- och betesbruk, t.ex. hässjor, hägnader, lador, samt lämningar efter annan verksamhet som t.ex. fiskerinäring eller kvarnar. • Tydlig vegetationszonering och artrika växtsamhällen. Det ger goda förutsättningar för en artrik insektsfauna som i sin tur utgör viktig föda för många fåglar. • God förekomst av fröproducerande växter som starr-arter, säv-arter och nate-arter. Det är betydelsefullt för många fåglar, t.ex. simänder, som äter mycket frön. • Stora grunda vattenområden som under lågvatten är torrlagda är värdefulla för häckande och rastande fåglar. • Välbetade stränder med en mosaikstruktur är värdefulla för många fåglar, bl.a. vadare.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för skötseln av strandbeten och strandängar på gården: • Det ska finnas förutsättningar för en

artrik och arttät markflora och ett artrikt insektsliv. • Det ska finnas förutsättningar för ett artrikt fågelliv med såväl rastande som häckande fåglar. • Kulturspår som hässjestörar, äldre hägnader och lador ska bevaras och tydliggöras. • En naturlig vattenståndsvariation ska eftersträvas.

Skötsel: engångsåtgärder Röjning av träd, buskar och sly Röj strandbeten och strandängar från träd, buskar och sly. Träd och buskar är utkiksplatser för kråkor och rovfåglar, som tar ägg och ungar från de hävdgynnade fågelarterna. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Om marken är känslig kan röjningen istället göras på tjälad mark under vinterhalvåret. Små träd och buskar kan grävas eller vinschas upp, så att hela rotsystemet följer med. Detta kan ske under hösten eller tjälfria perioder under vintern. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Ta bort röjningsavfallet då marken är tjälad med en skonsam metod, t.ex. utvinschning eller med åttahjulig skotare. Om igenväxningen gått långt bör röjningen ske etappvis under flera år så att röjgödslingseffekten dämpas. Börja röjningen i kanterna av ljusöppna partier, där det finns hävdgynnad flora kvar, och arbeta inåt mot tätare partier.

Avlägsna kraftiga tuvor Avlägsna kraftiga tuvor av t.ex. tuvtåtel. Detta ska göras efter fåglars häckningssäsong. Är tuvorna kraftiga kan en fräs

Strandbeten och strandängar

krävas, är de mindre kan det räcka med en kraftig rotorslåttermaskin eller slaghack. Ta bort röjningsavfallet.

Bränning Bränn av hög och förvuxen gräsvegetation och täta lager av gammal gräsförna. Bränning ska ske tidigt på våren innan fåglarna börjar häcka. Gammal vass, som är osmaklig för betesdjuren, kan brännas under sensommaren. Bränn i svag vind och när det översta markskiktet är något fuktigt, annars kan elden gå på djupet ned mot mineraljorden eller den organogena jorden och skada rotsystem och fröbank hos hävdberoende växtarter. Detta kan undvikas om bränningen görs på tjälad mark. Bränn inte ängsvegetation med höga naturvärden. Bränn inte heller invid träd och konstruktioner som kan skadas av elden. Skall området betas måste djuren släppas på när nytt gräs börjar spira. Det är därefter viktigt att betesmarken blir väl avbetad (se också kapitlet Övergripande mål och skötselråd).

Brukningsfri kantzon En brukningsfri kantzon kan anläggas i åkermark närmast strandområden så att näringsläckage och jorderosion till vattnet minskar. Slå eller beta den brukningsfria kantzonen så att vegetationen hålls kort och tät. Se också kapitlet Åkermark.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Betning Släpp djuren på bete tidigt på säsongen så att de är på plats när det växer som

bäst. Tänk på att fuktiga betesmarker förväxer lättare än torrare. För att undvika att fågelbon trampas sönder, om antalet häckande vadare är stort, kan det vara lämpligt att släppa djuren på bete 3–4 veckor senare än vad som annars rekommenderas. Svag hävd är dock ofta ett större hot för många fågelarter än risken för trampskador. En annan metod för att minska risken för trampskador på fågelbon, är att i stället släppa ut djuren i betesmarken i god tid före häckningssäsongen så att betesdjuren ”sprungit av sig” när fåglarna börjar häcka. Beteshägnen bör vara stora och innehålla även lite torrare partier. Hägnet bör sträcka sig en bit ut i vattnet så att djuren också kan hålla tillbaka vassvegetationen. Därigenom skapas en s.k. blå bård av öppet vatten mellan stranden och vassbältet. Om inte bete kan ske ända ut till vassvegetation kan slåtter vara ett bra komplement. Använd om möjligt gamla hägnader. Nya permanenta stängsel bör följa de gamla hägnadernas sträckning. Se till så att betesdjuren kommer åt vegetationen i fägator och vid andra kulturspår. Där en fålla inte blir tillräckligt välhävdad beroende på brist på betesdjur, bör man överväga att minska fållan och prioritera de värdefullaste delarna. Särskilt svårt är det att hålla näringsrika och fuktiga marker öppna med för litet antal djur. En viss försiktighet bör iakttas så att inte stranden trampas sönder av djuren. Det gäller i synnerhet vid vattendrag, där det nedströms finns bottensträckor som är känsliga för igenslamning. Tunga djur trampar sönder mer än lätta. Leriga stränder är känsligare än sandiga och steniga. Läs mer om betning i kapitlet Betesmark.

107

108

Strandbeten och strandängar

Slåtter och efterbetning

Putsning

På de få kvarvarande strandängarna bör slåtter som hävdmetod behållas. Om det är svårt att få tag på betesdjur kan slåtter vara ett alternativ även på strandbeten. Slåttern bör ske relativt sent, från mitten av juli till och med augusti. Då har de flesta fåglar hunnit få ut sina ungar ur bona och växterna har hunnit fröa av sig. Lämpligt redskap vid slåtter av större ytor är robust slåtterbalk. Lieslåtter är tidsödande, men kan vara motiverat på blöta och svåråtkomliga partier. Avlägsna höet efter slåttern. Om möjligt kan höet packas i storbalar som kan ensileras och ges till dikor eller ungdjur som vinterfoder. Använd hässjor om det finns sådana. Efter slåtter på strandängen bör kreatur efterbeta. Det minskar förnaansamlingen och skapar mosaikmarker som är gynnsamt för många fågelarters häckning påföljande år. Finns inte djur att tillgå kan det behövas en andra slåtter på hösten. Läs mer om slåtter i kapitlet Ängar.

Putsa årligen kraftiga tuvor och annan förvuxen vegetation. Slaghack eller rotorslåttermaskin kan användas. Ta bort putsningsavfallet. Bästa sättet att bli av med för stora vassbälten är att under flera år slå av vassen under vattenytan. Stråna vattenfylls och ruttnar inifrån och rotsystemet utarmas.

Årlig röjning Strandbeten och strandängar ska årligen röjas från uppskjutande rotoch stubbskott. Var särskilt noga med röjningen vid kulturspår, där slåtterredskap och djur inte kommit åt. Vegetationens rötter kan förorsaka skador på konstruktioner och träbyggnader ruttnar fortare om de är omgärdade av träd, buskar och sly. Ta bort röjningsavfallet.

Underhåll av kulturspår Underhåll kulturspår regelbundet. Byt ut ruttna delar i trägärdesgårdar, lador, kvarnar och andra byggnader. Läs mer om byggnadsvård i kapitlet Bebyggelse.

Sprutfri kantzon I åkermark närmast strandbeten och strandängar bör en sprutfri kantzon lämnas. Se också kapitlet Åkermark.

Skador

Förvuxna strandbeten med kraftiga tuvor bör putsas i restaureringssyfte. I detta fallet, när tuvbildningen gått mycket långt, används en slaghack med klumpslagor. På mark som denna är det viktigt att putsningen sker sent (tidigast juli – augusti), så att häckande fåglar med ungar ej skadas. Teckning: Pekka Hedin.

Strandängarnas och strandbetenas växtoch djurliv samt kulturvärden skadas av: • Minskad eller upphörd hävd. Fuktiga och näringsrika våtmarker växer snabbt igen. Den hävdgynnade floran och faunan utarmas. • Gödsel- och bekämpningsmedel. Vissa växter och insekter slås ut, vilket i sin tur missgynnar t.ex. fåglar och grod-

Strandbeten och strandängar

109

djur. Bekämpningsmedel kan slå ut livet i vattnet. • Körning med tunga maskiner när marken är blöt så att det bildas kraftiga spår. • Röjningsavfall, massor och annat avfall. Näring och andra föroreningar kan komma ut i våtmarksmiljön och skada växt- och djurlivet.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Ökad andel lågvuxen gräs- och örtvegetation. • Förekomst av en blå bård i strandkanten. • Ökad förekomst av rastande fåglar under vår- och höststräcken. • Väl synliga kulturspår.

Indikatorarter Häckande vadare, särskilt mer kräsna arter som brushane, sydlig kärrsnäppa, rödspov och skärfläcka (enbart vid kusten), visar att hävden, storleken och andra faktorer på strandängen och strandbetet är bra. Strandbeten och strandängar vid sötvatten God hävd indikeras av: skedand, årta, rödbena och sånglärka. Följande hävdgynnade och ofta lågvuxna arter indikerar god hävd och ingen påverkan av gödsel- och bekämpningsmedel: sumpmåra, ängsvädd, revsmörblomma, ängsbräsma, mannagräs, kärrkavle och ältranunkel. Följande trampgynnade fuktälskande växter indikerar god hävd vid vattenlinjen: Tiggarranunkel, vattenmöja, grodmöja, rödlånke och smålånke.

Mer att läsa Alexandersson, H., Ekstam, U. & Forshed, N. 1986. Stränder vid fågelsjöar. Om fuktängar, mader och vassar i odlingslandskapet. LTs förlag.

Häckande rödbena indikerar god hävd på strandbeten och strandängar vid kusten. Rödbenan kräver också stora grunda vattenområden för födosök under häckningstiden. Foto: Jan Johannesson/N.

Strandbeten och strandängar vid kusten God hävd indikeras av: bläsand, skedand, stjärtand, rödbena och större strandpipare. Följande hävdgynnade och ofta lågvuxna arter indikerar god hävd och ingen påverkan av gödsel- och bekämpningsmedel: dvärgsäv, agnsäv, dvärgarun, kustarun, salttåg, havssälting, revigt saltgräs, saltgräs, trift och glasört.

Hertzman, T. & Larsson, T. 1997. Hornborgasjön: från vasshav till fågelrike. Naturvårdsverket. Rapport 4694. Johansson, O., Ekstam, U. & Forshed, N. 1986. Havsstrandängar. Naturvårdsverket och LTs förlag. Löfroth, M. 1991. Våtmarkerna och deras betydelse. Rapport 3824. Naturvårdsverket, Solna. Morgan, S. 1991. Vilt- och landskapsvård. LTs förlag. Nyström, H. 1986. Hornborgasjön: fågelsjö i förvandling. Stockholm. Svensson, R. & Glimskär, A. 1993 Våtmarkernas värde för flora och fauna. Skötsel, restaurering och nyskapande. En kunskapsöversikt. Rapport 4175. Naturvårdsverket, Solna. Svensson, R. & Glimskär, A. 1994. Småvatten och våtmarker i odlingslandskapet. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping.

110

Myrar (mosse, kärr) och källor

Myrar (mosse, kärr) och källor Myrar Myrar utnyttjades tidigare för höproduktion och också i viss mån bete. Myrar kom också att utnyttjas för odling (s.k. mossodling) under framför allt senare delen av 1800-talet. Hävdade myrar är antingen naturligt öppna eller har hållits öppna genom bete, slåtter, avverkning samt röjning av träd och buskar. Hävdade myrar är ofta artrika miljöer med många olika ljuskrävande växter och djur som är beroende av våta miljöer. Myr är ett samlingsnamn för kärr och mossar. Myrar kännetecknas av att de är torvbildande. Torv är ofullständigt nedbrutet växtmaterial som bildas där det är så vått att syrebrist råder. Skillnaden mellan kärr och mossar ligger i vattenförsörjningen. Näring och vatten tillförs mossar enbart med nederbörden, medan

Myrslåttermark med namnet Lillsjöslåttern. Den kallas för ”Sveriges sista siläng” och hävdades traditionellt så sent som 1966. På en siläng styrs vattenflödet genom uppdämning, diken och kanaler. Vattnet silar över det sluttande kärret, varvid näring frigörs. Rödvattnet, Ångermanland. 1991. Foto: Sune

kärr också mottar fastmarksvatten. Därför är kärr generellt näringsrikare och därmed också artrikare än mossar. Ibland förekommer mossar och kärr omväxlande och då kallas de för blandmyrar. Den rikligare växtligheten i kärr och kärrpartier är skälet till att det framför allt är dessa som utnyttjats för slåtter och ibland också för bete. I Norrland kallas de hävdade myrarna för slåttermyrar. Det fastmarksvatten som når kärren kan antingen utgöras av grundvatten eller av vatten som översvämmar från sjöar och vattendrag. Kärr som nås av grundvatten som rinner strax under markytan eller som tränger upp genom markytan kallas för käll- eller sipperkärr och finns oftast i sluttande terräng. Många av dessa kärr torkar inte ut ens under torra somrar. Kärr i anslutning till sjö eller vattendrag kallas för över-

Myrar (mosse, kärr) och källor

111

svämningskärr. De är plana eller svagt sluttande och vattnet kan vara stillastående. Kärr kan vara mycket varierande bl.a. beroende på under- och omkringliggande markers topografi, geologi och hydrologi. Kärr delas in i olika typer efter kärrvattnets pH-värde, där fattigkärr har det lägsta värdet och extremrikkärr det högsta. Artrikedomen ökar vanligtvis med pH-värdet och därför kan rikkärr i områden med kalkrika bergarter och jordarter ha en hög artrikedom och en hel del speciella och ovanliga växter, t.ex. orkidéer. Många myrar som tidigare hävdats är numera övergivna och har växt igen med björk, sälg och al. Vissa har helt övergått till ett nytt naturtillstånd som sumpskog, andra är påverkade av dikningar och uppodling så att de har torkat ut.

Historia – myrar Myrar (främst kärr) utgjorde tidigare viktiga slåttermarker eftersom de gav, med den tidens mått, goda skördar. På vissa håll var myrslåtter helt avgörande för att kolonisation skulle vara möjlig. Det gällde inte minst det myrrika Norrlands inland, där höet från kärrpartierna utgjorde en stor andel av den totala foderfångsten. Alla typer av kärr utnyttjades för slåtter, såväl fattigkärr som rikkärr. Vissa kärr var naturligt högproduktiva och kunde ge en god avkastning varje år. Det gällde framför allt kärr invid sjöar och vattendrag och kärr i kalkrika trakter. Näringsfattiga kärr som t.ex. mossarnas laggkärr, var ibland alltför lågavkastande för att ge hö varje år, varför trädesbruk tillämpades. I Norrland förbättrades höproduktionen på slåttermyrarna genom två meto-

der, översilning och uppdämning. Metoderna blev vanliga på 1800-talet som en del i den allmänna strävan att förbättra avkastningen i jordbruket. En s.k. siläng skapades genom att ett naturligt eller grävt vattendrag dämdes upp så att någon centimeter vatten sakta fick rinna över den sluttande myren. Vattenflödet styrdes i grävda diken och kanaler, med jordvallar eller med utlagda stockar till de delar av myren som var användbara för slåtter. Med vattnet tillfördes syre till myren, vilket medförde att en del av torven bröts ner och näringsämnen frigjordes. Med den andra metoden dämdes avloppet till en bäck, å eller älv så att en dammäng skapades utmed det översvämmande vattendraget. Samma effekt uppnåddes genom att sänka hela eller delar av en sjö och reglera vattenflödet vid sjöns avlopp. Näringsämnen tillfördes med det översvämmande vattnet. Vid uppdämningen hölls vattnet stillastående

Rikkärr med blommande vaxnycklar. Lammevadskärret, Västergötland. Foto: Axel Ljungquist/N.

112

Myrar (mosse, kärr) och källor

Källa i beteshage. Foto: Tore Hagman.

periodvis och på ett relativt stort djup, vanligen mer än 0,5 meter. Slåttermyrarna i Norrland låg ofta långt från hemgården. Man kunde bli borta i veckor under slåtterperioden. Därför bodde man i primitiva slåtterkojor. Ibland låg fäbodarna nära slåttermyrarna och då bodde man där i stället. Det skördade höet förvarades i lador eller lämnades kvar på hässjorna ända tills det blev vinterföre, så att man kunde ta sig fram över de blöta markerna med häst och kördon. Myrar förlorade sin betydelse som slåttermarker vid 1800-talets slut och 1900-talets början. Myrarna övergavs och växte igen. På vissa håll i Norrland levde myrslåttern emellertid kvar ända in på 1950-talet. Några få områden slåttras än idag. En del myrmarker dikades ut för att öka den odlingsbara arealen under 1800-talets kraftiga expan-

sion. Den s.k. mossodlingen förekom över hela landet, såväl på fattigare myrmarker som i rikare kärr. Med hjälp av nyare och tyngre plogar kunde markerna bearbetas och sås. Även konstgödseln gjorde sitt till för att dessa marker skulle ge god avkastning. När åkermark började läggas ned på 1900-talet, var mossodlingarna på fattigare myrmarker bland de första som försvann. Näringsämnena förbrukades snabbt och torrläggningen medförde att marken sjönk ihop så att den återigen blev vattenbemängd. Uppodlingen av rikare kärr i produktiva jordbruksområden har däremot ofta bestått och den tidiga utdikningen har förbättrats med modern och effektiv täckdikning. Samtidigt som många kärr växte igen eller odlades upp tillkom nya kärr i samband med vissa sjösänkningsföretag där sjöar övergick till kärr. Mindre fuktiga kärr som använts för bete har i vissa fall kunnat behålla hävden in i sen tid.

Källor Källor har alltid spelat en stor roll för människan. En källa är en plats där grundvattnet koncentrerat tränger upp till markytan. Ibland bildas en liten vattensamling men ofta tränger vattnet fram mer diffust i en sluttning. Om flödet är tillräckligt stort kan det bildas ett omgivande kärr, s.k. källkärr, eller rännilar som så småningom rinner samman till en bäck. Huruvida det bildas ett kärr eller en bäck beror bl.a. på markförhållandena runt om källan. Källvattnet har befunnit sig mer eller mindre lång tid i djupt liggande mineraljord och är därför mineralrikt. Det är inte surt och om det finns kalk i marken är det dessutom kalkrikt. Sällsynt kan det bildas s.k. källkupoler vid källan. Det är avlagringar av torv eller utfällda

Myrar (mosse, kärr) och källor

ämnen som växer på höjden. Källvattnet är kallt och håller en jämn temperatur under året. Källmiljön är en konstant miljö med hög och jämn mark- och luftfuktighet. Det gör källorna samt omgivande kärr och bäckar till värdefulla livsmiljöer för flera speciella mossor och kärlväxter. Många naturliga källor i odlingslandskapet har dränerats eller gjorts om till brunnar.

Historia – källor Källor har under årtusenden dragit till sig människor och djur. Man kan lätt föreställa sig hur kringvandrande grupper av jägare och samlare slog upp sina mer eller mindre tillfälliga läger vid en källa. Eftersom källorna håller en konstant temperatur kan de vara öppna även under kalla vintrar och har därför spelat en betydande roll för de ursprungliga lokaliseringarna av bosättningarna. Förutom att vara vattentäkter har de ofta haft religiös betydelse. Tidigt förknippades källor med något gudomligt. Hos många folk betraktas källor, jämte floder, sjöar och vattenfall, som heliga. Källkulten utvecklades starkt under yngre stenåldern. Riter och offerhandlingar har troligen skett vid de flesta större källor och man har trott att vattnet haft en helande och livgivande kraft. Vissa kallkällor, där vattnet ständigt sipprar upp ur marken, har varit hälsokällor. De hade ofta järnhaltigt eller annat mineralrikt vatten. Ofta har själva källan byggts omkring på något sätt för att göra den mer lättillgänglig. Inte sällan offrades pengar i dessa källor. Särskilt hälsobringande troddes trefaldighetskällor, midsommarkällor och offerkällor längs pilgrimslederna vara. I Norrland finns det exempel på att källor användes för tillfällig köttförvaring. Hade någon torpare tjuvskjutit en

113

älg, var detta nog en lämplig plats att gömma köttet på undan skogvaktaren och länsman. Ofta är gårdar och torp lagda i närheten av bra källor. Vissa källor har fördjupats, försetts med stenskoning och gjorts om till brunnar för att samla vattnet bättre. Vid källorna trampades stigar och man lade ut stenar för att kunna ösa bättre. Källkärr eller källmyrar kunde dessutom användas som rika slåttermarker. En del ålderdomliga källor och brunnar används fortfarande, men många har ersatts av större grävda eller borrade brunnar.

Kulturspår I torvbildande våtmarker finns, tack vare syrebristen nere i torvlagren, förutsättningar för att bevara organiskt material under lång tid. Därför har under årens lopp fynd från förhistorisk tid gjorts i dylika marker. Föremål i sten, ben, trä, tyg och hår har hittats. I många fall kan det röra sig om rituella offerplatser.

Höet från silängen hässjas. I bakgrunden syns en lada och en trähägnad – två andra vanliga kulturspår. Rödvattnet, Ångermanland. 1991. Foto: Sune Jonsson.

114

Myrar (mosse, kärr) och källor

Källor som haft stor betydelse har ofta någon form av lock eller som i detta fall en stenskoning. Foto: Tore Hagman.

Kanaler, dämmen, lador och hässjor är kulturspår som man kan finna på tidigare myrslåttermarker. Vägar och stigar som utnyttjades för att komma till de ibland svårtillgängliga myrarna kan också finnas kvar. Diken, kanalsystem och hägnadsrester är kulturspår som kan finnas kvar vid befintliga och tidigare mossodlingar. Stenskoningar och brunnslock av sten kan ha lagts på betydelsefulla källor.

Karaktärsarter Växter Växtligheten i myrmarker kan se olika ut beroende på vatten- och ljustillgång och

vattnets pH-värde. De öppna myrmarkerna karakteriseras av starrarter. Om hävden är god kan artrikedomen bland starrarterna vara hög i ett och samma kärr. Mossor utgör ett betydande inslag i bottenskiktet. I fattigkärret dominerar vitmossor, men i rikkärr blir inslaget av brunmossor större. Fattigkärrens karaktärsarter är framför allt ängsull, trådstarr, dystarr och flaskstarr. Blåtåtel är ett vanligt förekommande gräs i såväl fattigkärr som rikkärr. När pH-värdet är något högre i kärret ökar artrikedomen och växter som kärrviol, frossört, topplösa, vattenklöver, kråkklöver, kärrspira, strandklo, mannagräs, sumpmåra, ängsvädd, gökblomster och svärdslilja kan finnas. Kärret kan lysas upp av kabbleka och det vackert röda fackelblomstret. Sjöfräken och kärrfräken var tidigare åtråvärda vinterfoderväxter, vanligt förekommande vid god hävd. I grunt vatten kan det finnas bläddror, som med sina små fångstblåsor fångar vattenlevande småkryp. I mera rika kärr tillkommer arter som slåtterblomma, snip, gräsull, kärrsälting och tätört. Artrikedomen bland starrarterna ökar med t.ex. brunstarr, trindstarr, nålstarr, hirsstarr, hundstarr, grönstarr och i norra Sverige huvudstarr. Kärr på Gotland är lite speciella med sin stora dominans av ag. I extremrikkärr blir floran exklusiv med t.ex. majviva, axag och olika orkidé-arter som ängsnycklar, kärrknipprot och det märkliga flugblomstret. Dess blomma ser ut som och avger dofter som en stekelhona för att locka till sig en stekelhane som då pollinerar blomman. Källor är ofta näringsrika miljöer och en frodig växtlighet kan förekomma på den fuktiga marken kring källan. Man kan hitta arter som humleblomster, kabbleka, tussilago och mannagräs-

Myrar (mosse, kärr) och källor

arter. Ett gräs som krypven är vanligt, men även källgräs förekommer vid kreaturstrampade källor i kalktrakter. Andra typiska arter är bäckbräsma, källarv och kärrfibbla. Bäckveronika med sin köttiga stjälk, kan förbli grön året om vid källor som inte fryser. En ovanligare art är källört och endast i Skåne kan man hitta källfräne. Vanliga träd vid källor är hägg och al. I källornas blöta och fuktiga mark trivs många mossarter och ibland kan vackra svällande mossmattor bildas. I vattnet kan man hitta klippskapania och bäckblekmossa. I kanten kan det växa bl.a. skorpionmossa och källmossa. Vid kalkhaltiga källor växer en mycket speciell mossflora med bl.a. källtuffmossa. Ofta står relativt unga döda träd som tidigt tappar fotfästet i den fuktiga marken invid källorna. Dessa blir värdefulla miljöer för svampar och mossor. I kärr och källor där djuren trampar omkring försvinner mossorna och trampgynnade arter som revsmörblomma, källört, tiggarranunkel och ävjebrodd kan förekomma. När hävden överges i kärr och källor växer det igen med högre och mer konkurrensstarka växter som t.ex. älggräs, vass och pors. Senare i successionen kommer videbuskar och slutligen klibbal och glasbjörk. Endast de riktigt blöta partierna förblir öppna. Ju näringsrikare kärret eller källan är desto fortare går igenväxningen.

Djur Den fuktiga miljön i kärr och källor är gynnsam för grodor och paddor. Finns det tillräckligt med vatten kan de också leka. Finns det gott om grodor är miljön också en god jaktmark för snok. Om kärret är tämligen stort och öppet

kan enkelbeckasin markera sin närvaro med sin spelflykt, när den dykande får sina stjärtpennor att frambringa ett brummande ljud. Även skogssnäppan trivs vid små våtmarker. Åkermark och betesmark som ligger runt blöta områden brukar vara attraktiva häckningsplatser för vadare som tofsvipa och storspov. Kärr som ligger i åkermark, kan ge upphov till områden med bar jord. I så fall är det möjligt att den mindre strandpiparen finns som häckfågel. När det finns högre vegetation som vass och vide i kärret påträffar man ofta sävsparven och i igenväxande kärr kan man höra nattsångare som sävsångare och kärrsångare. En rik insektsfauna kan finnas i kärret, i synnerhet i blommande örtrika partier. Rikkärr kan hysa ett flertal hotade och sällsynta insekter. I fattigkärr finns insekter som starrgräsfjäril och kärrgräshoppa. I källornas kalla syrerika vatten förekommer det bl.a. larver av nattsländor, dagsländor och bäcksländor. Kalkrika kärr och källor utgör en gynnsam miljö för landlevande snäckor. Förutom att kärren och källorna erbjuder en fuktig miljö, kan snäckorna utnyttja den lättvittrade kalken för sin skaluppbyggnad.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger myrmarker, kärr och källor höga värden: • Spår av myrslåtter, t.ex. kanaler, dämmen, lador och hässjor. • Spår av mossodling som t.ex. diken, kanaler och hägnadsrester. • Äldre stenkonstruktioner vid källor som gamla stenhällar och stenskoningar. • Kärr och källor vars hydrologi är

115

116

Myrar (mosse, kärr) och källor

opåverkad av dikning. • Stora kärr och källor som inte torkar ut under sommaren. De erbjuder ett jämnare mikroklimat som är viktigt för många arter. Påverkan från omgivande marker (kanteffekter) blir mindre än för små kärr och källor. • Omväxlande kärr med riktigt blöta områden, källflöden, varierande tuvighet, mindre blöta ytor m.m. Förutsättningarna för en hög artrikedom ökar. • Källor med stort vattenflöde och omgivande kärr. • Kärr och källor med rika mattor av olika mossor. • Kalkrika kärr och källor. De kan hysa en speciell flora av mossor och kärlväxter. Här kan också finnas rödlistade snäckarter. • Myrmarker och källor som är öppna och solexponerade. Det ger förutsättningar för många ljuskrävande och hävdberoende örter, gräs och starrarter liksom för växelvarma djur som insekter, grodor och snok. • Myrmarker och källor som hävdas eller intill sen tid har hävdats med slåtter eller bete. • Djurtramp ger goda förutsättningar för trampgynnade växter och vissa marklevande insekter. Även groddjur får skydd i de hålor som bildas vid tramp. • En artrik och arttät flora. Det ger förutsättningar för ett artrikt insektsliv och många smådjur som groddjur. • Bryn-, busk- och lövskogsmiljöer i närheten av kärr och källor är värdefulla för groddjur under sommaren.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för skötseln av myrmarken eller källan på gården: • Det ska finnas förutsättningar för en

artrik och arttät ljuskrävande markflora. Myrmarken, kärret eller källan ska kunna utgöra en god livsmiljö för groddjur, insekter och snäckor. • Myrmarkens, kärrets eller källans naturliga hydrologi ska bibehållas. • Kulturspår som lador, hässjor, kanalsystem och hägnadsrester ska bevaras och tydliggöras.

Skötsel: engångsåtgärder Röjning av träd, buskar och sly För att återuppta hävd på nu igenvuxna kärr och runt källor, bör dessa röjas från träd, buskar och sly. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Om marken är särskilt känslig kan röjningen i stället göras på tjälad mark under vinterhalvåret. Små träd och buskar, i synnerhet av rotskottbildare som asp, sälg, vide och al, kan grävas eller vinschas upp, så att hela rotsystemet följer med. Detta kan ske under hösten eller vid tjälfria perioder under vintern. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Ta bort röjningsavfallet då marken är tjälad med en skonsam metod, t.ex. utvinschning eller med åttahjulig skotare. Om igenväxningen gått långt bör röjningen ske etappvis under flera år, så att röjgödslingseffekten dämpas. Börja röjningen i kanterna av ljusöppna partier, där det finns hävdgynnad flora kvar, och arbeta inåt mot tätare partier. Tänk på att igenväxningen ibland kan ha givit upphov till någon annan värdefull biotop t.ex ett alkärr. Det bästa kan då vara att undvika ingrepp på platsen. Se också kapitlet Övergripande mål och skötselråd.

Myrar (mosse, kärr) och källor

Bekämpa ohävdsvegetation Ohävdsvegetation som älggräs och pors bekämpas genom att slås med slitande redskap innan frösättning. Slå helst upprepade gånger under sommaren. Ta bort avslagen vegetation omedelbart.

Brukningsfri kantzon En brukningsfri kantzon kan anläggas i åkermark närmast kärr och källor så att näringsläckage och jorderosion till vattnet minskar. Slå eller beta den brukningsfria kantzonen så att vegetationen hålls kort och tät. Se också kapitlet Åkermark.

Restaurering av kulturspår Eventuella kvarvarande konstruktioner för att dämma vatten bör om möjligt också göras brukbara. Kontakta länsmuseum eller länsstyrelse för mer information om hur tidigare silängar och dammängar åter kan göras brukbara.

traditionell slåttertid i slutet av juli till augusti. Ta bort avslagen vegetation.

Årlig röjning Myrmarker och källor ska årligen röjas från uppskjutande rotoch stubbskott. Var särskilt noga med röjningen vid kulturspår, där slåtterredskap och djur inte kommit åt. Vegetationens rötter kan förorsaka skador på konstruktioner och träbyggnader ruttnar fortare om de är omgärdade av träd, buskar och sly. Ta bort röjningsavfallet.

Underhåll av kulturspår Underhåll kontinuerligt kanaler, dämmen, lador och andra kulturhistoriska konstruktioner. Nyttja om möjligt källorna för t.ex. vattning av boskap. Se till att diken och kanaler som utnyttjats för bevattning av myrmarken rensas så att de kan vara vattenförande.

Sprutfri kantzon

Skötsel: fortlöpande åtgärder Betning Nötkreatur är det lämpligaste djurslaget för bete i myrmarker. Med nötkreatur kan sälg, vide, asp och ask hållas efter, medan al är mindre åtråvärt bete. Riktigt blöta kärr med lösbottnar och gungflyn och känsliga källor bör skyddas från bete eftersom mossmattorna annars trampas sönder. Se också kapitlet Betesmark.

Slåtter Myrmarker som hävdas genom slåtter slås årligen med skärande redskap under

En sprutfri kantzon bör lämnas i åkern närmast kärret eller källan om det är möjligt i växtföljden. Det är viktigt att inga kemikalier hamnar i den känsliga vattenmiljön. Se också kapitlet Åkermark.

Skador Myrmarkens, kärrets eller källans växtoch djurliv samt kulturvärden skadas av: • Gödsel-, kalk- och bekämpningsmedel. Gödsel medför att växtligheten blir enahanda och kommer att domineras av ett fåtal storvuxna växter. Konstgödsel är direkt giftigt för groddjur. Bekämpningsmedel slår ut vissa växter och insekter, vilket i sin tur missgynnar

117

118

Myrar (mosse, kärr) och källor

Mer att läsa Engström, R., Leander, S. & Malmborg, B. (red.). 1976. Myrmarker. En bok om bruket av våtmarkerna förr och nu. Riksförbundet för hembygdsvård. Elveland, J. 1978. Skötsel av norrländska rikkärr: studier av vegetationsförändringar vid olika skötselåtgärder och annan påverkan. SNV pm 1007. Naturvårdsverket, Solna. Elveland, J. 1979. Dammängar, silängar och raningar – norrländska naturvårdsobjekt. Rapport. SNV pm 1174. Naturvårdsverket, Solna. Elveland, J. & Sjöberg, K. 1981. Norrländska våtslåttermarker – växt- och djurliv förr och nu. Fauna och Flora 76:21–30. Frödin, J. 1952. Skogar och myrar i norra Sverige, i deras funktioner som betesmark och slåtter. H. Aschehoug & Co, Oslo. Jonsell, M. 1995. Skalbaggar på Prästflon, en myr i Ångermanland – Är floristiskt skyddsvärda myrar intressanta även ur insektssynpunkt. Ent. Tidskr. 116:151–159.

högre fauna. Kalk kan skada mossfloran. • Igenfyllning och tippning av röjningsavfall, massor och skräp. Näring och andra föroreningar kan komma ut i vattenmiljön och skada växt- och djurlivet. • Nydikning stör kärrets eller källans naturliga hydrologi, med risk för uttorkning. Det är inte tillåtet att dika i vissa delar av landet och det är alltid tillståndspliktigt enligt naturvårdslagen. • Plöjning för nära kanten av kärret eller källan. • Körning med tunga maskiner i kärret eller källan. • Kraftigt tramp av betesdjur i kärret eller källan kan skada värdefull vegetation.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Kulturspår som källor, lador, dämmen etc. är väl synliga och möjliga att nyttja. • Större andel solexponerade ytor i hävdade kärr och källor.

• Ökad andel lågvuxen vegetation av gräs, örter och starr. • Artrikare vegetation av gräs, örter och starr samt ökat antal indikatorarter.

Indikatorarter Följande slåttergynnade våtmarksarter indikerar god hävd och ingen påverkan av gödsel och bekämpningsmedel: sjöfräken, gökblomster, kärrspira, kärrsälting, slåtterblomma, tätört, gräsull, ängsvädd och låga starrarter som nålstarr, hirsstarr och hundstarr. I extremrikkärr kan följande sällsyntare arter också fungera som bra indikatorarter på god hävd: majviva, flugblomster, ängsnycklar och kärrknipprot. Enkelbeckasin indikerar att myrmarken eller kärret är av sådan storlek och öppenhet, att goda förutsättningar för andra hävdberoende våtmarksarter också bör råda. Grodor och paddor indikerar god fuktighet. Lek indikerar tillräckligt med vatten under försommaren. Källpraktmossa och källmossa indikerar hög luftfuktighet och en rik källmiljö.

Naturvårdsverket 1983. Skötsel av kalkkärr och kalkfuktängar. Skötsel av naturtyper nr 1. Patzig, G. C. 1845. Enkel och lättfattlig anvisning till ängsvattning. Stockholm. Sjörs, H. 1983. Skötsel av kalkkärr och kalkfuktängar: förhållandena i Sydsverige. Naturvårdsverket. Svensson, R. & Glimskär, A. 1994. Småvatten och våtmarker i odlingslandskapet. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping.

Sjöfräken på slåttermyr. Sjöfräken är slåttergynnad och indikerar svag till måttlig kvävepåverkan. Vaisikkavuomat, Norrbotten. 1994. Foto: Jan Töve/N.

Hamlade träd och solitärträd

119

Hamlade träd och solitärträd Hamlade träd Hamling av träd var tidigare vanligt framför allt för att få lövfoder. Det finns många lokala och regionala benämningar på ordet hamla: topphugga, stubba, klappa, kulla, tulla och styva är några uttryck som används i olika delar av landet. Hamling är ett av sätten att ta löv. Fällning av hela träd och repning av löv är exempel på andra metoder. Lövtäkten har haft störst betydelse i skogsoch mellanbygder där fårhållning varit mer utbredd och där tillgången på ängshö har varit sämre. Hamlade träd kan bli mycket gamla och till och med äldre än ohamlade träd, trots att de ofta rötskadas efter kapningar och hamling. Trots hög ålder är många hamlade träd småvuxna på grund av att hamlingen hämmar tillväxten, vilket kan ses på de millimetertunna årsringarna. Rötskador som uppkommer när svampar får fäste gör träden

värdefulla för vedlevande insekter och hålhäckande fåglar samt fladdermöss. En stor biologisk mångfald är knuten till de gamla hamlade träden, bl.a. vad gäller mossor och lavar. Under trädens flerhundraåriga levnad har en mängd lavar och mossor hunnit etablera sig i barksprickor, på grenar, död ved m.m. Den skrovliga barken hos gamla träd ger dessutom en lämplig och varierad miljö där många olika arter kan trivas. Generellt gäller att lövträd med näringsrik bark som t.ex. alm, ask och asp är artrikare på lavar och mossor än t.ex. björk och rönn. Man hittar tidigare hamlade träd i hagmarker, ängar, alléer, åkerholmar, skogsbryn, odlingsrösen och i åker- och vägrenar. De kan vara solitära eller stå i grupper. Om de hamlade träden har stått i öppna och ljusa lägen kan de hysa en flora och fauna som är beroende av dessa varma miljöer. I ängarnas mer halvöppna landskap finns en delvis annorlunda flora och

Hamlade lindar. Råshult, Småland. Foto: Jan Rietz/Tiofoto.

120

Hamlade träd och solitärträd

fauna. Växter och djur som är beroende av en traditionsenlig hävd, hotar nu att försvinna i takt med att markerna runt de hamlade träden växer igen. Hamlingen kan ha upphört för många decennier sedan, men träden bär spår av ingreppen bl.a. genom grenad kandelaberform. De står nu kvar och påminner om det lövtäktsbruk, som en gång präglade landskapet. När hamlingen har upphört och en tung trädkrona växer upp riskerar träden att dö i förtid, eftersom faran för fläkskador är stor vid storm och tung snö.

Historia – hamlade träd Bonden i det gamla odlingslandskapet var tvungen att utnyttja markerna effektivt. Ängarna var ofta magra och för att få det viktiga vinterfodret att räcka till, var man tvungen att hamla träden för att samla in löv som ett viktigt komplement till ängshöet. Det var vanligt med en andel på 20–30% löv i vinterfodret. På vissa gårdar kunde andelen löv vara så hög som över 50%. Både på inägor och utmarker togs löv från träd och buskar. Löv togs också från träd som fälldes och från buskar och sly som växte upp i renar. Lövtäktsbruket har varierat mycket över landet beroende på lokala förutsättningar och behov. I Skåne hamlades träd framför allt för virkets skull. Ett skottskogsbruk utvecklades, där träden beskars helt nära markytan så att ansenliga basalsocklar så småningom bildades. Den traditionella hamlingen av träd har varit mest utbredd i Syd- och Mellansverige. Även i Norrland förekom lövtäkt i stor omfattning, ofta genom fällning av hela träd och buskar eller repning av löv. Hamling av träd i ängsmark gav inte bara lövfoder. Den medförde en hel del

andra positiva egenskaper, vilket bönderna utnyttjade. Träden i lövängarna transporterade upp näringsämnen från djupare marklager och tillförde sedan näring till gräsvegetationen genom de nedfallna löven. Träd med lätt nedbrytbara blad föredrogs därför, som lind, alm och ask. När träden hamlades fick man dessutom en röjningsgödsling genom de rötter som dog efter hamlingen. Genom hamling av träden skapades också lämpliga ljusförhållanden för grässvålen. Träden stod ofta invid stenar, i odlingsrösen eller på andra platser som var svårare att utnyttja för annat. I vissa trakter var det brist på skog på grund av avverkning och ett intensivt bete på utmarken. De träd som fanns i ängsmarken hade därför stor betydelse som bl.a. klenvirke. De trädslag som användes mest för lövtäkt var björk, asp och al. Det bästa fodret ansågs komma från ask, lind, alm, asp, sälg och rönn. Asklöv skattades förr lika högt som ängshö. Även björk- och allöv ansågs som bra, trots att de har en del dåliga egenskaper då de skördas tidigt. I äldre uppteckningar framhölls ofta lövens förmåga att motverka djurens bristsjukdomar och parasiter. I södra delarna av Sverige var lind och alm vanliga som hamlade träd medan sälg och asp var vanliga i mellersta och norra Sverige. Lindarna beskars även för att ge bast till rep. Träden hamlades första gången när grovleken på stammen var som en underarm. Hamlingen skedde sedan med 3–7 års mellanrum och skotten samlades i kärvar som torkades på gärdsgårdsstörar, slanor eller i lador. De avätna kärvarna användes sedan som bränsle. Hamlingen skedde mellan ängsslåttern och skördearbetet på åkern, alltså under augusti och september. Lövtäkt var emellertid ett arbetskrävande sätt att skaffa foder. Detta tillsam-

Hamlade träd och solitärträd

mans med uppodling av ängar, odling av vallfoder, mekanisering av åkerbruket, en minskande fårskötsel och ett intensifierat skogsbruk gjorde att lövtäkten i princip försvann. Löv-täkten levde kvar längst i skogsoch mellanbygder med fårhållning, men den snabba nedgången i fårnäringen på 1940och 50-talen utgjorde slutskedet på ett mångtusenårigt bruk.

Solitärträd Gamla, friväxande och storkroniga lövträd kan ibland stå kvar i odlingslandskapets hagmarker, åkrar, åkerholmar, gårdsmiljöer eller vägrenar. De gamla solitärträden är resterna av ett äldre slåtter- och beteslandskap där de fritt ståen-

de trädjättarna var en vanlig syn. Många träd kan ha vuxit upp under senare tid i kantzoner och när de står i öppna lägen kan de växa snabbt och utvecklas till stora solitärträd. Genom sin ofta höga ålder uppvisar själva trädet, som substrat för andra arter, en lång och obruten kontinuitet bakåt i tiden. Många arter i landskapet är därför knutna till just åldriga lövträd. Ett gammalt träd erbjuder ett mycket stort utbud av småmiljöer och föda i form av skrovlig bark, grenar, blad, rot, död ved och nedfallna grenar. Detta är viktiga livsmiljöer för en mängd arter, däribland många rödlistade insekter, lavar, svampar och mossor. Det finns exempel på ekar med nästan 70 lavarter på ett enda träd. Hålrum i träden blir bostäder för fåglar och fladdermöss. Ollon, bär, frön, blommor och

121

Solitärträd. Karungi, Norrbotten. 1994. Foto: Marie Björklund.

122

Hamlade träd och solitärträd

knoppar är viktig föda för många insekter, fåglar och däggdjur. Stora ensamväxande träd har i alla tider varit föremål för många föreställningar, särskilt träd med speciella särdrag eller avvikande växtsätt. Vissa träd var offerträd eller ansågs ha helande kraft. Människor kunde dras genom kluvna eller sammanväxta stammar för att botas från sjukdom eller för att få skydd mot onda makter. En mera jordnära funktion hade de stora träd som stod på lämpliga ställen längs färdvägar. Vid dessa ”brännvinsekar” blev det ibland tradition att ta en rast och styrka sig med en sup. Vissa stora träd fungerade också som ”lekplatser” där ungdomarna i byn ända in på 1900-talet träffades under kvällar och helger för att roa sig. Det mest typiska solitärträdet är eken, som när den får stå fritt utvecklar en vid krona. Eken är särskilt artrik. Över 500 insektsarter lever på ek. De flesta är skalbaggar vars larver gnager sina gångar i veden. Speciellt värdefulla är hålträd med innanmurkna stammar. Trots att träden ibland bara är tomma skal kan de bli mycket gamla. De flesta ekinsekter gynnas av solvarma lokaler och många arter trivs bara i mycket grova ekar. Stammarna bör vara solbelysta och träden bör vara omgivna av nektar- och pollenrika miljöer där de vuxna insekterna kan finna föda. Även gamla lövträdssolitärer av andra trädarter utgör mycket artrika miljöer. De åldriga träden är starkt hotade i odlingslandskapet. På grund av igenväxning riskerar flerhundraåriga träd att skadas och dö i förtid. Eken är speciellt känslig för beskuggning och uppväxt av småträd i kronan. Röjning kring och friIhålig ek, med den för många insekter ställning av gamla träd ger dock träden, (främst skalbaggar) så viktiga mulmen. och den flora och fauna de bär, möjligTidö, Västmanland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket. het att överleva på lång sikt. För att

behålla floran och faunan kring solitärträden är det också viktigt att yngre träd sparas och vårdas så att de kan utvecklas till nya solitärträd.

Historia – solitärträd I det effektivt utnyttjade odlingslandskapet under 1700- och 1800-talen var lövträden mycket värdefulla. De användes till virke och brännved, men också för lövtäkt vilket gav ett viktigt tillskott till kreaturens vinterfoder. Solitärträden har ofta vuxit upp i solöppna och vidsträckta betes- och ängsmarker och många av träden har tidigare varit hamlade. Eken har en särskild historia. Under en lång period, från Gustav Vasas tid och framåt, gjorde staten anspråk på landets ekar och bönderna var förbjudna att avverka ekar på såväl inägomark som utmark. Ekarna skulle användas till flottans skeppsbyggeri. Dessa fredade ekar väckte böndernas vrede. Eken var illa omtyckt när den stod på inägorna. Carl von Linné säger i sin Västgötaresa att: ”Ekens nytta är allmänt bekant, men hon hatas på åker och äng; ty där hon står bränner hon bort grödan mer än något annat träd...”. De stora kronorna skuggade och ekens blad gav en sur lövförna vilket gav en sämre gräsväxt i slåtterängarna. Dessutom var de inte lämpade för lövtäkt och för djurfoder. För att få ett bättre ljusnedsläpp till marken underkvistades ekarna så att träden blev mer högstammiga. Många bönder försökte skada ekarna genom att elda ris och löv nära stammen så att barken skadades och lossnade. Detta gjorde ekarna odugliga till timmer och gynnade småkryp och numera försvunna fåglar som mellanspett, härfågel och blåkråka. Under ollonår var dock ekarna på utmarken ekonomiskt viktiga

Hamlade träd och solitärträd

för bonden, då svinen släpptes på ollonbete. Först 1830 fick markägare rätt att lösa in kronans ekar, vilket också skedde i stor omfattning. 1875 upphörde statens anspråk på de övriga ekarna. Detta ledde till att de allra flesta avverkades och mycket få ekar finns numera kvar på den sedan gammalt bondeägda marken. Idag hittar man träden främst runt gods och herrgårdar, där man hade råd att låta träden stå kvar.

Karaktärsarter Växter På gamla solexponerade lövträdsstammar utvecklas en mycket rik lav- och mossflora. Den skrovliga barken på gamla träd ger bra förutsättningar för många arter att finna livsrum. Ju äldre trädet är desto artrikare blir stammen. På ett enda träd kan ibland flera arter av rödlistade lavar växa. Beroende på om trädet står i öppen eller halvöppen mark, eller i dammpåverkad miljö utvecklas helt olika lavsamhällen. På gammelekar i gräsmark är en liten oansenlig lav som heter gulpudrad spiklav karaktärsart. Där kan också växa brun nållav, grå eklav, gul dropplav och gul mjöllav. I miljöer intill åkermark med solexponering och tillförsel av näringsrikt damm trivs arter som den gula vägglaven, stora hängande brosklavar, allélavar, rosettlavar och kyrkogårdslav. Två karakteristiska lavarter på hamlad ask är ljusbrun knappnålslav och almlav. Karakteristiska mossor på träd i odlingslandskapet är den glänsande guldlocksmossan och ekorrsvansmossan som kan bilda stora fällar på stammarna. Svavelticka är en svamp som angriper kärnveden och träden murknar inifrån. Ekticka och oxtungesvamp är arter som är speciellt knutna till ek.

Djur När träden hamlas ökar risken för svampangrepp och rötskadorna som uppstår ger en mängd viktiga småmiljöer som naken ved, håligheter, döda grenar och mulm (en blandning av söndersmulad ved, löv, borester, spillning m.m. som ligger i botten av stamhåligheten). Mulmen är ett numera sällsynt substrat som hyser många rödlistade djur, bl.a. klokrypare och vissa skalbaggsarter. I de olika miljöerna av svampangripen död ved borrar sig skalbaggslarver fram. Många av dessa livnär sig på svampmycel medan andra är rovdjur. Som fullbildade är många av dessa skalbaggsarter stora och praktfulla och flera är rödlistade som t.ex. den honungsdoftande läderbaggen, gräsgröna guldbaggen, den bruna guldbaggen samt flera arter av knäppare och blombaggar. Bland de mer spektakulära och ovanliga skalbaggarna som lever på stora solitärekar kan nämnas den stora ekbocken och ekoxen. Även bland myror, steklar och fjärilar finner man rödlistade arter som lever i gamla träd. Gallsteklar är en familj som har 24 arter, vilka har specialiserat sig på ek, och deras larver bildar typiska galläpplen på bl.a. bladen. Ekvecklarlarven äter ekblad. På våren är det en kapplöpning innan eken har hunnit lagra in sitt kemiska försvar av garvämnen i bladen. Vissa år kaläter dock ekvecklaren hela bestånd under försommaren. Arten är huvudföda för rovlevande skalbaggar och är viktig för många fåglar när den uppträder talrikt. Vår största geting, bålgetingen bygger också bon i trädens håligheter. Hålrummen i de gamla träden är viktiga boplatser för fåglar och ekorre. Fladdermöss är beroende av håligheter där de kan finna viloplats och skydd under dagen. Många av våra fladder-

123

124

Hamlade träd och solitärträd

musarter har under senare tid minskat kraftigt. Nordisk fladdermus och långörad fladdermus är dock vanliga arter som påträffas i hålträd. Träden som innehåller mycket insektslarver är ett viktigt skafferi för fåglar. Hackspettarna gynnas av de underkvistade stammarna, eftersom de vill ha fri utsikt från sitt uthackade bohål. Gröngölingen är vanlig i kulturlandskapet och skapar ständigt nya bohål samtidigt som de gamla hålen blir lediga för nya ”hyresgäster”. Staren är en karaktärsart i odlingslandskapet som bebor hålträd. Andra typiska hålträdshäckare är blåmes, svartvit flugsnappare, nötväcka, kaja och kattuggla. Ekollonen äts och samlas inför vintern av nötväckor och nötskrikor som hjälper till att sprida arten. Träd i ett öppet landskap används ofta som vilo- och spaningsplatser för rovfåglar som vråkar och falkar.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger hamlade träd och solitärträd höga värden: • Träd som står fritt, öppet och ljust med solbelysta stammar. Många värmegynnade arter har förutsättningar att finnas på träden. Huvuddelen av de hamlade träden har inte varit solitära. Träden i det halvöppna landskapet kan ha en annorlunda värdefull flora och fauna än de solexponerade solitärerna. • Träd som hamlas på ett traditionellt sätt. • Gamla träd med skrovlig bark. I skrovelbarken finns lämpliga mikromiljöer för en mängd lavar och mossor, där rödlistade arter kan påträffas. Hamlade träd och träd på mycket mager mark

växer långsamt. Dessa träd kan vara mycket gamla och ha höga värden trots att de inte är grova. • Gamla ädellövträd. De olika trädarterna har specifika arter bland mossor, lavar, svampar och insekter knutna till sig och särskilt viktiga är de äldre träden där påväxtarterna hunnit etablera sig. • Hålträd, antingen med mindre bohål, sprickor eller stora håligheter genom hela stammen, är värdefulla för insekter som skalbaggar och för hålbyggande fåglar. • Träd med mulm i håligheterna. Mulm är ett pulver av vedrester, löv, borester, spillning m.m. Mulm utgör ett viktigt substrat för många insekter. • En riklig och varierad flora av lavar och mossor. Utan att veta vad arterna heter kan man genom att titta på variationen lätt få en känsla för artrikedomen. Man måste gå riktigt nära för att överhuvudtaget upptäcka de oansenliga skorplavarna och knappnålslavarna. • Grova döda grenar, grova döda träd och högstubbar. Många spik- och knappnålslavar lever på naken död ved. Grova döda grenar på träden är viktiga för specialiserade insekter och nedfallna grova grenar är värdefulla för svampar och insekter. • Savflöden som kan förekomma på gamla trädstammar är en värdefull energikälla för många insekter. Träfjärilen och vissa flugor utvecklas i själva sårstället. • Ensamväxande träd i sedan länge öppen ängs- och hagmark. Här kan träden ha en sällsynt och värdefull lavflora knuten till sig som kräver lång kontinuitet av solexponering. • Gamla träd som står i dammpåverkade miljöer vid grusvägar och åkrar. De kan hysa en ymnig flora av lavar och mossor. • Nektar- och pollenrika marker i när-

Hamlade träd och solitärträd

heten av åldriga, grova och ihåliga träd där de fullbildade vedlevande insekterna kan finna föda. Buskage av t.ex. hagtorn, nypon och slån är viktiga mötesplatser för vedlevande insekter.

125

• Tillgången på solitärträd och hamlade träd i odlingslandskapet ska upprätthållas på lång sikt.

Skötsel: engångsåtgärder

Målsättningar

Röjning av träd, buskar och sly

Följande målsättningar kan sättas upp för hamlade träd och solitärträd på gården: • Solitärträd ska stå fritt och solöppet. Hamlade träd ska stå som den lokala traditionen bjuder. • Det ska finnas förutsättningar för en rik och varierad flora och fauna. • Hamling av träd och annan skötsel ska ske på ett lokalt traditionellt sätt, så att trädens kulturhistoriska betydelse tydliggörs och deras förutsättningar att bli livskraftiga ökar.

Röj solitärträd och hamlade träd från omgärdande igenväxningsvegetation. En tumregel är att solitärträd ska ha sina kronor fria med minst 5 meter så att stammarna blir solexponerade. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Är igenväxningen kring träden kraftig bör röjningen ske etappvis under flera år så att inte mossor och

Friställning av grov ek. Kronan bör vara fri med minst 5 meter. Hjälsäter, Västergötland. Foto: Tore Hagman/N.

126

Hamlade träd och solitärträd

lavar, som är känsliga för snabba växlingar i ljuseller fuktighetsförhållanden, missgynnas. Ta bort röjningsavfallet. Tänk på återväxten när röjningen planeras. Spara vid behov ersättningsträd för äldre träd. Nyhamling av unga träd kan ske i augusti eller september, när trädstammen uppnått en underarms tjocklek eller något grövre. En vanlig metod är att kapa trädet 5–10 cm ovan någon förgrening. Nyhamling av ett så grovt träd som på bilden är motiverad om alternativa träd saknas. Borttagning av stamkvistar bör ske nära stammen. Spara någon lövbärande gren i trädets övre del som s.k. dragare. Teckning: Pekka Hedin.

Förnya trädbeståndet Förnya beståndet av solitärträd genom att lämna yngre träd av lämpliga arter fritt och ljusöppet.

Nyhamling Spara murken och död ved Låt murkna träd, högstubbar och liggande stammar om möjligt vara kvar eftersom de är viktiga livsmiljöer för många insekter, smådjur och fåglar. Låt döda grenar sitta kvar på trädet. Låt även grova nedfallna grenar få ligga kvar intill träden eller samla ihop dem på en lämplig plats.

Föryngra hamlade trädbestånd genom nyhamling. Låt den lokala traditionen styra val av trädslag och metod i den mån det är känt. Det går bra att nyhamla alla trädslag som traditionellt använts. Uppteckningar och kartor kan ge information och äldre hamlade träd i närheten kan stå som förebild för nyhamlingen.

Hamlade träd och solitärträd

Det är lämpligast att nyhamla unga träd. Uppteckningarna talar samstämmigt om att topphuggning ska ske på träd med en tjocklek av en underarm eller grövre. Den första topphuggningen ska göras ovan beteshöjd, men så att trädet i framtiden kan hamlas från en stege. Toppar bör kapas ca 5–10 cm ovan någon förgrening. Sidogrenar kapas ganska nära stammen. Stammen kvistas upp till manshöjd. I trädets övre del sparas lövbärande grenar eller delar därav som s.k. dragare. Dragarnas uppgift är att upprätthålla trädets fotosyntes och transpiration. När nya grenar vuxit ut kan dragarna huggas bort. Direkt solljus bör falla på trädet åtminstone någon del av dagen, för att de nya grenarna ska ha möjlighet att utvecklas. Nyhamling av aspar bör vara mindre radikal.

Nyhamling bör helst ske under augusti till september, vid traditionell tidpunkt för lövtäkt. Ungefär fem år senare kan det vara dags att börja med den fortlöpande hamlingen.

Återhamling På tidigare hamlade träd kan hamlingen ibland återupptas. Detta minskar risken för storm- och snöskador (kronan blir för tung och trädet fläker sig). Vid kapning av allt för grova grenar ökar dock risken för svampangrepp. Tänk på att trädet måste stå ljust innan återhamlingen kan ske. Kraftig ljushuggning och samtidig återhamling av träd som stått helt i skugga kan dock vara direkt skadligt för trädet. Vänta därför några år med återhamling efter att trädet friställts.

127

Återhamling av tidigare hamlade träd. Är trädet gammalt bör grenarna kapas 2–3 dm över de gamla kapningsställena. Av säkerhetsskäl används skylift. Teckning: Pekka Hedin.

128

Hamlade träd och solitärträd

Kapa grenarna 2–3 dm över de gamla kapningsställena om trädet är gammalt. Återväxten är bättre från yngre bark. Kapa sedan grenarna försiktigt för att undvika skador. Lägg först ett snitt på undersidan av grenen. Kapa grenen sedan ovanifrån något utanför det första snittet. Slutligen kapas den återstående grenstumpen. För återhamlingen räcker inte alltid de traditionella manuella hamlingsredskapen till. Använd motorsåg eller motordriven stångsåg. Arbete med motorsåg bör av säkerhetsskäl ske från skylift. Ta bort eventuella skott som skjuter upp från basen och stammen efter återupptagen hamling. I betesmark brukar djuren vanligtvis hålla stammarna rena. Det är svårt att säga, hur lång tid som maximalt får förflyta sedan den senaste hamlingen, för att en återhamling ska lyckas. Erfarenheterna av återhamling varierar beroende på trädslag och miljö, därför är det svårt att sätta upp någon generell rekommendation. Exempelvis är ask och lind tåligare än lättblödande träd som björk och lönn.

Brukningsfri kantzon Lämna en brukningsfri kantzon närmast de träd som står i åkermark. Det minskar risken för skador och ökar utrymmet mellan den besprutade åkern och trädet. Se också kapitlet Åkermark.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Hamling Hamling ska ske med 3–7 års mellanrum. Följ lokala traditioner vad gäller metod och tidpunkt. Vanligtvis sker den återkommande hamlingen mellan ängsslåtter och skörd, dvs. i augusti–septem-

ber. Undvik hamling tidigt på våren och försommaren, dvs. under trädens savflöde och försommarens späda grönska. Använd något handredskap vid den återkommande hamlingen som t.ex. stångsåg, bågsåg eller lövkniv. Grenarna ska kapas nära grenkragen. Spara gärna någon mindre gren som ”dragare”. Utgår flera stammar från samma träd ska dessa hamlas samtidigt.

Ta bort skott Ta bort skott som skjuter från basen eller stammen på hamlade träd. Skotten skuggar eller skaver bort mossoch lavfloran på huvudstammen. Dessutom konkurrerar de med huvudstammen och på sikt hotas det gamla trädet att ersättas av flera unga stammar. Benägenheten att skjuta vattskott är generellt ett fenomen, som beror på att träden inte kontinuerligt hamlats, eller att stammen tidigare varit skuggad och nu får ljus. Efter några hamlingar brukar vattskotten förekomma i mindre omfattning.

Årlig röjning Röj årligen uppskjutande rotoch stubbskott runt om det hamlade trädet eller solitärträdet. Ta bort röjningsavfallet.

Betning I hagmark kan marken runt om hamlade träd och solitärträd hållas öppen genom betning. Trädens bark kan emellertid vara åtråvärd för djuren, inte minst för hästar. Lägg ut hinder, t.ex. nedfallna grenar, runt om stammen på värdefulla träd, skydda träden med stängsel eller undvik hästbete helt.

Hamlade träd och solitärträd

129

Almlav indikerar lång kontinuitet av öppna till halvöppna trädmiljöer. Lokaler med almlav hyser ofta hotade arter. Foto: Ingmar Holmåsen/N.

Sprutfri kantzon Om träden ligger invid en åker kan en sprutfri kantzon lämnas i åkern om det är möjligt i växtföljden. Se också kapitlet Åkermark.

Skador Hamlade träd och solitärträd, dess växtoch djurliv samt kulturvärden skadas av: • Upphörd hamling. Grenverket förväxer och blir känsligt för stormskador. • Gödsel- och bekämpningsmedel. Mångfalden av växter och insekter minskar, vilket i sin tur missgynnar t.ex. fåglar och fladdermöss. • Gnag på stammen av hästar och andra betesdjur. • Röjningsavfall, massor och annat avfall som placeras intill träden. • Plöjning alltför nära träden. Det kan skada rötter, stam och grenverk. • Asfaltering av tidigare grusvägar. Det försämrar stammiljön på träden för lavar som är beroende av dammpåverkan.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Ökad solexponering av trädens stammar. • Rikare lavflora på träden och ökat antal indikatorarter. • Att antalet hamlade träd ej har minskat.

Indikatorarter Hålhäckande fåglar som t.ex. stare, nötväcka, mesar, kattuggla liksom hålgörande hackspettar indikerar god förekomst av håligheter och därmed också goda förutsättningar för insekter och andra småkryp.

Bålgeting bebor hålträd och indikerar värdefulla hålträdsmiljöer. Lavar som matt pricklav Arthonia pruinata, rosa lundlav Bacidia rosella, sotlav Cyphelium inquinans, hjälmbrosklav Ramalina baltica, grå skärelav Schismatomma decolorans, blekspikar Sclerophora spp., gulpudrad spiklav och almlav Gyalecta ulmi indikerar lång kontinuitet av öppna till halvöppna trädmiljöer som också är viktiga för många insekter. Rikliga förekomster av kyrkogårdslav Parmelia acetabulum och allélav Anaptychia ciliaris, indikerar också värdefulla miljöer. Riklig förekomst av guldlocksmossa indikerar artrik mossflora. Arten är lätt att känna igen på sitt lockiga utseende och sina gulgrönglänsande skott. Fällmossa Antitrichia curtipendula bildar fällar med utstickande skott som har ljusgröna spetsar. Arten är en relativt bra indikator på lång trädkontinuitet.

Mer att läsa Ekman, H. & Pettersson, B. 1987. Ekarnas hagar. LTs förlag. Hultengren, S. 1994. Träd i odlingslandskapet. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping. Hultengren, S., Pleijel, H. & Holmer, M. 1997. Ekjättar – historia, naturvärden och vård. Naturcentrum AB. Kühne, J. 1991. Redskap och maskiner. Praktisk fornvård 2. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Slotte, H. & Göransson, H. 1996. Lövtäkt och stubbskottsbruk. Människans förändring av landskapet – boskapsskötsel och åkerbruk med hjälp av skog. Kungliga skogsoch lantbruksakademien, Stockholm. Slotte, H. 1997. Hamling – historisk tillbakablick och råd för naturvårdare. Sv. Bot. Tidskr. 91:1–21.

130

Alléer, pilerader samt träd- och buskrader

Alléer, pilerader samt träd- och buskrader Alléer Alléer sätter sin prägel på landskapet på många ställen, inte minst vid slättlandskapens herrgårdsmiljöer. Alléns träd kan ha en ymnig och artrik flora av lavar och mossor på grund av att träden står ljust och att de blir impregnerade av näringsrikt stoft och damm från åkrar och grusvägar. I äldre alléer med murkna stammar trivs många trädlevande svampar och insekter. I de hålträd som med tiden uppstår bor hålhäckande fåglar och fladdermöss. De långsträckta alléerna kan fungera som spridningsvägar i landskapet för växter och djur. För att förbättra trafiksäkerheten och vid vägbreddningar har en hel del alléträd tagits bort. Trädens ökande ålder är ett hot mot alléernas fortlevnad. Asfaltering av tidigare grusvägar gör att den artrika lav- och mossfloran förändras. Alléer är skyddade genom det s.k. bio-

En välskött allé sätter sin prägel på landskapet! Högantorp, Södermanland. Foto: Rolf Nyström/Naturbild.

topskyddet (naturvårdslagen 21 §), vilket innebär att det inte är tillåtet att utföra arbetsföretag som kan skada dessa.

Historia – alléer Allén har ett franskt ursprung och började anläggas i Sverige under 1600-talet. Alléträd planterades längs uträtade uppfartsvägar mot slott, bruk och herrgårdar. Man ville skapa en ståndsmässig miljö och skilja den från bondens nyttolandskap. Under 1800-talets skiftesreform anlades alléer även på uppfartsvägar vid utflyttade gårdar och prästgårdar. Under första hälften av 1900-talet blev det vanligt med alléer utmed allmänna vägar och man ville också att de skulle fungera som läplanteringar. Vanliga träd var lind, alm och ask men även bl.a. pil, ek och oxel. I norra Sverige planterades främst björk. Alléer med fruktträd planterades också. Av

Alléträden vid grusvägar blir impregnerade av näringsrikt stoft och damm. Detta ger en förutsättning för en artrik lav- och mossflora på trädstammarna. Renarna kan också innehålla en artrik kärlväxtflora. Kungsör, Västmanland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

Alléer, pilerader samt träd- och buskrader

131

Pilerad vid våtmark. I det intensivodlade åkerlandskapet är detta en viktig tillflyktsort för många arter. Södra Sallerup, Skåne. Foto: Lars Jarnemo/N.

estetiska skäl beskars träden till önskad form, men även för att minska risken för storm- och snöskador.

Pilerader och pilevallar Pilerader och pilevallar är något som starkt förknippas med Skånes utpräglade slättlandskap. De har haft många funktioner för bonden och har en intressant kulturhistoria. Dessutom bidrar pileraderna till den biologiska mångfalden i det öppna odlingslandskapet eftersom de ger upphov till många viktiga småmiljöer. Idag är pileraderna sällsynta eftersom de flesta har tagits bort för att ge större sammanhängande åkrar. Pilarna har inte heller alltid klarat kemiska bekämpningsmedel som spridits ut från åkrar.

Historia – pilerader och pilevallar Skåne var tidigt i stor utsträckning uppodlad bygd och marken utnyttjades intensivt. Beroende på avverkning och hårt bete var landskapet extremt trädfat-

tigt. Ett sätt att minska den akuta bristen var att plantera träd. De äldsta pileraderna kan härledas till mitten av 1600-talet men de flesta planteringar skedde under 1700- och 1800-talen i samband med en rad skogsoch hägnadskampanjer. Under 1800-talets skiftesreform och i början av 1900-talet ökade antalet pilerader och nu satte de verkligen sin prägel på det skånska slättlandskapet. Pilarna planterades längs gränser, vägar, jordvallar och tångvallar mot havet, dvs. på sådan mark som inte var särskilt hårt utnyttjad. Det är längs ägooch sockengränser som man idag finner pileraderna. Pilarna planterades i långa rader och ofta på jordvallar, som var den traditionella hägnadstypen i det virkes- och stenfattiga landskapet. Pileraderna hade flera funktioner. De var en virkesreserv och gav klenvirke, stängselris, slöjdvirke, material för korgflätning och brännved. De fungerade också som läplanteringar och som en naturlig förstärkning av hägnaderna. Dessutom gav de genom hamling och lövtäkt ett viktigt tillskott till kreaturens vinterfoder. De utgjorde i viss mån en ersättning för de försvunna

132

Alléer, pilerader samt träd- och buskrader

skottskogarna. Eftersom de hamlades eller ”stubbades” med några års mellanrum, fick de ett karakteristiskt stubbigt utseende med ett huvud tätt besatt av unga skott. Det som framför allt planterades var vitpil eller ”stubbapil” som de vanligen kallades i Skåne. Detta namn fick de av sitt karakteristiska utseende, som uppstod genom att de kapades på 2 till 3 meters höjd och därefter hamlades eller stubbades på grenar med 2–4 års mellanrum. I vissa fall kapades pilarna vid basen och benämndes då ”buskpil”. Vitpil var mycket tåligt, livskraftigt och lätt att föröka. Under 1900-talets rationaliseringar höggs pileraderna ner i stor omfattning och vallarna planades ut för att få större åkrar. Jordbruksmaskinerna krävde större vägbredd och även pilerader längs vägar togs bort. Rester av pilerader har på vissa håll överlevt mellan åkrar och utmed vägar.

Träd- och buskrader Längs åkerrenar, vägrenar, stenmurar eller andra långsträckta element kan det ibland växa sammanhängande rader av träd och buskar som åtminstone tidigare har hävdats och tuktats. Träden och buskarna i raden har ofta växt upp spontant. Raderna består främst av bärande träd och buskar samt ädellövträd. Dessa buskar och träd ger numera främst föda åt fåglar och insekter. Träd och buskar som blommar är viktiga för humlor, bin och en mängd andra insekter som söker nektar. Träd- och buskrader blir en brynmiljö med varmt mikroklimat som gynnar många insekter, grod- och kräldjur. Träd- och buskraderna fungerar som spridningskorridorer och binder samman olika miljöer i det för övrigt öppna landskapet. Om det står äldre solexponerade träd i raderna av

t.ex. ädellöv, kan dessa vara viktiga för trädlevande lavar, mossor, svampar och insekter.

Historia – träd- och buskrader Träd och buskar utgjorde tidigare viktiga resurser i jordbruket och hushållningen. De gav virke och brännved, de gav frukt, bär och nötter och löven togs tillvara som foder åt djuren. I slättbygderna, där byarna låg tätt och en stor befolkning skulle försörjas, var så gott som all mark uppodlad eller utnyttjad för slåtter eller bete. Busk- och trädfattigdomen i landskapet var påtaglig. De få restytor som av olika skäl inte kunde brukas, slås eller betas kunde då komma att få en betydelse som träd- och buskbärande mark där nyttoväxter gynnades. Buskar och träd tuktades och beskars, vilket föryngrade dem och gav en god fruktsättning år efter år. I de fall restytorna hade en långsträckt form kom träden och buskarna att stå på rad. Den här typen av hävdade träd- och buskrader ska inte förväxlas med den igenväxningsvegetation som idag breder ut sig över odlingslandskapet, bl.a. utmed åkerrenar, vägrenar, diken och stenmurar. I och med att vi har lämnat självhushållningens tid finns inte längre samma behov av att ta tillvara virke, frukt, bär m.m. som växer i markerna. I slättbygderna har dessutom det som tidigare utgjorde restytor i brukandet odlats upp.

Karaktärsarter Växter På gamla solexponerade lövträdsstammar utvecklas en mycket rik lav- och

Alléer, pilerader samt träd- och buskrader

mossflora. Den skrovliga barken på gamla träd ger bra förutsättningar för många arter att finna livsrum. Ju äldre trädet är desto artrikare blir stammen. På ett enda träd kan ibland flera arter av rödlistade lavar växa. Beroende på om trädet står i gräsmark eller i dammpåverkad miljö utvecklas helt olika lavsamhällen. I miljöer intill åkermark med solexponering och tillförsel av näringsrikt damm trivs arter som den gula vägglaven, stora hängande brosklavar, allélavar och rosettlavar. Karakteristiska mossor på träd i odlingslandskapet är den glänsande guldlocksmossan och ekorrsvansmossan som kan bilda stora fällar på stammarna. Svavelticka är en svamp som angriper kärnveden och träden murknar inifrån. Den sydligt växande anistickan hittas på gamla pilar i södra Sverige. I solexponerad markvegetation utmed alléer, pilevallar, pilerader och träd- och buskrader kan det finnas en ängsflora med många olika gräs och örter vilket är gynnsamt för många insekter, särskilt om marken hävdas genom slåtter. På näringsfattigare och torrare mark, som det kan vara på pilevallarna, växer ibland arter ur den naturliga gräsmarkens flora som t.ex. femfingerört, bockrot, blåklocka, klöverarter och fibblor. I lite skuggigare lägen växer midsommarblomster och skogsklöver. På näringsrik ohävdad mark växer däremot kvickrot, hundkäx, åkertistel och brännässlor.

Djur När träden beskärs ökar risken för svampangrepp. Rötskadorna som uppstår ger en mängd viktiga småmiljöer som naken ved, håligheter, döda grenar och mulm (en blandning av söndersmu-

lad ved, löv, borester, spillning m.m. som ligger i botten av stamhåligheten). Mulmen är ett numera sällsynt substrat som hyser många rödlistade djur, bl.a. klokrypare och vissa skalbaggsarter. I de olika miljöerna av svampangripen död ved borrar sig skalbaggslarver fram. Många av dessa livnär sig på svampmycel medan andra är rovdjur. Som fullbildade är många av dessa skalbaggsarter stora och praktfulla och flera är rödlistade som t.ex. den honungsdoftande läderbaggen, gräsgröna guldbaggen, den bruna guldbaggen samt flera arter av knäppare och blombaggar. Även bland myror, steklar och fjärilar finner man rödlistade arter som lever i gamla träd. Vår största geting, bålgetingen bygger bon i trädens håligheter. Träd- och buskrader invid åkermark kan utgöra reträttplatser för nyttoinsekter som rovsteklar, nyckelpigor, knäppare och jordlöpare som lever på skadegörare i åkrarna. Pilarnas tidiga blomning i pileraderna är viktig för pollinerande insekter som bin och humlor, eftersom det vid den tiden på säsongen är ont om andra pollenkällor. Mångfalden av blommande och fruktbärande träd och buskar i träd- och buskrader, är också viktig för att ge föda åt många insekter. Hålrummen i de gamla träden är viktiga boplatser för fåglar och ekorre. Fladdermöss är beroende av håligheter där de kan finna viloplats och skydd under dagen. Många av våra fladdermusarter har under senare tid minskat kraftigt. Nordisk fladdermus och långörad fladdermus är dock vanliga arter som påträffas i hålträd. Fladdermöss flyger i skydd av alléer i öppna landskapsmiljöer. Träden som innehåller mycket insektslarver är ett viktigt skafferi för fåglar. Hackspettarna gynnas av de

133

134

Alléer, pilerader samt träd- och buskrader

underkvistade stammarna, eftersom de vill ha fri utsikt från sitt uthackade bohål. Gröngölingen är vanlig i kulturlandskapet och skapar ständigt nya bohål samtidigt som de gamla hålen blir lediga för nya ”hyresgäster”. Staren är en karaktärsart i odlingslandskapet som bebor hålträd. Andra typiska hålträdshäckare är blåmes, svartvit flugsnappare, nötväcka, kaja och kattuggla. Träd i ett öppet landskap används ofta som vilo- och spaningsplatser för rovfåglar som vråkar och falkar. Träd- och buskraderna utmed åkermark kan ge ett visst skydd åt fälthare, fasaner och rapphöns. I vegetationen kan fälthönsen också lägga sina ägg. Många småfåglar kan häcka bland buskar och träd. Dit hör t.ex. hämpling, sävsparv, kärrsångare, pilfink, trädgårdssångare, järnsparv och rörsångare. Den kanske vanligaste arten i buskvegetationen är törnsångaren, som sjunger sin enformiga strof. Gulsparven är också vanlig. I spridd buskvegetation hör man ofta smackandet från buskskvättan. För fåglar som vår och höst rastar och söker föda på åkrarna, som t.ex. bofink och bergfink, är träden och buskarna en tillflyktsort när de blir uppskrämda. Under höst och vinter ser man även på långt håll varfågeln som en vit prick när den spanar efter möss från toppen av någon buske.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger alléer, pilerader samt träd- och buskrader höga värden: • Alléer och pilerader med ursprungliga sträckningar. • Träd som står fritt, öppet och ljust

med solbelysta stammar. Många värmegynnade arter har förutsättningar att finnas på träden. • Träd som sköts på ett traditionellt sätt med beskärning och stubbning. • Riktigt grova träd med skrovlig bark. I skrovelbarken finns lämpliga mikromiljöer för en mängd lavar och mossor, där rödlistade arter kan påträffas. Ungefärlig brösthöjdsomkrets (vid 1,3 m) när man kan börja kalla träden grova är för ek 250 cm, alm 250 cm, lönn 200 cm, lind 200 cm, ask 200 cm, björk 200 cm, asp 150 cm, fågelbär 150 cm, apel 150 cm, al 150 cm, sälg 100 cm, oxel 100 cm, rönn 100 cm och hägg 100 cm. • Hålträd, antingen med mindre bohål, sprickor eller stora håligheter genom hela stammen. De är värdefulla för insekter som skalbaggar och för hålbyggande fåglar. • Träd med mulm i håligheterna. Mulm är ett pulver av vedrester, löv, borester, spillning m.m. Mulm utgör ett viktigt substrat för många insekter. • En riklig och varierad flora av lavar och mossor. Utan att veta vad arterna heter kan man genom att titta på variationen lätt få en känsla för artrikedomen. Man måste gå riktigt nära för att överhuvudtaget upptäcka de oansenliga skorplavarna och knappnålslavarna. • Solexponerad död ved, grova döda grenar, döda grova träd och högstubbar. Många spik- och knappnålslavar lever på naken död ved. Grova döda grenar på träden är viktiga för specialiserade insekter och nedfallna grova grenar är värdefulla för svampar och insekter. • Savflöden som kan förekomma på på gamla trädstammar är en värdefull energikälla för många insekter. Träfjärilen och vissa flugor utvecklas i själva sårstället. • Gamla träd som står i dammpåverka-

Alléer, pilerader samt träd- och buskrader

de miljöer vid grusvägar och åkrar. De kan hysa en ymnig flora av lavar och mossor. • Hävdade träd- och buskrader med rikligt blommande och bärande buskar och träd som sälg, fågelbär, björnbär, slån, nypon, hassel m.fl. De utgör viktig födokälla för fåglar, insekter och däggdjur.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för alléer, pilerader samt träd- och buskrader på gården: • Träd i alléer och pilerader ska traditionsenligt stå fritt och solöppet. • Det ska finnas förutsättningar för att en rik och varierad lav- och mossflora bevaras och utvecklas. • Alléer och pilerader ska bevaras och kontinuerligt förnyas. De ska behålla sina ursprungliga sträckningar. • Träd- och buskrader ska ha en variation av rikligt blommande och fruktsättande buskar och träd.

Skötsel: engångsåtgärder Alléer och pilerader ska skötas så att de i sin helhet bevaras. Det är alltså inte bara varje trädindivid som är viktig, utan hela allén eller raden av träd.

Röjning av träd, buskar och sly Röj alléer och pilerader från omgärdande träd, buskar och sly så att trädens stammar blir solexponerade. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls.

Är igenväxningen kring träden kraftig bör röjningen ske etappvis under flera år så att inte mossor och lavar, som är känsliga för snabba växlingar i ljuseller fuktighetsförhållanden, missgynnas. Ta bort röjningsavfallet.

Spara murken och död ved Låt murkna och döda träd samt liggande stammar vara kvar vid sidan om nyplanterade träd i allén eller pileraden. Samla ihop grova nedfallna grenar och låt dem ligga på lämplig plats vid sidan om allén eller pileraden. Det är viktiga livsmiljöer för många insekter, smådjur och fåglar, men tänk på alléns estetiska funktion så att den bibehålls. Döda grenar kan sitta kvar på träden, men kan vara missprydande eller utgöra en säkerhetsrisk i alléer.

Föryngra Föryngra alléer, pilerader och träd- och buskrader. Använd samma trädslag som tidigare. I vissa fall kan det vara lämpligt att föryngra alléer successivt, då enstaka träd byts ut, i andra fall kan det vara nödvändigt med en mer radikal föryngring. Erfarenhetsmässigt vet man att det kan vara svårt att byta ut enstaka träd på grund av att de gamla träden konkurrerar ut de små. Alternativet kan då vara en etappvis föryngring, där större avsnitt av allén avverkas och nyplanteras vilket minskar konkurrensen från omgivande träd. Att avverka ett större parti av äldre träd är dock kontroversiellt, eftersom man riskerar att skada höga biologiska värden. Hur man ska göra måste därför alltid bedömas i det enskilda fallet. För att ytterligare underlätta en etablering, kan man gräva bort gammal jord och tillföra ny vid planteringsstället (2 x 2 x 0,7 m).

135

136

Alléer, pilerader samt träd- och buskrader

En allé bör föryngras genom nyplantering. I många fall kan det dock vara svårt att plantera enstaka träd, eftersom de kan konkurreras ut av de äldre alléträden. För att underlätta en etablering, kan ny jord tillföras vid planteringsstället. Teckning: Pekka Hedin.

Nyplanterade träd ska inte stå närmare gamla befintliga träd än genomsnittligt trädavstånd i allén. Om träden står för nära varandra i alléer och pilerader kan kronorna skadas mekaniskt eller genom beskuggning. Pilerader nyplanteras traditionellt genom att störar av pil grävs ner på senvintern. Planteringsmaterialet kan tas vid stubbningen av andra pilar. Nyplanterade pilar underkvistas och när de blivit 5–7 år gamla stubbas de på 2–3 meters höjd.

Återupptagen stubbning Återuppta stubbning på tidigare stubbade pilar. Lägg första snittet på undersidan av grenen. Kapa sedan grenen ovanifrån något under det första snittet. Slutligen kapas den återstående gren-

stumpen. Ta bort eventuella skott som skjuter upp från basen och stammen.

Brukningsfri kantzon Lämna en brukningsfri kantzon utmed alléer och pilerader invid åkermark. Det minskar risken för skador och ökar utrymmet mellan den besprutade åkern och trädet. Se också kapitlet Åkermark.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Beskärning Beskärning av alléträd ska ske med 3–8 års mellanrum. Trädfysiologiskt anses idag träden bäst klara kraftig beskärning

Alléer, pilerader samt träd- och buskrader

under sommaren, när de har stor cellaktivitet. Lättblödande trädslag som lönn, björk och avenbok ska helst beskäras vid denna tid, medan andra trädslag som t.ex ask, alm och lind, klarar beskärning i stort sett året runt. Beskär träden lika på alla sidor, så att de inte blir instabila.

Stubbning Stubbning av pilar i pilerader ska ske vart 3–4 år.

Ta bort skott Ta bort skott som skjuter från basen eller stammen på alléträd och pilar i pilerader. Skotten skuggar eller skaver bort mossoch lavfloran på huvudstammen. Dessutom konkurrerar de med huvudstammen och på sikt hotas det gamla trädet att ersättas av flera unga stammar. Skotten kan tas bort manuellt eller med hjälp av betesdjur, så att huvudstammen blir solexponerad. Benägenheten att skjuta vattskott är ett fenomen som beror på att träden inte kontinuerligt beskurits eller att stammen tidigare varit skuggad, men nu får ljus.

Årlig röjning Röj årligen uppskjutande rotoch stubbskott runt om allén eller pileraden. Ta bort röjningsavfallet.

Betning Låt betesdjur beta ända fram till pileraden om den ligger i eller gränsar till betesmark. Sätt upp stängsel så att betesdjuren kan beta själva vallen på pilevallarna. Se till att inte djurens tramp skadar vallen eller att djuren gnager på träden.

137

Tukta och föryngra Tukta och föryngra träd- och buskrader kontinuerligt så att blomning och fruktsättning hålls riklig.

Sprutfri kantzon Om träden ligger invid en åker kan en sprutfri kantzon lämnas i åkern om det är möjligt i växtföljden. Se också kapitlet Åkermark.

Skador Alléer, pilerader samt träd- och buskrader, dess växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Avverkning, om den utförs så att alléerna och pileraderna inte längre till huvudsaklig del består av vuxna träd. • Gödsel- och bekämpningsmedel. Vissa växter och insekter slås ut, vilket i sin tur missgynnar t.ex. fåglar och fladdermöss. • Gnag på stammen av hästar och andra betesdjur. • Röjningsavfall, massor och skräp. Det är missprydande i allén eller trädraden.

Vattskott ska kontinuerligt tas bort från trädstammarna. Vattskott skuggar trädstammen och försämrar förutsättningarna för många ljuskrävande arter. Teckning: Pekka Hedin.

138

Alléer, pilerader samt träd- och buskrader

• Plöjning alltför nära träden. Det kan skada rötter, stam och grenverk. • Asfaltering av tidigare grusvägar. Det försämrar stammiljön på träden för lavar som är beroende av dammpåverkan.

Uppföljning

Mer att läsa Bengtsson, R. m.fl. 1996. Svenska landsvägsalléer. SLU, Alnarp. Hallingbäck, T. 1991. Mossor som indikerar skyddsvärd skog. Sv. Bot. Tidskr. 85:321–332. Hallingbäck, T. & Weibull, H. 1996. En värdepyramid av mossor för naturvärdesbedömning av ädellövskog. Sv. Bot. Tidskr. 90:129–140. Hultengren, S. 1994. Träd i odlingslandskapet. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping. Kühne, J. 1991. Redskap och maskiner. Praktisk fornvård 2. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Nilsson, S.G. & Rundlöf, U. Fem ess metoden. Spåra skyddsvärd skog i södra Sverige. Naturskyddsföreningen. Samuelsson, J. & Ingelög, T. 1996. Den levande döda veden – bevarande och nyskapande i naturen. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Ökad solexponering av trädens stammar. • Rikare lavflora på träden i alléer och pilerader och ökat antal indikatorarter. • Ökad variation av blommande och fruktbärande buskar och träd i träd- och buskrader.

lav Schismatomma decolorans, blekspikar Sclerophora spp., gulpudrad spiklav, almlav Gyalecta ulmi indikerar lång kontinuitet av öppna till halvöppna trädmiljöer som också är viktiga för många insekter. Rikliga förekomster av kyrkogårdslav Parmelia acetabulum och allélav Anaptychia ciliaris, indikerar också värdefulla miljöer. Riklig förekomst av guldlocksmossa indikerar artrik mossflora. Arten är lätt att känna igen på sitt lockiga utseende och sina gulgrönglänsande skott. Fällmossa Antitrichia curtipendula bildar fällar med utstickande skott som har ljusgröna spetsar. Arten är en relativt bra indikator på lång trädkontinuitet.

Indikatorarter Hålhäckande fåglar som t.ex. stare, nötväcka, kattuggla liksom hålgörande hackspettar indikerar god förekomst av håligheter och därmed också goda förutsättningar för insekter och andra småkryp. Bålgetingar som bebor hålträd indikerar värdefulla hålträdsmiljöer. Lavar som matt pricklav Arthonia pruinata, rosa lundlav Bacidia rosella, sotlav Cyphelium inquinans, hjälmbrosklav Ramalina baltica, grå skäre-

Riklig förekomst av guldlocksmossa indikerar en artrik mossflora. Foto: Ingmar Holmåsen/N.

Fornminnen

139

Fornminnen Fornminnen kan delas in i två kategorier, fasta fornlämningar och fornfynd. Fasta fornlämningar är spår och anläggningar i landskapet efter människors verksamhet i forna tider. De har tillkommit genom äldre tiders bruk och är varaktigt övergivna. Fornfynd är föremål som hittats nära en fornlämning och har samband med denna, eller andra föremål utan ägare som är över 100 år gamla. Kända fasta fornlämningar är utmärkta med run-R på den ekonomiska kartan. Alla fornminnen är dock skyddade enligt kulturminneslagen, antingen de är kända eller inte. Fornlämningar är viktiga element i landskapet för förståelsen av vårt kulturarv, både för kunskapen om våra förfäders levnadsvanor och om markutnyttjandet. Utan fornminnen skulle vi

inte ha någon kunskap om tiden före de skriftliga källorna. Fornlämningar har försvunnit och förstörts när mark tagits i anspråk för nya användningsområden. Ibland har det skett medvetet, där ny markanvändning prioriterats framför bevarande. Ibland av oförsiktighet eller okunskap. Ett stort problem i dagens jordbrukslandskap, utan ängsslåtter och med minskat bete i naturbetesmarkerna, är att fornlämningarna döljs av växtlighet och sly. Trädrötter och rotvältor river upp de olika konstruktionerna och efter att tag går det inte längre att se vad som gömmer sig i buskarna. Vad man inte kan se och inte vet något om är lätt att förstöra. Detta kapitel behandlar fornlämningar som är vanliga i odlingslandskapet.

Räfsning efter maskinslåtter vid två stora skeppssättningar. Anunds hög, Västmanland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

140

Fornminnen

Förhistoriens kronologi Stenålder (9000 f. Kr. –1800 f. Kr.) För ca 10 000 år sedan börjar människor befolka Sverige. Som fångstmän utnyttjar de naturens resurser genom jakt, fiske och insamling. Spåren av deras boplatser, som var mer eller mindre temporärt bebodda, finns spridda över hela landet och kan idag återfinnas både i odlingslandskap och skogsmark, särskilt utefter de dåtida stränderna. Denna period, äldre stenålder, avlöstes ca 4000 f. Kr. av yngre stenålder eller bondestenålder. Befolkningen i södra Sverige börjar då bedriva ett extensivt eller småskaligt jordbruk och de lövskogsrika markerna utnyttjas för en allt mer expanderande boskapsskötsel. Människorna blir mer bofasta, vilket ökar den sociala gemenskapen. Detta manifesteras bl.a. i monumentala gravar, främst stenkammargravar. I norra Sverige lever fångstkulturen fortfarande kvar under yngre stenåldern.

Bronsålder (1800 f. Kr. – 400 f. Kr.) Under bronsåldern ägnar sig allt fler åt jordbruk och boskapsskötsel. I framför allt de inre delarna av södra Sverige finns idag fortfarande spår av omfattande röjningar från denna tid. På många andra håll kan vi anta att de gamla spåren försvunnit genom nyare odling och markberedning. Stråken av gravhögar i Skånes och Hallands slättbygder och monumentala rösen längs våra kuster, i det inre av Götaland och i Mellansverige, ger därför bättre indikationer på var bronsålderns mer bofasta befolkning levde. Skärvstenshögar, avfallshögar

från bronsålder, finns bevarade i framför allt Mälardalen och Östergötland och visar var boplatserna funnits i landskapet. Hällristningar är kanske de mest spektakulära lämningarna från bronsålder. De finns samlade i några större områden och är för övrigt ojämnt spridda över landet. De kan bestå av figurristningar eller s.k. skålgropar – små, runda fördjupningar inknackade i berget. I det inre av Norrland levde befolkningen fortfarande främst av jakt och fiske, vilket också visar sig i hällristningarnas motiv med fisk, ren och älg.

Järnålder (400 f. Kr. – 1100 e. Kr.) Under järnåldern utvecklas jordbruket alltmer. Redan under äldre järnåldern utvecklas nya metoder med stallning av boskap, insamling av vinterfoder och gödsling, så att samma åker kan brukas flera år i rad. I och med en fastare markorganisation läggs också tid på att bygga permanenta hägnader, resterna av dessa i form av stensträngar kan vi idag finna i landskapet – främst på Öland, Gotland och i Östergötland. Övergivna eller fossila åkrar kan idag återfinnas i framför allt betesmarker. De berättar för oss om de olika odlingsformer som järnålderns människor använde sig av. Under järnålder frångår man alltmer de monumentala enstaka gravarna, som dominerar hela landskapsrum. I stället läggs gravarna samman i gravfält. Formerna under äldre järnåldern är mycket varierande, men kan vara nog så tydliga. Under yngre järnålder minskar variationen och gravhögar dominerar. Gravfälten – särskilt från yngre järnålder – är bäst bevarade i östra Mellan-

Fornminnen

sverige och kan vara bortodlade på Götalands slättbygder. I Norrland är spridda högar ännu vanliga. Gravfälten ligger i nära anslutning till bebyggelsen. Ofta finner man husgrunder i närheten av gravfälten. Det är också vanligt att byplatserna varit bebodda allt sedan järnålder och in i vår tid. En gård på 1900-talet, som har ett gravfält i närheten, har sannolikt varit bebodd kontinuerligt åtminstone sedan järnålder. Även vägar och vägsträckningar finns bevarade från järnåldern. Runstenar, främst från 900–1100-tal, var ofta placerade utefter vägar, vid broar eller andra ställen där förbipasserande kunde se dem. Många av dem fördes till kyrkorna eller kyrkplatserna när kyrkorna byggdes, men en del står kvar vid de gamla vägarna. De är våra första skriftliga dokument och ger den första personliga kontakten med våra förfäder.

141

Förhistoriska gravar Stenålder Bondestenålderns monumentala stenkammargravar byggdes av stora block, megaliter, och är begravningsplats för gårdens eller släktens medlemmar under flera generationer. Dösar och gånggrifter är de äldsta typerna av megalitgravar. Dösar återfinns framför allt i Skåne och längs västkusten. Gånggrifter förekommer dessutom i stor mängd på Falbygden och några på Öland. Denna bosättning är alltså ofta knuten till dagens goda jordbruksområden. Hällkistor är en gravform från stenålderns slutskede, som byggdes eller åtminstone användes för begravningar även en bit in i den efterföljande bronsåldern. De är ofta helt eller delvis dolda i högar eller stensättningar. Denna grav-

Stenåldersdös. Åkern har plöjts upp alldeles för nära fornlämningen! Fjärestad, Skåne. 1987. Foto: John-Eric Gustafsson.

142

Fornminnen

Bronsåldershög. De finns ofta i monumentala lägen och kan dominera landskapsbilden. Holsgärde, Västergötland. 1987. Foto: John-Eric Gustafsson.

typ finns bevarad i ett betydligt större antal än de båda tidigare. Den finns spridd i hela Götaland och delar av Svealand, framför allt i sydvästra Värmland och är ett tecken på jordbrukskulturens expansion. Bondestenålderns gravar var kollektiva begravningsplatser. Som gravgåva fick de döda med sig personliga tillhörigheter. Det kunde vara en flintdolk, en flintskrapa och keramikkärl med mat för färden. Vid arkeologiska undersökningar hittas ofta många krukskärvor vid ingången till gånggrifterna, vilket antyder någon sorts ritual vid gravarna.

Bronsålder Från bronsåldern är många monumentala gravhögar och rösen bevarade. De är ofta från tio–femton och upp till fyrtio

meter i diameter och mellan två och fyra meter höga. Högarna förekommer främst i Skåne och Halland, där deras monumentala läge gör att de syns tydligt i det omgivande odlingslandskapet. De förekommer också glest spridda i andra delar av Götaland. Högarna är uppbyggda av jordtorvor med ett litet stenröse eller en träkista i botten som täcker den döde och de gravgåvor han fått med sig. Röset är helt uppbyggt av stenar, som vanligen är två till fyra decimeter stora. I botten kan finnas en kista av sten eller trä. Rösen förekommer ofta i monumentala lägen i stort antal utefter kusterna både i väst och öst. Längs hela norrlandskusten finns stråk med rösen, liksom på Öland och Gotland. Även i det inre av Götaland, främst Västergötland och Småland, och delar av Svealand förekommer de i skilda gruppe-

Fornminnen

ringar. Skeppssättningar, dvs. en skeppsformad grav med fyllning av mindre stenar, är en annan spektakulär gravform från denna period. Under bronsåldern förändrades gravskicket, från jordbegravning till kremering. Då kunde de brända människobenen och någon liten gravgåva rymmas i ett vackert lerkärl. Sådana gravar kunde även grävas in i ytan på de äldre högarna och rösena. Urnorna kunde också sättas i en liten grop i marken och samlas i gravfält. De markerades troligen med något förgängligt material eftersom de inte är synliga ovan mark idag utan kommer fram vid markbearbetning. Många av bronsålderns högar är idag bortodlade. Vid en jämförelse med gamla skifteskartor framgår, att mer än hälften av de utritade monumentala gravarna har försvunnit i vissa fullåkersbygder. Mot slutet av bronsåldern minskade gravarnas storlek och det blev vanligare att de samlades i gravfält av stensättningar med stenfyllning.

eller stenkretsar av andra former. Alla typer kan förekomma blandade på gravfälten. Under yngre järnålder blir formerna på gravarna mer ensartade och den främsta typen är små högar och flacka välvda, övertorvade stensättningar. Gravfälten från yngre järnålder är betydligt större än de äldre, 100–300 gravar är inte ovanligt. I södra Sverige är gravfält med varierade gravfomer vanliga under äldre järnålder. I norra Sverige består gravskicket under hela perioden främst av högar och runda stensättningar. Kremering är det förhärskande gravskicket under hela järnåldern – mot slutet börjar dock jordbegravningar bli vanligare under kristendomens inflytande. Vid kremering kan benresterna ha placerats i ett lerkärl, direkt i en grop eller utströdda på markytan innan gravplatsen täckts med högen eller stensättningen. Stensättningen eller högen anlades för en person, men liksom bronsålderns gravar kan den ha återanvänts.

Järnålder

Förhistoriska boplatser

Järnålderns gravar anlades främst i gravfält. De från äldre järnålder ligger oftast på lättare jordar i skogsmark, medan de yngre mestadels återfinns invid dagens gårdar och byar i hagar och på åkerholmar. Under äldre järnålder är den vanligaste gravformen relativt stora runda, flacka stensättningar, där en ring av större stenar ligger som begränsning för en övertorvad fyllning, som täckt hela den inre ytan. Ibland kan stenarna ligga i mönster innanför kantkedjan. Det förekommer att små kvartsbitar strötts över graven. Men det finns även mer varierade gravformer: ovala, fyrsidiga och triangulära stensättningar. Resta stenar är vanliga, ibland ställda i formation till runda s.k. domarringar

Många förhistoriska boplatser är inte synliga ovan mark. De upptäcks genom att bitar av flinta, kvarts, skiffer, keramik m.m. iakttas i markytan. Det kan vara små redskap t.ex. yxor, skrapor eller pilspetsar, men vanligare är avslag, avfall från redskapstillverkning. I odlingsbygd upptäcks de ofta när plogdjupet ökas. De forntida boplatserna brukar ligga på självdränerad mark, gärna på en svag höjd eller på en avsats i en sluttning och har alltid haft tillgång till vatten. Genom landhöjningen kan dock tidigare strandbundna boplatser nu ligga långt upp på land, särskilt i Norrland där landhöjningen varit störst. Under årtusendena har de flesta boplatser överlagrats av

143

144

Fornminnen

förna, som sedan blivit jord. Det är inte förrän plogen rispar i boplatsytan som avfall, kol, ben m.m. från boplatsen kommer upp i markytan. Vid tecken på boplats ska plöjningsdjupet därför inte ökas. Hur stor en boplats är, kan inte avgöras utan arkeologisk undersökning. Terrängen kan i vissa fall ge en antydan om utbredningen. Endast en bråkdel av alla boplatser som ligger under plogdjup, i strandkanter, i betesmark eller skog har hittills hittats, eftersom spåren av dem oftast bara kan ses i öppen jord.

Skärvstenshögar Skärvstenshögar är bronsålderns avfallshögar. Till största delen består högarna av kantiga, brända stenar som tjänat ut som koksten. De användes både för doppvärmning i lerkärl och som värmeelement vid matberedning i kokgropar. När de använts många gånger blev de så sköra att de var obrukbara och slängdes. Tillsammans med skärvstenarna finns även matrester, trasiga husgeråd och annat skräp från boplatsen. Skärvstenshögarna ligger på boplatser, framför allt från bronsålder, i Mälardalen och Östergötland, men förekommer spritt i hela södra Sverige. De är numera övertorvade i olika hög grad, men den skörbrända stenen sticker ofta fram och hjälper till att identifiera högen.

Hällristningar Hällristningar är bilder som knackats in i stenhällar, block och bergssidor. I södra Sverige har de daterats till bronsålder, medan de norrländska ristningarna kan vara ännu äldre. Motiv som människor, skepp och djur är vanliga i södra Sverige, medan framför allt bytesdjur, främst älg, är vanliga i norr. Hällrist-

ningslokalerna är ojämnt spridda över Sverige. Det finns ett fåtal större lokaler med ett stort antal ristningar, som kan antas ha varit samlingsplatser för många människor. I övrigt är det lokaler med ett mindre antal ristningar. Skålgropar är en variant av ristning som är vanligare och har större geografisk spridning än de övriga. De är, som namnet antyder, små runda fördjupningar och kan återfinnas tillsammans med andra hällristningar, men även som enda motiv på stora stenar eller i fast berg. De kan finnas i enstaka exemplar, men upp till flera hundra kan förekomma på samma plats. Enligt uppteckningar kan de ha brukats för ritualer långt in i historisk tid.

Fossila åkerområden Det har aldrig varit någon slump var bonden förlagt sina åkrar. Kriterier för vad som ansågs vara gynnsamt har dock växlat under historien. Under äldre tider var det exempelvis gynnsamt med lättgenomsläpplig och lätt stenbunden mark för odling, medan man under sen tid föredragit lerig och helt stenfri mark. Vad som varit avgörande är delvis vad man odlat, men framför allt vilken brukningsteknik man använt. En av de viktigaste faktorerna i odlingen är tillgången på kväve, som ofta är ett bristämne för stråsäd och flertalet andra grödor. Grödan kan försörjas med kväve utifrån skilda odlingsprinciper, antingen att kväve får anrikas långsamt, eller att det tillförs utifrån genom gödsling. Man kan i stort sett skilja på minst fem olika odlingsstrategier beträffande växtnäringen: svedjebruk, långtidsträda, historiskt ängs- och åkerbruk, växelbruk/koppelbruk och handelsgödselbruk. De nämnda principerna motsvarar delvis i grova drag en krono-

Fornminnen

logisk utvecklingskedja. De två förstnämnda sammanfaller med extensivt jordbruk, under det att de tre sistnämnda inbegriper intensivt jordbruk. Endast de tre förstnämnda tas upp här. Svedjebruk innebär att mark röjs och bränns, varefter säd sås i askan. Kväve, främst från trädrötter, frigörs i rikligt mått och ger ett par, tre års riklig skörd. Därefter överges svedjan och odlingen flyttas. Svedjebruk antas ha varit i bruk redan under tidig stenålder, men användes i vissa glesbygder ända in på 1800- och 1900-talen, då det förbjöds eftersom det kom i konflikt med andra skogsberoende näringar, främst bergshantering och tillhörande förädlingsindustri. Odlingssättet kräver endast lätta redskap och ger normalt inga fossila odlingsspår. Långtidsträdan påminner om svedjebruket genom att marken endast odlas ett par år i taget, men skiljer sig såtillvida att man avser att återuppta samma yta till åker med vissa intervaller, normalt ca 20–30 år. Spår av långtidsträda finns i de stora röjningsröseområdena i Götalands skogsbygder. Dessa områden har varit i bruk under bronsålder och äldre järnålder. Grävkäpp, hacka och dubbelspade är redskap som troligen använts. Men även årdret, som finns belagt redan på hällristningar från bronsålder, har använts vid denna typ av åkerbruk. En sentida motsvarighet till långtidsträdan är odlingen på svalåkrar. Man har då brutit upp en grässvål (”sval”) i ängs- eller hagmark och odlat den ett par år, för att sedan överge den när det inte längre frigörs tillräckligt med näringsämnen då vallen bryts upp. I sen tid har ofta plog nyttjats på svalåkrar. Det historiska ängs- och åkerbruket är den normala odlingsprincipen under historisk tid fram till mitten av

1800-talet. Kvävet förs då från ängsmarkens ört- och lövvegetation till åkern via boskapens gödsel. I många skogsoch mellanbygder har man kompletterat med lövtäkt. Årder och plog har varit de vanligaste redskapen.

Odlingsspåren i landskapet För att odla mark måste man i regel bearbeta den med redskap på olika sätt. Om odlingen upphör återstår enbart vissa bearbetningsspår i terrängen. Spåren efter övergiven odling kallas fossil åkermark. Odlingsspåren i landskapet har främst åstadkommits genom stenröjning, erosion eller jordbearbetning. I vissa fall är de avsiktliga, som t.ex. vid åkerindelning i tegar (parceller) eller vid stenröjning, som utförts för att frigöra en markyta för odling. Ofrivilliga spår har åstadkommits genom erosion och jordbearbetning, som ofta samverkat, vilket innebär en förändring dels genom att marken friläggs för vind och vatten, dels genom direkt jordbearbetning. Röjningsröseområden Stenröjning kan ha utförts av olika skäl, men odling får antas vara den främsta orsaken. Stenen har sedan vanligen lagts upp i runda eller oregelbundna rösen. Röjningsrösen kan särskiljas i tre typer, dels s.k. hackerör (främst på sydsvenska höglandet), dels främst medeltida lämningar och dels röjningsrösen från senare tid. Den äldsta gruppen, från bronsålder – äldre järnålder, avser endast vissa röjningsröseområden med handplockade, regelbundna röjningsrösen. I litteraturen är de omnämnda som ”hackerör”, ”hackhem”, etc. De sammanhängande arealerna är normalt mycket stora, från några till mer än etthundra hektar.

145

146

Fornminnen

Vidare finns områden med liknande röjningsrösen, men som är mindre till ytan och ger ett senare och mer heterogent intryck. Det är troligt att dessa områden härrör från medeltid eller yngre järnålder och utgör övergivna åkrar kopplade till ödegårdar, som de jämtländska ödesbölena (gårdar övergivna under medeltid). Sentida röjningsröseområden är kända över nästan hela landet. Vanligen kan de relateras till torp och utflyttade gårdar. Dessa områden är mindre, kanske endast någon hektar, och de enskilda rösena är inte uteroderade utan ger ett toppigare intryck. I regel kan man även inom de två sistnämnda områdena uppfatta spår av jordbruksredskap, dvs. åkerterrasser, plogspår, etc. Områden som antas härröra från medeltid har sannolikt varit brukade med årder, och beträffande de sentida områdena kan man även ha använt plog. Årderbruk avspeglar sig ofta i terrassformer, medan plogbruk därtill indikeras av mer välröjda ytor, bevarade slutfåror m.m.

En stensträng är en hägnadsrest, ofta från äldre järnåldern. Idag återstår endast en enkel eller flerradig, ibland flerskiktad, rad av stenar. Hägnadernas uppgift var att utestänga boskapen från åker och äng. Brunsbo storäng, Västergötland. 1989. Foto: Lennart Svedlund.

Röjningsröseområden av hackerörstyp återfinns uteslutande på lättare morän- och sandmarker. Marken kan vara såväl kraftigt kuperad som helt plan. Röjningsröseområden som antas vara medeltida förekommer i liknande mark, medan de sentida förekommer i mycket varierande stenbundna miljöer. De flesta hackerörsområdena finns på det sydsvenska höglandet och generellt över högsta kustlinjen i Götalands skogsbygder, även om undantag är kända. Dessutom finns områden av samma karaktär i mindre utsträckning i Svealand, främst nordöstra Uppland. Eventuellt finns spridda röjningsröseområden av motsvarande typ i delar av Norrland. Stensträngssystem Med stensträngar avses i regel den speciella äldre typ av hägnadsrester, oftast från äldre järnålder, som är tämligen vanliga på Gotland och Öland samt i Uppland, Östergötland och delar av Västmanland. Vad som återstår idag är

Fornminnen

en enkel eller flerradig, ibland flerskiktad, rad av stenar, som vindlar fram genom landskapet. Hägnadernas uppgift var att utestänga boskapen från åker och äng. Av stensträngarna kan vi se hur hägnaderna bildat fägator, som ”trattformigt” leder in mot gårdstomten. I dessa fall kan man räkna med att djuren varit stallade, och att man tillvaratagit gödsel för att sprida på mer eller mindre intensivodlade åkrar. Stensträngar kan löpa över allt från kal hällmark till leroch myrmark. Den samtida åkermarken torde dock i allmänhet ha varit belägen på lättare mark. Fossila åkrar Det som utmärker en övergiven åker kan vara t.ex. en stenröjd yta med odlingsrösen. Samtidigt kan även åkerytans begränsningar vara synliga i markytan. De äldsta gränserna syns i form av terrasser, stensträngar eller jordvallar, och fr.o.m. medeltid även som diken och slutfåror. På grund av formen skiljer man mellan blockformiga och bandformiga åkertegar. Blockformiga åkrar (blockparceller) kan i princip sägas höra till de äldsta, men odlas ännu i slättbygder. I områden med ensamgårdar har blockformen varit den vanliga under alla tider, då det inte funnits något behov av en finare indelning ur rättvisesynpunkt. De kan ha brukats såväl med årder som plog. En mycket speciell form av blockformig åkerteg har konkav yta, p.g.a. korsvis ärjning med årder, som fört med sig jorden ut mot kanterna. Varje åkerteg kan därmed ha en mer eller mindre tydlig vall i gränsen mot nästa. De ligger i åkersystem av ansenlig storlek, där varje teg är mellan 20 x 20 – 50 x 60 m. Lämningarna efter dessa finns framför allt bevarade på Gotland och kallas bas-

sängåkrar eller ”celtic fields” och är från bronsålder – äldre järnålder. Om marken vid årderbruk varit lös och utan nämnvärd humus- eller lerhalt har inte material dragits ut till kanterna av årdret. I de fallen syns åkertegarna endast om de ligger i sluttning, p.g.a. erosion. Det har då bildats en åkerterrass, som sällan är avsiktligt eftersträvad. Terrassens övre avgränsning benämns åkerhak (åkernisch), och dess nedre kallas terrasskant. I de fall åkrarna varit plöjda har jorden inte heller dragits ut till kanterna, även om jordmånen varit humus- eller lerblandad. De enda eventuella spåren av plöjning är, förutom terassformer, slutfåror. Dessa är tydligast vid terrasskanterna. Terrasserade blockparceller har förekommit på i stort sett alla jordmåner. En förutsättning för att terrasserna ska ha utvecklats är en mer eller mindre stark sluttning. Åkerformen återfinns i nästan hela landet. Diken förekommer uteslutande under historisk tid, och är belagda fr.o.m. medeltid. Dikena brukar vara handgrävda, frånsett åkrar från senaste seklet. Motivet för dikning är främst att åstadkomma dränering av fuktig mark. Det förekommer också att diken grävts i ägoskiljande syfte. Dikesavgränsade åkrar kan generellt förknippas med plogbruk, eftersom plogen normalt har nyttjats på fuktigare marker. Långsmala eller bandformiga tegar (bandparceller) är ofta systematiskt utlagda i terrängen. Själva bandformen kan ha uppkommit av olika anledningar, dels som ägoindelning, dels av brukningstekniska orsaker. Omfattande arealer med sammanhängande bandparceller förekommer ofta på äldre lantmäterikartor, där de beskriver byarnas indelning av inägomarken. En äldre typ av bandparceller har lagts ut utan hänsyn till mindre topogra-

147

148

Fornminnen

På bilden syns en äldre typ av bandparceller (långsmala åkrar). Tittar man noga framträder åkrarnas avgränsningar i form av upphöjda stenblandade jordvallar. Denna speciella åkerform finns på flera håll, främst i södra Sverige. Sävsjö säteri, Småland. 1997. Foto: Robert Simonsson.

fiska hinder, som små impediment eller sluttningar. Vanligen är de regelbundet jämnbreda, även om långsidorna ofta kan vara svagt båg- eller S-formade. De är ca 3–40 meter breda, längden kan variera från några tiotal meter och uppåt. Ytan är i regel mer eller mindre plan, men antydan till konkav form förekommer. Avgränsningarna, i form av terasskanter, stensträngar eller stenblandade jordvallar, kan variera mellan någon halvmeter och ett par meter i bredd. De sammanhängande områdena kan vara mellan mindre än en hektar och flera tiotals hektar. Om de sammanhängande områdena uppgår till flera tiotals hektar har de sannolikt odlats i en långtidsträda om ca 20–30 år. Åkrarna kan ha brukats med handredskap eller årder. Odling enligt historiskt ängs- och åkerbruk kan förutsättas om områdena endast uppgår till några få hektar per gårdsenhet eller om de visar klara spår efter plöjning. Denna typ av åkertegar har förekommit främst på lättare morän- och sand-

marker. Om åkrarna varit plöjda, breda och med avgränsningar av stenmurskaraktär, har de varit vanliga även på tyngre jordar. Åkerformen finns på många håll i främst södra Sverige. Stora områden har kartlagts i Småland, såsom Sävsjö och Granhult, men även t.ex. Månstad i Västergötland. Dessa åkerformer kan ha sitt ursprung i äldre järnålder. En yngre typ av bandparceller är plana och avgränsade av diken eller slutfåror. De är i regel mycket jämna och regelbundna i formen. Långsidorna är helt parallella och raka utan någon bågform. Oftast är åkrarna belägna på mark utan direkta topografiska hinder. De vanligaste måtten för bandparceller med slutfåror är ca 2,5–6 meter, och för parceller med diken ca 5–30 meter. Längden på parcellerna kan variera från några tiotal meter och uppåt utan särskild gräns. I allmänhet har dessa åkrar brukats med plog. Beträffande åkrar med slutfåror är de sistnämnda just spåren efter plogen; i de fall åkern inte har-

Fornminnen

vats ut efter sista plöjningen. Diken är avsedda att dränera fuktig mark, som lättast bearbetas med plog. Ofta kan man se slutfåror efter plöjning inne på tegar med dikesavgränsning. Denna form av bandparceller har uteslutande odlats genom historiskt ängsoch åkerbruk med gödsling, frånsett de mest sentida, som även odlats i växelbruk eller med konstgödsel. Dikesavgränsade åkrar finns generellt endast på fuktigare leroch tidigare myrmarker. Är de belägna nära gamla gårdslägen och på måttligt fuktig mark, kan man misstänka att de går långt tillbaka i tiden, i vissa fall ända till medeltid. Om åkrarna däremot är belägna mer avsides och på mycket fuktig mark, särskilt gammal myr, får man räkna med att de är upptagna först under 1800- och 1900-talet. Som fossil åker är såväl dikesavgränsade parceller som åkrar med synliga slutfåror allmänna över hela landet. Breda, dikesavgränsade bandparceller är vanliga även i dagens jordbruk. Även smala motsvarigheter finns i bruk, men är numera ovanliga efter täckdikningarna under de senaste decennierna. Ibland kan även en välvd eller ryggad form finnas i den fossila åkern. Detta beror på att man vid plöjning av en parcell systematiskt vänt plogtiltan åt samma håll, så att en konvex form uppstått. Den vanligaste förklaringen till den välvda eller ryggade formen är att den är avsedd att underlätta dränering av marken, särskilt innan täckdiken blev vanliga från 1840-talet och framåt. Välvda åkrar är framför allt kända i Västsverige. Stora, sammanhängande arealer med regelbundet välvda åkrar har främst dokumenterats i låglänt terräng i Skaraborgs och Älvsborgs län, men även i Närke. Flera områden med olika varianter av välvda åkerformer har beskrivits i Bohuslän. Närbesläktade

åkerformer från senare tid finns sannolikt över stora delar av landet. Det finns mycket få kända platser med typiska ryggade åkrar. Den mest kända är belägen i Hästhagen nära Örebro.

Historiska gravar, kyrkogårdar När kristendomen infördes i Sverige för nästan 1 000 år sedan uppfördes kyrkor och kring dem kyrkogårdar, där sockenborna begravde sina döda. Under 1700-talets befolkningsökning blev vanligen sockenkyrkan för liten och en ny och större kyrka måste byggas. Ibland utvidgades den gamla kyrkan eller så uppfördes en helt ny kyrka på den gamla kyrkans plats. Ofta togs den gamla kyrkans sten till byggandet av den nya och kvar blev den gamla kyrkogården. Då man förr inte visste hur pest och kolera spreds vågade man inte begrava dem som dog i dessa farsoter på den vanliga kyrkogården, utan anlade särskilda kyrkogårdar. På 1300-talet härjade pesten och under 1800-talet koleran. Dessa gamla övergivna kyrkogårdar räknas idag som fornlämningar.

Minnesstenar, runstenar och minnesinskrifter På Gotland började man göra bildstenar under yngre järnåldern. De är troligen inte gravstenar utan minnesstenar. De äldsta, från 400-talet, har ursprungligen stått på gravfält. De yngre tycks ha rests vid färdleder och samlingsplatser. Bildstenarna är vanligtvis av kalksten och de inhuggna bilderna visar ofta

149

150

Fornminnen

skepp. På de yngre stenarna avbildas ofta myter och sagor. Runstenarna är våra äldsta skriftliga dokument och är huvudsakligen tillkomna under vikingatid, 900 – 1 000 e. Kr. Vanligen är de resta över en familjemedlem som försvunnit eller avlidit, ofta på en resa till främmande land. I texterna omnämns namn och platser, släkt- och ägoförhållanden. Runstenarna placerades gärna vid vägar, vadställen och broar, där de var väl synliga för människor som kom förbi. Många står idag kvar på ursprunglig plats, men flera flyttades också till kyrkplatsen eller murades in i kyrkan när denna byggdes. Den kristna missionen pågick under denna period och många runstenar har ristade kors samt meningar av typen ”Gud hjälpe hans själ”, vilket tyder på att, åtminstone de som låtit rista stenen, varit kristna. Runstenar finns i stora delar av södra Sverige med tyngdpunkt i de östra delarna och upp längs södra Norrlands kust. Den nordligaste står på Frösön i Jämtland. Minnesinskrifterna kan vara inristade i hällar eller på stenar och ibland på metallplåt eller i trä. Var och en har skrivit om det som varit viktigt för honom och skrivit det på sitt eget sätt. Det kan vara bibelcitat och tänkespråk. De kan skildra bragder och fältslag, historiska händelser, kungabesök, arbetsföretag och odlarmöda eller ödeläggelse.

gropssystem. Groparna har grävts med 10–60 meters avstånd och stora system kan ha 100-tals gropar. Mellan groparna sattes förmodligen någon form av hägnad för att få älgen att gå i gropen. Älggroparna är oftast ovala, cirka 4 x 3 meter, men runda förekommer också. Den ur gropen uppkastade jorden ligger som en vall runt kanten. Sidorna är sluttande och har troligen ursprungligen varit beklädda med brädor, så att älgen har kanat ner mot botten. I botten fanns ofta en rektangulär fördjupning eller låda, där älgen har blivit stående utan att kunna ta sig upp. Har störar stått i botten, har det troligen varit för att hålla ett lockbete, t.ex. ett knippe färska löv. På 1300-talet föreskrevs att allmogen skulle hålla med vargnät, varggård och varggrop. Varggropar från 1700- och 1800-talen är vanligast. Varggroparna brukade vara runda och 5–10 meter i diameter, men de kunde också vara mindre och fyrkantiga. Väggarna är vanligen av kallmurade stenar, men kunde också byggas av trä som sedan förmultnat. I mitten stod en påle som man satte en åtel (lockbete) på. Åteln lockade vargen att hoppa ut på det av kvistar och ris täckta gallret som låg över gropen. Varggroparna låg ofta nära bebyggelsen. Varggropar förbjöds 1864 och älggropar 1865.

Fångstgropar

Offerkast

Fångstgropar har använts alltsedan stenåldern. De har använts dels för att fånga byten som nyttjats till föda m.m., dels för att fånga rovdjur, främst varg, som annars rev boskap och skrämde människor. Fångstgropar för älg finns bevarade i Norrland, där de legat i stora fångst-

Offerkastet eller varpet består av en stensamling eller en hög med pinnar. På platsen har vanligtvis någon omkommit i ”ond bråd död”. De flesta kasten ligger vid en gammal väg, och var och en som gått eller åkt förbi har kastat en sten eller en pinne, beroende på vilken typ av kast det varit. Troligen har syftet varit

Fornminnen

att inte själv drabbas av någon olycka. Somliga offerkast är i bruk än i dag.

Gränsmärken Gränser av olika slag markerades förr med rå, rör eller fasta märken. En rå är en trästolpe, vanligen av ek, som t.ex. utmärkte smala skift i mossmark. Ett rör är byggt av stenar. Vanligast är femstenarören, som består av en större mittsten, hjärtsten, och fyra mindre skälstenar (skäl = skilja), som står på cirka en halv meters avstånd från hjärtstenen. Alla brukar ha avlång genomskärning och stå i gränsriktningen. Det finns också trestenarör och stöttade, ”omskolade” stenar. Ofta ser man dessutom visarstenar i rågångar i skogen. Fasta märken är naturliga gränsmärken t.ex. bergstup, jordfasta block, bergskrön och bäckar. På äldre kartor finns ofta femstenarör inritade och undantagsvis finns också ”märkebok” och ”märketall”.

Gamla färdleder I forna tider var det enklast att färdas långa sträckor med båt på vattenleder. På land fanns från början bara enkla gång-, rid- eller klövjestigar. Man tog sig fram bäst där det var torrt. Många landvägar följde t.ex. rullstensåsar. I fuktiga sänkor som inte kunde undvikas lades kavelbroar. Ett annat alternativ var att man broade under med stenar. Mindre vattendrag kunde ha vad, där man kunde ta sig över och när inte det räckte byggde man fribroar, som troligen tidigast var byggda av trä. Det flesta stenbroarna kom till efter 1752 års förordning om att broar på allmän väg skulle byggas av sten. Gamla välvda stenbroar är fornlämningar. Vissa vägar användes så mycket att

marktäcket slets ut och jorden spolades bort vid regn. Vägarna urholkades och liknade mer diken. Särskilt tydligt blev det i sluttningar och på sandiga marker. Rester av sådana vägar kan man se än idag. De kallas för hålvägar.

Vägstenar Det finns tre typer av vägstenar; milstolpar, vägvisarstenar och väghållningsstenar. Dessa vägstenar placerades utmed vägar för att visa avstånd, riktning och vägunderhåll. Ibland hittar man vägstenar utmed vägsträckor som för länge sedan är ur bruk, ibland kan de ligga slängda lite slarvigt i ett dike och komma fram först vid dikesrensning. Många vägstenar har försvunnit vid snöplogning och vägbreddning. Milstolparna började sättas upp efter tillkomsten av 1649 års förordning om gästgiverier. Resenärerna skulle ha möjlighet att veta de verkliga avstånden så att de inte blev lurade av skjutshållarna. Milstenar sattes upp med 2 mils avstånd med residensstaden som utgångspunkt. De hade beteckningarna 1/4, 1/2, 1/4, 1, 1/4, 1/2 och 1/4 MIL för att man skulle kunna hålla reda på avståndet i båda färdriktningarna. Från 1700-talet gjordes milstenar i både sten och järn. De flesta bevarade är av kalksten och smalnar av uppåt. På milstenarna kan förutom avståndsangivelse finnas ett kungligt skiffer med krona och text. De sista milstenarna sattes upp på 1870-talet. Många milstolpar står ännu vid vägkanten i ett kallmurat postament. Vägvisarstenar sattes upp i vägkorsningar. De var vanligen av granit och huggna med fyrkantig genomskärning. I minst ett par av sidorna var pilar och namn inhuggna. Väghållningsstenar har funnits sedan 1734, då häraderna delades in i

151

152

Fornminnen

Väghållningssten i gnejs utmed äldre landsväg. Denna gård hade således 785 meters väghållningsplikt. 1596 ska inte förväxlas med årtal, utan är i detta fallet stenens nummer. Tostarp, Småland. 1997. Foto: Robert Simonsson.

väghållningsdistrikt. De visade var en gårds väghållningsplikt började och slutade. Bönderna kunde ha väghållningsplikt långt från sina egna gårdar. Väghållningsstenar kan se mycket olika ut. Det kan vara allt från små klumpstenar till välhuggna kalkstenar, med eller utan inskrift. Inskrifter kan vara tecken, t.ex. pilar, siffror för längd eller årtal och bokstäver för gårdsnamn eller namn.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för fornlämningar på gården: • Fornlämningar ska bevaras, skyddas och synliggöras. • Vid skötsel av fornlämningar med slåtter eller bete ska det ske på ett sådant sätt att hävdberoende flora och fauna gynnas. • I de fall där inte bevarandet av fornlämningen kan förenas med naturvårdsintressen eller hänsyn till vilt bör bevarandet av fornlämningen prioriteras.

Skötsel: engångsåtgärder I kulturminneslagen slås det fast att alla har ett ansvar för att våra kulturminnen skyddas och vårdas. För den enskilde markägaren eller brukaren innebär detta att man ska iaktta varsamhet och ta hänsyn till kulturminnen samt svara för enklare vård och tillsyn. De insatser som behöver göras kan variera. Från enkla engångsarbeten på exempelvis hällmarker med rösen, till kompletterande röjningar inom betesområden, eller till mer avancerade vegetationsbyten. Vid mera omfattande iordningsställande och restaurering och vid särskilt värdefulla lämningar kan samhället gå in med olika resurser i form av särskilda anslag eller beredskapsåtgärder. I dessa fall ska man kontakta länsstyrelsen som svarar för anslag och lagtillsyn.

Planering När en fornlämning eller ett fornlämningsområde ska iordningställas och skötas måste man börja med att tänka igenom hur den fortsatta skötseln ska

Fornminnen

lösas. Att bara röja fram en fornlämning för att sedan lämna den utan återkommande skötsel, skapar oftast större problem än att låta den vara. En fornlämning kan skötas med slåtter, bete eller som skogsmark. En lättskött, slittålig och erosionstålig markvegetation ska eftersträvas. Fornlämningens konturer och former ska framträda tydligt, så att besökare lättare kan uppleva och förstå fornlämningen. Slåtter eller bete ska ske så att hävdberoende flora och fauna gynnas. I den mån det är känt hur marken har hävdats tidigare ska återställning och rekonstruktion av vegetationen ske så.

Vid jordbearbetning Om man vid jordbearbetning ser något som kan vara en fornlämning, ska man avbryta arbetet och ringa till kulturmiljöenheten på sin länsstyrelse, för en bedömning. Det kostar inget, men på kulturmiljöenheten talar man om vad man får och inte får göra i fortsättningen. Ska man uppföra en byggnad eller göra något annat som medför grävning under plogdjup måste man alltid se efter på senaste ekonomiska karta om det finns något R eller (R), där eller i närheten. Vill man bygga där det är R-märkt, krävs tillstånd för en arkeologisk undersökning. Man bör därför ringa sitt länsmuseum eller sin länsstyrelse innan man kommit för långt i sina planer. Det kostar inget, men kan spara tid, pengar och bekymmer. Det är inte tillåtet för den enskilde att t.ex. resa kullfallna stenar, ta bort rotvältor på fornlämningar eller att gräva invid en fornlämning. Rensa inte heller fram övertorvade lämningar utan kontakt med antikvarisk myndighet.

Röjning av träd, buskar och sly Röj träd och buskar så att fornlämningen eller fornlämningsområdet framträder tydligt. Observera dock att man dessförinnan på sikt bör ha planerat önskad träd- och buskvegetation i fornlämningsområdet. Man bestämmer vilka exemplar av t.ex. rönn, oxel, vildapel eller olvon som man ska spara innan första röjningen. Träd ska tas bort på alla synliga fornlämningar, så att inte rötter på sikt spränger sönder konstruktionerna. Särskilt illa är det med gran eftersom dess grunda och flacka rotsystem kan åstadkomma stor skada på fornlämningar vid stormfällning. Större solitärer, dvs. större ensamväxande träd med viss tradition kan dock sparas, men föryngring på fornlämningar bör inte tillåtas. Det är bättre att röja etappvis, än att ta allt på en gång. Då blir röjgödslingseffekten mindre. Avverkning och röjning i en slåtter eller betesmark görs som regel aldrig för hårt, men däremot ofta för drastiskt och utan genomtänkt plan. Röjgödslingseffekten innebär att de avverkade trädens och buskarnas kvarvarande rötter ger ett näringstillskott till marken som höjer produktionen och orsakar uppslag av sly och igenväxningsvegetation. För att minimera effekten, är det viktigt med en noggrann markstädning efter avverkning och ”intensiv utmagring” de första åren innan man fått näringsbalans. Det tar normalt cirka 3–5 år att iordningställa ett igenvuxet område, innan man kan klara sig med årligt löpande underhåll. Avverkning och röjning bör ske under höst eller vinter och uttransport av virket ska ske på tjälad eller torr mark och med maskiner med lågt marktryck. Dagens moderna mindre skotare med åtta hjul kan oftast användas, men i områden med känsliga marker kan man

153

154

Fornminnen

använda mindre maskiner med banddrift eller häst om det finns att tillgå. Vinschning av virke kan göras, men det finns risk att virket fastnar och åstadkommer markskador.

Lågkapa stubbar Vid avverkning och röjning ska stubbarna lågkapas för att underlätta kommande slåtterarbeten och påskynda förmultning. Ibland måste man komplettera denna lågkapning efter några år då marken sjunkit runt stubben eller denna frusit upp. I samband med stormfällningar kapas trädet och rotben varefter stubben sedan får falla tillbaka efterhand. Vid större stormskador bör antikvariska myndigheter undersöka rotvältorna innan något arbete görs. Stubbar får aldrig dras upp och inga ingrepp får göras i marken inom fornlämningsområden utan länsstyrelsens tillstånd.

Grovstädning Grovstädning, alltså borttagande av hyggesavfall som grenar, ris och toppar samt grövre förna, ska göras efter avverkning. Detta gäller även vid normal skogsavverkning vid fornlämningar. Städningen bör ske direkt i samband med avverkningen och en andra städning kan göras tidigt på våren efter snösmältningen och då markens ytlager är upptinat. Man bör göra markstädningen i god tid före vårflorans blommning. Avfallet ska transporteras bort och kan flisas eller brännas.

Bränning Bränning av röjningsavfall ska ske utanför fornlämningsområdet eller på sär-

skilda plåtar. Man bör utnyttja så få brandplatser som möjligt. Elda inte på stenar, block eller hällar. Aska, kolrester och eventuell ståltråd eller annat skrot ska tas bort och brandplatser ska täckas över efter eldning. Anledningen till att man inte ska bränna i fornlämningsområdet är dels att skador på anläggningar och eventuella föremål kan uppstå, dels att man kan få problem med framtida datering som görs enligt den s.k. kol14-metoden (C-14). Bäst och billigast är det om riset körs bort från området. Vid större arbeten kan det löna sig att flisa vedrester och ris. Inom fornlämningsområden som ska skötas som skogsmark bör gallringen göras försiktigt med hänsyn till risken för stormskador och för att minska slyuppslag. I ett blandskogsbestånd är det lämligt att styra avverkningen till att gynna tall och löv före gran. Man kan då lättare skapa förutsättningar för ny återväxt utan skadliga markberedningar och planteringar. Man bör dock undvika en högskärm av tall i lättföryngrad mark då det ger en mycket stor självföryngring. I täta ungskogar är det bättre att vänta med hårda röjningar till ett senare tillfälle. Vid tidiga röjningar i t.ex. granungskog, där alla fornlämningar friröjs, kan det kvarvarande beståndet bli yviga hagmarksgranar utan ekonomiskt värde (beror givetvis på hur många fornlämningar det handlar om). I områden där slåtter- eller beteshävden varit svag eller uteblivit under några år bildas ofta tjocka lager av gammal gräsförna. Även tuvbildning förekommer. Den kan med fördel brännas av, luntas, för att få en mera lättskött yta, som dessutom får ett smakligare bete för djuren. Bränningen måste då ske snabbt och under den tid gräset är torrt och marken lite fuktig eller frusen. Om bränningen sker i medvind blir mark-

Fornminnen

temperaturen obetydligt förhöjd. Man bör alltså inte bränna långsamt i motvind eller med brännbar trädvegetation inom området. En rätt utförd gräsbränning ger inte några skador på fornlämningar, men kan förhöja fodervärdet i en betesmark. Bränning av gräs ska dock inte användas som årlig vårdmetod. Även ljungmarker har under lång tid bränts för att föryngra ljungen och skapa bättre bete. Ljung som inte bränns eller röjs blir lätt förvedad och grov och ratas av betesdjuren. På mindre områden kan den med fördel röjas med röjsåg vart femte år, men större ytor bör brännas, inte minst för att bibehålla en gammal hävdmetod som varit förutsättning för ljungmarkerna. Eventuell lav- och mossbildning på stenar i ljungmarkerna blir visserligen avbränd men denna olägenhet är marginell i förhållande till de hävdvärden och den biologiska nytta som erhålls.

Stängsling Vid allt stängselarbete ska stängseldragning göras så att inga fornlämningar skadas. Sträckningen ska också om möjligt anpassas till gamla ägofigurer.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Slåtter Slåtter bör ske efter att försommarfloran blommat över strax efter midsommar, men i områden med mycket lövslyuppslag är det en fördel om det slås innan slyet har förvedats, dvs. före midsommar. I områden med kraftig gräsåterväxt eller vid gynnsamma växtbetingelser kan det bli nödvändigt att slå ytterligare en gång på sensommaren. Även i gamla

betesmarker kan slåtter bli nödvändigt som komplement vid eftersatt bete. I områden som är mycket välbesökta kanske slåttern måste göras före turistsäsongen. Många igenväxta fornlämningsområden har efter intensiv skötsel med slåtter och markstädning fått en rik och värdefull flora. Slåtter bör göras med klippande eller skärande redskap såsom slåtterbalk eller lie. Det finns ett flertal olika varianter av mindre enaxliga självgående maskiner med slåtterbalkar som kan användas på mindre och steniga ytor. Slående redskap såsom slaghack, rotorklippare eller gräsröjare med plastsnöre bör undvikas på områden med känslig flora. Att använda slaghack och rotorklippare är direkt olämpligt inom fornlämningsområden, eftersom det kan skada fornlämningarna. Det avslagna gräset efter dessa maskiner är också besvärligt att samla ihop och forsla bort. Gräsröjare kan vara ett bra komplement till slåtterbalk eller lie, där det finns oönskad vegetation som man vill bli av med på sikt. Gräsröjarens snöre sliter av blad och strån med stora sårytor som följd, vilket leder till att växterna torkar ut och utsätts för svampangrepp. Använd inte gräsröjare där det finns en intressant flora blandat med den oönskade vegetationen. Försök visar att alltför intensiv slåtter med gräsröjare utarmar floran på mycket kort tid. Gräsröjaren ska användas ungefär som en lie. Den sätts an med högt varvtal med svepande rörelse från höger till vänster. Den bör inte arbeta i högt gräs från vänster då gräset lätt snor in sig i redskapet. Det är viktigt att den förs parallellt med och minst fem cm över markytan så att känsliga växtdelar eller markytan inte skadas. Röjsåg med gräsröjartillsats bör vara utrustad med speciellt förhöjt handtag

155

156

Fornminnen

Bete är det vanligaste och ofta det bästa sättet att hålla ett fornlämningsområde i bra hävd. Ett bra bete skapar också förutsättningar för en rik flora och fauna. Gravhögar i Flisby, Småland. 1989. Foto: John-Eric Gustafsson.

för att lättare kunna hanteras och få klippytan parallell med marken. Det finns en mängd olika varianter av gräsröjartillsatser men ett kraftigt, gärna helautomatiskt, röjhuvud med plastlina är det bästa. Lösa plast- eller nylonklingor har dålig effekt och kan lätt gå sönder. Tänk på att skydda ögonen. Efter slåtter ska allt avslaget gräs tas bort från området inom en vecka. Avslaget gräs som får ligga kvar ger en oönskad gödslingseffekt, hindrar återväxten och ger sår i markytan. Det döljer även detaljer i fornlämningskonstruktioner och försvårar kommande slåtterarbeten. Det är emellertid en fördel om gräset kan torka och fröa av sig innan det tas bort. Gräs som slagits med gräsröjare ska däremot tas bort omedelbart. Eftersom det är så söndertrasat och finfördelat är det svårt att samla upp om det har torkat. Gammalt torrt gräs eller

gräs i små mängder kan dock ligga kvar om det inte döljer fornlämningar eller konstruktioner.

Betning Huvuddelen av våra fornlämningar ligger på mark som har hävdats med bete under mycket lång tid. Bete är också det vanligaste och oftast det bästa sättet att hålla ett fornlämningsområde i bra hävd. Ett bra bete skapar också förutsättningar för en intressant flora och fauna. Vid bete påverkas dels växterna och dels marken genom tramp och slitage. Detta är positivt för floran. Många växter kräver tramp och mindre ytor öppen jord för att etablera sig och kunna överleva. Alltför intensivt tramp kan dock skada anläggningar. Gravhögar i öppet landskap med lätteroderade jordar skadas ofta genom djurens tramp. Många grav-

Fornminnen

högar i Sydsverige måste därför hägnas in och skötas manuellt. Se kapitlet Betesmark för specifika råd om bete.

Markstädning Markstädning innebär att lös förna som multnande löv, barr, kvistar och pinnar tas bort. Genom att ta bort förnan minskas risken för att kväveälskande arter som exempelvis hallon och mjölkört gynnas. Städning bör ske på vår eller höst. Allra bäst är det tidigt på våren när alla fjolårslöv fällts och marken ännu är frusen men ytlagret har tinat upp. Ansamlingar av löv, ris och kvistar ska då räfsas bort för att inte hindra återväxten. Utöver räfsor kan man även använda ett bärbart blåsaggregat för att blåsa ihop löven. Detta redskap är mycket arbetsbesparande på större ytor och i områden med rösen och stensättningar.

Skador Fornlämningar kan skadas av: • Plöjning alltför nära eller för djupt. Kulturminneslagen anger inget minsta avstånd för hänsyn i samband med brukande av mark, utan detta prövas från fall till fall. För fornlämningar i åkermark gäller att pågående markanvändning kan fortsätta men på ett sådant sätt att fornlämningar inte tar skada. I praktiken innebär det att cirka 2–3 m närmast en enskild lämning ska lämnas oplöjd. Om ett alltför stort område lämnas obrukat kan det medföra andra skötselproblem. Osynliga fornlämningar under plogdjup, t.ex. boplatser, kan plöjas över. Ökas plogdjupet kan boplatsen förstöras. • Igenväxning. Fornlämningskonstruktioner kan sprängas av trädens och buskarnas rötter eller skadas vid stormfällning.

157

Mer att läsa Burenhult, G. 1988. Länkar till vår forntid – en introduktion i Sveriges arkeologi. Bra böcker. Carlsson, K., Gren, L. & Höglin, S. 1989. Kartering och provgrävning av fossil åkermark. Fornlämning 39 i Örslösa socken, Västergötland. Riksantikvarieämbetet. Rapport UV-Väst. Kungsbacka. Elgeskog, M. 1995. Gårdstankar. Kognitiva och sociala perspektiv på forntidens gårdar: Hus & gård. Artikeldel. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 14. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Gauffin, S. 1981. Ödesbölet Svedäng. Länsstyrelsen informerar, serie A, nr 4/81. Länsstyrelsen i Jämtlands län, Östersund. Gren, L. 1991. Fossil åkermark. Fornlämningar i Sverige 1. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Gren, L. 1996. Hackerörens landskap och extensivt jordbruk under bronsålder – äldre järnålder: Lövtäkt och stubbskottsbruk. Människans förändring av landskapet – boskapsskötsel och åkerbruk med hjälp av skog. Göransson, H., Slotte, H. (red.). Kungl. skogsoch lantbruksakademien, Stockholm. Jensen, R. 1986. Skärvstenshögar och bosättningsmönster i Mälardalen under bronsåldern. Bebyggelsehistorisk tidskrift, 11/86. Klang, L. 1981. Fornminnesinventering och agrarhistoria. Bebyggelsehistorisk tidskrift, 2/81.

158

Bebyggelse

Bebyggelse Bebyggelsen utgör en viktig del av landsbygden och dess historia. Bebyggelsen på landsbygden kan vara samlad i byar eller utgöra ensamgårdar. Laga skiftet på 1800-talet innebar att den samlade bybebyggelsen till viss del spreds i landskapet. Jordbrukets byggnadsbestånd beräknas omfatta två och en halv miljoner hus, om vi även räknar med de gårdar som idag inte är aktiva jordbruksföretag. Uppskattningsvis finns omkring 450 000 bostadshus. Ekonomibyggnaderna dominerar till antalet och är samtidigt avgörande för hur vi uppfattar kulturlandskapet. Förhållandet mellan de nu aktiva jordbruksföretagens (ca 100 000) byggnader är ca 1/5 boningshus och 4/5 ekonomibyggnader. Skenbart är dessa boningshus likartade. De regionala och lokala variationerna är dock stora.

Gårdsmiljö från Långmaren, Södermanland. Foto: Bertil Jigert.

Byggnadsbeståndet på den enskilda gården kan härstamma från olika tider. Då jordbruken fått en förändrad produktionsinriktning eller genomgått en storleksrationalisering har byggnaderna moderniserats genom om- eller tillbyggnad. Helt nya byggnader kan ha uppförts, medan äldre byggnader har flyttats, tagits ner eller förfallit. Ibland återstår bara själva grunden till husen. Byggnader, som inte längre har någon funktion i det moderna jordbruket eller hushållet, kan ibland ha bevarats om de inte inkräktat på de nya byggnadernas placering. Att husen står kvar är viktigt för förståelsen av gårdens historia. Byggnaderna är en del av det svenska kulturarvet som vi alla har del i att förvalta. Byggnadernas utseende och material präglas av lokala traditioner och sedvänjor, naturoch klimatförhållanden, trender och ideal vid tiden för byggna-

Bebyggelse

tionen eller vid ombyggnaden. Dessutom har statsmakten ofta lagt sig i byggnadernas utseende genom lagstiftning och rekommendationer. Byggnaderna på gården utgör inte bara bostad åt människorna och plats för jordbruksdriften, utan intas också av andra mer eller mindre välkomna gäster. Kattuggla och pärluggla trivs där det finns stora träd i anslutning till gårdsbebyggelsen. Tornseglare häckar högt uppe i äldre murade ekonomibyggnader. Ladusvala bygger sitt bo under takskägget eller inne på skullen över en bjälke. Hussvalan häckar gärna under takfoten på bostadshus och ladugårdar. Fladdermöss bygger bo på vindar i flera olika byggnader, där de kan känna sig säkra. Tomma vindar, skullar, källare och dylika utrymmen uppskattas som övervintringslokaler. På tak och väggar kan det växa lavar, särskilt på obehandlat trä eller gamla målade ytor. Många insekter lever också i dessa husmiljöer. Snok, huggorm och

ödlor trivs i gamla husgrunder eller i stensättningarna kring jordkällare och brunnar.

Historia Människor har i alla tider behövt en lämplig plats att bo på. Redan i forntiden sökte man sig till skyddade och självdränerade lägen med vatten inom räckhåll i form av kallkällor eller öppet vatten. Gårdarnas placering i landskapet avgörs framför allt av terrängen. Typiska bebyggelselägen under högsta kustlinjen (dvs. den högsta nivån för havsstranden efter istiden) är på sydlänta delar av morän- och bergknallar eller i dalsluttningar. Över högsta kustlinjen ligger bebyggelsen ofta i krönlägen. I norra Sverige har bebyggelsen lagts i frostfria lägen i högre belägna sluttningar eller utmed stränder. Före skiftesreformerna på 1800-talet var de flesta gårdarna samlade i byar. Byarna bestod i regel av ett mindre antal

159

Typisk gård från Tornedalen. Byggnaderna har inklädda knutar och liggande panel. Korpikilä, Norrbotten. 1994. Foto: Kerstin Lundin Segerlund.

160

Bebyggelse

Skogsödlan gömmer sig mellan timmerväggens stockar. Hälsingland. 1988. Foto: Alf Linderheim/N.

gårdar. Riktigt stora byar fanns dock bl.a. i Skåne, Västergötland, Dalarna och på Öland. Bybildningar tros ha uppkommit någon gång under järnåldern. Gårdarna i byn kunde vara belägna runt en öppen yta eller gata. Denna typ av by kallas för platsby eller rundby. En annan typ av by var radbyn, som var vanlig i östra Mellansverige. Där låg gårdarna efter varann i en enkel eller dubbbel rad. I byarna i Dalarna låg gårdarna oregelbundet spridda i stora klungor. De är exempel på s.k. klungbyar. På vissa håll i Sverige dominerade ensamgårdar. Det gäller bl.a. Gotland, Bohuslän och stora delar av Norrlands inland. Äldre tiders gårdar hade fler byggnader än nutida gårdar. Det fanns ett hus för varje ändamål – boningshus, bod eller härbre, bakstuga, brygghus, ladugård. I vissa trakter fanns dessutom sommarladugård, loge och ängslador samt smedja och bastu. Boningshus och bodar hörde till mangården och de hus som hade med gårdens drift att göra hörde till fägården. Den inbördes placeringen av husen på gården varierar över landet. Man brukar tala om fem olika gårdstyper; den sydsvenska, den götiska, den västsvenska, den centralsvenska och den nordsvenska gården. Den sydsvenska gården i Skåne, Halland och södra Bohuslän, var fyrlängad med sammanbygd mangård och fägård. Flera funktioner var samlade under samma tak. De andra gårdstyperna karakteriseras av att mangård och fägård är åtskilda. Den nordsvenska gården i Norrland och Dalarna bestod av fristående hus, men grupperade i fyrkant. Den götiska gården med sitt utbredningsområde i östra Götaland och Svealand utgjordes av långsträckta man- och fägårdar skilda från varann med stängsel. I den central-

svenska gården i Mälardalen och kring Hjälmaren skildes man- och fägård åt av en bodlänga. Den västsvenska gården i framför allt västra Götaland och Svealand, bestod av en lös husformation med få huslängor antingen jämsides eller i vinkel. I södra Sverige där gården var kringbyggd leddes djuren in i stall och ladugårdar via gårdsplanen. Därför var gårdsplanen hårdgjord med kullersten, hällar eller grus för att inte slitas av kreaturens tramp. I norra Sverige hade inte djuren tillträde till gårdsplanen, utan de leddes direkt in till fähuset via kreatursfållan. Gårdsplanen eller tunet utgjordes därför i stället ofta av gräsmark. I samband med skiftesreformerna under 1800-talet, i synnerhet laga skiftet 1827, förändrades bebyggelsebilden mycket. Gårdar flyttades ut från byn till enskilda lägen. Husen på gården delades så att det bildades en ”ren” del med bostadshus, brygghus och eventuellt mejeri och en bruksdel med ladugård och loge. Magasinet byggdes väl synligt från uppfartsväg och bostad, ofta i gränsen mellan bruksdel och bostadsdel. Hönsen, som tillhörde kvinnans ansvar och svinen som levde på rester från köket, fick sina hus i gränsen mellan trädgård och bruksdel. Det blev vanligt att gödseln togs om hand i en särskilt iordningställd, stensatt lagringsplats – gödselstad. Tidigare hade man fört ut gödseln direkt på åkrarna, där den fick ligga i högar tills våren kom. Äldre lantlig bebyggelse i Sverige är oftast uppförd i trä. Knuttimringsteknik har varit den traditionella tekniken för såväl bostadshus som uthus under historisk tid och fram till sekelskiftet 1900. I Götaland förekom knuttimring med plank i stället för timmer. En annan vanlig byggnadsteknik var skiftesverk.

Bebyggelse

Plank lades vågrätt mellan stolpar med skåror. Stående skiftesverk förekom i liten utsträckning i västra Sverige. I Skåne har korsvirkestekniken dominerat. Mellan en stomme av trä finns en fyllning av käppar och flätad halm eller ris som lerklinats. I yngre hus förekommer tegelfyllning. På Öland och Gotland var det vanligt att man byggde husen i kalksten. Natursten har annars använts allmänt i ladugårdar, ofta tillsammans med trä. Tegel är ett förhållandevis sentida byggnadsmaterial på landsbygden. Det är först under 1800talets andra hälft som det börjar förekomma och då främst i Mälardalen och Skåne. Brädhus blev vanligt efter 1800talets mitt. De nyuppförda ångsågarna gav god tillgång på plank och många timmerhus fick panel.

Manbyggnader De flesta bostadshus som finns på landsbygden idag är byggda mellan 1850 och 1910. De röda timrade husen med sina vita fönsteromfattningar blev vanliga vid denna period. Till boningshusen räknas mangårdsbyggnader samt ”gammelstugor”, som ursprungligen uppförts som gårdens huvudbyggnad för året-runt-boende. En gammelstuga är ett f.d. boningshus som ersatts, men ej rivits. En stor grupp är sekundära boningshus, dvs. lillstugor, undantagsstugor, brygghus, sommarstugor etc. Dessa fungerade oftast för säsongsmässigt boende och hade ofta, som namnen antyder, andra uppgifter. Vanligtvis användes de under sommaren. Det finns stora skillnader i antalet boningshus på en gård. Generellt förekommer dock flera stycken på samma gård. Detta är i regel vanligare norrut. Bevarade boningshus från 1600och 1700-talen är mycket ovanliga.

Innan det blev vanligt att panela husen var boningshusen oftast omålade och stod naturligt gråa. Ibland förekom rödfärgning direkt på timret. Sadeltaket är den vanligaste takformen följd av det brutna taket. Tvåkupigt lertegel är det vanligaste nu förekommande taktäckningsmaterialet. Regionala variationer förekommer. Under 1800-talet skedde en övergång till ett öppnare byggnadssätt som tog sig uttryck i glesare gårdsbildningar och symmetriska gårdsanläggningar. Särskilt i södra Sverige blev det vanligt med villaliknande mangårdar, där boningshuset omgavs av en trädgård. När man talar om åldern på ett boningshus är det lämpligt att utgå från åldern på husets nuvarande utseende. Det är vanligt att många hus har äldre, bevarade delar i form av stommar och grunder. Det är relativt få hus som kan sägas vara oförändrade, även om man bara ser till det yttre. En undersökning säger att mellan 12 och 16% av boningshusen från tiden 1800–1875 har en någorlunda oförändrad exteriör. Det stora antalet primära boningshus på jordbruksfastigheterna som tillkom 1850–1910 avspeglar också de stora förändringarna i jordbruksnäringen under den tiden, t.ex. skiftena. Det ledde också till att nya boningshus uppfördes i samband med utflyttningarna och de ekonomiska förändringarna i skogsindustrins efterdyningar i de nordligaste områdena. En stor del av de hus som idag fungerar som primära boningshus är ombyggda, äldre hus. Tiden 1890–1899 tycks ha haft ett jämförelsevis högt nybyggande. Efter 1940 förefaller byggandet ha minskat på landsbygden. Regionala och lokala variationer förekommer givetvis. Ett flertal plantyper finns. Det finns en stor grupp hus med planer som inte

Två vanliga takformer. Teckning: Pekka Hedin.

161

162

Bebyggelse

Principskiss på olika plantyper: enkelstuga, parstuga, sexdelad plan och korsformig plan. Teckning: Pekka Hedin.

ryms inom de traditionella typerna enkelstuga, parstuga, korsplan m.fl. Den sexdelade planen (ett hus med sex rum) börjar framträda i bondebebyggelsen under 1800-talet på de större gårdarna efter förebilder från herrgårdarna. Vanligast tycks den sexdelade planen ha varit 1860–1910. Under 1700- och 1800-talen propagerades det från statsmakternas håll för att öka husens våningsantal och därigenom minska timmeråtgången. Fram till 1700-talets mitt förekommer knappast något annat än envåningshus i den allmänna landsbygdsbebyggelsen. Man brukar anse att hus med två våningar på allvar dyker upp kring 1800-talets mitt, då ångsågarna och skogspriserna gjorde att många jordbrukare kunde få råd att bygga en övervåning. Detta gjordes såväl på t.ex. enkelstugor som parstugor. Tvåvåningshusen hade en topp vid mitten av 1800-talet, men gick tillbaka under 1800-talets slut och det tidiga 1900-talet. Under det tidiga 1900-talet började hus med brädstommar att ersätta de timrade boningshusen. Övergången började tidigast i ekonomibyggnaderna. 11/2-våningshuset har generellt använts i mycket större utsträckning och längre fram i tiden, dock med en ojämn geografisk utbredning. Förstukvist och veranda förekommer allmänt, vanligast på hus byggda efter 1875, eller som påbyggnad på ett äldre hus. Glasade verandor är vanligare i södra Sverige än i norra. Sten och tegel har vanligtvis haft mycket liten betydelse i svensk landsbygdsbebyggelse vad gäller mangårdsbyggnader. Slott och större herrgårdar är dock undantagna. Öland, Gotland och Skåne har varit viktiga stenbyggarområden där kalksten, skiffer och tegel ingått i byggnadsmaterialet.

Bebyggelse

Fasadmaterialen, dvs. ytskikten utanpå stommen, är en ganska ung företeelse. De flesta fasaderna är av trä. Först efter mitten av 1800-talet blev det ekonomiskt möjligt att med den finbladiga sågen förse ett bredare skikt av befolkningen med sågade bräder att användas till att panela husen. Fördelen var att kunna förlänga stommens och husets livslängd, men även estetiska skäl fanns. Oklädda timmerfasader var en klart nordlig företeelse. Den vanligaste paneltypen är den stående locklisten, följd av fasspontpanel och stående lockpanel. Den sistnämnda är en äldre paneltyp vanlig på boningshus före sekelskiftet 1900. I de södra landskapen dominerar locklisten liksom i de norra, men där har också fasspontpanelen en stor utbredning. Två moderna material, eternit (asbestcementplattor) och fasadtegel, förekommer främst på byggda eller ombyggda hus efter 1940. Färg på trähus tillkom ungefär under samma tid som träpanelen dyker upp. Man brukar anse att genombrottet för Falu rödfärg på landsbygden inföll mellan 1820–1880. Den är fortfarande vanligast på boningshusen, även om den i vissa delar av landet inte längre är lika betydelsefull. Vitt, grått och beige är de näst vanligaste färgerna, med regionala variationer. Under 1800-talet blev också de ljusa oljefärgerna vanliga på de större gårdarna.

Backstugor och torp De obesuttnas bostäder i det gamla bondesamhället utgjordes bl.a. av backstugor och torp. Backstugor var små enkla stugor som före laga skifte ofta var samlade på byns allmänning, benämnd backen eller tån. Efter skiftet låg de utspridda på de olika gårdarna, alltid på obrukbar mark och ofta i utkanten av

Den vanligaste typen av träpanel är den stående locklistpanelen, följd av fasspontpanel och stående lockpanel. Teckning: Pekka Hedin.

den odlade marken. Backstugesittarna ägde inte sina hus. De försörjde sig som hantverkare, hjälpekarlar, tvättgummor eller liknande och drygade ut hushållet med ett litet potatis- eller kålland. På gamla kartor är backstugorna utmärkta med B. Torpen var den vanligaste bebyggelsen på ofri grund. Till skillnad från backstugan hade torpet tillgång till en brukningsenhet. Under 1600-talet inrättade säterierna dagsverkstorp som var som små jordbruk. Torparen fick bruka dem som ersättning för de dagsverken han gjorde på säteriet. Dagsverkstorpen ersattes senare av statarlängor med en liten trädgård. Stataren fick sin lön i natura. I slutet av 1600-talet infördes indelningsverket och landet indelades i rotar, vilka ungefär motsvarade en medelstor by. Roten skulle hålla en soldat med stuga, brukningsbar mark och utrustning. Så anlades soldattorp, dragontorp och båtmanstorp. På gamla kartor är de utmärkta med ST, DT och BT. Det fanns också arrendetorp, där torparen betalade för att få bruka jorden. Hantverkarna bodde ofta i arrendetorp. Torpen fick namn som Skräddaretorpet, Skomakaretorpet, Kvarntorpet och Smedtorpet. Andra torp kunde heta t.ex. Fågelsång och Hungerhus.

163

164

Bebyggelse

Jordkällare Jordkällare fanns under självhushållets tid vid så gott som alla gårdar och torp. På vintern skyddade de mot frosten och på sommaren mot värmen, eftersom väggar och tak var så tjocka att de utjämnade temperaturen. Jordkällarens föregångare var rotfrukts- och potatisgropar samt stukor, som också användes sedan jordkällare kommit i bruk. Jordkällare byggdes oftast i norrsluttningar för att inte bli för varma under sommaren, men kunde också byggas i planare mark. Först grävde man en lagom stor grop i marken, sedan byggde man upp väggarna med sten och lade stora takstenar över eller välvde taket – ibland hela källaren. Vid valvslagning byggdes först en trästomme, som stenarna kunde vila mot till dess att slutstenen högst upp var lagd. Då var valvet självbärande och trästommen kunde tas bort. Till valvslagning behövdes kantiga, helst kilformiga stenar. Vid sekelskiftet 1800/1900 började man bygga jordkällarna i huggen sten. I inre gavelväggen lämnades ett hål för ventilation. I yttre gaveln lämnades plats för en dörr. Oftast byggdes också en förstuga med en inre dörr för att inte släppa in för mycket kyla på vintern och för mycket värme på sommaren. Valv och väggar tätades ibland med kalkbruk på utsidan. Ytan täcktes sedan med näver för att hindra ytvatten att tränga in. Näverbitarna lades omlott nedifrån och upp på samma sätt som t.ex. tegelpannor. Därefter fyllde man på den tidigare bortgrävda jorden mot väggar och tak och slutligen lades grästorvor ovanpå. I stället för torvtak kunde man lägga ett sadeltak med en stomme av trä. Taket kunde sedan täckas med bakved/bakar/ytor och brädor eller tegel. Brädorna lades intill varandra och

bakveden/bakarna/ytorna lades över skarvarna. Deras ena sida var sågad och den andra rundade ytan hade ursprungligen legat mot trädets bark och var därför särskilt vattenavvisande. Dörrar och dörramar kunde vara av ek, som är ett mycket hållbart träslag. När vinterförrådet var slut och sättpotatisarna var satta, var det dags att rensa källaren från jord och skräp och vädra den så att den blev torr. På golvet, längs väggarna, kunde man lägga enris innan det var dags att fylla på med höstens skörd. Taket var tvunget att vara tätt för att undvika frostsprängning på vintern och röta under andra årstider. Rötter fick inte växa in mellan stenarna och rubba dessa och gräset fick inte växa upp intill dörrar och tak och dra upp fukt i träet så att det ruttnade. Väl underhållen går en jordkällare att använda än idag. Gamla jordkällare återfinns ofta i en skuggig del av gårdsmiljön. Här trivs snok, hasselsnok, fladdermöss, kopparödla, näbbmöss och paddor. I den fuktiga källarmiljön kan man ibland hitta gruvsvamp och den säregna lysande drakguldsmossan. På de väldränerade murarna återfinns flera torktåliga växter, t.ex. fetblads-växter. Nakna stenytor koloniseras av lavar och mossor. Är jordkällaren byggd av kalksten kan ovanligare arter finnas.

Avträden och vedbodar Avträden, hemlighus eller utedass byggdes på avstånd från boningshusen för luktens skull, vanligtvis som en utbyggnad till ladugård eller uthus, men de kunde också vara fristående. De låg dock ofta i närheten av gödselstacken. Dassen hade ofta flera sitthål i en bänk. Utedassen var tidigare en plats för förtroliga samtal, när trångboddheten inte

Bebyggelse

tillät sådana inne i boningshusen. Det var ofta en enkel byggnad i rätvirke med pulpettak, men exempel finns lokalt på välutsmyckade rum. Vedboden sammanfördes ofta med avträdet i samma byggnad. Vedboden skulle vara luftig för att torka eventuellt sur ved och var därför vanligtvis uppförd i gles brädfodring

Hönsgårdar I det äldre jordbruket fanns det höns på nästan varje gård. Hönsen fick fritt leta sin föda på gården. Hönsens pickande höll gårdsplanen ren från ogräs och annan växtlighet. Hönsgården placerades i söderläge eftersom hönorna behöver mycket ljus och värme. Kring hönshuset och i hönsgården koncentrerades spillningen som är mycket kväverik. Där hönshus tidigare stått, men inte längre finns kvar eller fått annan användning, blir kvävegynnad vegetation som nässlor, mållor, kirskål, tistlar och kardborre riklig. Jorden blir rik på daggmask.

Bodar och härbren Bodar och härbren var gårdarnas skattkammare och stolthet. Där förvarades bröd, kött och fisk samt säd både till mjöl och utsäde. Det fanns också bodar eller härbren för t.ex. kläder. I norra Sverige kallades förvaringshusen vanligtvis härbren och i södra Sverige bodar. Bodar och härbren byggdes omsorgsfullt av timmer och utgör idag de äldsta bevarade träbyggnaderna. Det finns bodar och härbren från omkring 1300, men de flesta är från 1700- och 1800-talen. Bodar och härbren byggdes i minst två våningar. Somliga var överkragade på en eller flera sidor så att övre våning-

en blev något större än undervåningen. I övervåningen förvarades säden i bingar och andra matvaror förvarades i tinor i undervåningen. Dörren, som är ganska liten, satt oftast på gaveln och var försedd med ett stadigt lås. Dubbelbodar hade två rum i varje våning och dörrar på långsidan. Bodar och härbren byggdes på hörnstenar. Somliga förhöjdes med stolpar med halvklov eller mushyllor. En mushylla är plan på undersidan så att möss och råttor trillar ner om de försöker ta sig upp, och den är rundad på översidan så att regn rinner av. Genom att luften kom in under golvet blev utrymmena ovanför vädrade. Taken var oftast av trä eller spån, som senare kan ha ersatts med tegel eller plåt. Bodar och härbren var oftast omålade, men särskilt utsatta delar kunde målas med trätjära eller Falu rödfärg. ”Svalgångsbod” eller loftbod var en äldre typ av bod som var vanlig i Bergslagen. Den hade oftast två inredda rum i varje våning och trappa och svalgång utanpå väggen. På gårdar med kringbyggd gårdsplan kunde svalgångsboden vara en portbod med en öppning i bottenvåningen, som utgjorde inkörsporten till gårdsplanen. I Tornedalen förekom vas-aittan som hade uppåt utsvängda väggar och kunde ha tre våningar (se bild i kapitlet Brukningsvägar och vägrenar). Denna bodtyp har östligt ursprung.

Ängslador Ängslador eller madhus var vanligare i norra Sverige än i södra. De byggdes i ängsmarken, oftast i den ängsmark som låg långt från hemgården. Hö skördades på myrar, mader och sjö-, älv- och åstränder. Det fanns kanske ingen farbar väg under sommaren, så att man kunde

165

166

Bebyggelse

Ladorna hade olika utformning beroende på i vilken trakt de låg och när de var byggda. De äldsta timrades av rundvirke och de yngre hade ett regelverk (resvirke) klätt med panel. Luftspringor mellan stockar och bräder luftade höet. I nordligaste Sverige byggdes ängslador som är vidare upptill och har lutande väggar. Fanns det inget annat virke än krokiga fjällbjörkar att tillgå kunde man bygga ängslador av det också. Ladans öppning placerades vanligtvis på ena gavelväggen. Dels kunde de ha dörrar som hängdes med vidjor, dels öppningar som sattes för med bräder efter hand som ladan fylldes med hö. De som ville fylla ladan upp till taket gjorde en lucka uppe i gaveln som det slutligen också gick att krypa ut genom. Sadeltak var vanligast, men pulpettak förekom också. Materialet utgjordes av ved, spån eller halm. Ängslador vars väggar bestod av fjällbjörk, kunde ha tak av näver eller torv. Yngre tak täcktes med papp, tegel eller plåt. Ängslador och madhus målades som regel inte, men tak och de mest utsatta knutarna målades ibland med tjära eller Falu rödfärg.

Slåtterstugor

”Hemtransport av hö från ängsladorna i -29°C”. Övertorneå, Norrbotten. 1966. Foto: Sune Jonsson.

ta hem höet direkt efter slåttern, eller man kanske inte fick plats med höet hemma. I stället väntade man till vintern, när marken var frusen och snötäckt, med att köra hem höet med släde. Höet kunde bestå av gräs, starr, sjöfräken och säv men även hamlade lövkvistar, lavar och innerbark av olika träd.

Om ängarna låg så långt från den permanenta bebyggelsen, att det under slåttern tog för lång tid att gå till och från dem varje dag, byggdes slåtterstugor att övernatta i. De byggdes under 1800talet. Slåtterstugorna var oftast timrade, 4–6 meter långa, byggda i en våning och bestod av ett enda rum med spis. De äldsta saknade brädfodring och var ofärgade, medan de yngre kunde ha brädfoder och vara rödfärgade med vita knutar. De hade sadeltak som var täckta med ved eller spån, vilka senare kan ha ersatts med plåt.

Bebyggelse

I vissa delar av landet kunde slåtterstugor ingå i en form av fäboddrift. Efter avslutad slåtter fördes korna ut till ängsmarken för att efterbeta. En bondpiga fick mjölka och sköta om korna. Några dagar i veckan fördes mjölken hem för att tillredas. Vid några av dessa slåtterstugor fanns en sommarladugård, som kunde vara gemensam för flera hushåll och rymma upp till 15 kor.

Logar Logar användes för tröskning. Därför hade logar golv, till skillnad från lador. Det byggdes slagtrösklogar, långlogar, rundlogar och fyrkantlogar, som har uppkallats efter sätten att tröska. De låg ofta nära en åker, en bit från övriga byggnader och ibland intill en bod. Logarna var timrade, men i början av 1900-talet byggdes fler och fler i brädfodrat regelverk. Logarna var såväl målade som omålade. Slagtrösklogen kunde vara stor som en lada, men hade golv och ränne. Efter hand som man tröskade lades halmen upp på rännet. Logen hade en liten dörr, stor nog till människor, men inte stor nog åt dragdjuren. Långlogen, var en lång smal byggnad med en dörr i var gavel. Den blev vanlig vid 1700-talets slut. Tröskningen gick till så att en häst drog en taggig bult eller vagn över de, utbredda sädesstråna. Rundlogarna, var inte runda utan åttkantiga, sexkantiga eller till och med fyrkantiga. De började användas under 1800-talet. Säden tröskades genom att en häst drog runt en konformad tröskbult. Somliga bultar drogs inte med häst utan med vattenkraft. Omkring sekelskiftet 1900 kom tröskverken som först drogs för hand och sedan med hjälp av en häst, som gick runt i tröskvandring utanför logen.

Tröskverksgarage Tröskverken var dyra, särskilt om de skulle drivas med ångmaskin. Därför bildade bönderna på många håll tröskverksföreningar. Bygdetröskverksgarage uppfördes som var stora enkla träbyggnader. På grund av brandrisken byggdes de en bit bort från annan bebyggelse, ofta på en allmänning. Först drevs ångmaskinen i tröskverket med ved och kol. Tröskningen betalades per tunna tröskad säd. För medlemmar i tröskverksföreningen var det billigare. Det var ett förtroendeuppdrag att vara maskinist eller att mata tröskverket. Att slänga neker eller kärvar och bära halm kunde däremot vem som helst göra. När tröskverken blev mindre, billigare och började drivas med elmotorer, blev de var bondes egendom. När självgående skördetröskor blev vanliga i början av 1960-talet förekom det, att de som ännu inte hade köpt skördetröska, drog ut sina tröskverk på åkern, tröskade där och sedan drog in tröskverket på logen igen. Det var också vanligt att bönder körde tröska åt varandra mot betalning eller hyrde tröska vid maskinstationer.

Sommarladugårdar Under 1700- och 1800-talen var sommarladugårdar vanliga i hela Norrland. Sommarladugårdarna byggdes i gränsen mellan utmarken och inägomarken. Djuren, som betade på utmarken under sommaren, kunde lätt tas in för kvällsmjölkningen. De fick sova i ladugården under natten för att sedan åter mjölkas på morgonen. Genom att korna slapp gå så långt mellan betet och hemladugården varje dag, mjölkade de mer. Det blev inte heller en massa kogödsel på bygatan och

167

168

Bebyggelse

man slapp också alla de stickande insekter som följde djuren. Dessutom kunde man rengöra ladugården hemma och låta den torka upp ordentligt inför vintern. I vanliga fall låg flera sommarladugårdar samlade i en klunga. När befolkningen ökade under 1800talet, behövdes fler djur och därmed också mer foder. Sommarladugårdarna flyttades längre från hemgårdarna, ut till de s.k. halvfäbodarna (se också kapitlet Fäbodvall).

Utemjölkningsstall Under 1940- och 1950-talen byggdes utemjölkningsstall i betesmarkerna för att slippa driva djuren den långa vägen hem till gården två gånger om dagen. De var utrustade med mjölkmaskiner som drevs med en traktor, såvida man inte hade dragit elektrisk ledning till stallet. Utemjölkningsstallet kunde bestå av stolpar som bar ett tak och några båsplatser där korna stod under mjölkningen. De flesta används inte längre, men enstaka större och modernare har byggts i senare tid.

Lambgift och russgift På Gotland gick förr får och russ på bete året om. För att de skulle kunna söka skydd byggdes s.k. giftar. De äldsta lambgiftarna byggdes i skiftesverks- eller knuttimringsteknik, som bul- eller knuthus. De senare byggdes av resvirke och sten. Lambgiftarna var små och hade en fyrkantig öppning utan dörr. Rummet var lågt och hade ett foderloft som man nådde med hjälp av en stege. Taket belades med ag som växer i de gotländska myrarna. Det är ett halvgräs som är rikt på kisel och därför är motståndskraftigt mot röta och

Lambgift i kalksten, med tak av ag. Byggnadsmaterialet berättar ofta en hel del om ursprunget och om trakten där byggnaden är belägen. Fårö, Gotland. Foto: Raymond Hejdström.

eld. Ett russgift liknar ett lambgift, men rummet är högre. Utanför ingången till giftarna fanns en liten inhägnad, en ”giftägarden”, där fåren fodrades med hö, löv och friska tallgrenar. Det finns bara några få giftar kvar på Gotland.

Kvarnar De första kvarnarna utgjordes av primitiva, små handkvarnar. De var i bruk så tidigt som under bondestenåldern (4 200 – 1 800 f. Kr). De kunde bestå av en underliggare och en löpsten. Löpstenen drevs runt med hjälp av en pinne, som sattes ner i ett borrat hål i stenen. I stenens mitt var ett större borrat hål, där man hällde ner säden. De första kvarnbyggnaderna var s.k. skvaltkvarnar som byggdes i bäckar under tidig medeltid av munkar. Storgårdarna följde senare deras exempel och därefter även byar, gårdar och torp. Det fanns husbehovskvarnar, som brukades av ägarna till gårdar eller torp, byalag eller kvarnlag, där var och en malde sin säd. Det fanns också tullkvar-

Bebyggelse

nar, där ägaren malde mot tull, dvs. betalning. Skvaltkvarnarna eller skvaltorna betydde mycket för självhushållet och användes ännu på 1900-talet. En skvaltkvarnsanläggning består av damm, träränna och kvarnhus. Kvarnhuset, som brukar vara ungefär 2 x 4 m stort, ligger helt eller delvis över bäcken och bärs upp av stenpelare och grunder efter behov. I kvarnhuset ligger kvarnstenarna. En lodrät axel fäster i den övre stenen, löparen, och går genom ett hål i den undre stenen, underliggaren. I axelns nedre del sitter det horisontella skvalthjulet, som har ett stöd på undersidan. Vattnet rinner från dammen i trärännan och träffar skovlarna och driver därmed axeln runt, så att löparen mal säden. Under andra delen av 1800-talet, efter laga skifte och i samband med befolkningsökning och nyodling, började det bli vanligare med de större hjulkvarnarna. En hjulkvarn har ett stort skovelhjul på kvarnhusets sida. Skovelhjulet sitter på en vågrät liggande axel som i en drivknut övergår i en lodrät axel vilken sitter fast i löparen. Skovelhjulet drivs runt när vattnet från en ränna strömmar ned över skovlarna. Det kunde vara över-, under- eller bröstfallshjul. Det finns också hjulsågar, vanligen i samma fors och i samma byggnad som hjulkvarnen. Vattenflödet, som drev kvarnhjulen, var störst vid snösmältningen, men för att kunna reglera flödet byggdes dammar uppströms kvarnhusen. Genom att bygga vallar av sten och jord på båda sidor om en bäck, kunde vattnet dämmas upp. Fanns det en bergskant eller stenblock på ena sidan om bäcken byggdes endast en vall. Dämmet i vattenfåran var uppbyggt av stenar och timmer med dammluckor. Med luckorna reglerades vattenflödet. På vissa gynnsamma ställen kunde ett stort antal kvarnar

ligga på rad. De som låg på gemensamt ägd (samfälld) mark är utmärkta med S på den gamla ekonomiska kartan.

Väderkvarnar Väderkvarnar var vanligast där vindarna blåser fritt och vattendragen inte har någon större fallhöjd, t.ex. på Öland och Gotland, vid kusterna och på slätterna. Väderkvarnstekniken spreds också av munkar. Alla väderkvarnar har en drivknut eftersom ving- och kvarnstensaxlarna har olika riktning. De äldsta och minsta väderkvarnarna är stolp- eller stubbakvarnar. De har ett rörligt kvarnhus som ställdes in efter vindriktningen. De flesta stolpkvarnarna är fyrkantiga och har sadeltak. Väggarna är brädfodrade och taken kan vara belagda med brädor eller spån. De yngre och större väderkvarnarna är hättkvarnar eller holländare med fast kvarnhus och med rörlig hätta eller huv med vingar. Hättkvarnarna kan ha flera par kvarnstenar och plats för siktar m.m. Kvarnhuset var mångkantigt eller runt och var byggt av trä eller kalksten. Det finns också kvarnhus som har en undervåning av sten. De som är byggda av trä kan vara klädda med brädor, stickor, tjärpapp eller plåt. Hättan eller huven kan vara klädd med brädor eller spån. Om den är kupolformad, är den beklädd med spån. Holkkvarnar har en kvarnkropp som är uppdelad i en undre fast och en övre rörlig. På Gotland var det fortfarande vanligt att mala brödsäd i egen kvarn under första världskriget. Under mellankrigstiden ersattes dock vindkraften med ångmaskiner, eldkvarnar, råolje-, diesel- eller elmotorer. Under andra världskriget, när det var ont om bränsle, kom en del väderkvarnar åter i bruk.

169

170

Bebyggelse

Smedjor Smedjor byggdes ofta på betryggande avstånd från övrig bebyggelse för brandfarans skull. De var byggda av sten (helt eller delvis), timmer, tegel eller med reglar och brädor. Taken var ved-, bräd- eller sticktak. På Öland och Gotland, där det finns mycket kalksten, kunde de i vissa fall vara belagda med tunna kalkstenshällar. Ässjan, i vilken järnet värmdes glödhett, låg ofta i ett hörn av smedjan. Först användes träkol som bränsle, senare stenkol. Med en handdriven blåsbälg hölls glöden vid liv. Järnet smiddes på ett städ. Det behövdes också en arbetsbänk. Vid bearbetning av järnet användes släggor, tänger och många andra verktyg. Smeden smidde ofta hästskor och skodde hästar. Det fanns små gårdssmedjor för husbehovssmide och reparationer, där bonden eller hans dräng smidde det som behövdes på gården. Det fanns också bysmedjor med en bysmed som kunde bo i ett närbeläget torp, ”Smedtorpet”. Smedjor kunde också vara stora som mindre industrier, t.ex. spiksmedjor och räckhammare drivna med vattenkraft. Eftersom det krävdes mycket kol, brukade det finnas ett kollager nära smedjan, eller i en tillbyggnad till smedjan. De flesta smedjor har brunnit ner eller förfallit, så att bara ett röse av ässja och skorsten samt slagg och kol finns kvar i marken.

Rior, bastur och kölnor Ordet bastu betyder badstuga. Det har också varit bastuns ursprungliga användning, men beteckningen bastu har kommit att användas för torkhus av olika slag. En bastu som användes för

torkning av tröskad säd kallades torkbastu. När den användes för torkning av otröskad säd, kärvar eller neker kallades den torkria och när den användes för torkning av det grodda kornet vid öltillverkning kallades den kölna. ”Kölna” är ett äldre ord för elda, tända eld eller tända ljus (kandelaber, kyndelsmäss etc.). ”Kölnor” kan då också vara ett vidare begrepp för torkhus med elduppvärmning. Bastur kunde också användas för torkning och rökning av kött, torkning av malt m.m. Linbastu användes för torkning av lin. I stället för en linbastu kunde en lingrav användas. Det var en fyrkantig stensatt grop, som man eldade i. Över gropen lades slanor och på dem linet. Benämning och användning av ovannämnda torkhus har varierat över landet. Gemensamt för rior, bastur och kölnor var att de hade en eldstad, men ingen skorsten. De hade heller inte några fönster, men kunde ha gluggar eller vindögon med en liten löstagbar läm på insidan. (Jämför vindöga, vindue och window.) För brandriskens skull byggdes de, liksom smedjorna, alltid på betryggande avstånd från övrig bebyggelse. Somliga byggdes in i backar, för att minska värmeförlusterna och liknade då backstugor och jordkällare. De äldsta och flesta byggdes av timmer, men sedan 1700-talet byggdes de också av sten. De bestod av ett fyrkantigt rum med cirka 4–6 meters sidor, med eldstaden i mitten och lavar eller bänkar, i en eller två våningar, utmed sidorna. Senare flyttades eldstaden till ett av hörnen vid ingången. Var bastun byggd av timmer satte man ett gnistfång framför eldstadens öppning. Ofta eldade man med torv som inte brann med så höga lågor som ved. I södra Sverige kallades ofta eldstaden för galt.

Bebyggelse

På s.k. gavelsvalehus sträckte sig golv, väggar och sadeltak en bit utanför ena gavelväggen, så att en svale bildades. Svalen kunde användas som regnskydd och för bl.a. linarbete. Gjordes svalen större och försågs med en yttervägg, kallades den ytterbasta eller skjul. Rummet med eldstaden kallades då för innerbasta. Det förekom också att eldstaden mynnade i ett murat förrum, med rökgång. Förrummet motsvarade svalen. Taket var ursprungligen täckt med ytved (bakar) eller sågad plank, men under 1800-talets första hälft började spån användas – vanligen kluvna, bilade eller hyvlade stickspån. Även täckning med tegel och papp förekom. Efter andra världskriget ersatte de elektriska sädestorkarna torkhusen.

Traktorgarage Med de första traktorerna efter andra världskriget kom också traktorgaragen. Liksom smedjor, rior, bastur och kölnor byggdes de också på betryggande avstånd från övrig bebyggelse. En gnista från en traktor som stod på en loge, kunde ju ödelägga en hel gård eller by. Brandförsäkringsbolagen ställde krav på var garagen fick stå. 1950-talets Fergusson-, Volvo- och BM-traktorer var små och garagen byggdes därefter. Deras yttermått var cirka 4,5 x 2,5 meter. Väggarna byggdes av trä eller betonghålsten och taken var ofta flacka sadeltak belagda med korrigerade asbestcementskivor eller plåt. På 1960-talet blev traktorerna större. Traktorerna försågs med störtbåge för att skydda föraren om traktorn slog runt. De äldre garagen blev för små, varför en del byggdes om, men många står fortfarande kvar oförändrade, utan att användas på sitt ursprungliga sätt.

Höga kulturvärden Följande egenskaper ger byggnader höga kulturvärden: • Byggnader med oförändrat utseende från den tid då de byggdes. • Regionala och lokala särdrag i byggnadsstilen. • Byggnader vars läge berättar om tidigare markanvändning.

Målsättningar Följande målsättningar kan ställas upp för byggnaderna på gården: • Äldre byggnaders traditionella utseende vad gäller panel, dörrar, fönster, skorstenar etc. ska bevaras. • Originalmaterial ska i den mån det är möjligt bevaras och användas vid reparationer. • Byggnader, som inte längre används, ska bevaras.

Restaurering och underhåll Gamla byggnader är sällan så dåliga som de ibland ser ut att vara, eftersom de oftast byggdes av gediget virke. Som exempel kan nämnas fönsterspröjsar och andra utsatta byggnadsdelar som förr gjordes av kärnvirke. Tidigare vanligt använda färger som tjära, slamfärg och linoljefärg andas och skyddar underliggande virke. Äldre hus byggdes för att stå i århundraden, men behöver emellertid ändå underhållas regelbundet. Reklamen talar om underhållsfritt material, men det är bara underhållsfritt i den meningen att det inte går att underhålla – det måste förr eller senare bytas ut. Allt kan inte ens bytas ut. Vid underhåll och renovering är grundregeln att

171

172

Bebyggelse

använda ursprungligt material i så stor utsträckning som möjligt. För detaljerade råd om vård av byggnader, kontakta länsmuseet eller länsstyrelsen.

Dokumentera

Röj bort buskar och sly intill huset. Dessa kan annars dra upp fukt i väggarna och ge upphov till röt- och frostskador. Teckning: Pekka Hedin.

Fotografera byggnaden och dess olika delar före, under och efter reparationen. Ta reda på om gården är inventerad av länsmuseet eller ett kommunalt museum. De flesta byggnadsinventeringarna är 20–30 år gamla, så det är alltid värdefullt att kontrollera hur väl de överensstämmer med hur gårdens bebyggelse ser ut idag. Vid dokumentationen bör man tänka på följande: Är manbyggnaden skild från fähus/ ekonomidel och i sådana fall på vilket sätt, t.ex. med staket, annan byggnad, väg, trädgård etc. Hur kulturhistoriskt välbevarat är boningshuset? Det vill säga hur hög är ombyggnadsgraden – vad ser främmande ut? Har huset fått nya fönster utan spröjsar, moderna fasad- och takmaterial som t.ex. eternit, betongtakpannor, bandplåt eller moderna skarpa färgkulörer? Har huset tilläggsisolerats utifrån?

Det kan märkas på om fönstren ligger långt in i fasaden. Ombyggnader, som gjorts efter 1940, har alltför ofta raderat ut de yttre spåren av byggnadens tidigare historia. Det är också vanligare att boningshusen byggts om än ekonomibyggnaderna. Ge akt på detaljerna! Regional och lokal byggnadstradition är ofta tydlig i t.ex. utformningen av fönsterfoder och i utbyggnader i form av förstukvistar och verandor.

Grunden Ta bort träd, buskar och sly nära byggnaden. Trädens rötter kan rubba grunden, grenar kan skava mot väggen och det faller ned löv, barr och skräp från trädkronan på taket. Sly och kraftiga örter som står för nära drar upp fukt i väggarna. Fukten orsakar rötskador på sommaren och frostskador på vintern. Marken kring gamla byggnader har ofta höjts genom att förmultnande växtdelar lagrats. Fukt kan så småningom tränga in i grunden och virket och orsaka skador. Därför behöver grunden rensas från jord och marken slutta från byggnaden. Det sker enklast genom att man gräver runt husen. Grundstenar som sjunkit och satt sig, byggs på med flata stenar medan huset lyfts upp med domkraft. En kallmurad grund, där stenarna inte har tätats ska förbli otätad. Om grunden ursprungligen är tätad ska den tätas igen med kalkbruk. Kalkbruk är elastiskt, vilket har den fördelen att väta som kommer in i grunden torkar upp. Täta aldrig med cement. Det är visserligen vattentätt en tid, men när den lossnar släpper den in väta och orsakar då istället röta och frostsprängning. Risker med fukt i grunden minskar om det finns öppningar i sockeln, s.k. katthål. Om en byggnads bärande delar, t.ex.

Bebyggelse

173

Bottenstocken i ett hus kan ofta få rötskador och behöva bytas. Huset lyfts då lättast med hjälp av en domkraft. Teckning: Pekka Hedin.

bottensyllen i ett brädhus eller de nedersta stockvarven i ett timmerhus, är illa skadade kan de behöva bytas.

Tak På ett gammalt hus är det viktigt att taket är väl underhållet. Läckor i taket förstör inte bara delar av taket utan också delar av huset. Därför behöver taket ses över regelbundet, sopas rent från skräp, lavar och mossa som binder väta och orsakar frostsprängningar på vintern. Av samma orsak behöver hängrännor rensas. Minst skada och minst arbete blir det, om eventuella skador lagas så fort som möjligt. Är takets bärande delar skadade, lagas de först. Därefter lagas taket på samma sätt och med samma material, som det ursprungligen var byggt av. Om taket är så skadat att det inte är möjligt att laga och därför måste bytas ut, görs det på samma sätt och med samma material som det ursprungligen var byggt av. Detta så långt det är möjligt. Är det inte möjligt att använda ur-

sprungligt material, är oftast plåttak det billigaste och bästa alternativet. Stråtaket har det brantaste takfallet för avrinningens skull. Det kan vara belagt med ag, vass eller råghalm. Förr lade man om stråtak ungefär en gång per generation. Nu är det inte så många som kan lägga stråtak. Finns det inte möjlighet att laga eller lägga om taket, är det bättre att lägga på ett plåttak, än att låta taket förfalla. Spara så mycket av halmen att det syns hur den är fästad, vilket är viktigt att veta om stråtaket så småningom kan läggas om. Torvtaket har det flackaste takfallet. På takstommen ligger brädor som täcks av näver. Nävern bildar ett vattentätt skikt. Torven håller nävern på plats och skyddar mot väder och vind. Helst ska taket lagas eller läggas om på ursprungligt sätt. Är det inte möjligt kan man tills vidare ersätta nävern med asfaltpapp eller platonmatta (isoleringsmatta för grunder). Möjligen kan man som tillfällig åtgärd lägga tegel- eller plåttak. Torvtaket bör skötas med slåtter (som ängsmark), vilket ger en fast grässvål.

174

Bebyggelse

Halmtakets uppbyggnad. Halmen binds fast på vågräta slanor (lager för lager). Över taknocken läggs korta ryggträn. Teckningen visar ett sydsvenskt bindtak. Teckning: Pekka Hedin (fritt efter teckning av Gotthard Gustafsson).

Utan vård kan annars torven lösas upp. Vedtaket kan ha olika utformning i olika delar av landet. Det har också näver som vattentätt skikt och bräderna håller nävern på plats och skyddar mot väder och vind. Somliga tak är dock lagda med bara brädor. Vid omläggning byts nävern ut och trasigt trä ersätts med nytt som får gråna av sig självt. Moderna material som platonmatta eller plåt bör inte användas för att ersätta nävern. Däremot kan ett plåttak tills vidare läggas över vedtaket, om det är enda sättet att bevara byggnaden. Spåntak av stickspån kan vara olika uppbyggt i olika delar av landet. Det består av minst tre lager spån, men spånen kan ha olika längd och vara av olika träslag. Gran är dock vanligast. Vid lagning och reparation bör samma träslag som tidigare användas. En lagning

underlättas om man inifrån sticker ut en pinne eller liknande där ljuset silar in. På så vis kan man se var man utifrån ska sticka in de nya spånen. Genom att vattna kring hålet och använda blötlagda eller färska spån spricker de inte så lätt vid spikningen. Använd blank trådspik och spika med bara en spik, så att spånet inte spricker. Spikar man enskilda spån blir spiken synlig, eftersom det inte kommer att ligga ett spån över. Låt spånen gråna av sig själva. Finns spår av tidigare strykning av spånen, gör man likadant, även om det var ovanligt förr. Sticktak behandlades i regel inte och tjärad spån på uthus var ovanligt. De rödtjärades i stället eller beströks med röd slamfärg t.ex. Falu rödfärg. Ett tjärat tak behöver målas om ungefär vart 5:e år. Använd inte stenkolstjära. Det är inte bra för spånen.

Torvtakets uppbyggnad. På stommen ligger brädor som täcks av näver. Ovanpå nävern ligger två lager grästorv, med rotsidorna mot varandra. En list (mullbräda eller mullås) hindrar torven från att glida ner. Hålen i listen gör att avvattningen fungerar. Teckning: Pekka Hedin (fritt efter teckning av Gotthard Gustafsson).

Torvtak bör skötas med slåtter, för att det ska bildas en fast grässvål som förhindrar läckage. Foto: Nordiska muséets bildbyrå.

Bebyggelse

Tegel har ofta lagts ovanpå ett äldre ursprungligt yttre skikt av spån. Men tegel har också lagts på ett eller två lager av spån som inte tidigare utgjort yttre skikt. Mellan spånen och teglet lades ibland bara en bärläkt. Om någon panna gick sönder spred sig vätan lätt och taket blev rötskadat. Genom att först lägga ströläkter närmast spånen, som går uppifrån och ned, och sedan bärläkter närmast pannorna, kan vätan rinna under pannorna och risk för rötskada minskas. Yngre tegeltak kan ligga på råspont och papp eller ibland på masonit. Handslaget enkupigt lertegel är den äldre typen av taktegel. Senare blev tvåkupigt allt vanligare. I Vittinge tillverkas fortfarande lertaktegel. Numera tillverkas mest betongpannor som är helt vattentäta (diffusionstäta), glanslösa och tyngre än lertegelpannor. Dessa blir jämförelsevis snabbt beväxta med lav och mossa. Om den högre tätheten är en fördel återstår att se, då den också förhindrar avdunstning av fukt, som kommit in under pannorna. Undvik att ersätta lertegel med betongtegel. Spara gammalt lertegel inomhus där det inte fryser sönder. Det är svårt och dyrt att få tag på nytt lertegel om det skulle behövas för reparationer. Papptak består av papp lagt på träpanel. Ursprungligen bestod pappen av mindre ark som lades på varandra nedifrån och upp och spikades i kanten. Vanligast är att pappen består av lumppapp och rullas ut i våder nedifrån och upp. De spikas med varmförzinkad pappspik i överkanten och limmas med asfaltklister i nedre kanten. Den kan läggas i ett till tre lager. Gör som det är gjort förut. Papptak bör strykas vart 3–5:e år. Tjärpapp stryks med trätjära eller stenkolstjära och asfaltpapp med asfalt. Tjära löser asfalt så det är viktigt att det

blir rätt sort. Underlaget måste vara rent och torrt när man stryker. Beströ taket med sand innan tjäran eller asfalten torkar så håller det längre. Byt ut bitar av pappen vid hål och sprickor. Undvik s.k. takmassa. Eternittak kan vid behov ersättas med tak av sinuskorrigerade asbestfria fibercementplattor som liknar eterniten. Färgen bör vara grå. Plåttak läggs på nya byggnader, men också på äldre byggnader med annat ursprungsmaterial i taket. Hellre plåt än att huset förfaller. Då finns möjligheten kvar att så småningom lägga ett tak på ursprungligt sätt. När man lägger plåt på t.ex. gamla ved- eller spåntak bör man låta det gamla taket ligga kvar under, dels för att veta hur taket tidigare sett ut, dels för att minska risken för kondens på plåtens undersida. För att det inte ska bli rötskador måste plåten läggas på läkt, så att utrymmet mellan underlaget och plåten vädras. Plåttaken kan ha olika profiler. Det finns t.ex. falsplåt och korrugerad plåt. Plåten kan vara omålad eller målas med linoljefärg något år efter att den blivit uppsatt. Plåten målas i rött om det är tegel eller rödmålat spån som ersätts, annars svart.

Skorstenar Gamla skorstenar och skorstensstockar bör bevaras, även om de inte längre används. De är ofta fogade och putsade med kalkbruk samt ibland målade med kalkfärg. De bör repareras på samma sätt, sedan gammalt fogbruk krafsats ut och löst sittande puts knackats bort. Arbeten med kalkbruk och kalkfärg behöver göras vid sommartemperaturer. Laga aldrig med cement, kalkcementbruk (KC-bruk), kalkcementfärg eller plastfärg.

175

176

Bebyggelse

Hängrännor och stuprör Hängrännor och stuprör har använts under detta århundrade, men saknas vanligen på gamla byggnader. De som fanns var gjorda av urholkade stockar eller bestod av två brädor. Om byggnaden far illa av att takdroppet stänker på väggarna bör en hängränna sättas upp. Man kan göra en själv av två i vinkel hopspikade brädor. Görs den lite för lång så att vattnet hamnar utanför byggnaden, behövs inte någon stupränna. Plastrännor passar inte till gamla hus.

Väggar Gamla brädväggar, åtminstone de som sattes upp före slutet av 1800-talet har ”liv”, eftersom bräderna inte kantsågades utan var olika breda. De var tjockare i ena ändan än i den andra. Varannan bräda spikades upp med tjockändan nedåt och varannan uppåt. Springorna täcktes av en läkt som från slutet av 1800-talet ofta var profilhyvlad. Andra brädfodrings- eller paneltyper förekom, t.ex. locklistpanel. Ersätts den gamla brädfodringen med en ny, bör brädorna vara sågade på ursprungligt sätt. Träväggar kan skadas av fukt som dras upp från jord och växtlighet, men också av vattenstänk. Det är vanligt med rötskador under fönster och på syllstockar. Först måste man hejda fortsatt fuktvandring genom att undanröja orsaken till den. Därefter laga skadorna. Ersätt skadat virke med tätvuxet likadant virke. Det nya virket grånar av sig själv så småningom. Täta inte en gammal vägg med mineralull, fogmassa eller annat modernt material. Inget byggnadsmaterial är underhållsfritt, men trä är minst svårt att laga. De flesta moderna material måste slängas när de går sönder. Jämför med t.ex. masonit, eternit, träfiber och aluminium som ytbeklädnad.

Fönster Behåll fönstrens ursprungliga placering och proportioner. Förändrad fönsterstorlek, förändrar hela byggnadens utseende. Gamla fönster är ofta bättre än de ser ut, eftersom deras karmar, bågar och spröjsar är gjorda av utvalt virke, oftast kärnvirke. Handblåst fönsterglas, som ibland är ojämnt och blåsigt, är oersättligt eftersom det inte har tillverkats i Sverige sedan 1930-talet. Fönstren målades förr med flera lager linoljefärg. Trasiga fönster lagas säkrast av professionella hantverkare. Släng inte gamla fönster, de kan bli intressanta i framtiden.

Dörrar Gamla uthusdörrar bör helst lagas. Går inte det, bör de nya göras likadana som de gamla. Ursprungliga dörrar till bostadshus kan vara för tunna för att hålla värmen inomhus och kan behöva göras tjockare (isoleras). De kan också förses med innerdörrar eller bytas ut mot nya som helst ska vara kopior av de ursprungliga – men tjockare eller sammansatta, alltså dubbla som t.ex. balkongdörrar. Släng inte ursprungliga dörrar, de kan komma till användning så småningom, t.ex. som förebild till kopior.

Ytbehandling Förr var det ovanligt med ytbehandlat trä utomhus, men det förekom att delar av byggnader som var särskilt utsatta, t.ex. ändträet i timmerknutar och tak beströks med slamfärg, tjära eller rödtjära. Man bör se efter om en yta verkligen varit målad innan man målar den. Det brukar i så fall finnas kvar lite färgrester

Bebyggelse

i springor och på skyddade ställen. Lacknafta löser tjära, så det går att känna på lukten om en yta varit tjärad. Ett bra underarbete med rengöring och skrapning är viktigt för ett fullgott målningsresultat. Ren järnvitriol ger trä en grågrön färg. Det har ansetts inverka skyddande, men har dålig inträngningsförmåga och därför ringa effekt och bör undvikas. Trätjära innehåller ett ämne som bevarar vittrat trä och ökar dess livslängd. Dalbränd tjära är bäst. Tjära fäster bara på torrt underlag. Underlaget kan dels vara en omålad yta, dels en yta som tidigare är målad med tjära, eller med en färg som innehåller tjära. Rödtjära är trätjära blandad med järnoxidrött (falurött). Den användes tidigare på ytor som är särskilt utsatta för väder och vind, där röd slamfärg (Falu rödfärg) snabbt skulle regna bort. Falu rödfärg började användas mer allmänt i mitten av 1800-talet. Ursprungligen målades bara mangårdsbyggnaden. Falu rödfärg är en slamfärg som är bra för träet, särskilt sågat, ohyvlat virke. Den fäster på både torrt och fuktigt trä, men inte på tjära eller linoljefärg. Falu rödfärg finns att köpa dels som pulver, dels färdigblandad. Köper man färdigblandad måste man vara på sin vakt, så man inte köper: Faluröd oljefärg, Faluröd alkydfärg, Faluröd akrylatfärg eller Faluröd impregneringsfärg. Det är mycket viktigt att färgen inte innehåller plast i någon form. Då flagnar den efter en tid och det är dessutom mycket svårt att ta bort den för att kunna måla med riktig Falu rödfärg senare. Färg som innehåller ca 8 % linolja går däremot bra att använda, om man vill ha en färg som inte så lätt färgar av sig. Linoljefärg började användas senare än Falu rödfärg. Linoljefärg lämpar sig

bra på hyvlat virke. Den måste målas på torr yta och vid sommartemperatur, men helst inte i direkt solsken. Linoljefärgen torkar långsamt och måste strykas i flera tunna skikt efter att ytan grundats med utspädd linoljefärg. Att blanda sin egen linoljefärg är ganska svårt, men billigare än att köpa färdigblandad. Linoljan tränger in i träet och ersätter träets egna limämnen som framför allt bryts ner av solens ultravioletta strålar. Obehandlat trä som är utsatt för sol, kan bestrykas med s.k. Roslagsmahogny som består av en blandning av linolja, terpentin och dalbränd tjära. Plastfärg är olämplig för utomhusmålning. Om plastfärgen skadas, samlas fukt under den. Fukten kan inte avdunsta, utan riskerar istället att ge röta i träet.

Ersättning för överkostnader Om en byggnad ligger inom ett riksintresseområde, är byggnadsminne, eller finns med i det kommunala bevarandeprogrammet för kulturmiljövården finns möjligheter att söka bidrag till kulturhistoriska överkostnader. Med överkostnader menas den fördyring som det kan innebära att t.ex. laga en delvis rötskadad fönsterbåge i stället för att nytillverka ett likadant fönster. Bidragen ska uppmuntra ägaren att behålla byggnaden så ursprunglig som möjligt. Kontakta länsstyrelsen för information.

177

Mer att läsa Centrum för byggnadsvård. 1994. Reservdelar till gamla hus. Handbok. Gysinge. Erixon, S. 1956. Bebyggelsestruktur och bysamfällighet i Sverige. Nordisk kultur. Lantbruk och bebyggelse. Teknisk kultur II. Red. S. Erixon. 43–215. Stockholm. Enequist, G. 1975. Mälarlänens lantbebyggelse enligt det äldre ekonomiska kartverket. Monografier utgivna av Kungl. humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala 3. Gustafsson, G. & Björnstad, A. 1981. Skansens handbok i vården av gamla byggnader. Forums förlag. Hall, T. & Dunér, K. (red.). 1995. Svenska hus. Landsbygdens arkitektur – från bondesamhälle till industrialism. Carlsson Bokförlag, Stockholm. Hidemark, O. m.fl. 1995. Så renoveras torp och gårdar. ICA-bokförlag, Västerås Lange, U. 1995. Utrotningshotade hus – på spaning bland odlingslandskapets byggnader. Kulturmiljövård 1–2/1995. Renzhog, S. 1987. Byggnadstradition på den svenska landsbygden. Bearbetningar av 10 års byggnadsinventeringar. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Riksantikvarieämbetet. 1981. Spån – byggnadsmaterial förr och nu. Rapport 1981:3. Riksantikvarieämbetet. 1985. Äldre takpapp – historik och renovering. Rapport 1985:7. Riksantikvarieämbetet. 1987. Trä, byggnadsmaterial förr och nu. Rapport 1987:6.

178

Trädgård

Trädgård Växtligheten kring gården utgör en del av den biologiska mångfalden. Det gäller såväl de kulturväxter som människan planterat, som de växter som vandrat in från omgivningarna. Trädgårdens form och struktur och dess kulturväxter, en del kanske med lång odlingstradition i Sverige, är en viktig del av vårt kulturarv. Kulturväxter som inte längre finns att få tag på i handeln kan finnas kvar i trädgården och har omsorgsfullt vårdats av flera generationer boende på gården. För vilda växter och djur kan gårdsmiljöerna med sina trädgårdar och byggnader fungera som oaser i ett i övrigt intensivt utnyttjat odlingslandskap. Det gäller inte minst i slättbygder. Fåglar, insekter, ödlor och paddor är några av de djur som söker sig till gårdsmiljöerna. Trädgården kan fungera som reträttplats för djur, under de perioder

En trädgård kan se ut på många sätt och kan vara ett värdefullt kulturarv. Både gamla och nya trädgårdar kan i stor utsträckning bidra till den biologiska mångfalden. Bråbygden, Småland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

åkern i den omgivande miljön inte ger tillräckligt med skydd och föda. Det gäller bl.a. insekter som pollinerar vissa grödor och rovinsekter som lever på skadeinsekter. En varierad och innehållsrik trädgård kan således utgöra en resurs för jordbruksdriften.

Historia Någon gång under vikingatiden (800 – 1050 e. Kr.) började man skilja på åkerodling och odling i gårdar – inhägnade land nära eller på gårdstomten. På åkrarna odlades rovor, bondbönor, lin hampa m.m. I de inhägnade gårdarna – våra första köksträdgårdar – odlades kål, lök och kvanne. Medeltida belägg för odling i speciella gårdar finns i Magnus Erikssons allmänna landslag från år 1347 och i Kristoffers allmänna landslag från år 1442. Här omnämns

Trädgård

den strukturella indelningen av odlingarna i trädgård (fruktträd), kålgård (kål, ärtor, bondbönor m.m.), örtagård (krydd- och medicinalväxter, blommor) och humlegård (humle). Enbart nyttoväxter odlades. De medeltida klostren kom att betyda mycket för trädgårdskulturens utveckling, både vad gäller trädgårdarnas stilmässiga drag, växtmaterial och kunskaper om odling. Klostergården med sin korsformade plan har fungerat som förebild för många senare trädgårdsstilar. Med klostren introducerades en rad kulturväxter till Norden. Under reformationen och Vasakungarnas tid började man anlägga renässansens samlade trädgård i Sverige. Då fördes kålgård, fruktträdgård och örtagård samman till en samlad trädgård. Bara humlegården låg för sig. Renässansträdgården är symmetrisk och idealformen är kvadraten. Kvadraten indelades i kvarter. I kvarterens kanter planterades fruktträd och bärbuskar. Denna tidiga form av trädgård togs sedan upp på prästgårdar och vid bondgårdar. Den blev en av förebilderna för den folkliga trädgårdsstil som det fortfarande finns spår av i många trädgårdar. I stormaktstidens Sverige under 1600-talet, växte många gods och herrgårdar fram. Här anammades högsta mode av stilmässiga idéer från Europa och prydnadsväxter gjorde sitt intåg. I och med det fick trädgårdskulturen ett enormt uppsving. Högsta mode vid denna tid var renässansens stildrag. Något senare kom barocken att bli den populära stilen. Även detta stildrag kännetecknas av symmetri, men viktigt är också de långa perspektiven i huvudaxeln genom anläggningen, och den vida utsikten mot ”fjärran”. Klippta häckar och alléer används som inramande element. I såväl renässans som barock har

huset en central placering och den vilda naturen utestängs. Avdelningen för köksväxter och fruktträd lades för sig, bakom häckar och murar. Som en reaktion mot de symmetriska och stela stildragen kom den engelska landskapsträdgården att bli populär under 1700talets senare del. Naturen och det vilda stod som förebild och skulle släppas in i trädgården. Slingrande gångar, stora gräsytor och lummiga träddungar är typiska inslag i landskapsträdgården. Under 1800-talets andra hälft växte den tyska stilen fram med droppformade gräsytor, rundlar och rabatter med blommor i kontrasterande färger och former, träd med hängande växtsätt m.m. Bland bönderna var trädgårdsodlingen av liten omfattning ända fram till 1800-talets början. Stora regionala skillnader fanns naturligtvis. Bland allmogen utgjorde istället bruket av den träd- och buskbärande ängen en viss form av tidig trädgårdskultur. På denna ängstyp gjordes ett medvetet urval av vilda buskar och träd nyttiga i hushållet och dessa sköttes och skördades. På de håll i Sverige där detta ängsbruk varit speciellt utbrett och pågått in i sen tid, visar det sig att trädgårdsbruket har anammats sent. Det antyder att den trädoch buskbärande ängen i viss mån ersatte behovet av trädgårdsodling. Efter hand planterade man dock in vildaplar i inhägnade gårdar vid husen i byarna. Man ympade bättre sorter på träden. I kålgårdar odlade man grönsaker och i mullbänken utmed huset odlades medicinalväxter, kryddor och biväxter. I mullbänken kunde bistockar placeras. Den av medeltiden präglade uppdelningen i fruktträdgård, kålgård, örtagård och humlegård levde kvar i oförändrad form mycket länge bland allmogen. Trädgård som samlat begrepp, med

179

180

Trädgård

både fruktträd, blomsterrabatter, grönsaksland och gräsmattor, introducerades hos allmogen i Syd- och Mellansverige först under andra halvan av 1800-talet. I Norrland dröjde det i allmänhet ännu längre. På vissa håll ända till mitten av 1900-talet. Skiftesreformerna innebar att gårdarna flyttades ut från bykärnorna. Nu gavs det möjligheter till enskilda initiativ och utrymme för att skapa en samlad trädgård vid gården. En annan viktig faktor för trädgårdsodlandet var den upplysningsverksamhet som bedrevs av de, vid 1800-talets början, nybildade hushållningssällskapen och senare också trädgårdsföreningarna. På 1870-talet inrättades tjänster för länsträdgårdsmästare som bl.a. ritade trädgårdar. Hushållningssällskapen förmedlade kunskap, bedrev försöksodling och delade ut fruktträd och bärbuskar direkt till bönderna. Trädgårdsodling blev också en del av skolundervisningen och vid de nya folkskolorna anlades skolträdgårdar. Allmogeträdgårdarna har influerats indirekt av herrgårdarnas och slottens trädgårdskultur, med prästgårdarna som förmedlande länk. Stildrag från olika epoker lånades och kombinerades i allmogeträdgårdarna. Barockens perspektiv kunde i allmogeträdgården exempelvis ta sig uttryck i en gång genom trädgården som slutade vid en syrenberså. Buxbomskantade blomsterrabatter förekom i Skåne, också med förebild i barocken. En s.k. solrundning – en rund blomsterrabatt framför huset – blev vanligt i den skånska allmogeträdgården. I likhet med klosterträdgårdarna, var allmogens köksträdgårdar uppdelade i funktionella fyrkantiga bäddar. Glansperioden för allmogeträdgården i vidare bemärkelse är det sena 1800-talet, sekelskiftet och några de-

cennier in på 1900-talet. Fruktträd, syrénbersåer, stenpartier, prunkande rabatter och gräsmattor gjorde trädgårdarna innehållsrika. Även vid de små torpen, som under 1800-talet anlades på tidigare utmark, förekom dessa element. Även om nyttoaspekterna fortfarande var tydliga i valet av växter, så kom nu prydnadsväxterna att ingå som en viktig del i trädgårdarna. Många nya växter prövades och befästes i vår kultur. Det är nu som många av våra klassiska ”mormorsväxter” sätter sin prägel på allmogeträdgården eller torpträdgården. Kring sekelskiftet och några årtionden framåt var växtsortimentet som störst. Sorturvalet av grönsaker, frukt och bär var också som störst. Lokala sorter odlades fortfarande i stor utsträckning, men dessutom kom en mängd nya förädlade sorter. Under 1900-talet har trädgårdens betydelse successivt minskat som försörjningskälla för gårdens hushåll. Istället för nyttoväxter som frukt, bär och grönsaker, har nya prydnadsväxter som gullregn, japanskt körsbär, städsegröna cypresser och barrväxter introducerats och kommit att dominera trädgårdarna. Lättskötta och rationella trädgårdar har eftersträvats. Gamla träd från förra seklet har inte ersatts med nya. Gräsytorna har blivit större och anpassats till åkgräsklippare. Prunkande blomsterrabatter har lagts igen. Ändå kan man i vissa trädgårdar fortfarande finna rester av former och växter från äldre tider. Gamla gångar kan skönjas i gräsmattorna, bersåerna har förvandlats till stora buskage, gamla håliga fruktträd kan stå kvar, vissa långlivade perenner kan finnas kvar i rabatterna. Sorturvalet av frukt, grönsaker och rotfrukter har minskat kraftigt. Idag är det Nordiska Genbanken med huvudsäte i Alnarp som samlar in, bevarar och

Trädgård

dokumenterar de i Norden förädlade sorterna av jordbruks- och trädgårdsväxter samt gamla lantsorter. I s.k. klonarkiv på olika ställen i landet finns samlingar av bl.a. fruktträd, bärbuskar, rabarber och humle. Sorterna är uppkomna och härstammar från en viss region eller har lång lokal odlingstradition. Även föreningen Sesam verkar för att bevara den gentetiska mångfalden och stimulera till odling av trädgårdens och åkerns växter.

Trädgårdens olika delar med karaktärsarter Gräsmattan De tidigaste formerna av anlagda gräsmattor i trädgården var enkla rundlar och lister mellan gångar och rabatter. Trots att dess gräsmattor var små slogs de med lie och gräset togs tillvara som foder. De större sammanhängande gräsmattorna, som blev vanliga i allmogeträdgårdar först under 1800-talets senare del, slogs också med lie eller betades av lättare djur som får och ungdjur. Gräsmatta och planteringar gick inte att sammanföra med mindre än att planteringarna skyddades mot djurens betning och intrång. Visserligen var gräsklipparen redan uppfunnen på 1700-talet, men utgjorde än så länge en exklusiv vara för den vanlige bonden. I gamla gräsmattor, som under lång tid inte gödslats eller behandlats med kemisk bekämpning, kan artrikedomen ibland vara förvånansvärt hög med en rad olika arter av gräs och örter. Mattbildande gräs är rödven och rödsvingel. Andra gräsarter som kan dyka upp är losta-arter och darrgräs. På näringsrik mark kan hundäxing, knylhavre och andra storvuxna gräs bli

dominerade. I torra, sandiga lägen trivs istället knippfryle, fårsvingel och olika starr-arter. Vitklöver finns ofta i stor mängd i gräsmattor. Den användes tidigt som komplement i gräsmattan och ibland som dominerande art i lister runt grönsakssängarna. Vid större gårdar anlade man under slutet av 1800-talet gräsmattor med importerat frö där det ingick ett antal speciella arter, t.ex. parkgröe, hårdsvingel, skuggsvingel, vitfryle och storfryle. Många olika växter har sökt sig in i gräsmattan från omgivningen. Mossor är vanliga om än inte alltid uppskattade. Många ängs- och hagmarksväxter förekommer i äldre gräsmattor. Exempel är röllika, violer, gullviva, olika klöverarter, fibblor, brunört, revsmörblomma, blodrot, käringtand, gökärt, teveronika, prästkrage och blåklocka. I gräsmattans ytterområden kan påskliljor, tulpaner, narcisser och pärlhyacint finnas. I södra Sverige kan tusenskönan bilda ”vita hav” i gräsmattan. Under träden och buskarna trivs många vårblommor, såväl vilda som odlade. Om marken rensas från löv brukar scilla, vintergäck, vårlök, snödroppe, krokus och vildtulpan breda ut sig. Får löven ligga kvar trivs blåsippa, vitsippa, gulsippa, svalört och liljekonvalj.

Fruktträd Från början fanns vildaplar i lövängarna, vilka gynnades och skördades. Vildaplarna flyttades sedan in i speciella trädgårdar vid bebyggelsen. När trädgård som ett samlat begrepp blev vanligare vid 1800-talets senare del placerades fruktträden till en början i en egen avdelning. Det är först på 1900-talet som frukträden placerades som enskilda element i trädgården.

181

182

Trädgård

Fram till mitten av 1800-talet fanns vanligtvis bara rotäkta sorter av körsbär, plommon och krikon bland allmogen. Rotäkta sorter av plommon som förekom var det allmänna gula plommonet och mälarplommon. Surkörsbär som klarbär och brunkörsbär samt sötkörsbär eller fågelbär odlades. Ympade äppelträd förekom men de flesta äppelsorterna var uppkomna från kärnsådd av sötäpplen. Frukten från kärnsådda äppelträd blev dock oftast av dålig kvalitet. Tack vare hushållningssällskapens och länsträdgårdsmästarnas undervisning blev det allt vanligare med ympning under slutet av 1800-talet. Äppelträden blev populära, när sorterna nu var av betydligt högre kvalitet. Gamla klassiska äppelsorter var Melonäpple, Oranie, Vitgylling, Grågylling, Röd astrakan och Röd höstkalvill. Herrgårdssorter som exempelvis Åkerö- och Kavlåsäpple, Hofsta- och Fulleröpäron och Blått herreplommon spreds med ympkvistar från herrgårdar till bönderna i omgivningarna.

Buskar, häckar och bersåer Vildväxande buskar kring gårdarna, som sälg, hassel och nyponros i södra Sverige, gynnades och utnyttjades förr. Medvetet planerade buskage i trädgården blev vanliga först vid 1800-talets senare del. Buskar som t.ex. syren, schersmin, snöbär, liguster, spireabok och avenbok användes för att skapa rum. Det mest spännande av dessa rum var bersån som blev ett uppskattat folkligt trädgårdselement i både stora och små trädgårdar över hela landet. Idén var hämtad från de lövsalar av olika slag som sedan länge fanns i parker och slottsträdgårdar. Häckar användes för att rama in och begränsa olika ytor och delar av trädgår-

den. Under 1900-talet ökade växtsortimentet ytterligare med forsytia, gullregn, höstsyren och andra blommande buskar. Vid mitten av vårt sekel kompletterades de blommande buskagen alltmer av vintergröna barrsortiment. Idegran och buxbom har dock funnits sedan länge i de sydsvenska gårdarna liksom gran lite längre norrut. Bärbuskar började odlas mer allmänt i trädgårdarna i slutet av 1800-talet när sockret blev billigare. Krusbär blev speciellt populära. De gamla sorterna var stora och söta, men mjöldaggen kom att slå ut många av de godaste sorterna. Röda vinbär var vanliga i södra Sverige, medan svarta vinbär var vanligare längre norrut. Berberis eller surtorn var tidigare också en vanlig buske i trädgårdarna, men när det blev känt att busken är mellanvärd för svartrost på vete påbjöds utrotning. Bären är mycket C-vitaminrika – vilket var en viktig egenskap med tanke på skörbjugg. Hallon blev vanligt i allmogens trädgårdar först under 1900-talet, liksom jordgubbar. Parksmultron odlades tidigare än jordgubbar och kan finnas kvar i gamla trädgårdar och vid torpruiner.

Grönsaker, kryddväxter och medicinalväxter Grönsaker, krydd- och medicinalväxter odlades förr i särskilda inhägnade gårdar – kål-, örta-, krydd- och humlegårdar. Begreppet kål i kålgård kan också ha syftat på grönsaksodling överhuvudtaget. Mullbänken invid husväggen var växtplats för krydd-, medicinal- och biväxter samt kanske någon växt till lyst. Under 1800-talets senare del började man odla alla nyttoväxter i en och samma del av trädgården. Humlegården placerades dock ofta för sig.

Trädgård

De allra första grönsakerna som odlades var lök, kvanne och kål. Redan vikingarna visste att att ta tillvara på dessa primörer. Med kål menades förr oftast bladkål, men kunde också avse helt andra arter som kirskål, nässelkål och målla. Grönkål kunde vara beteckning för allt som var grönt tidigt på våren och ätligt. Ärtor och bondbönor odlades framför allt på åkern och torkades. De ursprungliga ärtorna var gråärtor vars torkade frön var bruna och ganska beska. De utvecklades till våra gula ärtor. Sockerärtor kom på 1700-talet. Rödlök och gul lök odlades också vid denna tid, liksom vitlök för sina medicinska egenskaper. De första morötterna i odling var antingen vita eller gula. Den organgefärgade sorten kom inte i allmän odling förrän på 1800-talet. Andra vanliga rotoch grönsaker förr var svartrot, rättika, röd- och vitbetor samt palsternackor. Rabarber blev vanlig i kökslandet mot slutet av 1800talet. Potatis odlades på åkern, men under 1800-talets slutskede förekom det att tidigpotatisen sattes i köksträdgården. Med klosterväsendets intåg i Sverige under medeltiden kom kunskapen om krydd- och medicinalväxter. Tidigare odling av sådana växter kan ha förekommit, men inte samma systematiska och rationella odling som munkar och nunnor bedrev. En vanlig kryddväxt hos allmogen var gräslök. Åbrodd och malört användes som krydda i brännvin eller lades i klädskåp och kistor för att hålla undan malen. Libbsticka sattes invid husknuten för att hålla bort ”knytt och otyg”. Andra vanliga krydd- och medicinalväxter med ursprung i klostrens kryddgårdar var pimpinell, vinruta, timjan, kummin, träjon, fänkål, lavendel, citronmeliss, salvia, hjärtstilla, lungrot och olika myntor. En

annan medicinalväxt är mästerrot, som framförallt kännetecknar skogsbygdernas gamla trädgårdar och torpruiner. Även giftiga växter som stormhatt och fingerborgsblomma hör hemma bland medicinalväxterna. Såpnejlika, som ofta står kvar vid gamla torp och husgrunder, användes förr som tvålmedel, då dess rötter innehåller ett tvålämne. Växterna hade ofta flera användningsområden, bl.a. användes de väldoftande kryddväxterna i kvinnornas ”örtekonst” – den lilla bukett eller knyte med örter man hade med sig till kyrkan om söndagarna för att hålla sig vaken och mota dålig lukt. Humle odlades på stänger, ris eller gärdesgårdar i varma och skyddade lägen. Den användes som krydda vid ölbryggningen. I en lag från 1734 påbjöds tvångsodling av humle. Humle var nämligen en dyr importvara. Enligt förordningen skulle 200 stänger humle per hemman odlas, men det efterlevdes dåligt. 5–6 stänger för husbehov var emellertid vanligt på gårdarna. På 1860talet upphävdes tvånget att odla humle. Krydd- och medicinalväxter som tidigare har odlats kan ha spritt sig ut i omgivningen, i randzoner mot gårdsplaner, vägar, murar eller liknande platser. Frösådda exemplar av mynta, kummin, morot, gräslök, såpnejlika, träjon, digitalis, fänkål kan antyda en tidigare kryddgård, kålgård eller örtagård på platsen eller nära intill. Humle kan finnas kvar vid torp och gårdsgrunder och längs stengärdesgårdar.

Växter i rabatter och stenpartier Mullbänken var en tidig och enkel form av ”rabatt” i allmogens gårdsmiljöer. Mullbänken utgjordes av uppskottad jord utmed husets fot som skydd mot golvdrag. I mullbänken odlades nytto-

183

184

Trädgård

Rabatt med fänrikshjärtan och gulltörel invid utedasset. Rabatter med prydnadsväxter blev vanliga hos allmogen först under 1800-talets senare del. Foto: Janne Jönsson.

växter av olika slag som medicinal-, krydd- och biväxter. Det förkom också att man planterade ett mindre fruktträd, t.ex. plommon, i mullbänken. Bikupor placerades så nära de rikligt blommande växterna som möjligt. Rabatter med prydnadsväxter blev vanliga hos allmogen först under 1800talets senare del. Först var rabatterna små. De växter som odlades var oftast enkla att föröka. Antingen hade växterna frön, utlöpare eller lökar som var enkla att ta vara på. I en enkel blomsterrundel eller en rabatt mot en skyddad husvägg kunde lökväxter som tulpaner, hyacinter, påskliljor, snöklocka och narcisser finnas. Populära annueller och bienner var akleja, veronika, ringblomma, fingerborgsblomma (digitalis), violer och penséer. Bland perennerna märktes växter som blå iris, brandgul lilja, röd bondpion, krollilja, äkta stormhatt, smörboll, gyllenlack, myskmalva, toppklocka och riddarsporre. Äldre typer av rosor är t.ex.

provinsros, jungfruros och pimpinellros. Vid sekelskiftet började flox, löjtnantshjärta, gullris, rudbeckia att dyka upp i trädgårdarna. Under 1900talet började man förädla på allvar och många nya former och varieteter dök upp. Många av de äldre sorterna av prydnadsväxter kan fortfarande leva kvar i gamla trädgårdar. Perenner kan stå kvar i åtskilliga år i det som tidigare var rabatter. Annueller och bienner kan ha fröat av sig och återfinns kanske i gräsmattan eller under buskar och träd. De kan vara i olika stadier av återgång mot lägre grad av förädling. Stenpartier blev populära kring sekelskiftet 1900. De placerades på en mager jordbit och konkurrerade således inte med annan trädgårdsodling. Växtligheten i stenpartiet består traditionellt av inköpta, förädlade växter och vilda växter som flyttats in från omgivningen. Bland de förädlade växterna i stenpartiet förekommer fjällbrud, bräckaarter och murreva. De vilda växterna kan vara fetknopps-arter, backtimjan, fibblor, reseda, trift, jungfrulin, mandelblomma, ginst-arter, veronika-arter, solvända, nunneörtsarter, dunört och ljung. Fetbladsväxter som taklök och kärleksört förekommer ofta i stenpartier. De växte tidigare på ryggåsstugans grästorvstak, men fick en fristad i stenpartiet när bostadsbeståndet förnyades.

Vårdträd Vårdträd planterades i gårdsmiljön för att ge skydd, välfärd och välgång. Träden ansågs tidigare ha någon slags magisk kraft. De kan också ha planterats för att uppmärksamma en viss händelse, t.ex. ett barns födelse. Vanligtvis har vårdträd placerats centralt framför

Trädgård

boningshuset eller med två likadana träd på bägge sidor om grinden eller husets ingång. Träd nära intill husen ansågs också vara till nytta då de sög upp fukt under husen och höll grunderna torra. Vårdträdet skulle vara ”aristokratiskt” i sitt växtsätt. Under senare tid har hängvarietet, silver- eller blodformer använts. Vanliga arter som planterats är ask, lind, lönn, ek och hästkastanj. Björk, oxel, blodbok och päronträd förekommer också. Träden kan många gånger ha en ansenlig ålder och ha vidlyftiga kronor om de stått i ett solexponerat läge.

Trädskärm Vid lite större gårdar speciellt i slättbygderna är det vanligt att gårdsmiljön omsluts av en trädskärm på en eller flera sidor. Träden skyddar mot vinden i det öppna landskapet samtidigt som de bidrar till en välbehövlig rumskänsla. Vanligast i de södra delarna av landet är en skärm av lövträd, såsom bok, ek, alm, ask eller lönn. I norra Sverige är björk, poppel och gran vanliga, men de flesta av våra trädslag kan dock förekomma i trädskärmar. Ursprungligen har man valt någon art som bedömts som härdig och passande till gården. Naturen har sedan kompletterat med arter från omgivningen till en mindre eller större ”skog”. I vissa fall kan det förhålla sig så att trädskärmens träd är rester från ett mycket gammalt skogsbestånd som bevarats enbart kring gården.

Vilda växter och djur En varierad gårdsmiljö kan, förutom alla odlade växter, härbärgera en mängd vilda växter och djur. Gårdsmiljön kan utgöra en refug som tillför livsmiljöer för en ansenlig mängd arter. Inte minst i slättbygder är detta en viktig aspekt.

Äldre vårdträd, alléträd och fruktträd har en artrik flora av lavar, mossor och svampar. Lunglav, kyrkogårdslav och tickor är några exempel. Kring de inre delarna av Mälaren och i östra Småland kan man finna mistel växande uppe i fruktträdens grenverk och i södra Sverige kanske murgrönan klänger på träden i skuggigare lägen. Under träd och buskar, där löv ligger kvar, trivs vårblommor som vitsippa, gulsippa, blåsippa, liljekonvalj och svalört. På gårdsplanen, vid gödselstaden och på vägar och stigar störs marken av maskiner och tramp. Lågvuxna och tåli-

185

Påskliljor i gammal trädgård. Många äldre sorter av prydnadsväxter och fruktträd kan fortfarande leva kvar i ansenlig tid efter det att trädgården övergivits. Foto: Janne Jönsson.

186

Trädgård

ga arter växer här, som gatkamomill, groblad, gåsört, femfingerört, trampört, sparvnäva, revsmörblomma, humlelusern, hönsarv, skär kattost och vitgröe. Vid den näringsrika marken kring gödselstaden kan det finnas t.ex. baldersbrå, våtarv, mållor (förutom de vanliga arterna svin- och gatmålla kan det även finnas rödmålla, blåmålla och spjutmålla), hjärtstilla, paddfot och vit kattost. Minskar slitaget tar maskros, brännässla och kvickrot över. Bland nässlorna kan nässelsnärjan ha trasslat in sig. I randzonerna där slitaget inte är så stort, samlas hö, halm, spannmål, gödsel, löv och annat näringsrikt material. Här kan det förekomma ett antal högvuxna växter som tistlar, kardborrar, väddklint,

Trädgårdens blommor är en viktig födoresurs för fjärilar och en mängd andra insekter. Trädgården bidrar därför också i stor utsträckning till den biologiska mångfalden. Foto: Janne Jönsson.

ängshaverrot, vallörter, cikoria och skräppor. I jordhögar som grävts upp kan stillfrö, åkersenap och ibland ovanligare arter som bolmört, kattmynta och ulltistel aktiveras ur fröbanken. I fastgödseln i gödselstacken kan bläcksvampen hastigt växa upp. I gödsel och spill från hö-, halm-, foder- och spannmålstransporter finner sparvar och finkar mycket ätbart. Gråsparv, gulsparv, bofink, grönfink, pilfink, bergfink, entita samt även duvor är fåglar som dras till gårdens öppna ytor. Gräsytorna med riklig förekomst av daggmask och insekter lockar stare, sädesärla, björktrast, koltrast och andra insektsätande fåglar. Lövträd, som bildar en trädskärm kring gården, erbjuder lummighet och

Trädgård

hemvist för bl.a. fåglar. Grenverk och buskage erbjuder småfåglar skydd mot bl.a. rovfåglar. I trädskärmen eller i rejäla häckar eller buskage trivs sångfåglar som lövsångare, trädgårdssångare och kanske näktergal. Ugglor kan bo i trädskärmens gamla träd eller på någon vind i en ekonomibyggnad. De uppskattar de stora höga träden som utsiktsplats. Fåglar som gröngöling och större och mindre hackspett uppskattar gårdsmiljöns äldre träd. Har människorna och satt upp holkar bebos de gärna av flugsnappare, nötväcka, talgoxe och blåmes. Trädgårdar med kvarhängande vinterfrukt och rika bärbuskar är viktiga för fåglars och smådjurs möjlighet till övervintring. Uppskattade frukter är äpplen, bär från hagtorn, berberis, fläder, rönn, kornell och oxel samt nötter från bok, hassel och ek. Fåglar som nötskrika, steglits, domherre och sidensvans ses ofta i trädgårdarna vintertid. Under buskar kan fasaner och rapphöns söka skydd då åkern ligger vinterplöjd. Hussvala, ladusvala och tornseglare virvlar runt i skyn ovan gården och jagar insekter. I skymningen avlöses de av fladdermössen. Snok, hasselsnok och kopparödla trivs i lövhögar, gamla trädgårdskomposter, intill stenmurar, i perennrabatter och under buskar där klimatet är lagom fuktigt och varmt. Snoken, som börjar att bli alltmer sällsynt, är beroende av gammaldags gödselhögar eller ruttnande halm- och spånhögar för att kläcka sina ägg. Igelkotten övervintrar gärna i lövkomposter eller under buskar. Ekorren kilar snabbt mellan gårdens träd och kanske pilar småvesslan fram på någon stenmur. Husmöss, skogsmöss och näbbmöss vistas gärna i gårdsmiljön till människornas stora förtret. Det kan finnas grodor och vanlig

padda i trädgårdar med lummiga och fuktiga miljöer. I trädgårdsdammar leker grodor och kanske också salamandrar. Bladlöss och andra ovälkomna små gäster är kanske de mest omtalade insekterna i samband med trädgårdsodling, men i trädgården finns också nyttoinsekter, vackra fjärilar och metallglänsande skalbaggar. Vårens första citronfjäril, sorgmantel, pärlemorfjäril, blå- och rödvinge, makaon liksom den imponerande amiralen kan visa sig bland blommorna i stenpartiet, i kryddgården och i blomsterrabatten. Vissa växter är särskilt attraktiva för fjärilar, t.ex. busken buddleja som inte för inte kallas fjärilsbusken. Ligustersvärmaren dras till ligusterbusken och nässelfjäril och på-fågelöga till nässlorna. Många olika nattfjärilar återfinns även i gårdsmiljön. Blommande fruktträd, lönn och lind kan locka luften full med bin och humlor. Deras pollineringsarbete är viktigt för en riklig fruktsättning. Trädgårdens blommor förlänger och kompletterar pollinerarnas säsong mellan de vilda växternas och åkerns blomningar. I gräsmattan, som med åren ofta kommit att innehålla en hel del mossa, förekommer en mängd olika insekter. Grässvålen kan betraktas som en barnkammare för många skalbaggar, myror och andra insekter. Stora jordlöpare trivs i måttligt välvårdade och ogödslade gräsmattor och de håller dessutom efter flera olika skadeinsekter. Nyckelpigan är en annan rovinsekt som tacksamt hjälper till att bekämpa bladlössen på rosorna. Finns det kreatur eller hästar på gården återfinns ”pillertrillarna”, exempelvis tordyvel. Gamla, ihåliga träd är viktiga för många insekter, inte minst skalbaggar. Läs mer om insekter i träd i kapitlet om Hamlade träd och solitärträd. En vattenspegel i form av en träd-

187

188

Trädgård

gårdsdamm, i Sydsverige kanske en märgelgrav i direkt anslutning till trädgården, följer traditionen och erbjuder livsrum för en mängd vattenlevande småkryp. Vattenväxter, svärdsliljor och friväxande gräs bildar en naturlig inramning och livsmiljö. Till slott och större herrgårdar hörde ofta vallgravar och karpdammar, där fisk av olika slag hölls i odling. Läs mer om insekter i dammar i kapitlet Småvatten och vätar.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper i gårdsmiljön och trädgården ger höga värden: • Gårdsmiljöer med hus och trädgård som god representant för en viss tidsepok. • Hög artrikedom och variation vad gäller träd, buskar, örter och gräs i gårdsmiljön. Det gör gårdsmiljön till en refug för många vilda djur som insekter, fåglar och fladdermöss. • Träd och buskar som skapar en omväxling av varma och vindskyddade respektive svala och skuggade rum. • Äldre solitära träd, vårdträd och sammanhållen allé. Trädens stammar utgör livsmiljö för mossor, lavar och svampar. Fåglar och fladdermöss bor i håligheter i träden. Vedlevande insekter trivs i gamla träd. Träden har också ett kulturhistoriskt värde och berättar ofta något särskilt om gårdens historia. • Äldre tidstypiskt växtmaterial i trädgården. Kulturväxterna utgör en del av vårt kulturarv och den biologiska mångfalden. • Ålderdomlig form av kryddgård, humlegård, kålgård eller fruktträdgård. Det är kulturhistoriskt intressant. • Berså, buskage och rabatter i ursprungligt läge och form. De visar på

en tidigare organisation i trädgården och tidstypiska stildrag. • Ogödslad och icke kemiskt behandlad gräsmatta med flera arter av gräs och örter. • En gård med djurhållning och lagom ”skräpiga” omgivningar kan hysa betydande biologiska värden.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för gårdsmiljön och trädgården på gården: • Gårdsmiljöns tidstypiska stildrag ska bevaras och förstärkas. • Trädgården ska ge en riklig avkastning av frukt, bär och grönsaker och skänka odlaren glädje och njutning. • Gårdsmiljön och trädgården ska utgöra en rik och varierad miljö för vilda växter och djur. Trädgårdens variation med fruktträd, prunkande rabatter, buskage, trädskärmar och solitära träd ska bevaras och förstärkas. • Bersåer, buskage, fruktträdgårdar och rabatter ska bevaras på ursprungliga platser och i ursprungliga former. • Äldre växtmaterial, som finns kvar i rabatter, eller på andra ställen i gårdsmiljön, ska tas tillvara.

Skötsel: engångsåtgärder Vid restaurering och skötsel av gårdsmiljön och trädgården är det bra om det sker med utgångspunkt från den tidsepok som gården präglas av, med avseende på byggnadsbestånd och befintligt växtmaterial. Det kan emellertid vara svårt att avgöra vilken tidsepok som präglar gårdsmiljön och hur man i så fall ska göra för att bevara den. Om det exempelvis handlar om en gård med 1700-talskaraktär, bör man undvika t.ex. gullregn och städsegröna cypres-

Trädgård

ser, barrväxter och andra moderna växter. Vill man komplettera busksortimentet kan t.ex. syren, gammaldags buskros, fläder eller tibast i stället väljas. Kontakta gärna länsstyrelsens kulturmiljöenhet, länsmuséet eller något friluftsmuseum om du vill veta mer om gårdens och trädgårdens kulturhistoria.

Dokumentation Finns gamla kryddgårdar, kålgårdar, fruktträdgårdar etc. eller rester av sådana odlingar bör de dokumenteras innan någon form av förändring vidtas. Det är givetvis roligt om gårdarna kan bevaras. Tala med länsmuséet.

Planering av trädgården När det gäller planering av rabatters, stenpartiets och köksträdgårdens placering i gårdsmiljön, och växtmaterialet i dem, kan det vara till hjälp att upprätta en karta där växternas säsong antecknas. Tänk igenom det befintliga växtmaterialets sammansättning och placering samt det nya sortvalet innan förnyelse och förändring. Försök att följa trädgårdens ursprungliga karaktär och linjer. Tänk på lämplig jordmån och ljusförhållanden. De flesta krydd- och medicinalväxter trivs t.ex. i lätt, väldränerad jord i soligt läge. Stenpartier passar bäst på torra och soliga platser. Välj växtmaterialet i stenpartiet så att blomningen sprids över hela vegetationsperioden.

Gallring av träd och buskar Om trädgården är förväxt och om den länge stått utan hävd och skötsel kan det behövas gallring av träd och buskar. Dessutom behöver ljus släppas in till andra träd och buskar samt byggnader, för att undvika fukt- eller rotskador på

husgrunden. Ljus behöver även nå gräsytan, köksväxtlandet och kryddväxterna. Ta därför bort träd och buskar som kommit upp spontant i häckar och börjat ta överhanden över det ursprungliga växtmaterialet. Ta upp träd och buskar med hela roten om det är möjligt. Om man bara skär av dem, blir det lätt ännu fler nya skott.

Renovering av hårdgjorda ytor Vid renovering av hårdgjorda ytor ska man försöka använda sig av det ursprungliga materialet på gården. Man kan hitta rester av det under gräs och jord. Vanliga beläggningar förr var kullersten och grus. Moderna material som alltför drastiskt bryter mot en äldre kulturhistorisk tradition på gården kan exempelvis vara betongplattor, gatsten eller olika singelprodukter. Markfallet på stensatta partier ska vara sådant att vatten inte blir stående. Stenrännor måste ha anslutning till fall och avvattning. Sättningar i en kullerstensbeläggning renoveras med jämn och slät sten. Sprängsten eller på annat sätt skadad sten duger inte. Lägg stenen på högkant i sand. Renovering av grusgångar kan göras med först ett lager av grus med varierande kornstorlek, s.k. bärlagergrus. Ovanpå det läggs ett högst fyra cm tjockt lager av ärtsingel (4–8 mm i kornstorlek).

Växtmaterial Ympmaterial till fruktträd kan beställas från s.k. klonarkiv. Klonarkiven ansvarar för en viss regions äldre sortmaterial. Följande klonarkiv för fruktträdssorter finns i Sverige: Bergianska Trädgården i Stockholm, Brunstorp i Jönköping, Fredriksdal i Helsingborg,

189

190

Trädgård

Julita i Södermanland, Linnés Hammarby i Uppland, Munkagårdsskolan i Tvååker, Skälby i Kalmar och Vadstena i Östergötland. Plantskolornas sortiment av traditionella perenner kan vara begränsat. Grannar eller hembygdsmuséer kan ha lokalt växtmaterial av intresse. Botaniska trädgårdar och friluftsmuséer kan konsulteras vid behov. Genom trädgårdsföreningar kan man byta till sig arter. Frösådda exemplar av kryddväxter och andra traditionella trädgårdsväxter kanske finns i omgivningen. Använd dessa vid förnyelse och restaurering. Att finna lämpligt växtmaterial för att förnya trädskärmar, alléer och buskage kan vara svårt. Handelsträdgårdens sortiment av ädla lövträd och buskar är oftast importerat och inte alltid härdigt i våra klimatzoner. Att dra upp egna träd och buskar är inte så svårt. Ofta frösår sig gårdens egna träd och buskar i rabatter och under buskage där jorden är fuktig. Rensa inte bort dem. Inkräktar de inte för mycket så låt dem stå något eller några år. Flytta dem sedan till lämplig plats, gärna direkt dit där de ska fylla en lucka, innan de blivit så stora att de blivit svåra att hantera och att de riskerar att skadas vid grävningen. Nyp bort skott och driv dem mot önskad form. Skydda plantorna mot angrepp av rådjur och kaniner. På detta enkla och billiga sätt erhålls nya exemplar av exakt rätt material som passar till det ursprungliga beståndet och till hela gårdsmiljön.

Plantering Lämplig tidpunkt för plantering, krav på växtplats och jordmån varierar mycket beroende på vilken växt det gäller. All plantering är emellertid viktig att förbereda genom jordförbättring. Man kan behöva blanda en alltför styv lerjord

med sand eller tillföra något mullämne, t.ex. kompost, torvmull eller barkmull till en mager sandjord. Gödsel och kalk kan också behöva tillsättas. Gör jordförbättringen en tid innan planteringen. Fruktträd planteras antingen höst eller vår. Är det i kalla lägen är vårplantering lämpligast. Bärbuskar grönskar ofta tidigt och är härdiga, varför höstplantering är att föredra. Häckväxter planteras i april–maj eller oktober–november. Plantera häcken utmed en lina så att raden blir rak och i enhetlig jord utmed hela sträckan. Perenner ska planteras från slutet av april till mitten av juni eller från slutet av augusti till mitten av september. För vissa växter ska en beskärning ske i samband med planteringen. Det gäller bl.a. frukträd som plommon och körsbär samt päron och äpple i varma lägen. Krusbär och vinbärsbuskar ska beskäras i samband med planteringen om de är glesa i växtsättet. När man ska ersätta gamla fruktträd med nya är det viktigt att tänka på att jorden är ”trött” efter att ha givit näring åt exempelvis ett äppelträd under decennier. Plantera äpple eller päron där körsbär eller plommon tidigare vuxit eller vice versa så motverkas problem med eventuell jordtrötthet.

Spara gamla träd Om utrymmet tillåter så spara gärna gamla fruktträd med frukt som inte längre är goda samt döda och döende träd i övrigt på gården. Frukten kan fortfarande tjäna som föda åt insekter och fåglar. Träden kan härbärgera lavar, mossor och svampar. Finns håligheter kan hålhäckande fåglar, små däggdjur och vedinsekter utnyttja trädet ännu en tid.

Trädgård

Skötsel: fortlöpande åtgärder Mekanisk röjning av hårdgjorda ytor Om inte slitage från kreatur och maskiner är tillräckligt stort för att hålla gårdsplan, uppställningsytor, vägar m.m. öppna och rena från igenväxningsvegetation kan mekanisk röjning och rensning behövas. Kemisk ogräsbekämpning och oljespill ska undvikas.

Klippning och slåtter av gräsmattor Klipp inte gräsmattorna för korta om en rikare örtflora ska utvecklas och bevaras. Sista klippning inför hösten kan ske relativt tidigt. Växtligheten ska vara hög, men inte så hög att den lägger sig och bildar en tät filt och tussar. Om gräsklipp ska få ligga kvar avgörs från fall till fall beroende på hur mycket som bildas. Om gräsklippet konsekvent tas bort förs näring bort och måste ersättas om marken ska behålla sin bördighet och om man vill ha en frodig gräsväxt. Eftersträvas en hög artrikedom av ängskaraktär ska gräsmattan däremot hållas mager. Gräsytor med artsammansättning av ängskaraktär kan skötas genom slåtter med skärande redskap vid traditionell slåttertid i juli till augusti. Höet får ligga kvar och torka ett tag, men räfsas sedan ihop och tas bort. Gräsytor med sådan blomsterprakt ska inte gödslas. Gräsytor av ängskaraktär eller fuktiga partier är känsliga för förslitning och kraftigt tramp. Kraftigt slitage på sådana ytor kan undvikas om man gör det besvärligt att ”ta genvägar” över ytan. Man kan plantera en häck eller buske på

lämpligt ställe eller klippa fram gräsgångar där man kan gå.

Beskärning Fruktträd, buskar och häckar kan behöva beskäras varje eller vartannat år så att deras omfång och skuggeffekt hålls tillbaka. De föryngras genom beskärningen och kan ge rikare blomning och fruktsättning. Fruktträd som får förväxa riskerar att brytas sönder vid storm eller snöbelastning. Bärbuskar ska beskäras så att de inte blir för täta och därmed svåra att skörda. Prydnadsbuskar beskärs i regel för att få en vacker form och för att få en ökad blomning. Häckar ska beskäras regelbundet för att bli täta och jämna. Tidpunkt för beskärning varierar beroende på vilken växt det är fråga om. Fruktträd beskärs vanligtvis vintertid, innan savningen kommit igång. Körsbär beskärs dock ytterst sparsamt eller inte alls. Även bärbuskar beskärs vintertid, men eftersom de grönskar tidigt får det inte bli för sent. Prydnadsbuskar ska beskäras vid lite olika tider beroende bl.a. på blomningstider. Buskar som blommar på årsskotten ska beskäras under vintern. Buskar som blommar tidigt på våren på fjolårsskotten ska beskäras omedelbart efter blomningen. Buskar som blommar på för- och högsommaren ska beskäras på äldre och svagare skott under höst och vinter. Buskar vars skott endast blir två år, beskärs på de tvååriga skotten under hösten, alltså de skott som har blommat. Långsamväxande buskar behöver bara beskäras på döda grenar och grenar som utvecklas ojämnt. Barrväxter och städsegröna växter beskärs på våren. Lövhäckar ska beskäras två gånger om året, först i mars–april, sedan i juli och barrhäckar, endast en gång per år.

191

192

Trädgård

Beskärning av fruktträd går till så att tre–fyra sidoskott samt ett toppskott väljs ut. Sidoskotten ska ha trubbig vinkel i förhållande till stammen och vara väl fördelade i höjdled och runt om stammen. Övriga skott skärs bort alldeles intill stammen. De utvalda skotten kortas vid första beskärningen till ca 25 cm. Toppskottet beskärs något högre. Vid nästföljande beskärning kortas årsskotten till 20 cm. Nya mindre skott som växer in i kronan eller som konkurrerar med huvudgrenarna tas bort helt och hållet. Uppåtriktade skott kan sparas och kortas något. Efter några år kan det bli aktuellt att öka antalet huvudgrenar. Låt årskott fylla ut luckor i trädkronan. Vid den återkommande beskärningen tas skadade och angripna delar bort. Om man vill behålla riktigt gamla fruktträd, trots att de inte längre ger någon bra skörd, skärs endast döda och skrymmande grenar bort.

Undvik insektsangrepp Vid beskärning av äldre träd, kan huvudgrenar kortas in med hälften. Teckning: Pekka Hedin.

För att minska angrepp av insekter på frukten, kan fruktträdens stammar borstas rena från mossor och lavar. Vissa insekter övervintrar nämligen i fickor i

bark och bland mossor och lavar. Om det förekommer sällsynta lavar bör stammarna inte borstas. Rönn i närheten av äppelträd minskar risken för angrepp av rönnbärsmal, åtminstone de år då kartsättningen är god hos rönn. Bekämpning av sjukdomar och skadedjur på buskar kan ske genom att skadade delar, grenar och löv tas bort och bränns.

Stötta, glesa ut och kartgallra Om fruktträden sätter rikligt med frukt, kan de behöva stöttas. Genom kartgallring blir mängden frukt i lämplig proportion till trädets storlek och styrka. Kartgallring görs också för att storleken på frukten ska bli bra. Bind upp och stötta stora och vidlyftiga stånd av exempelvis pion eller rudbeckia i rabatterna. Starkväxande exemplar måste hållas tillbaka så att de inte kväver sina grannar. Utglesning och delning av perenner kan göras med några års mellanrum.

Rensning av rabatter och trädgårdsland Rensningsarbetet i rabatter och trädgårdsland känns ofta betungande. Några tidiga och täta rensningsomgångar av ogräset och luckring av jorden på våren och försommaren, underlättar för hela den fortsatta säsongen.

Gödsel och kalk Gödsla rabatter, buskar och fruktträd med trädgårdskompost eller välbrunnen naturgödsel. Var försiktig med handelsgödsel. Försiktig kalkning bör göras så att pH-värdet hålls uppe i jorden, men chockartade pH-höjningar är inte bra. Kalka och gödsla gräsmattan på mossrika partier. Se till så att kalken sprids

Trädgård

jämnt. Använd helst långtidsverkande medel.

Löv som frostskydd Låt löv ligga kvar på gräsytor och lägg ut kompost och löv som ett täckande frostskydd under vintern i rabatter, stenpartier samt under träd och buskar. Daggmaskarna drar ned löv och fyller på mullförrådet i jorden. Tidigt på våren görs en rejäl räfsning av gräsytorna, då löv tas bort och mossmattan luftas. Löv tas bort från rabatter, stenpartier och under träd och buskar.

Kompostera Välj en skuggig och fuktig plats för komposthögen. För att förmultningen ska fungera bra i komposten ska det vara balans mellan kväve och kol. Varva och blanda därför näringsrikt (kväverikt) material som gräsklipp och gröna växtdelar med energirikt (kolrikt) material som nedfallna löv och halm. Om komposten blir torr, vattna den. Lite stallgödsel sätter också fart på förmultningen i komposten. Lägg inte animaliskt köksavfall i den öppna trädgårdskomposten. Använd sluten behållare för sådant.

Indikatorarter Växter som t.ex. knippfryle, vårbrodd, violer, gullviva, teveronika och liten blåklocka som växer i gräsytorna i trädgården visar på en lång kontinuitet och liten eller ingen gödsling och kemisk bekämpning. Äldre växtexemplar av perenner som krollilja, äkta stormhatt, trädgårdsstormhatt, brandlilja och stor riddarsporre kan antyda äldre placeringar av rabatter eller lång kontinuitet av nuvarande rabatt. Fåglar som flugsnappare, nötväcka, gröngöling och större hackspett, som uppehåller sig i gårdsmiljön, visar på tillgång till bohål och föda. Vinterkoncentrationer av fåglar som steglits, nötskrika och sidensvans indikerar riklig födotillgång.

Mer att läsa Bondens självbild och natursyn. Skrifter om skogsoch lantbrukshistoria 6. Nordiska muséet. 1994. Carlberg, B. 1988. Gömda växteri glömda trädgårdar. Wahlström & Widstrand, Stockholm. Christenson, P. 1996. Allmogeträdgården. Upptäck och bevara. ICA Bokförlag. Edelstam, C. 1994. Åker- och gårdsmiljöer. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping. Ekeland, K. och Svensson, R. (red.). 1996. Äldre tiders odling – trädgårdsväxter, gamla grödor och ogräs. Nordiska förbundet för kulturlandskap, Hudiksvall. Flinck, M. 1994. Tusen år i trädgården. Torekällbergets museum. Tidens förlag. Israelsson, L. 1996. Köksträdgården. Det gröna arvet. Wahlström & Widstrand, Stockholm. Jansson, L-T. 1994. Grannskapsnatur. Att skapa större mångfald i vår trädgård. Lundqvist, K. 1994. Bondens trädgård – en funktion av många nyttiga och några sköna växter. I: Larsson, B. (red.). Minnhagen-Alvsten, M., Johansson, K. & Jönsson, J. 1996. Arvet. Trädgårdens glömda skatt. Kristianstads länsmuseum.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Ökad artrikedom av vilda växter och djur i gårdsmiljön. • Ökad artrikedom i gräsytor, rabatter och bland buskar och träd. • Rikligare blom- och fruktsättning bland buskar och träd. • Rikare lavflora på äldre träd i gårdsmiljön. • Ett ökat antal indikatorarter.

193

Owen, J. 1991. The ecology of a garden: the first fifteen years. Cambridge University Press. Samuelsson, L-E. & Schenkmanis, U. 1993. Trädgårdsdags året runt. Praktik och lyrik från det populära radioprogrammet. Sveriges Radios förlag.

Krollilja är en perenn som indikerar äldre placering av rabatter eller lång kontinuitet av nuvarande rabatt. Den kan leva kvar länge på platsen och förvildas lätt. Foto: Sune Jonsson.

194

Brukningsvägar och vägrenar

Brukningsvägar och vägrenar Förutom de allmänna vägar som binder samman byar, bygder och olika landsdelar, finns det ett nät av mindre vägar inom varje gård i odlingslandskapet. Det kan röra sig om vägar till och från gården, brukningsvägar inom gården eller gamla fägator till betesmarkerna. Det är detta nät av mindre vägar som det här kapitlet handlar om. Många vägar har en lång historia och berättar om äldre tiders markanvändning och kontakter mellan gårdar och byar. Vägrenarnas gräsproduktion togs noggrant tillvara, på samma sätt som på alla andra småytor. Bland vägrenarna kan man finna avsnitt som varit kontinuerligt betade eller slagna under lång tid och som fortfarande hålls öppna med återkommande slåtter eller bete. Vissa vägrenar kan därför ha bevarat en varierande gräsmarksflora och med tiden blivit en allt viktigare reträttplats för hävdgynnade växter, efterhand som ängar och hagar vuxit igen. Vägrenarna fungerar som spridningsvägar för många växter och djur. De binder samman olika miljöer i landskapet.

Slingrande, välhävdad brukningsväg mellan åkrar. Vägar med dess renar fungerar som spridningsvägar för många växter och djur. Bratteborg, Småland. 1997. Foto: Robert Simonsson.

Vägrenar utgör en mycket varierande miljö, från fattigt hedartade och torra till näringsrika och blöta, liksom från kalkfattiga till kalkrika. Därför kan växtligheten se ut på en mängd olika sätt. I torra och sydvända lägen kan man hitta en artrik örtflora. Där finns också goda förutsättningar för pollinerande insekter. Dessutom produceras frön som blir föda för bl.a. fåglar.

Historia En del vägsträckningar är flera hundra år gamla med ett ursprung i förhistorisk tid då bygden befolkades. De gamla vägarna var anpassade till terrängen. De följde t.ex. ofta naturligt torra partier uppe på grusåsar. Därför var de krokigare än vägar som anlagts i sen tid. Gamla vägar sträcker sig ofta genom ålderdomliga bygder med intressanta kulturhistoriska miljöer. En vägsträckning, som idag endast används för lokala transporter inom en eller några fastigheter, kan tidigare ha varit bygdens viktigaste genomfartsled. Byvägar och bruknings-

Brukningsvägar och vägrenar

vägar har ibland ett förflutet som fägator. Fägatans funktion var att leda djuren morgon och kväll mellan byn, förbi den odlade inägan, ut till betet i skogen på utmarken. Vissa äldre vägar kan för länge sedan helt ha slutat att användas. Ändå kan vi hitta dem med hjälp av olika spår och lämningar. Kanske har djurens tramp i kombination med erosion åstadkommit en fåra, en s.k. hålväg, som hundratals år efter att vägen slutat användas fortfarande är synlig. Vägrenar och stensatta kanter kan finnas kvar eller delar av fägatans stenmur. Nyanläggningar eller omläggningar av vägsträckor har ofta kommit stötvis, ibland som en medveten infrastruktursatsning från kronan eller staten, ibland som en följd av någon annan reform. Flertalet av dagens byvägar och brukningsvägar har kommit till i samband med skiftesreformerna och omflyttningen av gårdar under 1800-talet. Dessa vägar är ofta dragna i ägogränser eller i gränser mellan olika markslag. Både gamla övergivna vägar och gamla vägar som fortfarande används, är viktiga för förståelsen av hur markanvändning, transporter och kontakter mellan människor fungerade och var organiserade förr i tiden.

Kulturspår Lämningar med anknytning till vägen kan berätta om vägens funktion och betydelse i äldre tider. Exempel på sådana är milstenar i trä, sten eller järn. Väghållningsstenar angav vilken gård som hade ansvar för skötseln av en viss vägsträcka. Vägvisare, härads- och landskapsgränsstenar samt minnesstenar är andra kulturminnen utmed vägarna. Runstenar i ursprungliga lägen visar på vägarnas betydelse redan under vikingatid och tidig medeltid.

Vid äldre vägar kan det finnas broar av olika typer, t.ex. stenvalvsbroar och kavelbroar. Gamla vägräcken kan finnas kvar. Som rester av gammal folktro finns t.ex. offerkast, tandvärkstallar och offerkällor utmed vägarna. Utmed gamla vägsträckningar kan det finnas gårdar med tidigare funktion som gästgiverier, skjutshåll eller postdiligens. Närmast bebyggelsen finns ibland mjölkbord och grindstolpar. Inte sällan omgärdas vägen upp till gården av en allé.

Karaktärsarter Växter Vägrenarnas växter har sina ursprung i många olika naturtyper och geografiska regioner. Det kan vara starkt hävdgynnade ängs- och hagmarksväxter som funnit en fristad i vägrenen eller växter som är beroende av kraftiga störningar för sin fortsatta överlevnad, t.ex. åkerogräs.

Grinden mot utmarken. Bjälkön, Småland. 1997. Foto: Robert Simonsson.

195

196

Brukningsvägar och vägrenar

I de vägrenar som fortfarande hävdas finns ofta en vacker ängsflora med bl.a. prästkrage, gulmåra, gökärt, blåsuga, svinrot, ängsvädd, johannesörtarter, fibblor, gullris, käringtand, svartkämpar, rödkämpar, jungfrulin-arter och kanske också jungfru Marie nycklar. I torra och sydvända vägrenar kan det finnas tjärblomster, backnejlika, blåklocka, mandelblomma, gråfibbla, bockrot, stor getväppling och fårsvingel. Lite ovanligare gäster kan vara kattfot, backsippa och låsbräken-arter. Intill brukningsvägarnas körspår växer lågvuxna tramptåliga örter som vitgröe, groblad, vägtåg och gatkamomill. Är vägrenen något mer näringsrik och av friskare till fuktigare slag blir vegetationen frodigare och man kan hitta en rad ärtväxter som kråkvicker, häckvicker, gulvial och klöver-arter. En del storvuxna arter som t.ex. flenört, ängshaverrot, knölsyska, borsttistel, Väddklint och renfana är två arter som är beroende av markstörning för sin frö- nysört och gråbo är också vanliga. Om vägrenen är ohävdad, påverkad av groning och fortsatta existens. konstgödsel eller herbicider utarmas Falbygden, Västergötland. 1996. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket. floran. Den blir enahanda och domine-

ras av ett fåtal storvuxna arter som hundkäx, hundäxing, knylhavre, ogräsmaskrosor och åkertistel. Vägrenens vegetation utsätts ofta för störningar av olika slag. Hela stycken med vegetation kan tas bort medvetet eller omedvetet. För vissa växter är det förödande, men för andra en livsnödvändighet att fröbanken aktiveras och att spontan invandring gynnas. Här hittar vi såväl ettåriga som fleråriga växter, men med det gemensamt att frögroning är viktigt för fortsatt existens. Det gäller t.ex. oxtunga, cikoria, renfana, malört, väddklint, rödklint, åkervinda, gulsporre, baldersbrå, kamomill, vallmo-arter, blåklint, korsblommiga växter som åkersenap, vägsenap och sommargyllen och på mark med kalkinslag även luktvicker, säfferot och färgkulla. I Sveriges sydvästliga delar kan bränning av vägrenar återskapa rester av den för trakten tidigare så utbredda ljungheden med bl.a. olika ginst-arter och kråkbär. Om äldre träd finns i vägrenen kan de ha en rik påväxt av mossor och lavar. Träd utmed grusvägar har ofta en rikare lavflora än utmed asfalterade vägar eftersom vägdammet virvlar upp och tillför näring. Vägglav, allélavar, brosklavar och rosettlavar förekommer på dessa träd. Buskar som förekommer i vägrenar är bl.a. druvfläder, slån, hagtorn och nyponros liksom trädarter som asp, ask, hägg, körsbär, sötkörsbär, oxel, sälg, vildapel och rönn. Ibland är dessa buskar och träd kulturpräglade, dvs. de bär spår av hamling och tuktning. Enstaka buskar och träd i vägrenarna ger skydd och skugga åt fåglar, smådjur och fältvilt och fungerar också som sittplatser för rovfåglar. Bärande buskar och träd ger dessutom föda åt insekter och fåglar. Ibland har träden nått en ansenlig

Brukningsvägar och vägrenar

ålder och har håligheter. Gamla träd är viktig växtplats för olika mossor, lavar och svampar som trivs att växa exponerat och dammpåverkat. I gamla träd trivs olika vedlevande insekter. I hålträd finns boplatser för fåglar och fladdermöss.

Djur I sydvända vägrenar med gles vegetation värmer solen effektivt, och eftersom temperaturen tidigt blir hög finns här viktiga miljöer för växelvarma djur som insekter, ormar och ödlor. Örterna i vägrenen är viktiga för bl.a. fjärilar, humlor, bin och skalbaggar. Många dagaktiva fjärilsarter i skogstrakter använder sig av vägarna vid sin förflyttning mellan olika miljöer. De öppna solbelysta vägrenarna är också en lämplig miljö för olika gräshoppsarter. Vägrenen kan hysa rovinsekter som ger sig på de närliggande åkrarnas skadeinsekter. En insektsrik vägren ger föda åt många djur som fåglar och groddjur. En vägren med artrik flora kan vara en bra födosöksplats för fröätande fåglar. Det gäller även vintertid för t.ex. steglits och gulsparv. Bland vägrenens gräs och örter kilar möss och sork omkring. De blir i sin tur byten åt rovfåglar, som t.ex. tornfalk.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger brukningsvägar och vägrenar höga värden: • Gamla vägar med ursprunglig sträckning från tiden före skiftesreformerna. Dessa vägar visar den äldre bygdens vägstruktur. • Raka, anlagda vägar som tillkommit i samband med skiftena. Dessa vägar

låg ofta i ägogränserna, men kan ha mist sin funktion idag. • Bevarade fägator, särskilt sådana där hägnaderna finns kvar. Dessa visar var inägomarkerna respektive utmarken låg. • Hålvägar visar att det rör sig om en mycket gammal vägsträckning. • Kulturspår med anknytning till vägen som t.ex. väghållningsstenar, milstenar, grindstolpar, ger gården och bygden en tydligare historia. • Breda vägrenar mellan åker och väg. Det ger ökat livsutrymme för växter och smådjur. • Öppna och solbelysta vägrenar. Där finns förutsättningar för ljusälskande växter och växelvarma djur som reptiler, groddjur och insekter. • En artrik och arttät flora. Här finns också förutsättningar för ett artrikt insektsliv och för smådjur som lever på insekter och frön. • Vägrenar som hävdas eller har hävdats med slåtter eller bete in till sen tid. • Enstaka kulturpräglade buskar och träd samt åldriga träd. De är värdefulla ur ett landskapsekologiskt perspektiv, om bygden i övrigt är träd- och buskfattig och ensartad. Träd och buskar som tidigare fyllde en funktion i gårdens självhushållning är också värdefulla ur kulturhistoriskt perspektiv.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för brukningsvägar och vägrenar på gården: • Vägen ska behålla sin karaktär, storlek och sträckning. • Vägrenen ska vara solbelyst. • Det ska finnas förutsättningar för en artrik och arttät markflora och ett artrikt insektsliv. • Kulturpräglade träd och buskar som t.ex. hamlade träd ska bevaras.

197

198

Brukningsvägar och vägrenar

En vägren som inte hävdats på några år och fått ett täckande lager gräsförna, kan restaureras genom bränning. Bränn på vintern vid barmark eller tidigt på våren, innan eventuella fåglar börjat häcka. Bränningen måste följas upp med slåtter eller bete. Teckning: Pekka Hedin.

• Kulturspår med anknytning till vägen som t.ex. väghållningsstenar, milstolpar, stenvalvsbroar, grindstolpar ska bevaras och tydliggöras.

Skötsel: engångsåtgärder Röjning av träd, buskar och sly Röj igenvuxna vägrenar från träd, buskar och sly så att de framträder tydligt. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Ta bort röjningsavfallet.

Spara enstaka träd och buskar Spara enstaka bärande träd och buskar. Detta är speciellt viktigt i träd- och buskfattiga landskap. Spara alltid åldriga och hamlade träd. Tänk på lokala traditioner, dvs. hur har vägen och renarna traditionellt skötts. Om det på platsen finns säkra belägg för att vissa träd eller buskar haft en viktig funktion i självhushållet (t.ex. lövtäkt), kan ersätt-

ningsträd eller buskar sparas för att sedan hävdas enligt den lokala traditionen.

Bränning Bränn av hög och förvuxen gräsvegetation och täta lager av gammal gräsförna på vägrenar. Bränning ska ske under höst eller tidig vår, då det gamla gräset är torrt. Bränn i svag vind och när det översta markskiktet är något fuktigt, annars kan elden gå på djupet ned mot mineraljorden och skada rotsystem och fröbank hos hävdberoende växtarter. Detta kan undvikas om bränningen görs på tjälad mark. Bränn inte av ängsvegetation med höga naturvärden eller så sent på våren att häckande fåglar och våraktiva insekter riskerar att skadas. Bränn inte heller invid träd och konstruktioner som kan skadas av elden. Om många (stor areal) vägrenar är i behov av en ”restaureringsbränning”, bör de inte brännas under samma år. Dela istället upp bränningen under några års tid (se också kapitlet Övergripande mål och skötselråd).

Brukningsvägar och vägrenar

Bekämpa ohävdsvegetation

Rensning och kantskärning

Ohävdsvegetation som brännässlor, hundkäx och åkertistel bekämpas genom att slås innan frösättning med slitande redskap. Slå helst sådan vegetation upprepade gånger under sommaren. Tag bort avslagen vegetation omedelbart.

Undvik rensning och kantskärning där vägrenen har en tydligt artrik och slåtterpräglad flora. Rensning och kantskärning, som har till syfte att underlätta avrinnning från vägen, kan å andra sidan ge en artrik flora där sådan inte redan finns. Detta genom att fröbanken aktiveras och spontan invandring gynnas.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Slåtter eller betning Slå vägrenen årligen med skärande redskap under traditionell slåttertid i slutet av juli till augusti. Ta bort avslagen vegetation. Om det är möjligt, låt betesdjur ha tillgång till brukningsvägar, vägrenar och fägator för bete.

Årlig röjning Vägrenar ska årligen röjas från uppskjutande rotoch stubbskott under sommaren. Ta bort röjningsavfallet.

199

Underhåll av kulturspår Underhåll kulturspår och vägens beläggning regelbundet. Vid grusning av en brukningsväg med artrika renar, bör gruset i möjligaste mån begränsas till hjulspåren. Byt ut trasigt virke på grindar, mjölkbord etc. För skötsel av stenmursomgärdade fägator se också kapitlet Stenmurar. Ta kontakt med länsstyrelse eller länsmuseum innan underhåll vidtas av runstenar, minnesstenar, väghållningsstenar m.m. Vissa av dem är fornlämningar och ska skötas under antikvarisk ledning.

Slåtter är en lämplig metod för att hålla brukningsvägen öppen. Om det finns en artrik hävdgynnad flora, bör skärande eller klippande redskap såsom lie eller slåtterbalk användas. Byggnaden till vänster är en s.k. aitta (ett norrbottniskt härbre). Kukkola, Norrbotten. Foto: Marie Björklund.

200

Brukningsvägar och vägrenar

Sprutfri kantzon Om vägrenen ligger invid en åker kan en sprutfri kantzon lämnas i åkern om det är möjligt i växtföljden. Se också kapitlet Åkermark.

Skador

Liten blåklocka växer huvudsakligen på torr till frisk mark och indikerar ogödslade förhållanden. Den finns i många typer av hävdade gräsmarker, men betraktas vanligen som mer gynnad av bete än slåtter. Foto: Lennart Svedlund.

Brukningsvägen och vägrenen, dess växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Gödsel- och bekämpningsmedel. Det slår ut växter och insekter, vilket i sin tur missgynnar t.ex. fåglar och groddjur. • Användning av slitande redskap i hävdgynnad vegetation. Växterna blir känsliga för uttorkning och infektioner i den trasiga snittytan på stjälken. • Röjningsavfall, massor och skräp. Det kan skada vegetationen och är missprydande. • Oförsiktig kantskärning och dikesrensning kan skada artrika och arttäta partier med värdefull ängsflora. • Körning med för tunga maskiner. Gropigheter och andra skador kan uppstå i vägen.

• Förändrad sträckning och beläggning på vägen.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Väl synliga och underhållna kulturspår utmed vägen. • Återställd funktion av gamla landskapselement, t.ex. gärdesgårdar. • Ökad andel lågvuxen gräs- och örtvegetation i vägrenen. • Artrikare örtvegetation och ett ökat antal indikatorarter.

Indikatorarter Följande slåtter- eller betesgynnade arter indikerar ett gott hävdtillstånd i vägrenen, där också insektslivet har förutsättningar att bli rikt: prästkrage, liten blåklocka, backnejlika, stor getväppling, käringtand, gulsporre, gulmåra och tjärblomster. Följande arter indikerar en måttlig störning av marken, som möjliggör att deras frön kan gro: cikoria, oxtunga, kornvallmo, rågvallmo, blåklint, väddklint, rödklint och färgkulla.

Mer att läsa Edelstam, C. 1994. Åker- och gårdsmiljöer. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping. Naturvårdsverket. 1996. Kantzoner i jordbrukslandskapet. Temafakta. Vägverket. 1997. Artrikare vägkanter – en idéskrift.

I vägrenar kan man ibland hitta åkerogräs som korn- och rågvallmo. De indikerar en måttlig störning av marken, som har möjliggjort deras frögroning. Skåne. Foto: Eddie Granlund/Naturbild.

Stenmurar

201

Stenmurar Stenmurar utgör en hägnadstyp som visar på äldre tiders markfördelning och markanvändning. Stenmurar är vackra inslag i odlingslandskapet, men vittnar också om tidigare vedermödor i brukandet av marken. Stenmaterialets mängd och utseende i stenmurarna visar på den koppling kulturelementet har till jordmån och omgivning. Förutom de estetiska och kulturhistoriska värdena har stenmurar också höga biologiska värden. Miljön kring stenmuren är ofta torr, ljus och varm, vilket ger livsutrymme för värmegynnade växter och djur. Stenmurarna och deras kantvegetation fungerar som spridningsvägar i odlingslandskapet. Stenmurar i odlingslandskapet är skyddade genom det s.k. biotopskyddet (naturvårdslagen 21 §), vilket innebär att det inte är tillåtet att utföra arbetsföretag som kan skada dessa.

Historia Stenmurar har tillkommit som hägnader eller som gränsmarkeringar. Ofta har det varit fråga om hägnadskonstruktioner av sten i kombination med något annat material, ris, jord eller trä. Stenmurar är förstås vanligare i bygder med gott om sten och block, dvs. i skogs-, mellan- och kustbygder. I slättbygder och älvdalar finns få stenmurar. Stensträngar är rester av hägnadssystem som vi idag kan se i form av stenrader – enkla eller flerlagda. De äldsta är från järnålder. Stora stensträngssystem finns på Öland, Gotland och i Östergötland. De är framför allt tydliga i skogsoch betesmarker. De flesta stenmurar man ser idag är dock byggda under 1700- och 1800talet. Under 1700-talets början inleddes kampanjer för att skydda skogen mot ett alltför stort virkesuttag. Statsmakten

såg hellre att man byggde stenmurar än trägärdsgårdar. Sten fanns det ju gott om, medan virke på många håll var en stor bristvara, som också skulle räcka till bränsle och husbyggnationer. Trots en statlig förordning år 1730 användes fortfarande ofta trä till hägnader, framför allt i trakter med god virkestillgång. 1800-talet var en nyodlingens tid och effektivare metoder togs i bruk. Befintliga åkrar förbättrades genom att man röjde sten och avlägsnade äldre odlingsrösen. Stenen lades ihop i större rösen, stentippar och stenmurar. Under 1900talets rationalisering av jordbruket, då man strävat efter större åkrar, har en stor del av stenmurarna fraktats bort. Andra murar har hamnat i skogsmark när tidigare odlingsmark skogsplanterats. Fram till 1800-talets mitt anlades hägnader av sten eller trä för att stängsla in byns inägomark. Den bestod av åkrar och ängar, medan kreaturen gick lösa på utmarken, dvs. i skog och på hedar. Djuren drevs mellan utmarken

Breda och välbyggda stenmurar som denna, kunde ibland tjäna som vintervägar, när det var mycket snö. Götlunda, Västmanland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

202

Stenmurar

En variant av halvmur, där enkelmuren kompletterats med trägärdsel. Sibbjäns, Gotland. Foto: Håkan Hollström.

och byn på s.k. fägator. Dessa vägar eller stigar kantades av stenmurar eller trägärdsgårdar som hindrade djuren från att komma in i åkrar och ängar. Allt eftersom inägomarken utökades blev fägatorna längre och vissa kunde bli flera kilometer långa. I Norrland kan man även finna fägator vid fäbodar där de har samma funktion som vid byarna. Idag har fägatorna ofta omvandlats till brukningsvägar för traktorer och murarna har avlägsnats. Djurens tramp i fägatan i kombination med erosion har ibland åstadkommit en fåra, en s.k. hålväg, som tydligt kan visa var fägatan har gått. När laga skiftet trädde i kraft under andra halvan av 1800-talet, och modernare brukningsmetoder började användas, upplöstes det gamla systemet med inäga och utmark. Gårdarna placerades ut och jorden fördelades så att den omgav den egna gården. Nu behövdes nya hägn och många så kallade laga skiftesmurar byggdes. Dessa fungerade som fastighetsgränser och känns vanligen igen på sin räta dragning och enkla konstruktion. De löper inte bara genom jordbruksmarken, utan även i skogs-

marken i fastighetsgränsens förlängning. När kreaturen efter hand inte längre gick lösa på utmarken krävdes nya hägnader och man byggde enkla murar för att stänga in djuren i betesmarker. Det finns två typer av stenmurar. Enkelmuren är vanligast och har byggts genom att stenarna lagts på varandra med de största stenarna underst. På Öland och Gotland får de enkelmurar som byggs av kalksten ett särskilt utseende. Ofta kompletterades enkelmurar med ”rishag”, dvs. ris från t.ex. en, nypon eller slån som hängdes över stenmuren för att göra hägnet säkrare. Denna variant av enkelmur som kompletterats med trägärdsel, ris eller dylikt kallas för halvmur eller halvgärdesgård. Dubbelmuren görs med s.k. skalmursteknik. Sidorna är kallmurade av större stenar och mellan dessa slängs sedan mindre sten. För att muren inte ska rubbas kan muren grävas ner till frostfritt djup. Detta får till följd att marken avvattnas och muren fungerar som ett stenfyllt dike. De äldre stenmurarna är byggda av rundade stenar som inte är större än att de kunde bändas och bäras bort från åkern. När man under slutet av 1800-talet fick sprängmedel och teknik som gjorde det möjligt att lyfta stora stenar fick stenmurarna ett nytt och avvikande utseende. Stenmaterialet blev kantigt med spår av borrhål och inslaget av rejält stora block blev markant.

Karaktärsarter Stenmurar får på sydsidan ett mycket gynnsamt mikroklimat där det tidigt på året blir varmt. När väl stenarna blivit uppvärmda lagrar de värme under kyligare perioder. Detta gör att växelvarma djur som reptiler och insekter, som krä-

Stenmurar

203

Principskiss på enkelmur och dubbelmur. Dubbelmuren görs med skalmursteknik, vilket innebär att sidorna kallmuras och mindre sten slängs ned mellan dem. För att muren ska bli stabil, grävs grunden ned till frostfritt djup. Teckning: Pekka Hedin.

ver värme för att kunna vara aktiva, uppskattar stenmuren. Det varma mikroklimatet gynnar också en tidig vårblomning, vilket i sin tur är gynnsamt för insekter som utgör föda åt fåglar och groddjur.

Växter Själva stenmuren är underlag för många ljuskrävande lavar och mossor som trivs på sten i öppen miljö, t.ex. färglav och andra bladlavar, olika skorplavar och raggmossor. Lavfloran kan vara mycket artrik i synnerhet i dammpåverkad miljö som vid åkrar. På gamla väl lagda stenmurar i gårdsmiljöer kan flera fetknopps-arter förekomma liksom växter som flyttats från gräs- och torvtak som exempelvis taklök. Vegetationen längs stenmurar kan vara artrik. Om den är opåverkad av gödsel och bekämpningsmedel och inte har vuxit igen, kan här finnas en vacker ängsflora med ängsvädd, ängsviol,

gökärt, rödven, svinrot m.fl. I torra och sydvända lägen kan det finnas växter som kattfot, blåklocka, mandelblomma, femfingerört, bockrot, gråfibbla och fårsvingel. En del mer högvuxna växter kan också förekomma, t.ex. björnloka, nässelklocka, rödklint och väddklint. Ormbunkar som majbräken, skogsbräken, stensöta och träjon kan växa i kanten av stenmuren. Många buskar kan förekomma vid stenmurar. Det gäller bl.a. druvfläder, slån, björnbär, hagtorn, krusbär och nyponros liksom trädarter som asp, ask, hägg, körsbär, oxel, vildapel och rönn.

Djur Örterna längs stenmuren är viktiga för fjärilar, bin och skalbaggar. Den öppna solbelysta miljön är en lämplig biotop för olika gräshoppsarter. På solbelysta stenar ser man ofta fjärilar

204

Stenmurar

som gräsfjärilar och blåvingar sitta och värma sig. Flera nyttoinsekter som humlor, nyckelpigor och rovsteklar finner föda, skydd och övervintringsplatser i vegetationen och mellan stenar. De äter skadegörare i åkergrödorna och hjälper till med pollineringen av odlade och vilda växter. Olika snäckor finner skydd i stenmuren. Vid torrt väder kan de dra sig tillbaka mellan stenarna för att behålla fuktigheten. Spindlar, gråsuggor och mångfotingar kilar omkring under stenarna. Insekterna är i sin tur föda åt bl.a. fåglar, groddjur och fladdermöss. Sädesärlan ses ofta sitta och vippa på sin stjärt på stenmurar. Stenskvättan med sitt typiska smackande och färgteckningen med grå rygg, lysande vit innerdel och svart ytterdel på stjärten är lätt att känna igen. Den placerar sitt bo i skrymslen mellan stenblocken. Ormar, skogsödla och salamandrar använder stenmurar som övervintringsplatser. Ormar, skogsödla och kopparödla trivs bra på stenmurar när vårsolens strålar värmer. Hermelin och småvessla finner skydd och jagar i stenmurarna.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger stenmurar höga värden: • Tydliga murar som inte är nedrasade eller igenväxta med buskar, sly och hög örtvegetation. • Stenmurar som är representativa för sin tid och region. De ger uttryck för regionala särdrag och naturgeografiska, ekonomiska och sociala förutsättningar vid en viss tidpunkt och för en viss plats. • Stenmurar från tiden före skiftesepoken. De har bevarats trots stora för-

ändringar i markanvändning och markindelning. • Stenmurar från skiftesepoken. De visar hur skiftet påverkade markarronderingen. • Stensträngar, dvs. kullfallna murar från förhistorisk tid. Stensträngar är fornlämningar. • Stenmurar med rik flora av skorpoch bladlavar. • Öppna och solbelysta stenmurar. Där finns förutsättningar för många lavar och mossor samt ljusälskande växter och växelvarma djur som reptiler, groddjur och insekter. • Kanter invid stenmurar som hävdas eller har hävdats med slåtter eller bete in till sen tid.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för stenmurar på gården: • Stenmuren ska bevaras och tydliggöras så att möjligheter finns att avläsa den tidigare markanvändningen i landskapet. • Stenmuren ska ha en fortsatt hägnadsfunktion. • Stenmuren ska vara solbelyst och öppen. • Värmegynnade djur och växter ska ha förutsättningar att leva och tillfälligt vistas på, i och kring muren.

Skötsel: engångsåtgärder Röjning av träd, buskar och sly Röj igenvuxna stenmurar från träd, buskar och sly så att de framträder tydligt. Träd- och buskrötter kan annars på sikt rubba och spränga sönder murarna. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller

Stenmurar

205

Murar ska röjas fria från sly och annan igenväxningsvegetation. Träd- och buskrötter kan annars på sikt rubba och spränga sönder muren. Teckning: Pekka Hedin.

stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Ta bort röjningsavfallet.

Spara enstaka träd och buskar I stora delar av landet har troligen stenmurarna legat helt öppna, utan några träd eller buskar intill. Det fanns dock områden där vissa träd och buskar sparades och hävdades invid murarna. Man sparade arter med ett specifikt användningsområde, som därmed bidrog till självhushållet. I vissa områden planterades vildapel utmed murarna, för att sedan ympas. I andra områden sparades enstaka träd och buskar för lövtäkt eller till gagnvirke. Gemensamt för de flesta var att de inte tilläts växa i höjden eller skada murens hängnadsfunktion. Därför tuktades och föryngrades träden och buskarna med jämna mellanrum.

Spara alltid åldriga och hamlade träd. Spara även enstaka bärande träd och buskar som sedan ska tuktas. Detta är speciellt viktigt i träd- och buskfattiga landskap. Tänk på lokala traditioner, dvs. hur har stenmuren och renarna traditionellt skötts. Om det på platsen finns säkra belägg för att vissa träd eller buskar haft en viktig funktion i självhushållet (t.ex. lövtäkt), kan ersättningsträd eller buskar sparas för att sedan hävdas enligt den lokala traditionen.

206

Stenmurar

Brukningsfri kantzon

Årlig röjning

Lämna en brukningsfri kantzon vid stenmurar i eller invid åkermark. Slå eller beta den brukningsfria kantzonen så att vegetationen hålls kort och tät. Se också kapitlet Åkermark.

Stenmurar ska årligen röjas från uppskjutande rotoch stubbskott under sommaren. Ta bort röjningsavfallet.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Slåtter eller betning Slåtter ska ske årligen med skärande redskap under traditionell slåttertid i slutet av juli till augusti. Ta bort avslagen vegetation. Låt kreatur beta i fägator så att vegetationen hålls kort. Moderna stängsel invid stenmuren ska placeras så att kreaturen kan beta ända intill muren. Det kan åstadkommas genom att stängslet sätts nära muren, med den nedersta tråden högre än normalt.

Underhåll Underhåll stenmurar vid behov. Vid tjällossningen kan muren rubbas och stenar och block rasa ner. Lägg tillbaka nedfallna stenar.

Sprutfri kantzon Om stenmuren löper i eller invid åkermark bör en sprutfri kantzon lämnas i åkern om det är möjligt i växtföljden. Se också kapitlet Åkermark.

Skador Stenmuren, dess växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Borttagande av stenar samt nya öppningar.

Vid en murrestaurering krävs det att man arbetar från grunden. Broa, Gotland. Foto: Håkan Hollström.

Stenmurar

207

• Påbyggande med sten så att murens karaktär ändras. • Igenväxning. Träd- och buskrötter växer in i murkonstruktionen och rubbar stenarna. • Gödsel- och bekämpningsmedel. Vissa växter och insekter slås ut, vilket i sin tur missgynnar t.ex. fåglar, groddjur och reptiler. • Röjningsavfall, spräng- och röjningssten samt massor. Stenmuren försvinner under avfallet och dess ursprungliga karaktär förändras. • Eldning av ris och röjningsavfall intill muren.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom:

När nedfallen sten läggs tillbaka eller när muren restaureras, är det viktigt att stenarna placeras så stadigt som möjligt. Här kilas en större sten fast med vad som på gotländska kallas för en ”pinnstain”. Öja, Gotland. Foto: Håkan Hollström.

• Stenmuren är väl synlig i landskapet. • Muren har en hägnadsfunktion igen. • Ökad solexponering av stenar och gräsvegetation längs muren. • Ökad täckningsgrad av lavar och mossor på stenarna. • Ökad andel lågvuxen gräs- och örtvegetation invid stenmuren. • Artrikare örtvegetation och ett ökat antal indikatorarter. • Återupptagen hävd av på platsen traditionella träd och buskar invid stenmuren.

Indikatorarter

Stensskvättan känns igen på sin färgteckning och på sitt smackande varningsläte. Den trivs i öppna, stenrikt landskap och placerar ofta sitt bo i stenmurar. Foto: Jan Töve J:son/N.

Följande slåtter- eller betesgynnade växter indikerar en torr och solbelyst miljö invid stenmuren, som också kan hysa ett artrikt insektsliv: backtimjan, mandelblomma, gråfibbla och tjärblomster. Stenskvätta, ödlor och vesslor trivs på solbelysta stenar.

Mer att läsa Arnborg, G. 1980. Stenmur n. Odlarmöda i Västergötland. H G Arnborg, Mölnlycke. Edelstam, C. 1994. Åker- och gårdsmiljöer. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping. Gustafsson, J-E. 1991. Hägnader och stängsel i kulturlandskapet. Praktisk fornvård 1. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Naturvårdsverket. 1995. Biotopskydd. Allmänna råd 95:4.

208

Jordvallar

Jordvallar Jordvallar är en hägnadstyp som förr byggdes av jord eller grästorv i södra Sveriges slättbygd, där det var ont om sten och virke. När de byggdes var de ungefär en meter höga och en meter breda. Jordvallar utgör en värdefull reträttplats för flora och fauna i åkerlandskapet. Eftersom jordvallarna sluttar lite kan solvarma och torra partier utvecklas med en artrik örtflora och ge viktiga miljöer för insekter, ödlor och ormar. Jordvallar med buskar och träd ger skydd och föda åt insekter, fåglar och däggdjur. Många jordvallar har idag eroderat ner och blivit otydliga, varför de kan vara svåra att urskilja. Andra har tagits bort som en följd av jordbrukets rationaliseringar.

Historia Jordvall. Östra Vemmenhög, Skåne. 1984. Foto: John-Eric Gustafsson.

Jordvallarnas ålder är mycket varierande. Vissa har kommit till under tiden före 1800-talets skiftesreformer och

anlades mellan byarnas olika vångar (gärden) och längs socken- och häradsgränser. De flesta har dock uppförts efter skiftena och lagts mellan olika brukningsenheter och odlingsytor. Vanligtvis gjordes vallarna av grästorv. Om sten tidigare förekommit intill, har den ofta lagts på gränsen och infogats i vallen som förstärkning. Det finns därför mellanformer mellan rena jordvallar och vallar som till största delen består av sten. De jordvallar som byggdes av jord, som tagits intill vallen, fick en grop eller ett dike längs vallen. Dessa hägnader kallades då för gropvallar. Vallarna krävde underhåll och det fanns noggranna regler för vem i byn som skulle sköta de olika delarna. Eftersom det fanns ett stort behov av brännved och klenvirke i den trädfattiga slättbygden, lät man ofta en viss vegetation av buskar och träd växa upp. I vissa fall planterade man pilar på vallarna varvid de s.k. pilevallarna skapades (se

Jordvallar

också kapitlet Alléer, pilerader samt träd- och buskrader). Under 1900-talets rationalisering av jordbruket planades vallarna ut i stor omfattning för att få större åkrar.

Karaktärsarter Växter Jordvallar har en liknande kärlväxtflora som åkerrenar med bl.a. nysört, storven, åkerfräken, fyrkantig johannesört, åkervädd, kråkvicker, svartkämpar, ängsgröe, revsmörblomma, ängshaverrot, rölleka, kungsljus och klöver-arter. På torra och sydvända partier kan finnas arter som fårsvingel, gråfibbla, bockrot, tjärblomster och backsippa. Buskar som förekommer på jordvallar är bl.a. nypon, slån och björnbär.

Djur På jordvallar med artrik örtvegetation är även djurlivet artrikt. Växelvarma djur som insekter, ormar och ödlor uppehåller sig gärna i torrare och varmare partier på jordvallar. Bland många insektsgrupper finns skalbaggar, humlor, gräshoppor och fjärilar, t.ex. blåvingar som kan leva på klöver- och näva-arter. Flera rovinsekter som kortvingar och jordlöpare finner en reträttplats här. De är naturliga fiender till skadegörare i åkerfälten. Rapphöns och fasaner söker skydd och föda i vegetationen på jordvallen. Fröätande fåglar som gulsparv och sånglärka nyttjar jordvallar som boplats. På jordvallar där det finns enstaka buskar kan man ofta se buskskvättan och kanske höra törnsångarens korta sångstrof. Även törnskatan kan ses där

det finns omväxlande buskar och öppna gräspartier. På hösten när sparvar och finkar letar föda på fälten, söker de skydd bland buskar och träd på jordvallarna. Om det finns enstaka träd eller stängselstolpar kan man se rovfåglar som ormvråk och tornfalk sitta och spana över åkerfälten efter t.ex. sorkar och näbbmöss. På vintern kan man i toppen av någon buske se varfågeln som en lysande vit prick. Räv och grävling patrullerar längs jordvallarna på jakt efter något ätbart. Jordvallarna är också viktiga för fälthare.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger jordvallar höga värden: • Tydliga jordvallar och gropvallar med en kvarvarande grop. • Öppna och solbelysta jordvallar. Här finns förutsättningar för många ljusälskande växter och växelvarma djur som reptiler och insekter. • En artrik och arttät flora. Här finns också förutsättningar för ett artrikt insektsliv och för smådjur som lever på insekter och frön. • Jordvallar som hävdas eller som har hävdats med slåtter eller bete intill sen tid. • Kulturpräglade buskar och träd samt åldriga träd på eller invid jordvallen. Om bygden i övrigt är träd- och buskfattig kan en låg hävdad buskvegetation av främst bärande buskar omväxlat med helt öppna partier, vara av stort värde för den biologiska mångfalden. Träd och buskar som tidigare fyllde en funktion i gårdens självhushållning är också värdefulla ur kulturhistoriskt perspektiv.

209

210

Jordvallar

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för jordvallar på gården: • Jordvallen ska bevaras och tydliggöras. • Jordvallen ska vara solbelyst och öppen. • Det ska finnas förutsättningar för en artrik och arttät ängsflora och ett artrikt insektsliv. • Kulturpräglade träd och buskar som t.ex. hamlade träd ska bevaras. Bärande buskar ska tuktas och föryngras.

Skötsel: engångsåtgärder Röjning av träd, buskar och sly Röj igenvuxna jordvallar från träd, buskar och sly så att de framträder tydligt. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Ta bort röjningsavfallet.

Spara enstaka träd och buskar

på jordvallen och dess renar. Bränning ska ske under vintern vid barmark eller tidig vår, då det gamla gräset är torrt. Bränn i svag vind och när det översta markskiktet är något fuktigt, annars kan elden gå på djupet ned mot mineraljorden och skada rotsystem och fröbank hos hävdberoende växtarter. Detta kan undvikas om bränningen görs på tjälad mark. Bränn inte ängsvegetation med höga naturvärden eller så sent på våren att häckande fåglar riskerar att skadas. Bränn inte heller invid träd och konstruktioner som kan skadas av elden. Om många, eller stora ytor av jordvallar och renar är i behov av en ”restaureringsbränning”, bör de inte brännas under samma år. Dela i stället upp bränningen under några års tid (se också kapitlet Övergripande mål och skötselråd).

Spara enstaka bärande träd och buskar. Detta är speciellt viktigt i träd- och buskfattiga landskap. Spara alltid åldriga och hamlade träd. Tänk på lokala traditioner, dvs. hur har jordvallen traditionellt skötts. Om det på platsen finns säkra belägg för att vissa träd eller buskar haft en viktig funktion i självhushållet (t.ex. lövtäkt), kan ersättningsträd eller buskar sparas för att sedan hävdas enligt den lokala traditionen.

Lämna en brukningsfri kantzon längs jordvallar i eller invid åkermark. Slå eller beta den brukningsfria kantzonen så att vegetationen hålls kort och tät. Se också kapitlet Åkermark.

Bränning

Slåtter eller betning

Bränn av hög och förvuxen gräsvegetation och täta lager av gammal gräsförna

Jordvallen slås årligen med skärande redskap under traditionell slåttertid i

Brukningsfri kantzon

Skötsel: fortlöpande åtgärder

Jordvallar

slutet av juli och augusti. Ta bort avslagen vegetation. Låt betesdjur beta ända fram till jordvallen om den ligger i eller gränsar till betesmark. Om stängslet sätts nära vallen, med den nedersta tråden högre än normalt, kan djuren beta av vallen, utan att orsaka trampskador.

• Ökad andel lågvuxen gräs- och örtvegetation. • Artrikare örtvegetation och ett ökat antal indikatorarter. • En välhävdad buskvegetation invid jordvallen i träd- och buskfattiga landskap.

Årlig röjning

Indikatorarter

Jordvallar ska årligen röjas från uppskjutande rotoch stubbskott under sommaren. Ta bort röjningsavfallet.

Följande slåtter- eller betesgynnade arter indikerar ett gott hävdtillstånd där också insektslivet har förutsättningar att bli rikt: ängsvädd, prästkrage, gökärt och blåklocka.

Sprutfri kantzon En sprutfri kantzon bör lämnas i åkern närmast jordvallen om det är möjligt i växtföljden. Se också kapitlet Åkermark.

211

En torrängsflora med bl.a. gråfibbla, bockrot och tjärblomster indikerar att förutsättningarna är goda för ett rikt insektsliv och värmekrävande kräldjur.

Skador Jordvallen, dess växt- och djurliv samt kulturvärde skadas av: • Grävningar i jordvallen och utplaning av jordvallen. Jordvallen blir otydlig och försvinner. • Gödsel- och bekämpningsmedel. Mångfalden av växter och insekter minskar, vilket i sin tur missgynnar t.ex. fåglar och reptiler. • Användande av slitande redskap i hävdgynnad vegetation. Växterna blir känsliga för uttorkning och infektioner i den trasiga snittytan på stjälken. • Röjningsavfall, massor och annat avfall. Det kan skada vegetationen.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Jordvallen syns tydligare i landskapet.

Gråfibblan växer huvudsakligen på torr mark och indikerar ogödslade förhållanden. Som många andra indikatorarter kan den finnas i liten numerär kring stenar och på andra skyddade platser, även på en gödslad mark. Gråfibblan bör därför vara väl spridd för att säkert indikera en ogödslad mark. Foto: Lennart Mathiasson/N.

Mer att läsa Arnborg, G. 1980. Stenmur n. Odlarmöda i Västergötland. H G Arnborg, Mölnlycke. Gustafsson, J-E. 1991. Hägnader och stängsel i kulturlandskapet. Praktisk fornvård 1. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

212

Skogsbryn

Betat skogsbryn med nypon. Utdragna bryn är idag ganska sällsynta, men de som finns är mycket värdefulla för många djur och växter. Lövö, Uppland. Foto: Kenneth Bengtsson/Naturbild.

Överallt där olika markslag och biotoper möts bildas det övergångszoner i landskapet. Skogsbryn är övergångszoner mellan skog och öppen mark. Skogsbryn uppkommer genom skillnader i mark- och klimatförhållanden, genom naturliga störningar eller genom olika slag av mänsklig påverkan. Skogsbrynets utseende och artsammansättning präglas av olika förhållanden, bl.a. väderstreck, vind, mark, fuktighet, skogstyp, markanvändning, skötselpåverkan, ålder och utrymme. Skogsbryn invid åkermark är idag vanligtvis relativt tvära, korta och ofta också täta. Bryn som gränsar mot betesmark är också korta och tvära om stängslet löper i linje med eller strax utanför skogskanten, men kan ha en synlig betespåverkan i form av en så kallad beteshorisont. Om betesdjuren däremot kan röra sig in i skog eller skogskant får brynen ett annat utseende. De är då ofta öppna och utdragna och kan ha inslag av snår och buskage. Dessa utdragna och öppna övergångszoner var vanligare i det äldre jordbrukslandskapet när arealen av trädoch buskbärande betesmarker var större. Som en kontrast i det moderna jordbrukslandskapet finner vi det knivskarpa brynet mellan granplanteringen och

åkern. Ett glest och utdraget bryn har driftsfördelar vid åkrar, eftersom åkermarken inte skuggas. I dagsläget är sådana bryn ovanliga företeelser, men det finns ett stort potentiellt värde att skapa sådana. Skogsbryn har en mängd funktioner i dagens landskap. De utgör livsmiljö, spridningsvägar och skydd för många växt- och djurarter. I viltvårdssammanhang har skogsbryn betydelse för klövvilt (älg, rådjur, kron- och dovvilt), fältfågel och andra djur som rör sig längs med eller genom bryn. Brynets mikroklimat är gynnsammare än i skogens innerbestånd eller på det öppna fältet. Bland buskar och snår bildas små vindstilla rum med stark solinstrålning. Den högre temperaturen i brynet har betydelse för markens fuktighet, förekomsten av insekter och andra djur i brynet, och förhållandena för de arter som lever längre in i skogen. Skogsbrynet har ett utsatt läge i landskapet och vissa tar emot mycket luftföroreningar. Genom att studera skadefrekvensen på de utsatta träden, kan brynet fungera som en mätare på luftmiljöns kvalitet. I skogsbrynens halvöppna miljö kan många arter, knutna både till öppna och slutna förhållanden, leva sida vid sida. Arter som har haft en användning i hus-

Skogsbryn

hållet, som exempelvis fruktträd, förekommer också här. Eftersom skogbryn ofta sammanfaller med gamla odlingsgränser eller ägogränser finns här ofta mer eller mindre intakta stenmurar, gärdsgårdar, jordvallar, diken eller odlingsrösen. De kulturhistoriska särdrag som är typiska för varje landskap finns ofta i skogsbrynen. Ett typiskt särdrag för många svenska herrgårdslandskap är de stora ekarna i skogskanten, som vittnar om en igenväxande hagmark. Brynen spelar en viktig roll i hur vi ser och uppfattar landskapet. De påverkar landskapsbilden. Brynen är till nytta för såväl skogsbruk som jordbruk. Bryn är gynnsamma i skogsbruket då de kan verka som vindskydd och filter av luftföroreningar för nyplanterade, känsliga skogsplantor. För jordbrukets del kan skogsbrynen vara till nytta genom att medverka till kontroll av skadegörare. I brynen finns naturliga fiender till skadeinsekter. Hur brynet fungerar i dessa olika sammanhang är dock helt beroende av hur det är uppbyggt. Skogsbrynen är ersättningsbiotoper för flera av det äldre jordbrukslandskapets arter. Detta gör planering och skötsel av brynen till en angelägen fråga.

Historia Redan i början av vår odlingshistoria åstadkom människor skogsbryn vid svedjebruk och tidigt skottskogsbruk. Det äldre jordbrukslandskapet, med permanent åker- och ängsbruk samt boskapshållning, hade många olika former av markutnyttjande, ofta fördelat i ett småbrutet mönster beroende på markens beskaffenhet. Mellan de olika markslagen fanns övergångszoner i många former; vid slåttermarker och våtslåttermarker, vid lövängarnas och

stubbskottsängarnas gläntor, vid uppodlade lyckor och gläntor i den vanligtvis betade skogen. Trägärdsgården, stenmuren eller jordvallen markerade gränsen mellan inäga och utmark, men den trädbärande betesmarken medförde en gradvis övergång mellan skogen och den odlade marken. I vissa områden, exempelvis i nordöstra Skåne, västra Blekinge och södra Småland, ympades äppelsorter på vildapelstammar i skogsbrynen. Man brukar hävda att det äldre jordbrukslandskapet varit ett hårt utnyttjat landskap, där varje bit mark användes fullt ut och där få områden blev över. Detta stämmer säkert i stora drag, men man får inte glömma bort att markutnyttjandet har varierat mycket, inte bara inom ett landskap, utan också mellan olika tidsperioder. Tider med hårt markutnyttjande har växlat med tider av igenväxning efter boskapsdöd eller andra farsoter. Detta är viktigt att komma ihåg, för att vi idag ska förstå att också de livsmiljöer som uppkommer genom igenväxning hade en plats i det för övrigt hävdade och ”välskötta” kulturlandskapet. Ett halvöppet bryn kräver emellertid kontinuerlig skötsel för att bestå. Det halvöppna brynet är endast en fas av igenväxning mot ett slutgiltigt skogsstadie. Detta förlopp benämns vanligen succession. I dagens variationsfattiga jordbrukslandskap är gränserna mellan öppen och sluten mark tvära. Marken kan grovt indelas i sluten skog, öppen mark samt en minskande areal halvöppna hagmarker, åkerholmar, skogsbryn och andra s.k. restbiotoper. Skogbryn i en igenväxande hagmark kan vara särskilt artrika och mångformiga. När igenväxningen pågått tillräckligt länge, sluter sig dock skogen alltmer och tränger närmare gränsen för den uppodlade marken. Av skogsbrynet kommer bara att återstå

213

214

Skogsbryn

Om brynen inte sköts aktivt, sluter sig skogen alltmer och tränger sig närmare gränsen för den uppodlade marken. I detta bryn finns goda förutsättningar för att utveckla naturvärdena. Äs, Västmanland. 1997. Foto: Lennart Svedlund/Jordbruksverket.

en skarp kant och dess roll som en möjlig livsmiljö försvinner. Skogsbrynet har numera en annan roll när stora arealer av lågproduktiv jordbruksmark tas ur produktion och planteras med skog. Plantering av särskilda brynzoner i utkanten av den nya skogen rekommenderas i många sammanhang, som skydd och för stabilitet åt den nya skogen, men också för att tillgodose växande krav på mångsidighet i landskapet. Det vill säga en önskan att förena produktionsvärden med biologisk mångfald och upplevelsevärden.

Kulturspår Skogsbryn, som ofta utgjort gräns mellan olika markslag kan också innehålla byggda gränsmarkeringar i form av stenmurar, trägärdsgårdar eller jorvallar. Om skogsbrynet ligger invid åkermark eller tidigare varit åkermark

finns säkert odlingssten, ibland ihopsamlad till rösen. Hamlade träd och tuktade bärande buskar är andra kulturspår som kan finnas i skogsbrynet.

Karaktärsarter Skogsbryn är artrika miljöer. Här förekommer växter och djur från de båda angränsande miljöerna, den slutna skogen och det öppna landskapet, men också arter specifikt knutna till övergångszonen, brynet. Här finns också arter som behöver flera olika typer av miljöer, antingen under olika livsstadier, under dygnets timmar eller under årstiderna.

Växter Typiskt för många ”brynarter” är att de har rikligt med blommor, frukt och bär, vilket i sin tur gynnar insekter, fåglar

Skogsbryn

och andra djurarter. Slån, ros-arter, björnbärs-arter, hallon, rönn, hägg, oxel, hagtorn, hassel, benved, brakved, skogskornell, skogsolvon, sötkörsbär, vildapel, sälg och lind växer i brynen i södra Sverige medan videarter, sälg, jolster, hägg, asp, björk, rönn och måbär påträffas i nordligare skogsbryn. Många av de fruktbärande buskarna sprids med hjälp av fåglar. Gamla grova träd och hamlade träd kan stå kvar i skogsbrynen och vittna om den tidigare utbredningen av ängs- och hagmarker. Växter från den naturliga gräsmarken som missgynnas av bete såsom blodnäva, skogsnäva, krissla, svinrot och nässelklocka har funnit skydd från betning bland brynets taggbuskar. Många växter, även dessa ljuskrävande och missgynnade av bete, slingrar och klättrar i brynets snår som t.ex. lövbinda, sötvedel, vippärt, vingvial, backvicker och backvial. Påfallande ofta växer här också arter som sprids med däggdjur genom att deras frön hakar fast i pälsen, bl.a. småborre, nejlikrot och snärjmåra. Hävdgynnad flora med t.ex. smultron, gökärt, blåklocka, rödkämpar och prästkrage kan finnas om brynet betas och är mer utdraget. Lavar som annars förknippas med dammpåverkade miljöer i alléer, gynnas också av det extra kväve som fångas upp i skogsbrynet. Det gäller t.ex. rosettlavar och brosklavar. Andra kvävegynnade lavar är slånlav och vägglav.

Djur Många fågelarter, däribland bofink, gärdsmyg och lövsångare häckar och hävdar gärna revir i skogsbryn. Andra arter för vilka brynen är viktiga är buskskvätta, grönfink, gulsparv, gök-

tyta, hämpling, höksångare, järnsparv, näktergal, rosenfink, rödhake, skogsduva, törnskata, törnsångare och ärtsångare. De utnyttjar skogsbrynets solljus och värme, täta snår, lövverk och stora tillgång på föda. Samtidigt utsätter sig de brynhäckande fåglarna för en ökad risk för att boet skall plundras eftersom många rovdjur gärna uppehåller sig i skogskanten. En del fågelarter söker föda på den öppna marken och använder träden i skogsbrynet som utkiksposter och sångplatser. Hålhäckande arter som rödstjärt, trädkrypare och stare förekommer i gamla bryn med tillgång till hålträd och är då beroende av hålgörande arter som gröngöling och större hackspett. Vissa fågelarter kan vara speciellt knutna till antingen barr- eller lövskogsbryn. Fälthöns, som fasaner och rapphöns, utnyttjar gärna högt fältskikt eller taggiga snår i fältkanten för skydd åt sina kycklingar. Flera rovfågelarter förekommer i anslutning till skogsbryn. De kräver stora träd för sina bon. Under flyttningsperioden på hösten blir skogsbrynens rika tillgång på bär och frukt viktigt för att fåglarna ska kunna bygga upp näringsreserver. Även på vintern är tillgången på bär viktig för vissa fåglar. Koltrast och dubbeltrast är arter som försvarar vinterrevir runt rikliga bärtillgångar. Smågnagare som möss och sorkar hittar ofta en lämplig livsmiljö under den täta undervegetationen i ett skogsbryn. För större däggdjur som hare och rådjur är brynet ett mer tillfälligt uppehållsställe för vila, skydd och för födosök. Rådjur, men kanske framför allt större klövvilt såsom älg samt kroneller dovvilt, rör sig ofta längs med brynet och formar ibland stigar i kanten mellan fält och skog. De föredrar platser med gräs, örter och lövföryngring och

215

216

Skogsbryn

kan i hög grad påverka vegetationen genom sitt bete. Fladdermöss jagar gärna längs skogskanter. Även för de mindre däggdjuren utgör rovdjur en fara i skogsbrynen, där de rör sig lätt, och snabbt upptäcker sina byten. Många av de insektsarter som påträffas i biotoper på den öppna jordbruksmarken gynnas av den varma, vindskyddade och solbelysta miljön i den gräsbevuxna fältkanten intill ett skogsbryn. Vissa fjärilsarter lever i öppna gräsmarker som vuxna, men i skyddade, solbelysta gläntor i eller nära skogen i larvstadiet. Andra är direkt knutna till gräsbevuxen skogsmark eller bryn inne i en skog. En hel del fjärilsarter har särskilda värdväxter med vanlig hemvist i bryn. Det gäller bl.a. kattostvisslaren som lever på smultron. Björk, ljung, benved, brakved, skogskornell, ek, björnbär, hallon, videarter och rönn är exempel på andra viktiga värdväxter i skogsbryn för sydsvenska dagfjärilslarver. För nektar- och pollenätande insekter har brynet en stor betydelse med sin rika förekomst av blommande träd och buskar. Tidigt på våren utgör sälgen ibland den enda pollen- och nektarkällan. Det blir en viktig födoreserv för arter som övervintrat som fullbildade insekter, t.ex. humlor. På försommaren blir nyponbuskar betydelsefulla av samma skäl. Många av den öppna jordbruksmarkens nyttoinekter, t.ex. jordlöpare, använder brynen som övervintringsplats. Studier i England och Tyskland har visat att artrika buskmiljöer kan underhålla stora populationer av insektsparasiter, som sedan håller nere mängden skadeinsekter på den kringliggande åkermarken. Vissa insekter är beroende av såväl skogsmiljön, som den öppna ängs- och hagmarken. Som exempel kan nämnas getingen som utnyttjar ytveden på torr-

rakor för sina bon, men som jagar och finner föda framför allt på blomrika ängs- och hagmarker. För skogslevande insekter som mark- och trädlevande skalbaggar är brynets täthet och förmåga att avskärma mot blåst och uttorkning viktig. Myror anlägger gärna sina bon i skogens gläntor och bryn, där klimatet är gynnsammare än mitt i skogen. Många insekter som annars lever i åkermarken eller i öppna gräsmarker, använder skogsbrynen för skydd vid t.ex. slåtter och för övervintring. För ormar och ödlor är stenmurar och stenrösen i solexponerade skogsbryn vanliga och idealiska gömställen och övervintringsplatser. Bryn intill fuktiga områden och småvatten är också lämpliga miljöer för olika grodarter. Den mycket sällsynta lövgrodan, som finns i ett fåtal områden i Skåne, vill ha solexponerade syd- eller västvända bryn med björnbärssnår i framkanten samt närhet till vatten.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger skogsbryn höga värden: • Trappstegsformade lövbryn med utdragen profil. En zon av täta, snårbildande buskar i främre kanten och en mellanzon av småträd och buskar. Det anses allmänt ge en god miljö för fåglar och andra djur. Fåglar och andra djur medverkar vid spridningen av träd- och buskarter längs ett bryn. • En slingrande ytterkant med en variation av uddar, vikar, ljusgläntor och tätare partier. Brynets sammanlagda längd ökar. Variationen längs kanten har tillsammans med brynets form troligen stor betydelse för hur djur använder skogsbrynen. Studier av klövvilt har

Skogsbryn

visat att användningen ökar ju mer brynformen varierar. • En remsa med örter och gräs, s.k. söm, längst ut emot fältkanten. Ibland kan sömmen innehålla ängsartad flora, men består idag allt oftare av en högvuxen och kvävegynnad flora. Sömmen ger ett värdefullt skydd för insekter och smådjur. • Syd- och västvända skogsbryn. Goda förutsättningar finns för en artrik träd- och buskflora med många värmegynnade växter och djur. • Solbelysta gläntor. De har ett gynnsamt klimat för många insekter och kärlväxter. • En variation av blommande och fruktbärande träd- och buskarter. De är värdefulla för fåglar, däggdjur och pollinerande insekter. En hög artrikedom och variation kan uppehålla födounderlaget under större delen av året. Många bärande buskar och träd har tidigare i stor utsträckning använts i självhushållet. • Gamla, ihåliga och döda träd har ett stort värde som livsmiljö och boplats för många växter och djur. Döda stammar, grenar och kvistar är viktiga för insekter, lavar och svampar. • Kulturspår i form av stenmurar, rösen, hamlade träd m.m. De berättar om tidigare markanvändning och odlingslandskapets regionala särdrag.

• Skogsbrynet ska vara brett, så att goda förutsättningar finns för en hög artrikedom och arttäthet bland blommande och fruktbärande träd och buskar. • Skogsbrynet ska ha en trappstegsformad struktur med växtlighet som blir högre och tätare ju närmare skogskanten man kommer. • Skogsbrynet ska ha en omväxlande struktur med små gläntor, täta buskage och lövträd. • I skogsbrynet ska finnas rika födokällor för fåglar, insekter och däggdjur. • Skogsbrynet ska kunna utgöra en spridningskorridor för klövvilt och små däggdjur. • Kulturspår som t.ex. stenmurar, rösen, hamlade träd m.m. ska framhävas och bevaras.

Skötsel: engångsåtgärder I gamla bryn kan artrikedomen vara hög. Här finns ofta viktiga element som gamla ihåliga träd, en artrik och tät buskvegetation samt ett kvarstannande förnalager. Genom ett roterande tidsschema för brynskötseln kan man få en variation mellan unga och äldre bryn på en fastighet. Det gynnar mångfalden och upprätthåller kontinuiteten i förekomsten av äldre bryn.

Röjning av träd, buskar och sly

Målsättningar Vilka målsättningar man ställer upp för ett skogsbryn är beroende av dess läge i landskapet. Skogsbrynets utseende och artinnehåll kommer att variera med bl.a. vindexponering, läge i väderstreck, ålder, struktur, bredd och markanvändning invid brynet. Följande målsättningar kan sättas upp för skogsbryn på gården:

Röj träd, buskar och sly i skogsbryn under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Ta bort merparten av röjningsavfallet. Var selektiv vid röjning av träd och buskar i skogsbrynet. Röj framför allt bort konkurrenskraftiga arter och arter

217

218

Skogsbryn

Ett utdraget, trappstegsformat bryn anses allmänt vara mest gynnsamt för den biologiska mångfalden. Att skapa och underhålla ett sådant bryn, kräver kontinuerliga röjningsinsatser. Röj selektivt och gynna fruktbärande träd och buskar framför konkurrenskraftiga och starkt beskuggande arter. Variationen är dock viktig. Teckning: Pekka Hedin.

som ger en tät skugga. Ta bort de flesta barrträd och gynna fruktbärande och blommande träd och buskar som slån, rosor, rönn, oxel, hagtorn, hassel, benved, skogsolvon, fågelbär, vildapel, sälg och lind. Öppna upp små gläntor där en ängsflora och mer värmegynnade växter och djur har möjlighet att finnas. Efter en slutavverkning invid en öppen åker eller betesmark, bör en zon (gärna minst 15–20 m) lämnas oplanterad närmast den öppna marken. På så sätt får man ett självföryngrat parti, som man sedan kan arbeta med för att gynna lämpliga träd- och buskarter. Var särskilt noga med röjningen vid kulturspår som stenmurar och odlingsrösen. Vegetationens rötter kan växa in i konstruktionerna och förorsaka skador.

Spara äldre och döda träd samt rishögar Spara och frihugg grövre äldre trädindivider. Spara också döda träd. Återuppta hamling av tidigare hamlade träd (se kapitlet Hamlade träd och solitärträd). Spara rishögar i brynen som skydd för smådjur och som utvecklingsplats för insekter.

Nyplantering I artfattiga områden kan brynen berikas med nyplantering av blommande och fruktbärande träd och buskar. Använd lokalt växtmaterial som är vanligt och historiskt belagt i regionen.

Skogsbryn

Brukningsfri kantzon Smala skogsbryn närmast åkermark kan breddas genom att en brukningsfri kantzon lämnas utmed åkermarken. Se också kapitlet Åkermark.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Skogsbryn mot en kulturgräns strävar mot igenväxning. Med tiden blir brynen allt snävare och kommer att domineras av skuggande skogsarter. För att skogsbrynet ska upprätthållas behöver det skötas kontinuerligt genom röjning, bete och i vissa fall slåtter.

Betning I skogsbryn invid permanent betesmark, betesvall eller åkermark som efterbetas kan en bra struktur åstadkommas om betesdjuren tillåts beta i brynet. Placera stängsel innanför brynet, ett litet stycke in i skogen. Röjningsarbetet som annars måste göras för att upprätthålla brynet

219

minskar betydligt. Med bete blir brynets struktur mer utdragen och fältfloran blir mer utvecklad.

Underhåll av kulturspår Stenmurar och odlingsrösen och andra kulturspår ska underhållas och synliggöras. Ta bort träd och buskar som hotar att förstöra konstruktionerna. Lägg tillbaka nedfallen sten på stenmuren eller röset.

Sprutfri kantzon Lämna en sprutfri kantzon i åkern närmast skogsbrynet om det är möjligt i växtföljden. Se också kapitlet Åkermark.

Skador Skogsbrynets växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Utebliven skötsel och hävd. Skogsbrynet blir på sikt kortare och snävare.

Vid bete i och intill brynet, är stängselplaceringen mycket viktig. När brynområdet (skogen) betas, ska hela brynprofilen tas med. Stängslet ska då följdaktligen placeras i åkerkanten. Vid bete på åkern, ska även då hela brynprofilen tas med, varvid stängslet ska placeras i skogskanten eller strax innanför densamma. Teckning: Pekka Hedin.

220

Skogsbryn

Törnsångaren indikerar en bra brynmiljö med omväxlande täta buskage och solöppna ytor med god insektstillgång. Foto: Jan Töve J:son/N.

Mer att läsa Appelqvist, T. och Bengtsson, O. 1995. Brynmiljöer i Bohuslän – insektsliv, biologisk mångfald och synpunkter på övervakning. Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län. Edelstam, C. 1994. Åker- och gårdsmiljöer. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping. Naturvårdsverket. 1996. Kantzoner i jordbrukslandskapet. Temafakta.

• Gödsel- och bekämpningsmedel. Mångfalden av växter och insekter minskar, vilket i sin tur missgynnar t.ex. fåglar och fladdermöss. • Regn- eller vindburna luftföroreningar från exempelvis industrier och trafik. • Maskiner och snödrift. Mekaniska skador kan uppkomma på träd och buskar.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • En ökad skiktning i vegetationen. • En mer utdragen brynprofil. • En ökad artrikedom av blommande och fruktbärande träd och buskar och ett ökat antal indikatorarter. • En ökad art- och individrikedom av fåglar och ett ökat antal indikatorarter.

Indikatorarter Blommande och fruktbärande buskar och träd som ros-arter, björnbärsarter, hägg, hagtorn, hassel, fågelbär, vildapel och sälg indikerar goda förutsättningar för ett rikt insekts- och fågelliv. Födounderlaget för insekter och fåglar blir bättre om tillgången på blommande och fruktbärande träd och buskar finns under större delen av året. Fåglar som törnsångare, törnskata, buskskvätta, hämpling, göktyta och gröngöling indikerar en bra skogsbrynsmiljö med god insektstillgång. Hålhäckande fåglar som rödstjärt och stare indikerar god tillgång på håligheter och därmed också goda förutsättningar för vedlevande insekter och andra småkryp.

Småvatten och vätar

221

Småvatten och vätar Småvatten är mindre vattensamlingar, i regel under ett hektar, där vattenståndet är så högt att det finns en vattenspegel året om. Det kan vara anlagda, kulturskapade eller naturliga vattensamlingar. Vissa småvatten är flera meter djupa medan andra är så grunda att de nästan torkar ut under sommaren. Vattenflödet till och från vattensamlingen är för det mesta litet. Vatten tillförs via regnvatten, grundvatten eller genom bäckar, diken och dräneringsrör. I svackor och sänkor på åkrar och betesmarker kan det bildas tillfälliga vattensamlingar, s.k. efemära vatten eller vätar. Dessa brukar torka ut redan under försommaren men under hösten kan de åter fyllas med vatten. Vätar var betydligt vanligare förr innan dräneringar och moderna odlingsmetoder slog igenom. Här samlas rastande fåglar under vår och höst. I vätarna kan sällsynta småkryp, särskilt anpassade till de uttorkande förhållandena finnas. Det finns några saker som gör småvatten unika jämfört med sjöar och vattendrag. Det är ont om fisk i småvatten eftersom det saknas naturliga invandringsvägar och återkommande syrebrist drabbar dem under vintrarna. Det gör småvatten till utmärkta habitat

för groddjur och vattenlevande småkryp, som annars äts av fisk. Vissa fåglar t.ex. de flesta doppingarter, trivs bra i småvatten eftersom de slipper födokonkurrens från fisk. Småvatten i åkermark har i regel hög motståndskraft mot försurning och kan därför fungera som reträttplatser för försurningskänsliga djur som t.ex. vanlig groda och större vattensalamander. Den näringsrika miljön ger en hög produktion av växter och insekter. Allt för höga halter av närsalter skapar emellertid problem med igenväxning, syrebrist och giftiga svavelvätebildningar. Förr utnyttjades i stort sett alla öppna ytor för foderproduktion, även kanter vid småvatten. Numera finns inte det behovet och därför växer många kanter igen med högörtsvegetation, buskar och träd vilket leder till att vattenytan hamnar i skugga. Ett solexponerat och öppet småvatten har bäst förutsättningar att hysa ett artrikt växt- och djurliv. Kreaturens tramp i vattenbrynet gynnar vissa växter och insekter. Enstaka dungar av buskar och träd ger emellertid skydd åt fåglar och fältvilt. I dagens torrlagda jordbrukslandskap utgör småvatten viktiga reträttplatser för groddjur, småkryp, fåglar och våtmarksväx-

Märgelgravar skapades genom att kalkhaltig jord (märgel) grävdes upp för att användas som jordförbättringsmedel. Idag bidrar de med värdefulla livsmiljöer i åkerdominerade landskap. Brösarp, Skåne. Foto: Kenneth Bengtsson/Naturbild.

222

Småvatten och vätar

ter. Småvatten i odlingslandskapet är skyddade genom det s.k. biotopskyddet (naturvårdslagen 21 §), vilket innebär att det inte är tillåtet att utföra arbetsföretag som kan skada dessa eller att ta bort småvatten som inte är anlagda för bevattningsändamål.

Historia De flesta småvatten i jordbrukslandskapet är anlagda eller kulturskapade. En del är anlagda just i syfte att vara vattenfyllda, medan andra har blivit det efter att dess egentliga användning upphört. Det senare gäller t.ex. för märgelgravar. Under slutet av 1800-talet grävdes kalkhaltig jord upp, så kallad märgel, för att användas som jordförbättringsmedel. Märgelgravar förekommer framför allt i Skåne och Halland men finns även i angränsande kalkhaltiga områden i Västergötland och Blekinge. Många märgelgravar blev så stora att man kunde köra ner med häst och kärra för att hämta märgellera. Än idag kan man se att dessa har en utplanad sida, ofta vassbevuxen, där man kört upp märgellassen. Motstående sida är däremot brant, där själva brytningen av leran skedde. De positiva effekterna av märglingen varade ca 15–20 år. Uttrycken att ”märglingen ger rika föräldrar men fattiga barn” samt ”märgeln är för åkern som piskan för hästen, men gödseln är som havren i hans krubba” härrör från detta förhållande. Märg-lingen (kalktillförsel) innebär en pH-höjning vilket frigör det organiskt bundna kväveförrådet. Detta innebär på kort sikt en ökad mängd tillgängligt kväve, men om ingen gödsel tillfördes blev effekten på längre sikt att marken ”utmärglades”, med ett minskat kväveförråd och sämre skördar som följd. Metoden att använda märgel som jordförbättringsmedel för-

svann i och med att konstgödsel och kalk blev allmänt förekommande och att växelbruket minskade behovet av gödsling. Sedan grävningen upphört har märgelgravar på plan mark vattenfyllts. Märgelgravar i bäckars eller åars erosionssluttningar är däremot torra. Vattnet i märgelgravarna har en god motståndskraft mot försurning eftersom de ligger i kalkhaltiga områden. Lertäktsdammar kan vara vanliga i områden där tegeltillverkning förekommit. De påminner om märgelgravarna till utseendet och placeringen i landskapet, men är oftast större, djupare och har brantare kanter. I övergivna grustag kan vattensamlingar bildas. Till skillnad från märgelgravarnas är deras vatten mer försurningskänsligt. De vattenfyllda grustagens långgrunda kanter gynnar ett rikt växt- och djurliv. Insektsfaunan kan vara mycket speciell med en hel del hotade och sällsynta arter. Anlagda dammar finns av många olika slag. Det kan vara bevattningsdammar, branddammar, prydnadsdammar, kräft- eller fiskdammar och den relativt nya företeelsen av dammar som anlagts med syfte att fånga upp näringsämnen för att minska problemen med övergödning. En del dammar är anlagda med syftet att gynna vilt, flora och fauna, s.k. viltvatten. Nyanläggande av småvatten är positivt för den biologiska mångfalden och variationen i odlingslandskapet. Förr anlades dammar för olika typer av vattendrivna anläggningar såsom kvarn, såg, spånhyvel, vadmalsstamp, benstamp m.m. Förutsättningarna för växter och djur varierar med hur dammen används och var den är placerad. Vissa småvatten har uppstått naturligt. Korvsjöar uppstår då slingor av ett

Småvatten och vätar

meandrande vattendrag snörs av och blir isolerade vattensamlingar. Andra naturliga småvatten är vattenfyllda dödisgropar. Det är gropar som bildats när isblock från inlandsisen stannat upp och blivit omgärdade och överlagrade av morän, grus eller sand. Såväl korvsjöar som dödisgropar är intressanta geologiska formationer.

Kulturspår Invid dammar fanns ofta vattendrivna anläggningar som kvarnar, sågar, vadmalsstampar, benstampar, spånhyvlar m.m. Många gånger finns idag bara en byggnadsgrund kvar eller endast minnet i folkmun (”här låg förr byns såg”). De spår som ofta finns i anslutning till dessa anläggningar är värdefulla för förståelsen av verksamheten i byarna förr. Det kan röra sig om vägen ner till kvarnen där bönderna köade i väntan på att få mala säd eller rännan där vattnet fördes från dammen till kvarnen, sågen eller stampen. Lämningar efter själva dammkonstruktionen är också intressanta, t.ex. dammluckan, spången, vallen m.m.

Karaktärsarter

pilblad och stor igelknopp. Kärrvegetationen i kanterna kan bestå av veksäv, fackelblomster, flaskstarr, hästsvans, videört, gul svärdslilja, vasstarr och vattenmåra. Vid betade småvatten tillkommer trampgynnade arter som t.ex. brunskära, nickskära, tiggarranunkel, bitterpilört och rödlånke. Med bete eller slåtter kan småvattnets kanter fungera som en reträttplats för växter från fuktängar, friskängar och i sydsluttningar även torrängar. Dessa reträttplatser har blivit allt värdefullare efter hand som de naturliga gräsmarkerna minskat. Emellertid omgärdas ofta småvatten helt av åkermark, det gäller t.ex. märgelgravar, vilket medför att kanterna påverkas av gödsel och kemiska bekämpningsmedel i relativt stor utsträckning. Vegetationen blir därför artfattigare. I vissa fall kan den vara väldigt ensartad, dominerad av några få växter som hundkäx, hallon, åkertistel och brännässla. Glesa dungar av buskar och träd som sälg, al, videarter och kanske någon förvildad pil är gynnsamt för fåglar och fältvilt. Blir däremot träd- och buskvegetationen dominerande skuggas vattnet, vilket medför att vattenvegetationen slås ut och värmegynnade groddjur och insekter inte får nödvändig solexponering.

Växter Om småvattnet är öppet och solexponerat kan undervattensväxter som lånkearter, mindre vanliga natearter, axslinga, kransslinga och bläddror finnas i vattnet. Ofta täcks stora delar av vattenytan av flytbladsväxter som gäddnate, näckrosor, vattenpilört och andmat. Om flytbladsvegetationen blir alltför dominant eller om vattnet är grumligt slås undervattensvegetationen ut. Närmare kanterna växer säv, kaveldun, bladvass, sjöfräken, svalting,

Djur Småvatten och vätar i jordbrukslandskapet är viktiga lekmiljöer för groddjur. Groddjuren är beroende av vatten för sin fortplantning och för att hålla sin hud fuktig. Många groddjur kräver fisktomma och ej försurade vatten, som tidigt på säsongen får en hög vattentemperatur. På grund av minskad tillgång på lämpliga habitat har groddjuren minskat. Nio av de tretton arter som förekommer i Sverige är rödlistade.

223

224

Småvatten och vätar

Bland de allmänt förekommande groddjuren i odlingslandskapet återfinns vanlig groda och åkergroda. De leker ofta i samma dammar, men den vanliga grodan, som är vanligare i åkerbygder, leker något tidigare än åkergrodan, som är vanligare i skogsbygder. Vanlig groda är mer försurningskänslig än åkergroda. Vanlig padda leker i april, ofta i lite större vatten. Larverna kan vara väl synliga när de simmar omkring i stora täta stim vid vattenytan. Paddan finns ofta i fiskförande vatten, eftersom larven har ett skyddande giftigt hudsekret. I Skåne finns dessutom klockgroda, lökgroda, grönfläckig padda, lövgroda och ätlig groda. Stinkpadda finns även i Bohuslän och Halland, medan långbensgrodan också förekommer i Blekinge, sydöstra Småland och på Öland. Samtliga dessa arter är rödlistade. Mindre vattensalamander är ett vanligt groddjur som leker under april–juni och larverna omvandlas till vuxna under juli–september. Den rödlistade större vattensalamandern förekommer nästan enbart på platser som hyser den mindre släktingen, men inte nödvändigtvis tvärtom. Den större vattensalamanderns larvutveckling är längre, ofta till september. Under kalla somrar kan den till och med förlängas till nästa säsong varvid larverna övervintrar i vattnet. Därför får lekvattnet inte torka ut. Ett djup på åtminstone 0,5 meter under sommaren krävs. I större småvatten har det ofta skett inplanteringar av fisk, med arter som karp, ruda, sutare, gädda, abborre, mört, småspigg och storspigg. Ruda är en av de allra tåligaste arterna mot syrebrist och vattenföroreningar. I skånska småvatten med mycket växtlighet, men klaryta i mitten, finns ibland en liten stimfisk som heter groplöja. Hanen

vaktar äggen som läggs i ett slarvigt ihopbyggt bo. Vid småvatten kan snok vara på jakt efter groddjur och fisk. Beroende på småvattnets storlek, vegetation och igenväxning ser fågelfaunan olika ut. Bland vattenlevande fåglar är det framför allt gräsand som är vanlig. Andra våtmarksfåglar som kan häcka i småvatten är rörhöna, sothöna och kricka, vår minsta and. Skogssnäppa, vår enda vadare som häckar i träd, trivs också intill småvatten. Häger kan ofta ses jaga groddjur och fisk i kanterna. Sällsynt kan det också häcka smådopping, gråhakedopping och svarthakedopping. Dessa lever av småkryp i vattnet och är känsliga för konkurrens från fisk. Bland de våtmarksberoende småfåglarna märks framför allt sävsparv i videbuskage och vassvegetation samt rörsångare där det finns lite större områden med vass. Där det finns enstaka buskar hörs ofta törnsångare och buskskvätta. Är buskagen av vide och sälg många och stora är det inte ovanligt med näktergal och rosenfink. I sällsynta fall väver pungmesen sitt hängande bo ytterst i någon gren intill vattnet. Ört- och buskvegetationen runt småvattnet utnyttjas som skydd och födosöksplats av fåglar som fasan och rapphöns. I frodig högörtvegetation kan man i södra Sverige ofta höra kärrsångaren. Under vår och höst använder en mängd fåglar, bl.a. knipa, vigg och bläsand, småvatten som rastplats. Vid tillfälliga vatten på lågt liggande åkrar och betesmarker samlas gäss, änder och vadare under sträcken vår och höst. Här kan också arter som fiskmås, mindre strandpipare, tofsvipa och storspov häcka. Flera däggdjur utnyttjar småvatten som skydd och för att äta eller dricka.

Småvatten och vätar

Fältharen kan ligga och trycka i kantvegetationen intill vattnet. Älg och rådjur går ofta ner till vattnet för att beta eller dricka. Till de mer hemmastadda invånarna hör vattennäbbmus och vattensork. Småvatten i odlingslandskapet är viktiga jaktmarker för fladdermöss, inte minst tidigt på våren efter vintersömnen, då de snabbt måste hitta föda. I solexponerade småvatten kläcks bl.a. fjädermyggslarver tidigt på våren, som sedan blir viktig föda åt fladdermössen under denna kritiska period. Två arter som är beroende av vattenytor även resten av året är vattenfladdermusen och den sällsynta dammfladdermusen. Småvatten har en rik fauna av vattenlevande ryggradslösa djur med bl.a. trollsländor, skalbaggar, flugor, myggor, harkrankar och snäckor. Näringsrika småvatten med ett friskt klart vatten och god ljustillgång är bland de art- och individrikaste vattenmiljöer man kan finna. Det beror på en kombination av hög växtproduktion, hög temperatur, tillräcklig syretillgång och avsaknad av rovdjur i form av fisk. Bara i vattnet kan upp till hundra arter av större ryggradslösa djur hittas. Flygande insekter, som de vackra och iögonfallande troll- och flicksländorna, lägger sina ägg i vattnen där sedan larverna utvecklas. Nattsländelarver, med sina karakteristiska ”hus” byggda av växtdelar, kan finnas i stort individantal. Dagsländearten Cloeon dipterum kan också finnas i väldiga mängder i småvatten. Vissa flugor har larver som utvecklas under vattenytan, som en del blomflugor, medan andra utvecklas i omgivande dy och fuktig jord, som vissa bromsarter. Bland myggor finns ett större antal arter där larverna lever i vattnet, som t.ex. stick-, tofs- och fjädermyggor.

Den artrikaste insektsgruppen i småvatten är skalbaggarna (tillsammans med tvåvingarna). De lever hela sina liv i vattnet. Dominerar gör dykare och palpbaggar med över hundra arter. Dykare är rovlevande. Larverna har en glupande aptit och ger sig på allt de kan hantera, även grodyngel och småfisk. Vattenbaggarna däremot är mest detritus- (ofullständigt nedbrutet organiskt och oorganiskt material) och växtätare. Många av dessa arter övervintrar på land och flyger också omkring för att sprida sig. Skinnbaggar är en annan insektsgrupp med vattenlevande arter. Buksimmare och ryggsimmare är vanligast i småvatten, men man kan även hitta klodyveln med sitt långa andningsrör i bakdelen och vattenbiet som kan ge smärtsamma stick i självförsvar. Även skinnbaggar flyger för att sprida sig. Snäckor av flera olika arter förekommer, ofta i stora mängder. I bottnen finns ofta små musslor som klotmusslan och ärtmusslor. För iglar är småvatten rika jaktmarker med god tillgång på maskar, insektslarver, snäckor och musslor. De vanligaste arterna är den decimeterstora hästigeln och den något mindre hundigeln. Blodigeln suger blod från däggdjur och groddjur. Den har under lång tid använts för medicinskt bruk. Vattengråsuggan är en sönderdelare av multnande växtmaterial. Den spelar stor roll i nedbrytningen av de stora mängder organiskt material som bildas i vegetationsrika småvatten. I tillfälliga vatten, vätar, i åkrar och betesmarker lever småkryp som med olika anpassningar kan överleva perioder av torka. Exempel på sådana anpassningar är torktåliga ägg, vilstadier eller korta livscykler. Liten konkurrens från andra djur, avsaknad av rovdjur

225

226

Småvatten och vätar

som fiskar och tidig uppvärmning av vattnet om vårarna, är fördelar som småkryp särskilt anpassade till vätar också drar nytta av. Nattsländelarver är den karakteristiska djurgruppen för vätar. De kan klara torrperioder på 8–9 månader per år. En hel del av småkrypen som är särskilt anpassade till vätar är rödlistade, t.ex. flera arter bland skalbaggar, kräftdjur och snäckor. Även landmiljön runt småvattnet är en viktig miljö för många småkryp. Här finns miljöer för olika landsnäckor, för den ovanliga mullvadssyrsan som gräver gångar i marken och för humlor som hittar lämpliga boplatser i kanterna. Många marklevande skalbaggar som jordlöpare och kortvingar lever i eller ovanför strandkanten vid olika typer av småvatten, alltifrån dammar och gölar ute i betesmarken till grusoch lertäkter. Fuktiga och bara jordytor intill vatten är en försvinnande biotop som innehåller flera rödlistade skalbaggsarter. Av sävbockarna finner man ett tiotal färgrika arter som lever av växter som står nere i eller vid vattnet. Många fjärilsarter lever även på växter vid småvatten. Exempelvis är kaveldun värdväxt för fem olika fjärilar och bladvass för arton olika fjärilar.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger småvatten höga värden: • Kulturskapade småvatten, som t.ex. märgelgravar och lertäktsdammar. De berättar om en kulturyttring under en viss epok. • Märgelgravar med uppkörningsramp och motstående brytningsida. Metoden för märgelbrytningen är tydlig.

• Vattendrivna anläggningar såsom kvarnar, sågar och stampar. Damm-konstruktioner såsom dammluckor, spänger och vallar. • En till stora delar solexponerad vattenyta. Det ger bättre vattenkvalitet och högre vattentemperatur, vilket gynnar produktionen av vattenväxter och småkryp. • Öppna och solbelysta kanter runt om småvatten. Där finns förutsättningar för ljusälskande växter och växelvarma djur som reptiler, groddjur och insekter. • Småvatten som inte torkar ut under sommaren. Insekter och groddjur som behöver vatten året runt, men som inte förekommer i fiskförande vatten, kan leva där. • Stor vattenyta. Med en stor yta kan fortfarande en öppen vattenspegel hållas trots utväxande gungflyn och annan igenväxningsvegetation. • Ett bälte (2–5 m brett) av grunt vatten (0–40 cm djupt) i småvattnet under försommaren, lämpligast på nord- och nordostsidan. Grunt vatten värms upp tidigt på våren, vilket gynnar produktionen av insekter, växter och grodyngel. • Naturliga vattenståndväxlingar med högt vårvattenstånd och lägre sommarvattenstånd. Det ger en tydligare och bredare zonering av växter med olika fuktighetskrav. Ytor av naken jord kan även bildas, som ger förutsättningar för ovanliga marklevande insekter. Variationen av småmiljöer ökar, vilket också ökar mångfalden av växter och djur. • Fisk- och kräfttomma småvatten. De utgör habitat för groddjur, vattenlevande ryggradslösa djur och vattenväxter. Även fåglar som födokonkurrerar med fisk gynnas där. • En rik undervattensvegetation. Undervattensväxterna ökar syrehalten i vattnet och ger goda förutsättningar för småkryp. Där finns också äggläggnings-

Småvatten och vätar

platser för t.ex. större vattensalamander. • En artrik flora av örter, gräs och starrarter på stranden och på land. Växterna utgör föda för insekter, varav vissa är specifikt knutna till vissa växtarter. • Partier som hävdas eller har hävdats med slåtter eller bete intill sen tid. • Måttligt djurtramp. Det kan ge fläckvis bar mark där vissa trampgynnade växter kan etablera sig. Många marklevande insekter är beroende av bar mark och groddjur söker skydd i uppkomna hålor. • Små dungar av träd och buskar i kanten, som ger skydd, boplatser och födosökslokaler för fåglar, är särskilt värdefulla som klimatskydd åt norr. Buskar ger vindskydd och skugga under varma sommardagar. Bärande träd och buskar sparades och nyttjades i hushållet. • Hamlade eller åldriga lövträd. Här finns livsmiljöer för lavar, mossor, svampar och vedlevande insekter. Håligheter ger boplatser åt fåglar och fladdermöss. • Gömställen, övervintringsplatser och jaktbiotoper i närheten (inom 100 meter) för de djur som fortplantar sig i vattnet, men som annars lever på land (t.ex. trollsländor, grodor och salamandrar). Sådana miljöer kan vara stenrösen, trädstammar, rishögar m.m. • Lövskogsmiljöer och skogsbryn i närheten av småvatten. De är värdefulla för groddjur under sommaren. • Ingen eller liten växtlighet av andmat och trådalger. Andmat som täcker vattenytan tyder på övergödning och förstör förutsättningarna för undervattensvegetation. Flytande sjok av trådalger tyder också på övergödning.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för småvattnet på gården:

• Vattenytan ska vara solexponerad, vilket ger goda förutsättningar för en artrik undervattensvegetation och ett art- och individrikt insektsliv. • Småvattnet ska erbjuda goda jaktmarker för fladdermöss. • Goda förutsättningar ska finnas för arter som är representativa för fisk- och kräfttomma vatten, t.ex. dopping-arter, åkergroda, vanlig groda och trollsländor. • Småvattnets kanter och stränder ska till större delen vara öppna och solbelysta med en artrik flora av gräs, örter och starrarter. • Kulturspår som t.ex. vattendrivna anläggningar och dammkonstruktioner ska bevaras och underhållas. • Enstaka träd och buskar eller något mindre buskage (företrädelsevis åt norr) ska bevaras som skydd för fåglar och fältvilt.

Skötsel: engångsåtgärder Gräv bort sediment Småvatten växer igen på sikt. Om näringstillförseln är stor går det snabbare. Därför bör åtgärder vidtas som håller tillbaka igenväxningen. Gräv bort sediment och en del av vegetationen om vattnet håller på att växa igen. Gräv bort gungflyn som växer ut och hotar att täcka vattenytan. Grävningsarbeten sker lämligast under oktober till mars för att påverkan på vattenlivet ska vara så liten som möjligt. Om det inte finns möjlighet under vinterhalvåret rekommenderas att grävning sker i etapper under två år, så att halva vattnet sparas och halva vattnet grävs ut. På så sätt kan kontinuiteten upprätthållas för växter och djur. Innan grävningen påbörjas bör floran undersökas så att inte sällsynta arter grävs bort. Kulturskapade småvatten ska inte förändras i sin form.

227

228

Småvatten och vätar

Torrläggning

Röjning av träd, buskar och sly

Torrläggning kan vara en lämplig metod att förhindra igenväxning i anlagda dammar. För viltvatten används den metoden ofta. Vattnet ska vara helt torrlagt, även de djupaste partierna. I södra och mellersta Sverige bör torrläggningen vara under en säsong, medan det i norra Sverige kan behövas två säsonger. Därefter däms vattnet återigen.

Röj igenvuxna småvatten från träd, buskar och sly som skuggar vattenytan och tillför vattnet löv. I märgelgravar ska framför allt den flacka sidan röjas, så att spåren av uppkörningsrampen blir tydlig. Röj under sommaren, då skott och blad innehåller mest näring, vilket utarmar rotsystemet. Små träd och buskar, i synnerhet av rotskottbildare som asp, sälg, vide och al kan grävas eller vinschas upp, så att hela rotsystemet följer med. Detta kan ske under hösten eller vid tjälfria perioder under vintern. Större träd som skjuter roteller stubbskott, t.ex. asp, al och björk, ringbarkas och får stå under tre somrar innan de fälls. Ta bort röjningsavfallet. Enstaka grenhögar eller stockar kan dock sparas på land, eftersom de ger övervintringsmöjligheter för många djur.

Sedimentfälla

För att undvika att stora mängder näringsrikt och slamhaltigt vatten förs ut i de större vattendragen, kan en sedimentfälla anläggas. En sedimentfälla är en utvidgning eller en liten våtmark i det tillrinnande vattendraget, där sediment kan avlagras och näringsämnen reduceras. Teckning: Pekka Hedin.

Näringsrikt dräneringsvatten bör inte föras ut i småvattnet och inte heller till de större vattendragen. En sedimentfälla kan anläggas om det tillrinnande vattnet är närings- och slamrikt. En sedimentfälla är en utvidgning i tillrinnande vattendrag, eller en liten våtmark strax innan inloppet där sediment och näring kan avlagras. Sedimentfällan rensas vid behov.

Småvatten och vätar

Spara enstaka bärande buskar och träd Spara enstaka eller små dungar av bärande buskar och träd (främst på småvattnets norrsida). Spara alltid hamlade och åldriga träd. Undvik att spara träd och buskar på den flacka sidan i märgelgravarna, där uppkörningsrampen finns. Den bör framträda tydligt. Spara träd och buskar vid småvatten i Skåne där det finns lövgroda. Lövgrodan behöver högre örter, buskar och sedan träd i nämnd ordning för att ta sig upp i lövverket där de tillbringar sommaren.

Bekämpa ohävdsvegetation Ohävdsvegetation som vass, hallon, brännässla och hundkäx bekämpas

genom att slås med slitande redskap innan frösättning. Slå helst sådan vegetation upprepade gånger under sommaren. Första gången görs detta lämpligen redan i mitten av maj, eftersom fåglar som kärrsångare annars kan ha hunnit inleda häckningen i vegetationen. Ta bort avslagen vegetation omedelbart. Om marken hyser rapphöns kan det vara lämpligt att spara enstaka ruggar av brännässlor. Det har visat sig att rapphöns med förkärlek lägger sina reden i sådana.

Brukningsfri kantzon En brukningsfri kantzon kan anläggas i åkermark närmast småvattnet så att näringsläckage och jorderosion till vattnet minskar. Avståndet från högsta vattennivån till åkermarken bör vara

229

Södersidan på ett småvatten hålls öppen och solbelyst. Små träd och buskar, i synnerhet rotskottsbildare som asp, sälg, vide och al, kan med fördel vinschas upp, så att hela rotsystemet följer med. Teckning: Pekka Hedin.

230

Småvatten och vätar

minst två meter. Slå eller beta den brukningsfria kantzonen så att vegetationen hålls kort och tät. Se också kapitlet Åkermark. I Skåne, där den akut hotade lökgrodan förekommer, är det särskilt viktigt med en brukningsfri kantzon runt småvattnet. Under dagtid gräver lökgrodan ner sig i åkermarken i närheten av småvattnet. Vid plöjning kan de nergrävda grodorna skadas. Det finns möjligheter att få ekonomisk ersättning för plöjningsfria zoner vid lökgrodans lokaler. Kontakta länsstyrelsen.

Ta bort avfall Rensa vattnet från avfall som grenar och halm, vilket förstör vattenkvaliteten och förorsakar syrebrist. Rensa också bort avfall som slängts i kanterna. Någon enstaka hög med grenar och ris kan emellertid utgöra övervintringsplats och skydd för djur.

Inplantering Inplantering av fisk och kräftor bör endast göras i nya småvatten särskilt anlagda för ändamålet. I orörda och naturligt fisk- och kräfttomma småvatten bör inte inplantering ske. För inplantering krävs tillstånd från länsstyrelsen.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Slåtter eller betning Slåtter av småvattnets kantvegetation ska ske med skärande redskap under traditionell slåttertid i juli till augusti. Förekommer hotade groddjur bör slåttern senareläggas, eftersom omvand-

lingen från grodlarver till vuxna djur sker samtidigt som traditionell slåtter. Låt djuren beta ända ner till vattnet, i synnerhet där stranden är grund och flack. En viss försiktighet bör emellertid iakttas så att inte stranden trampas sönder och vattenkvaliteten försämras. Tunga djur trampar sönder mer än lätta och leriga stränder är känsligare än sandiga och steniga.

Årlig röjning Småvatten ska årligen under sommaren röjas från uppskjutande rotoch stubbskott. Var särskilt noga med röjningen vid kulturspår, där slåtterredskap och djur inte kommit åt. Vegetationens rötter kan förorsaka skador på konstruktioner och träbyggnader ruttnar fortare om de är omgärdade av träd, buskar och sly. Ta bort röjningsavfallet.

Sprutfri kantzon En sprutfri kantzon bör lämnas i åkern om det är möjligt i växtföljden. Se också kapitlet Åkermark.

Underhåll av kulturspår Underhåll konstruktioner vid dammar. Tak till kvarnar, stampar m.m. ska tätas, dammluckor lagas, ruttna delar i spänger och dylikt bytas ut. Det är trevligt om byggnader och dammkonstruktioner kommer till användning.

Skador Småvattnet, dess växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Igenfyllning. De förhållandevis få återstående vattensamlingarna i odlingslandskapet behövs för variationen och mångfalden i landskapet.

Småvatten och vätar

• Gödsel- och bekämpningsmedel. Gödsel försämrar vattenkvaliteten och medför att floran blir enahanda och domineras av några enstaka högvuxna arter som vass, brännässla och älggräs. Konstgödsel är direkt giftigt för groddjur. Bekämpningsmedel slår ut växter och djur. • Plöjning för nära kanten. Kanterna kan rasa. Näringsläckaget och jorderosionen till vattnet ökar. • Dikning och bevattning som sänker vattenytan alltför kraftigt. Småvattnet riskerar att torka ut under sommarhalvåret, vilket är ogynnsamt för vissa groddjur. • Tippning av avfall. Halm och grenar förorsakar syrebrist och tillför näring till vattnet. Skrot kan läcka olja, metaller och andra otrevliga kemikalier. • Inplantering av fisk och kräftor i tidigare fisk- och kräfttomma vatten försämrar förutsättningarna för groddjur, vissa fågelarter och insekter. För inplanteringar av fisk och kräftor krävs tillstånd från länsstyrelsen. Inplantering av andra djur som t.ex. ankor är inte heller gynnsamt för det vilda växt- och djurlivet.

• Artrikare vegetation av gräs, örter och starrarter och ett ökat antal indikatorarter.

Mer att läsa Andersson, Å. m.fl. (red.). 1996. Viltvatten. Anläggning och skötsel. Svenska Jägarförbundet, Spånga.

Indikatorarter

Edelstam, C. 1994. Åker- och gårdsmiljöer. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping.

Lekande grodor och salamandrar indikerar liten eller ingen fiskförekomst och god vattenkvalitet, vilket också är bra för vattenlevande småkryp. Lek upptäcks genom spelläten, äggsamlingar eller larver. Smådopping, gråhakedopping och svarthakedopping indikerar liten eller ingen fiskförekomst, vilket också är gynnsamt för groddjur och insekter. Häckande rörhöna och sothöna indikerar hög produktion av växter och vattenlevande småkryp. Undervattensvegetation som gropnate, slingor och lånke-arter indikerar god ljustillgång, klart vatten och bra förhållanden för många vattenlevande småkryp. Varierad kärrvegetation med sjöfräken, hästsvans, vattenmåra, sumpförgätmigej, svalting och stor igelknopp indikerar god solexponering av stränderna.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Bevarande och underhållna konstruktioner och anläggningar. • Ökad solexponering av vattenytan och kanterna. • Minskad igenväxning av vattenytorna. • Ökad mängd undervattensvegetation i förhållande till flytbladsvegetationen. • Minskad andel andmat. • Ökad andel lågvuxen vegetation av gräs, örter och starr på stränder och kanter.

231

Engblom, E. & Lingdell, P-E. 1987. Vilket skydd har de vattenlevande smådjuren i landets naturskyddsområden? En studie av försurnings- och föroreningsförhållanden. SNV rapport 3349. Fleischer, S., m.fl. 1984. Hallands märgelgravar – en naturoch kulturresurs. Isaksson, P., Bengtsson, P. & Lewander, M. 1996. Naturskyddsföreningens dammhandbok – om anläggning av dammar för vilda växter och djur. Naturvårdsverket. 1995. Biotopskydd. Allmänna råd 95:4. Nolbrant, P. 1994. Märgelgravar och andra småvatten i Marks kommun. Miljö i Mark 1994:2. Nolbrant, P. 1996. Ryggradslösa djur och groddjur i några småvatten på Lilla Böslid och Stenstorp 1996. Hushållningssällskapet i Halland. Scherfig, H. 1980. Dammen. ALBA, Stockholm.

Den större och den mindre vattensalamandern indikerar god vattenkvalitet och liten eller ingen fiskförekomst. Foto: Jan Elmelid/N.

Svensson, R. & Glimskär, A. 1994. Småvatten och våtmarker i odlingslandskapet. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping. Wederkinch, E. 1988. Små vandhuller – om bevaring, pleje og nygravning. Skovog Naturstyrelsen, Køpenhavn.

232

Bäckar och åar

Bäckar och åar Vattendragen är artrika miljöer med många växter, småkryp, fåglar och däggdjur. Ofta har vattendragen en intressant historia och kan utgöra gränser i landskapet. Vattendrag är viktiga förbindelser i landskapet, där vattnet och stränderna är en transportled för material, växter och djur över stora avstånd. Vattendragen kan se mycket olika ut. Det kan vara små rännilar, raka diken, slingrande bäckar, trögflytande åar och forsande sträckor. Stränderna kan variera mycket, allt ifrån djupa raviner till långgrunda stränder och våtmarker. På flacka områden kan vattendragen meandra fram och tillbaka i kraftiga slingor. Vattendrag i odlingslandskapet kan ligga solexponerade eller skuggas av trädridåer.

En slingrande bäck i odlingslandskapet är ofta estetiskt tilltalande och en källa till mycket liv. Eggum, Västergötland. 1985. Foto: Tore Hagman/N.

Vattendragen spelar stor roll för den biologiska mångfalden. Även riktigt små vattendrag är livsmiljö för många bottenlevande småkryp och kan vara lekplats för fiskar. Där trädridåer skuggar vattnet är det gynnsamt för vissa bottenlevande djur och fiskar som t.ex. öring. Där träd fallit över vattendragen och grenar och kvistar sticker ned i vattnet finner fiskar och småkryp gömställen. Landdjur dras till vattendragen och stränderna för att söka skydd i vegetationen och för att dricka vatten. Invid meandrande åar bildas det avsnörda slingor, s.k. korvsjöar, vilka blir värdefulla grunda våtmarker och småvatten (se också kapitlet Småvatten och vätar). Strandbeten och strandängar utmed vattendragen är viktiga miljöer för hävdgynnade växter och djur (se också

Bäckar och åar

233

En naturligt meandrande åsträcka hyser en större artrikedom än en uträtad sträcka. Små fuktområden, som ibland översvämmas, är inte minst värdefulla för fågellivet. En bredare skyddszon mot åkern hade dock varit önskvärd. Ätran mellan Dalum och Blidsberg, Västergötland. Foto: Tore Hagman/N.

kapitlet Strandbeten och strandängar). Tidigare var det vanligt att växtligheten utmed vattendragen togs till vara för slåtter eller bete. Utmed vattendragen kan man finna gamla stenbroar och dammbyggnader. Förutom deras historiska värde är de viktiga miljöer för fåglar och fladdermöss. Byggnationer i vatten är dock ofta vandringshinder för småkryp och fiskar. Vattendrag är känsliga och påverkas lätt av det som sker runt omkring. Vattenkvalitet (vattenkemi, ljus,- och temperaturförhållanden), hydrologi och vattenmiljöns struktur påverkas av det som händer i omgivningen. Eftersom vattnet i bäckar och åar hela tiden är i rörelse har påverkan på vattendraget uppströms betydelse för vattenmiljön längre ner. Det som händer i skogsom-

rådena har alltså även stor betydelse för förhållandena i jordbrukslandskapet och i slutändan för vad som händer i havet. Där åkermarken går ända fram till vattendragets kant kan näringsläckage och erosion av jordpartiklar till vattnet vara stort. På grund av utdikning av såväl skogsmark som jordbruksmark samt uträtning av naturliga åfåror, rinner vattnet snabbare på sin väg mot havet. Uträtade vattendrag har en mer enformig vattenmiljö och hyser färre arter än ett naturligt meandrande vatten. De har också sämre förmåga till rening av närsalter än de naturliga vattendragen. Idag är dessutom storskaliga miljöproblem som försurning och spridning av miljögifter allvarliga hot mot bäckarnas och åarnas naturliga flora och fauna.

234

Bäckar och åar

Historia De tidigaste bosättningarna skedde ofta längs vattendrag. Där fanns tillgång till rent och friskt vatten och den rika tillgången på fisk utgjorde viktig föda för människan. Större vattendrag hade stor betydelse som transportvägar. Senare utnyttjades vattenkraften för att driva kvarnar. Även de små vattendragen med liten fallhöjd har varit viktiga i det sammanhanget. Under 1900-talet utnyttjades vattenkraften till att producera elektricitet. Översvämningsmarker och fuktiga marker utmed bäckar och åar var förr värdefulla slåttermarker. Den naturliga gödningen som översvämningarna åstadkom på låglänt mark gav en god höproduktion och även under torra somrar kunde produktionen upprätthållas. Markerna slogs på sensommaren och därefter släpptes kreaturen ut på efterbete. På vissa håll i landet förstärktes de naturliga översvämningarnas gödande och klimatförbättrande effekt genom att man med kanaler och dämningar ledde ut vatten från bäckar och åar över flacka partier för att bilda s.k. översilningsängar eller dammängar. Översilning och uppdämning, eller som det också kallades ängsvattning, blev vanligt på 1800-talet, som en del i den allmänna strävan att förbättra avkastningen inom jordbruket. Ängsvattning av hårdvallsängar skedde huvudsakligen i södra och mellersta Sverige. I Norrland, där bruket fick störst utbredning och levde kvar längst, översilades och uppdämdes framför allt slåttermyrar (se också kapitlet Myrar (mosse, kärr) och källor). På 1800-talet, när järnplogen introducerades och dikning tillämpades mer allmänt, började man odla upp de fuktiga och tunga jordarna utmed vattendragen i dalgångarna. Bäckar och åar rätades, grävdes och fördjupades för att vattnet i flacka områden skulle rinna

undan snabbare vid vårfloden. I slutet av 1800-talet minskade arealen naturlig slåttermark utmed vattendragen ännu mer, då vallodlingen blev mer betydelsefull för vinterfoderproduktionen. De naturliga slåttermarkerna övergick till betesmarker. Sedan dess har även många fuktiga betesmarker övergivits, varvid de efter hand har vuxit igen med bl.a. älggräs, vass, viden och al. Vissa betesmarker har vallats in och odlats upp.

Kulturspår Rester av kvarnar, dammbyggnader och vattenrännor kan hittas på många ställen, vilket visar hur stor betydelse vattendragen hade som kraftkälla. Andra lämningar utmed vattendragen är tvättbryggor och tvättstenar. Grävda kanaler och dämmen kan finnas kvar utmed vattendragen som rester av tidigare ängsvattning.

Karaktärsarter Växter Växtligheten i och utmed vattendrag kan variera mycket beroende på tillgång till näring och ljus, vattenhastighet samt vattendjup. I solexponerade och näringsrika vattendrag liknar vegetationen den i småvatten och diken. I vattnet växer slingor, hornsärv, nate-arter och vattenmöja. På vattenytan flyter blad av näckrosor och gäddnate och vid kanterna skickar svalting, mannagräs, äkta förgätmigej och sjöranunkel upp sina blad ur vattnet. Vid stranden växer kaveldun, gul svärdslilja och ruggar av säv. Man kan också hitta bestånd av blomvass och kryddoftande kalmus. I kärrvegetationen växer det

Bäckar och åar

lysande röda fackelblomstret och de gulblommande videört och topplösa. I partier med stillastående näringsrika vatten kan man hitta det fritt flytande dybladet. Om näringsläckaget till vattendraget är stort växer det snabbt igen med bl.a. täta bestånd av bladvass. I näringsfattiga, snabba och syrerika vatten med stenig botten är vegetationen sparsam. Näckmossa växer i tuvor på stenarna under vattnet. I vattnet finns också hårslinga, klolånke och rostnate. I små bäckar i västra Sverige tillkommer ofta bäcknate. Invid vattendragen finns ibland fuktiga strandbeten eller strandängar med värdefull flora (se kapitlet Strandbeten och strandängar). Vissa vattendrag har eroderat fram raviner. Ravinkanterna har tidigare ofta använts som slåttermarker och används ibland fortfarande som betesmarker. Här kan finnas en värdefull hävdgynnad flora. Läs mer i kapitlet Betesmark. Ett av de vanligaste träden längs vattendrag är klibbal (har huvudsakligen sydlig utbredning i landet), eftersom den tål att stå med rötterna i vatten. Hägg, sälg, gråal och olika videarter är också vanliga. Träd och buskar längs vattendragen påverkar i hög grad vattenvegetationen.

Djur I bäckar och åar med klart vatten, snabbt flöde och med bottnar av grus och sten påträffas fiskar som öring, harr, lax och elritsa. Det finns olika former av öring. Bäcköringen lever hela sitt liv i åar och bäckar. Havsöringen vandrar upp från havet och fortplantar sig i sötvatten där ungarna lever i två år innan de vandrar ut till havet. Lax har samma vandringsbeteende som havsöring men föredrar lite större vatten. Laxen tränger

undan havsöringen till de mindre vattnen. I vattendrag med öring, lax och elritsa är det viktigt med träd och buskar längs stränderna eftersom de ger skydd, sänker vattentemperaturen och därmed höjer syretillgången. I bäckar och åar med långsamt rinnande vatten är mört och gädda karaktärsarter. Abborre och ål är exempel på arter som förekommer i alla typer av rinnade vatten. Det finns många arter ryggradslösa djur i rinnande vatten. Helt vattenlevande är bl.a. snäckor, musslor, maskar, iglar och kräftdjur. Många är beroende av goda bottenförhållanden och god vattenkvalitet. Det gäller t.ex. den hotade flodpärlmusslan. För sin fortplantning är den dessutom beroende av en värdfisk som öring, lax eller elritsa. Flodkräfta är en annan rödlistad art som minskat kraftigt i vattendragen p.g.a. försurning och kräftpest. Många insekter lever endast som larver i vatten och kläcks sedan som fullbildade. Typiska grupper är knott, bäcksländor, dagsländor och nattsländor. Flera arter inom dessa grupper har speciella anpassningar för att klara av att leva i en miljö där vattnet hela tiden förflyttar sig. Fjädermygglarver lever i bottenslammet i många slags vatten. Fisk och insekter i vattendragen utgör föda för fåglar. I bäckar och åar med strömmande vatten och där träd bildar ett skuggande krontak, häckar gärna forsärlan i brofundament eller bland trädrötter i åkanten. I näringsfattiga, steniga åar med strömmande vatten kan strömstare ses som övervintrare men ibland även som häckfågel. Stenbroar och dammbyggnader är lämpliga häckningsplatser för strömstaren. I mer stillaflytande åar med träd och buskar som hänger ut över vattnet kan man, om man har tur, se den smaragdgröna kungsfiskaren, ofta då bara

235

236

Bäckar och åar

blixtra förbi som ett grönt streck . Den vill ha erosionsbranter (brinkar eller nipar) vid ån, där den kan gräva ut sitt bo, på samma sätt som de kolonihäckande backsvalorna gör. Vid åar kan man se drillsnäppan med snabba vingslag flyga iväg över vattenytan. Den ovanliga pungmesen väver sitt bo ytterst i någon gren ovan vattnet. Inne i vassar sitter ofta rörsångaren och sjunger. Sävsparv är vanlig i vass- och videvegetation. Fladdermöss har sina viktigaste jaktbiotoper vid näringsrika vatten omgivna av lövvegetation. En vanlig art vid vattendragen är vattenfladdermusen. Gamla stenbroar, dammbyggnader och kvarnar kan utgöra övervintringsplatser för den ovanliga fransfladdermusen. Många landdjur besöker vattendragen tillfälligt för att dricka vatten. I ett öppet odlingslandskap erbjuder vattendragens kantzoner skydd åt t.ex. fälthare, rådjur, räv och grävling. I och invid vattnet finns ofta vattensork och vattennäbbmus. Minken har vid många vatten blivit ett vanligt inslag, efter att ha rymt från minkfarmarna. En art som tyvärr har försvunnit från de flesta vattendrag är uttern. Bävern lever i mer lugnflytande avsnitt i vattendrag som inte bottenfryser och där det finns gott om lövträd. Den brukar lämna gott om spår efter sig i form av barkgnag och fällda träd. I mindre bäckar kan vanlig groda och åkergroda leka. Grodor leker inte i större fiskförande vattendrag. Det gör i stället den vanliga paddan, vars larver har ett skyddande giftigt hudsekret. Grodorna leker däremot gärna i översvämningsmarker intill åar. Där finns även den mindre vattensalamandern. Snoken trivs bra kring vattendragen där den kan jaga fisk och groddjur.

Höga naturoch kulturvärden Följande egenskaper ger bäckar och åar höga värden: • Bäckar och åar som är opåverkade av rätningar och har naturliga vattenregimer. De hyser fler arter än uträtade vattendrag och har kvar sin ursprungliga sträckning med tillhörande översvämningsmarker. • Bäckar och åar med ursprunglig sträckning som har haft en gränsfunktion i landskapet. • Norrländska nipar, som betas eller slås. • Kulturspår som finns kvar i eller vid vattendraget, t.ex. kanaler för översilning, dammbyggnader, broar och kvarnar. Gamla stenbyggnationer vid vattendrag ger boplatser åt forsärla, strömstare och vissa fladdermöss. • Träd- och buskridåer utmed vattendrag. Det ger nödvändig skugga och skydd åt fisk som öring, harr och lax. Beskuggningen minskar också igenväxningen av kanter och vatten. Trädrötterna minskar erosionen av kanterna. Om bara en rad med träd sparas utmed ett vattendrag, kan dock stranden stjälpa av tyngden och träden faller ut i vattnet. Buskar och träd minskar risken för vindavdrift av bekämpningsmedel till vattnet. Sett ur ett kulturhistoriskt perspektiv är däremot träd- och buskridåer utmed bäckar och åar inte av något värde, därför att man tidigare vanligtvis betade eller slog stränderna varvid träd och buskar kontinuerligt röjdes bort. • Steniga och grusiga bottnar. De utgör en viktig livsmiljö för småkryp och lekmiljö för fiskar. • Erosionsbranter (brinkar eller nipar). De är värdefulla boplatser för kungsfiskare och backsvalor där de kan gräva ut sina bon.

Bäckar och åar

• Klart vatten. En nödvändighet för många ryggradslösa djur, fiskar och vissa vattenväxter. • Strandbeten och strandängar. De hyser en hävdgynnad flora och utgör viktiga rast- och häckningslokaler för fåglar (se också kapitlet Strandbeten och strandängar). • Våtmarker som korvsjöar och översvämningsmarker intill vattendragen. Viktiga för groddjur och andra småkryp. • Artrik vegetation av vatten- och kärrväxter. Det ger goda förutsättningar för en rik insektsfauna som i sin tur utgör föda åt fiskar, fåglar och fladdermöss. • Ingen förekomst av onaturliga vandringshinder för fisk och kräftdjur. • Inga dräneringsrör som mynnar direkt i vattendragen. De kan tillföra mycket näring och slam och påverka vattenkvaliteten negativt.

Målsättningar Följande målsättningar kan sättas upp för bäcken eller ån på gården: • Vattendraget ska vara beskuggat och vattenkvaliteten sådan att det finns goda förutsättningar för en artrik fisk- och evertebratfauna samt eventuellt även goda förutsättningar för kungsfiskare. • På strandbeten och strandängar ska det finnas goda förutsättningar för en hävdgynnad flora och fauna (se också kapitlet Strandbeten och strandängar). • Strömmande sträckor ska bibehållas så att det finns goda förutsättningar för fisk som bäcköring och fåglar som t.ex. forsärla och strömstare. • Kulturspår i form av t.ex. stenbroar, dammbyggnader, tvättbryggor, kanalsystem och kvarnar ska bevaras.

Skötsel: engångsåtgärder Brukningsfri kantzon En brukningsfri kantzon kan anläggas i åkermark närmast bäcken så att näringsläckage och jorderosion till vattnet minskar. Avståndet från högsta vattennivån till åkermarken bör vara minst två meter, men gärna 5–10 m. Slå eller beta den brukningsfria kantzonen så att vegetationen hålls kort och tät. Se också kapitlet Åkermark.

Röjning av träd, buskar och sly på strandängar och strandbete Igenväxande strandängar och strandbeten kan återställas genom röjning av träd, buskar och sly. För att röjningen ska vara meningsfull ska det finnas tillgång till betesdjur eller möjligheter till återupptagen slåtterhävd. Se kapitlet Strandbeten och strandängar.

Spara träd- och buskridåer Träd- och buskridåer bör tillåtas längs öring- eller laxförande vattendrag eller där problemen med erosion, igenväxning i vattnet, avdrift av bekämpningsoch gödningsmedel är påtagliga. Det är inte heller motiverat att ta bort träd och buskar utmed vattendragen, om det inte kan följas upp med kontinuerlig beteseller slåtterhävd.

Spara enstaka liggande träd och grenar Låt enstaka liggande träd och grenar ligga kvar över vattendraget, om de inte stoppar upp vattenflödet.

237

238

Bäckar och åar

Frilägg erosionsbranter. De kan då utgöra boplats åt bl.a. kungsfiskare och backsvalor. Större lövträd invid branten bör dock sparas. Teckning: Pekka Hedin.

Frilägg erosionsbranter Erosionsbranter (brinkar och nipar) som kan utgöra boplats åt kungsfiskare och backsvalor bör friläggas från uppväxande vegetation. Kungsfiskaren är emellertid beroende av lövvegetation runt om vattendraget i övrigt.

Ta bort vandringshinder Onaturliga vandringshinder ska tas bort. De utgör emellertid ofta värdefulla kulturhistoriska miljöer. Man bör försöka finna en lösning, där kulturmiljön kan bibehållas, men utan att för den skull utgöra ett vandringshinder. Na-turliga vandringshinder ska inte tas bort.

Översilningsmarker och våtmarker Låt diken mynna i översilningsmarker eller små våtmarker innan de når vattendraget. Detta för att minska näringstillförseln. Inga avlopp ska mynna i vattendragen utan föregående rening enligt gällande lagkrav (miljö-skyddslagen). Mer information går att få hos kommu-

nens miljö- och hälsoskyddsnämnd. I jordbruksområden, i kustområden och vid större sjöar, där närsaltshalterna är höga i vattendragen, kan det vara angeläget att bromsa vattenhastigheten något innan vattnet når den slutliga recipienten. Det kan åstadkommas genom anläggande av våtmark eller en mindre damm. Om uträtade vattendrag får tillbaka sina naturligt slingrande lopp kan motsvarande effekt uppnås. Sådana vattenföretag kräver emellertid tillstånd. Kontakta länsstyrelsen.

Restaurera bottnar och strömmande sträckor Grus- och stenbottnar som slammat igen bör restaureras. Först och främst ska källorna till igenslamningen stoppas. Det kan t.ex. vara diken och dräneringsrör som för med sig finpartiklar från åkermark. Finns begränsade mängder slam på grusiga lekbottnar kan man slamma upp genom att försiktigt kratta bottnarna. Finns det flodpärlmussla i vattendraget, bör extra hänsyn tas. Flodpärlmusslan är nämligen mycket

Bäckar och åar

känslig för uppslammning. Strömmande vattensträckor kan återskapas genom att strömkoncentratorer av sten anläggs. Det förbättrar miljön för strömlevande evertebrater, fisk och fåglar samt ger en ökad syresättning av vattnet. Även andra biotopförbättrande åtgärder kan vidtas för att förbättra miljön för bl.a. fisk, men alltför omfattande åtgärder kan kräva vattendom. Tala med länsfiskeexperten på din länsstyrelse.

Skötsel: fortlöpande åtgärder Erosionshämmande brukningsmetoder och näringsläckage Använd brukningsmetoder som minimerar näringsläckaget till diken och vattendrag. Det innebär att lagringskapacitet för stallgödsel och tidpunkt för spridning ska följa gällande lagkrav (miljöskyddslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark). Jämn spridning och måttliga givor är viktigt för att minska läckaget. Stallgödsel som läggs på öppen jord bör myllas ner omedelbart. Plöjning och jordbearbetning sent på hösten minskar näringsurlakningen. Brukning av åker efter höjdkurvor, direktsådd utan jordbearbetning och bandodling är exempel på erosionshämmande brukningsmetoder. Mer information finns att få på länsstyrelsen.

Slåtter eller betning Hävda stränderna genom slåtter eller betning. Slåtter bör ske relativt sent, från mitten av juli till och med augusti. Då har de flesta fåglar hunnit få ut sina ungar ur bona och växterna har hunnit fröa av sig. Slå den brukningsfria kantzonen som skyddar mot näringsläckage

och jorderosion när vattendraget rinner genom åkermark. Låt djuren beta ända fram till vattendraget om det rinner genom betesmark. En viss försiktighet bör iakttas så att inte stranden trampas sönder av djuren. Det gäller i synnerhet på strandbeten vid vattendrag där det finns bottensträckor nedströms, som är känsliga för igenslamning. Tunga djur trampar söder mer än lätta. Leriga stränder är känsligare än sandiga och steniga. Se också kapitlet Strandbeten och strandängar.

Årlig röjning Öppna stränder utmed bäckar och åar ska årligen röjas från uppskjutande rotoch stubbskott under sommaren. Ta bort röjningsavfallet.

Underhåll av kulturspår Kontrollera att dämmen och kanaler fungerar. Byt ut skadade virkesdelar etc.

Sprutfri kantzon Lämna en sprutfri kantzon i åkern närmast vattendraget. Det skyddar den känsliga vattenmiljön från gödsel- och bekämpningsmedel. Se också kapitlet Åkermark.

Skador Vattendraget, dess växt- och djurliv samt kulturvärden skadas av: • Läckage av näringsämnen och partiklar från åkermark, gödselanläggningar och avlopp. Vattendragets flora och fauna får en annan artsammansättning när vattenkemin förändras och vattnet grumlas. • Kemiska bekämpningsmedel. Vat-

239

240

Bäckar och åar

tenlevande växter och djur är mycket känsliga för bekämpningsmedel. Allt liv på långa sträckor kan slås ut om bekämpningsmedel hamnar i vattnet. • Tippning av avfall som t.ex. röjningsavfall, sten, massor, överskottshalm och ensilagerester. Det kan hindra vattenflödet och sprida föroreningar till vattenmiljön. • Grävning och körning med maskiner i och invid vattendraget. Vattnet grumlas och sten- och grusbottnar kan slamma igen. • Borttagande av sten. Det förändrar vattnets flöde och strömning. Stenar är viktiga gömställen för smådjur och fisk. • Uppdämning eller anläggande av dammar så att hydrologin störs. I vissa fall kan uppdämning vara motiverat då stora näringsläckage ska stoppas, men tillstånd krävs från länsstyrelsen. • Stora uttag av vatten för bevattningsändamål under torra somrar. Risken finns att vattenflödet minskar till så låga nivåer att fisk och andra djur slås ut. Det krävs tillstånd för uttag av vatten för bevattningsändamål enligt vattenlagen. Kontakta länsstyrelsen. • Inplantering av främmande arter, som t.ex. signalkräfta. Det kan förändra balansen mellan olika naturligt förekommande arter och sjukdomar kan spridas.

Mer att läsa Naturvårdsverket. 1995. Biotopskydd. Allmänna råd 95:4. Nilsson, O. W. 1986. Liv i strömmande vatten. Natur och kultur, Stockholm. Svensson, R. & Glimskär, A. 1994. Småvatten och våtmarker i odlingslandskapet. Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet. Jordbruksverket, Jönköping.

Uppföljning Ett positivt resultat av åtgärderna kan avläsas genom: • Klarare vatten, vilket tyder på förbättrad vattenkvalitet och syrehalt. • Minskad igenväxning av vattenytan • Ökad beskuggning av vattenytan i lax- och öringförande vattendrag. • Väl synliga kulturspår i och kring vattendragen. • Ökad förekomst av indikatorarter.

Strömstaren sitter ofta på någon sten eller på iskanten vid ett rinnande vattendrag. Den indikerar bra vattenförhållanden, med god tillgång på bl.a. insektslarver och snäckor. Foto: Erling Schön/N:

Indikatorarter Strömstare och forsärla indikerar goda förhållanden i strömmande vatten. Förekomst av öring, harr, lax och elritsa indikerar god vattenkvalitet och goda bottenförhållanden. Den helt vattenlevande skinnbaggen flodbottenstinkfly, kryper på botten av vattendraget och indikerar god vattenkvalitet. Sötvattenmärlan är en annan bra indikatorart bland småkrypen som visar på god vattenkvalitet. Undervattensväxter som slingor, hornsärv och nate-arter indikerar god ljustillgång och att vattnet inte är grumligt.

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården Det finns en rad källor och material att arbeta med för den som vill veta mer om gårdens naturoch kulturvärden. I historiska källor får man veta mer om gårdens historia, hur markanvändningen varit organiserad, hur landskapet sett ut, vad som odlats och ibland också vilka växter och djur som iakttagits i omgivningarna. Det finns också inventeringar och sammanställningar, som tagits fram i sen tid och behandlar naturoch kulturvärden i odlingslandskapet. Vi kommer här att gå igenom vad olika källor och material innehåller, var de finns och hur man kan använda dem för att få veta mer om gården. Vi har också gjort sammanställningar utifrån några av dessa källor för fem gårdar på olika platser i Sverige. Gårdarna representerar olika landskapstyper. På så sätt kan du själv gå vidare med din egen gård och finna den speciella historia och de naturoch kulturvärden som finns just där.

Historiska kartor Underlagsmaterialet för historisk kunskap om en jordbruksfastighet, är främst det äldre kartmaterialet. I Lantmäteriverkets arkiv i Gävle finns ett omfattande kartmaterial från 1600-talet och framåt. På de kartorna hittar du gränserna mellan inägorna, åkermark och ängsmark, samt utmarkerna. Du kan följa omläggningar i markanvändningen och förändringar i bebyggelsen. Lantmäteriet inrättades 1628 och de första kartorna producerades på 1630talet. Dessa geometriska översiktskartor för gårdar och större områden bands in i geometriska jordeböcker. Framför allt karterade man skattehemman. Även godsen har karterats, men då på godsägarens eget initiativ. Det finns också småskaliga kartor över härader, län och

landskap. 1600-talskartorna beskriver framför allt inägomarkens olika markslag och hägnader. Bygränser ritades ut liksom by- eller gårdstomten. I och med storskiftesreformen 1749 upprättades nya kartor. Storskifteskartorna omfattar i första hand inägorna, eftersom skiftets syfte var att lägga samman varje gårds jordbruksmark i få, samlade delar. Storskifteskartorna täcker större delen av de trakter som var bebodda under 1700-talet. Oftast är husen skalenligt ritade. Kålgårdar, kalvhagar och hägnader är särskilt markerade. Textbeskrivningarna till kartorna har ofta uppgifter om namn på skiften, berg och andra naturföreteelser. I de fall utmarken är storskiftad kan du få uppgifter om torp, backstugor, hagar, intagor och kvarnar. Storskifteskartorna är detaljrika och väl överensstämmande med verkligheten. Därför är de väl lämpade för jämförelser med moderna kartor. Originalkartan förvaras på det regionala lantmäteriet, medan en renritad karta finns i Lantmäteriverkets arkiv. En tredje kopia av storskifteskartan kan finnas kvar på någon av gårdarna i den karterade byn. Enskifteskartorna från sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talen redovisar både inägor och utmarker. Enskiftesreformen var en utvidgning av syftet med storskiftet och rönte störst framgång i Skåne. Hälften av hemmanen i Malmöhus län enskiftades, medan till exempel Skaraborgs län endast uppvisar sexton procent enskiftade marker. Originalkartan finns på det regionala lantmäteriet och en renritad karta är arkiverad hos Lantmäteriverket. Laga skiftet, som beslutades 1827, är den mest genomgripande förändring av jordbruksmarken fram till modern tid. På lagaskifteskartorna är all bebyggelse inritad och alla markslag redovi-

241

242

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

sade, men hägnader saknas i regel. Alla nya samfälligheter för kvarnar, grusoch torvtäkt, samt båtplatser finns med. Lagaskifteskartorna finns som original på det regionala lantmäteriet. Laga-skifteskartornas original kan vara ganska slitna och svårtydda. Därför är den renritade kartan på Lantmäteriverket i Gävle kanske att föredra, trots att mycket intressant originalinformation kan ha gått förlorad vid renritningen. Om det finns historiska kartöverlägg i ditt län bygger dessa ofta på avritad och utvald information från den äldsta tillgängliga kartan över gården. En transparent kopia av överlägget, kopierad på den gamla ekonomiska kartan från omkring 1960-talet, kan ge en bra bild av förändringarna över tiden i markanvändningen.

Bildmaterial Flygfotografier kan avslöja äldre strukturer i markerna, såsom övergiven åkermark med t.ex. stensträngar, röjningrösen och odlingsparceller, som man annars kanske skulle ha missat. Fotografierna kan sedan jämföras med skifteskartor. Gamla fotografier kan ge inblick i hur och när markerna i trakten eller på gården sköttes, och om markerna brukades på något särskilt vis. Länsmuseerna och hembygdsföreningarna har ofta rika bildarkiv. Gårdens ägare kan själv ha gamla fotografier. Landskapsmålningar är en annan källa till hur det har sett ut i trakten.

Äldre skriftligt material De frågelistor om seder och bruk som finns på Nordiska Museet, kan ge upplysningar om hur man skötte sina marker, om redskap och brukningsmetoder.

Frågelistorna finns ibland i kopia på länsmuseerna. I landsarkiven finns byordningar. En del är nedskrivna så tidigt som på 1400-talet. Vanligast är att de är skrivna under 1740-talet och några årtionden framåt. Byordningarna tillkom på statligt initiativ, för att öka produktiviteten och reglera ägosplittringen. I byordningarna kan du läsa om byns organisation, när gärdesgårdar skulle var uppsatta, tidpunkt för sådd och skörd, hur kreaturen skulle skötas och ibland även sociala förmaningar. Hushållningssällskapen upprättade byordningar under 1800-talet, som de förvarar i sina regionala arkiv. Gamla brandförsäkringshandlingar, som finns i kommunernas arkiv, kan ge viss upplysning om byggnaderna på gården samt om byggnadsår. I ortnamnsböcker kan du hämta upplysningar om det äldsta skriftliga belägget för en by eller en gård. Ortnamnsböckerna ger också en förklaring till ortnamnets betydelse och ursprung. Sockenböcker för trakten kan ha blivit utgivna av hembygdsföreningarna. Äldre reseskildringar från platsen är ovärderliga historiska källor till landskapet och människornas leverne, liksom lokala dagböcker, brev och berättelser.

Sentida skriftligt material På senare tid har åtskilliga landsomfattande inventeringar och sammanställningar gjorts för olika ändamål. Ibland har syftet varit att få en uppfattning om vilken utbredning vissa naturoch kulturhistoriska företeelser har i landet. Inte sällan handlar det om att ta fram underlag för kommunal och regional planering eller för att skaffa underlag till reservatsbildningar och stödåtgärder.

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Under början av 1970-talet fick alla landets kommuner i uppdrag av Naturvårdsverket att upprätta kommunala naturvårdsprogram. Naturvårdsprogrammen innehåller beskrivningar över värdefulla naturområden, vanligtvis med avseende på botaniska, geologiska och zoologiska värden samt värden för landskapsbilden. Därefter har länsstyrelserna under en följd av år upprättat regionala naturvårdsprogram som bygger på de kommunala. Alla kommuner har upprättat program för kulturmiljövård under slutet av 1970-talet och 1980-talet. I dessa program ges en översikt över kommunernas förhistoriska och kulturhistoriska utveckling. Detta följs av ett urval av värdefulla kulturmiljöer i mindre avgränsade områden, som beskrivs med avseende på bebyggelse, kulturlandskap och fornlämningar. Under 1980-talet gjordes ängs- och hagmarksinventeringen, en inventering av ängs- och hagmarker i alla landets kommuner. Genom flygbildstolkning lokaliserades ängs- och hagmarker, som sedan inventerades i fält med avseende på naturtyp, vegetationstyp samt förekommande växtarter. Inventeringen har bl.a. utgjort underlag till fördelningen av statliga stödmedel för naturoch kulturmiljövård i odlingslandskapet, s.k. NOLA och LANDSKAPSVÅRD. På länsstyrelserna finns dokument över de enskilda gårdar där NOLA- eller LANDSKAPSVÅRDSAVTAL har träffats med staten.

Under början av 1990-talet tog länsstyrelserna fram bevarandeprogram för odlingslandskapet på uppdrag av Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet. I dessa program har de värdefullaste naturoch kulturmiljöerna i respektive län pekats ut. Programmen bygger på tidigare genomförda inventeringar och sammanställningar. Det finns lagstadgade s.k. riksintresseområden för olika skyddsvärden. De viktigaste i detta sammanhang är riksintressen för kulturmiljövård samt naturvård och friluftsliv. Länsstyrelserna har sammanställningar och beskrivningar över riksintressena i respektive län. Kommuner, länsstyrelser och länsmuseer har även utfört många specialinventeringar inom naturoch kulturmiljöområdet. Det kan t.ex. vara inventeringar av en viss biotop, en viss art eller byggnadsbeståndet inom ett visst område. Naturskyddsföreningar eller botaniska föreningar har i många län utfört heltäckande florainventeringar som är värdefulla källor till växternas utbredning. På länsstyrelserna och länsmuseerna finns fornlämningsregistret. Alla kända fornlämningar, såväl synliga som osynliga ovan jord är markerade med ett nummer på kartor. Lösfynd är markerade med ett x. Till varje fornlämning finns en beskrivning. Fornminnesregist-ret finns ofta även på det lokala kommunkontoret eller på biblioteket samt på Riksantikvarieämbetet.

243

244

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Fem gårdsmiljöer

Hallstaberg – ett mellansvenskt säteri Hallstaberg är en gård på slätten i Västmanland. 1544 var Hallstaberg en sätesgård och omkring år 1600 ett frälsesäteri på två mantal. Gården nämns i en skrift första gången 1361. Hallstaberg var då en by med namnet Hallsta, som bestod av tre gårdar. Små byar var typiska för den medeltida bebyggelsen i östra Mellansverige, men det finns fornlämningar på Hallstaberg som visar att platsen har varit bebodd redan i förhistorisk tid. Ortnamn som slutar på -sta är

Att läsa gårdsexemplen med tillhörande kartor För att lättare tyda kartinformationen, så finns det siffror på kartorna till varje gårdsexempel. Dessa siffror står för ett speciellt landskapselement eller en företeelse och förklaras kort i bildtexten. Siffrorna förekommer också i de flesta fall med fet stil i den löpande texten, där det finns mer att läsa om just denna företeelse.

också typiska för byar som etablerades under järnåldern. Ortnamnets förled Hall- betyder stenhäll.

Kartorna berättar Hallstabergs inägomark var delad i två gärden vid karteringen 1745–46 och brukades i tvåsäde. Ängsmarken låg närmast gården, med åkermark på de planare partierna runt om ängarna. I denna trakt var åkermarkerna stora i förhållande till ängsmarkerna, vilket tyder på spannmål som huvudnäring. Så var det också på Hallstaberg, där båda gär-

5 1

2 3 8 7

Storskifteskarta 1745–46 1. Gårds-/bytomt 2. Trädgård 1699 3. Trädgård, numera beteshage 4. Tegelbruket 5. Norra gärdet 6. Södra gärdet 7. Förhistoriska lämningar 8. Utmarken

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

5 4 3

1 2 7 8 6

siktskartan 1745–46 finns ytterligare en trädgård väster om mangårdsbyggnaden. I anslutning till den västra av trädgårdarna fanns två rudadammar. På gården fanns också ett tegelbruk i slutet av 1700talet. Leran togs i en täkt strax sydväst om trädgårdarna och en hålväg leder från lertäkten upp till platsen för tegeltillverkning i backen. Söder om gårdstomten gick en kyrkväg som var i bruk åtminstone från sent 1600-tal till en bit in på 1900-talet. Kyrkvägen är markerad på 1694 och 1745–46 års kartor.

Gård och trädgård Mangårdsbyggnaden på Hallstaberg byggdes 1933 och ligger på samma plats som det gamla säteriet enligt den äldsta kartan från 1699 (1). Det är också samma tomt, som en av gårdstomterna i den medeltida byn Hallsta. En av flygelbyggnaderna är sannolikt från 1700-talet. Ekonomisk karta 1990 Ladugården flyttades till 1. Gårds-/bytomt 2. Trädgård 1699 3. Trädgård, numera sin nuvarande plats på beteshage 4. Tegelbruket 5. Norra gärdet 6. Södra gärdet 1800-talet. Där ladugården 7. Förhistoriska lämningar 8. Utmarken låg på 1700-talet, på berghällarna i nordöst, finns dena har utnyttjats kontinuerligt sedan flera husgrunder, terrasser och stenåtminstone 1740-talet. I anslutning till strängar kvar från den tiden. gården låg några beteshagar och i väster Trädgården (2) på 1699 års karta kan hade brukaren på Hallstaberg sin fortfarande skönjas som en plan yta i utmark. beteshagen, eftersom den betas väl idag, På den geometriska kartan från 1699 och ännu på ekonomiska kartan 1961 är finns en trädgård markerad och på över- denna äldsta trädgård markerad. I

245

246

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Källor Björksta akt 3 1694, akt 19 1699, akt 34 1745–46, akt 37 1747 (småskalig översiktskarta). Lantmäteriets arkiv. Ekonomiska kartan över Björksta: 1907, 1961, 1990. Lantmäteriets arkiv. Fornminnesregistret, Länsstyrelsen, Västmanland. Husförhörslängder för Björksta 1687–1819. Mikrofilm. Västerås Stadsbibliotek. Landskapshandlingar, Västmanland, 1540–1640. Mikrofilm. Västerås Stadsbibliotek. Ortnamnsarkivet, Uppsala: Data om Hallsta. Älvsborgs Lösen 1571 och 1616. Mikrofilm. Västerås Stadsbibliotek. Almqvist, J.E. 1960. Herrgårdarna i Sverige under reformationstiden (1523–1611). Stockholm. Grau, O. 1754 (1904 års upplaga). Beskrifning Öfwer Wästmanland. Västerås. Kulturhistorisk byggnadsinventering i Björksta-Kungsåra. 1988. Västmanlands läns museum. Ståhl, H. 1985. Ortnamn i Västmanland. Kristianstad. Svenskt Diplomatarium 1361 och 1401. Västmanlands fornminnesförening. 1884. Skattelängd för östra Västmanland av år 1371. Årsskrift.

beskrivningen till 1745–46 års karta berättas att den ena trädgården hade plommon- och körsbärsträd. I den på 1700-talet nytillkomna trädgården var unga fruktbärande träd planterade och en kryddträdgård anlagd. De två rektangulära fiskdammarna i anslutning till trädgården finns kvar idag. I dammarna odlades ruda, något som var populärt på 1700-talets gods och prästgårdar.

Spåren i landskapet Av de tre medeltida gårdarna, som fanns i byn Hallsta, finns idag bara några få spår. Mellan den nuvarande huvudbyggnaden och ladugården finns uthusgrunder som troligen är rester av de medeltida gårdarna. Enligt de äldre kartorna har nuvarande gårdsläge varit bebyggt åtminstone sedan 1694. Troligen överlagrar den nuvarande bebyggelse nästan totalt spåren av den medeltida byn. Strax söder och sydväst om gårdstomten finns idag en beteshage som troligen delvis har varit hagmark sedan 1600-talet (3). Där fanns även en av trädgårdarna. Strax sydväst om trädgården är ett sankt område där man hade lertäkt. Detta område översvämmas fortfarande på våren och är lekplats för grodor och födosöksplats för vadarfåglar som enkelbeckasin och skogssnäppa. Från lertäkten leder en fossil hålväg uppåt moränbacken i väster där en husgrund och tegelbitar visar platsen för tegeltillverkning. Tegelbruket i Hallstaberg var i bruk 1750–1808 (4). Det var vanligt att säterier hade tegeltillverkning på gården någon period mellan 1600och 1800-talen. På en berghäll i väster finns några älvkvarnar, som höggs in i hällen under bronsåldern. De två inägogärdena är idag inhägnade hagmarker (5). Av den tidigare tegin-

delningen finns idag endast ett dike som på 1740-talet ramade in åkern, samt några åkerholmar med fornlämningar och några enstaka röjningsrösen. Nästan alla odlingsrösen, som ritades in på 1740-talskartan, är nu bortforslade. Det södra gärdet brukas idag som hagmark och vall (6). De äldre spår som finns kvar är framför allt från brons- och järnålder. Det är skärvstenshögar, två grupper av älvkvarnar och ett gravfält med tio gravar (7). På en av åkerholmarna kan man se en rest av den kyrkväg som är markerad på äldsta kartan från 1699. Förutom den lilla vägresten på åkerholmen, är kyrkvägen numera helt bortodlad. I det medeltida diplomet från 1361 nämns en väderkvarn, men av den finns inga spår idag. Då fanns det även en vattenkvarn i ån, men också den är borta.

Den tidigare utmarken Marken söder om dagens ladugård är mager och flack (8). Enligt kartan år 1699 var den utmarksbete och på 1740talet var hälften inhägnad som kalvhage. Nu är marken betesmark och man kan se flera förhistoriska och historiska lämningar. Det är skärvstenshögar från bronsålder, husgrunder troligtvis från 17–1800-tal, stensträngar och formerna efter tre åkertegar, som också syns på kartan från 1745–46. Åkertegarna kan ha varit i bruk åtminstone sedan medeltid. I kalvhagen, där det betas, ökar numera flera hagmarksväxter, som låsbräken, blåsuga och nagelört. I väster låg utmarker, som gav magrare bete för kreaturen och smått timmer av gran och tall (1745–46 års karta). Där finns idag inga spår av den fägata som måste ha funnits för att leda ut djuren i skogen. Numera växer det skog på marken.

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Mårtagården – en kaptensgård på västkusten Mårtagården i Halland, är en typisk gård på västkusten. En ensamgård med boskapsskötsel som huvudsaklig försörjning. Mårtagården ägs idag av en stiftelse som visar gården som den var under sin storhetstid, som kaptensgård på 1700-talet. Markerna brukas nu av en arrendator. Så var det på Mårtagården också på 1700- och 1800-talen. Eftersom inkomsterna från jordbruket var magra på 1700-talet, blev flera av bönderna skeppare. Efter en lyckad handelsseglats till Medelhavet på 1770talet, kunde Mårtagårdens ägare bygga om med nytt manhus och ladugård. Mårtagården är en av många gårdar, som byggdes om till små herrgårdar, även om de inte hade mer marker än de vanliga bondgårdarna i bygden. Med utgångspunkt från sockenkartan från 1770, den äldsta kartan som finns för Mårtagården, kan man se att Mårtagården var ensamgård och brukade ett inägogärde gemensamt med fyra andra gårdar, som alla låg utspridda i inägomarkens periferi. Invid Mårta-gården fanns två kålgårdar och en liten kalvhage. Åkermarken var belägen på de högre partierna. Åkerstyckena var centralt placerade mellan de utspridda gårdarna. Åkermarken brukades i ensäde, så att all åker såddes varje år. Dessutom fanns två särhägnade åkrar, intagor, i inägomarkens västra del. Den södra delen av inägorna brukades framför allt som ängsmark. Utmarken var belägen väster om inägorna i ett bergigt område.

247

6 8 4

Sockenkarta 1770–76, historiskt kartöverlägg 1. Gårdstomt 2. Inägor 3, 7. Ängsmark 4. Fägatan 5. Kvarnlyckan 6. Översilningsäng 8. Väderkvarnsplats

6 8 1

4 3 2

Laga Skifteskarta 1860–64, historiskt kartöverlägg 1. Gårdstomt 2. Inägor 3, 7. Ängsmark 4. Fägatan 5. Kvarnlyckan 6. Översilningsäng

248

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Gård och trädgård Mårtagården var en kringbyggd gård (1), men saknar idag den norra längan. Manhuset uppfördes 1780. Det är en framkammarstuga, byggd av timmer med locklistpanel. På 1800-talet var huset rödmålat, men är nu målat med vit oljefärg. Gårdsplanen, som ursprungligen var stenlagd, är idag överväxt med gräs. Söder om Mårtagården finns en trädgård med fruktträd och blomsterra-

batter med vildtulpan. Trädgården är inhägnad av stengärdesgård, men finns inte markerad som trädgård på någon av skifteskartorna. I landsbeskrivningen från 1729, nämns ingen trägård, men en kålgård som är omgärdad av stengärdesgård. Denna kan alltså vara identisk med trädgården. Längs uppfartsvägen till gården växer 90-åriga popplar som beskars kraftigt 1995.

6 4

3 2

Ekonomisk karta 1990-tal 1. Gårdstomt 2. Inägor 3. Ängsmark 4. Fägatan 5. Kvarnlyckan 6. Översilningsäng 7. Ängsmark 8. Väderkvarnsplats

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Marken i söder På 1700-talet var området söder om Mårtagården framför allt ängsmark med inslag av åker (2). Vid tiden för laga skifte, 1860, hade nästan hela detta markområde plöjts till åker och området brukades som åker under 1900-talet. I sydväst finns det kvar en inhägnad äng och två beteshagar. Sydost om Mårtagården finns en torrängsbacke som varit ängsmark sedan den första karteringen 1770. Denna äng har idag en, för trakten, ovanligt rik flora med arter som vårvicker, backnejlika, backglim och rockentrav (3). I ängens östra del har ängsfloran gått förlorad för en tomtmark som togs i anspråk 1960. Några gamla hägnader finns kvar i den södra delen av Mårtagården, till exempel stenmuren som avgränsade inägorna mot utmarken i väster. Mitt i denna mur leder en fägata från Mårtagården ut i betesmarken (4). Fägatan finns delvis markerad på den äldsta kartan. På lagaskifteskartan leder den då något utbyggda fägatan till en inhägnad beteshage i den tidigare utmarken. Hela utmarken inhägnades vid 1800-talets mitt till flera särhägnade beteshagar, antagligen för att nyttja betet bättre. Fler stenmurar finns idag i området. De byggdes troligen efter laga skiftet, eftersom de inte syns på någon av skifteskartorna. Utmarken är idag skogsmark. Strax sydost om Mårtagården, på en liten höjd, finns ett skifte som benämns Kvarnlyckan (5) på laga skifteskartan från 1860. Där fanns troligen två väderkvarnar. Idag finns inga tydliga spår av kvarnarna, men grunderna kan finnas under de uppslängda röjningstenarna på åkerholmen. Längs fastighetsgränsen i sydost fanns tre hus markerade på 1770talskartan. 1860-talskartan visar bara ett hus på samma plats och två nytillkomna

249

hus. Norr om dessa hus låg, längs gränsen mot utmarken, ytterligare två gårdar som ingått i hägnadslaget. Den norra av dessa gårdar fanns kvar till 1960-talet, medan den södra flyttades i samband med det laga skiftet. Längst i väster på inägomarken finns idag ett stycke mark som har blivit översilningsäng (6), där man har noterat karaktärsarter som darrgräs och kärrsälting.

Marken i norr och nordost Hela det norra området var ängsmark på 1700-talet, men odlades upp under 1800-talet (7). En större åkerholme finns kvar, som en rest av den tidigare markanvändningen. Den kan ha bevarat en del av ängsmarksfloran. På 1700talet gick det en väg tvärs över marken i nordväst–sydöstlig riktning. Vägen togs ur bruk redan före laga skiftet och idag syns den inte, men skiftesgränserna har samma sträckning. Den stenmur som begränsar dagens jordbruksmark mot norr, löper troligen längs den gamla byoch ingägomarksgränsen. En stor del av marken i nordost var åker på 1700-talet. Efter laga skiftet 1860 användes bara ett mindre markområde, längs den dåvarande vägen som ängsmark. Då låg där också en väderkvarn (8), som man nu inte kan se några lämningar av eftersom området är bebyggt med småhus.

Källor Sockenkarta 1770-76. Lantmäteriet, Halmstad. Laga skifteskarta 1860–64, akt M46–1:8. Lantmäteriet, Halmstad. Bygd att bevara. 1987. Program för kulturminnesvård. Kungsbacka kommun. Sahlgren, J. 1950. Ortnamnen i Halland. Lund. Bengtsson, S. 1984. Hallands landsbeskrivning 1729. Halmstad.

250

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Åbyn – en älvdalsby Åbyn är en representant för mellersta Norrlands stora älvdalsbyar. Trakten blev bebyggd på 1500-talet och från 1600-talet finns uppgifter om tio bönder i denna by. En geometrisk avmätning gjordes för byn 1772 och storskifte genomfördes 1822. Det som sedermera blev de tre bydelarna Norra Åbyn, Nedre Åbyn och Södra Åbyn hade 48 brukare efter laga skiftet 1869. Gårdsbebyggelsen låg i typisk lidläge, på gränsen mellan de obrukbara bergssluttningarna och sedimentjordarna längs med sjön. Åbyns inägomark låg i ett gemensamt gärde, med en ängslada

1 2

till varje ängslycka. Åkrarna låg utspridda som fyrkantiga tegar i ängsmarken. Troligen avgränsades inägogärdet av diken men vi saknar skriftliga eller bevarade belägg för detta. Utmarkerna låg i skogen mot öster dit en fägata ledde ut djuren på bete. Markerna närmast stränderna nyttjades till slåtter. Till Åbyn hörde en burkvarn och sju skvaltkvarnar och man odlade och beredde både lin och hampa i byn.

Gårdarna På den del av Norra Åbyn som kartutsnittet visar, syns de två gårdar som fanns här vid den geometriska avmät-

2 3

Geometrisk avmätning 1772, historiskt kartöverlägg 1. Bytomt 2. Åkergärdet 3. Äng som idag är betesmark

Laga skifteskarta 1869, historiskt kartöverlägg 1. Bytomt 2. Åkergärdet

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

3 1 2

Ekonomisk karta 1958 1. Bytomt 2. Åkergärdet 3. Äng som idag är betesmark 4. Rundlogen 5. Hamptjärn

251

252

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

ningen 1772 (1). Vid storskiftet 1822 har de två gårdarna fortfarande samma läge, men 1872 då laga skifte förrättades blev bara den södra av gårdarna kvar på ursprungsplatsen. Den norra gården flyttas österut, mot utmarken, där också den andra gården är belägen idag.

Åkergärdet

Källor Geometrisk avmätning 1772. Lantmäteriet, Umeå. Storskifteskarta 1822. Lantmäteriet, Umeå. Laga skifteskarta 1869. Lantmäteriet, Umeå. Historiska kartöverlägg till ovanstående tre kartor. Arbetsmaterial. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Umeå. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Ängsoch hagmarksinventering. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Kulturmiljövårdsprogram. (Opubl.) Länsstyrelsen i Västerbottens län. 1996. Odlingslandskapets naturoch kulturvärden. Åbyn.

På 1700-talskartan ligger de blockformiga åkerstyckena i ett ängs- och åkergärde (2), som är gemensamt för de två gårdarna. Åkern brukades i ensäde, vilket var vanligast i trakten, även om tvåsäde förekom i Burträskområdet. Förmodligen var inägomarken inhägnad med diken. I öster gränsar åkergärdet mot utmarken och en fägata ledde ut djuren på skogen. Ganska nära bebyggelsen, vid fägatans början, låg sommarladugårdarna. Fägatan är synlig på 1772 års karta. Vid tiden för storskiftet 1822, hade åkerformerna ändrats något, men arealen är i stort sett densamma. I slutet av 1800-talet, då de två gårdarna har flyttats mot skogsbrynet i öster, har nästan hela det gamla inägogärdet odlats upp, liksom stora delar av slåttermarkerna längs med stranden. Idag finns bara några få av de gamla ängsladorna kvar som spår av ängsskötseln. Det finns fortfarande kvar en värdefull betesmark (3), tidigare ängsmark, kring den norra av gårdarna. Denna mark har lång hävdkontinuitet och har aldrig varit upplöjd. Vegetationen är till största delen en tuvtåteläng med stort inslag av stagg. Ovanliga arter i betesmarken är blekstarr, tätört, grönkulla och låsbräken. I hagen finns en rundloge kvar från 1800-talets första hälft (4). Den smala remsa av slåtteräng, som finns längs med sjöstranden, slås inte längre. Längs de få kvarvarande åkerdikena och vägrenarna, finns rester av

ängsflora som kan gynnas genom slåtter. Någon gång mellan karteringarna 1772 och 1822 anlades den nuvarande vägen, som går parallellt med sjön och strax väster om gårdarna. På senare tid har den rätats något och en flera hundra meter lång björkallé planterades på 1950-talet. Av Åbyns burkvarn, med tjugofem delägare, och de sju skvaltkvarnarna, finns bara ortnamnen kvar. Kvarnbäcken återfinns i Södra Åbyn och rinner fram till Kvarnbacken. Av hägnaden kring inägogärdet finns inga rester. Den långgärdesgård som avgränsade slåttermarken längs sjöstranden är också helt bortodlad idag. De diken som skiljde åkertegarna åt gjordes i de flesta fall om till täckdiken i slutet av 1800-talet. I Åbyn odlades lin och hampa vilket namnen Övre och Nedre Hamptjärn minner om och vi vet att sjöarna användes som linsänke (5).

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Bjälebo – en by i skogsbygd Bjälebo i Kalmar län, är en typisk by i södra Sveriges skogsbygd, där småbyar som Bjälebo var vanliga. I skogsbygden dominerade boskapsskötsel och ängen upptog betydligt större areal än åkern. De många intagorna i utmarken, liksom en notering av lantmätaren om brist på virke vid storskiftesförrättningen 1778, tyder på att det var mycket viktigt med svedjning i skogen. Skogsbristen är en anledning till att gärdesgårdarna vanligen är byggda av sten. Trots att man genomförde laga skifte, märks inte detta särskilt påtagligt i landskapet, då bebyggelsen även efter skiftet är samlad i byar. Bjälebo har enligt skriftliga uppgifter funnits sedan 1500-talet, vilket även

efterleden -bo i namnet styrker. Redan då var Bjälebo en by som bestod av två hemman, ett sämjehemman och ett som låg under säteriet Bråhult. Vid karteringen 1654 framgår att många gårdar i Bråbygden hade samfällt utmarksbete. Först vid 1700-talets slut var Bjälebo helt självständigt och bestod då av två kronoskattehemman. Bybebyggelsen låg i västra delen av inägogärdet, i två grupper om åtta bostadshus och elva ekonomibyggnader. Åborna var nitton till antalet och bodde alltså minst två i varje hus, vilket visar att varje bonde hade en liten enhet. De flesta hägnader i Bjälebo var av trä, trots lantmätarens uppgift om virkesbrist i bygden på 1700-talet, men Bjälebo hade ovanligt stora utmarker. Därtill fanns två soldattorp i Bjälebo och till byn hörde sju skvaltkvarnar och två sågkvarnar.

7 8 2 1

4 10 5

3 9

Ekonomisk karta 1982 med storskifteskarta från 1778 som historiskt överlägg 1. Bytomt 2. Storgärdet 3. Lyckor 4, 5. Ängslada 6. Fägatan 7. Skvaltkvarnar 8. Betesmark 9. Utmarken 10. Sågkvarnen

253

254

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Gård Den nuvarande gården Bjälebo ligger på en gårdstomt (1) till ett av de ursprungliga hemmanen. De två tidigare gårdstomterna är ännu lätt urskiljbara i landskapet.

Inägomarken Källor Geometrisk avmätning 1654. Lantmäteriet, Kalmar. Storskifteskarta över inägor 1778. Lantmäteriet, Kalmar. Storskifteskarta över skog 1778–79. Lantmäteriet, Kalmar. Historiskt kartöverlägg till Storskifteskartorna 1778. Fornminnesregistret. Länsstyrelsen i Kalmar län. Riksantikvarieämbetet.1994. Fältbesiktning av agrara miljöer. GAD. Almqvist, J.A. 1976. Frälsegodsen i Sverige under stormaktstiden IV:3. Stockholm. Aronsson, M. 1979. Slåtter- och betesmarker i det äldre odlingslandskapet. Bygd och natur. Årsbok. Carlsson, C.A. 1900. Anteckningar om Kristdala socken. Craelius, M.G. 1774. Försök till ett landskaps beskrivning. Kalmar. Pamp, B. 1988. Ortnamnen i Sverige. Lund. Strid, J.P. 1993. Kulturlandskapets språkliga dimension. Uppsala.

Bjälebo hade ett särhägnat inägogärde som låg direkt öster om bebyggelsen (2). Troligen sådde man hela åkerarealen varje år. Både ensäde och tresäde förekom i trakten, men enligt uppgifter från 1774 var tresäde vanligast. Bjälebo hade dock endast ett inägogärde och för trakten mycket stora betesmarker, varför god tillgång på den nödvändiga gödseln kanske gjorde att man inte införde tresäde. Under 1700-talet särhägnades ett antal åker- och ängslyckor i utmarken närmast gårdarna (3). Bara två ängslador finns ännu kvar trots att det byggdes en lada till varje ängslycka (4, 5). Ängsmarkerna var inhägnade med trägärdesgårdar. Idag är trägärdesgårdarna restaurerade. Det fanns endast ett fåtal korta stenmurar i Bjälebo, trots att det är gott om odlingsrösen i markerna. De många intagorna i utmarken gjorde att fägatan blev hela 500 meter lång, kantad av trägärdesgård (6). Fägatan utgör idag stora vägen förbi Bjälebo och har delvis fortfarande hägnader av trä. Vid inägogränsen i norr finns ännu spår i ån efter de sju skvaltkvarnarna (7). I det gamla inägogärdet, på tidigare ängs- och åkermark, finns idag flera områden med värdefulla betesmarker som även innehåller många hamlade askar (8). Betesmarksfloran består av stagg, solvända, kattfot, jungrulin, knägräs med flera. Ett mindre område som betas idag är beläget på tidigare ängsmark och floran skulle gynnas av slåtter. Arter som förekommer är liten blåklocka, vårbrodd, darrgräs och knägräs.

Utmarken Översiktskartan från 1654 visar att flera gårdar hade gemensam betesmark. Då fanns ännu inga intagor i utmarken, dessa tillkom först under 1700-talet. Ofta var det fråga om svedjning av skogen för att få tillgång till nya ängs- och åkerlyckor. Den gamla utmarken (9) används ännu idag som skogsbete och består av gles, luckig tallskog med inslag av gran, asp, björk och ek. Örter som förekommer är liten blåklocka, daggkåpa, gökärt, gullviva, bockrot, blåsuga och skogsklöver. Vid gränsen mellan inägor och utmark i öster, där fägatan slutade invid bäcken, låg sågkvarnen på 1800-talet. På samma plats där den ännu idag står kvar intakt (10). Lantmätaren, som på 1700-talet påtalade bristen på virke, nämner inget om de spår vi idag kan se av kolmilor och tjärtillverkning. Verksamheter som även de slukade trä. En annan aktivitet som har lämnat spår är järnframställning. Slaggvarparna i området är lämningar efter smidesjärnsproduktion från järnålder eller medeltid.

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Övre Ögården – en medeltida ödegård Övre Ögården är typisk för västra Värmlands skogsbygd. Gården var sedan tidig medeltid en ensamgård och först i senmedeltid övergavs den. Ödeläggelse av gårdar i västra Värmland skedde oftast i senmedeltid och är en ovanligt sen företeelse, jämfört med övriga Sverige, där 1300-talet var ödeläggelsetid. Övre Ögården ligger i en osammanhängande odlingsbygd som är karakteristisk för västra Värmland. Traktens utspridda ensamgårdar är ofta av medeltida ursprung. Denna spridning av gårdarna har en naturoch brukningsanpassad lokalisering, och är inte en följd av det laga skiftet, som var vanligt i resten av landet. Jordbruksmarkerna längs älvarna i Värmland var organiserade så att åkrarna och bebyggelsen låg på de högre partierna mot uppströmsdelen av älvsträndernas näs. De låglänta och ofta översvämmade nedströmsslänterna utnyttjades som slåttermark. På de omgivande moränmarkerna fanns skogsbetena. Slåtterängar fanns även i utmarken. Ögården (1) var en av tre ödegårdar, som är markerade på den geometriska kartan från 1642. Två av ödegårdarna brukades under Dusserud (2) på 1600talet, Ögården och nuvarande Kärret. Ingen av ödegårdarna är vid denna tid bebyggda, men på platsen för Ödegården finns på kartan det gamla gårdsnamnet Torsseröd angivet. Ödegården bör alltså ha övergivits ganska kort före kartans tillkomst. Endast Dusserud är bebyggt vid denna tid och Dusserud brukar de två ödegårdarnas inägogärden. Markerna består främst av äng med mycket träd enligt kartan från 1642. På

Geometrisk avmätning 1642 1. Gårdstomt Ögården 2. Gårdstomt Dusserud 3. Fägator

3 2 3

Storskifteskarta 1774. 3. Fägator

255

256

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

Dusseruds gärde fanns dessutom ett antal mindre åkrar. Gärdena var enligt kartan inhägnade med trägärdesgårdar. Skogsområdet mellan gärdena nyttjades som betesmark. Storskiftet, 1774, blev ovanligt väl genomfört i denna trakt så att ägorna här faktiskt blev samlade till en plats för varje gård. Namnet Torsseröd har försvunnit från kartan. Ögården är fortfarande en ödegård. På storskifteskartan syns att Dusseruds inägogärde har lagts samman med ögårdens inägor till ett gemensamt gärde. En kraftig uppodling av ängsmarken har skett och betesmaken mellan gårdarna har inhägnats.

1 3 2

Häradskarta 1883–95 1. Gårdstomt 2. Åkergärdet 3. Fägator 4. Skvaltkvarn

3 4

Brukarförhållandena med den andra gården Kärret och Dusserud verkar vara oförändrade på storskifteskartan. Under 1800-talet har ett flertal hemmansklyvningar skett och de medeltida ödegårdarna har åter bebyggts. På häradskartan från 1883 kan du se att Kärret har blivit en egen gårdsenhet och ögården är sedan 1819 bebyggd med två gårdar. Inägomarkens areal har minskat något sedan storskiftet och består på 1800-talets slut endast av åkermark. Mellan Ögården och Dusserud finns fortfarande betesmark av hagmarkskaraktär, men mycket av den tidigare mer öppna utmarken har blivit skogbeväxt.

Natur- och kulturhistoriska dokument för gården

257

Ekonomisk karta 1964 1. Gårdstomt 2. Åkergärdet 3. Fägator

Gård och trädgård Ögården återuppstod som gård och självständig brukningsenhet 1819 och bebyggdes med två gårdar. På den ekonomiska kartan från 1964 anges Ögården med i stort sett samma areal åker som vid 1800-talets slut, med relativt öppna hagmarker runt omkring. Mangårdsbyggnaden förklarades som byggnadsminne på 1960-talet, men har inte varit bebodd på 40 år. Markerna brukas idag av en arrendator på musealt vis med hästdragen plog. Invid gården finns en fruktträdgård som dock inte är belagd på någon av de äldre kartorna. Kring gårdstunet har trägärdesgården återuppförts. I skogen strax norr om Ögården är namnet Tjärugnsåsen utsatt på ekono-

miska kartan. Det tyder på tjärtillverkning, troligen någon gång på 1800-talet. Söder om Dusserud, vid Dammtjärnens utlopp finns en samfällighet som indikerar platsen för en skvaltkvarn. Läget syns även på häradskartan i form av en mindre avsnörpt damm (4). Vägarna i området, som finns utmärkta först på häradskartan, har samma sträckning på 1960-talskartan. En jämförelse mellan de båda kartorna visar på mycket lika förhållanden, bortsett från att skogen dominerar den mark som inte längre är åker på 1960-talskartan. Gränserna som tidigare markerades med trägärdesgårdar är idag oinhägnade. Det är bara åkern närmast gården som har inhägnats med en ny trägärdesgård.

Källor Geometrisk avmätning 1642. Lantmäteriet, Kalmar. Storskifteskarta 1774. Lantmäteriet, Kalmar. Häradskarta 1883–1895. Lantmäteriet, Kalmar. Ekonomisk karta 1964. Lantmäteriet, Kalmar.

258

Mer att läsa

Mer att läsa – allmän del I följande litteratur går det att läsa mer om olika markslag, biotoper och kulturspår som behandlas i skötselhandboken. Referenserna utgör ett urval av litteratur inom ämnesområdena. Fler referenser går att finna på Jordbruksverkets hemsida på Internet: http://www.sjv.se/biologiskmangfald/litteratur

Allmänt om odlingslandskapets naturoch kulturvärden Ahlén, I. & Tjernberg, M. (red.). 1996. Rödlistade ryggradsdjur i Sverige – Artfakta. Andersson, S. (red.). 1988. Fåglar i jordbrukslandskapet. Om det äldre och det moderna jordbrukets inverkan på fågellivet. Sveriges Ornitologiska Förening, Stockholm. Andersson, L. & Appelqvist, T. 1990. Istidens växtätare utformade de nemorala och boreonemorala ekosystemen. En hypotes med konsekvenser för naturvården. Sv. Bot. Tidskr. 84:355–368. Andersson, K. 1995. Grusgropar som livsmiljöer. Sv. Bot. Tidskr. 89: 229–225. ArtDatabanken. 1995. Rödlistade växter i Sverige 1995. SLU, Uppsala. Bernes, C. (red.). 1994. Biologisk mångfald i Sverige. En landstudie. Monitor 14. Naturvårdsverket. Bergvall, M. 1914. Svenska geografiska bilder för skola och hem. Album och serie med 850 utvalda samlingsfotografier av naturbeskaffenheten, näringslivet och folklivet i landets olika delar. Svenska Turistför., Stockholm. Blomkvist, N. 1993. Läsa landskap. En fälthandbok om svenska kulturmiljöer. Utbildningsradion, Stockholm. Borgegård, S-O. 1994. Rekonstruktion av odlingslandskap med hjälp av historiska källor – exemplet Biskops-Arnö, Uppland. Sv. Bot. Tidskr. 88: 341–352. Borgegård, S-O. 1994. Förändring och konstans i odlingslandskapet – exemplet Krusenberg, Uppland. Sv. Bot. Tidskr. 88:109–125. Brusewitz, G. 1987. Resa i tid och rum. Wahlström & Widstrand, Stockholm. Brusewitz, G. & Emmelin, L. 1985. Det föränderliga landskapet. Stockholm. Burehag, R. & Hjernquist, B. 1996. Vad säger lagen? Jordbruksverket, Jönköping. Burman-Burehag, R. (red). 1995. Biotopskydd. Naturvårdsverket. Allmänna råd 95:4. Campbell, Å. 1935. Emellan skogen och plogen. Sv. Kulturbilder. Band 4.

Edman, S. & Hagman, T. 1988. Bondens landskap. Svenska Naturskyddsföreningens årsbok. Edman, S. & Axelsson, T. 1996. Erik och Sigvard – men sen då? Folk och fä på tröskeln till 2000-talet. Gullers, Örebro. Ehnström, B., Gärdenfors, U. & Lindelöw, Å. 1993. Rödlistade evertebrater i Sverige. Databanken för hotade arter. Sv. lantbruksuniv., Uppsala. Ek, T., Wadstein, M. & Johannesson, J. 1995. Varifrån kommer lavar knutna till gamla ekar? Sv. Bot. Tidskr. 89: 335–343. Ekeland, K. & Svensson, R. (red). 1996. Äldre tiders odling – trädgårdsväxter, gamla grödor och ogräs. Nordiska förbundet för kulturlandskap, Hudiksvall. Ekstam, U. & Forshed, N. 1996. Äldre fodermarker. Naturvårdsverket förlag, Stockholm. Emanuelsson, U. & Johansson, C.E. 1989. Biotoper i det nordiska kulturlandskapet. Naturvårdsverket. Rapport 3556. Emanuelsson, U. & Guinehard, C-G. 1996. Odlingslandskapet och den kommunala planeringen. Boverket. Erixon, S. 1956. Lantbruket under historisk tid: Erixon, S. (red.). Lantbruk och bebyggelse. Nordisk kultur 13. Serie: Teknisk kultur II. Stockholm. Erixon, S. 1960. Svenska byar utan systematisk reglering. En jämförande historisk undersökning utarbetad med stöd av Nordiska museet och Samfundet för svensk folklivsforskning. Stockholm. Fogelfors, H. 1979. Floraförändringar i odlingslandskapet. Sv. lantbruksuniv., Inst. för ekologi och miljövård. Rapport 5:79. Fogelfors, H. 1982. Det marginella odlingslandskapets öppethållande. Del 2. Resultat och utvärdering av långvariga försök med olika skötselmetoder. Sv. lantbruksuniv., Uppsala. Fogelfors, H. 1997. Naturbetesmarker av ek- och björkhagstyp - vegetationsförändringar vid skiftande betesintensitet och upphörd beteshävd. (2:a rev. uppl.). Sv. Lantbruksuniv., Inst. för ekologi och miljövård. Rapport 17. Fries, C. 1963 (och senare upplagor). Den svenska södern. Wahlström & Widstrand, Stockholm. Fries, C. 1964 (och senare upplagor). De stora öarna i Östersjön. Wahlström & Widstrand, Stockholm. Fries, C. 1965 (och senare upplagor). Gammalsverige. Wahlström & Widstrand, Stockholm. Fries, C. 1966 (och senare upplagor). Mot väster- och österhav. Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Mer att läsa

259

Fries, C. 1967 (och senare upplagor). Skogsland och fjäll. Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Kellgren, A.G. 1912. Beteskultur å naturliga och konstgjorda ängar. Kort framställning af en viktig jordbruksfråga för dagen. Helsingborg.

Glimskär, A. & Svensson, R. 1990. Vegetationens förändring vid gödsling och ändrad hävd. Trettiofemåriga skötselförsök i naturbetesmark. Sv. Lantbruksuniv., Inst. för ekologi och miljövård. Rapport 38.

Kumm, K.-I. 1996. Mera betesdjur för landskapsvård. Naturvårdsverket. Rapport 4591.

Gunnarsson, A. 1990. Det trädgårdslika landskapet. Om äldre fruktodlingsformer. Kulturmiljövård 1990: 5–6.

Lagerlöf, J. 1985. Fauna och faunavård i jordbrukslandskapet. Fauna och Flora 80:149–158. Landell, N-E. 1990. Markernas visdom. Rabén & Sjögren, Stockholm.

Gustavsson, R. & Ingelög, T. 1994. Det nya landskapet. Kunskap och idéer om naturvård, skogsodling och plantering i kulturbygd. Skogsstyrelsen, Jönköping. Haggar, R.J. & Peel, S. 1994. Grassland Management and Nature Conservation. British Grassland Society Occasional Symposium no 28. BGS, University of Leeds. Hannerberg, D. 1971. Svenskt agrarsamhälle under 1200 år: gård och åker, skörd och boskap. Stockholm. Hansson, M. 1991. Skötsel av naturliga fodermarker: Resultat av femtonåriga fältexperiment i Syd- och Mellansverige. Sv. Lantbruksuniv., Inst. för ekologi och miljövård. Rapport 45. Hedin, P. 1997. Ett historiskt landskap. Strövtåg under fyra årstider. ICA bokförlag. Hultengren, S. 1995. Något om lavfloran på en västsvensk ek. Sv. Bot. Tidskr. 89: 165–170. Höök-Patriksson, K. & Pehrson, I. 1997. Att göra en skötselplan för gårdens naturoch kulturvärden. Mall för arbetsgång. Jordbruksverket, Jönköping. Ingelög, T. m.fl. (red.). 1992. Floravård i jordbrukslandskapet. Skyddsvärda växter. Databanken för hotade arter. Sv. Lantbruksuniv., Uppsala.

Larsson, B.M.P. 1982. Den naturliga gräsmarken – en försvinnande naturtyp? Skaraborgsnatur. Skaraborgs Naturskyddsförening. Larsson, K-H. 1986. Äng & hage – nu måste liens och mulens landskap räddas. Sveriges Natur 1986:3. Lind, H. 1994. Fjärilar – viktiga för pollination över stora avstånd. Sv. Bot. Tidskr. 88: 185–187. Millberg, P. 1994. Fröbanken i sydsvenska gräsmarker. Sv. Bot. Tidskr. 88: 249–258. Millberg, P. 1994. Vad händer med strandängsvegetationen vid en naturvårdsfräsning? Sv. Bot. Tidskr. 88: 153–157. Naturvårdsverket. 1990. Hotade arter. Långsiktigt handlingsprogram. Naturvårdsverkets målsättning och riktlinjer för arbetet med hotade växter och djurarter. Naturvårdsverket. 1993. Biologisk mångfald. Miljön i Sverige – tillstånd och trender (MIST). Rapport 4138. Nilsson, S.G. m.fl. 1994. Trädbundna lavar och skalbaggar i ålderdomliga kulturlandskap. Sv. Bot. Tidskr. 88:1–12. Naturvårdsverket informerar. Nilsson, P. 1994. Hem till jorden. Norstedts, Stockholm.

Jonsson, S. 1967. Bilder från bondens år. LTs förlag, Stockholm. Nilsson, P. 1997. Den gamla byn. Norstedts, Stockholm. Jonsson, S. 1971. Minnesbok över den svenske bonden, LTs förlag. Stockholm. Jordbruksverket. 1995. Aktionsplan för bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden inom odlingslandskapet och rennäringen. Rapport 1995:13. Larsson, T-B. (red.) 1992. Mål för naturvården. En strategi för bevarande av biologisk mångfald. Naturvårdsverket. Rapport 3986.

Persson, T., Svensson, R. & Ingelög, T. 1989. Floraförändringar efter skogsplantering på jordbruksmark. Sv. Bot. Tidskr. 83: 325–344. Pettersson, B. & Nitare, J. 1993–1996. Biotopfaktablad. Illustrerade foldrar i ämnen som: Skogsbrynet, Alkärret, Eken, Boken, Aspen, Sälgen. Skogsstyrelsen, Jönköping. Post, H. von. 1884. Betesmarkernas och ängarnes förbättring. Norstedts, Stockholm.

Larsson, B.M.P. m.fl. 1995. Lärobok i agrarhistoria. Sv.Lantbruksuniv., Ultuna. Kardell, L. m.fl. 1980. Svedjebruk förr och nu. Sv. lantbruksuniv., Uppsala.

Rackham, O. 1995. The history of the countryside. Weidenfeld & Nicolson, London.

260

Mer att läsa

Riksantikvarieämbetet. 1993. Vad berättar en by? Studier till kulturmiljöprogram för Sverige. Riksantikvarieämbetet. 1996. Odlingslandskapet – en lång markanvändnings historia.

Växter Hallingbäck, T. & Holmåsen, I. 1985. Mossor. En fälthandbok. 2:a reviderade upplagan. Interpublishing AB, Stockholm. Krok, T.O.B.N. & Almquist, S. 1986. Svensk flora. 26 uppl. Esselte Studium.

Riksantikvarieämbetet. 1994. Skötsel av kulturvärden i odlingslandskapet. Faktabladserie.

Lid, J. 1973. Norsk og svensk flora. 2:a utgåvan. Det norske samlaget.

Schönning, M. 1996. Ekologiskt lantbruk gynnar biologisk mångfald. Ekologiska lantbrukarna informerar 1/96.

Moberg, R., Holmåsen, I. 1982. Lavar. En fälthandbok. Interpublishing, Stockholm.

Schönning, M. & Richardsdotter-Dirke, M. 1996. Ekologiskt och konventionellt jordbruk – skillnader i biologisk mångfald och livsmedelskvalitet. En litteraturöversikt. Naturskyddsföreningen. Rapport 4095.

Mossberg, B., Stenberg, L. & Ericsson, S. 1992. Den nordiska floran. Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Selander, S. 1937. Mark och människor. Bonnier, Stockholm.

Fåglar

Selander, S. 1987. Det levande landskapet i Sverige. 3:e uppl. med supplement. Bokskogen, Göteborg.

Andersson, S. (red). 1988. Fåglar i odlingslandskapet. Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12.

Sporrong, U. 1996. Odlingslandskap och landskapsbild. Studier till kulturmiljöprogram för Sverige. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

Bruun, B. m.fl. 1987. Alla Europas fåglar i färg. Bonniers, Stockholm.

Strid, J.P. 1993. Kulturlandskapets språkliga dimension. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Steen, E. 1958. Betesgångens inverkan på växtlighet och mark i svenska naturbeten. Statens Jordbruksförsök. Särtryck och småskrifter, 102. Steen, E. 1976. Det marginella odlingslandskapets öppethållande. Dokumentation i långvariga försök med olika skötselmetoder. Sv. Lantbruksuniv., Avd. för ekologisk miljövård. Sundberg, U. m.fl. 1995. Skogens användning och roll under det svenska stormaktsväldet. Perspektiv på energi och makt. 2:a uppl. Kungl. skogsoch lantbruksakademien, Stockholm. Svensson, R. & Ingelög, T. 1990. Floran i dagens och morgondagens jordbrukslandskap. Sv. Bot. Tidskr. 84: 9–19. Sveriges Nationalatlas. – Bernes, C. & Grundsten, C. (red.). 1991. Miljön. – Clason, Å. & Granström, B. (red.). 1992. Jordbruket. – Helmfrid, S. (red.). 1994. Kulturlandskapet och bebyggelsen. – Selinge. K-G. (red.). 1994. Kulturminnen och kulturmiljvård. – Ahlén, I. & Gustafsson, L. (red.). 1996. Växter och djur. SNA förlag, Stockholm. Wohlin, N. 1912. Den svenska jordstyckningspolitiken i de 18:de och 19:de århundradena jämte en öfversikt af jordstyckningens inverkan på bondeklassens besuttenhetsförhållanden. Diss. Stockholms högskola.

Dagernäs, D. 1995. Fåglar i odlingslandskapet. Sveriges Ornitologiska förening, Lantbrukarnas Riksförbund och Jordbruksverket. Jonsson, L. 1992. Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern. Wahlström & Widstrand, Stockholm. Robertson, J. & Berg, Å. 1992. Status and changes of farmland birds in southern Sweden. Ornis Svecica 2:119–130. Rosenberg, E. 1988. Fåglar i Sverige. 6:e bearbetade upplagan. Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm. Schreiber, R. m.fl. 1987. Skydda fåglarna. Streiffert & CO Bokförlag HB, Stockholm. Svensson, S., Olsson, O. & Svensson, M. 1992. Förändringar i fågelfaunan. Beståndsprognoser och forskningsbehov för vissa arter – en litteraturstudie. Naturvårdsverket. Rapport 4095.

Däggdjur, kräldjur och groddjur Ahlén, I., Andrén, C. & Nilson, G. 1995. Sveriges grodor, ödlor och ormar. Fältguide och faktasamling. 2:a uppl. Naturskyddsföreningen, Stockholm. Ahlén, I. 1990. Artbestämning av flygande fladdermöss. Naturskyddsföreningen – Fältbiologerna. Bjärvall, A. & Ullström, S. 1985. Däggdjur. Alla Europas arter. Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Mer att läsa

Curry-Lindahl, K. 1988. Däggdjur, groddjur & kräldjur. Norstedts, Stockholm.

261

Sundby, R. 1995. Insekter och deres mangfoldige verden. Landbruksforlaget, Oslo.

Jensen, B. 1993. Nordens Däggdjur. Norstedts, Stockholm. Hagström, T. 1984. Vattensalamandrarna i Västsverige. En ekologisk översikt. Fauna och flora 79:117–128. Siivonen, L. 1968 (och senare upplagor). Nordeuropas däggdjur. Norstedts, Stockholm.

Unwin, D.M. & Corbet, S.A. 1991. Insects, plants and microclimate. Naturlists' Handbooks 15. Richmond Publishing Co. Ltd, Slough, England. Wilson, E.O. 1987. The little things that run the world. The importance and conservation of invertebrates. Conservation Biology 1:344–346. Wesenberg-Lund, C. 1915. Insektlivet i ferske vande. Gyldendalske Bokhandel, Nordisk forlag, Köpenhamn.

Fisk Muus, B. J. 1972. Sötvattenfisk och fisk. Norstedts, Stockholm.

Wesenberg -Lund, C. 1923. Från sjö och strand. Albert Bonniers förlag, Stockholm. Ålander, M. 1995. Liv & Lus. Sveriges Natur 1995:4.

Insekter Appelqvist, T. & Bengtsson, O. 1995. Brynmiljöer i Bohuslän – Insektsliv, biologisk mångfald och synpunkter på övervakning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Publikation 1995:6.

Regionala studier Alm, M. & Sporrong, N. 1997. Lador och låsbräken. Natur- och kulturmiljöer i Norrbottens jordbrukslandskap. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Bergqvist, K.1994. Humligheter. Sveriges Natur, 1994:3. Chinery, M. 1973. Nordeuropas insekter. En bestämningsbok. Albert Bonniers förlag, Stockholm.

Ander, K. 1953. Från insektlivet på Kinnekulle. Ur: Bergquist, H. (red). Kinnekulle – berget som föddes ur havet. Stockholm.

Chinery, M. 1988. Insekter i Europa. En fälthandbok. Bonniers, Stockholm.

Banbers, O. 1935. På slogmyr och lavhed. Slåtterliv och foderfångst i norra Dalarna. Sv. Kulturbilder. Band 3.

Elmqvist, H. & Sjöberg, E. 1994. Upptäck nattens fjärilar Sveriges Natur 1994:4

Bergendorff, C. & Emanuelsson, U. 1982. Skottskogen – en försummad del av vårt kulturlandskap. Sv. Bot. Tidskr. 76:91–100.

Fry, R. & Lonsdale, D. (red). 1991. Habitat conservation for insects – a neglected green issue. The Amateur Entomologist. Volume 21. Middlesex.

Berry, L., Bäckman, R. & Hollström, H. 1997. Gotländska stentunar och vastar. Hallgren & Fallgren.

Lyneborg, L. 1968. Vad jag finner på åker och äng. Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm.

Bladh, G. 1995. Finnskogens landskap och människor under fyra sekler. En studie av samhälle och natur i förändring. Samhällsvetenskap. Gruppen för regionalvetenskaplig forskning. Högskolan i Karlstad. Forskningsrapport 95:11.

Lyneborg, L., Coulianos, C-C. 1975. Vad jag finner på sandmark och hed. Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm. Mandahl-Barth, G. 1974. Vad jag finner i sjö och å. Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm. Mandahl-Barth, G. & Coulianos, C-C. 1980. Vad jag finner i skogen. Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm. Morris, M.G. 1978. Grassland management and invertbrate animals – a selective review. The Scientific Proceedings of the Royal Dublin Society, Series A, No 11. Neiman, E-L. 1988. Vi efterlyser Kalle Stropp. Sveriges Natur 1988:3. Sandhall, Å. 1991. Småkryp. Bonniers, Stockholm.

Blom, G. 1993. Kalkningsförsök – effekter på mark och vegetation. En studie i naturreservaten Libbhults ängar och Våraskruv, Kronobergs län. Sv. Bot. Tidskr. 87:197– 209. Bodvall, G. 1959. Bodland i norra Hälsningland. Geographica Nr 36. Uppsala. Brunet, J. 1992. Betespåverkan i fältskiktet i en skånsk ekblandskog. Sv. Bot. Tidskr. 86: 347–353. Bylund, E. 1956. Koloniseringen av Pite Lappmark. Geographica 30. Uppsala. Campbell, Å. 1928. Skånska bygder under första hälften av 1700-talet. Diss. Uppsala Univ., 1929.

262

Mer att läsa

Coulianos, C-C. 1983. Insekter och naturvård på Ölands Stora alvar. Ent. Tidskr. 104:235–241.

Lindquist, S-O. 1976. Fossilt kulturlandskap som agrarhistorisk källa (särtryck) Kulturgeografiska inst. Stockholms Univ. Meddel. Ser. B30.

Coulianos, C-C. & Sylvén, E. 1983. Stora alvarets särart ur entomologisk synpunkt. Ent. Tidskr. 104:213–234.

Linné, C. von. 1745. Öländska och Gotländska resa – förrättad år 1741. Red. av Sydow, C-O. von. Stockholm 1962.

Dahl. S. 1942. Torna och Bara. Studier i Skånes bebyggelse och näringsgeografi före 1860. Meddelanden från Lunds Universitets geografiska institution. Lund.

Linné, C. von. 1747. Västgöta-Resa – förrättad år 1746. Red. av Fries, S. & Edlund, L-E. Stockholm 1978.

Emanuelsson, U. m.fl. 1985. Det skånska kulturlandskapet. Signum, Lund.

Linné, C. von. 1751. Skånska resa – förrättad år 1749. Red. av Sydow, C-O. von. Stockholm 1975.

Emanuelsson, U. 1987. Skånes vegetationshistoria. Svensk geografisk årsbok 63. Lund.

Ljungberg, H. 1995. Jordlöpare och kortvingar på öppna våtmarker längs nedre Helgeån. Länsstyrelsen i Kristianstads län.

Fogelfors, H. & Steen, E. 1982. Vegetationsförändringar under ett kvartssekel i landskapsvårdsförsök i Uppsalatrakten. SNV pm 1623.

Nilsson, S.G. 1997. Biologisk mångfald i det sydsvenska kulturlandskapet. Sv. Bot. Tidskr. 91:85–101.

Fredriksson, R. & Tjernberg, M. (red.). 1996. Upplands fåglar – fåglar, människor och landskap. Upplands Ornitologiska förening.

Oredsson, A. 1990. Förändringar av floran i Matteröds socken i norra Skåne mellan 1964 och 1989. Sv. Bot. Tidskr. 84: 293–311.

Furuskog, J. 1924. De värmländska järnbruken. Kulturgeografiska studier över den värmländska järnhanteringen under dess olika utvecklingsskeden. Bronellska bokhandeln, Filipstad.

Oredsson, A. 1995. Två närbelägna socknar i norra Skåne jämförda med avseende på floran. Sv. Bot. Tidskr. 89: 209–217.

Gadd, C-J. 1983. Järn och potatis: jordbruk, teknik och social omvandling i Skaraborgs län 1750–1860. Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet 53. Diss. Göteborgs Högsk. Hannerberg, D. 1941. Närkes landsbygd 1600-1820. Folkmängd och befolkningsrörelse, åkerbruk och spannmålsproduktion. Göteborg. Hedenäs, L. & Kooijman, A. 1996. Förändringar i rikkärrsvegetationen SV om Mellansjön i Västergötland. Sv. Bot. Tidskr. 90: 113–121. Hertzman, T. & Larsson, T. 1997. Hornborgasjön från vasshav till fågelrike. Naturvårdsverket. Höglin, S. 1990. Gårdar och gärdsgårdar i Markim. Kulturgeografiska inst., Stockholms Univ. Meddel. Ser. B61.

Pleijel, H. 1997. Det gröna arvet. Hotade växter och djur i Älvsborgs län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Rosen, E. & Sjögren, E. 1974. Alvarprojektet. Samband vegetation – betning på Ölands stora alvar. Slutredogörelse 7–46/73. Växtbiol. inst. Uppsala univ. Persson, C. 1992. Jorden, bonden och hans familj. Meddelande serie B 79. Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet. Stockholm. Sjöbeck, M. 1927. Bondskogar, deras vård och utnyttjande. Skånska Folkminnen. Tomelilla. Sjöbeck, M. 1932. Det äldre kulturlandskapet i Sydsverige. Sv. Skogsvårdsfören. Tidskr. 29. Sjöbeck, M. 1933. Lövängen och dess betydelse för det sydsvenska bylandskapets uppkomst och utveckling. Sv. Skogsvårdsfören. Tidskr. 30.

Johansson, T. Förändringar av markanvändning i eklandskapet kring Bjärka-Säby under 300 år. Sv. Bot. Tidskr. 91:193–208.

Sjöbeck, M. 1933. Den försvinnande ljungheden. Sv. Turistför. Årsskr.

Jonsson, L., Persson, S. & Emanuelsson, U. 1991. Vegetationens utveckling i Ires ängar före och efter restaurering. Sv. Bot. Tidskr. 85: 417–442.

Sjöbeck, M. 1934. Lövängskulturen i Sydsverige. Dess uppkomst, utveckling och tillbakagång. Ymer 1933.

Lange, U. (under tryckning). Kolonisation och markutnyttjande vid fäbodar och blandbyar i Siljanomårdet. Dalarna, årsbok.

Sjöbeck, M. 1936. Sydsvensk ängsodling före skiftena. Sv. Kulturbilder, Ny följd 3.

Lindgren, G. 1939. Falbygden och dess närmaste omgivning vid 1600-talets mitt. En kulturgeografisk studie. Geographica 6. Uppsala.

Sjöbeck, M. 1964. Skottskog och grässvål. Sv. Naturskyddsför. årsbok.

Mer att läsa

Sporrong, U. 1985. Mälarbygd. Agrar bebyggelse och odling ur ett historiskt-geografiskt perspektiv. Meddel. Ser. B61. Kulturgeografiska inst. Sthlm. Univ. Stockholm. Västerbottens läns hembygdsförbund. Västerbotten. Odlingslandskapet. 97:1. Widgren, M. 1988. Det omogna kulturlandskapet: Hillgren, A. (red.). Ditt Värmland. Kulturmiljöprogram för Värmland och värmlänningar. Länsstyrelsen i Värmlands län, Kulturmiljöenheten.

Natur- och kulturhistoriska dokument Ehrensvärd, U. 1985. Fältmätningsbrigadens rekognoceringskarta över Skåne 1812–20. Krigsarkivets meddelanden 1985:3. Ekstedt, O. 1987. Färgerna på gamla kartor. Nordiska museet, Stockholm Helmfrid, S 1959. De geometriska jordeböckerna ”Skattläggningskartor”. Ymer 79/1959. Jansson, U. 1993. Ekonomiska kartor 1800–1934. En studie av småskaliga kartor med information om markanvändning. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Jonasson, F. 1959. Ekonomiska kartan över Sverige 100 år, en återblick. Globen 1959/2. Larsson, B. 1992. Svenska bondedagböcker. Ett nationalregister: Nordiska museet. Stockholm. Naturvårdsverket. 1987. Inventering av ängs- och hagmarker. Handbok. Naturvårdsverket. 1992. Områden av riksintresse för naturvård & friluftsliv. Beskrivningar. Rapport 4037. Pauli, U. 1990. Mark blir karta. Kartan som källa till lokalhistorisk och släkthistorisk forskning. Lund. Persson, C 1996. Sockenkartverket som källa. En studie av innehållet i några kartor. Bebyggelsehistorisk tidskrift, 30, 1995. Tollin, C. 1991. Ättebackar och ödegärden. De äldre lantmäterikartorna i kulturmiljövården. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Österberg, E. 1986. Bönder och annat folk. Det äldre svenska agrarsamhället i historiografisk belysning. Historisk tidskrift.

263