ra04_23 by Jordbruksverket

Mer småbiotoper i slättbygden – förslag till en strategi för ökad biologisk mångfald

Rapport 2004:23 Foto: Mats Pettersson

Mer småbiotoper i slättbygden – förslag till en strategi för ökad biologisk mångfald

Miljöenheten 2004-12-16 Referens Gunnar Rosqvist

Innehåll 1

SAMMANFATTNING .................................................................................................... 7

INLEDNING..................................................................................................................... 9 2.1 2.2 2.3

STRATEGINS HUVUDDRAG..................................................................................... 11 3.1 3.2 3.3 3.4 3.5

BAKGRUND ................................................................................................................. 9 UPPDRAGET ................................................................................................................. 9 GENOMFÖRANDE ....................................................................................................... 10 VISION....................................................................................................................... 11 STRATEGISKA UTGÅNGSPUNKTER FÖR VAL AV ÅTGÄRDER........................................ 12 MÅL FÖR STRATEGIN ................................................................................................. 12 ÅTGÄRDSTYPER INOM STRATEGIN ............................................................................. 13 STRATEGISKA UTGÅNGSPUNKTER FÖR GENOMFÖRANDET ......................................... 17

PLACERING OCH VAL AV ÅTGÄRDSTYPER PÅ LANDSKAPSNIVÅ............ 19 4.1 PLACERING PÅ LANDSKAPSNIVÅ ............................................................................... 19 4.1.1 Bevara befintliga värdekärnor ......................................................................... 19 4.1.2 Utanför värdekärnorna .................................................................................... 19 4.2 VAL AV ÅTGÄRDSTYP ................................................................................................ 20 4.2.1 Kostnadseffektiva val........................................................................................ 20 4.2.2 Anpassning till slättbygdens kulturhistoriska värden ...................................... 22

GENOMFÖRANDE AV STRATEGIN ....................................................................... 23 5.1 IMPLEMENTERING ..................................................................................................... 23 5.2 TIDSPLAN .................................................................................................................. 23 5.3 KOSTNADER .............................................................................................................. 24 5.3.1 Beräkningssätt för kostnader ........................................................................... 24 5.3.2 Årliga totalkostnader för hela strategin........................................................... 25 5.3.3 Känslighetsanalys av kostnaderna ................................................................... 26 5.3.4 Samhällskostnader ........................................................................................... 27 5.4 TÄNKBARA STYRMEDEL ............................................................................................ 28 5.5 FINANSIERING ........................................................................................................... 31 5.6 UPPFÖLJNING OCH UTVÄRDERING ............................................................................. 32 5.7 MÅLKONFLIKTER ...................................................................................................... 33

MOTIVERINGAR FÖR STRATEGIN ....................................................................... 35 6.1 BAKGRUND ............................................................................................................... 35 6.1.1 Odlingshistorisk bakgrund ............................................................................... 35 6.1.2 Mark utan jordbearbetning .............................................................................. 37 6.2 VAL AV ÅTGÄRDSTYPER............................................................................................ 38 6.3 VAL AV SMÅBIOTOPSBEGREPP ................................................................................... 39 6.4 EKOLOGISKA PRODUKTIONSFORMER ......................................................................... 40 6.5 VAL AV SLÄTTBYGDSBEGREPP .................................................................................. 40 6.6 VAL AV TOTAL OMFATTNING PÅ STRATEGIN ............................................................. 41 6.7 STRATEGINS EFFEKTER FÖR ARTER ........................................................................... 42

BESKRIVNING AV ÅTGÄRDSTYPERNA............................................................... 45 ÅKERMARKER ....................................................................................................................... 46 Bioträda .......................................................................................................................... 46 Vinterstubb...................................................................................................................... 48 Obrukade kantzoner ...................................................................................................... 50 Sprutfria kantzoner ........................................................................................................ 52 Omläggning av åkermark till sjönära betesvall......................................................... 53 Övriga åtgärdstyper ...................................................................................................... 55 VÅTMARKER ......................................................................................................................... 56 Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald ..................................................... 57 Restaurering av våtmarker ........................................................................................... 58 Övriga åtgärdstyper ...................................................................................................... 59 TRÄD- OCH BUSKBÄRANDE MILJÖER ..................................................................................... 60 Skötsel av fältskikt på landskapselement .................................................................... 61 Framtagande av skogsbryn .......................................................................................... 62 Utebliven beskogning efter slutavverkning................................................................. 64 Övriga åtgärdstyper ...................................................................................................... 65 NATURLIGA FODERMARKER .................................................................................................. 69 Omläggning av betesmark till äng ............................................................................... 69 Restaurering av ängar................................................................................................... 70 Restaurering av naturbetesmarker .............................................................................. 71

KÄLLFÖRTECKNING ................................................................................................ 73

BILAGA .................................................................................................................................. 75 UPPGIFTER I ANSLUTNING TILL AVSNITT ”5.3.2 ÅRLIGA TOTALKOSTNADER FÖR STRATEGIN” .............................................................................................................................................. 75 UPPGIFTER I ANSLUTNING TILL AVSNITT ”6.1.1 ODLINGSHISTORISK BAKGRUND” ................ 75

1 Sammanfattning Regeringen har givit Jordbruksverket i uppdrag att ta fram en strategi för hur mängden småbiotoper i slättbygden ska kunna öka. Syftet med strategin är att bidra till att miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap” ska kunna uppnås genom att vända den negativa trenden för arter knutna till slättbygdernas odlingslandskap. I föreliggande rapport har en arbetsgrupp tagit fram ett förslag till en sådan strategi. Arbetsgruppen har bestått av representanter för Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet samt länsstyrelserna i Skåne och Östergötlands län. I rapporten föreslås ett antal olika typer av åtgärder. De allra flesta av åtgärdstyperna har det gemensamt att de skapar och bibehåller inslag i slättlandskapen som inte jordbearbetas samtidigt som inslagen hålls i sådan hävd att igenväxning förhindras. En total åtgärdsareal på åtminstone 80 000 hektar bedöms behövas för att uppnå strategins syfte enligt ovan. Stor osäkerhet som råder dock beträffande vilken omfattning och fördelning av åtgärder som krävs för att nå syftet med strategin. Osäkerheten förstärks av den oklarhet som råder kring effekterna av 2003 års jordbrukspolitiska reform. Uppföljning och utvärdering måste därför ske löpande och som en väsentlig del av strategin. Visar utvärderingen att effekterna har uteblivit eller är för små bör strategin revideras. Den åtgärdstyp som föreslås få den största omfattningen är ”Bioträda” med 50 000 hektar. Med ”Bioträda” avses åkermark som lämnas med orörd stubb efter skörd. Marken får ligga orörd i ca tre år för att sedan åter plöjas upp. ”Bioträda” är ett kostnadseffektivt sätt att öka jordbrukslandskapets biologiska mångfald. Uttagen areal bör helt eller delvis kunna användas för åtgärdstypen. ”Bioträda” måste dock kompletteras med de andra föreslagna åtgärdstyperna om målets hela bredd ska kunna nås. Dessa är dock betydligt kostsammare per åtgärdat hektar än ”Bioträda”. Bland annat föreslås åtminstone 6 000 hektar våtmarksåtgärder. Vid bedömningen av den totala åtgärdsarealen förutsätter Jordbruksverket att nuvarande miljöersättningar finns kvar i liknande omfattning och utformning som idag. Ett försök har gjorts att bedöma kostnaderna för berörda jordbrukare att genomföra strategin. Dessa motsvarar ett belopp i storleksordningen 100 miljoner kronor per år. Beloppet är osäkert och befinner sig inom intervallet 60 –140 miljoner kronor. Det är sannolikt att en övervägande del av kostnaderna måste ersättas av samhället om åtgärderna ska bli utförda. Strategin är tänkt att omfatta tidsperioden år 2007 – 2020. I periodens inledning bedöms kostnaderna bli väsentligt högre. Nödvändiga men dyrbara investeringar bör koncentreras till inledningen. Därtill kommer kostnader för information, rådgivning och utbildning av lantbrukare, stödadministration och uppföljning. Dessa bedöms uppgå till 50 miljoner kronor per år. Jordbruksverket ser förslaget till strategi som ett underlag för kommande miljö- och landsbygdsprogram.

2 Inledning 2.1 Bakgrund Sverige ratificerade konventionen om biologisk mångfald 1993 som en följd av FN:s stora världstoppmöte om miljö och utveckling i Rio 1992. Sverige har därmed bland annat åtagit sig att utveckla eller anpassa befintliga nationella strategier, planer eller program för hållbart utnyttjande av biologisk mångfald. Sverige har också åtagit sig att främja skyddet av ekosystem, naturliga livsmiljöer och livskraftiga populationer av arter i naturliga miljöer. Arbetet med de svenska åtagandena har tydliggjorts i de av riksdagen år 2001 fastställda 15 miljökvalitetsmålen med tillhörande delmål och åtgärdsstrategier. Delmål 2 till miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap” rör bevarande och återskapande av småbiotoper i odlingslandskapet. Avsikten med delmålet är att vända den negativa trend som ArtDatabanken redovisat för arter knutna till odlingslandskapet. ArtDatabankens aktuella rödlista upptar 2013 arter med hemvist i jordbrukslandskapet.

2.2 Uppdraget I regleringsbrev för budgetåret 2002 avseende Statens jordbruksverk har uppdraget givits följande formulering ”5. Jordbruksverket skall efter samråd med Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket utarbeta en strategi för hur mängden småbiotoper i slättbygden skall kunna öka i syfte att bidra till att miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap” kan uppnås. Uppdraget skall redovisas senast den 31 december 2004.” Uppdraget härrör ur delmål 2 till det av riksdagen antagna miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap” Delmålet lyder som följer. ”2. Mängden småbiotoper i odlingslandskapet skall bevaras i minst dagens omfattning i hela landet. Senast till år 2005 skall en strategi finnas för hur mängden småbiotoper i slättbygden skall kunna öka.” I miljömålspropositionen 2000/01:130 tecknar regeringen följande om delmål 2. Texten kan ses som kan en allmän bakgrund till uppdraget. ”Småbiotoper som åkerholmar, dikesrenar, småvatten, alléer, odlingsrösen och stenmurar är livsmiljö för värdefulla arter och utgör spridningslinjer för arter med dålig spridningsförmåga. De bidrar också till den variation i odlingslandskapet som många arter kräver. Småbiotoperna är därför nödvändiga för att populationer inte skall isoleras och därmed bli än mer sårbara för genetiska och andra slumpfaktorer. De utgör ofta också värdefulla kulturelement som är viktiga för odlingslandskapets karaktär. För många arter är dessa marker de refuger som möjliggör att de kan finnas kvar. I många fall kan tillfälligt sparade åkerkanter ge ökade möjligheter för biologisk mångfald i odlingslandskapet. Avsikten med bevarandet och återskapandet är att vända den negativa trend som Artdatabanken redovisat för arter knutna till odlingslandskapet. Jordbruksrationaliseringarna de senaste hundra åren har inneburit att en stor del av ovan nämnda småbiotoper har avlägsnats eller inte längre hävdas och därmed växer igen. Längst har försvinnandet gått i slättbygderna men det finns även andra bygder där det råder brist på småbiotoper. I de utpräglade slättbygderna har utarmningen gått så långt 9

att det behöver skapas nya småbiotoper. Erfarenheter från Danmark, Storbritannien och Tyskland visar att det med relativt enkla medel går att snabbt öka den biologiska mångfalden i ett enahanda åkerlandskap genom att anlägga ytor med avvikande vegetation på strategiska platser. Sådana nya småbiotoper kan komplettera de befintliga men inte ersätta dem, då nyskapade miljöer sällan är lämpliga för krävande arter. Biotopskyddet har tillsammans med jordbrukets miljö- och landsbygdsprogram bromsat men inte helt stoppat försvinnandet av småbiotoper. Delmålet innebär enligt regeringens bedömning att dispenser från biotopskydd enligt 7 kap. 11 § miljöbalken i allmänhet skall åtföljas av krav på att sökanden vidtar kompensationsåtgärder. Regeringen avser att i enlighet med Jordbruksverkets och kommitténs förslag uppdra åt Jordbruksverket att tillsammans med andra berörda myndigheter ta fram en strategi för hur mängden småbiotoper i slättbygden skall kunna öka samt utveckla metodik för att följa utvecklingen. Strategin bör även uppmärksamma slättbygdens kulturhistoriska värden. Det är önskvärt att strategin kan färdigställas inför utvärderingen av delmålen.”

2.3 Genomförande Föreliggande rapport har tagits fram av en arbetsgrupp med representanter från länsstyrelserna i Skåne och Östergötlands län, Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet samt med ordförande och sekreterare från Jordbruksverket. Som stöd för arbetet har Jordbruksverket låtit Landsbygdskonsult AB i rapportform göra en kunskapssammanställning om nyskapande av småbiotoper och andra livsmiljöer i enahanda odlingslandskap. (Jordbruksverkets rapport 2003:4). Flera av arbetsgruppens medlemmar har deltagit i en studieresa till östra England under augusti 2004 för studium av naturplanering och landskapsvård inom intensivt jordbruk. Resan arrangerades av Dansk Landbrugsrådgivning. Synpunkter från LRF, Skogsstyrelsen, ArtDatabanken och Institutionen för ekologi och växtproduktionslära, Sveriges lantbruksuniversitet har inhämtats och inarbetats i rapporten. Rapporten har i utkastform legat som underlag för en hearing den 23 september 2004 med deltagare från näringen, berörda myndigheter, Svenska Jägareförbundet, Sveriges Ornitologiska förening och Världsnaturfonden m.fl.

3 Strategins huvuddrag 3.1 Vision Strategin bygger på visionen av ett rikt slättlandskap som kan erbjuda rika upplevelser av det öppna odlingslandskapets vilda växter och djur. Detta sker i ett landskap med vackra vyer över välarronderade fält och välskötta grödor. En sådan bild konkretiserar de olika miljömål som berör slättbygdernas odlingslandskap. Ett urval av de mest väsentliga målen är miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap” och målen för det europeiska nätverket Natura 2000. Miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap” innebär att landskapet brukas så att den biologiska mångfalden gynnas, biologiska värden som uppkommit genom lång, traditionsenlig skötsel bevaras eller förbättras samt att landskapet är öppet och variationsrikt med betydande inslag av småbiotoper och vattenmiljöer. Samtidigt ska odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk produktion och livsmedelsproduktion skyddas. De båda rådsdirektiv som ligger bakom det europeiska nätverket Natura 2000 kräver att gynnsam bevarandestatus upprätthålls för ett stort antal områden och arter. Arter och områden som kräver gynnsam bevarandestatus förekommer också inom slättlandskapen. De båda direktiven är rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter ”Habitatdirektivet” och rådets direktiv 79/409/EEG av den 21 april 1979 om bevarande av vilda fåglar ”Fågeldirektivet”. Figur 3.1 Vision av ett rikt slättlandskap

120

Populationsindex för häckningstid för sånglärka år 1975 = 100 Källafram till år 2003: Häckfågeltaxeringen Lunds universitet

100

0 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020

Diagrammet illustrerar visionen med sånglärkan vars trend snabbt skulle kunna vända och bli positiv om strategin genomförs. Detta skulle i så fall vara ett av många uttryck för en allmänt positiv utveckling för slättlandskapens hela biologiska mångfald. Det skulle vara en återgång till en väsentligt rikare blomning hos den vilda floran och därmed ett väsentligt rikare insektsliv. 11

3.2 Strategiska utgångspunkter för val av åtgärder Förlusterna av biologisk mångfald i slättlandskapen har främst sin orsak i intensifieringen av jordbruket. Den variation i tid och rum som behövs för att vilda växter och djur med hemortsrätt i slättlandskapen ska kunna reproducera sig har därmed mer eller mindre gått förlorad. Den biologiska mångfalden i de mer extensiva former av jordbruk som föregått dagens jordbruk var dock en mer eller mindre oavsiktlig biprodukt. Detta berörs närmare i avsnitt ”6.1 Bakgrund”. Med inslag av mark som hävdas på ett sätt och med en intensitet som är särskilt avsett för att bevara och förstärka biologisk mångfald skulle man med en begränsad areal kunna vända den negativa trenden för arter knutna till slättbygdernas odlingslandskap. Väl utförda sådana ”småbiotoper” skulle väl kunna kombineras med en konkurrenskraftig livsmedelsproduktion i slättbygderna. Sådana åtgärder är mångfaldigt mer rationella och kostnadseffektiva än återgång till mer extensiva driftsformer. Följande principer har varit utgångspunkt för val av olika typer av åtgärder för att skapa sådana inslag •

arter knutna till jordbrukslandskapet som har visat en negativ trend ska främjas,

•

åtgärderna ska inte förhindra ett rationellt bruk av angränsande mark,

•

åtgärderna ska vara anpassade till den utrustning som används i ett modernt jordbruk,

•

de arealer som åtgärdas ska kunna hävdas och inte tillåtas att växa igen,

•

olika åtgärder ska kunna förstärka varandra genom att de kan kombineras samt att

•

åtgärderna ska kunna harmoniera med landskapets kulturhistoriska strukturer och innehåll.

3.3 Mål för strategin Enligt Jordbruksverkets bedömning behövs ett tillskott på åtminstone 80 000 hektar småbiotoper som sköts med det huvudsakliga syftet att främja slättbygdernas biologiska mångfald om den negativa trenden för arter knutna till slättlandskapen ska kunna vändas. Arealen motsvarar 5 procent av åkermarken i riksområde 1, Södra och mellersta Sveriges slättbygder. I rapporten användes begreppet ”slättbygder” synonymt med jordbruksmarken inom riksområde 1. Som närmare berörs i avsnittet ”6.6 Val av total omfattning på strategin” är arealen 80 000 ha osäker. Den stora osäkerheten visar på vikten av en löpande uppföljning och utvärdering av åtgärdernas effekt. Detta berörs närmare i avsnitt ”5.6 Uppföljning och utvärdering”. Jordbruksverkets förslag på hur målarealen kan fördela sig över produktionsområdena i riksområde 1 framgår närmare av tabell 3.1 nedan. Som tabellen visar sker det en viss koncentrering - särskilt kostnadsmässigt- till Götalands södra slättbygder. Med kostnader avses här endast de kostnader en lantbrukare har för att genomföra åtgärderna.

Tabell 3.1 Mål för åtgärdernas totala omfattning år 2013 Produktionsområde Götalands södra slättbygder Areal, ha Andel av åkermarken, % Kostnader miljoner kronor per år Kronor per ha och fördelat på all åkermark inom produktionsområdet

Götalands mellanbygder

Götalands Svealands norra slättbygder slättbygder

Hela R1

22 000

4 000

20 000

33 000

80 000

102

170

Målet bygger på följande fem förutsättningar: •

målarealen ungefär får en fördelning på åtgärdstyper enligt tabell 3.2 nedan

•

arealen betesmark inte kommer att påverkas nämnvärt

•

att nuvarande miljöersättningar finns kvar i ungefär liknande omfattning och utformning som idag. Särskilt gäller detta för miljöersättningarna bevarande av betesmarker och slåtterängar, bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet, skötsel av våtmarker och småvatten samt skyddszoner.

•

särskilda åtgärdsprogram genomförs för rödlistade arter.

3.4 Åtgärdstyper inom strategin De åtgärdstyper som Jordbruksverket föreslår ska ingå i strategins mål om åtminstone 80 000 hektar är listade i tabell 3.2 nedan. Med den föreslagna omfattningen på respektive åtgärd och fördelning mellan åtgärder bedömer Jordbruksverket att det ska vara möjligt att vända den negativa trenden för arter knutna till slättlandskapen. Varje åtgärdstyp beskrivs detaljerat i avsnitt ”7 Beskrivning av åtgärdstyperna”. Enligt Jordbruksverkets mening behövs samtliga de åtgärdstyper som förtecknas i tabell 3.2 för att syftet med strategin ska kunna uppnås. Då skapas i slättlandskapen en rikare blomning och en över året jämnare blomning. En större bredd från våta till torra miljöer tillkommer. Fler ostörda miljöer för det vilda tillkommer. Åtgärdstypen ”Bioträda” står för basen och kvantiteten i strategin. Den skapar de spridningsmöjligheter och rika blomning som behövs för att de flesta av de övriga åtgärdstyperna ska bli effektiva. ”Bioträda” är också en förutsättning för att strategin ska kunna genomföras på ett kostnadseffektivt sätt. Med ”Bioträda” anpassas skötseln av trädad mark så att högre biodiversitet kan uppnås. Jordbruksverket utgår ifrån att uttagen areal helt eller delvis kan användas som underlag för ”Bioträda”. Detta förutsätter att vissa regler för trädad och uttagen areal ändras eller att undantag medges för bioträda. Enligt Jordbruksverkets förslag kan 20 procent av trädesarealen komma att bestå av ”Bioträda”. Åtgärdstyperna ”Restaurering av våtmarker” och ”Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald” är också av avgörande betydelse för strategin. 13

Under rubriken ”Träd- och buskbärande miljöer” återfinns åtgärdstyper som innebär vård av befintliga ljusöppna miljöer med inslag av träd och buskar men också nyanläggning av sådana miljöer. Det är avgörande för strategin att de återstående naturliga betesmarkerna som finns i slättbygderna bibehålls och hävdas. Särskilt inom Götalands mellanbygder finns fortfarande goda möjligheter att restaurera och förbättra naturliga fodermarker. Det som i tabellen tas upp som ”Övriga åtgärdstyper” är sådana som också är väl motiverade. De återskapar eller bevarar speciella miljöer eller skapar bättre förutsättningar för vissa hotade arter. Arealbehovet för var och en av dessa är dock avsevärt mindre än för de typer som särskilt angivits i tabellen. Nedanstående exempellista är inte uttömmande utan ytterligare sådana åtgärdstyper med liknande effekter är möjliga. Exempel på övriga åtgärdstyper för åkermarker är • • • • •

Anläggning av jordvallar Anläggning av ängsvegetation på åkermark Kvarlämnande av obärgad skörd Omläggning av åkermark till naturbetesmark Senarelagd vallslåtter/långliggande vallar

Exempel på övriga åtgärdstyper för våtmarker är • •

Återmeandrering av vattendrag Öppnande av kulverterade diken

Exempel på övriga åtgärdstyper för träd- och buskbärande miljöer är • • • • • • • • • •

Anläggning av alléer Anläggning av buskrader Anläggning av lähägn och häckar Anläggning av lövträdsbestånd Anläggning av pilevallar Anläggning av solitärträd Anläggning av stensamlingar Bromsad succession i husbehovstäkter Hamling och säkerhetsbeskäring Skötsel av stora trädgårdar och parker

Tabell 3.2 Föreslagna till omfattning per åtgärdstyp Typ

Förslag till omfattning i ha

Förslag till omfattning i miljoner kr/år

Åkermarker Bioträda Vinterstubb Obrukade kantzoner Sprutfria kantzoner Omläggning av åkermark till sjönära betesvall Övriga åtgärdstyper

50 000 7 000 5 000 3 000 500 500

24 7 13 2 0,9 3

Våtmarker Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald Restaurering av våtmarker Övriga åtgärdstyper

3 000 3 000 500

25 8 3

Träd- och buskbärande miljöer Skötsel av fältskikt på landskapselement Framtagande av skogsbryn Utebliven beskogning efter slutavverkning Övriga åtgärdstyper

1 500 1 500 500 1000

2 0,7 0,2 5

Naturliga fodermarker Omläggning av betesmark till äng Restaurering av ängar Restaurering av naturbetesmarker

1 500 1 000 500

4 4 2

80 000

102

Totalt

Förutsättningarna för den biologiska mångfalden varierar mycket mellan de olika produktionsområden som tillsammans bildar södra och mellersta Sveriges slättbygder. Götalands södra slättbygder är det mest utarmade produktionsområdet i landet. Förhållandena i Götalands mellanbygder är jämbördiga med förhållandena utanför slättbygderna. Detta berörs närmare i avsnitt ”6.1.2 Mark utan jordbearbetning”. De praktiska och ekonomiska förutsättningarna för att kunna förbättra mångfalden skiljer sig också mellan produktionsområdena. Jordbruksverket anser därför att fördelningen av åtgärder bör skilja sig åt mellan produktionsområdena. Av tabell 3.1 ovan framgår att mer än hälften av kostnaderna för strategin faller på Götalands södra slätbygder. Det är en följd av att området är mest utarmat på biologisk mångfald och att kostnaderna för att återställa mångfalden där är högre än i övriga produktionsområden. Trots de högre kostnaderna har Jordbruksverket ansett det vara behövligt att mån koncentrera insatser till detta produktionsområde om miljömålen för slättlandskap ska kunna nås regionalt men även nationellt. I tabell 3.3 nedan sammanfattas hur åtgärdstyperna kan fördela sig över produktionsområdena. En detaljerad beskrivning över fördelning av åtgärdstyper över produktionsområdena återfinns i bilagan avsnittet ”Uppgifter i anslutning till avsnitt 5.3.2 Årliga totalkostnader för strategin”.

Tabell 3.3 Åtgärdstypernas relativa fördelning över produktionsområdena år 2013, hektar Åtgärdstyp Bioträda Övriga åkermarksåtgärder Våtmarker Träd- och buskbärande miljöer Naturliga fodermarker Summa procent

Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder och Svealands slättbygder

27 52 12 7 2 100

25 10 15 20 30 100

80 7 6 4 3 100

Behovet av den arealmässigt mest omfattande åtgärdstypen ”Bioträda” är betydligt mindre i Götalands mellanbygder än i övriga produktionsområden. I Götalands södra slättbygder är skillnaden mellan ”Bioträda” och övrig åkermarksåtgärder inte så stor kostnadsmässigt. Därför kan det vara lämpligt att i större utsträckning använda även andra åkermarksåtgärder inom detta produktionsområde. I de norra produktionsområdena framträder ”Bioträda” som den ekonomiskt mest fördelaktiga åtgärden och bör därför prioriteras i dessa områden. I Götalands mellanbygder är förutsättningarna för att restaurera naturliga fodermarker och för att sköta befintliga träd- och buskbärande miljöer betydligt bättre än i de övriga produktionsområdena. Dessa goda förutsättningar bör tas till vara. Placering på landskapsnivå Värdet av de föreslagna åtgärdstyperna förstärks väsentligt om de placeras på rätt ställe i landskapet. För strategins framgång är det av avgörande betydelse att befintliga värdekärnor bibehåller sina kvalitéer. De befintliga värdekärnorna är spridningskällor som i normalfallet är en förutsättning för att restaurerade miljöer ska kunna koloniseras av sådana arter som man avser att gynna. Om nuvarande miljöersättningar bibehålls i ungefär nuvarande omfattning och utformning underlättas bevarande av värdekärnorna. Man kan också lägga åtgärderna i områden som är utarmade på värdekärnor. Då bör man dels sträva efter att få åtgärderna koncentrerade till vissa platser inom sådana områden. Men bör också sträva efter att få en variation av åtgärdstyper inom sådana koncentrerade områden. Strategin bör uppmärksamma slättbygdens kulturhistoriska värden Varje åtgärd bör därför utföras så att den så lång som möjligt harmonierar med ett områdes kulturhistoriska strukturer och innehåll. Jordbruksverket har bland annat tagit hänsyn till detta främst genom att i mycket stor utsträckning föreslå åtgärdstyper som enbart utgör en modifiering av bruket på berört fält eller berört landskapselement. Man bör också sträva efter åtgärder som är kostnadseffektiva. Sett ur ett kostnadsperspektiv utgör ”Bioträda” den billigaste och mest kostnadseffektiva åtgärdstypen. Även om den är kostnadseffektiv har den dock inte hela den bredd och variation som krävs för en fullödig strategi. Inom avsnitt ”4 Placering och val av åtgärdstyper på landskapsnivå” berör placerings och valfrågor mer detaljerat.

3.5 Strategiska utgångspunkter för genomförandet Hur genomförandet i detalj ska ske anser Jordbruksverket ligga utanför strategin. Det är frågor som hör hemma i ett programarbete som förväntas inledas sedan statsmakterna tagit ställning till strategin. Väsentliga delar av strategin bör kunna beaktas i miljö- och landsbygdsprogrammet år 2007 – 2013. Jordbruksverket anser att strategin inte bara ska omfatta denna planperiod utan även tiden fram till år 2020 som är måltidpunkt för miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap”. Tänkbara styrmedel Någon utökning eller ändring av reglerna om biotopskydd enligt miljöbalken anser Jordbruksverket inte behövas för att uppnå målet med strategin. Styrmedel som kan tänkas för genomförande av strategin är information, hänsynsregler, certifiering, miljöersättningar, naturvårdsavtal eller projektstöd. För vissa åtgärdstyper är det lättare att formulera generella skötselvillkor och det är inte av avgörande betydelse att de placeras rätt lokalt. Dessa skulle kunna konstrueras som miljöersättningar. Dessa ersättningar skulle kunna ges en geografisk avgränsning till vissa län eller delar av län. På gårdsnivå bör det dock vara fritt för brukaren att välja placering. För vissa åtgärdstyper är det visserligen lättare att formulera generella skötselvillkor men det är ofta av väsentlig betydelse att det får rätt placering även på gårdsnivå. För dessa skulle naturvårdsavtal kunna vara tillämpliga. För vissa åtgärdstyper är det svårt att formulera generella villkor. Särskilt när dessa är av anläggningskaraktär. Det är ofta av avgörande betydelse att de placeras rätt även på gårdsnivå. För dessa åtgärdstyper krävs en detaljerad planering. För dessa skulle projektstöd kunna vara tillämpliga. Kompetensutveckling Alla åtgärder i strategin förutsätter att det finns jordbrukare som på frivillighetens väg vill genomföra åtgärder. Även i de fall då man löst den ekonomiska förutsättningen att genomföra åtgärder genom t.ex. miljöersättning och i samband därmed ställt villkor om genomförande, placering etc. behövs kompetensutveckling för att dels skapa intresse att söka ersättningen och dels få åtgärden genomförd på bästa sätt. Vissa åtgärder i strategin bör kunna komma tillstånd frivilligt utan ekonomiskt stöd. I de fallen blir kompetensutvecklingen än viktigare. Uppföljning Uppföljning måste ske löpande och som en väsentlig del av strategin med hänsyn till den osäkerhet som råder beträffande vilken omfattning av åtgärder som krävs för att vända den negativa trenden för arter knutna till slättlandskapen.

4 Placering och val av åtgärdstyper på landskapsnivå Värdet av de föreslagna åtgärdstyperna förstärks väsentligt om åtgärden placeras på rätt ställe i landskapet. Visst underlag för en sådan styrning finns i form av t.ex. kulturmiljöprogram, naturvårdsprogram och bevarandeprogram för odlingslandskapets natur och kulturvärden. Det är också väsentligt att man försöker kombinera de olika åtgärdstyperna i samma område eftersom detta också förstärker värdet av varje enskild åtgärd.

4.1 Placering på landskapsnivå 4.1.1 Bevara befintliga värdekärnor För strategins framgång är det av avgörande betydelse att befintliga värdekärnor bibehåller sina kvalitéer. Med värdekärnor avses områden med rikliga inslag av mark där jordbearbetning inte förekommer som bryn, våtmarker, naturbetesmarker, sjöstränder eller parker och trädgårdar. Detta gäller särskilt om sådana inslag ingår i ett sammanhang där marken sedan lång tillbaka sköts med mer extensiva jordbruksmetoder som betesdrift på naturbetesmark. De befintliga värdekärnorna är spridningskällor som i normalfallet är en förutsättning för att restaurerade miljöer ska kunna koloniseras av sådana arter som man avser att gynna. Idag lever många populationer kvar i små isolerade områden, där det är osannolikt att man kommer att få se en återetablering den dag de försvinner. En alltför kraftig fragmentering har på så sätt satt en önskvärd dynamik mellan olika förekomster i landskapet ur funktion. Om nuvarande miljöersättningar bibehålls i ungefär nuvarande omfattning och utformning underlättas bevarande av värdekärnorna. Särskilt gäller detta för miljöersättningarna ”Bevarande av betesmarker och slåtterängar” och ”Skötsel av våtmarker och småvatten”.

4.1.2 Utanför värdekärnorna De föreslagna åtgärdstyperna innebär främst modifieringen av markvegetationen på brukade fält men även restaureringsåtgärder. Dessa åtgärder blir effektivare om de ansluter till värdekärnor eller om de placeras på ett sätt så att värdekärnor kan sammankopplas. Då underlättas spridningen av de arter som avses gynnas av åtgärderna. De föreslagna åtgärderna kommer då att förbättra de långsiktiga förutsättningarna för många arter genom att livsutrymme tillkommer i mellanliggande åkermarksområden. Man kan också lägga åtgärderna i områden som är utarmade på värdekärnor. Då bör man dels sträva efter att få åtgärderna koncentrerade till vissa platser inom sådana områden. Man bör också sträva efter att få en variation av åtgärdstyper inom sådana koncentrerade områden. Man bör rent allmänt sträva efter en stor variation av åtgärdstyper. De arter som vi betraktar som hemmahörande i odlingslandskapet har i många fall kunnat nå stabila populationer i ett landskap präglat av en äldre markanvändning, i ett perspektiv som sträcker sig längre bakåt i tiden än skiftesreformerna. Bruket av ett visst skifte var då en del i ett komplicerat system, med äng i åkergärde osv. Nyttjandet har varierat i tid och rum, med slåtter vissa år, träda 19

andra, bete åter andra. Förutsättningen för en rik mångfald i landskapet har varit en kontinuerlig tillgång till marker i olika hävd. Det är alltså en god sak om de föreslagna åtgärdstyperna leder till en rik variation i markanvändningen, snarare än att alla brukare gör samma sak på alla platser, år från år.

4.2 Val av åtgärdstyp 4.2.1 Kostnadseffektiva val Man bör sträva efter åtgärder som är kostnadseffektiva. Sett ur ett kostnadsperspektiv utgör ”Bioträda” basen som övriga åtgärder bör jämföras med. Tabellen 4.1 nedan sammanfattar de årliga hektarkostnaderna för de olika åtgärdstyperna. I avsnitt ”5.3.1 Beräkningssätt för kostnader” behandlas närmare hur kostnaderna tagits fram. Med kostnad avses här de kostnader en lantbrukare har för respektive åtgärdstyp. Eftersom vissa kostnader är av investeringskaraktär har dessa för jämförelsens skull i tabellen omräknats till årliga kostnader under förutsättningen 30 års livslängd på investeringen och fem procents kalkylränta. Av tabellen framgår att av de fyra billigaste åtgärdstyperna är två skogliga nämligen ”Utebliven beskogning efter slutavverkning” och ”Framtagande av skogsbryn”. Av naturliga skäl kan dessa bara få en liten omfattning. Men de är klart intressanta där möjlighet finns att tillämpa dem. ”Bioträda” är den billigaste och mest kostnadseffektiva åtgärdstypen när träda på uttagen areal kan användas. I Götalands södra slättbygder är detta svårare att uppnå varför kostnaden där blir väsentligt högre. Även om åtgärdstypen är kostnadseffektiv har den dock inte hela den bredd och variation som krävs för en fullödig strategi. Sådana åtgärdstyper som ”Vinterstubb” och ”Obrukade kantzoner” ger delvis liknande effekter som ”Bioträda”. Detta ställer därför krav på att dessa mer kostsamma åtgärdstyper placeras på rätt plats och utförs på rätt sätt för att den högre kostnaden ska kunna motiveras. Åtgärdstyperna ”Vinterstubb” och ”Obrukade kantzoner” kan dock ses som ersättning för ”Bioträda” i områden där denna av olika anledningar är svårare att tillämpa.

Tabell 4.1 Årliga kostnader i kronor per år och hektar för respektive åtgärdstyp (Med x markerade åtgärdstyper är investeringskostnader som omräknats till årliga kostnader efter 30 års livslängd och 5 procents kalkylränta) Åtgärdstyp

Under 1000 kr Bioträda Utebliven beskogning efter slutavvverkning Sprutfria kantzoner Framtagande av skogsbryn Obrukade kantzoner

Götalands södra slättbygder

x x

Mellan 1000 och 2000 kr Vinterstubb Skötsel av fältskikt på landskapselement Omläggning av åkermark till sjönära betesvall Mellan 2000 och 5000 kr Restaurering av våtmarker Bioträda Omläggning av betesmark till äng Restaurering av naturbetesmarker Restaurering av ängar Obrukade kantzoner

x x

Över 5000 kr Övriga åtgärdstyper, medelvärde x Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald x

Götalands Götalands mellannorra bygder slättbygder

Svealands slättbygder

2 600 400 600 600 4 000

200 300 600 400 900

200 200 600 400 900

1 000 1 500 2 400

1 500 1 800

1 500 1 200

2 300 2 600 2 600 3 100 3 800 4 000

2 300 200 2 600 3 100 3 800 900

6 000 8 300

4 900 7 200

4 600 6 900

4 300 6 600

Som framgår av tabell 4.2 kan kostsammare åtgärdstyper än ”Bioträda” vara väl motiverade. Detta gäller särskilt om de kombineras med ”Bioträda” eller andra åtgärdstyper. Ett gott exempel på en åtgärdstyp som har större värde i kombinationer än som enskild åtgärdstyp är ”Sprutfria kantzoner”. Kostsammare åtgärdstyper kan också vara motiverade om de sker som ett komplement till särskilda åtgärdsprogram för hotade arter och miljöer. Inom avsnitt ”7 Beskrivning av åtgärdstyperna” beskrivs effekterna mer detaljerat för varje enskild åtgärdstyp.

Tabell 4.2 Exempel på effekter av olika åtgärdstyper Åtgärdstyp

Exempel på effekter

Bioträda

Skapar en rikare och jämnare blomning och ger skydd och spridningsmöjligheter för insekter och annan fauna knuten till slättlandskap.

Vinterstubb

Värdefulla övervintringsmiljöer för övervintrande öppenmarksfåglar. Förbättrar häckningsresultatet får åkerhäckande fåglar.

Obrukade kantzoner

Skapar en rikare och jämnare blomning och ger skydd och spridningsmöjligheter för insekter och annan fauna knuten till slättlandskap. Värdefull förstärkningseffekt mot angränsande markslag.

Sprutfria kantzoner

Skapar utrymme för konkurrenssvaga ettåriga ogräs som ger livsmiljöer för insekter som är lämpliga som fågelföda.

Omläggning av åkermark till sjönära betesvall

Utökar och förstärker livsmiljön för fåglar i öppna våtmarker.

Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald

Skapar livsrum för växter och djur som kräver våta miljöer. Bevarar och förstärker hotad våtmarksflora och våtmarksfauna.

Restaurering av våtmarker

Skapar livsrum för växter och djur som kräver våta miljöer. Bevarar och förstärker hotad våtmarksflora och våtmarksfauna.

Skötsel av fältskikt på landskapselement

Bevarar en flora och fauna som behöver en kombination av hävdat fält-, buskoch trädskikt.

Framtagande av skogsbryn

Återskapar ett artrikt fältskikt till nytta för lus- och värmekrävande insekter.

Utebliven beskogning efter slutavverkning

Återskapar livsmiljöer för arter som kräver torr öppen mark med glest fältskikt

Omläggning av betesmark till äng

Bevarar och förstärker hotad ängsflora

Restaurering av ängar

Bevarar och förstärker hotad ängsflora

Restaurering av naturbetesmarker

Bevarar och förstärker hotad ängs- och naturbetesmarksflora

4.2.2 Anpassning till slättbygdens kulturhistoriska värden Varje åtgärd bör utföras och placeras så att den så långt som möjligt harmonierar med ett områdes kulturhistoriska strukturer och innehåll. För de flesta åtgärdstyper är detta inget problem eftersom de enbart utgör en modifiering av bruket på berört fält eller berört landskapselement. Jordbruksverket föreslår vissa åtgärdstyper som innebär restaurering. För sådana objekt är det viktigt att restaureringen utförs på ett sätt som väl tillvaratar objektens kulturvärden. Jordbruksverket föreslår åtgärdstyper som utgör anläggningar. För anläggningar är det av stor vikt att de placeras och utförs på ett sätt som harmonierar med områdets kulturhistoriska tradition. Det är också av stor vikt att anläggningarna får rätt placering på fältnivå. Om sådan hänsyn tas bör inte målkonflikt uppstå mellan kulturmiljövårdens och naturvårdens intressen i detta fall.

5 Genomförande av strategin 5.1 Implementering I denna rapport lämnas inget förslag om hur strategin i detalj ska implementeras. Det är frågor som hör hemma i ett programarbete som förväntas inledas sedan statsmakterna tagit ställning till strategin. Väsentliga delar av strategin bör kunna beaktas i miljö- och landsbygdsprogrammet år 2007 – 2013. Generellt gäller dock vid genomförandet av sådana åtgärder som strategin pekar på att de är väl kända och åtminstone i sina huvuddrag accepterade av dem som förväntas genomföra åtgärderna. Informationsinsatser i samband med beslut om program/åtgärder och vid implementering är därför viktiga. Vidare är det mycket viktigt att ta tillvara det engagemang för frågorna som finns inom jordbrukarkåren. Detta engagemang kan ha vitt skilda utgångspunkter som t.ex. jakt eller kulturmiljöbevarande. Oavsett utgångspunkt för engagemanget kan åtgärderna vara de samma. Jordbrukarnas egna initiativ för att verkställa strategin eller delar därav bör därför understödjas. Det är viktigt att åtgärderna ges rätt placering och utformning. I detta arbete bör länsstyrelserna ha huvudrollen. Visst underlag för en sådan styrning finns i form av t.ex. kulturmiljöprogram, naturvårdsprogram och bevarandeprogram för odlingslandskapets natur och kulturvärden. Ekologiska landskapsplaner kan vara en god grund för en sådan styrning. Sannolikt kommer de flesta åtgärderna att behöva bekostas med samhällsmedel. Det är därför rimligt att också samhället har en god styrmöjlighet. Rör det sig om åtgärder som näringen själv bekostar bör samhället bidra med information och annat underlag så att även sådana resurser blir väl utnyttjade. En rimlig rollfördelning kan vara att länsstyrelserna bestämmer i vilka kommuner eller i vilka kommundelar en åtgärdstyp ska tillämpas. Hur placering och utförande sker på gårdsnivå bör för de mer komplicerade åtgärdstyperna avgöras efter en dialog mellan brukare och myndighet. På så sätt kan värdefull erfarenhet om den enskilda markens egenskaper tas till vara. Detta är ofta en nödvändig förutsättning för att mer komplicerade åtgärder ska kunna utföras på ett framgångsrikt sätt. Strategins åtgärder bör beaktas av länsstyrelsen vid utformning av åtgärder för att nå de regionala miljömålen.

5.2 Tidsplan Strategin är tänkt att omfatta en tidsperiod om 14 år. Det första året är år 2007 vilket motsvarar det första stödåret i nästa planperiod i miljö- och landsbygdsprogram för Sverige. Det sista året är 2020 som kan ses kan ses som måltidpunkt för miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap”. Strategin kan ses som en del av miljö- och landsbygdsprogrammen för Sverige under perioden år 2007 –2020. För överskådlighetens skull har strategin delats in i två delperioder om sju år vardera d.v.s. åren 2007 – 2013 samt åren 2014 - 2020.

Om det ska vara möjligt att vända den negativa trenden för arter knutna till slättlandskapen så måste det praktiska arbetet med strategin komma igång så snabbt som möjligt. Redan år 2007 bör en omfattning av drygt 30 000 hektar ha uppnåtts. År 2013 bör samtliga åtgärder ha kommit upp i full omfattning eller 80 000 hektar. Detta innebär att kostnaderna koncentreras till inledningen av perioden.

5.3 Kostnader 5.3.1 Beräkningssätt för kostnader Jordbruksverkets syfte med att ta fram kostnader har varit att kunna beskriva översiktliga ekonomiska konsekvenser av åtgärderna. I ett kommande programarbete krävs en betydligt mer detaljerad genomgång av kostnaderna för respektive åtgärdstyp. De kostnader som redovisas i den följande framställningen ska ses som mycket översiktliga bedömningar av de kostnader en lantbrukare får för att kunna tillhandahålla mark och andra resurser för att utföra respektive åtgärdstyp. Kostnaderna för varje åtgärdstyp är – om inte annat anges - beräknade som skillnaden i täckningsbidrag 1 för åtgärdstypen jämfört med samma täckningsbidrag för ett normalt bruk av samma mark. Med täckningsbidrag 1 avses intäkter minskade med särkostnader. I särkostnaderna ingår inte ränta på rörelsekapital och arbete. Det innebär att kostnader för fältmaskiner kvarstår. Att täckningsbidrag 1 valts är beroende av att flertalet av åtgärderna blir av kortvarig natur och bara en liten del av gårdens totala areal kommer att tas i anspråk. För åtgärder som innebär att sysselsättningen på gården minskar antas att brukaren inte kan finna någon alternativ ersättning för motsvarande arbetskraft. Vid de ekonomiska beräkningarna har Jordbruksverkets produktionsgrenskalkyler använts. Inkomstbortfallet för Götalands södra slättbygder har beräknats enligt områdeskalkylen för Söderslätt. Inkomstbortfallet för Götalands norra slättbygder har beräknats enligt områdeskalkylen för Varaslätten. Inkomstbortfallet för Götalands mellanbygder har beräknats som ett medelvärde av dessa båda kalkyler. Inkomstbortfallet för Svealands slättbygder har beräknats enligt områdeskalkylen för Enköpingsslätten. I de fall miljöersättningar för närvarande tillämpas för åtgärdstypen har dessa ersättningar för enkelhetens skull ansetts motsvara lantbrukarens kostnader för tillhanda åtgärdstypen på sin mark. I de fall åkermark tas i anspråk för en anläggning har markvärdesförlusten satts till 45 000 kronor per hektar för Götalands södra slättbygder, 28 000 kronor per hektar för Götalands mellanbygder, 23 000 kronor per hektar för Götalands norra slättbygder samt 18 000 kronor per hektar för Svealands slättbygder. I de fall kalkyler omfattar större tidsrum än enstaka år har diskontering till nutid av intäkter och kostnader gjorts med räntefoten 5 procent.

5.3.2 Årliga totalkostnader för hela strategin Tabell 5.1 nedan redovisar en genomsnittlig total årskostnad inom den fjortonåriga perioden år 2007 – 2020. I bilagan redovisas i detalj vilken fördelning på åtgärdstyper över produktionsområdena som ligger till grund för totalkostnadskalkylen. Den totala årskostnaden är fördelad på produktionsområden och åtgärdstyper. Åtgärdstyperna ”Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald”, ”Bioträda”, ”Obrukade kantzoner”, ”Restaurering av våtmarker” och ”Vinterstubb” är de åtgärder som kostar mest. De upptar nästan tre fjärdedelar av den årliga totalkostnaden. De är framförallt riktade till Götalands södra slättbygder där de utgör 85 procent av totalkostnaden. Tabell 5.1 Genomsnittlig total årskostnad för strategin fördelad på åtgärdstyper och produktionsområden, miljoner kronor Åtgärdstyp

Över 5 miljoner kr/typ Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald

Götalands Götalands Götalands Svealands Hela södra mellannorra slättbygder riksområde slättbygder bygder slättbygder 1 12

Bioträda

0,2

Obrukade kantzoner Restaurering av våtmarker

11 3

. 1

0,9 2

13 8

Vinterstubb

0,4 0,5 0,3 0,7 0,3

2 2 0,9 0,2 0,7

1 1 0,4 0,4 0,3

1 1 0,6 0,4 0,3

4 4 2 2 2

0,5 0,4 0,4 0,1

0,2 0,1 . .

0,1 0,2 0,2 .

0,1 0,1 0,1 .

0,9 0,8 0,7 0,2

102

Mellan 1 och 5 miljoner kr/typ Restaurering av ängar Omläggning av betesmark till äng Skötsel av fältskikt på landskapselement Sprutfria kantzoner Restaurering av naturbetesmarker Upp till 1 miljon kronor/typ Omläggning av åkermark till sjönära betesvall Övriga åtgärdstyper, medelvärde Framtagande av skogsbryn Utebliven beskogning efter slutavverkning Summa

Tabell 5.2 nedan redovisar att den årliga årskostnaden varierar stort över tiden. I den inledande delperioden är den väsentligt högre än i den avslutande delperioden. Detta beror främst på att dyrbara investeringar har kalkylmässigt beräknats ske så tidigt som möjligt enligt avsnittet ”5.2. Tidsplan”. Tabell 5.2 Genomsnittlig total årskostnad för strategin fördelat över delperioder, miljoner kronor År 2007 – 2013

År 2014 - 2020

150

Hela perioden År 2007 - 2020 102

5.3.3 Känslighetsanalys av kostnaderna Osäkerhet om behovet av åtgärder Behovet av åtgärder kan bedömas till åtminstone 80 000 hektar. Behovet bedöms dock ligga inom ett intervall av +/- 30 000 hektar enligt det översiktliga resonemanget inom avsnitt ”6.5.2 Ett räkneexempel”. Detta skulle motsvara en årlig total kostnad för lantbrukarna på 100 miljoner kronor med ett intervall på +/- 40 miljoner kronor. Den årliga kostnaden för strategin skulle därmed befinna sig i intervallet 60 – 140 miljoner kronor per år. Osäkerhet om jordbrukets utveckling Jordbruksverket har arbetat med ett grundläggande scenario och två jämförande scenarier. Kostnaderna i det grundläggande scenariot beskrivs detaljerat ovan i avsnitt ”5.3.2 Årliga totalkostnader för hela strategin”. Åtgärdstyperna inom respektive scenario har fördelats så att samma effekt på slättlandskapens biologiska mångfald uppnås. Det grundläggande scenariot benämns nedan ”MTR-scenariot”. Andelen träda är i det något högre än idag och ligger mitt emellan de två jämförande scenarierna. Detta bedöms motsvara en ungefär 7 procents nedgång i spannmålsproduktionen jämfört med nuläget. En sådan bedömning har Jordbruksverket tidigare gjort i yttrande den 5 mars 2003 över remiss av halvtidsöversynen av den gemensamma jordbrukspolitiken: En långsiktig politik för ett hållbart jordbruk (dnr 44-836/2003). I scenariot minskas andelen vall med 5 procent från läget år 2002. Betesmarksarealen är oförändrad jämfört med år 2002. I ”Nulägesscenariot” är andelen träda, vall och betesmark som år 2002. I ”Omställning 90-scenariot” är att andelen trädor som summan av andelen helträda, ej utnyttjade slåtter och betesvallar och hela omställningsarealen år 1993. Andelen vall är minskad med 10 procent från läget år 2002. Betesmarksarealen är oförändrad jämfört med år 2002. Tabell 5.6 Förväntad andel träda av åkermarken år 2013, procent Scenario

Nuläges MTR Omställning 90

Götalands Götalands södra mellanslättbygder bygder 7 8 8

8 9 10

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

Hela riksområde 1

14 16 18

15 22 29

12 15 19

I tabellerna 5.7 redovisas bioträdans omfattning i respektive scenario. Nivåerna är satta i relation till produktionsområdets areal och dess förväntade omfattning trädad mark. Behovet av mark för andra och dyrbarare åtgärder än ”Bioträda” minskar om arealen mark lagd i träda ökar. Trots stora skillnader i arealen bioträda för de olika scenarierna blir skillnaden i totalkostnad små dem emellan. Tabell 5.7 Bioträdans omfattning i hektar år 2013 Scenario

Nuläges MTR Omställning 90

Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

Hela riksområde 1

6 000 6 000 7 000

1 000 1 000 700

13 000 15 000 17 000

20 000 28 000 35 000

40 000 50 000 59 000

I tabell 5.8 redovisas den totala årskostnaden inom de olika scenarierna. Skillnaderna är obetydliga. Tabell 5.8 Genomsnittlig total årskostnad för strategin inom på de olika scenarierna fördelat på produktionsområden, miljoner kronor Scenario

Nuläges MTR Omställning 90

Götalands Götalands Götalands Svealands Hela södra mellannorra slättriksområde slättbygder bygder slättbygder bygder 1 55 57 58

10 10 9

19 16 18

21 19 16

104 102 101

Sammanfattning Osäkerheten ligger främst i svårigheten att bedöma den totala nivån vad gäller behovet av åtgärder. Däremot verkar det vara möjligt att genom justeringar i fördelningen av strategins åtgärder kunna möta olika tänkbara alternativ för jordbrukets utveckling. På den punkten förefaller strategin vara ekonomisk robust.

5.3.4 Samhällskostnader Det är sannolikt att en övervägande del av kostnaderna för lantbrukarna enligt ovan måste ersättas av samhället om åtgärderna ska bli utförda. Enligt tabell 5.1 ovan motsvarar Jordbruksverkets förslag en genomsnittlig årlig kostnad för lantbrukarna på ca100 miljoner kronor per år. För att få åtgärderna utförda på rätt plats i rätt omfattning bedömer Jordbruksverket att ett genomsnittligt incitament på 20 procent kan vara behövligt. Detta skulle motsvara en ersättningsvolym på 120 miljoner kronor per år. Till detta kommer kostnader för information, rådgivning och utbildning till lantbrukare och stödadministration och uppföljning till en bedömd storleksordning på 25 procent eller 30 miljoner kronor per år. För programmet som helhet leder detta till ett finansieringsbehov om 150 miljoner kronor per år. Kringkostnader på ca 25 procent är höga. Beloppet motiveras av att det troligen kommer att krävas mycket arbete att få åtgärderna placerade på rätt plats och få dem rätt utförda. Ett 27

alternativ är att sänka precisionen och kompensera detta med en större samlad åtgärdsyta. En sådan lösning torde knappast bli billigare sett från samhällsekonomisk synpunkt.

5.4 Tänkbara styrmedel Styrmedel som kan tänkas för genomförande av strategin är • hänsynsregler, • certifiering, • miljöersättningar, • naturvårdsavtal, • projektstöd samt • kompetensutveckling. Hänsynsregler Med hänsynsregler avses regler om hänsyn till natur- och kulturvärden vid markanvändning i jordbruket enligt 12 kap.8 § miljöbalken (1998:808) och skötsel av skog enligt 30 § skogsvårdslagen (1979:429). Certifiering Med certifiering avses enbart marknadsstyrd, frivillig certifiering med sådana syften som stödjer strategin. Inom jordbruket finns flera certifieringssystem med miljörelevans. Mest kända är KRAV, Svenskt sigill och integrerad produktion (IP). KRAV certifierar ekologisk produktion. Svenskt sigill ställer krav på landskap, miljöskydd och djuromsorg. IP förekommer i flera former och innebär att produktionen bedrivits med behovsanpassade insatser utifrån prognosmodeller, kemiska analyser och noggrann uppföljning. Främst inom KRAV och Svenskt sigill finns inslag som är till nytta för den biologiska mångfalden. Det finns säkert möjlighet att ytterligare stärka dessa inslag. En förutsättning för framgång är dock att marknaden svarar positivt på sådana regler i certifieringssystemen. Detta är en fråga för marknadens parter att hantera. Miljöersättningar Med miljöersättningar avses stöd för miljövänligt jordbruk för vilka årliga belopp utbetalas för skötsel utifrån generella villkor. Ett exempel på en miljöersättning är miljöersättningen för bevarande av betesmarker och slåtterängar i nuvarande miljö- och landsbygdsprogram för Sverige. För vissa åtgärdstyper är det lättare att formulera generella skötselvillkor och det är inte av avgörande betydelse att de placeras rätt lokalt. Dessa skulle kunna konstrueras som miljöersättningar eventuellt genom anbudsförfarande. Dessa ersättningar skulle kunna ges en geografisk avgränsning till vissa län eller delar av län. På gårdsnivå bör det dock vara fritt för brukaren att välja placering. Exempel på sådana åtgärdstyper är ”Bioträda”, ”Vinterstubb”, ”Sprutfria kantzoner”, ”Obrukade kantzoner ” och ”Skötsel av fältskikt på landskapselement”. ”Övriga åtgärdstyper” är av sådan liten omfattning och av så varierande karaktär att de inte lämpar sig som miljöersättningar.

Naturvårdsavtal Med naturvårdsavtal avses nedan överenskommelser med en markägare/brukare om fleråriga åtgärder för att förstärka den biologiska mångfalden. Från länsstyrelsernas arbete med NOLAoch landskapsvårdsprogrammen finns goda erfarenheter av sådana styrmedel. Från skogsvårdsorganisationen finns också god erfarenhet av detta styrmedel. För vissa åtgärdstyper är det visserligen lättare att formulera generella skötselvillkor men det är ofta av väsentlig betydelse att de får rätt placering lokalt. För dessa skulle naturvårdsavtal kunna vara tillämpliga. Exempel på sådana åtgärdstyper är ”Omläggning av åkermark till sjönära betesvall”, ”Framtagande av skogsbryn” och ”Utebliven beskogning efter slutavverkning”. För åtgärdstyperna ”Bioträda”, ”Obrukade kantzoner ” och ”Skötsel av fältskikt på landskapselement” finns mer komplicerade alternativ till grundåtgärderna enligt avsnitt ”7 Beskrivning av åtgärdstyperna”. För dessa alternativ skulle naturvårdsavtal kunna vara tillämpliga. Projektstöd Med projektstöd avses sådana stöd där den sökande måste kunna förete en godkänd projektplan för kostnader och utförande. Ett exempel på ett projektstöd är stödet för restaurering slåtterängar och betesmarker i nuvarande miljö- och landsbygdsprogram för Sverige. För vissa åtgärdstyper är det svårt att formulera generella villkor. Det är också av avgörande betydelse att de placeras rätt även på gårdsnivå. För dessa åtgärdstyper krävs en detaljerad planering. För dessa skulle projektstöd kunna vara tillämpliga. Exempel på sådana åtgärdstyper är ”Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald”, ”Restaurering av våtmarker”, ”Restaurering av ängar” och ””Restaurering av naturbetesmarker”. Kompetensutveckling Alla åtgärder i strategin förutsätter att det finns jordbrukare som på frivillighetens väg vill genomföra dessa. För att detta ska fungera gäller följande: • medvetenhet om problemets art och omfattning • intresse av att medverka till problemets lösning • kunskap om åtgärdernas placering i landskapet och på den egna gården • kunskap om åtgärdernas genomförande • kunskap om hur man kan se effekten av åtgärden • ekonomiska och tekniska förutsättningar att vidta åtgärder Även i de fall då man löst den ekonomiska förutsättningen att genomföra åtgärder genom t.ex. miljöersättning och i samband därmed ställt villkor om genomförande, placering etc. behövs kompetensutveckling för att dels skapa intresse att söka ersättningen och dels få åtgärden genomförd på bästa sätt. Vissa åtgärder i strategin bör kunna komma tillstånd frivilligt utan ekonomiskt stöd. I de fallen blir kompetensutvecklingen än viktigare. Utöver de åtgärder som beskrivs i strategin finns ytterligare åtgärder som är till nytta för slättbygdens biologiska mångfald. Det kan röra sig om enkla och billiga åtgärder, som bör kunna bli utförda utan ersättning. Exempel på en sådan åtgärd är att röra sig i fältet någon dag före bearbetning eller skörd. Det leder till att bl.a. rådjur och harar lämnar fältet och tar sina ungar med sig. En annan åtgärd i samma syfte kan vara att börja vallslåttern från mitten av 29

fältet och arbeta sig utåt. Andra åtgärder kan vara att inte bruka svåråtkomliga delar av fältet såsom hörn, ojämna fältkanter och dylikt. Sådana delar av fält kräver vanligen mer körningar och ger lägre avkastning. Att lämna dem obrukade kan vara en ekonomisk vinst samtidigt som positiva effekter uppkommer för mångfalden, jämförbara med bioträdan. Även åtgärder som anses dyra t.ex. röjningar av åkerholmar och bryn kan tänkas bil genomförda utan ersättning i de fall omfattningen är liten. Jordbruksverket har erfarit vid kontakter med företrädare för jordbrukarkåren att det finns många idéer och stort intresse för dessa mindre, enkla och billiga åtgärder. Åtgärder av den typ som anges ovan behöver stödjas med kompetensutveckling. Utan vetskap om problemen och kunskap om åtgärderna torde få frivilliga och obetalda åtgärder komma tillstånd. Men med kunskapen om att några obrukade hörn med blommande örter inte är dålig jordbrukarsed utan förståndigt företagande och samtidigt till nytta för miljön kan många små men sammantaget viktiga åtgärder bli verklighet. Inom miljö- och landsbygdsprogrammet finns åtgärden kompetensutvecklig av lantbrukare på miljöområdet (KULM). Det bedrivs kompetensutveckling på alla områden som är väsentliga för jordbrukets miljöfrågor. Inom området biologisk mångfald och kulturmiljö bedrivs verksamheten inom kampanjen Levande Landskap. Kampanjen har hittills varit inriktad på skötseln av betesmarker och ängar men i princip omfattar den hela odlingslandskapets biologiska och kulturhistoriska värden. Hittills har kampanjen kostat ca 30 miljoner kr per år. Jordbruksverket föreslår att länsstyrelserna i berörda län styr över resurser inom KULM till kompetensutveckling inom strategin. I likhet med vad som gäller inom KULM i övrigt bör Jordbruksverket svara för visst informationsstöd i form av broschyrer, webb-sidor etc. samt fortbildning av rådgivare.

Tabell 5.10 ger en sammanfattande redovisning av tänkbara möjliga styrmedel för respektive åtgärdstyp. Tabell 5.10 Tänkbara styrmedel för respektive åtgärdstyp Åtgärdstyp

Hänsynsregler

Certifiering

Miljöersättningar

Natur- Projektvårdsstöd avtal

Kompetensutveckling

Åkermarker Bioträda Vinterstubb

Obrukade kantzoner Sprutfria kantzoner Omläggning av åkermark till sjönära betesvall

(X)

X (X)

X X

Våtmarker Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald

Restaurering av våtmarker

Träd- och buskbärande miljöer Skötsel av fältskikt på landskapselement Framtagande av skogsbryn Utebliven beskogning efter slutavverkning

(X)

Naturliga fodermarker Omläggning av betesmark till äng Restaurering av ängar

Restaurering av naturbetesmarker

Övriga åtgärdstyper

5.5 Finansiering Enligt Jordbruksverkets bedömning ligger detaljerade förslag om hur kostnaderna ska fördelas mellan samhället och näringen utanför uppdraget. Strategin bör dock kunna vara ett underlag för kommande miljö- och landsbygdsprogram. Det är dock sannolikt att en övervägande del av kostnaderna måste ersättas av samhället om åtgärderna ska bli utförda. Till detta kommer kostnader för information, rådgivning och utbildning till lantbrukare och stödadministration och uppföljning. För programmet som helhet leder detta till ett genomsnittligt finansieringsbehov om 150 miljoner kronor per år. Vid programmets inledning krävs väsentligt mer resurser troligen i nivån 200 miljoner kronor per år. Detta är en följd av att kostsamma åtgärder av restaurerings- och investeringskaraktär är koncentrerade till inledningen. Behövliga resurser kan dock trappas av till en betydligt

lägre nivå inom programmets andra delperiod år 2014 – 2020 troligen i nivån 100 miljoner kronor per år. Fyra av de föreslagna åtgärdstyperna enligt nedanstående uppställning återfinns idag som stöd för miljövänligt jordbruk. I strategin föreslås en viss omfattning i slättbygderna för kommande tillämpningen av dessa eller motsvarande stöd. Föreslagen åtgärdstyp

Befintligt stöd

Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald Restaurering av våtmarker

Projektstöd för anläggning av våtmarker och småvatten

Restaurering av ängar Restaurering av naturbetesmarker

Projektstöd för restaurering av slåtterängar och betesmarker Projektstöd för restaurering av slåtterängar och betesmarker Projektstöd för restaurering av slåtterängar och betesmarker

Tre av de föreslagna åtgärdstyperna innebär en utökning av omfattningen på befintliga stöd för miljövänligt jordbruk. I strategin föreslås en viss omfattning i slättbygderna för den del av dessa stöd som enligt förslaget bör kompletteras med extra villkor. Föreslagen åtgärdstyp Vinterstubb Restaurering av våtmarker

Befintligt stöd Minskat kväveläckage, vårbearbetning Projektstöd för anläggning av våtmarker och småvatten

Skötsel av fältskikt på landskapselement

Bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer

5.6 Uppföljning och utvärdering Uppföljning och utvärdering måste ske löpande och som en väsentlig del av strategin med hänsyn till den osäkerhet som råder beträffande vilken omfattning och fördelning av åtgärder som krävs för att vända den negativa trenden för arter knutna till slättlandskapen. Visar utvärderingen att effekterna har uteblivit eller är för små bör strategin revideras. Uppföljningen kan göras som en del i NILS (Nationell inventering av landskapet i Sverige) och i projektet CAP:s miljöeffekter. En intensivare uppföljning kan behöva riktas mot åtgärdstyper som både arealmässigt eller kostnadsmässigt är dominerande som ”Bioträda”, ”Vinterstubb” och ”Obrukade kantzoner”. För detta krävs inledningsvis ett utvecklingsarbete. För den arealmässigt mest omfattande åtgärdstypen ”Bioträda” kan det vara möjligt att göra en riktad inventering mot vissa arter. Vissa artgrupper kan med fördel användas vid uppföljning som bekräftelse på att åtgärderna slagit väl ut. Sådana kvittensarter är: • humlor – indikerar kontinuitet av blomtillgång i landskapet under vegetationsperioden. • åkerogräs som vallmo, riddarsporre och blåklint – indikerar en lite mer artrik flora och fauna i åkermark och fungerar som tydliga markörer av sprutfria kantzoner. • yngel av grod- och kräldjur (alla arter) – indikerar god tillgång till insektsrika småmiljöer och fungerande småvatten. • häckning av åkerlevande fåglar som sånglärka, kornknarr, stenskvätta och storspov indikerar tillgång till föda och livsutrymme i åkermark.

Utöver kvalitetsuppföljning bör även uppföljning av åtgärdernas omfattning och fördelning över landet ske. Åtgärder med miljöersättning kan lätt följas i stödsystemen. Även GISanalyser från stöddata mot andra databaser är möjliga att genomföra.

5.7 Målkonflikter Giftfri miljö Jordbruksverket ansvarar för ”Åtgärdsprogrammet för minskade risker med bekämpningsmedel”. Detta program utgör en åtgärd i miljökvalitetsmålet ”Giftfri miljö”. Ett viktigt mål i programmet har varit att minska använda kvantiteter av bekämpningsmedel. Programmet har varit framgångsrikt i detta avseende. Åtgärdstyperna ”Bioträda”, ”Vinterstubb”, ”Obrukade kantzoner” och ”Sprutfria kantzoner” innebär risker för uppförökning av ogräs. Särskilt gäller detta åtgärdstypen ”Bioträda”. För den åtgärdstypen har Jordbruksverket föreslagit att åtgärder som bromsar uppförökningen inte ska vara tillåtna som upprepad avputsning och insådd av fånggröda. Problem med spridning av ogräsfrön till angränsande fält kan uppkomma. Eftersom trädan av denna typ inte får brytas tidigast efter ett par år föreligger risk för uppförökning av rotogräs som kvickrot. Behovet av avslagning kommer att öka jämfört med normal trädesbrytning. Behovet av bekämpningsmedel vid brytningen kan bli större och sannolikt kommer även behovet av bekämpning i efterföljande gröda också öka. Detta står i konflikt med miljökvalitetsmålet ”Giftfri miljö”. Den främsta enskilda anledningen till nedgången för biologisk mångfald i slättlandskapen är den minskade näringstillgång, skydd och variation som ogräsen givit. Jordbruksverket bedömer att det inte är möjligt att uppnå syftet med delmål 2 till miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap” utan en viss ökning av ogräsförekomsten i slättlandskapen. Ingen övergödning Åtgärdstypen ”Bioträda” skulle kunna innebära viss risk för ökat näringsläckage eftersom insådd av fånggröda inte får ske enligt Jordbruksverkets förslag. Jordbruksverket förutser dock inga problem med växtnäringsläckage eftersom inga former av jordbearbetning får ske enligt förslaget. Enligt Jordbruksverkets mening står förslagen inte i konflikt med miljökvalitetsmålet ”Ingen övergödning”.

6 Motiveringar för strategin I detta avsnitt har motiveringar för val av åtgärdstyper och för val av omfattning på strategin samlats.

6.1 Bakgrund 6.1.1 Odlingshistorisk bakgrund Jordbrukslandskapet kan ses som ett ekosystem på samma sätt som skogslandskap och sjöar. Jordbrukslandskapet har många egenskaper gemensamt med andra öppna ekosystem som havsstränder, stäpper, savanner tundror och högfjäll. Skillnaden mot naturliga ekosystem är att jordbrukslandskapet är ett konstlat ekosystem där människan med tillgänglig teknik och organisation försöker få fram en så hög nyttoproduktion som möjligt. För förståelsen av dagens slättlandskap som livsrum för biologisk mångfald kan det var lämpligt att dela in utvecklingen de närmaste tvåhundra åren i tre epoker. • Trädessystemens jordbruk ca 1800-1850 • Växtföljdsjordbruket ca 1850 - 1960 • Det moderna jordbruket ca 1960 Tidsindelningen är grov. Övergången har i verkligheten varierat från trakt till trakt och från gård till gård. Trädessystemens jordbruk Trädessystemens jordbruk kännetecknades av ett starkt samband mellan ängsareal och åkerareal. Ängsarealen begränsade möjligheten att stalla nötkreatur över vintern. Den över vintern samlade gödseln begränsade möjligheten att gödsla åkermark. Andelen träda var beroende på om marken låg i ensäde, tvåsäde eller tresäde. Resterande andel åkermark användes huvudsakligen för odling av brödspannmål. Våtmarker och ytor som inte var brukningsbara som åker med tidens teknik användes för slåtter eller bete. Mycket stora arealer betades. Även trädor, åkrar och ängar betades efter skörden. Även tillväxten på inslag som vägrenar, åkerholmar och gårdstomter togs tillvara antingen genom slåtter eller genom bete. Jordbruksproduktionen ledde till en viss utarmning av växtnäringskapital. Nästan all mark behövdes för att försörja människor och husdjur. Livsmedelsproduktion och virkesproduktion bedrevs på samma mark. Något större utrymme för en planerad skogsproduktion fanns som regel inte. De trädbestånd som fanns var därför ofta glesa. Utöver bete kunde de nyttjas för täkt av ved och löv men även för slåtter. Det fanns tendenser till överutnyttjande med exempelvis sandflykt som följd. Ängs- och betesmarker var de dominerande markslagen för jordbruksproduktionen. Trädessystemens jordbruk alstrade ett mosaiklandskap med rikedom på livsmiljöer exempelvis gamla träd, blommande buskar, örtrik gräsmark, våtmarker och småvatten bar upp en så rik biologisk mångfald att vi har svårt att föreställa oss den idag. Detta landskap kan ses som ett enda sammanhängande gräsmarksekosystem från de kortbetade stränderna, glesa grödor och ängar bort till glest trädbevuxna betesmarker bortom byarna. Huvuddelen av den öppna arealen var fredad från årlig jordbearbetning.

Växtföljdsjordbruket Växtföljdsjordbruket innebar att sambandet mellan äng- och åkermark bröts. Ängen ersattes med vallen på åkermark som både kunde ge kreatursfoder och upprätthålla åkerns bördighet. Våtmarksängarna dränerades och odlades upp till god åkermark. En mycket liten andel av den tidigare våtmarksarealen kvarstod vid periodens slut. Ängar på torr och frisk mark och betesmarker kunde odlas upp. Andra betesmarker kunde i allt större utsträckning övergå till ren virkesproduktion. Sambandet mellan djurhållning och virkesproduktion avbröts successivt. Sambandet mellan djurhållning och växtodling kvarstod som tidigare. Jordbruksproduktionen närmade sig balans vad gällde växtnäringskapitalet. Åkermarken blir det dominerande markslaget för jordbruksproduktion. På grund av djurhållningen har dock ängs- och betesmarker fortfarande stor betydelse. Växtföljdsjordbruket gav ett gott utrymme för biologisk mångfald främst som en följd av det bibehållna sambandet mellan växtodling och djurhållning. Detta gav en relativt stor variation i grödor och visst behov av ängs- och betesmarker. I och med att tillgången på kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel var låg blev grödorna glesa till förmån för biologisk mångfald. Det moderna jordbruket I det moderna jordbruket har det blivit möjligt att bryta sambandet mellan djurhållning och växtodling. Med hjälp av kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel blev det både möjligt och rationellt att utnyttja slättbygderna för ren växtodling. Figur 6.1 Illustration till den odlingshistoriska bakgrunden Kurvan för skjutna rapphöns illustrerar utvecklingen för den biologiska mångfalden i slättlandskapet. Kurvan för bärgad höstveteskörd illustrerar intensifieringen i slättjordbruket.

Index, hela Sverige Källor: Jens Dahlgren doktorsavhandling Lund 1987 Officiell jordbruksstatistik

300 250 200 150 100 50 0 1955

Skjutna rapphöns Höstvete, bärgad skörd per ha

1965

1975

1985

För brukningsenheter inom skogs- och mellanbygderna var möjligheterna sämre för att rationalisera växtodlingen. Där blev alternativen att antingen lägga ner jordbruksproduktionen eller att utöka djurhållningen. För slättbygdernas del innebar detta att behovet av mark för betande djur avtog starkt. Åkermarken blir det helt dominerande markslaget för jordbruksproduktion. Ängs- och betesmarker finns kvar som mer marginella inslag i landskapet. Virkesproduktion och livsmedelsproduktion är helt separerade.

Det moderna jordbruket innebär en stark tendens till ett mycket utarmat landskap som livsrum för biologisk mångfald. De få inslag som är fredade från årlig jordbearbetning riskerar att förlora sitt innehåll genom fragmentering och igenväxning. I ett fragmenterat landskap kompenseras inte lokala utdöenden genom återinvandring. Detta medför att arterna försvinner över större områden. Genom igenväxning konkurreras de vilda arter ut som härrör från trädessystemens jordbruk. Dagens allt mer ensartade landskap ger sämre överlevnadsmöjligheter för arter som kräver flera olika miljöer. Konklusion De ekologiska processer som kännetecknade trädessystemens jordbruk men även i viss mån växtföljdsjordbruket kan ses som god modell för hur rik biologisk mångfald skapas och bevaras. Den biologiska mångfalden var en mer eller mindre oavsiktlig biprodukt i det mer extensiva jordbruk som kännetecknade dessa system jämfört med dagens jordbruk. Tabellerna 1 – 8 i bilagan med uppgifter om ägoslag och produktion inom perioden år 1919 – 2002 är en illustration till utvecklingen. Förlusterna av biologisk mångfald i slättlandskapen har främst sin orsak i intensifieringen av jordbruket. Berörd jordbruksmark har antingen övergått till att brukas intensivt eller genom igenväxning eller plantering övergått till skogsmark. Den heterogenitet i tid och rum som behövs för att vilda växter och djur i slättlandskapen ska kunna reproducera sig har därmed mer eller mindre gått förlorad.

6.1.2 Mark utan jordbearbetning Mark utan jordbearbetning som inte tillåts att växa igen påminner mest om det extensiva jordbruk som föregått dagens jordbruk. Sådan mark kan ha ett större värde för bevarande av arter knutna till odlingslandskapet än arealer med ettåriga grödor. Det rör sig om trädor, vallar, betesmarker, landskapselement, impediment och skogsbryn. De omfattas i dag i stor utsträckning av olika former av ersättningar för miljövänligt jordbruk eller andra jordbruksstöd. I jämförelse med det extensiva jordbrukets marker är sådan mark antingen för intensivt skött som vallar och kultiverade betesmarker eller lämnad att växa igen som landskapselement och skogsbryn. Marker som kan kvalificera sig för tilläggsersättning inom ersättningsformen ”Bevarande av betesmarker och slåtterängar” är de inslag som har mest karaktär kvar från de ekologiska processer som kännetecknade det extensiva jordbruket. Tabell 6.1 visar att förutsättningarna för den biologiska mångfalden varierar mycket mellan de olika produktionsområden som tillsammans bildar södra och mellersta Sveriges slättbygder. Siffrorna för Götalands södra slättbygder indikerar att produktionsområdet är det mest utarmade produktionsområdet i landet. Förhållandena i Götalands mellanbygder är jämbördiga med förhållandena utanför slättbygderna. Detta gäller särskilt om man tar hänsyn till att delar av vallarealen numer är mycket intensivt skött. Dessa intensivt skötta delar har inte nämnvärt högre värde för bevarande av biologisk mångfald än mark som nyttjas för spannmålsodling.

Tabell 6.1 Andel av jordbrukslandskapet utan jordbearbetning, procent Brukningsfredat inslag

Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

Totalt utanför slättbygderna 47,4 19,2 6,0

Vall år 2002 12,2 27,0 18,3 22,8 Betesmark år 1999 5,2 18,9 9,7 9,5 Träda m.m. år 2002 7,0 6,3 12,2 13,3 Landskapselement i åkermark år 1992 1) 0,7 5,6 1,4 1,9 2,0 Skyddszoner år 2002 0,3 0,2 0,4 0,4 0,0 Summa 25,4 58,0 42,0 47,9 74,6 Varav ängs- och betesmark med tilläggsersättning 1,9 9,8 2,8 3,5 4,3 1) Siffrorna utgör en grov skattning grundad på uppgifter tagna från projektet Livsmedelspolitikens miljöeffekter (LIM) slutrapport ”Utvärdering av livsmedelspolitikens miljöeffekter” 1998.

6.2 Val av åtgärdstyper De ekologiska processer som kännetecknade det extensiva jordbruket som föregått dagens jordbruk, kan ses som en modell för hur biologisk mångfald kan skapas och bevaras. Det som i dagens jordbruk har kvar mest karaktär från det extensiva jordbruket är mark som inte jordbearbetas. Exempel på sådan mark är vallar, betesmarker, trädor, landskapselement och skyddszoner. De åtgärdstyper som Jordbruksverket föreslår skapar inslag i jordbrukslandskapet som inte jordbearbetas. Åtgärdstyperna skiljer sig från exemplen som räknas upp i stycket ovan genom att de ska hävdas på ett sätt och med en intensitet som är särskilt avsett för att bevara och förstärka biologisk mångfald. De flesta stöd för miljövänligt jordbruk som återfinns i miljöoch landsbygdsprogrammet för Sverige år 2000 – 2006 har positiva effekter för slättlandskapens biologiska mångfald. De föreslagna åtgärdstyperna ökar variationen av livsmiljöer inom slättlandskapen genom att skapa miljöer som i viss mån efterliknar det extensiva jordbrukets miljöer. Därigenom förbättras indirekt förutsättningar för många arter knutna till odlingslandskapet. Särskilt gäller detta för mer vanliga arter som visat en negativ trend. De mest hotade arterna kräver normalt mer sofistikerade åtgärder än de föreslagna. De föreslagna åtgärdstyperna måste därför ofta kombineras med artinriktade åtgärdsprogram för de mest hotade arterna. För att åtgärderna smidigt ska kunna anpassas till ett modernt jordbruk bör de kunna utföras med sådan maskinutrustning som ett modernt jordbruk har tillgång till. Det ökar möjligheterna för en långsiktighet i artbevarandet och sänker kostnaderna. Värdet för biologisk mångfald behöver normalt inte försämras om en åtgärd placeras så att driften på angränsande mark inte störs. Åtgärder som leder till nya permanenta anläggningar bör om möjligt undvikas eftersom dessa som regel är svåra att hålla i hävd. Istället bör man sträva efter enkla och osofistikerade lösningar som smidigt passar in i jordbruksdriften för berörda områden. Anläggning av våtmarker kan ses som ett nödvändigt undantag från en sådan princip. Även för dessa 38

anläggningar är det värdefullt om de utförs på ett sådant sätt att en viss hävd går att genomföra. Detta gäller även för andra åtgärder som leder till skapandet av mer eller mindre permanenta biotoper att de bör utformas så att de är lätta att sköta så att igenväxning förhindras. Genom att kombinera olika åtgärder på samma plats och genom att koncentrera åtgärderna till vissa områden kan man få goda förstärkningseffekter genom att fragmenteringen motverkas. Man kan också förbättra möjligheterna för arter som kräver flera livsmiljöer för att överleva. Enligt Jordbruksverkets mening har åtgärdsförslaget ovan en sådan bredd att om någon enskild åtgärd med tiden skulle visa sig sakna tillräcklig effekt, kan den mönstras ut utan att förslaget som helhet skulle ta nämnvärd skada. Som ett resultat av en löpande uppföljning och utvärdering kan fördelningen mellan åtgärdstyperna behöva justeras. Även nya åtgärdstyper med liknande effekter som de som berörs i denna rapport kan behöva tillföras. I nedanstående tabell grupperas föreslagna åtgärdstyper och nuvarande stöd för miljövänligt jordbruk efter hur de i viss mån efterliknar processer i ett mer extensivt jordbruk. Ekologisk process mm i ett mer extensivt jordbruk

Åtgärdstyp som i viss mån kopierar den ekologiska processen

Nuvarande stöd för miljövänligt jordbruk som i viss mån kopierar den ekologiska processen

Extensivt åkerbruk

Bioträda Sprutfria kantzoner Vinterstubb

Ekologiska produktionsformer Minskat kväveläckage

Ängsskötsel på inägor

Framtagande av skogsbryn Obrukade kantzoner Skötsel av fältskikt på landskapselement Omläggning av betesmark till äng Restaurering av ängar

Bevarande av betesmarker och slåtterängar Bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer Projektstöd för restaurering av slåtterängar och betesmarker

Ängsskötsel i våtmarker

Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald Omläggning av åkermark till sjönära betesvall Restaurering av våtmarker

Projektstöd för restaurering av våtmarker och småvatten

Restaurering av naturbetesmarker Utebliven beskogning efter slutavverkning

Bevarande av betesmarker och slåtterängar Projektstöd för anläggning av slåtterängar och betesmarker

Utmarksbete, ambulerande åkerbruk

Skötsel av våtmarker och småvatten

6.3 Val av småbiotopsbegrepp Strategins syfte är att öka mängden småbiotoper i slättbygden. Val av småbiotopbegrepp bör harmoniera med detta syfte. Jordbruksverket föreslår att småbiotop i detta sammanhang bör ha en vidare omfattning än sådana fasta lämningar som omfattas av biotopskydd enlig 5 § förordningen (198:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.. En småbiotop blir i detta sammanhang synonymt med en enskild åtgärdsyta för var och en av de i avsnitt ”7 Föreslagna åtgärdstyper” beskrivna åtgärdstyperna. En definition i enlighet med ovanstående resonemang skulle kunna ges följande utformning.

”Med småbiotop avses ett mindre mark- eller vattenområde som utgör eller kan utgöra livsmiljö för värdefulla växt- och djurarter knutna till odlingslandskapet.” En sådan småbiotop kan utgöra delar av ett fält eller ett helt fält som behandlats på ett sätt som främjar slättlandskapens biologiska mångfald. Odlingssystem eller odlingsteknik har inte behandlats som småbiotoper och ingår inte i förslaget till strategi. Av denna anledning har Jordbruksverket inte valt att ta upp ekologiska produktionsformer som en särskild åtgärdstyp.

6.4 Ekologiska produktionsformer Den ekologiska produktionen är positiv för biologisk mångfald genom att alstra en större variation i landskapet. Den ökade variationen beror på större variation i grödor både på fältoch gårdsnivå. Den mekaniska ogräsbekämpningen är ofta mindre effektiv än kemisk bekämpning. Ett ökat inslag av ogräs skapar bättre förutsättningar för biologisk mångfald. Ökad integrering av växtodling och djurhållning bidrar också till större variation. Med ekologisk produktion kan också större areal hållas öppen med jordbruksproduktion. Även ekologisk produktion måste dock drivas med en hög intensitet för att nå lönsamhet. Även inom ekologisk produktion är biologisk mångfald en oavsiktlig biprodukt. Ju mer intensiv den ekologiska produktionen blir desto mindre utrymme för biologisk mångfald lämnas. Dagens ekologiska produktion har också en betydligt högre intensitet än det extensiva jordbruk som beskrivs inom avsnitt ”6.1.1 Odlingshistorisk bakgrund”. En övergång till ekologisk produktion inom slättbygderna är värdefull för bevarande av biologisk mångfald särskilt om den kan ske nära områden där sådan produktion redan bedrivs. Kostnadsmässigt kan en sådan övergång inte jämföra sig med de åtgärdstyper som behandlas närmare inom avsnittet ”7 Beskrivning av åtgärdstyperna”. Däremot kan dessa åtgärdstyper – med undantag för ”Sprutfria kantzoner” mycket väl tillämpas även inom ekologisk produktion. Områden där ekologisk produktion eller annan liknande extensiv och varierande produktion har bedrivits kontinuerligt sedan lång tid tillbaka utgör ofta värdekärnor. Sådana beskrivs närmare inom avsnitt ”4.1.1 Bevara befintliga värdekärnor”. För att strategin ska bli effektiv bör en viss koncentration av strategins åtgärder ske i eller nära sådana värdekärnor.

6.5 Val av slättbygdsbegrepp I denna rapport används begreppet ”slättbygder” synonymt med jordbruksmarken inom lantbruksstatistikens riksområde 1, Södra och mellersta Sveriges slättbygder. Det överensstämmer bäst med vad man i allmänhet uppfattar som slättbygd. Det är också i dessa områden som problemen med artutarmning är störst. Riksområde1 omfattar produktionsområdena Götalands södra slättbygder, Götalands mellanbygder, Götalands norra slättbygder och Svealands slättbygder

Figur 4.1 Karta över södra Sveriges produktionsområden

Område 1 på kartan utgörs av produktionsområdet Götalands södra slättbygder, 2 Götalands mellanbygder, 3 Götalands norra slättbygder och 4 Svealands slättbygder. På kartan finns också produktionsområde 5 Götalands skogsbygder och 6 Mellersta Sveriges skogsbygder, vilka ligger utanför riksområde 1.

Riksområde 1 omfattar ca 1 700 000 hektar åkermark eller 64 procent av landets åkerareal. I riksområdet ingår både öppna slättbygder och mellanbygder, enahanda åkerlandskap och betydligt mer varierande landskap. Detta gäller även inom de enskilda produktionsområdena. Den större öppenheten i slättbygderna är generellt sett positiv för bevarande av odlingslandskapets biologiska mångfald. De negativa effekterna av de öppna slättbygdernas intensiva jordbruk överväger dock denna fördel.

6.6 Val av total omfattning på strategin Jordbruksverket har gjort bedömningen att åtminstone 80 000 hektar behövs för att kunna vända den negativa trenden för arter knutna till odlingslandskapet i slättbygderna. Det är svårt att beräkna vilken omfattning som kan vara tillräcklig för att vända den negativa trenden för arter knutna till slättlandskapen. För vissa artgrupper som fåglar och bin finns relativt goda kunskaper om hur jordbrukets förändringar har påverkat deras förekomst. För de flesta artgrupper saknas dock tillräckliga sådana kunskaper. Jordbruket är i stark omvandling så även goda kunskaper om ekologiska sammanhang kan vara otillräckliga för att beräkna effekterna i ett förändrat jordbruk. De föreslagna åtgärdstyperna är dock inte oprövade. Det finns erfarenheter av dem från andra länder och den tidigare NYLA-satsning i Sverige från början av 1990-talet. Men hur dessa åtgärder kommer att fungera i ett kommande jordbruk är dock svårare att göra beräkningar för. Med stöd av tabell 6.3 nedan kan man genomföra följande räkneexempel som ett sätt att försöka ringa in den osäkerhet som råder. Det kan vara en rimlig bedömning att man behöver höja slättlandskapets kapacitet för biologisk mångfald med någonstans mellan 25 och 100 procent för att vända trenden för arter knutna till slättlandskapen. Det kan också vara en rimlig bedömning att de föreslagna åtgärderna skapar småbiotoper som har 10 till 30 gånger bättre kapacitet att upprätthålla biologisk mångfald än vad mark inom slättlandskap genomsnittligt har. 41

Med sådana bedömningar kan totalbehovet av åtgärder sättas till något mellan 20 000 – 220 000 hektar enligt tabellen. Om man sorterar bort de kombinationer i tabellen som förefaller mest extrema så skulle tabellen kunna sammanfattas som att det totala åtgärdsbehovet är 80 000 hektar +- 30 000 hektar. Tabell 6.3 Behov mätt i hektar på strategin vid varierande effekt på åtgärderna och varierande behov av ökad kapacitet för biologisk mångfald. Åtgärdernas genomsnittliga effekt mätt i antal gånger bättre än slättlandskapet i övrigt 10 20 30

Behov av ökad kapacitet, procent

100

50 000 30 000 20 000

110 000 50 000 30 000

160 000 80 000 50 000

220 000 100 000 70 000

En viss test på tabellen kan göras med häckfågeltaxeringens uppgifter. Följande sju någorlunda vanliga fågelarter med viss anknytning till slättlandskap har i genomsnitt ett populationsindex år 2003 som är ca 60 procent av nivån år 1975. År 1975 utgör startår för taxeringen. De valda arterna är fasan (0,87), tofsvipa (0,50), sånglärka (0,38), buskskvätta (0,60), sädesärla (0,72), stare (0,47), gulsparv (0,57). Inom parentes står index år 2003 för respektive art. Dessa arter skulle i snitt behöva en höjning av sina bestånd med i genomsnitt knappt 80 procent för att återställa 1975 års nivå. För att återställa en sådan kapacitet med åtgärder som är ca tjugo gånger effektivare än slättlandskapets i snitt krävs enligt tabellen ovan ca 80 000 hektar. Det är dock vanskligt att bedöma värdet av en sådan siffra då påverkande faktorer till stora delar är otillräckligt kända.

6.7 Strategins effekter för arter Effekten för arter i allmänhet En stor del av de arter som har sin hemvist i odlingslandskapet kommer sannolikt att gynnas. Åtgärderna påverkar främst sådana arter som minskat kraftigt under de senaste decennierna, men som ännu förekommer så spritt i landskapet att de har möjlighet att kolonisera nyskapade eller restaurerade miljöer. Mer lättspridda och flygande arter kommer lättare att svara på förbättringar i landskapet. Arter med möjlighet att finna livsutrymme i många skiftande miljöer, s.k. generalister, gynnas också. Det vill säga att den negativa trenden sannolikt kommer att kunna vändas för ett antal relativt vanliga men minskande arter med de föreslagna åtgärderna. Detta förutsätter dock att åtgärderna placeras på ett väl genomtänkt sätt i landskapet. Detta framgår närmare av avsnitt ”4.1 Placering på landskapsnivå”. När det gäller flyttfåglar som t.ex. törnskata och stenskvätta beror nedgångar i populationerna också på förluster av livsmiljöer i övervintringsområdena. I sådana fall försvåras möjligheterna att påverka negativa trender. Effekten för rödlistade arter Ett stort antal arter kommer att vara svåra att nå med strategins mer generella åtgärder. Arter med komplicerad ekologi, som ofta är beroende av speciella substrat eller förekomst av andra känsliga arter i samma miljöer, ställer krav på sin omgivning som är svårare att tillfredsställa. 42

Många rödlistade arter är idag så ovanliga och förekommer i så svaga populationer att man kan befara att de inte kommer att sprida sig i önskvärd omfattning även om man skapar till synes lämpliga livsmiljöer för dem. Deras spridningspotential har blivit för svag, och vill man gynna dem måste man aktivt gå in med riktade åtgärder, något som också kommer att ske för vissa arter. Naturvårdsverket, ArtDatabanken och länsstyrelserna arbetar för närvarande med att ta fram ett stort antal åtgärdsprogram för rödlistade arter, inklusive många särskilt känsliga arter i odlingslandskapet. De föreslagna åtgärderna kommer att förbättra de långsiktiga förutsättningarna för många arter genom att livsutrymme tillkommer i mellanliggande åkermarksområden. Däremot är det inte sannolikt att man på kortare sikt kommer att få se en etablering av rödlistade arter i de nyskapade livsrummen. Man kan tänka sig en kombination med plantering/insådd/utsättning, bland annat som en del av åtgärdsprogram för rödlistade arter. För de flesta rödlistade arter kommer det inte vara möjligt att på kort sikt kunna vända den negativa trenden. På lång sikt kan det lyckas med en kombination av artinriktade åtgärdsprogram och generella förbättringar på landskapsnivå.

7 Beskrivning av åtgärdstyperna I följande framställning görs en närmare beskrivning för varje enskild åtgärdstyp. För åtgärdstyper som föreslås få en omfattning på 500 hektar eller mer struktureras den enskilda beskrivning upp enligt följande • Bakgrund • Källor • Förslag till utförande • Förslag till omfattning • Exempel på berörda arter • Lämpliga kombinationer med andra åtgärdstyper • Begränsningar m.m. Åtgärdstyper som föreslås få en omfattning på mindre än 500 hektar har fått en mer komprimerad beskrivning. De är sammanförda under rubriken ”Övriga åtgärdstyper” för åtgärder på ”Åkermarker”, ”Våtmarker” respektive ”Träd- och buskbärande miljöer”. Under rubriken ”Bakgrund” görs en beskrivning av åtgärdstypens ekologiska funktion ofta utifrån ett historiskt perspektiv. Under rubriken ”Källor” hänvisas till svenska och utländska erfarenheter av liknande åtgärder. En allmän källa till många av åtgärdstyperna är ”Ökad mångfald – kunskapssammanställning om nyskapande av livsmiljöer i enahanda åkerlandskap”. Jordbruksverkets rapport 2003:4. Rapporten är framtagen av Landsbygdskonsult AB, Uppsala. Nedan förkortas dess titel till ”Kunskapssammanställningen”. Källor av mer övergripande karaktär är samlade i avsnitt ”8 Källförteckning”. Under rubriken ”Lämpliga kombinationer med andra åtgärdstyper m.m.” har ”Sprutfria kantzoner” inte tagits upp särskilt eftersom samtliga av de föreslagna åtgärdstyperna kan kombineras med ”Sprutfria kantzoner”. Under rubriken ”Kostnader per hektar” har det gjorts en översiktlig bedömning av kostnaden för en lantbrukare för att utföra åtgärdstypen. I de fall miljöersättningar för närvarande tillämpas för åtgärden har dessa ersättningar ansetts motsvara lantbrukarens kostnad för åtgärden. I avsnitt ”5.3.1 Beräkningssätt för kostnader” beskrivs mer detaljerat hur kostnaderna har tagits fram. För ”Övriga åtgärdstyper” har Jordbruksverket inte lämnat något förslag på omfattning till varje enskild åtgärdstyp. Jordbruksverket har inte heller funnit det meningsfyllt att göra en särskild kostnadsberäkning för var och en av dessa åtgärdstyper. Istället har en genomsnittskalkyl tillämpats. I genomsnittskalkylen är åtgärdstypen tänkt som en anläggning som sker år 2010 för en kostnad av 40 000 kronor per hektar. Till anläggningskostnaden förs det diskonterade värdet av sköteselkostnader fram till år 2010 om 1 000 kronor per hektar och år. Därtill läggs värdet på den åkermark som tas ur produktion. Under rubriken ”Begränsningar m.m.” berörs målkonflikter och förslag på hur dessa lämpligen kan hanteras. 45

Åkermarker Bioträda Bakgrund I trädessystemens jordbruk behövdes trädorna till markvila. Det innebar att de gav en viss uppbyggnad av näringskapital. De användes också för att ge bete. Trädor omväxlande med svaga grödor gav utrymme för både ängsväxter och fleråriga örter på ett sätt som är främmande idag. I växtföljdsjordbruket behövdes trädorna för ogräsbekämpning. Trädan bearbetades upprepade gånger under trädesperioden – svartträda. I det moderna jordbruket finns inte dessa behov kvar. Trädorna behövs dock för att reglera spannmålsöverskott. Dessa trädor – grönträdor - hanteras på ett annat sätt än svartträdorna. Ogräsbekämpningen sker kemiskt eller mekaniskt vid trädesbrytningen. För att förhindra uppförökningen av besvärligare ogräs sker putsning av vissa trädor. På grund av uppgödsling av marken och långvarig herbicidhantering är ogräsfloran annorlunda och mer utarmad än i de äldre jordbrukssystemen. Källor Avsnittet ”Anpassad skötsel av träda”, Kunskapssammanställningen Buskirk, Josh Van and Willi, Yvonne. 2004. Enhancement of Farmland Biodiversity within Set-Aside Land. Conservation Biology, Volume 18, No. 4, August 2004. (Metaanalys av 127 publicerade studier) Förslag till utförande Grundåtgärd: ca 3 årig träda Ett helt fält eller del av ett fält lämnas med orörd stubb efter skörd. Ingen insådd av vall eller fånggröda får förekomma. Fältet tillåts växa igen med naturlig succession. Trädan ligger i normalfallet tre år för att sedan plöjs upp. Inga arbetsföretag får ske under trädesperioden. Brytningen sista trädesåret får ske tidigast i juli månad. Kemisk bekämpning vid brytningen är tillåten. Bioträdan kan beroende på vilka arter den främst avser stödja utformas antingen som ett helt fält, som en del av fält eller som en minst 10 meters bredd kantzon eller som en minst 10 meter bred mittzon. På mer näringsrika jordar kan två år vara tillämpligt eftersom successionen där går snabbare och den positiva effekten klingar av fortare. På sandiga och magrare jordar kan fyra år vara tillämpligt. Vid skydd för vissa speciella arter kan en längre period än tre år vara lämplig. En period av ”Bioträda” kan följas av en ytterligare sådan om brytningen och beredning gör som om trädan skulle följas av en gröda. Alternativ 1 För att dämpa takten i successionen kan delar av bioträdorna hålls vegetationsfria genom jordbearbetning. Jordbearbetning bör inte ske inom perioden mitten av mars och slutet av juni.

Alternativ 2 Avslagning kan behövas i vissa fall för att dämpa takten i successionen eller för att styra vegetationens sammansättning. Åtgärden bör inte sättas in före augusti månad. Avslaget material bör föras bort. Alternativ 3 En insådd artrik vallblandning bör beträffande den biologisk mångfald kunna hävda sig någorlunda med en fritt igenväxande träda. En tänkbar blandning skulle kunna bestå av timotej och ängssvingel, som saknar utlöpare, i blandning med relativt små mängder av t.ex. vit- och rödklöver, sötväppling, humleluzern, kärringtand, vicker och cikoria. De perenna ogräsen skulle då generellt sett avsevärt bättre kunna hållas i schack samtidigt som en god kontinuitet av näringsväxter för faunan skulle skapas. Förslag till omfattning 50 000 hektar (30 000 – 70 000 hektar) Arealen bör kunna läggas helt eller delvis på träda på uttagen areal. Detta förutsätter att vissa regler för trädad och uttagen areal ändras eller att undantag medges för bioträda. Exempel på berörda arter Annuellerna kommer att dominera trädan under första året för att sedan kraftigt börja minska andra året, medan perenna örter och gräs ökar. På näringsrika marker kommer denna utveckling att gå snabbare och kraftiga ensartade bestånd av framför allt kvickrot och åkertistel kommer att bildas. Detta kommer att innebära ett positivt bidrag till den biologiska mångfalden för såväl flora som fauna, speciellt under år 1 och 2. De lokala förutsättningarna är avgörande. Syftet med bioträdan är att få fram en rik blomning med pollen och nektar till nytta för insekter som fjärilar och bin. Syftet är också att få fram en god häckningsmiljö för fåglar. Nektarsökande insekter som bin, humlor och fjärilar och fåglar exempelvis rapphöna, storspov, sånglärka, stenskvätta gynnas. Alternativen ökar effekten för insekts- och fågelliv på bördigare marker. Särskilt för alternativ 1 och 2 kan det vara lämpligt att de tillämpas på de inre delarna av ett berört fält. Därmed får man också fram en behövlig variation i vegetationshöjd och vegetationstäckning. En sådan effekt är särskilt önskvärd om omgivande mark domineras av höstsådda grödor. Rapphöns behöver inte hela fält i bioträda. En zon på 20 meters bredd från fältkanten är tillräcklig under förutsättning att angränsande mark är fri från träd och buskar med högre höjd än två meter. För tofsvipa och sånglärka bör bioträdorna läggas mitt i fältet. Lämpliga kombinationer med andra åtgärdstyper m.m. Värdet av ”Bioträda” ökar om den läggs i anslutning till annan öppen obrukad mark som landskapselement och betesmark.

Kostnader per hektar och år

På mark som inte omfattas av uttagsplikt På mark som omfattas av uttagsplikt

Götalands södra slättbygder 2 600

Götalands mellanbygder

200

Svealands slättbygder

1 900

Götalands norra slättbygder 1 100

200

1 000

Bidragskalkylerna på mark som inte omfattas av uttagsplikt bygger på förutsättningen att den anpassade skötselns treåriga stubbträda slår ut en höstgröda och två vårgrödor. För Götalands norra slättbygder och Svealands slättbygder har det genomsnittliga täckningsbidraget TB1 från tre av de vanligast förekommande grödorna i respektive område räknats fram för att få fram det årliga inkomstbortfallet. De grödor som antagits vara de som i första hand uteslutits ur växtföljden är höstvete, vårkorn/vårvete och en våroljeväxt. För Götaland södra slättbygder har i stället det genomsnittliga inkomstbortfallet från en hel växtföljd på Söderslätt beräknats inkl höstraps och sockerbetor. Där blir bortfallet cirka 2 600 kr per hektar och år. Totalt kommer det enligt kalkylberäkningarna beroende av område att skilja 3 000 –3 600 kr i täckningsbidrag mellan en 7 årig växtföljd med 3 års stubbträda och en sjuårig växtföljd utan stubbträdan. Värdet för Götalands mellanbygder har beräknats som ett medelvärde av värdet för Götalands södra och norra slättbygder. Merkostnaden för att bryta den treåriga stubbträdan beräknar uppvägas av en motsvarande merintäkt av ett ökat förfruktvärde. På motsvarande sätt kan merkostnaden för brytning av en stubbträda på areal med uttagsplikt till övervägande del uppvägas av den uteslutna insåningsgrödan. Begränsningar m.m. På torra och sandiga jordar har åtgärdstypen de bästa förutsättningarna att ge god effekt. Mark inpå nordsidan av högre häckar eller skog bör undvikas. Det kallare läget ger sämre livsmöjligheter för insekter. Detta samtidigt som risken ökar för att markhäckande fåglar utsätts för predation från kråkor och rovfåglar. Åtgärdstyperna ”Vinterstubb” och ”Obrukade kantzoner” ger delvis liknande effekter på den biologiska mångfalden. Efter att dessa åtgärdstyper har tillämpats kan problem med uppförökning av ogräs vara mindre än för ”Bioträda”. Om svårigheter att få fram tillräcklig areal av ”Bioträda” kan dessa åtgärdstyper ses som alternativ till ”Bioträda”. Detta gäller särskilt åtgärdstypen ”Obrukade kantzoner”.

Vinterstubb Bakgrund I länder som Danmark och England har de höstsådda grödorna ökat successivt de senaste decennierna och dominerar nu helt. Detta har inneburit minskad vinteröverlevnad för en rad svenska småfåglar som flyttar till länderna kring Nordsjön. En liknade utveckling med ökad andel höstsådda grödor har vi i Sverige. Den har hittills inte varit lika genomgripande som i andra länder.

Källor Avsnittet ”Övervintring av spannmålsstubb”, Kunskapssammanställningen Avsnittet ”Minskad kväveutlakning” i ”Tre nya miljöersättningar”. Jordbruksverket rapport 2004:5 Förslag till utförande Efter skörd av spannmål lämnas stubb och mark obearbetad fram till den 1 mars året efter skörden. Ingen insådd av vall eller fånggröda får förekomma. Åtgärdstypen bör tillämpas på helfältsbasis. Förslag till omfattning 7 000 hektar (4 000 – 10 000 hektar.) Åtgärden bör tillämpas endast i kustkommunerna i Götalands södra slättbygder. Arealen är tänkt som en utökning av de arealer som redan nu har miljöersättning för minskat kväveläckage, vårbearbetning. I produktionsområdet Götalands södra slättbygder har för närvarande ca 3 600 hektar denna ersättningsform för spannmålsbevuxen mark utan insådd. Åtgärdstypen kan i viss mån ersätta ”Bioträda” om svårigheter föreligger att få fram ”Bioträda” i tillräcklig mängd. Exempel på berörda arter Åtgärdstypen har betydelse för stannfåglar men även för övervintrande flyttfåglar. Flyttande rovfåglar jagar gärna över sådana marker. Exempel på fåglar som gynnas är rapphöna, sånglärka, hämpling, vinterhämpling, gulsparv, lappsparv, snösparv och kornsparv. Även jaktbara arter som fasan och fälthare gynnas. I den efterföljande grödan är häckningsbetingelserna klart bättre för arter som sånglärka och tofsvipa. Lämpliga kombinationer med andra åtgärdstyper m.m. Det är lämpligt att åtgärdstypen tillämpas i närheten av kustnära betesmarker eller i anslutning till areal med ”Bioträda”. Kostnader per hektar 1000 kronor. Kostnadskalkylen bygger på att övervintringen försvårar möjligheterna att väl anpassa växtföljderna från ekonomisk synpunkt. Man tvingas ersätta en höstgröda med en vårgröda. Åtgärden är bara tillämplig i Götalands södra slättbygder och framförallt på lättare jordar. Kostnaden varierar med det enskilda fältets kvalité med ett bedömt medelvärde om 1000 kronor per hektar. Av detta kan för närvarande 400 kronor ersättas som vårplöjningsstöd inom ramen för miljöersättningen ”Minskat kväveläckage”. Att kostnaden är högre för åtgärdstypen än miljöersättningen motiveras av den stora utökningen av berörd areal för vårbearbetning i produktionsområdet. Arealer som brukare inte annars skulle låta omfattas av vårbearbetning kommer med. I praktiken skulle detta kunna hanteras som en zonering av ersättningen för vårplöjningsstödet grundad på närhet till kust. Begränsningar m.m. Det bör vara tillåtet att under hösten slå av kraftiga bestånd av perenna ogräs (speciellt kvickrot) som annars senare i växföljden kan bidra till en ökad kemisk ogräsbekämpning, t.ex. 49

glyfosat. Många annuella ogräs (t.ex. våtarv, trampört) påverkas relativt lite av en sådan avslagning under hösten varför inverkan på den önskade födoresursen för biologisk mångfald generellt sett blir marginell. Korn, havre och ekologiskt odlad spannmål har en rikare underväxt av vilda örter som ger mer frön åt berörda fågelarter än den betydligt glesare underväxten till rågvete och vete. Åtgärdstypen bör tillämpas i områden där marken är snötäckt endast kortare perioder vilket närmast motsvarar kustnära delar av Götalands södra slättbygder. Effekten blir bättre ju närmare kusten åtgärden sätts in.

Obrukade kantzoner Bakgrund Strukturrationaliseringen inom slättjordbruket har inneburit att renar som tidigare utgjort gränser mellan gårdar och brukningsenheter tagits bort. Specialiseringen inom växtodlingen innebär också att mer tillfälliga kantzoner mellan olika grödor inom enskilda fält har avtagit starkt. Övergången från traktorplöjning efter svaga traktorer med små plogar till plöjning med starkare traktorer med bredare plogar innebar att man också kunde plöja närmare fältkanten än tidigare. Det biologiska värdet av åkerrenarna har också minskat genom att de mer och mer indirekt kommit att påverkas av gödsling och kemisk bekämpning. Markhävden på åkerrenarna har också upphört varför de vuxit igen. Åtgärdstypen återskapar det mer örtrika fältskikt som förr kännetecknade bryn och kantzoner Källor Kunskapssammanställningen ”Managing arable field margins”, The Royal Society for the Protection of Birds. www.rspb.org.uk Förslag till utförande Grundåtgärd En yttre fältkant på minst sex meters bredd lämnas att växa igen. Bredder upp till 20 meter är av värde. Den första säsongen slås gräset av två till tre gånger för att stimulera sidoskottbildning. Det avslagna förs bort från ytan som ska växa igen. Därefter slås markvegetationen av på en minst tre meter bred zon mot grödan av varje år. Den del av kantzonen som angränsar fältkanten behöver slås av bara vart tredje år. Det avslagna förs bort. Alternativt bränns ansamlad förna av. Åtgärderna bör inte utföras under perioden 1 april till 1 augusti med undantag för inledningsåret. Kantzonen får inte gödslas eller utsättas för kemisk bekämpning. Den får inte heller användas som vändteg i samband med arbete på angränsande fält. Värdet ökar om den obrukade kantzonen läggs utmed befintliga landskapselement med befintliga bredare renar som öppna diken, brukningsvägar, jordvallar, stenmurar och alléer.

Alternativ 1 Som grundåtgärden med tillägget att även den inre zonen som slås av varje år efter inledningsåret. Alternativ 2 Hela zonen sås in med en baljväxtblandning med vit sötväppling, rödklöver och mer glesväxande gräs som svingelarter. Den ska slås av varje år. Ovanstående förslag till utförande ska ses som exempel. I praktiken finns stora fördelar med att vara flexibel och anpassa den till förutsättningarna på berörda platser. Det är lämpligt att skapa en variation, t.ex. så att kantzoner lämnas oslagna om det är så att omgivningarna slås av i sin helhet. Även zonen närmast åkerkanten kan slås årligen de första tre åren, för att hålla tillbaka tistlar m.m.. Enligt Svenskt Sigills kriterier för spannmål/kantzoner är ett alternativ att en gräs- och viltblandning ska vara insådd i anslutning till ettårig gröda med minst 20 löpmeter per hektar stråsäd och minst sex meters bredd. Jordbruksverkets förslag är mer långtgående med mera långtgående skötselkrav och krav om längre liggetid. Förslag till omfattning 5000 hektar (3 000 – 7 000 hektar). Vid en medelbredd på tio meter motsvarar målet en längd om 500 mil. Åtgärdstypen kan i viss mån ersätta ”Bioträda” om svårigheter föreligger att få fram ”Bioträda” i tillräcklig mängd. Exempel på berörda arter Fåglar som rapphöna, sånglärka, gulsparv, hämpling, vinterhämpling, gråsiska och steglits gynnas. Nektarsökande insekter som humlor och bin, fröätande insekter som skalbaggar och skinnbaggar, rovlevande insekter som jordlöpare gynnas. Grundåtgärden och den första tilläggsåtgärden är främst avsedd för fältlevande fåglar som rapphöns och gulsparv. Den andra tilläggsåtgärden är främst avsedd för bin, humlor och fjärilar. Kostnader per hektar Götalands Götalands Götalands Svealands södra mellanbygder norra slättbygder slättbygder slättbygder På mark som inte omfattas av uttagsplikt På mark som omfattas av uttagsplikt

4 000

2 700

2 500

900

Om man utgår från att kantzonen är tio meter bred och består av fyra behandlingsbredder om vardera 2,5 meter så kommer under en tioårsperiod 38 bearbetningar av gräs att ske vid 11 tillfällen. Med lämplig maskin hinner man 1 hektar per timme till en maskintaxekostnad av 600 kronor i timmen. För bortförseln beräknas på motsvarande sätt att under en tioårsperiod 11 bortkörningar av grödan behövs. En lämplig maskin kan klara 1 hektar per timme till en 51

maskintaxekostnad av 800 kronor i timmen. Totalt kan kostnaden per hektar för skötsel och bortförsel beräknas till cirka 15 000 kr under en tioårsperiod. Till detta ska läggas ett förlorat täckningsbidrag från den gröda som annars skulle ha växt i kantzonen. För Götalands södra slättbygder beräknas det motsvara ett inkomstbortfall på 2 600 kronor per hektar, för Götalands norra slättbygder 1 200 kronor per hektar och för Svealands slättbygder 1 000 kronor per hektar. Totalt blir den årliga kostnaden för obrukade kantzoner 2 500 –4 000 kr per hektar eller 250-400 kr per 100 meter för en 10 meters kantzon. För mark som omfattas av uttagsplikt behöver kostnaden för bortförseln av grödan ersättas. Begränsningar m.m. Åtgärden är lämplig upp till 20 meters bredd. Istället för att ta större bredd än 20 meter bör man överväga istället förlänga kantzonen. Att lägga åtgärden utmed vattendrag är tveksamt eftersom kantzonen åtminstone det inledande året kan bidra till erosion av växtnäringsämnen från åkern till vattendraget. Det kan dock vara lämpligt att placera en obrukad kantzon innanför en vallinsådd skyddszon. Den andra tilläggsåtgärden med insådd baljväxtblandning bör främst tillämpas i solbelysta och mer vindskyddade lägen. Det är också värdefullt om det nära anläggningsytan finns tillgång till öppet vatten och blommande träd och buskar.

Sprutfria kantzoner Bakgrund Bekämpningsmedelsanvändningen har ökat mycket sedan 1950-talet. Rapphönan har kommit att bli en symbolart för effekterna av denna utveckling. I de områden där rapphönsen kan upprätthålla sin stammar är förutsättningarna ofta bättre för många andra arter. Under den känsliga perioden kring kläckningen är rapphönskycklingarna beroende av fältkanterna i stråsäd för föda. De är samtidigt för både skydd och föda beroende av kantzoner mot angränsande öppen mark som diken, betesmarker och ödetomter. Rapphönan har hamnat i en sax med den ena skänkeln minskad arealer fältkanter och obrukad öppen mark och med den andra skänkeln kvarvarande fältkanter som saknar det ogräs som skulle utgöra grunden i kycklingarnas föda. Källor Avsnittet ”Sprutfria kantzoner”, Kunskapssammanställningen. Danskt informationsmaterial ”Miljövänlig landbrugsdrift. Spröjtefria randzoner” Naturvårdsverket Temafakta ”Kantzoner i jordbrukslandskapet” Förslag till utförande Minst sex meter breda zoner i stråsäd mot fältkanten lämnas obesprutade. Större bredd än 20 meter är knappast effektivt eftersom effekten avtar snabb mot fältmitten. En smalare bredd är tillfyllest när åtgärden kombineras med andra åtgärder. Åtgärden är effektivast när den kombineras med andra åtgärder eller där åtgärdad areal angränsar obrukad öppen mark som betesmark, tomtmark, skog eller vattendrag.

Enligt Svenskt Sigills kriterier för spannmål/kantzoner är ett alternativ att minst 20 meter fältkant per hektar stråsäd lämnas obesprutad. Bredden måste vara minst sex meter. Förslag till omfattning 3 000 hektar (2 000 – 4 000 hektar). Vid en medelbredd på nio meter motsvarar målet en längd på drygt 3 000 kilometer. Förslaget till omfattning motsvarar ungefär att det finns 20 löpmeter kantzon per hektar på 50 procent av brödspannmålsarealen inom Södra och mellersta Sveriges slättbygder. Lämpliga kombinationer med andra åtgärdstyper m.m. Åtgärdstypen är lämplig att kombinera med samtliga övriga föreslagna åtgärdstyper. Den förstärker också värdet av kantmiljöer till åkerlandskapet. Därför är det värdefullt om den kan tillämpas mot miljöer som vattendrag, öppna diken, betesmarker, skogsbryn, täkter och tomtmark. Exempel på berörda arter Åtgärder skapar utrymme även för konkurrenssvaga ettåriga ogräs. Därmed ger den bättre livsmöjligheter för framförallt sådana insekter som är lämpliga som fågelföda. Åtgärden är därför bra för många fältlevande fåglar. Exempel på berörda fågelarter är rapphöna och sånglärka. Nektarsökande insekter som bin och humlor, fröätande insekter som skalbaggar och skinnbaggar, rovlevande insekter som jordlöpare påverkas positivt. Kostnader per hektar 600 kronor Kalkylen bygger på 7-8 % skördeminskning pga. utebliven kemisk bekämpning, ökade tröskningskostnader (10 %), ökade torkningskostnader (20 %) och minskade preparatkostnader cirka 250 kr. Begränsningar m.m. För att inte bidra till ökade ogräsregleringsinsatser senare i växtföljden bör åtgärden vara ettårig. Undantag från det ettåriga utförandet bör kunna ges i anslutning till särskilt värdefulla biotoper som våtmarker, ängar- och naturbetesmarker. Åtgärdstypen bör undvikas på mulljordar och andra jordar som hyser besvärliga och konkurrenstarka ogräs särskilt om zonen ska vara flerårig. Åtgärdstypen ger sämre effekt i kalla och fuktiga lägen.

Omläggning av åkermark till sjönära betesvall Bakgrund Se avsnittet ”Skötsel av våtmarker” Källor ”Ecology and Conservation of Lowland Farmland Birds”, British Ornithologists Union 2000, avsnittet ”Corncrake, History and causes of the decline”.

Förslag till utförande Åkermark i direkt anslutning till hävdade strandängar vid fågelsjöar skulle kunna omföras till betesmark i form av permanent betesvall. Som utgångspunkt kan slåttervallar, betesvallar eller trädor med etablerad fånggröda användas. Markanvändningen bör anpassas till skötseln av angränsande strandängar. Många av de berörda fågelarterna behöver en kombination av en helt öppen miljö för att få föda och en något mer sluten miljö för att få skydd för boet. Om angränsande strandängar bara betas kan det vara lämpligt att man tar en första skörd från den sjönära betesvallen i form av en försenad vallskörd. En sådan vallskörd bör ske tidigast den 1 augusti. Om angränsande strandängar användes för slåtter med efterbete kan det vara lämpligt att den sjönära betesvallen användes för bete hela vegetationsperioden. Förslag till omfattning 500 hektar (300 – 700 hektar) Lämpliga kombinationer med andra åtgärdstyper m.m. ”Restaurering av våtmarker”, ”Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald” Exempel på berörda arter Berörda arter utgörs av fåglar som kornknarr, storspov, rödspov och gulärla och ett flertal strandlevande jordlöpare. Många av de strandängsmarker som hävdas är så låglänta att det är svårt, åtminstone vissa år, att finna torra boplatser, som de flesta vadare kräver som storspov, tofsvipa och rödbena. Detta gäller också för flera arter änder som årta och skedand. En betesvall i anslutning till strandängen blir extra värdefull sådana år. Det är också djurhälsomässigt positivt med höglänta partier för korna att gå upp och lägga sig och idissla på. Kostnader per hektar Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

2 400

1 800

1 100

1 200

Kostnaderna motsvarar skillnaden i täckningsbidrag 1 mellan extensiv betesvall inklusive förbud mot gödsling och kemisk bekämpning och en normal växtodlingsgröda för området. De genomsnittliga täckningsbidragen för respektive område har tagits från beräkningarna för ”Bioträda”. Beräknat täckningsbidrag från extensiv betesvall har tagits från Jordbruksverkets produktionsgrenskalkyler för djurproduktion och vallodling. De framräknade täckningsbidragen (TB1) utnyttjat betesgräs (kg foder) minus skötsel- och stängselkostnader varierar mellan plus 100 kr och minus 100 kr för de olika områdena.

Övriga åtgärdstyper Jordbruksverkets förslag till samlad omfattning för ”Övriga åtgärdstyper” under huvudrubriken åkermarker är 500 hektar (300 – 700 hektar). Förslaget till sådana åtgärdstyper är inte uttömmande utan ytterligare sådana åtgärdstyper med liknande effekter är möjliga. Anläggning av jordvallar Vallar av jord eller sten kan göras med schaktblad eller genom att använda massor från grävning av småvatten eller andra markarbeten. Materialet bör helst bestå av lättare jordar åtminstone i ytskiktet. Proportionerna mellan höjd och bredd bör vara sådana att vallen bara delvis skuggas av angränsande spannmål. Höjden bör inte heller vara högre än att vallen till största del vindskyddas av angränsande spannmål. På vallarna låter man den vilda floran utvecklas fritt. Anläggningen bör utföras i mitten av större fält då gärna i brukningsriktningen. Vallen bör inte nå ända fram till fältkanten. Därmed minskar risken för angrepp från markpredatorer som räv, katt och vesslor. Ytan på vallen bör vara så jämn att markvegetationen på vallen vart tredje till femte år åtminstone delvis kan harvas upp eller slås av. En avslagning kan vid riklig förnabildning behöva kompletteras med bränning. Sådan markhävd bör inte genomföras under perioden 1 april till 1 augusti. I många slättlandskap råder brist på torra och väldränerade underlag som jordvallar. De blir ofta rika på örter och insekter. Sådana miljöer ger skydd för markhäckande fåglar som sånglärka och rapphöna. Jordlöpare och markboende gaddsteklar som solitärbin gynnas. Åtgärdstypen bör koncentreras till de öppnaste områdena i slättbygden där bristen är störst på landskapselement och brynmiljöer. Det är främst på sandiga jordar som åtgärden ger god effekt. Av kulturhistoriska skäl kan det vara direkt olämpligt att anlägga jordvallar. Framförallt bör man undvika områden där jordvallar inte har använts som hägnader eller gränsmarkeringar. Vid anläggning av jordvallar bör man ta stor hänsyn till omgivande historiska strukturer. Anläggning av ängsvegetation på åkermark Åtgärden kan tillämpas på sandiga marker, som magras ut relativt fort efter att de tagits ur växtföljd. Åtgärden kan också vara lämplig på vissa vägrenar. På bördigare jord är det mycket svårt att etablera en grässvål dominerad av hävdgynnade arter. Lämpliga marker torde inte förekomma i någon nämnvärd omfattning i slättbygder. En möjlighet kunde vara att i samband med täkt av matjorden för andra ändamål anlägga ängsvegetation på den näringsfattigare yta som uppstår. Åtgärdstypen är mycket kostsam med hänsyn till det värde den alstrar. Den kan vara tillämplig i områden som helt förlorat naturlig ängsmark eller där sådan mark inte går att ta fram genom restaurering.

Kvarlämnande av obärgad skörd Om hela fält lämnas obärgade har det mycket positiv effekt på övervintrande flyttfåglar som hämpling, vinterhämpling, grönfink, gulsparv, snösparv och lappsparv, sävsparv, bofink och bergfink. Där förutsättningar i övrigt finns kornsparv har åtgärden varit mycket framgångsrik. Dessa fågelarter kan för sin försörjning väl tillgodogöra sig av ogräsfrön. Därför blir det normalt mer kostnadseffektivt att bärga skörden och tillämpa åtgärder som ”Bioträda” eller ”Vinterstubb”. Att lämna mindre avsnitt med obärgad skörd i ett fält är ett lämpligt komplement till dessa åtgärder. Omläggning av åkermark till naturbetesmark Åtgärden kan tillämpas på sandiga marker som gödslats svagt och som kan magras ut relativt fort efter att de tagits ur växtföljd. Väsentliga inslag av naturlig hävdbetingad vegetation måste finnas i marken eller i anslutning till den. Marken sätts under bete och all gödsling och insådd upphör. Under sådana förutsättningar kan den hävdbetingade flora expandera. Senarelagd vallslåtter/långliggande vallar Senarelagd vallslåtter skulle vara mycket positiv för ett antal insekter som är beroende av klöverblomning som bastardsvärmare, klöverhumla och vallhumla. Där förutsättningar i övrigt finns för hotade arter som kornsparv och kornknarr kan åtgärden också vara mycket värdefull. Vallar som ligger väsentligt fler år än vad som idag är normalt skulle väsentligt kunna förbättra livsvillkoren för bland annat staren. Jordbruksverket bedömer att åtgärdstypen ”Bioträda” i stort ger likande effekter som senarelagd vallslåtter/långliggande vallar utan att för den skull vara så ingripande i den normala jordbruksdriften.

Våtmarker Enligt delmål 4 till miljökvalitetsmålet ”Myllrande våtmarker” ska det i odlingslandskapet anläggas eller återställas minst 12 000 hektar våtmarker och småvatten fram till år 2010 med syftet att främja biologisk mångfald, återställa kulturhistoriska värden samt att minska kväveläckaget. I Statens jordbruksverks åtgärdsprogram för reduktion av växtnäringsförluster från jordbruket (Jordbruksverkets rapport 2000:1) har behovet av våtmarker för växtnäringsretention specificerats till 8 000 ha till 2010 och totalt 12 000 ha till år 2020. Omkring 3 000 hektar våtmarker har vid slutet av 2003 skapats huvudsakligen för näringsretention i enlighet med sektorsmål och ovan nämnda åtgärdsprogram. Troligen har vid utgången av år 2006 ytterligare 3 000 hektar anlagts eller återställts. De hittills anlagda våtmarkerna har framför allt haft syftet att reducera växtnäring och har visat sig ha en begränsad positiv påverkan på biologisk mångfald. För att uppnå alla tre syften med att restaurera och anlägga våtmarker enligt miljökvalitetsmålet ”Myllrande våtmarker” bör de 6 000 ha våtmark, som återstår att restaureras eller anläggas för att nå delmål 4, huvudsakligen restaureras eller anläggas för att främja biologisk mångfald och återställa kulturhistoriska värden.

För perioden år 2011 – 2020 bedömer Jordbruksverket att det finns ett utökat behov av våtmarker i odlingslandskapet. Hur stort detta behov är i dagsläget något oklart. Naturvårdsverket har fått ett regeringsuppdrag att i samråd med Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet utarbeta en nationell strategi för bevarande och skötsel av våtmarker och sumpskogar. I detta arbete kommer behovet av restaurering och anläggning av våtmarker att specificeras mer noggrant. Detta arbete avslutas den 1 oktober 2005. Vid beräkningarna under avsnitt ”5.3.2 årliga totalkostnader för hela strategin” har Jordbruksverket preliminärt utgått från att behovet av anläggning och restaurering av våtmarker för biologisk mångfald i slättbygderna är minst 6 000 ha, för hela perioden 2007 – 2020. I kalkylen är hälften av arealen anlagd och hälften restaurerad. Hur stort tillägg därutöver som krävs för det utökade behovet enligt ovan kommer att specificeras först i den kommande våtmarksstrategin. Fördelning mellan anläggning och restaurering kommer också att bättre preciseras i det sammanhanget.

Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald Bakgrund Med skiftena under 1800-talet skapades de grundläggande förutsättningarna för att stora arealer våtmark kunde torrläggas och läggas under plog. Före torrläggningen hade våtmarkerna i stor utsträckning använts för slåtter och efterbete eller för slåtter och bete i kombination. Torrläggningarna skedde främst i slutet av 1800-talet för att i stort sett upphöra på 1950-talet. I och med att slättjordbruket specialiserats mot växtodling har behovet av markerna minskat. Igenväxningen har därtill påskyndats av att vattnet i blivit näringsrikare. De naturliga vattenståndsfluktuationerna har i mycket stor utsträckning slagits ut eftersom en bibehållen sådan skulle innebära avsevärda komplikationer för bruket av angränsande åkermark. I och med detta har både den naturliga vegetationszoneringen förstörts och igenväxningen ytterligare snabbats på. Källor ”Kvalitetskriterier för våtmarker odlingslandskapet”. Jordbruksverkets rapport 2004:2 ”Sektorsmål och åtgärdsprogram för reduktion av växtnäringsförluster från jordbruket ” Jordbruksverket Rapport 2000:1 Tonderski, K., S. Weisner, J. Landin och H. Oscarsson (red.). 2002. Våtmarksboken: Skapande och nyttjande av värdefulla våtmarker. Vastra rapport 3 Förslag till utförande Det är väsentligt för ett framgångsrikt artbevarande att man skapar en variation av olika våtmarkstyper. I motsats till vatten för näringsavskiljning bör man om möjligt undvika hög näringsbelastning. Våtmarker för biologisk mångfald bör spridas ut inom ett avrinningsområde. Även den övre delen av ett avrinningsområde är lämplig. Det är värdefullt om våtmarken är stor gärna större än 1 hektar. Det kan också vara lämpligt att flera våtmarker gärna av varierande storlek ligger nära varandra. Det är värdefullt om småvattnet kan bli föremål för en vattenståndsregim med mer eller mindre naturliga vattenståndsfluktuationer.

Lutningen på stranden och den strandnära delen av botten bör vara flack för att underlätta kommande skötsel. Den bör inte vara brantare än 1:7 och gärna 1:20. I anläggningen ingår att småvattnet omges av en obrukad zon på minst 6 meters bredd men gärna upp till 20 meters bredd. För större våtmarker kan en zon på mellan 50 – 100 meter vara befogat. Hur djupfördelning i våtmarken ska utformas och om träd eller buskar ska planteras i våtmarken beror på vilka arter man avser gynna. Fisk och kräftor får inte planteras in. Våtmarken får inte användas för uppfödning eller matning av änder eller gäss. För trädplantering får inte barrträd användas. För buskplantering bör inte vresros och snöbär användas. Förslag till omfattning 3 000 hektar (2 000 hektar – 4 000 hektar) Exempel på berörda arter Åtgärden gynnar exempelvis doppingar som små- och svarthakedopping, änder som skedand och årta, måsfåglar som skrattmås och vadare som rödbena. Groddjur och vattenlevande ryggradslösa djurpåverkas också positivt. Den positiva effekten klingar dock snart av om inte vegetationen kan bibehållas i tidiga successionsstadier genom hävd eller olika typer av störningar. Kostnader per hektar Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

128 000

111 000

106 000

101 000

Medelvärdet av länsstyrelsernas beslut om anläggning av våtmarker är 221 000 kronor per hektar. Variationen i kostnad per hektar mellan olika objekt är betydande. Behovet av dyrbara grävningar är betydligt mindre om syftet är biologisk mångfald i jämförelse med om syftet är näringsavskiljning. Man har också större möjlighet att välja platser som innebär mindre kostnader. Man bör också skapa större objekt som i sig får en mindre hektarkostnad. Troligen är det tillfyllest med en tredjedel av kostnaden eller 75 000 kronor per hektar. Om medeltidpunkten för anläggning sätts till år 2010 kvarstår 10 år av skötsel fram till år 2020. Om man bedömer att kostnaderna för skötseln motsvarar grundersättning för betesmarker med 1000 kronor per år och hektar blir nuvärdet av 10 års skötsel vid 5 procents diskontering 8 000 kronor. Den totala kostnaden betraktad som en investering blir då 118 000 kronor per hektar. Därtill kommer markvärdesförlusten som varierar mellan 18 000 till 45 000 kronor per hektar beroende på produktionsområde.

Restaurering av våtmarker Bakgrund Se avsnittet ”Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald” Källor ”Kvalitetskriterier för våtmarker odlingslandskapet”. Jordbruksverkets rapport 2004:2

Förslag till utförande Restaureringen består främst av borttagande av slyskog av sälg och al och rörskog av vass och kaveldun. Våtmarkerna måste därtill kompletteras med någon form av efterföljande hävd som en årlig avslagning av högvuxet fältskikt och slyuppväxt. För att öka framförallt florans artinnehåll är slåtter med borttagande av växtmaterialet att föredra. All restaurering av våtmarker är fåfäng om inte successionen efter restaureringen kan hållas i schack. Av väsentlig betydelse är att sådana våtmarker väljs där den naturliga successionen kan bromsas upp av störningar som erosion från vågor och is eller tidvis dränkning på grund av vattenståndsvariationer. Förslag till omfattning 3 000 hektar (2 000 hektar – 4 000 hektar) Exempel på berörda arter Åtgärden gynnar exempelvis doppingar som små- och svarthakedopping, änder som skedand och årta, måsfåglar som skrattmås och vadare som rödbena. Groddjur och vattenlevande ryggradslösa djurpåverkas också positivt. Den positiva effekten klingar dock snart av om inte vegetationen kan bibehållas i tidiga successionsstadier genom hävd eller olika typer av störningar. Kostnader per hektar 35 000 kronor Medelvärdet för länsstyrelsernas beslut om restaurering av ängar och naturbetesmarker åren 2000-2002 för ängar och betesmarker var 36 000 kronor per hektar. Våtmarker bör vara något billigare än betesmarkerna att restaurera. En bedömning kan vara att kostnaden är 25 procent lägre. Med en sådan bedömning skulle ge 27 000 kronor per hektar. Om medeltidpunkten för restaureringsstarten sätts till år 2010 så kvarstår tio års skötsel. Skötselersättning för våtmarker i nuvarande miljöstöd är 800 kronor per hektar. Skötseln i detta fall bör vara något dyrare p.g.a. slyröjningen kanske 1000 kronor per hektar. Det till nutid restaureringstidpunkten diskonterade värdet av skötseln är 8 000 kronor per hektar Den totala kostnaden sedd som investeringskostnad blir då 35 000 kronor per hektar. Begränsningar m.m. Träd- och buskridåer kring vissa rinnande vattendrag kan vara av väsentlig betydelse för fiskförekomsten. Vid förekomst av arter som grönling kan borttagning av träd och buskar vara olämpligt.

Övriga åtgärdstyper Jordbruksverkets förslag till samlad omfattning för ”Övriga åtgärdstyper” under huvudrubriken våtmarker är 500 hektar (300 – 700 hektar). Förslaget till sådana åtgärdstyper är inte uttömmande utan ytterligare sådana med liknande effekter är möjliga. Återmeandring av vattendrag Vattendrag med opåverkade flöden och strandzoner har stora förutsättningar för höga biologiska värden. Längs naturliga vattendrag förekommer bland annat erosionszoner med branta strandbrinkar såväl som ackumulationszoner. I flacka partier där vattendraget meandrar 59

kan avsnörda meanderslingor, korvsjöar, förekomma. Idag har många vattendrag i jordbrukslandskapet rätats ut och återstående meandrande vattendrag är sällsynta. För att återskapa livsbetingelserna för de arter som är beroende av naturliga störningar såsom översvämningar och blottade strandbrinkar behöver meandrande vattendrag återskapas. Ett exempel på där detta har genomförts är i naturreservatet Klingavälsåns dalgång i Skåne. Här valde man en teknisk lösning som innebar att grundvattenståndet höjdes genom en omgrävning av Klingaälvsån i nygammal stäckning med höjt bottenläge. Utgångspunkten var gammalt kartmaterial där åns sträckning före rätningen framgår. Man har också kompletterat med en våtmarksdamm och en låg skyddsvall som skadeförebyggande åtgärder. Åtgärden förbättrar livsmiljön för våtmarksfågel genom en höjning av grundvattenståndet och ökad översvämningsfrekvens. Strandbrinkar kan utgöra häckningsplats för sällsynta fågelarter såsom kungsfiskare. De lösa jordarterna är också livsmiljöer för skalbaggar och andra insekter som tidvis lever nedgrävda i sanden. I odlingslandskapet är den traditionella markanvändningen i anslutning till vattendraget bete eller slåtter. En positiv åtgärd, i synnerhet om den kombineras med kantzoner och plantering av träd och buskar längs vattendraget. Beskuggning och tillförsel av lövförna skapar förutsättningar för ett rikt liv i vattnet. En lyckad restaurering fyller också en viktig funktion som fälla för näringsämnen från åkermark. Ur kulturhistorisk synpunkt är däremot åtgärdstypen inte odelat positiv. Om den ska tillämpas bör stor hänsyn tas till landskapets historiska strukturer och innehåll. Öppnande av kulverterade diken Åtgärden kan vara motiverad i avrinningsområden där en stor del av vattendrag och diken blivit kulverterade och förutsättningar för vattenanknutna arter försvunnit. Åtgärden ger en ökad konnektivitet i ett helåkerslandskap. Mosaikstrukturer och graden av tillgänglighet och utnyttjande ökar. Öppna diken kan utgöra livsmiljö för en mångfald av groddjur, fiskar, växter och insekter. Till exempel humlor flyger längs sådana korridorer och gynnas av att de finner boplatser i sydvända dikeskanter.

Träd- och buskbärande miljöer Skillnaden mellan trädbärande biotoper i skogsmark och i odlingslandskap var förr inte så skarp som idag. De trädbärande biotoperna i skogsmark var mer öppna och hade ofta ett betydligt lägre virkesförråd än idag. Många arter gynnades av det mosaikartade landskap som fanns där skogs- och odlingslandskapets biotoper kunde mötas och flikas in i varandra. Solitärträdslevande arter som är bundna till vanliga skogsträd har idag inget livsrum i vanlig brukad skog. De populationer som finns kvar hittar man idag i odlingslandskapet och då ofta i brynmiljöer. Äldre lövträd som har stått kvar sedan det tidigare odlingssystemet är helt centrala för överlevnaden av ett stort antal arter i odlingslandskapet. Dessa träd måste bevaras genom en varsam skötsel. Samtidigt måste man sikta på att få fram återväxt av sådana träd, alltså yngre lövträd som långsiktigt får stå kvar och åldras.

Förekomst av solbelyst död ved är en förutsättning för många arter. Allmänt gäller att det är nödvändigt att öka mängden död ved i odlingslandskapet. Ett viktigt exempel är träd i alléer, parker och liknande, som fälls när de bedöms utgöra en fara för trafik och gående. Virket från sådana träd kunde med fördel läggas att sakta multna ned, på lämpliga platser. Plantering av träd i olika former i öppna landskap är således en odelat positiv åtgärd. Detta under förutsättning att träden ställs på ett sådant sätt att de kan bli mer eller mindre solbelysta under hela sin livstid. Ett undantag är strandängar, där enstaka träd eller högre buskar kan öka bopredation bland vadare m.fl.

Skötsel av fältskikt på landskapselement Bakgrund En del landskapselement kan vara uppodlingsrester från ängsgärden från trädessystemens jordbruk. Exempel på sådana kan vara gravrösen och åkerholmar. Andra landskapselement kan ha tillkommit som ett led i jordbrukets förkovran i samband med uppodling och skiftesverksamhet. Exempel på detta är husbehovstäkter, märgelgravar, stenmurar, pilevallar, jordvallar och öppna diken. Vad elementen och övriga åkerrenar har gemensamt är att man in på 1900-talet i varierande utsträckning tagit till vara produktionen på elementen genom slåtter, bete, lövtäkt och virkestäkt. Därmed har elementen kunnat bära en ängsvegetation samtidigt med att mindre träd och buskar gett skydd för faunan. Sedan de förlorat sitt produktionsvärde har de lämnats att växa igen samtidigt som de kommit att påverkas av gödsling och kemisk bekämpning. Källor ”Miljöstöd 1996 - Biologisk mångfald och kulturmiljövärden – Miljökänsliga områden” EUinformation från Jordbruksverket. Förslag till utförande Markvegetationen slås av och bärgas vart tredje år alternativt bränns av vart tredje år vid större ansamling av förna. Bränning bör ske tidigt på året och helst på tjälad mark. Bränning bör dock inte ske i träd- och buskbärande avsnitt eller inom fornlämningsområden. Slåtter bör göras först efter 1 augusti. Träd som tidigare hamlas återupptas i hamling om detta fortfarande är möjligt. Igenväxningsträd som kan omformas till hamlingsträd toppkapas för ändamålet. Fragment av ängsvegetation finns kvar inom vissa landskapselement - oftast på större åkerholmar. Det kan vara synnerligen värdefullt om regelbunden slåtter kan återtas på sådana fragment. För att vidmakthålla och öka ängsfloran krävs ofta inte slåtter mer än vartannat eller vart tredje år. Den totala omfattningen på sådana fragment i slättbygderna rör sig om högst något hundratal hektar. Förslag till omfattning 1 500 hektar (1 000 – 2000 hektar). Vid en medelbredd på 1,5 meter motsvarar målet en längd om 10 000 kilometer. En överslagsvis bedömning ger vid handen att det finns en längd på 100 000 kilometer av landskapelement och övriga åkerrenar bredare än en halv meter inom södra och mellersta 61

Sveriges slättbygder. Den föreslagna omfattningen för åtgärdstypen utgör i storleksordningen 10 procent av landskapselement och övriga åkerrenar. En sådan omfattning motsvarar ca 50 procent av linjeformiga landskapselement i nuvarande kulturmiljöstöd inom slättbygderna. Lämpliga kombinationer med andra åtgärdstyper m.m. Åtgärden kan lämpligen kombineras med ”Bioträda” och ”Obrukade kantzoner” Exempel på berörda arter Åtgärdstypen ger ett artrikare fältskikt med ett rikare insektsliv särskilt för ljusoch värmekrävande insekter såsom fjärilar. Även kräldjur påverkas positivt. Buskage bildar viktiga boplatser för bl.a. törnskata, grönfink och hämpling samt boplatser och näringskällor för humlor (särskilt hallon). Tilläggsåtgärden med ängsslåtter är positiv om den skapar ett mosaikartat luckigt träd- och buskskikt kombinerat med ett fätskikt som också är rikt blommande. Syftet med slåttern är då inte i första hand att rädda hävdgynnade kärlväxter utan att få fram en rikt blommande mark med t.ex. väddarter och fibblor. Detta gynnar vilda bin, fjärilar och vissa fröätande skalbaggar. Det är dock bin som i första hand kräver rikliga blomningar för att underhålla en stabil population på platsen. Kostnader per hektar 1 500 kronor En avbränning bedömas kräva 0,5 dagsverke per kilometer eller 4 timmar á 153 kronor vilket ger 612 kronor per kilometer vart tredje år eller 204 kronor per år. Tidsåtgången förutsätter att stora delar av elementen är bevuxna med hävdade buskar eller har ett så grunt jordtäcke att avbränning inte behövs. Därtill kommer vissa kostnader för tillsyn och tändmaterial Omräknat till hektar blir detta 1 500 kronor. Ingen skillnad i kostnader anses föreligga mellan produktionsområdena. Begränsningar m.m. En förutsättning för åtgärdstypen är att landskapselementen i fråga redan omfattas av miljöersättning för bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer. Åtgärdstypen ”Skötsel av fältskikt på landskapselement” kompletterar miljöersättningens åtgärder som borttagande av träd, buskar och sly av igenväxningskaraktär. Öppna diken bör inte åtgärdas. I många helt öppna landskap utgör de ett högt fältskikt kring öppna diken det enda skydd som finns för den vilda faunan. Fördelarna med åtgärdstypen uppväger normalt inte nackdelarna för öppna diken.

Framtagande av skogsbryn Bakgrund Skogsmark som i dag ansluter till jordbruksmark har ofta en historia som mager åkermark, hagmark eller betad utmark. Skogsmarken kan ha tillkommit genom igenväxning eller anläggning. Anlagd skog har ofta planerats så att det inte finns någon övergångszon mellan fältkant och trädbestånd. Även i det fall marken har en lång historia som skogsmark skiljer sig dagens skogsbruk väsentligt från det som tillämpades före skogsbrukets mekanisering på 1960-talet. Före mekaniseringen lönade det sig att gallra oftare än nu. Detta ledde till mer öppna skogar än dagens. 62

Sammantaget innebär detta att trädbevuxna marker inpå jordbruksmark kommit att förlora sin kapacitet att vara livsrum för arter som trivts i delvis ljusöppna miljöer. Även arter som behövde en kombination av helt öppen och halvt öppen mark har fått ett starkt minskat livsrum. Källor ”Dårgräsfjäril” Sveriges entomologiska förening http://sef.nu/fridlyst/pdf/Lopi_ach.pdf ”Insekter och mosaiklandskap”, Entomologisk tidskrift 2/2001 ”Göken och dess ägg”, Sveriges ornitologiska förening”, http://www.sofnet.org ”Åtgärdsprogram för bevarande av läderbagge”. Naturvårdsverket. Förslag till utförande Grundåtgärd En zon om en trädlängds bredd men minst 15 meter som genomsnitt från backdike och dylikt som markerar fältgränsen hålls ren från trädstammar. Brynets kant mot kvarvarande skog behöver inte vara rakt utan kan med fördel ges en böljande form. Dock ska träd med särskilda kulturhistoriska eller biologiska värden sparas. Exempel på sådana är hålträd, träd som bär spår av lövtäkt, särskilt grova träd eller träd som på annat sätt bär spår av att ha vuxit upp i ett öppet landskap. Förekommer blommande träd som vildapel, sälg, lind och körsbär bör de också sparas. Efter en sådan trädröjning bör minst hälften av marken vara fri från buskar. Buskar som lämnas kvar bör föryngras i ett omdrev av 3 – 9 år. Det kan vara lämpligt att dela upp föryngringen av buskarna i ett skogsbryn på två eller flera år. För att det framtagna brynet ska bli ordentligt solbelyst bör endast bryn som vetter mot sydväst, söder och sydost omfattas av åtgärden. Alternativ Om inte ett buskskikt finns efter avverkning av trädskiktet kan plantering av ett buskskikt bli aktuellt med slån, hagtorn, nypon. Planteringen bör göras gles så att det även på sikt kan finnas ett utrymme för ett rikt fältskikt av örter och gräs. När buskskiktet riskerar att täcka mer än hälften av arealen bör det röjas ut. Förslag till omfattning 1 500 hektar (1 000 – 2 000 hektar). Vid en medelbredd på 15meter motsvarar målet en längd om 1 000 kilometer. Lämpliga kombinationer med andra åtgärdstyper m.m. Åtgärden är lämplig att kombinera med ”Obrukade kantzoner”. Exempel på berörda arter Åtgärdstypen skapar ett mer artrikt fältskikt med åtföljande rikare insektsliv särskilt för ljusoch värmekrävande insekter. Detta skapar bättre miljöer för småfåglar som sångare och flugsnappare m.fl. Även hämpling och törnskata, fladdermöss kräldjur och spindeldjur gynnas.

Kostnader per hektar Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

8 500

6 500

5 500

Kalkylförutsättningarna utgår från två tänkbara situationer. Den ena är att man i samband med en gallring av trädbeståndet slutavverkar den yttre zonen mot åkermarken. Den andra situationen är att man i samband med en slutavverkning av beståndet inte återbeskogar den yttre zonen. För Götalands södra slättbygder ger gallringssituationen en förlust pga. förtida slutavverkning på 8 500 kronor per hektar. Därtill bör man lägga till vissa skador på kvarvarande bestånd i storleksordningen 1 500 kronor per hektar. Total förlust blir då 10 000 kronor per hektar. Slutavverkningssituationen bedöms innebära en fördröjning av beskogningen med 30 år vilket motsvarar en 4000 kronor. Ett medelvärde av de två alternativen blir 7000 kronor. I båda alternativen får man därtill räkna med en kostnad för att ta bort överskott av ris och kvarvarande småträd om ca 1 500 kronor per hektar. Total kostnad för Götalands södra slättbygder blir då 8 500 kronor per hektar. För övriga produktionsområden har kalkylen förutsatt lägre boniteter och lägre rotnetton. Begränsningar m.m. Åtgärden bör tillämpas i trädbestånd som inte är för vindkänsliga. Täta trädbestånd har ofta sitt vindskelett i kantzonen varför man bör undvika åtgärden i exempelvis granbestånd som inte gallrats sedan länge. Därmed kan tall- eller lövträdsbestånd som redan gallrats ett antal gånger vara lämpligare. Åtgärden bör i första hand tillämpas på naturligt uppkomna trädbestånd. I planteringar på före detta åkermark kommer de positiva effekterna att bli lägre. Åtgärden bör undvikas på fuktiga, mullrika eller näringsrika jordar.

Utebliven beskogning efter slutavverkning Bakgrund Se åtgärden ”Framtagande av skogsbryn” och ”Restaurering av naturbetesmarker” Källor Åtgärdsprogram för fältpiplärka, Naturvårdsverket Förslag till utförande Som åtgärdstypen ”Framtagande av skogsbryn”. Barrträd med ”betesmarkshistoria” såsom äldre tallar och ”kjolgranar” lämnas kvar. Denna åtgärdstyp bör man dock koncentrera till så näringsfattiga och sandiga jordar som möjligt. Den markstörning som blir i samband med avverkningen är inte negativ. Åtgärden bör också vidtas i närheten av redan befintlig betesmark eller annan öppen mark med svagare utvecklat fältskikt som sandstränder.

För att bromsa igenväxningen kan det vara lämpligt att några år efter avverkningen köra upp horisontella ytor med schaktblad. Om alternativet finns är tramp från betesdjur mycket värdefullt. Förslag till omfattning 500 hektar (300 – 700 hektar) Lämpliga kombinationer med andra åtgärdstyper m.m. Det är värdefullt om åtgärden sker i närheten av annan obrukad öppen mark. Särkilt värdefullt är det om åtgärden kan ske i anslutning till naturbetesmark Exempel på berörda arter Nattskärra, trädlärka och trädpiplärka gynnas av en gles öppen skog. Slutavverkning som leder till helt trädfri mark gynnar fältpiplärka, vilket kan vara aktuellt i Skåne och Hallands kusttrakter. Åtgärdstypen ger ett mer artrikt fältskikt som i sin tur leder till ett rikare insektsliv särskilt för ljusoch värmekrävande insekter. Kostnader per hektar Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

6 900

5 000

3 400

För Götalands södra slättbygder kan kalkylen se ut på följande sätt. Åtgärden bedöms fördröja beskogningen av marken efter en slutavverkning med 30 år. Ett nettomarkvärde vid 5 procents diskontering sjunker därmed från 5 000 per hektar till 1 100 kronor per hektar. Därtill krävs en kompletterande röjning som bedöms kosta 1 000 kronor per hektar dels en körning med schaktblad motsvarande 3 timmar per hektar för 650 kronor per timme eller 2000 kronor per hektar. Totalkostnaden blir då 6 900 kronor per hektar. I övriga slättbygder är markvärdena lägre och därmed förlusten i markvärde mindre vid fördröjd beskogning av marken. Även övriga kostnader bedöms bli något lägre i de södra slättbygderna. Begränsningar m.m. Sandiga marker bör prioriteras för åtgärden. Anmälan om avverkningen måste göras till Skogsvårdsstyrelsen senast sex veckor innan åtgärden. Inom gränserna för skyddsskog inom Hallands, Skåne och Blekinge län får inte avverkning ske utan tillstånd från skogsvårdsstyrelsen.

Övriga åtgärdstyper Jordbruksverkets förslag till samlad omfattning för ”Övriga åtgärdstyper” under huvudrubriken Träd- och buskbärande miljöer är 1 000 hektar (600 – 1 400 hektar). Förslaget till sådana åtgärdstyper är inte uttömmande utan ytterligare sådana åtgärdstyper med liknande effekter är möjliga.

Anläggning av alléer De alléer som idag finns kvar innehåller ofta gamla grova ljusexponerade lövträd som är en viktig livsmiljö för hotade och sällsynta lavar, mossor, svampar och insekter. Dessa träd har idag blivit mer och mer sällsynta. Det saknas också ofta en återväxt av alléträd som är tillräckligt stor för att på sikt bibehålla de värden som är knutna till dessa träd. Det är värdefullt att utgångna träd i befintliga äldre alléer kan ersättas eller att en befintlig allé förlängs eller att enkelradiga alléer åter görs dubbelradiga. Det kan vara lämpligt att plantera större trädplantor (3-4 m höjd) för att snabbare få effekt på åtgärden. I första hand bör man dock se till att befintliga alléer underhålls och värdefulla äldre träd inte avverkas. På sätt kan värdefulla träd få sin livslängd avsevärt förlängd. Förluster genom spräckning, stormfällning och snöbrott minskar därmed avsevärt. Istället för att avverka träd som betraktas som en säkerhetsrisk kan kronan beskäras och trädets tyngdpunkt därigenom sänkas. Åtgärden upprätthåller livsmiljön för hålhäckande fåglar som skogsduva, kaja och kattuggla. Epifytiska kryptogamer som mossor, lavar, svampar kan leva kvar i landskapet. Anläggning av buskrader Träd och buskar utgjorde tidigare en viktig resurs i jordbruket och för självhushållningen. Idag råder det i slättbygderna en brist på solbelysta träd och buskar. Solbelysta buskar, som tidigare varit vanligare i brynmiljöer är viktiga resurser för många insektsarter som är sårbara genom att vara beroende av flera olika miljöer. En bred buskrad kan anläggas på ren mellan åkerskiften eller som kantzon till ett åkerskifte med inhemska blommande och bärande buskar såsom slån, hagtorn, nypon och björnbär. En smal och välansad häck är däremot inte särskilt gynnsam. Åtgärden bidrar till en rikare och jämnare blomning i jordbrukslandskapet och gynnar många insektsarter som är beroende av flera olika miljöer för sin livscykel, exempelvis gäller detta humlorna som på våren är beroende av sälgpollen men som senare under sommaren nyttjar nektar från blommande örter. Åtgärden skapar också en miljö med ett varmare mikroklimat vilket gynnar framför allt insekter, men även grod- och kräldjur. På grund av att insektsrikedomen ökar är åtgärden även betydelsefull för många fåglar som ärtsångare och törnsångare. Buskrader ger bra skydd vintertid för rapphöns. Anläggning av lähägn och häckar Kostnaderna för anläggning och underhåll av lähägn står normalt inte i rimlig proportion till värdet för biologisk mångfald i jämförelse med de mer detaljerat beskrivna åtgärderna. I områden som helt saknar träd och buskar kan det ses som ett alternativ till anläggning av buskrader eller alléer. De kan utnyttjas av fladdermöss som ett skydd för rovfåglar och för insektsjakt. Anläggning av lövträdsbestånd Anläggning av mindre lövträdsgrupper eller glesa bestånd av lövträd i helåkersbygd behövs för att säkra kontinuiteten av äldre lövträd så att de biologiska värden som är knutna dessa kan bibehållas även på sikt. Framförallt är åtgärden positiv om anläggningen sker i närheten av befintliga äldre lövträd.

Anläggning av pilevallar Genom hamlingen skapas fortare död ved och håligheter i en pilevall jämfört med alléer. Pilarnas tidiga blomning är särskilt värdefullt för pollinatörer som bin och humlor eftersom det vid den tiden på säsongen är ont om andra pollenkällor. Pilarna ger också ett bra vindskydd vilket gynnar insektslivet. Pilar planteras på åkerrenar. Störar av pil grävs ner på senvintern. Planteringsmaterial tas lämpligen från stubbningen av andra pilar. Nyplanterade pilar underkvistas och när de blivit 5-7 år gamla stubbas de på 2-3 meters höjd. Pilarna stubbas sedan på löv och grenar med 2-4 års mellanrum. Omgärdande sly röjs kontinuerligt bort så att trädens stammar behålls solexponerade. Murken och död ved sparas i möjligaste mån, även nedfallna grövre grenar sparas på något lämpligt ställe. Anläggning av solitärträd Åtgärden är nödvändig för att säkra återväxten för befintliga solitärträd och därmed på sikt bibehålla de biologiska värden som är knutna till dessa träd. Ersättningsträd bör i första hand planteras intill befintliga solitärträd. Befintliga solitärträd behöver också underhållas och skyddas från tramp-, gnag- och körskador. Anläggning av stensamlingar Åtgärden kan vara lämplig för att skapa livsrum för arter som behöver uppvärmda miljöer. Man kan då tänka sig stensamlingar som tippar, rösen, murar eller kombinationer. Ur kulturhistorisk synpunkt är det lämpligt att använda sig av upplöjd odlingssten. Anläggning av stenmurar kan från kulturhistorisk synpunkt vara olämpligt där sådan hägning inte varit tillämplig. Bromsad succession i husbehovstäkter De åtgärder för återställande som sker efter avslutad täkt är ofta mycket negativa för många av det öppna landskapets arter som har behov av ett tunt solbelyst vegetationstäcke. Att låta bli att restaurera täkten och istället bromsa successionen är en värdefull åtgärd. Det kan vara tillräckligt med en begränsad insats för att hålla marken solbelyst och måttligt störd. Målet är en varm, solbelyst slänt eller brink med blottad sand. Täkten kan bibehållas i tidig succession genom körning med schaktblad eller annan störning. I täkter med branta kanter som kan fungera som häckningsplats för backsvala bör dessa inte släntas av. Istället bör brinken med vissa års mellanrum restaureras och vidmakthållas. För brinkar bibehålls den lodräta ytan genom att med jämna mellanrum gräva i brinkens nederkant. Åtgärden gynnar arter som är beroende av störd mark som t ex backsvala, mindre strandpipare och sandödla. Men även ortolansparv gynnas av denna typ av miljö. Om det finns en vattensamling gynnas även trollsländor. Det är positivt för exempelvis jordlöpare och steklar att inte slänta av täkten. Åtgärden gynnar sandlevande bin, vägsteklar, rovsteklar och många andra insekter, särkilt om det finns tillgång till vatten, t.ex. i botten av täkten. Även ortolansparv gynnas. Om lämplig skogsmark finns i anslutning gynnas nattskärra och trädlärka. Många kärlväxter som inte trivs i marker med höga kvävenivåer i markvätskan kan finna sina enda livsmiljöer här, i störda men i övrigt oskötta miljöer.

Hamling och säkerhetsbeskärning För äldre träd präglade av hamling är detta i många fall helt nödvändigt för att förhindra fläkningsskador som innebär avverkning. På längre sikt är det naturligtvis nödvändigt att hamla även yngre träd, om man vill upprätthålla hamling som brukningsmetod. Skötsel av stora trädgårdar och parker I slättlandskapen utgör trädgårdar och parker kring brukningscentrum ofta de enda kvarvarande större partierna med trädmiljöer. Träden är ofta gamla och kontinuiteten god. De är i sig miljö för många arter som annars inte kan finna reträttplatser i landskapet. Här finns ofta landskapets enda hålträd. Odlade buskar och planterade växter ger ofta en rik och långt utdragen blomning som är värdefull för bin och andra insekter. De större parkerna har ofta ett rikt trädbestånd och en värdefull markflora. Många sådana parker är för stora för att en brukare ska hinna eller ha råd att sköta dem på ett sätt som väl bevarar deras biologiska värden. Skötsel för att bevara äldre träd samt planerad föryngring av träden sker dock sällan. Då äldre träden faller ifrån innebar detta samtidigt en utarmning. Skötsel av buskar och av fältskiktet tenderar att antingen bli för intensiv eller för extensiv. I båda fallen leder det till en förenklad biologisk mångfald. Här är det lämpligt med information om berörda värden till de boende i slättlandskap. Kunskapen om hur parker och trädgårdar ska skötas för en rik biologisk mångfald är inte längre allmän. Rådande skönhetsideal för park och trädgårdsskötsel leder lätt till en från biologisk synpunkt en fattigare miljö. Slåtter eller bete av fältskiktet är ofta bättre än klippning med motorgräsklippare. Träden behöver skötas särskilt sådana träd som tidigare hamlats eller tuktas. I annat fall riskerar många äldre träd att spräckas på grund av att kronorna blir för vida. En omväxlande och variationsrik miljö är gynnsamt för biologisk mångfald. Därför bör man gärna spara så många olika arter av träd och buskar som möjligt. Hamling av lämpliga träd är positivt. I vissa fall kan en kronbeskärning av äldre träd minska risken för sönderfall och därmed öka deras livslängd. Kan man lämna vissa markpartier till sensommarslåtter är det positivt. Virke från lövträd som fälls kan med fördel läggas upp och bilda ett intressant element, som även är viktigt för biologisk mångfald. Hävdgynnade kärlväxter kan leva kvar om man tillämpar sensommarslåtter. Om det står äldre lövträd med håligheter är det gynnsamt för arter som stare, skogsduva, kattuggla och kaja. Staren kräver dock att det finns lämpliga gräsmarker som långliggande vallar och naturbetesmarker i närheten. Epifytiska kryptogamer och många insektsarter gynnas av trädbestånd med lång kontinuitet.

Naturliga fodermarker Omläggning av betesmark till äng Bakgrund I och med införandet av vallodlingen på åkermark under 1800-talet har behovet av ängsmark för vinterfoder successivt upphört. I slättbygderna har specialiseringen mot växtodling påskyndat processen. Ängarna har överförts till åker, betesmark eller vuxit igen till skog. Den kvarvarande ängsarealen sköts huvudsakligen av naturvårdsskäl. År 2001 fanns bara 5 procent kvar av den ängsmark som fanns i slättbygderna år 1927. Därtill måste man utgå ifrån att omläggning av ängsmark till åker och betesmark hade kommit mycket längre 1927 i slättbygderna än resten av landet. Valet av år 1927 som jämförelse är en följd av att det året är det första året för vilken en jordbruksstatistik av modernt snitt togs fram. En stor andel av dagens naturbetesmarker har en historia som ängsmark. Det slåttergynnade inslaget i sådana betesmarker har svårigheter att konkurrera med arter som är mer betesgynnade. Den slåttergynnade floran viker. Även om betesdrift bevarar marken i hävd leder den till en betydligt mindre omfattande blomning än ängsskötsel. Detta ger mindre nektar, mindre pollen och frön och därmed viker insektsfaunan och den fågelfauna som är beroende av insekter i öppna marker. Källor ”Restaurering av ängs- och hagmarker” i Naturvårdsverkets serie Skötsel av naturtyper. ”Stöd för miljövänligt jordbruk 2004” EU-information från Jordbruksverket Förslag till utförande Åtgärden innebär främst en putsning av grässvålen så att man får fram en jämn slåtterduglig yta för slåtter. Den kan också i vissa fall innebära igenläggning av diken, omstängsling samt borttagande av träd och buskar av igenväxningskaraktär som behövts som skydd åt betesdjuren. Förslag till omfattning 1 500 hektar (1 000 – 2 000 hektar) Enligt delmål 1 till miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap” ska till år 2010 arealen ängsmark utökas med 5 000 hektar. En rimlig bedömning är att 4 000 hektar är kvar att utföra vid ingången av år 2007. Eftersom ca 60 procent av den naturliga betesmarken i landet återfinns i Södra och mellersta Sveriges slättbygder bör ca 60 procent av utökningen kunna ske i det riksområdet eller 2 400 hektar. En rimlig bedömning är att en andel på ca 60 procent eller 1 500 hektar kan utföras som omläggning av betesmark till äng. Exempel på berörda arter Rödlistade kärlväxter berörs inte i nämnvärd omfattning. Däremot berörs hävdgynnade kärlväxter som missgynnas av betesdrift, som till exempel svinrot. Ett artrikt fältskikt leder till väsentligt bättre förutsättningar för ljusoch värmekrävande insekter. Åtgärden ökar drastiskt tillgången på pollen och nektar för humlor och andra bin samt för alla blom-, fruktoch fröätande fjärilar, skinnbaggar och skalbaggar

Kostnader per hektar 2 600 kronor Beloppet bygger på ökade skötselkostnader efter övergång från bete till ängsskötsel. Hälften av arealen tänks bli behandlad med lieslåtter för 3000 kr/hektar och hela arealen tänks bli behandlad med efterbete för 700 kronor per hektar. Därtill tillkommer en kostnad för 100 kronor per hektar för utökad lövtäkt. De ökade skötselkostnaderna blir 2 300 kronor per hektar och år. Därtill kommer själva omställningskostnaden på ca 2 000 kronor per hektar. Om denna räknas om till en årskostnad enligt 5 procent och tio års amorteringstid blir det 259 kronor. Den totala kostnaden sedd som en skötselkostnad blir då 2 600 kronor. Begränsningar m.m. Åtgärdstypen är bara tillämplig på betesmarker som fortfarande har kvar ett väsentligt inslag av slåttergynnade arter därför att slåttern upphört först i sen tid.

Restaurering av ängar Bakgrund Se ”Omläggning av betesmark till äng” Källor ”Restaurering av ängs- och hagmarker” i Naturvårdsverkets serie Skötsel av naturtyper. ”Stöd för miljövänligt jordbruk 2004” EU-information från Jordbruksverket Förslag till utförande Igenväxningsvegetation i form av träd, buskar, högörter och höga gräs ska tas bort. Det är särskilt viktigt att sådant borttagande sker kring äldre träd och buskar som funnits på plats innan igenväxningsperioden. Dessa träd och buskar måste sparas. Ytor som har kvar hävdbetingad markvegetation ska hävdas med normal ängsskötsel. Det är värdefullt att efter restaureringen bibehålla många olika arter av träd och buskar. Särskilt bör blommande och fruktbärande träd och buskar gynnas Man bör skapa mosaikartade miljöer med gott om bryn och andra gradienter. Man kan lämna små dungar av träd orörda och skapa gläntor däremellan. Man bör undvika att ställa träd i jämna förband som vid traditionell skoglig gallring. Förslag till omfattning 1 000 hektar Enligt delmål 1 till miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap” ska till år 2010 arealen ängsmark utökas med 5 000 hektar. En rimlig bedömning är att 4 000 hektar är kvar att utföra vid ingången av år 2007. Eftersom ca 60 procent av den naturliga betesmarken i landet återfinns i Södra och mellersta Sveriges slättbygder bör ca 60 procent av utökningen kunna ske i det riksområdet eller 2 400 hektar. En rimlig bedömning är att en andel på ca 40 procent eller 1 000 hektar kan utföras som restaurering. Exempel på berörda arter Rödlistade kärlväxter berörs inte i nämnvärd omfattning. Däremot berörs ett antal hävdgynnade kärlväxter som har varit trängda av igenskuggning. Restaureringen ger ett artrikare fältskikt till nytta för ljusoch värmekrävande insekter. 70

Kostnader per hektar 59 000 kronor Medelvärdet för länsstyrelsernas restaureringsbeslut för ängar och naturbetesmarker åren 2000-2002 var 36 000 kronor per hektar. Till restaureringskostnaderna ska läggas det till nutid diskonterade värdet av skötseln fram till år 2020 beräknad efter en årlig kostnad av 4 600 kronor per hektar. Beloppet bygger på miljöersättning för ängsskötsel med grundersättning 1000 kr/hektar och tilläggsersättning 1400 kronor per hektar. Därtill har bedömts att en tredjedel av arealen har lieslåtter för 3000 kr/hektar och en tredjedel efterbete för 700 kronor per hektar. Två tiondelar av arealen bedöms erhålla hamlingsersättning á 500 kronor per hektar. Om man tänker sig att medelstartpunkten för restaureringarna är år 2010 och att de pågår i snitt fyra år så kvarstår sex års skötsel fram till år 2020. Det diskonterade nuvärdet av skötseln för dessa sex år vid 5 procents diskontering 23 000 kronor per hektar. Den totala kostnaden sedd som en investeringskostnad blir då 59 000 kronor per hektar. Begränsningar m.m. I enlighet för reglerna för projektstödet för restaurering slåtterängar och betesmarker ska marken efter en restaureringsperiod på två till fem år vara i sådant skick att den uppfyller kriterierna för miljöstöd för bevarande av betesmarker och slåtterängar. För att detta ska vara möjligt krävs att det finns tydliga rester kvar av hävdgynnad markvegetation kvar som kan återta marken som en följd av restaureringen.

Restaurering av naturbetesmarker Bakgrund Den successivt ökande produktionen på åkermark har möjliggjort att åkermark kunnat användas till annat än produktion av brödspannmål. Åkermark har mer och mer kunnat användas till produktion av foder och bete. Den högre produktionen på åkermark är bättre anpassad till de successivt mer högavkastande nötkreaturen. Naturbetesmarker och hagmarker har koncentrerats till bete för köttdjur och rekryteringsdjur till mjölkproduktionen. I slättbygderna har specialiseringen mot växtodling påskyndat processen. Naturbetesmarker och hagmarker har överförts till skogsmark eller vuxit igen till skog. År 2001 fanns det 84 000 hektar naturbetesmark i slättbygderna. Detta motsvarar 20 procent kvar av det som fanns år 1927. Valet av år 1927 som jämförelse är en följd av att det året är det första året för vilken en jordbruksstatistik av modernt snitt togs fram. Som naturbetesmark år 2001 har då avsetts arealer med tilläggsersättning. En bedömning är att det finns ytterligare ca 20 000 hektar naturbetesmark i slättbygderna utöver den areal som uppbär tilläggsersättning. Utmarksbeten som alvar-, skogs- och fäbodbeten ligger utanför jämförelsen. Källor ”Restaurering av ängs- och hagmarker” i Naturvårdsverkets serie Skötsel av naturtyper. ”Stöd för miljövänligt jordbruk 2004” EU-information från Jordbruksverket.

Förslag till utförande I slättbygd finns här och var kvar inslag av torr skogsmark med en historia som betesmark. Om sådan skogsmark fortfarande innehåller inslag av hävdbetingad markvegetation kan en restaurering vara möjlig. Igenväxningsvegetation i form av träd, buskar, högörter och höga gräs ska då tas bort och marken ska sättas i beteshävd. Det är värdefullt att efter restaureringen bibehålla många olika arter av träd och buskar. Särskilt bör blommande och fruktbärande träd och buskar gynnas. Man bör skapa mosaikartade miljöer med gott om bryn och andra gradienter. Man kan lämna små dungar av träd orörda och skapa gläntor däremellan. Detta skapar betesfredade småmiljöer, vilket gynnar bl.a. fjärilar och vissa kärlväxter. Barrträd med ”betesmarkshistoria” såsom äldre tallar och ”kjolgranar” lämnas kvar. Man bör undvika att ställa träd i jämna förband som vid traditionell skoglig gallring. Förslag till omfattning 500 hektar (300 - 700 hektar) Enligt delmål 1 till miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap” ska arealen hävdad betesmark av de mest hotade typerna utökas med minst 13 000 hektar till år 2010. Huvuddelen av denna utökning berör utmarksbeten som alvarbete och skogsbete och hör knappast till en slättbygdsstrategi. Om man bortser från utmarksbetena kan torraste och våtaste typerna av betesmarker ses som de mest hotade typerna av betesmark i slättbygderna. En utökning av sådana mark om 500 hektar kan bedömas som rimlig. Exempel på berörda arter Rödlistade kärlväxter berörs inte i nämnvärd omfattning. Däremot berörs ett antal hävdgynnade kärlväxter som har varit trängda av igenskuggning. Ett mer artrikt fältskikt leder till ett rikare insektsliv särskilt för ljusoch värmekrävande insekter. Särskilt träd- och buskbärande marker ger ett rikt fågelliv. Kostnader per hektar 48 000 kronor Medelvärdet för länsstyrelsernas restaureringsbeslut för ängar och naturbetesmarker åren 2000 - 2002 var 36 000 kronor per hektar. Till restaureringskostnaderna ska läggas det till nutid diskonterade värdet av skötseln fram till och med år 2020 beräknad efter en årlig kostnad av 2 450 kronor per hektar. Beloppet bygger på miljöersättning med grundersättning 1000 kr/hektar och tilläggsersättning 1400 kronor per hektar. Därtill har lagts en ersättning för lövtäkt på i snitt 50 kronor per hektar. Om man tänker sig att medelstartpunkten för restaureringarna är år 2010 och att de pågår i snitt fyra år så kvarstår sex års skötsel fram till år 2020. Det diskonterade nuvärdet av skötseln för dessa sex år vid 5 procents diskontering är 12 000 kronor per hektar. Den totala kostnaden sedd som en investeringskostnad blir då 48 000 kronor per hektar. Begränsningar m.m. I enlighet för reglerna för projektstödet för restaurering slåtterängar och betesmarker ska marken efter en restaureringsperiod på två till fem år vara i sådant skick att den uppfyller kriterierna för miljöstöd till slåtterängar. För att detta ska vara möjligt krävs att det finns tydliga rester kvar av hävdgynnad markvegetation kvar som kan återta marken som en följd av restaureringen.

8 Källförteckning Här nedan tas upp en del publikationer av mer generellt innehåll som haft betydelse för framtagande av rapporten. Källor som berör enskilda åtgärdstyper har tagits upp under respektive åtgärdstyp i avsnittet ”7 Beskrivning av åtgärdstyperna”. •

Benton, Tim.G, Vicery, Juliet.A, Wilsson and Jeremy, D. 2003. Farmland biodiversity: is habitat heterogeneity the key. Trends in Ecology and Evolution Vol. 18 No. 4 April 2003.

•

Chamberlain, D.E, Fuller, R.J, Bunce, R:G:H, Duckworth J.C. and Shrubb, M. 2000. Changes in the abundance of farmland birds in relation to the timing of agricultural intensification in England and Wales. Journal of Applied Ecology (2000), 37, 771-788.

•

Dahlgren, Jens. 1987. Partridge activity, growth rate and survival: Dependence on insect abundance. Doktorsavhandling vid Lunds universitet.

•

Gärdenfors, Ulf ed. 2000. Rödlistade arter i Sverige. ArtDatabanken, SLU i samarbete med Naturvårdsverket.

•

Jordbruksverket. 2003. Ökad mångfald –kunskapssammanställning om nyskapande av livsmiljöer i enahanda åkerlandskap. Rapport 2003:4.

•

Lindström, Åke och Svensson Sören. 2004. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling – Årsrapport för 2003. Ekologiska institutionen, Lunds universitet.

•

Naturskyddsföreningen i Skåne. 2002. Det skånska kulturlandskapet. Årsbok för Naturskyddsföreningen i Skåne 2001.

•

Roland Gustavsson; Roland och Ingelög, Torleif. 1994. Det nya landskapet. Skogsstyrelsen

•

Slotte, Håkan. 2002. Glimtar av gamla svenska odlingslandskap i Transsylvanien. Svensk Botanisk tidskrift 96:1.

•

Statistiska centralbyrån. 1959. Historisk statistik för Sverige

•

Statistiska centralbyrån. 1966, 1976, 1986, 1991, 1997, 2002, 2003. Jordbrukstatistisk årsbok för respektive år.

•

Wilhjelmudvalget. 2001. Natur og Landbrug – rapport fra Wilhjelmudvalgets arbejdsgruppe vedrörande landbrug. Skov- og Naturstyrelsen i Köpenhamn.

•

Wilhjelmudvalget. 2001. Virkemidler til fremme af naturen i landbruget – rapport fra Aavang-gruppen. Skov- og Naturstyrelsen i Köpenhamn.

Bilaga Uppgifter i anslutning till avsnitt ”5.3.2 Årliga totalkostnader för strategin” Tabell 1 Åtgärdstypernas fördelning över produktionsområdena år 2013, hektar Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

Hela R1

Åkermarker Bioträda Vinterstubb Obrukade kantzoner Sprutfria kantzoner Övriga åtgärdstyper Omläggning av åkermark till sjönära betesvall

6 000 7 000 3 000 1 300 300 200

1 000 . . 300 . 100

15 000 . 1 000 700 200 100

28 000 . 1 000 700 200 100

50 000 7 000 5 000 3 000 600 500

Våtmarker Anläggning av våtmarker för biologisk mångfald Restaurering av våtmarker Övriga åtgärdstyper

1300 1300 100

300 300 .

700 700 100

3 000 3 000 300

Träd- och buskbärande miljöer Skötsel av fältskikt på landskapselement Framtagande av skogsbryn Övriga åtgärdstyper Utebliven beskogning efter slutavverkning

200 700 400 200

600 100 100 100

300 400 300 100

400 300 300 100

1 500 1 500 1 000 500

Naturliga fodermarker Omläggning av betesmark till äng Restaurering av ängar Restaurering av naturbetesmarker

200 100 100

600 400 200

300 200 100

400 300 100

1 500 1 000 500

20 000

33 000

80 000

Åtgärdstyp

Summa ha

22 000

4 000

Uppgifter i anslutning till avsnitt ”6.1.1 Odlingshistorisk bakgrund” Tabell 1. Åkermark, hektar Produktionsområde

Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

Totalt slättbygder

År 1927 417 887 363 902 542 484 825 258 2 149 531 År 1999 339 649 327 078 452 420 626 475 1 745 622 1999/1927 % 81,3 89,9 83,4 75,9 81,2 I 1927 års uppgifter ingår även mark inom företag med mindre än 2,0 hektar åkermark.

Totalt övriga Sverige 1 566 316 1 001 307 63,9

Tabell 2. Betesmark, hektar Produktionsområde

Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

Totalt slättbygder

Totalt övriga Sverige

År 1927 28 304 141 417 121 254 209 727 500 702 993 837 År 1999 18 337 80 544 49 241 66 008 214 130 233 019 1999/1927 % 64,8 57,0 40,6 31,5 42,8 23,4 I 1927 års uppgifter för betesmark ingår ägoslagen slåtteräng, ordnad betesäng, annan betesäng och sådan skogsmark som också är uppgiven som hagmark. I 1927 års uppgifter ingår även mark inom företag med mindre än 2,0 hektar åkermark.

Tabell 3. Jordbruksmark, hektar Produktionsområde

Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

År 1927 446 191 505 319 663 738 År 1999 357 986 407 622 501 661 1999/1927 % 80,2 80,7 75,6 Med jordbruksmark avses här summan av åkermark och betesmark.

Svealands slättbygder

1 034 985 692 483 66,9

Totalt slättbygder

2 650 233 1 959 752 73,9

Totalt övriga Sverige

2 560 153 1 234 326 48,2

Tabell 4. Ängsmark, hektar Produktionsområde

Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

År 1927 4 867 15 730 11 846 23 791 År 2001 477 1 383 2182 902 2001/1927 % 9,8 8,8 1,8 3,8 Siffrorna för år 2001 utgör den totala arealen slåtterängar som har miljöstöd.

Totalt slättbygder

56 234 2 980 5,3

Totalt övriga Sverige

470 121 2 015 0,4

Tabell 5 Naturlig betesmark, hektar Produktionsområde

Götalands södra slättbygder

Götalands mellanbygder

Götalands norra slättbygder

Svealands slättbygder

Totalt Totalt övriga slättbygder Sverige

År 1927 19 715 121 334 105 513 181 053 427 615 1 035 633 År 2001 6 353 40 459 13 969 23 134 83 915 50 758 2001/1927 % 32,2 33,3 13,2 12,3 19,6 4,9 I 1927 års uppgifter ingår ägoslagen och sådan skogsmark som också är uppgiven som hagmark. Siffrorna för år 2001 utgör den totala arealen betesmarker som har miljöstöd med både grundersättning och tilläggsersättning. Utmarksbeten som alvar-, skogs- och fäbodbeten är inte med i år 2001:s siffror. Troligen ingår de inte heller i 1927 års siffror.

Tabell 6 Höstvete, bärgad skörd per hektar År

Skåne

1931/35 1951/55 1965 1975 1985 1990 1996 2002 2002/(1931/35) %

Östergötland 2 723 2 842 4 567 5 792 6 192 7 638 7 686 7 710 283

2 610 2 790 4 320 5 220 5 040 6 870 6 270 6 090 233

Tabell 7 Mjölkavkastning kg per ko och år för kontrollerade kor. Hela riket År 1921/25 1936/38 1951 1989/90 1995/96 (1995/96)/(1921/25) %

3 184 3 591 3 962 7 319 8 033 252

Tabell 8 Antal nötkreatur totalt och per hektar åkermark År 1919 1932 1951 1965 1975 1985 1990 1999 2002 2002/1919 %

Slättbygderna, totalt

Övriga Sverige, totalt

Slättbygderna, per hektar

1 129 912 1 382 710 1 127 035 1 131 680 889 750 851 224 819 611 804 647 762 561

1 420 916 1 536 834 1 324 620 1 118 470 988 830 985 977 898 832 908 273 874 904

0,52 0,66 0,55 0,60 0,48 0,47 0,46 0,46 0,44

Övriga Sverige, per hektar 0,88 0,95 0,82 0,86 0,87 0,89 0,86 0,91 0,91

103

Jordbruksverkets rapporter 2004 1.

Förutsättningar för en minskning av växthusgasutsläppen från jordbruket

Kvalitetskriterier för våtmarker i odlingslandskapet – kriterier för rening av växtnäring med beaktande av biologisk mångfald och kulturmiljö

Administrativa konsekvenser av MTR

Analys av den veterinära situationen – med en arbetsmarknadsprognos fram till år 2020

Tre nya miljöersättningar – Hur blev det? Rapport från projekt CAP:s miljöeffekter

Den svenska livsmedelsindustrins syn på nutid och framtid – Enkät- och intervjuundersökning hösten 2003

Konsumtionen av livsmedel och dess näringsinnehåll – Uppgifter t.o.m. år 2002

Jordbruksverkets foderkontroll 2003 – Feed control by the Swedish Board of Agriculture 2003

Livsmedelsexport – förutsättningar och möjligheter

10.

Återfunnen mångfald för framtida bruk – Verksamhetsberättelse för POM 2003

11.

Skötsel och restaurering av betesmarker och slåtterängar – En sammanställning av den regionala naturvårdens kunskaper och erfarenheter

12.

Förändringar av behörighetsutbildningarna

13.

Marknadsöversikt – olivolja och bordsoliver

14.

Differentiering mellan u-länder i WTO

14 (GB)

Differentiation Between Developing Countries in the WTO

15.

Kompetensutveckling av lantbrukare inom miljöområdet – KULM, verksamhetsåret 2003

16.

2003 års jordbrukspolitiska reform – Effekter av frikopplingen på produktion och strukturutveckling

17.

Införande av obligatoriskt funktionstest för lantbrukssprutor och fläktsprutor

18.

Datakällor och metoder för studier av nedlagd jordbruksmark

19.

Mål för ekologisk produktion 2010

20.

Identifiering och registrering av hästar

21.

Marknadsöversikt – Etanol, en jordbruks- och industriprodukt

22.

Riktlinjer för gödsling och kalkning 2005

Rapporten kan beställas från Jordbruksverket, 551 82 Jönköping Tfn 036-15 50 00 (vx) Fax 036 34 04 14 E-post: jordbruksverket@sjv.se Internet: www.sjv.se

ISSN 1102-3007 ISRN SJV-R-04/23-SE SJV offset, Jönköping, 2004 RA04:23