En början

En början Texter till utställningen den manliga självbilden del 1.

Leif Claesson

En början Texter till utställningen den manliga självbilden del 1.

Leif Claesson

Spegelskåpet Min mor målar allting vitt. Väggar, tak, golv, och möbler. ”Varför målar du inte Torvald (vår svarta katt) vit?” ”Men Dodo, det skulle vara elakt mot honom och orsaken till att jag målar vitt är att viktiga saker, som Torvald och Stigs tavlor, ska synas bättre.” ”Ja, det är väl självklart att de syns bättre i ingenting.” Häromdagen sade jag till min far Stig att vitt är ingenting.

Ingen färg. Bara som ett slags tomrum. Han svarade att det visst är en färg. ”Men varför är då dina tavlor och papper vita och tomma innan du börjar måla, rita eller skriva på dom?” Stig svarade att det var komplicerat men att jag förmodligen hade rätt.

Igår gick vi till torget med drakarna och gubben med hammaren. Det fanns inget vatten, bara vissna löv i fontänen, så jag och min bror kunde rida på de små drakarna. Sedan var vi i en stor mörk affär fylld med möbler, böcker, tavlor och en massa lampor hängande i taket. Min mor Taki sa att sakerna oftast kom från något som på svenska kallas Dödsbon. Man köper det som ingen vill ha, när någon dör, och flyttar sedan hit sakerna. Dödsbona skapade en labyrint som man kunde försvinna i. Så det var lätt att gömma sig för de döda som letade efter sina saker. De passerade alldeles intill mig flera gånger, men den täta skogen av prylar gjorde mig osynlig. Taki köpte ett stort mörkbrunt skåp med en stor spegel på. Några gubbar skulle flytta hem skåpet till oss dagen efter.

Jag sitter uppkrupen i fönsternischen och spanar ut över gatan. ”När kommer dom egentligen?” ”Tålamod! Jag sa ju att de kunde komma när som helst under förmidagen.” ”Hur lång är en förmidag?” ”Tills eftermiddagen börjar.”

Spegelskåpet kom rullande på en kärra med två stora hjul nerför kullerstensbacken. Den ena gubben som en häst och den andra höll emot där bak så att inte skåpet skulle rulla iväg och gå förlorat, utför avgrundsstupet, ner mot Södermälarstrand. När skåpet blivit vitmålat så ställdes det i mitt och min brors rum. I den gråstarrsjuka spegeln följde min nya stumma lekkamrat mina rörelser i en oändlig Följa-John-lek. Bakom spegeldörren på skåpet förvarades travar med lavendeldoftande vita lakan och örngott.

1

Groffyqueue bodde i linneskåpet i mitt och min brors rum.

Groffyqueue åt barn som inte var tysta i sängen efter att sagostunden var över.

Groffyqueue hade en borstig svart svans och ett stort tandigt leende.

Groffyqueue hade små röda ögon och vassa klor.

Groffyqueue åt även fåglar.

Groffyqueue hade blixtsnabbt fångat en skata uppe i det stora svarta trädet framför köksfönstret.

Groffyqueue hade sedan suttit på en gren i toppen av det svarta trädet med leendet fyllt av fjädrar.

Det låg högar av ben under det svarta trädet, så Groffyqueue var nog inte så sugen på barn som Taki sa.

2

Vaggvisa.

Jag var fyra år och Stig hade upptäckt hur illa jag tyckte om att sitta i hans knä när han sjöng vaggvisor. ”Byssan lull, koka kittelen full, där kommer tre vandringsmän på vägen, byssan lull, koka kittelen full, där kommer tre vandringsmän på vägen.

Den ene, ack så halt, den andre, o, så blind, den tredje säger alls ingenting.”

Stig höll mig fast i sitt knä. Hans fulla kamrater satt runt omkring och skrattade och sa roliga kommentarer på engelska. Jag protesterade, försökte ta mig ur hans grepp och från det gungande knät. ”Byssan lull, koka kittelen full, på himmelen vandra tre stjärnor, byssan lull, koka kittelen full, på himmelen vandra tre stjärnor.

Den ene är så vit, den andra är så röd, den tredje är månen den gula.”

Då och då släppte han på trycket från armarna. Blickade ut i församlingen, för att sedan snabbt fånga in mig igen. Det var kattens lek med sitt byte. ”Byssan lull, koka kittelen full, där blåser tre vindar på haven, byssan lull, koka kittelen full, där blåser tre vindar på haven.

På stora Ocean, på Lilla Skagerack och långt upp i Bottniska viken.”

Det var som att Stig blivit förvandlad till en annan person, med en förställd röst och ett elakt leende. Han var fånig och jag skämdes för honom. Han gjorde oss båda löjliga. Han sjöng inte för mig. ”Byssan lull, koka kittelen full, där segla tre skutor på vågen, byssan lull, koka kittelen full, den första är en bark.

Den andra är…”

Jag skrek att jag skulle rymma och aldrig mer komma tillbaka. ”…trasiga segel.”

3

Stig slutade sjunga, släppte mig och sa ”och vart skulle du då ta vägen, min lille gosse? ” ”Vart som helst där inte du finns!” skrek jag. Sprang bort från Stig och hans vänner. ”Partout ou il n`y est pas” ropade jag till Taki i köket på vägen ut ur rummet, ut ur lägenheten, ner för trapporna, ut på bakgården, ut genom porten och ut på gatan. Barfota iklädd en vit nattskjorta. Den nyfallna snön kändes befriande kall under fötterna. Uppför backen förbi det stora röda tegelhuset med torn som ett slott. Ner för alla de branta trapporna. Vid farbror Öbergs livsmedelsaffär hann någon av Stigs polare ifatt mig. ”Släpp mig, släpp mig!” Sprattlandes bar han mig tillbaka till Lilla Skinnarviksgränd.

Mitt flyktförsök blev till en rolig historia som ofta berättades vid festliga tillfällen när mina föräldrar bjudit hem vänner. Man skulle akta sig noga för att reta upp Dodo för då kunde vad som helst hända. Berättelsens sensmoral var den att visa på min starka vilja, envishet och självständighet. Men jag kände mig inte stark, envis och självständig. Dom trodde nog att det var av blygsamhet som jag tittade ner i det ovala bordet. Men jag ville helst bara gå och gömma mig.

Det finns inget dåligt som inte för något sämre med sig.

Caroline säger: ”Det finns ingenting roligt i att en fyraåring blir så illa behandlad att han halvnaken, barfota och i minusgrader flyr ut på Stockholms gator. Hur kunde dina föräldrars vänner bara sitta där på middagarna och ingenting säga?”

4

Flygplan Du hade rest ut i det söndertrasade Europa efter andra världskriget. Där hade du hjälpt till med återuppbyggnaden av järnvägen i Jugoslavien. Ditt ena ben hade ett stort gropigt ärr. En tioårig krigsskadad partisan hade skjutit dig i benet. Du brukade ofta dra historien för dina beundrare på krogen.

Men jag minns ett stort vitt rum med fönster som i en kyrka. Det luktar starkt som på barnavårdscentralen. På en vit järnsäng ligger du med slutna ögon. Du lever, för jag kan se hur ögonen irrar bakom ögonlocken. Bredvid sängen står Taki och gråter. Bakom, mitt i rummet, står jag och min bror.

Vi har nya hårda stickiga kläder inköpta på Bredenbergs på Hornsgatan. Ett tält av vita lakan är rest över dina ben. Det är första gången jag kan minnas dig, som nästan död. Ögonen följer den gröna ljuspunkten som mjukt flyter fram och tillbaka horisontellt över den svarta boxen. Den svarta boxen sitter i ögonhöjd på ett stativ framför stolen där jag sitter. Rummet är nedsläckt och jag föreställer mig Taki gråtande vid sängen där Stig ligger. Jag har svårt att hålla koncentrationen på min minnesbild samtidigt som jag följer den gröna punkten.

Tankarna viskar att detta är nog inget för mig och ofrivilligt börjar jag tänka på fejkade orgasmer.

Tillbaka till sjukhussalen, fokuserar på Stigs ögonrörelser bakom de slutna ögonlocken. Jag hör ett droppande, kluckande ljud men kan inte hitta några livsuppehållande installationer kring den vita järnsängen. Bortom det kluckande ljudet uppenbarar sig ett flygplan, lika dimensionsbefriat som en hägring eller ett norrsken.

Jag står på bakgården på Skinnarviksgränd. Framför längan med rödmålade ruttnande utedass med tillhörande skog av brännässlor. Väntar tålmodigt på de flygplan som dyker upp ovanför dassen och hustaken. Följer dem sedan med blicken när de långsamt, långsamt passerar bort över Riddarfjärden och Stadshustornet, för att sedan sakta förvinna bakom Stockholms horisont.

Stig har inte varit hemma på länge. Taki hade så småningom berättat att han var bortrest och nog skulle vara borta länge. Jag saknar Stig, men förstår hur viktig resan måste vara för honom. Jag fylls med en stark enslig värme när jag 5

tänker på Stig och följer flygplanens färd över den silverskimrande oceanblå himlen. En dag när vi fick nya kläder så sa Taki att vi skulle åka och träffa Stig.

Caroline säger: ”Det är som att bläddra i ett fotoalbum. Vissa bilder undviker man och bläddrar snabbt förbi. EMDR-terapin gör att man även stannar vid de dåliga minnena. Jag vill att du under nästa session ska tänka på det som du i förra veckan upplevde som mest smärtsamt i sjuksalen”.

Jag följer den gröna punktens hypnotiska rörelse och ser, inom mig, Taki som gråter. Hon håller Stig i handen och säger ”Please Stig, tell me it’s not my fault”. Fastfrusen som i en sömnparalys kan jag varken gå fram till sängen eller fly ut ur rummet. Okända i gråa kläder snokar omkring hemma hos oss på Skinnarviksgränd. Kvinnan och mannen har skorna på och vandrar omkring på nyskurade golv. De pratar med mig och Nils när vi leker på golvet i vårt rum. Vi svarar artigt, som Taki uppfostrat oss till. Sedan sitter de alla länge och diskuterar i köket. Nils och jag är kvar i vårt rum, som vi blivit tillsagda.

Caroline säger: ”Som du märker så kommer dina minnen osorterat. De följer ingen given tidsaxel. De kan uppenbara sig lika snabbt och associativt som i en dröm. De kommer till dig som fragment. I nästa session så ska du försöka känna hur du upplevde det då din mor grät och sa ’Please Stig, tell me it’s not my fault.”

Revor av minnen fladdrar i hjärnans tankevindar. ”For heavens sake, Bibi, they can’t say if he ever going to wake up again.

Or in what condition he will be in.” Det är kväll och jag ligger i sängen.

Genom väggen kan jag höra Takis röst. Hon är ensam i det andra rummet och pratar i telefon. ”It’s like a nightmare, he’s rottening and they say that his brain may been damaged. Maybe hes like a fucking vegetable. Hell, Bibi, thats a difficult decision to make. I dont have anything to return to anymore.”

Till sist kommer någon in i rummet. Går fram till sängen och säger till Taki ”nu får det räcka”. De vill att jag och min bror ska gå fram och säga farväl till Stig. Nils går fram, lägger handen på Stigs arm, tittar på mig och vill visa att det inte är någonting farligt. Någon tar mig i axeln och försöker föra mig mot sängen. Jag spjärnar emot och börjar gråta. Att närma sig Stig i sängen var helt omöjligt. Det var att gå förlorad i det frätande vita. Då lyfter Taki upp mig och bär mig ut genom sjukhussalens dörr under den tickande klockan.

6

Jag sitter på pendeltåget till Märsta och känner mig som en blonderad kvinna i en Alfred Hitchcockfilm. När min mor äntligen bröt mitt limbotillstånd och bar mig ut ur sjukhussalen så gick musiken över i dur och fåglarna började kvittra. Det är den patetiska slutscenen i Triers film Breaking the Waves.

Allt är atmosfäriskt och stora kyrkklockor dånar i den uppsprickande golgatahimlen.

7

8

Den vita byrån Caroline säger att jag ska etablera en trygg och säker plats. ”Det kan vara en verklig eller fiktiv plats som du ska återvända till under EMDR-terapin.”

I barndomens minnen så är de allra flesta sommardagar soliga. En sådan dag kom byrån, liggande som en ogift tårtbit, på en kärra, dragen av grannbondens blå traktor. Med hjälp av Stig bars möbeln in i den röda stugan som vi hyrde av bonden. Taki skruvade bort mässingsbeslagen och målade byrån vit. Satte sedan tillbaka beslagen och ställde den i rummet med fönster ut mot hallonsnår och maskrosgula kohagar. För mig som fyraåring var byrån ett högt berg, en klippa, ett torn. Om jag ställde mig på en stol kunde jag kravla mig upp på bergsplatån.

Jag hade tittat och funderat mycket över stjärnhimmelen. Jag visste att alla stjärnor var solar och att de var oändligt långt borta. En vinterkväll hade jag och Stig suttit vid köksbordet på Skinnarviksgränd. Vi tittade ut över den igenfrusna Riddarfjärden, röda och vita billyktor ringlade över Skeppsbron och förmodligen var det även stjärnklart. Stig berättade för mig att universum kanske var oändligt. Jag svarade ”Stig, i sådana fall så sitter du och jag på en annan planet som snurrar runt en annan sol och gör exakt samma sak som nu”. Stig hade tittat undrande på mig och sagt ”det finns även de som tror att allt är påhittat och att vi egentligen är en fantasi eller dröm. Min farmor kunde se tomtar på Hultet, så det finns mycket som vi inte förstår”.

Jag kunde sitta på min bergsplatå och fantisera om det som jag och Stig pratat om den där vinternatten. Rummets väggar blev till snöklädda bergskedjor, moln, havens horisonter och granskogens dimhöljda toppar. Golvet till öknar, städer, oceaner, floder och savanner med hjordar av zebror, giraffer och antiloper. Taket blev till ett himlavalv av ett oändligt universums stjärnhimlar.

Vågorna slår mot byrån, hela rummet blir till skog.

Min bror började givetvis ockupera byrån när han insåg att den hade en stor betydelse för mig. Men han hade inte tålamod eller förstod kanske inte poängen med att sitta där. Han beslöt att bara vilja vara där när jag satt där.

Knuffade ner mig och tog min plats. Taki tröttnade så småningom. ”MAUDIT CALICE DE DIABLE ! Nils, låt Dodo vara ifred! Du vill ju inte ens vara där”.

9

Stig och Taki skulle få besök. Vännerna skulle komma på eftermiddagen med bil från Stockholm. Nytvättade och med rena kläder väntade jag och min bror otåligt. Nils i sängen läsandes en bok om vilda djur i Afrika och jag uppe på den vita byrån. En serie tut-signaler avslöjade att bilen med de efterlängtade gästerna äntligen kommit. Hoppade snabbt ner från mitt luftslott och tog sikte på den till hälften öppna dörren till köket där mina föräldrar redan öppnat ytterdörren. En armslängd från dörren fick jag en hård knuff i ryggen. Med huvudet före flög jag rakt in i den vassa dörrkanten. Läppen delades och blodet sprutade. Taki tejpade ihop överläppen, sa att tänderna nog skulle sitta kvar men i värsta fall så skulle jag ändå få nya. Nils sa att jag halkat på trasmattan. Mina föräldrar visste mycket väl att jag sällan eller aldrig halkade, men så fick det bli. Några år senare berättade Taki att hon oroat sig för att jag skulle få ett ärr som en opererad harmynt. Samtidigt sa hon att det är viktigt att plocka bort håret mellan ögonbrynen. ”Il n`y apas des sens a ressembler a un imbecile si l´on est pas oblige. Det finns ingen orsak att se ut som en imbecill om man inte är tvungen”.

10

Det vita skrivbordet.

Min far skrev böcker. Jag tyckte om det trygga knattret från skrivmaskinen.

Stig kunde måla och rita men inte skriva när han var på fyllan så ljudet berättade att han var hemma och nykter. Det var sommarlov och det röda husbocksangripna tvåvåningshuset hade i dagar fyllts av de rytmiskt rappa knattersalvorna från skrivmaskinen. Men nu hade det varit tyst nästan hela förmiddagen. Nyfiken och lite oroad som jag blev så gick jag till det vita rum där Stig satt framför det vitmålade skrivbordet och stirrade på skrivmaskinen.

Jag frågade vad han skrev om. Han svarade att han skrev om en ensam författare som hade fått ett viktigt uppdrag. Varje dag i en månad så skulle han skriva en kort berättelse. Den skulle följande dag tryckas i en stor tidning som hette Aftonbladet. Men nu var det problem eftersom den ensamme författaren hade fått något som kallas för skrivkramp. Det var en allvarlig sjukdom eftersom den gjorde att den ensamme författaren inte förmådde skriva dagens berättelse. Det var inte svårt för mig att förstå att Stig var den ensamme författaren. Så jag frågade om jag kunde hjälpa honom. Stig reste sig från skrivbordsstolen. Jag satte mig ner och började leta efter de rätta bokstäverna bland skrivmaskinens alla Camelcigarettsmutsiga tangenter.

Efter några dagars långsamt, förväntansfullt väntande så låg tidningen i brevlådan nere vid landsvägen.

Han hade tagit bort en stor del av det som jag skrivit, och jag var bara en okänd unge som råkat stryka förbi och larvat sig med skrivmaskinen. Jag blev otillräcklig och värdelös. En stor tung kvävande sten lade sig på mitt bröst, jag drunknade i skam. Stum och förstenad stod jag i köket medan Stig läste klart resten av berättelsen högt för hela familjen. Stig hade bett mig om hjälp och jag hade gjort så gott jag kunnat.

Med en klump i magen och paralyserad av skrivskräck stirrade jag på skrivbokens vita linjerade sidor. Jag försökte. Började på en mening, vägde orden mot varandra men konstaterade att de inte alls beskrev det som jag kände.

Nej, det var helt värdelöst och säkert även totalt felstavat. Förintade meningen med suddgummit till svarta flagor av blyerts och gummi. Försökte igen. Det svarta skrivsuddet blev under uppsatstimmens långsamma gång till älgar och rådjur och rävar och harar och fasaner på nyplöjda åkrar och raderna av 11

fåglar sittande på trådarna på rader av telefonstolpar och notpapper på fru Wålstams pianolektioner och fallskärmsjägare som av misstag landat bland snubbeltrådarna på ett minfält och simtävlingar på Erikdalsbadet. Jag kan inte minnas att jag någonsin kom längre än till två meningar.

Stig och Taki! Undrade ni aldrig varför uppsatsen ”Ett sommarminne” aldrig någonsin blev skriven?

OBS-kliniken var en förvaringsplats för oss som diskvalificerats från att delta i den normala undervisningen. Ett halvt dussin killar från hela högstadiet i en stor öde skolsal och en förtvivlad fröken som helt plötsligt blivit lärare i ämnet straff. ”Uggla” var en kort och fysiskt outvecklad kille. Han hade långt blont och nästan vitt, skitigt, fett och stripigt hår. Som en Axl Rose i miniatyr.

Han slogs med alla som tittade honom i hans stora uggleögon. Han brukade brotta ner mig på OBS- kliniken, men tröttnade fort då jag aldrig gjorde något motstånd. Vid ett av hans slagsmål så ramlade ett av mina hålfotsinlägg ut ur min ena sko. Han tog nyfiket upp stålinlägget, vägde det i handen och sa: ”Och vad är det här för specialpryl? ”. ”Jag är plattfot, mina föräldrar tog mig till en ortoped som tillverkar sådana. Jag får ont i fötterna om jag inte har dom i skorna. När jag var liten så fick jag gå på tå barfota och spela plockepinn med tårna. Det låter kanske konstigt men det hjälpte faktiskt.”

Så vi började prata med varandra när vi satt där i skamvrån. Han berättade bland annat om hur jobbigt det var att föräldrarna hängde med A-laget vid Hornstull. Fritidsgården där vi tillbringade lunchrasterna låg porten bredvid systembolaget. Han skulle förstås mörda mig om jag berättade hemligheten för någon på skolan. Jag både trodde och förstod honom.

Jonny kunde sitta under katedern, läsa en lärobok i svenska från lågstadiet upp och ner, samtidigt som han sjöng ”fröken har en hästkuk, fröken har en hästkuk” som ett mantra, om och om igen. När jag träffade honom utanför skolan så var han en helt normal kille. Han bodde ensam med sin mamma på Timmermansgatan. Pappan var kvar i Spanien. På sommarlovet bodde Jonny där med sin pappa, sina syskon och resten av släkten.

Jag hade aldrig lärt mig att aldrig aldrig stavas med två l. Så jag blev inte långvarig på Kungsholms gymnasiums samhällsvetenskapliga linje.

12

Jag är trettiofem och sitter på ett fik på Odengatan och skriver på en ansökan till Konstnärsnämnden. ”Jag minns dig. Jag var din svenskalärare på högstadiet i Högalidskolan”. Floden frös till is och jag höjde blicken. Gubben satt vid ett runt bord med en kaffekopp och hans ögon var tomma som ett ödehus. ”Du kunde inte skriva och var dyslektiker. Du kommer nog inte ihåg mig för du var på stödkliniken på de flesta av mina lektioner.” Men jag minns. Du blev uppkallad till rektorn efter jullovet när sista terminen i nian precis börjat.

Rektorn hade sagt ”det ser verkligen inte bra ut när en elev har så höga betyg i alla ämnen utom i dina”. Överenskommelsen blev att jag skulle få godkänt både i svenska och engelska i slutbetyget. Fortsättningsvis skulle jag enbart vara i min vanliga klass på hans lektioner.

Jag är femtiosex och sitter på Röda korsets fik Kupan på Östgötagatan och skriver på berättelser om vitmålade möbler. ”Du håller pennan som en dyslektiker, jag vet sådant för jag var svenskalärare innan jag blev pensionär”. Jag höjde blicken. Samma satans svenskalärare? Hur gammal får man egentligen bli? Finns det vampyrer? Jag sa ”Skänk mig ett rimord på sol när jag redan använt fiol och viol. Gubbtjuv!” Tystnaden talar och blickar dödar. Kulan mötte pupillen som en stjärna dras ner i ett svart hål. Bakhuvudet blev till en fraktal som hjärnan i en explosionsartad eruption passerade innan den mötte tapetens sommarblomster som blev till en härligt frisk expressionistisk Pollock-målning.

I fullmånens sken kryper jag sju varv baklänges och motsols runt stugan på landet. Förbannelsen släpper och jag skriver som Sara Stridsberg.

13

14

Antabus Stig stannade alltid länge vid tidningsuppslaget med alla de små svarta korsen. Drack kaffe och rökte morgoncigaretterna, funderade och läste. ”Stig, varför läser du sidorna med de döda så noggrant?” ”Ibland så kan jag bland begravningsannonserna finna mina föräldrars vänner, bekanta eller grannar från min barndom i Sofia. När jag läser deras namn så kan jag minnas vilka de var.” Bägge Stigs föräldrar var redan döda och jag förstod att dessa minnen måste vara väldigt viktiga för honom.

I gryningen vaknade jag av rasslet från brevinkastet. Tog upp tidningen, satte mig på golvet och klippte noggrant ut varje dödsannons. Vek ihop och la tillbaka tidningen på dörrmattan. Sedan placerade jag urklippen i Stigs skor. Detta blev en tid till en morgonritual för mig. Jag har senare funderat över orsaken till mitt beteende. Mina föräldrar kunde berätta om detta som en gullig anekdot. De sa att jag alltid gjort oväntade och surrealistiska saker. ”Strykjärn med spikar och krigsdansmålade getter i bildäck har aldrig varit något konstigt för dig.”

Två män spelade på ett piano med en stor hammare och ett järnspett. Den ene hade jag träffat tidigare. Han och Stig hade suttit i en soffa och druckit öl ur gröna flaskor. Väggarna kring soffan var täckta med mattor i olika färger och mönster. På det mattäckta golvet fanns massor av olika instrument. Pianon, trummor och gitarrer stod lutade mot väggarna. På stativ vilade olika trumpeter och en jättestor fiol. Jag hade själv gått omkring, fingrat och provat instrumenten. Till sist fastnade jag och spelade länge på de stora trummorna.

Han med järnspettet hade rest sig från soffan, ställt sig framför ett piano och spelat tillsammans med mig. Nu började han som jag träffat spela på pianot med en bullrande motorsåg. Publiken såg lite förskräckt ut. Stig sa att det ”lät helt fördjävligt” och att vi skulle gå och hälsa på geten istället.

Jag smekte getens långa, sträva, vita smutsiga hår. Stig sa att jag inte skulle röra geten för den kunde vara förgiftad med något som heter arsenik. Det var inte förvånande för man kunde se att geten varit på flykt länge, längs oändliga motorvägar, dammiga kaktusöknar, döda skogar, brinnande fält och soptippar.

15

Det stora trädet ligger fällt bredvid huset. Björkens amputerade grenar ligger i snön runt den grova stammen. Man måste vara vaksam, man blir lätt förförd av motorsågens meditativa kraft. Ett minne börjar ta form inom mig. Sådär som man anar andar i ögonvrån. Om man blir för ivrig och tittar på dem direkt så försvinner de. Man måste tålmodigt invänta deras försiktiga närmanden.

Jag börjar med motorsågen kapa upp grenarna i vedspisanpassade klabbar.

Det är helgdagsmorgon. Taki och Stig ligger i sängen och pratar. ”I really hope you take the pills as you promised.” ”Please Taki, trust me! I made a promise and I keep it. I take the goddamn pills.” ”My brother said that if you put the pills in the shoes in the evening before going to bed, then you remember to take them the day after. It is very important that you remember to take them just as the doctor prescribed.” ”As I said, I have not forgotten to take the pills.” ”Do not forget that it’s you who got us into this situation.

That is one of the demands they put on us. Speaking about it, we’ll look at an apartment on Tantogatan on Tuesday at three o´clock”. ”Okay, but that´s fucking halfway to Södertälje.” ”We have no choice, right. After all, it might be a good thing, with hot water, indoor toilet and a laundry room. And you can stop complaining on that satans korsdraget.”

Det gav mig dåligt samvete men jag hade inte velat att Stig skulle komma hem igen. Det kändes inte heller bra att vi skulle flytta från Skinnarviksgränd.

Taki berättade att vi skulle bo på första våningen i ett höghus i en inte helt färdigbyggd ny stadsdel som hette Tanto. Det var ett stort område med skogar och berg där jag skulle få egna vänner i min egen ålder.

16

Ovala bordet Gömda i snöbärsbuskarna övervakade vi porten där herr X snart skulle komma ut med den kopplade hunden. När han kommit skuggade vi honom till skogspartiet vid gångvägen till Tantohallen. När hunden var rastad gick de upp för trapporna och backen till det bågformade höghuset på Flintbacken. Väl framme gick han in i port nr 97. Lena skrev noggrant ner herr X förehavanden i en grön dagbok med ett hänglås av guld.

Dagen efter väntar jag, Lena och Sussie tålmodigt på herr X, dolda bakom en sopcontainer på parkeringen framför port nr 97. När han kommer, släpandes på hunden, så följer vi med in i porten. I hissen låter vi herr X välja våningsplan först, han trycker på 7:an, Lena sedan på plan 12. ”Vilken söt tax! Vad heter den?” säger Sussie, med den gulliga rösten, utan att alls mena det. ”Hon heter Bettan och är 84 hundår. Vet någon av er hur många människoår det är?” ”Nä” svarar Sussie med ett nykläckt intresse i ögonen. ”Tolv människoår” svarade herr X. Vi fnittrade länge i trapphuset, tog oss samman och gick ner till sjunde våningen.

E.M. Nilsson. G. Berglund. P.A. Lindskog. H. Hebbel. Lena antecknar namnen som står på brevinkasten på lägenheterna, och hundens namn, i den gröna dagboken. Senare, i skymningen, sitter vi på en solvarm klipphylla på Södersjukhusberget högt ovanför Årstaviken. Pratar och fantiserar om våra offers kärleksaffärer, gömda lik och andra skumma förehavanden.

Det ovala bordet stod i ena änden av vardagsrummet, framför fönstret mot bilparkeringen och banvallen mot Årstabron. Taki lagade stora middagar och det fanns alltid plats för våra vänner runt det ovala bordet. Stig hade en vit period och var på det där underbart, tysta, småsura, nyktra humöret. Ibland kunde han lurigt titta upp från sitt koncentrerade tallriksätande och säga saker som ”Låt maten tysta mun”, spänna blicken i mig eller min bror och säga ”Ät nu, Brutus”. Min klasskamrat Jonas satt vid sidan av min lillasyster.

Nils bredvid sin bästis Johan. Taki frågade hur det varit i skolan. Jonas och jag berättade om ”Potatisgubben”, han som kastade potatisar på barnen på rasterna. Han brukade gömma sig på balkongen på sjätte våningen i höghuset där skolan låg. Då och då dök ett skalligt spanande gubbhuvud upp ovanför balkongräcket. Ibland reste sig den avmagrade nakna vaxbleka 17

mannen snabbt upp och levererade en salva potatisar. Jag berättade att några av mina kompisar sett honom i en port iklädd en smutsig, sliten, trådig, brun morgonrock. Fickorna hade hängt tunga, fyllda av jordiga potatisar. När han upptäckt att han var upptäckt så hade han öppnat morgonrocken och visat snoppen. Taki berättade då skämtsamt om när Nils fröken hade ringt och klagat på han smugglade ut potatisar från matbespisningen. Jag kommer ihåg hur de på lunchrasten kunde ligga och ryka i snön på skolgården. Vi var alla eniga om att de blekgrå, maskinskalade potatisarna, som varje morgon levererades till skolan med en lastbil från centralköket, inte kunde räknas som mänsklig föda. Stig kommenterade att de säkert frätte bort skalet från pluggen med lut. Med en allvarlig blick och en djupt allvarsam röst sa Nils plötsligt ”Jag har hört att Dodo nästan bara leker med brudar. Han verkar vara en riktig tjejtjusare”. Det var ett uppdämt förakt som äntligen verkade ha fått ett ansikte. Jag blev helt stum av med vilken självklarhet som det blivit sagt. Tystnad. Ingen kom till mitt försvar. En omöjlig situation. Till sist mumlade Stig några obegripliga ord, det var allt som jag fick. Den känsla av övergivenhet som jag just då kände har jag bevarat djupt i mitt hjärta, som en liten glimrande diamant av i högt tryck sammanpressat svart kol.

Taki sa en dag, att det var nya tider. Blandade tapetklister med lut som penslades på det ovala bordet. Lagren av vit och svart lackfärg blev till en grå sörja som hon avlägsnade med en av Stigs palettknivar. Under den bortfrätta färgen fanns oskyldigt ljusockrafärgat trä.

18

Pinnsoffan Som trettonåring var jag sedan länge insatt i pinnsoffans olika funktioner.

En sådan sov man skavfötters i, på den tiden då man bodde nio personer i en liten tvårumslägenhet. När dagen grydde så bytte sovsoffan skepnad och blev till en kökssoffa. När man fick råd med en större lägenhet eller fäderna dog så släpade man ut pinnsoffan på bakgården och gjorde ved av den. Det är därför som det kallas för pinnsoffa.

När min farfar blev deprimerad så tillbringade han de sista åren i köket med en pinnsoffa. Han gick sällan ut. Bara satt eller låg där och rökte astmacigaretter tills han dog.

Jag och min sju år yngre syster kom in genom köksdörren. Hela förmiddagen hade vi kört rally med en rostig barnvagn på traktorvägarna. Min syster sittande i vagnen med en röd hockeyhjälm på huvudet tillsammans med ett gäng gosedjur. Sedan spelade vi fotboll på gräsmattan framför huset. I köket på den vita pinnsoffan satt min far och bror. På en stol framför satt min mor.

De var alla involverade i en livlig diskussion. Lillasyster hoppade upp och satte sig i knät på Stig i pinnsoffan. Jag stod kvar vid den kalla vedspisen och lyssnade på deras samtal. De pratade om hur viktigt det var med jämställdhet mellan könen. Vilka fantastiska framsteg som hade gjorts. Det var Grupp 8, aborträtten, P-piller, lika lön, gratis dagis...

Den fraktion av ”Fjärde internationalen” som Nils tillhörde, hade ibland möten hemma hos oss på Tantogatan. Dom satt kring det ovala bordet och diskuterade. De dyrkade Trotskij, en massmördare som hade skapat de första kommunistiska koncentrationslägren. Jag kände flera anhängare sedan tidigare, och alla var sådana som aldrig bytte om till skolgymnastiken. De hängde bredvid, pratade och kände sig överlägsna när de andra idrottade. Nils hade en uniform gömd under sängen som han köpt på militärens överskottslager i Ulriksdal. Han sa att den skulle användas den dag då revolutionen startade.

De första striderna skulle ske i underjorden, i kloakerna.

Jag funderade över hur viktigt det verkade vara att visa att man var politiskt bildad och hade rätt åsikter. Det var en sorglig tanke att så många tydligen måste läsa bibliotek med böcker, lastbilslaster med tidningar och hålla oänd19

liga diskussioner för att förstå någonting så enkelt som att man ska behandla alla andra på samma sätt som man själv vill bli behandlad på.

Hemma på Tantogatan i Stockholm brukade jag och min mor ligga vakna om nätterna. Invänta det välkända tickande ljudet från taxibilens dieselmotor när den stannat på tomgång framför vår port. Oroa oss för vad som kunde ha hänt Stig och vad som kunde hända när han kom hem.

En fredag, jag är tolv, kom jag hem senare än vanligt. Det var en häftig ordväxling från mina föräldrars sovrum i den bortre delen av lägenheten.

Min lillasyster stod yrvaken och rädd i dörröppningen. Jag hörde på Stigs röst att han var påverkad. ”Så här kan ni inte göra” sa jag och förde tillbaka min syster till sitt rum. Lade henne i sängen. Berättade om raden av bruna andungar som jag sett följa sin mamma i Årstaviken. I morgon (dagen efter) så skulle vi tillsammans leta reda på familjen. Räkna ungarna, ge dem namn och mata dem med rostat bröd med aprikosmarmelad. ”Du ska bara ge fan i mina prylar.” ”Kan du åtminstone låta bli pillren när du har en period?” Tillbaka i föräldrarnas sovrum var luften laddad som innan ett förödande åskväder. ”Det är jag som får hela den här satans skutan att flyta och du bara sitter här som en annan golddigger, så du ska bara vara jävligt tyst.” ”Hotar du mig?” skrek Taki och tog ett snabbt steg mot Stig.

Det var en slående hand, ingen baksida eller öppen hand, utan en knuten näve. En rak höger eller snarare en högersving från en snubbe som tränade boxning fem morgnar i veckan. Jag tog tag i Stigs kavaj, drog honom ut ur rummet och satte honom på en stol vid det ovala bordet. Han tittade på mig med sin hjärtlösa Rohypnolblick och sa ”Dodo, du är den ende saten i det här jävla huset som hajar något. Fan, man får inte göra så mot mig, ni anar inte, om jag inte får min medicin så blir jag helt jävla sjuk och dör”. Jag tömde hans kavajfickor på bordet. Tobaksflagor och brutna cigaretter, plånbok, hopskrynklade taxikvitton, reservoarpenna, nycklar, en av bläck svärtad linnenäsduk, tomma pillerburkar och en telefonbok. Tog telefonboken och slog upp doktor Dimberg, som hade varit Stigs pillerdoktor i flera år. Han hade varit full på årets luciafest och satt sig på den stora runda kaktusen. Det var en sådan med miljoner små vassa taggar. Både Taki och jag tyckte att han var värd varenda tagg och vi hoppades att de skulle sitta kvar länge på hans stora feta arsle. Jag gick till den röda telefonen som hängde på väggen. ”Det 20

är Dodo, Stigs son, det är kris och Stig behöver mer tabletter! Bra, då kommer jag och hämtar.” Högbergsgatan 85, porttelefon, Dimberg. ”Om du bara sitter här, tar det lugnt och väntar så går jag till Dimberg och hämtar dina piller. Det tar typ en timme, men sitt bara här.”

I snöslasket upp för Tantobacken förbi de gula ungkarlsbarackerna och Gulfmacken vid Ringvägen, genvägen i mörkret via Sköldgatan. Passerade Södra station med alla rostiga järnvägsvagnar, plåtskjul, skrotupplag och fabriksruiner. Försökte hitta en mer långsiktig lösning men hjärnan loopade, jag, borde, ha, kommit, hem, tidigare. Väl framme vid det smutsbruna huset på Högbergsgatan vände jag. Hemma var det tyst som på en kyrkogård. Min syster sov lungt i sitt rum. Stig låg i sängen med kläderna på, Taki bredvid.

Bägge sov djupt. Allting var ett påhitt och en vilseledande manöver. Jag visste av erfarenhet att det tog en stund för de sömntabletter som Stig alltid tog när han kom hem att börja verka.

Flera år senare när Stig och jag blev vänner på riktigt så pratade vi om det mesta i våra liv. Många gånger så frågade jag Stig om misshandeln och om andra liknande tillfällen. Vi var på ett hotellrum i Palermo och Stig var sentimental och på väg in i sömntabletternas vita bomull. Han sa med gråten i halsen ”Dodo, jag ville ingen fluga förnär, men tiderna var sådana.” Stig!

Visst var det andra tider! Men jag kan inte minnas några andra morsor som handlade på Tantohallen med halva ansiktet blåslaget.

Efter att ha avhandlat Rosa Luxemburg och Angela Dawis så pratade de nu om Simone de Beauvoir. Jag hade sett flera av hennes böcker ligga bredvid läslampan på Takis sängbord. Några hade en permanent plats där. De lästes om och om igen och måste betyda väldigt mycket för Taki. Spontant, banalt helt från hjärtat sa jag ”om nu allting är så jämlikt och fint så varför är det bara Stig som skriver böcker, målar och får ägna sig åt att uttrycka sig? Taki skrev väl poesi i Kanada så varför är det bara hon som lagar mat, tvättar, städar och tar hand om oss barn. Varför ska bara Taki vara förpassad till tvättstugan?” ”Ca suffit”, skrek Taki och reste sig så fort att stolen välte. Sprang fram och stannade framför mig, gav mig en kort uppgiven blick och sparkade mig så hårt hon kunde på pungen. Illamående och halvt förlamad kravlade jag upp till övervåningen och återhämtade mig i sängen. Någon timme senare passerade jag köket. Taki var borta, Nils och Stig satt kvar i pinnsoffan och 21

pratade. Diskuterade proletariatets diktatur, eller något helt annat som, också det, bara blev till tomma ord. Väl ute i trädgården fortsatte jag min systers målvaktsträning framför det stora äppelträdet. ”Man föds inte till man, man blir det.”

Caroline säger: ”Vi har tidigare pratat om skamkompassen. Kom ihåg att nålen är skammen. Den visar på det man gör för att slippa uppleva känslan av skam. När din mor sparkade dig så förflyttade sig nålen till ett för henne kanske okänt väderstreck.”

22

Dimma Caroline säger ”Du ska skriva en lista över specifika enskilda händelser i livet som du upplevt som traumatiska. Den ska ha tio punkter och även inkludera ett par situationer som du minns som lyckliga.”

Mekrossla, Hälsingland 1964 Jag och min bror lekte med några andra barn i dimman på ett fält. Det skymde och de andra barnen gick hem eller bara försvann i den tätnande dimman.

Det var kallt och fuktigt och när vi pratade så var det som att orden blev uppätna av den vita tomheten. När jag och min bror råkade hamna en bit ifrån varandra började vi långsamt upplösas. Därför var det viktigt att vara nära för att vi inte skulle förvinna. Vi befann oss i vårat eget universum och allt annat hade slutat existera. Jag kände ingen oro över att vi inte skulle hitta hem eller att vi aldrig skulle bli funna i den ogenomträngliga dimman. Det kändes tryggt och lyckligt att vara vilse med sin bror. Vi tog tunna steg. Vi var barn och upptäckte världen tillsammans. Det fanns inget dåligt regn och oron hade ännu inte börjat få fäste.

En tid efter att jag berättat för min terapeut om mitt lyckliga minne så såg jag att jag blivit taggad på Facebook. Min bror hade lagt upp ett fotografi från vår sommar i Hälsinglands Mekrossla.

Ett fyrkantigt, svart-vitt, bleknat, tummat och repat fotografi. I förgrunden, jag och min bror. Jag är tre och Nils fyra år gammal. Vi håller varandra i handen. Min bror har vitt, av sommarsolen, blekt hår och jag är svarthårig.

Bakom mig och min bror, framför en grusväg och kohagar, två andra barn.

Två av dom som förvann i dimman. Jag har tungan lite utanför munnen.

På samma sätt som min son John hade när han var liten och koncentrerade sig då Tina eller jag berättade en historia. ”BRÄTTA, BRÄTTA” ropade han när historien tog slut. Det som fångade mig var kameran. En låda med två objektiv, annorlunda än de som jag sett tidigare. Mannen som höll i kameran tittade ner på samma vis som gubbar gör när de kissar.

23

Odensala, Uppland 2016 Ficklampans ljuskägla söker efter dolda budskap på det stora flyttblocket vid eken. Det går knappt att urskilja den åldrade eken mot den stjärnlösa himlens mörker. Inne i huset igen sätter jag på kaffe, funderar och inväntar den döende natten. I gryningen börjar älvdansen över den utdikade Svartsjöns vidsträckta vasslandskap. När det korniga förmiddagsdiset lättat driver jag omkring på Hargbondens leriga kalhyggen. Det blåser upp. En söt, död vind sveper in från träsket. Hotfullt rör sig en svart-lila väderfront över landskapet, delar först, för att sedan långsamt helt täcka den högblåa himlen. När det kalla höstregnet börjar falla går jag långsamt hemåt. De satt djupt fastkörda i minnets mest svårforcerade terräng. Men jag fann till sist fler fina och lyckliga minnen från min barndom med min bror. En skir sentimental slöja börjar sänka sig över mitt hjärta. Jag får akta mig så inte mina berättelser bara blir till meningslösa, tagglösa rosor.

Caroline säger att det tillhör människans överlevnadsstrategi att först och främst komma ihåg de dåliga minnena. Hjärnans grundinställning är sådan. Vi har till och med minnen som är medfödda. Fobier mot ormar, höga höjder och blod är bra exempel på sådana.

24

Träsket På en träspång av faluröda plank balanserar jag mot avtalat möte. Kåkstaden är byggd av fallna lador och den vilar upphöjt på träpontoner mitt i den utdikade Svartsjöns vidsträckta vassar. Hon väntar nedsjunken i en löjligt stor fåtölj under ett stort stillebenfotografi. Ett rött läppstift som en blank pistolkula i en gapande hajkäke. På ett för henne onåbart avstånd på en kabeltrumma av trä står en cappucino och ryker i en blommig kopp med avslaget öra. ”Vi måste sluta ses på det här sättet” säger hon och blinkar med ögonen under den korta Ulrike Meinhof-luggen. ”Fint att se dig igen, hur har du det där bortom” säger jag. ”Som jag sa sist så händer det inte så mycket, men man längtar heller inte därifrån. Jag har bara två timmar på mig innan portarna slår igen, så vi fortsätter där vi slutade. Minns du pastellmålningen som jag satte upp på väggen för länge sedan, i vindsvåningen på Bastugatan?” ”Ja, en rund sjö i ett trolskt vinterlandskap. Mörka skogar, smala vägar, en kyrka, hus med inbjudande upplysta fönster och skorstenars rök mot en blåsvart stjärnhimmel. I mörkret under isen på den frusna sjön en stor drake. Den låg ihopkurad som en katt, med slutna sovande ögon och med svansen som kudde. Den var så stor att den nästan fyllde sjön, men samtidigt osynlig för allt där ovanför. Både ett löfte och ett hot.” ”Jag hade nålat upp bilden ovanför en affisch med ett Stockholmspanorama av Sigrid Hjerten. Så det var inte någon svårlöst rebus direkt.” ”Nej, jag trodde att det fanns oändligt med tid och misstag man måste göra.” ”Var det andra tider också?” ”Det fanns inga andra omständigheter, bara jag. Det märks att du läst mina texter noggrant.

Jag blev tvungen att ta det från början. Det var så många negativa situationer i min uppväxt som format mig, en massa barlast som jag behövde bli av med för att bli hel igen. Några av de fotografier jag arbetar med handlar om den processen. I andra försöker jag fånga en självbild som jag kan identifiera mig i. Jag är mer än förgängligt kött och blod. Sårbar även på ett existentiellt, undermedvetet och andligt plan.”

Bristen på snö avslöjar naturens kollektiva förfall. Det ser ut som att en gigantisk, slemmig snigel krupit över det ruttnande landskapet. Jag står naken på en åker. Charteravgångarna avlöser varandra i den bullrande flygkorridoren över grantopparna. Lägger mig ner bland de multnande löven i skogsbrynet och undrar om det finns en vackert bortflyende romantisk blick av längtan och åtrå även för mig. Mitt sinne fylls av enslighet och jag får påminna mig 25

om att svärtan är det vackraste jag har. Blundar och låter den uppfylla hela min existens. Ser en swimmingpool i ett vitt all-inclusive-helvete långsamt fyllas med svart bläck. En kall blixt fräter min nakna kropp. Reser mig, klär på mig och plockar ihop kamerautrustningen. Borta i Harg nickar hästarna uppskattande bakom vita staket. Rådjuren blänger ute på åkern, helt bedövade av avundsjuka. Enen bugar, tallarna jublar och granarna applåderar. Så det kan bara vara stor konst. Genar hemåt genom den än så länge oavverkade men vildsvinsplöjda skogen. ”Du har lite svävande sagt att du känner en vacker avundsjuka och saknad när du ser på Woodmans fotografier. Det var som att upptäcka ett inre tomrum som måste fyllas sa du.” ”När jag, Tina och John tjugohundratolv såg hennes utställning på MoMa i San Francisco så hände någonting inom mig. Jag saknade något, det fanns något oförlöst inom mig, någonting bortglömt. Jag blev sådär underbart bottenfrusen som man bara kan bli av vacker avundsjuka. Jag blev helt ställd.” ”Du vet lika väl som jag att det där är en omskrivning av vad som verkligen skedde. Du var nog som John mest konfunderad där på MoMa. När du sedan kom hem så blev det omöjligt att arbeta vidare på ditt påbörjade projekt. Dina planerade Bellmer-inspirerade, exklusiva Sherman-groteska fotografier, krönta med Franks offerpålar som hemliga vapen, blev aldrig gjorda. Francesca satte krokben för dig och du föll raklång hela våren, sommaren och halva hösten.” ”Tur att jag har dig sittande på min axel så allt blir korrekt. Min egna lilla besserwisser-drottning.” ”Mår du bra av att sitta som en späd prinsessa och spegla dig i en mörk skogstjärn så okay för mig. Men det är liksom ett för länge sedan passerat stadium för mig. Du och dina manliga kollegor borde kanske ha ägnat lite tid åt sökandet efter er existentiella identitet tidigare. Förlåt mig, men för mig förefaller det lite efterblivet.” ”Sämst, sist, värdelös, önskar-jag-aldrig-vore-född har alltid varit min livsfilosofi.” ”Ja, vad kan rädda denna obrukbara spillra av en man? Inga goda manliga förebilder, ingen ursprunglig vildman, ingen slagsmålskällare.

Du kan ju alltid fortsätta att släpa omkring på dina döda åsnor, svarta flyglar, präster och annat skräp eller så kan du försöka göra något annat. Det som du letar efter kan ju inte köpas, erövras, koloniseras, frälsas, brännas, förslavas, våldtas, könsstympas, objektifieras… så bara det är ett steg i rätt riktning.

Skämt åsido så tycker jag att du ska fortsätta söka din inre självbild, göra bilder som försöker spegla någonting för dig vackert och trovärdigt. Som en

26

tonårsflickas undran eller en balettdansös sökande framför en spegel. Allt utfört som i en allvarsam lek.”

Korp, sot, sorg, jag går in i den täta skogens genomträngliga mörker. Släcker ficklampan, står blickstilla med tysta andetag. Blir osynlig, beskyddad av natten. Ugglan ser mig och skogsmusen hör mina hjärtslag. I fjärran förflyttar sig nattåget norrut med ett lockande dovt vinande ljud. Jag väntar tålmodigt på att något ska infinna sig. Jag saknar. Min kropp är det yttersta tunna känsliga skiktet av min existens. Den sårbara gränsen till mitt inre rike. Väntan. ”Känner jag dig rätt så kommer du att vakna och kravla ur sängen. Snubbla på en trave av mina väninnors böcker. Ta på dig de blåa Foppatofflorna, gå ut naken, pissa och filosofiskt spana ut mot några sådana där dimhöljda grantoppar. Sedan skakar du pitten, går in, börjar skriva och omformulera vårt möte till en dröm.”

27

Inneh책ll 1 3 5 9 11 15 17 19 23 25

Spegelsk책pet Vaggvisa.

Flygplan Den vita byr책n Det vita skrivbordet.

Antabus Ovala bordet Pinnsoffan Dimma Tr채sket

COPYRIGHT © 2017 Leif Claesson Textredigering Yvonne Olsson,Christina Olsson Grafisk form: Kenneth Pils

Jag har en känsla av att allting började förfalla redan när jag var liten. Det som var enkelt och självklart blev ifrågasatt och långsamt förvridet. Att jag kände mig obekväm i min självbild ledde med tiden till en existentiell kris. ”En början” är texter kring utställningen ”Den manliga självbilden, del 1”.

Att leta efter någonting förlorat när man inte vet vad man ska söka efter är inte lätt. Eller kan det vara så att det aldrig fanns något att hitta? Man är en människa under påverkan, en produkt av normalitetens ständiga tryck.

Vad är jag? Jag känner mig obekväm och missanpassad i den roll som jag förväntas spela med i.

Sen en lång tid tillbaka har många kvinnliga konstnärer sökt identitet, jämställdhet och problematiserande av könsroller och konstnärsroll. Motsvarande försök har sällan gjorts av manliga konstnärer. Jag har länge saknat det romantiska och själsliga, det poetiska och lekfulla sökande som finns hos många av de kvinnliga konstnärerna, i mina egna arbeten. Jag vill också vara på upptäcktsfärd i mitt inre sökande efter någonting ofullbordat och trovärdigt. Kvinnorörelsen har bidragit till en förändrad bild av mannen.

Det är problematiskt eftersom alla människor har rätt att definiera sig själva som enskilda individer. Den ”nya mannen” har inte tillkommit genom mäns egna sökande efter identitet. Det är ett arbete som till stora delar är ogjort. I en tid av arga bittra män som söker efter sin förlorade identitet i konservativa patriarkala ideologier så frågar jag ”Finns det verkligen någonting specifikt manligt ur ett existentiellt perspektiv?” Svaret kan finnas inom oss själva. År 2015 började jag min undersökning ”Den manliga självbilden”. Med hjälp av psykoterapi/EMDR-terapi letade jag efter det som format mig som människa. Detta har hittills resulterat i texterna ” En början” och bildsviten ”Min mor målar allting vitt”. I fotografier från min barndoms landskap försöker jag lyssna på mig själv och skapa självporträtt som jag kan identifiera mig i.