Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja - ETT MOBILT KONSTRUM

ETT MOBILT KONSTRUM Ett konstprojekt i Västerbottens inland och fjälltrakter

VICTORIA BRÄNNSTRÖM KERSTIN LINDSTRÖM LOTTE NILSSON-VÄLIMAA MARIA SANDSTIG HANNAH STREEFKERK

Rummet, vagnen Margareta Klingberg, Junsele 19 september 2018

N

är filosofen Hannah Arendt skriver om den skapande och tillverkande människan tänker hon också på det rum där människor kan interagera med sina förmågor till tal och handling. Genom människors handlande och tal uppstår ett rum Mellan människor, som inte är bundet till hembygdens jord utan kan upprättas överallt, skriver hon. Detta mellanrum benämner hon framträdelserummet, i vidaste mening ett rum som uppstår där människor uttryckligen framträder inför varandra. Framträdelserummet föreligger potentiellt i varje ansamling av människor. Men till skillnad från andra skapade och avgränsade rum är det inte beständigt utan försvinner när de processer de givit upphov till avstannar.

Den relationella estetiken och konsten, som vi mött sedan 1990-talet, återupptar begreppet Mellanrum.

Samtidigt och på olika kontinenter utvecklar sig en användarvänlig konstform som gör mellanmänskliga relationer och samvaro till sitt ämne och ärende. En inbjudande konst som gynnar deltagande och möten mellan människor. Det gemyt som därvid kan utvecklas utesluter ingalunda ett kritiskt förhållningssätt och individers frigörelse. Konstkritikern Nicholas Bourriaud beskriver en konst som ansluter sig till befintliga sociala nätverk snarare än hämtar inspiration från dem. En konst som inte verkar med omstörtande och oundviklig kraft men som, där den uppstår, skapar förutsättningar för möten och utbyte.

Kan en mobil skogsarbetarvagn erbjuda ett sådant rum mellan människor, rent av vara ett framträdelserum? Ja utan tvekan, påstår jag. Varhelst en sådan vagn står uppställd i skoglig terräng är den ett tecken

för mänsklig närvaro, möjligheter till kontakt, kanske också till samtal och välgjort kokkaffe. Den gröna rastkojan för skogsarbetare utvidgar det sociala rummet långt utanför tätorternas centra, ett fenomen som också uppstår under jakt- och bärsäsongerna i omgivande trakter.

Projektet Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja har förflyttat en skogsarbetarkoja mellan olika samhällen, i eller nära Västerbottens fjällkedja, och för en tid ställt upp den centralt i Storuman, Sorsele, Ammarnäs och Tärnaby. Den inledande listan av verb har under projektets gång förlängts med virka, stoppa, baka, bära, vandra, sömma, odla, samla, spela, leta, gräva, smycka och bryta arm. Ord för människors verksamhet och handlande. Liksom i skulptören Richard Serras lista från 1967–68 anknyter verben till material, platser och processer.

Projektet med den gröna vagnen har tagit fasta på bildkonstens sammanbindande karaktär. Vagnen har under sin färd genom glest bebodda trakter ändå gett upphov till ansamlingar av människor. Estetisk form definieras hos Bourriaud som ett bestående möte.

Element som annars skulle vara åtskilda hålls samman.

Det som varit isär hålls ihop. Detta gäller inte bara fysisk materia utan också människor och den sociala väven.

• Referenser Hannah Arendt, Människans villkor, Vita activa, Daidalos 1998 Nicolas Bourriaud, Relational Aesthetics, Les presses du réel, 2002 Richard Serra, Verblist, Avalanche, 1971 Margareta Klingberg är bildkonstnär, bor och arbetar i Stockholm och Junsele, Västernorrland. Skriver konstkritik i bl a nättidningen www.volym.info.

Om projektet Del 1

MÖTA NÖTA STÖTA / RÅKA ÖMSA SPEJA Västerbottens inland

Foto: Monica Brännström

19–21 JUNI 2016

Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja är ett konstnärligt projekt i Västerbottens inland som startade våren 2016 och drivs av fem konstnärer: Victoria Brännström, Kerstin Lindström, Lotte Nilsson-Välimaa, Maria Sandstig, Hannah Streefkerk från nätverket Fiber Art Sweden*.

Victoria Brännström med rötterna på Granhöjd utanför Gunnarn, tog initiativet till projektet och formulerade ursprungsidén. Genom nedslag på olika platser skapades kreativa möten som blir utgångspunkt för vidare formulering. Materialen och hantverkets möjligheter undersöks som bärare av berättelse, kulturell arketyp, teknisk färdighet, sociala sammanhang och som förmedlare av kunskap. * Fiber Art Sweden har sedan starten 1998 haft ambitionen att inta en nomadisk och mobil strategi. Detta har inneburit att FAS medlemmar, under snart 20 år, kontinuerligt och konsekvent, sökt upp nya platser och sammanhang och intagit nya positioner genom utställningar, projekt och samarbeten. www.fiberartsweden.nu

Under försommaren åker konstnärerna från FAS projektet runt i Västerbottens inland från Granhöjden till Stensele, Storuman, Sorsele, Ammarnäs och Tärnaby för att möta kulturutövare bland bofasta och nyanlända. Genom samarbeten med pågående lokala initiativ samt egna workshops och evenemang blir mötena ett utbyte där kunskaper och uttryck synliggörs. Textila traditioner och tekniker står i fokus. Vad händer när vi träffas över kulturella, språkliga och konst/hantverksmässiga gränser? Strumpstoppning, fjällnära odling, lavvirk­ning, brödbak, midnattsvandring, armbrytning och maskinsömnad. Runt aktiviteterna uppstår samtal och utbyte av erfarenheter. Material och idéer samlas in.

Programpunkter del 1 • Ammarnäs berättarkväll i Samegården, söndag 19 juni, kl 17:30 • Blomsterlottas Trädgård och Kärlekens tröskloge måndag 20 juni, kl 10:00 • Tärnaby Udden, baka bröd och virka lav, måndag 20 juni, kl 15:00–16:00 • Tärnaby Midnattsolsvandring på fjället, måndag 20 juni, kl 22:30 • Stensele Kulturcafé Shangri-La, Kraft och Craft tisdag 21 juni

Del 2

Del 3

30 SEPTEMBER–2 OKTOBER 2016

1–20 AUGUSTI 2017 Konstprojektet gör på sin tredje turné i Västerbottens inland längre stopp med Gröna vagnen. Konstnärerna besöker Storuman, Tärnaby, Ammarnäs och Sorsele, bjuder på frukost, arbetar med konst och samtalar.

På varje plats anordnas aktiviteter utifrån olika tematik och tankar. Del 3 genomfördes med stöd från Konstnärsnämnden.

Programpunkter del 3

En mannskapsbod byggs om till ett rullande, flexibelt utställningsrum. Den utrustas med kaffepanna, kåsor och en datoriserad symaskin. Konstnärerna återvänder för att arrangera nya möten och verksamheter i samarbete med lokala kulturutövare och grupper av asylsökande. Vagnen tar projektet till Stensele, Storuman och Sorsele.

Med utgångpunkt i broderade tygmärken och dekaler från svensk 1900-talsturism startar nästa steg i projektet Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja. Med maskinen broderas tillfälligt upplevda eller djupt rotade symboler för en plats. Allmänheten bjuds in att dela erfarenheter och teckna upp nya bilder och kopplingar till orten där man lever och bor.

Programpunkter del 2 Den gröna vagnen, ett arbetsrum finns uppställd vid: • Kulturcafé Shangri-La fredag 30 september kl, 18:00–21:00 • Biblioteket i Storuman lördag 1 oktober, kl 11:00–14:00 • Hembygdsgården i Sorsele lördag 1 oktober, kl 19:00–21:00 Projektets Del 1 och 2 genomfördes med stöd av Kulturstiftelsen.

Stort tack till Sorsele poesisällskap, Kärlekens tröskloge Ammarnäs, Blomsterlottas Trädgård, Tärnaby Hembygdsförening, Tärnaby Fiskeförening, Kristina Maximova och Kulturcafé Shangri-la Stensele, Storumans Armsport, Biblioteket Storuman samt Hembygdsgården Sorsele.

Storuman (utanför Akkan) 1–5 augusti 2017 Vad är hjärtat i Storuman?

Vi förvandlar Akkan till en sprakande fest!

• Kokkaffet står på spisen! dagligen 8:00–10:00 Frukost för alla. Välkomna in!

• Smycka Till Fest -Dekorverkstad tisdag 1–4 augusti, kl 13:00–17:00 Med utgångspunkt i ”Vad är hjärtat i Storuman” bygger vi en gestaltning av luftfyllda ballonger och tungt vägande tankar.

Välkommen in, dela med dig och skapa tillsammans.

• Festlig final lördag 5 augusti, kl 12:00–18:00 Välkomna! Vänner, resande och ortsbor.

Vi fröjdas, dansar och njuter av god mat tillsammans.

Konstnär: Lotte Nilsson-Välimaa Inbjuden: Elisabet Larsson Malmström, konstnär, lärare i svenska som andraspråk samt lärare i bild för nyanlända ungdomar.

Tärnaby (utanför turistbyrån) 7–12 augusti 2017 Teckna porträtt—Följa Med—Samla föremål

Ammarnäs (utanför Guide Center) 14–17 augusti 2017 Vilse vandring och växande kraft Material—deg, ved och tråd

• Morgontåren den bästa är dagligen 8:00–10:00 Frukost för alla. Välkomna in!

• Blomsterfrukost dagligen 8:00–10:00 Frukost för alla. Välkomna in!

Blomman i degen och ett filosofiskt, finurligt, konstnärligt eller konstigt samtal som får växa vilt.

- Om att odla - blommor eller potatis - Om att vandra–vilse eller precist - Om att samla–systematiskt eller dynamiskt

• Jag vill möta dig måndag 7–12 augusti, kl 13:00–17:00 Maria Sandstig—Tillsammans med mig tecknar vi lekfullt. Handen skapar det ögat ser då våra blickar vandrar längs ansiktets alla skrymslen och linjer av hår, näsa och mun.

• Naturminnenas kabinett måndag 7–12 augusti, kl 13:00–17:00 Hannah Streefkerk—Upptäcksfärd på ny plats. Hur upptäcker du en ny plats? Tillsammans letar vi föremål i omgivningen och i naturen. I vagnen arbetar vi vidare med våra fynd, för dem samman, lägger till. Ett kabinett av upptäckter växer fram under veckan.

• Naturvandring onsdag 9 augusti, kl 19:00 Skilda förhållningssätt till hur vi ser på och tar oss an naturen.

Med Johanna Almström Konstnärer: Maria Sandstig och Hannah Streefkerk Inbjuden: Johanna Almström, Tärnabo med internationellt perspektiv.

• Dagligen I Gröna Vagnen kl 13:00–17:00 - Vandringar i omgivningarna efter frukosten.

- Med trådar och verktyg—fäst en knopp, pressa en pensé, brodera rabarber eller virka en potatis. Låt omgivningen inspirera till ett unikt herbarium.

• Naturvandring Onsdag 16 augusti, kl 16:00 till Örnbo Torsdag 17 augusti, kl 10:00 till BlomsterLottas trädgård.

• Två aviga ibland en rät Torsdag 17 augusti, kl 17:30–19:00 Plats: Biblioteket Presentationer av Kerstin och Victoria Konstnärer: Kerstin Lindström och Victoria Brännström Inbjuden: Urban Berglund: dramapedagog, turistguide och berättare i Ammarnäs.

Sorsele (Hembygdsgården) 18–20 augusti 2017 Vikten att bära. Om att bära—vad som är värdefullt och hur det förpackas.

”Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja växte in i sin form och ville dela på ännu mer. Vi ville vara stabila och rörliga och skaffade en manskapsbod, ett eget rum. Den kunde placeras var som helst, innehålla vad som helst och alla var välkomna. Alltid en panna kaffe på spisen, alltid en kåsa på kroken, alltid en plats att sitta på. Återigen drog vi fram genom inlandet. Vår gröna vagn fylldes med människor, handarbeten, musik och prat, allt med en självsyende symaskin i bakgrunden.”

Victoria Brännström

• Frukostknuten 18–20 augusti, kl 8.00–10.00 Frukost för alla. Kokkaffe finns men ta med ditt frukostpaket så dukar vi upp ett knytis där vi delar med oss av smaker. Välkomna in!

• Poesiworkshop –Vikten att bära 19 aug kl 10 .00–14.00 Vad väger ett ord? Med Carina Bergström • Poesi och Berättarafton på Hembygdsgårdens café 19 augusti, kl 19.00 • Besök i Bernt-Erik Nordenströms trädgård Insamling av växter, gemensam lunch och syjunta i Rankbäcken 20 augusti Konstnärer: Kerstin Lindström och Victoria Brännström Inbjudna: Carina Bergström Poesisällskapet, författare, musiker och pedagog.

Konstnärerna VICTORIA BRÄNNSTRÖM

KERSTIN LINDSTRÖM

www.fiberartsweden.nu/content/victoria-brännström

www.kerstinlindstrom.se

Strikkekonsert, 40 kvinnor stickar på Grieghallens stora scen under dirigent Halldis Rønning, Bergen

Own our own time VI Blönduos Island Ett projekt om tid i form av monumentalstickning

Victoria Brännström bor i Stockholm och har sina rötter i trakterna kring Gunnarn och Sorsele. Hon är intresserad av vad som händer i de sammanhang där vi skapar med våra händer; vad sker med oss som individer och i gruppen. Brännström gör sociala verk där människor möts och tillsammans skapar konstverket. Funderingar kring handens arbete och den status det haft i samhället upptar henne såväl som en fascination inför hantverkets och handarbetets olika tekniker. Material, färger och mönster är något hon älskar. Västerbottens Inland är Brännströms hjärteplats där hon spenderar mycket tid och lockas av lugnet, naturen och kulturen, och så klart kokkaffet.

Kerstin Lindström är uppvuxen i Umeå, bor och arbetar i Härnösand.

Tid, plats och tillstånd utgör utgångspunkter i hennes arbeten. Verken tar form i objekt, installationer och performances, enskilt och i samarbete med andra. Lindströms intresse rör platser som har en stark koppling till marken. Några är täta, koncentrerade, igenvuxna. Andra bär avtryck av tidigare verksamheter. Vissa platser öppnar sig och bjuder in till aktion.

Val av färg och material är avgörande. Hon virkar i metall och andra grövre material. Viker, veckar, bygger, packar, plisserar ull, filt och järn. Experimenterar med olika färgtyper. Kombinerar gärna med video, foto och ljud.

LOTTE NILSSON-VÄLIMAA

HANNAH STREEFKERK

www.darkpink.se

www.hannahstreefkerk.viewbook.com.

Låt mig se in i dina ögon (2011–)

Mended Leave, lagat höstlöv

Lotte Nilsson-Välimaa är född i Norrbotten, bosatt i Stockholm. Okonventionella materialmöten och kvardröjandet vid det högst ordinära är återkommande i hennes konst. Monumentala screentryck, installationer av insamlade tisteldun eller skulpturala gestaltningar av snigelns långsamma framfart, har stått i centrum. Hon bjuder ofta in besökare i processen. Låt mig se in i dina ögon bygger på iakttagelser av iris och pupill.

Under 15 minuter noterar hon de färgtoner som visar sig. Nilsson-Välimaa har en MFA från Konstfack. Parallellt med det individuella konstnärskapet arbetar hon i ett flertal samarbetsprojekt.

Hannah Streefkerk är född i Nederländerna och sedan sex år tillbaka inflyttad till Sverige. Hon bor i Alingsås med sin sambo och två barn. I sin bakgrund har hon studier inom konst på akademin i Groningen och Maastricht i Nederländerna. I sitt arbete undersöker Streefkerk vår roll i relation till naturen; hur vi ser och inte ser på naturen. Det cykliska i naturen och tid som går är något som hennes verk relaterar till. Broderi och virkning är textila tekniker som hon använder sig av när hon gör installationer, skulpturer och tvådimensionella verk inne, ute eller direkt i naturen.

MARIA SANDSTIG www.fiberartsweden.nu/content/maria-sandstig

Layer of roots, Stenhusets konsthall, Surahammar Maria Sandstig bor i Stockholm, född på Västkusten och uppväxt i Tunisien, Schweiz, USA och i Göteborg. Identitet och utanförskap är frågeställningar som återkommer i hennes arbeten. Materialen varierar beroende på tema, rum och sammanhang. Sandstig ser stora kvaliteter i dialogen, som i samtalen med en landskapsarkitekt rörande barn och ungdomars platser för lek i det offentliga rummet. Detta har resulterat i en skulptur för Vitabergsparken i Stockholm. Layer of roots handlar om det som är osynligt genom tid; platser, länder, generationer, liv och död slingrar sig våra rötter likt trädens rotsystem.

Storuman Kommun 5902 invånare Tätort 2000 invånare Storlek 730353 hektar Befolkningstäthet 0.8 innevånare/km2 • Avstånd till Stockholm 643 km, bilväg 749 km • Treriksröset 465 km, bilväg 706 km • Bryssel 1746 km, bilväg 2309 km Medelålder 46.7 år

VAD ÄR HJÄRTAT I STORUMAN Storuman 1–5 augusti 2017 Konstnär: Lotte Nilsson-Välimaa Inbjuden: Elisabet Larsson Malmström, konstnär, lärare i svenska som andraspråk samt lärare i bild för nyanlända ungdomar.

Tidigt på morgonen den 31 juli söker sig vårt ekipage, en bil med en mannskapsbod på släp, in i hjärtat av Storuman. Med förenade krafter blir vagnen parkerad utanför biblioteket och kafé Akkan, mellan Konsum och Ica. Det handlar om att inviga ”Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja”. Vagnen ska sedan ge sig vidare på turné till Tärnaby, Ammarnäs och Sorsele.

Storuman är startpunkten på en nästan månadslång färd i Västerbottens inland. Vår värd i Storuman är Gunilla Pettersson, eldsjäl samt kultur- och biblioteksansvarig. Hon och hennes kollegor bjuder på kaffe och mazarin. Det verkar som ett öde att mötas just här i biblioteket med all litteratur och den samverkan som vi hoppas ska ta plats under dessa dagar.

Med utgångspunkt i ”Vad är hjärtat i Storuman” bygger vi tillsammans med Almas, Muhammad, Gunilla, Ahmad, Runar och många fler ortsbor en gestaltning av luftfyllda ballonger och tungt vägande tankar. Intentionen med workshops-veckan är att ge utrymme för ett slags Speakers Corner; att reflektera kring orten i en dekorverkstad där texter formuleras och skrivs på band fästa vid ballonger. Som final smyckas en festsal där Storumanbor och passerande välkomnas med etiopisk mat.

I den allra första workshopen samverkar vi med SFI studeranden. Vi stöter ihop vid vagnen där vi just dukat fram kokkaffe och mackor. Deras lektionssalar ligger alldeles intill oss och samma dag får vi komma in och berätta om projektet. I gryningen nästa dag möts vi igen över en frukost i vagnen. Funderar på deviser och ställningstaganden för ballongtexter.

Vi får snart kontakt med en kvinna som heter Almas.

Hon är nyfiken på oss och noterar att vi ska ha en fest i Akkan. Almas vill gärna genomföra den tillsammans

med oss. Hon läser svenska i gruppen vi mötte första dagen. Som erfaren kock har hon tidigare lagat mat under Storumandagarna och andra evenemang. Almas kommer från Etiopien och gör Injera/pannkaka med olika såser och tillbehör. Hon har bott i Sverige några år och har sin familj i Storuman.

Vi får lära oss lite av Almas matlagning. När vi kommer upp till hennes lägenhet står hon och hackar gul lök. Det behövs stora mängder lök för att få till den rätta smaken på grytan. Vi hjälper till och får Almas bästa tips för att inte gråta när löken hackas och snart står vi alla snart med prasslande orangea blad inkilade bakom hårnätet. Med en professionell planering och kärleksfull matlagning serverar Almas ljuvlig injera med kyckling och grönsaksröror under lördagens invigningsfest.

Muhammad kom till vagnen på sin förmiddagsrast och ville lära oss hur man kokar arabiskt kaffe. Det görs på ett liknande sätt som vi tillreder kokkaffet i den stora kitteln. Han kom tillbaka med egna koppar, kanna och det pulveraktiga kaffet som ska läggs i redan från början och sedan kokas upp två gånger. Efter det hälls kaffet upp i ganska små koppar. Det är starkt och smakar härligt av kardemumma.

Under workshopen på tisdagen var Muhammad en av de som tydligt skrev ner sin vision, en önskan om verksamhet i Storuman. Som tidigare odlare och potatisproducent från Syrien ville han få möjlighet att odla även i sin nya hemstad. Hans idé handlade om att få tillgång till mark som kommunen förvaltar och där sätta sin potatis. Inkomsten av skörden vill han dela med kommunen. Muhammad har redan prövat att odla lite potatis och upptäckt vilken fin jord det är. Vi hoppas att han ska få möjlighet att förverkliga sin plan.

Muhammad och hans fru välkomnade oss hem till sig. De berättade om den långa och farofyllda resan från Syrien till Sverige. Med stolthet beskrev de hur de löst problemen under vägen för den stora familjen som nu bor nära den vackra sjön i Storuman. I trygghet långt ifrån bomberna och kemiska vapen i deras hemstad.

•

Tärnaby Tätort 492 invånare Avstånd till: • Stockholm 724 km, bilväg 878 km • Treriksröset 440 km, bilväg 777 km • Bryssel 1767 km, bilväg 2437 km

DAGBOK -GRÖNA VAGNEN Tärnaby 7–13 augusti

omgivningen och fantastiska möten tänker vi att vi som storstadsbor har mycket att lära...

Konstnärer: Maria Sandstig och Hannah Streefkerk Inbjuden: Johanna Almström, Tärnabo med internationellt perspektiv.

8 augusti Denna morgon har vi besök av elever från SFI. De kommer tillsammans med sin lärare Elin Eriksson.

Alla får inte plats i vagnen så vi flyttar till turistbyrån.

Kommunikationen går lite knackigt då språkförbistringen är stor. Gruppen är blandad och består endast av män och två pojkar. Några har kommit till Sverige med sin familj och andra har skiljts från dem som är kvar i hemlandet, Afghanistan och Syrien. Ett fåtal kan engelska och svenskan är ännu inte så lätt men de kämpar. Utbildningsnivån hos de nyanlända skiftar och några är analfabeter. Deras situation är svår och det

6 augusti Vid tiotiden en söndag i augusti lämnar vi, två kvinnor, Storuman i varsin bil för Tärnaby med nya möten.

Maria kör en hyrd bil med den gröna vagnen på släp och Hannah kör bakom.

Väl framme i Tärnaby installerar vi den gröna vagnen framför turistbyrån. Utsikten över bergstopparna som också bildar logotypen för Storumans kommun känns fin och rätt samt ger känslor av förväntan.

7 augusti Klockan åtta öppnar vi den gröna vagnen för vår första frukost. Vi hänger upp den röda öppet flaggan som signalerar—vi har öppet! Hur får vi till de möten vi vill skapa i vagnen? En viss skepticism kanske finns hos ortsborna –vilka är de i arbetsvagnen?

På eftermiddagen får vi vårt första besök. Sofie, Signe och Ina Maddja vill gärna workshopa—teckna, fynda i skog och mark, brodera. Handen rör sig över pappret och vi tittar på varandra. Naturföremålen går att brodera och virka vidare på. De unga berättar något ur sina liv och vi också.

Vi möter Rolf Nilsson från Tärnaby som tycker om att arbeta med sin händer. Han formar kåsor ur en trädvril. Senare bjöd han oss till sin verkstad, gav oss en mästarlektion och visade sin lilla samling av samiskt hantverk och konst.

Matty Stenvall besöker oss och hämtar oss på kvällen för en tur till sin stuga i Ström.

Vi åker längs Krutfjellvegens konstväg som Matty arbetat med; passerar den samiska helgedomen Atoklinten och vidare in i Norge. Matty visar oss rotslöjd, berättar om hur allt är i nära samklang, hantverket, naturen och livet runt Tärnaby. Omslutna av

finns en osäkerhet. Att komma till en okänd plats med ett språk som avsevärt skiljer sig såväl som sättet att leva. Utan ett gemensamt språk blir det svårt att mötas på djupet.

Monica Edmondson bjuder in till sin ateljé i Bäcknäs.

Att se en annan konstnärs ateljé och lyssna till hens berättelse om sitt arbete inspirerar oss. Senare tittar Aana, Ina Maddja och Signe in igen för att fortsätta skapa.

9 augusti Det är kväll och vi har bjudit in Tärnabon Johanna Almström för att genomföra en naturvandring. Trots den sena timmen är det sol och klarblå himmel. Vi

går på den gamla vägen från Storuman till Tärnaby, tittar och luktar på blommor, växter och träd. Johanna ger oss en bild av hur det var att vandra längs vägen och bära med sig allt för att till exempel idka handel.

Vi kastar macka vid en strand och tittar ut över det spegelblanka vattnet. Längs vägen delar vi erfarenheter. En av männen, Gulbedin Yousefi visar en bild av sina barn i telefonen och berättar att han saknar dem mycket. Det måste vara svårt och smärtsamt att inte veta när en får träffa dem igen.

När vi kommer fram till kyrkbyn avslutas kvällen med att göra upp eld och koka te. Johanna som tidigare bott i Kina låter oss smaka på mat därifrån och vi äter tunnbröd. Vi möts och får alla med oss något hem från den kvällen.

10 augusti Efter frukost med besökare i vagnen kör vi till Bus-Idas loppis i Ängesdal. En lada full med all världens prylar från golv till tak och en loppis som både känns lokal men också exotisk. Hannah hittar en krokodiltand och ett kamelkranium och känner sig lite som Columbus som upptäcker en ny värld.

På eftermiddagen bjuder vi på fika och fördjupar de samtal med Tärnabor vi mött tidigare.

11 augusti En dag i vagnen med olika samtal och arbete. Inger hittar en bit näver som leder vidare till ett kåseri om Tärnaby. Inger har även en loppis i närheten och är syster till Rolf. Det är inte helt enkelt att bjuda in besökare till vagnen men när det händer blir det berikande möten där vi lär oss av varandra.

När Gröna vagnen stänger för dagen åker Hannah hemåt mot Västsverige i en fullpackad bil med ett älgkranium och horn som sällskap i framsätet. Vi säger vemodigt hejdå.

12 augusti Sista dagen kommer Johanna Almström på besök.

Pratar om veckan som varit. Hon ska skall hjälpa några att lägga nät och berättar om att det tidigare fanns någon i varje familj som kunde knyta och laga fiskenät.

Nästa besök måste innehålla ett möte med någon som

besitter denna kunskap.

Några timmar senare återkommer Johanna med Anders som vid fikat berättar en del om sin livsresa som bär spår av sorg och saknad. Han lyser upp i jakthistorien om en älg som stod framför honom och som han inte kunde skjuta. Den fick springa sin väg.

Som ung har han tecknat mycket och skissar fram sin historia levande och lätt. Ett fint möte denna sista dag.

Inför nästa etapp städas vagnen och görs i ordning för avfärd. Maria kör vagnen till Sorsele för avlämning till Kerstin och Victoria.

•

Imamdad Timori Fin plats och bra människor. Jag gillar sommaren bättre för det är ljust hela tiden. Vintern är så mörk. Jag brukar skotta snö då.

Favvo plats Kyrknäset, dom stora träden, vattnet, stenarna, sjön med utsikten. En mot Tärnaby, slalombackarna och fjällen.

Jag tycker om att elda där och grilla korv.

Ammarnäs Tätort 100 invånare Avstånd till: • Stockholm 743 km, bilväg 909 km • Treriksröset 395 km, bilväg 725 km • Bryssel 1811 km, bilväg 2468 km

VILSE VANDRING OCH VÄXANDE KRAFT Ammarnäs 14–17 augusti 2017 Konstnärer: Kerstin Lindström och Victoria Brännström Inbjuden: Urban Berglund—dramapedagog, turistguide, berättare i Ammarnäs.

Om att odla–blommor eller potatis Om att vandra–vilse eller precist Om att samla–systematiskt eller dynamiskt Byn vid vägs ände. Vi parkerar vår vagn där väg 363 och Kungsleden korsar varandra. Det är i mitten av augusti efter en sommar som aldrig kom. Vagnen är öppen och vi startar dagarna med att bjuda på frukost.

Kokkaffe i färggranna kåsor, ägg och limpsmörgås.

Våra besökare kommer från olika håll. Cykelligan bromsar till i gruset utanför vagnen och blir trogna stamgäster tillsammans med dagisbarnen och deras fröknar. Förväntansfulla sportfiskare varvas med svettiga Kungsledenvandrare från världens alla hörn, Iran, Tyskland, Frankrike, Sverige. De slår sig ner, pustar ut och tar nya tag på väg mot bussen eller nästa etapp. Kring bordet uppstår små och stora samtal.

Vi pratar om vidderna, vandringen och lyckan av att komma fram. Om landsvägen som vänder tillbaka ner mot kusten. Vill du fortsätta härifrån måste du byta färdmedel. Gå, åka skidor, ta båt, köra skoter. Eller stanna kvar.

Våfflor drar folk. En kväll är det öppet på hembygdsgården. Folk samlas, äter och pratar, delar minnen och vardagligheter. Vi slår oss ner på kökssoffan och virkar potatisar tillsammans med den som vill. Virknålar och ullgarner i bruna nyanser. Lyssnar på gamla och nya Ammarnäsberättelser. Får nya kontakter och blir bjudna på ett fint kok mandelpotatis från Potatisbacken.

Under dagarna i Ammarnäs vandrar vi mellan två poler på varsin södersluttning längst den 66:e breddgraden.

Från Potatisbacken med sina drömmar om mätta magar till Blomster-Lottas trädgård med vardagar av rik blomning. Vi går mellan nyttan och fägringen.

Urban Berglund, berättare och hemmansägare, visar oss trädgården och låter oss ta del av den gripande

berättelsen om ett hårt liv och vågade projekt. BlomsterLotta odlade ett 1000-tal växter i sin trädgård. Fröer sändes till henne från jordens alla hörn.

Ammarnäs förskola kommer och jobbar med oss i vagnen. Vi gör potatistryck med mandelpärer. Inez och Unndis små fingrar lämnar spår på duken, formar med färg och trådar. Vi diskuterar skola och affär, besökare och överlevnadsmöjligheter. Inger Grundström och Anders Jönsson tittar in. De berättar om sitt arbete med bevarandet av ett försvinnande kulturlandskap.

Om värdet av att lia en fjälläng och om hur vandringen är en del av arbetet. Kunskapen som förts över generationsgränserna och om hur nedärvda erfarenheter lätt förskingras.

Tomas Staafjord håller föreläsning på Ammarnäsgården om sin bok Fjällvandra i Vindelfjällen. Nästa dag dricker han kaffe med oss i vagnen och understryker vikten av hur naturupplevelser stärks genom fördjupade kunskaper om en plats kultur. Vi besöker Margareta Grahn som gör samiskt Duodji. Hennes vackra arbeten i rot, tenn och skinn är laddade med symboler och berättelser hämtade från den samiska traditionen. Vi förundras och lyssnar, låter fingrarna lätt beröra. Får med oss en stark känsla av innerlighet och allvar.

En kväll går vi till Örnbo, en bosättning 5 kilometer från Ammarnäs. Här levde familjen Jonasson i väglöst land fram till början av 1950-talet. På vägen plockar vi hjortron, lyssnar på forsen och brottas med mygg.

Tiden visar sig på solsvedda timmerväggar.

Två aviga ibland en rät–vår sista kväll i byn. Biblioteket har bjudit in oss för att berätta om våra egna konstnärliga arbeten och om hur projekt med vagnen, Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja har utvecklat sig sedan starten. Den Gröna vagnen har under fyra dagar haft mer än fyrtio besökare från 10 olika länder. Våra gäster har lämnat spår efter sig. En liten text på vår vägg. En virkad blomma. Bra tips till nästa vandrare. Berättelser om levda erfarenheter på en plats där man är tvungen att ta livet i egna händer.

Foto: Arkiv BlomsterLottas trädgård

Sorsele Kommun 2516 invånare Tätort 1190 invånare Storlek 736844 hektar Befolkningstäthet 0.3 innevånare/km2 Avstånd till: • Stockholm 690 km, bilväg 820 km • Treriksröset 412 km, bilväg 635 km • Bryssel 1798 km, bilväg 2380 km Medelålder 46.5 år

VIKTEN AV ATT BÄRA. Sorsele 18–20 augusti Konstnärer: Kerstin Lindström och Victoria Brännström Inbjudna: Carina Bergström Poesisällskapet, författare, musiker och pedagog.

Om att bära–vad som är värdefullt och hur det förpackas.

Vi ställer upp vår vagn på Hembygdsgården i Sorsele.

Franziska Lüthold och Mats Nilson som driver caféet delar sin innergård med oss under dessa sensommardagar. Vårt temporära arbetsrum förbereds för arbetet kring frågan om vad man kan bära med sig och hur det bäst förpackas. Vad väger ett ord och hur för vi vår kunskap vidare?

Lördagsmorgonen är lite grå. Dagens tema är ord. Språksugna deltagare fyller vagnen och vi startar som alla andra dagar med frukost. Ordkonstnären och musikern Carina Bergström, medlem i Sorsele poesisällskap, är inbjuden att leda en workshop. Ett koncentrerat lugn infinner sig. Allt startar med ett personligt minne. Vi prövar hur språket ger oss verktyg att bearbeta händelser och möjlighet att skapa vår egen berättelse. Vi vandrar runt på platsen, plockar upp fragment, formar ord och meningar. Delar tankar och låter rösten möta ordet, lyssnar till varandras erfarenheter och pratar om framtiden.

Avslutning inne i Cafét på Hembygdsgården med poesi och berättarkväll. En liten skara intresserade deltagare sitter vid elden, fiolspel och god mat. Resultaten från dagens skrivande delas, högläsning och småprat. Afghanska poem varvas med röster från inlandet. Smäktande, kärva, längtande och naturnära.

Vår sista dag denna sommar har vi packat en korg med frukost och en med garn inför vår träff med åtta mammor från Afghanistan. Vi åker till Rankbäcken i utkanten av Sorsele där den pensionerade polisen och passionerade naturälskaren Bernt-Erik Nordenström bor tillsammans med sin son Erik och hans flickvän Klara. Där finns en stor blommande trädgård. Tillsammans går vi runt, tittar, luktar, smakar och pratar.

Upptäcker och återupplever. Vecklar ut minnen, erfarenheter och känner igen. Retsamma dofter och spännande smaker får oss att skratta och resa tillbaka i tiden. Kvinnorna får famnarna fulla av örter och blommor och vi blir bjudna på lunch. Maten är lagad av trädgårdens grödor, god och mättande. Efter maten fylls bordet med tyg och trådar. Vi syr, nystar och kommunicerar med ord, gester och bilder. Trådarnas stygn hjälper till att föra pratet framåt.

På kvällen packar vi ihop vagnen för sista gången denna sommar och åker mot Granhöjd. Det har varit intensiva veckor. Vagnen har varit en plats där pågående liv och berättelser passerat och små fragment lämnats kvar. Några ord på väggen, en hälsning i gästboken, en broderad tavla. Vi har med oss värmen från så många intressanta möten med besökare och medskapare. Vårt mobila rum har fungerat, blivit det rum vi önskade. Och! Vi vill gärna återvända.

•

Foto: Mats Nilson

Franziska Lüthold

Maliha Zarbali Studiehandledare Första gången jag kom till Sorsele tänkte jag, ”Här känner jag ingen, hur ska det gå?” Efter några dagar fick jag några kompisar och det var trevligt.

Sorsele är ett samhälle som ligger i Västerbotten i norra Sverige. Platsen har lång vinter och kort sommar, men varje årstid har sin skönhet. Sommaren i Sorsele är fascinerande.

Alla platser blir gröna, och vackra med vilda blommor och marken blir som en regnbåge. På hösten förändras alla trädens färger, och löven blir röda, gula, och orange och när solen skiner glänser de som guld.

På vintern byter marken färg. Alla platser blir vita och visar en annan skönhet som en vacker brud med fantastisk klänning och den har tusen pärlor. Sorsele är en lugn och rofylld plats med vackra vattendrag och sjöar. När jag tittar på dessa saker och möter snälla och gästvänliga människor känner jag mig lugn, lättsam och glad över att bo här.

När jag först flyttade till översta delen av Vindelälvsdalen var det drygt 30 grader kallt. Ett mjukt snötäcke svalde precis allt ljud och sådde ett frö av fascination i mitt hjärta som kom att växa genom alla årstider.

Orden Det är människorna vi möter som är anledningen till att vår mobila skulptur får ett innehåll.

Möta BIBLIOTEKET SOM MÖTESPUNKT Gunilla Pettersson Vem är du, beskriv dig själv med några korta meningar.

Jag är 66 år och planerar att arbeta ett år till innan det blir pensionsdags.

Har ett arbetsförflutet som statlig tjänsteman, ca 15 år på SCB i Örebro, drygt 10 år på arbetsförmedlingen i Storuman och 15 år på försäkringskassan i Västerbotten. Fick chansen att söka en ny väg för 2,5 år sedan och fick det bästa jobbet i slutet på karriären som biblioteks- och kulturansvarig i Storumans kommun. Har lite politiska uppdrag.

Har en sambo och vi har tillsammans 2 vuxna barn som också bor i Storuman efter studieår runt om i Sverige.

I ditt arbete möter du många personer, både bofasta såväl som nyanlända personer. Hur kan kontakten med människor se ut, hur ser ett lyckat möte ut?

Fantastiskt att arbeta i en verksamhet som är till för medborgarna, gratis, ingen kontrollapparat, ingen uppgift att hålla koll på människors ”laglydnad” utan vi är enbart till för att så bra som möjligt hjälpa unga som gamla att hitta fram till det man frågar efter och också försöka inspirera till att prova allt det som ett bibliotek kan erbjuda. Jag önskar att biblioteket än mer än idag kan bli en samlingspunkt för människor, att bara vara och prata med varandra, att erbjuda aktiviteter som är lokalt anknutna (ibland även annat), och där människor känner sig hemma i det som presenteras, att ta vara på vårt lokala kulturarv och även samarbeta

med förskolor, skolor och äldreboenden för att ta fram allt det som finns i människors minnen och arkiv (där mycket i dag är samlat ute i byarna).

Vi har också den samiska traditionen och kulturen som inbegriper både de renägande och icke renägande samerna. Splittringen är stor i vissa delar och jag hoppas att vi tillsammans med den samiska samordnaren kan komma en bit på väg i syfte att lyfta fram den samiska litteraturen för både samer och icke-samer.

Ett lyckat möte för mig är att träffa en äldre person som kan berätta om ”hur det var förr”. En ynnest att få lyssna och fråga. Även möten med en hängiven bokläsande ungdom är en höjdare.

•

Almas Tesfai Kommer från Addis Abeba i Etiopien Storuman har en fin utsikt, kallad just Utsikten.

Badsjön är en annan plats jag tycker mycket om. Människorna som bor här är jättetrevliga, tänker exempelvis på mina grannar och de som jag möter på min arbetsplats.

Jag tycker om att glädja människor, att visa omtänksamhet. Vi har tre barn, min man och jag. Just nu jobbar jag på gymnasiets café här i Storuman. Om jag ska lyfta fram något som betyder något speciellt så är det den fina uppskattning som jag fått för min mat på Storumandagarna och minnet av när mina barn tog studenten. Min mans ankomst efter att vi varit sex år ifrån varandra är en lycka.

Nöta DRAMAPEDAGOGEN SOM FLYTTADE HEM Urban Berglund Urban Berglund är dramapedagogen som flyttade hem till sina rötter i Ammarnäs och tog över föräldrarnas stugby efter tio år med kultur för barn och i skola i Umeå. Tillsammans med konstnären Marita Norin erbjöd han konst och logi i 28 år och de byggde Kärlekens Tröskloge–kulturhuset som du måste se. Urban är verksam som guide och berättare. www.bertejaure.se Varför berättar du om personer som levat på orten–som Blomsterlotta?

Turismen hotar att radera ut det lokala kulturarvet, med sitt fokus på aktiviteter som skidor, skoter och fiske. Istället måste varje plats komma till tals och använda turisten som publik–och guiden som visar och berättar ska ta betalt för upplevelser av lokal historia och kultur för överlevnadens skull. Mina berättelser har format sig kring några levnadsöden som sticker ut från det vanliga, som visar på vad en människa kan odla fram under svåra förhållanden. Personerna är givetvis unika, men berättelserna är allmängiltiga, gripandeoch oförglömliga. Vårt kulturarv berikar den gäst som lyssnar och upplever.

•

Stöta DET ÄR INTE ALLTID MAN FÖRSTÅR VARANDRA. Carina Bergström

Det är inte alltid man förstår varandra. Det kan handla om språkliga eller kulturella hinder. Man får anstränga sig lite. Det är inte så svårt. Man får ta till nyfikenhet, öppenhet, kreativitet, värme och respekt, egenskaper vi alla har. Denna önskan att nå fram leder oss in i nya landskap. Det är så berikande. Om orden inte räcker, kan vi mötas i musiken och konsten, eller genom att tillsammans laga mat, ta en promenad eller stoppa strumpor. Kort eller långt, varje möte har betydelse.

•

Foto: Victoria Sjöberg

Jag är pedagog, poet och musiker, och bor sedan många år i Nedre Saxnäs, Blattnicksele. Jag har bland annat gett ut fyra diktsamlingar, tre cd:ar med egen musik och jobbar aktivt med kulturfrågor. Jag är ordförande i Sorsele poesisällskap och Sorsele Folkmusik och Dansförening. www.carinas-ord-ton.se

Foto: Kristina Maximova

Råka UTBYTEN OCH MÖTEN Kristina Maximova Hur råkade du hamna i Stensele?

Det hela är ganska enkelt. Jag fick möjligheten att att studera vid folkhögskolan i Storuman och i samband med det så träffade jag kärleken i mitt liv.

Vi har idag tre barn tillsammans och bor kvar i Stensele där jag även är verksam som konstnär. I vårt hus, på nedervåningen, driver jag Kulturcafé Shangri-La. Där uppstår ofta kulturella möten och träffen med Er i projektet är ett av alla dessa möten. Det råkade bli så…

Vad är viktigt för dig I din verksamhet och dina möten med andra i Stensele?

De flesta möten jag har i Stensele kretsar kring mitt kulturcafé och min trädgård.

Där finns allt från konstnärer, fotografer och författare till mindre orkestrar, symfoniker och komiker. Möten som kort och gott berikar och jag hoppas även kunna berika andra.

Andra utbyten och möten i mitt verksamma liv är med människor från andra delar av världen. Det ger mig inspiration att utvecklas när jag träffar fotografer i S:t Petersburg, bildkonstnärer i Lugano och arkitekter från Krimhalvön med mera.

•

Kristina Maximovas kulturcafé Shangri-La i Stensele.

Ömsa ÄKTA MÖTEN Bernt-Erik Nordenström, Rankbäcken, Sorsele Pensionerad polis och passionerad naturälskare

Jag är inte så bra på att beskriva mig själv, men så här beskrevs jag när jag tilldelades Naturvårdspriset 1998: ”Utmärkande för Bernt Erik är hans humanistiska livsinställning. Han har osvikligt funnits på de tysta och svagas sida och förmått att samla en bred opinion bakom sig. Han är en symbol för den livfulle, engagerade och sympatiske naturvårdaren. Hans insatser för att synliggöra alltifrån bakteriernas tankeliv till komplicerade ekologiska samband är kännetecknande för hans pedagogiska insatser. Otaliga äro de människor som fått nya och spännande kunskaper genom hans undervisning och exkursioner.”

I ditt långa liv har du arbetat inom många olika professioner och ägnat dig åt många intressen. Vad skulle du säga är nyckeln till att ha kontakter över generationsgränser och intresseområden; att inte stanna men att också vila?

Ju mer erfarenheter och kunskaper, desto lättare fungerar ”ömsa” i de flesta av livets ibland oväntade situationer.

Improvisation fungerar. Under det mer eller mindre långa livsloppet, är Äkta människomöten det som betyder mest; i de ordlösa stundernas samförstånd, finns inte själarnas ensamhet.

GRUNDEN är tillit, öppenhet, och att lyssna i närvarons helhet med ventilen humor på glänt för egna svagheter. Då finns inga gränser mellan länder, människor och generationer.

”Du har levt många liv du, sa Sara Lidman vid ett vän-besök med husesyn på Rankbäcken 14. Då hade hon vietnamesisk livserfarenhets-ålder i tanke, ord och handling. Jag blev plötsligt ca 150 år efter Saras kontroll. ” •

Speja ÖPPNA SINA ÖGON OCH RÖRA PÅ HUVUDET Johanna Almström, Tärnaby Jag är en evangelist i själ och hjärta. Evangelist betyder ”Den som sprider ett glatt budskap”. Jag väljer aktivt i mitt liv att använda Paulus motto från Bibeln ” Allt har jag varit/ gjort för alla för att åtminstone rädda/ vinna någon!”

Om man ska sprida glädje till sin omvärld måste man öppna sina ögon och röra på huvudet! Man behöver vidga sina vyer och horisonter och skaffa sej ett nytt perspektiv då och då. Om det sker vid ett köksbord, med en bönestund, på en fjälltopp, vid en sjö, kring en eld eller på Kinesiska muren. …Speja… Det finns alltid någon man kan glädja och hjälpa. Det kan vara någon som inte ser ut att hitta vägen ( hjälpt många hitta vägen i Beijing och i Tärnaby), gamla och sjuka människor som behöver ett besök eller en sång, vänner/grannar som behöver ett handtag , insamling av pengar till tex Världens barn, utbildning i svenska o svenska seder för nyanlända, öppna hemmet för tonåringar och andra som behöver en drogfri zoon eller vill ha ett levande samtal.

Tid är dyrbart så jag har valt att inte använda den till abstrakta saker som Facebook. Jag använder min telefon att prata i!! …inte att titta eller trycka på!

Samtalet är viktigt med medmänniskor, att tala men också att lyssna. Finns många i vår värld som har svårt att göra sin röst hörd.

•

Johanna Almström

Ord pĂĽ vykort Med utgĂĽngspunkt i ett laborativt skrivande tecknas och postas det upplevda.

Glesheten Text av Annelie Bränström Öhman

D

et är det glesa i glesbygden som gör ont. Det som finns emellan. Enstakagårdarna mellan byarna.

Kalhyggena mellan skogarna. Ödehusen mellan de bebodda. Och tempusskiftets rågång, mellan den stängda Konsumbutiken och den nedplockade skylten vid bensinpumpen – där ett ”är” nyss övergick till ett ”har varit”.

Det glesa går rakt in. In i hjärtat. Ner i grundvattnet, berggrunden. Stör och river ned, släcker lyset och sjappar. Lämnar kvar solblekta gardiner och en plastpelargon i fönstret närmast vägen, bara på pin kiv. Så att du inte ska kunna låta bli att se det. Att här levdes liv. Här drömdes drömmar. Och att det tog slut.

Gleshetens luftmaskor löper mellan det övergivnas hållplatser. Där – det utbrunna huset, berövat allt utom murstockens spruckna vädjan. Där – den knäfallna farstubron på bönhuset… Passerad på en sekund, svider länge som ett skrubbsår i minnet.

Det är samma sak varje gång jag åker E12:an inåt landet: det gör ont. Jag vänjer mig aldrig. Jag lyckas aldrig bli kvitt den kliande frågan som jag tror jag delar med många före detta glesbygdsbor. Var det vi som klarade oss, kom undan och iväg, i tid—eller var det vi som var för fega, för veka för att orka stanna kvar?

I frågan vilar en diffus skuld, hoptvinnad med en outtalad fordran på att träda fram och vittna om de mänskliga möjligheter som osedda vilar i botten av ”glesbygdsproblemet”. För de finns ju också där. Det vet vi, alla de av oss som en gång har bott i en by.

Ingen har formulerat känslan bättre än Sara Lidman gjorde i sin debutroman Tjärdalen: ”Såvitt man bor i en by måste man bry sig.”

Orden är med rätta bevingade. Jag bär dem som ett mantra, en inre kompassriktning. I Umeå, det mest lyckosamt urbant förtätade undantaget från den norrländska glesheten, är det annars lätt att glömma att byavägens grusknaster vilar alldeles under asfalten.

Men såvitt man bott i en by… Ja, då vet man att doftstråken av kåda som drar förbi med timmerbilarna på E4:an kan komma från en skog nära en by där du eller din granne är barnfödd.

Ibland tänker jag att byarötterna ger mig ett slags dubbelt norrländskt medborgarskap. På enkla vardagliga vis, så att jag är hemma vart än jag ser en gran utanför fönstret – och har sjysst uppkoppling. Byn är långt borta, men nära ändå.

Men tiden, tempusglidningarna, gillrar ständigt ny snubbeltråd. Att jag en gång bodde i en by. Gills det?

Innebär det att jag har brytt mig klart – eller att jag borde bry mig ännu mer? Sara Lidman visste vad hon gjorde när hon inte krånglade till sin devis med det imperfekta. Trots (eller på grund av?) att hon skrev Tjärdalen på långväga urban distans från sin by. Har man gått och fingrat på orden ett tag vet man att kådan i stavelserna inte bara doftar. Den klibbar också fast, nå så djävulskt.

För det är så här: Såvitt man är född i en by i inlandet vet man att det är med glesheten som med kylan i januari och myggen i juli. Att vara uppvuxen med den är att vara van vid den, men inte nödvändigtvis att veta hur man värjer sig

mot plågan av den. Dunjacka, djungelolja och mobilt bredband har placeboeffekt bara för dem som tror sig fria från skuld.

Men ingen kommer undan gleshetens politik; smärtan i det som var och det som inte blev. En fantomsmärta av förlorade illusioner. Om att Hela Sverige Ska Leva. Det stora vemodet rullar obevekligt in, ju längre inåt landet färden går. Norröver. Såvitt man är född i en västerbottnisk inlandsby kan man inte låta bli att se det.

Om senhöstar och vintrar kan jag ana smärtan i frostkanterna vid varje vägskylt. I byanamnens skönhet och galghumor. Så att den som färdas från kustlandet alltid måste passera dödens färjkarl i Karonsbo innan Vilan kommer, nära Lycksele.

Om somrarna är det värst. Ljuset, detta ljus, som sipprar in och ut över allt, gör nostalgin obrukbar som gömsle. Som vid Gunnarbäcken, nära min barndomsby Svärtträsk. Hit fick vi följa med pappa i Epa-traktorn.

Glo på grodyngel eller kasta småsten, plocka kabbleka eller lukta på pors, medan pappa lastade timmer till ved.

Nu är blotta tanken på lekande barn vid bäcken en omöjlighet. Det zinkbemängda bottenslammet, utrunnet ur ScanMinings gruvfiasko, förgiftar allt som växer. Och dagbrottet snirklar sig som ett felläkt ärr, krokigt och knöligt, genom landskapet. Ett stenskravel av brustna drömmar om jobben som skulle lyfta bygden, öppna skolorna, befolka byn på nytt.

Inte ens genom bilfönstret kan fulheten skylas, skammen överröstas, bluffen bortförklaras. Och det är här som det stora vemodet rullar över i en vrede som aldrig kommer att remixas till soundtrack för en naturromantisk reklamkampanj med Zlatan i vit fjälljägaruniform. ”Svärtträskgruvan. Made by Sweden”?

Nej. Det är här som språket brister, orden går isär. Just här vidgas glappet mellan ”hembygd” och ”glesbygd”, en djupnande blodskåra, mellan söder och norr.

Hembygden dansar fortfarande hambo söder om Dalälven, stajlas vid sina stengärsgårdar för hemmahos-reportage i Lantliv och drömmer om en tid innan SD kidnappade flaggans färger.

Glesbygden på 2000-talet går barfota på sprängsten.

I glesbygden hjälper vare sig halleluja eller mikrobryggerier. Glesbygden är dömd att ruva sin skuld, sitt befolkningsminus och sitt bidragsberoende. Alltmedan timmerbilar och malmvagnar dånar förbi genom vinternätterna – och pengarna susar genom transformatorerna vid kraftverken. Från Harsprånget, Porjus och Stornorrfors och vidare neråt landet, söderöver.

Alltid söderöver. Snabba cash, på enkel biljett. Made by Norrland.

Men i erkännandet av smärtan i det glesa finns också ett hopp, ett möjligt motstånd. Om glesheten tas i bruk som ett värde istället för en brist kan perspektiven vändas. Jag vill gärna tro att det är det som händer när orter som Boliden, Dorotea och Bastuträsk plötsligt bryter igenom radioskuggan över Norrland. För att de tar strid för flyktingbarn eller rätten till en egen skola eller sjukstuga – och i förlängningen: för andra livsval än de som gynnas av överflödets urbana konsumtionskultur. Kanske just för att den omgivande glesheten gör behovet av närhet och mänsklig förtätning så omistligt. Ett Less-is-More, på glesbygdsvis.

Möjligen var det något sådant Sara Lidman var på spåren när hon i femtioårsåldern flyttade hem till byn, till Missenträsk? Ett djupare lyssnande, inåt skogen bakom byn: ”Utmaningen från tomheten mellan människor, det glesbefolkade.”

Det må vara en klyscha, men måste ändå sägas: flickan kan tas ur byn, men byn kan inte tas ur flickan.

Insikten kommer ikapp, med åren. Och med den en beredskap för upprättelse. Såvitt man vågar bry sig.

• Annelie Bränström Öhman är barnfödd i byn Svärtträsk i norra Västerbotten.

Hon är sedan drygt trettio år bosatt i Umeå och arbetar som professor i litteraturvetenskap och genusvetenskap vid Umeå universitet samt är verksam som kulturskribent och författare.

Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja För kontakt gå till respektive konstnärs hemsida.

Se konstnärspresentationerna i början av katalogen (sid.12—13).

Redaktörer Victoria Brännström, Kerstin Lindström, Lotte Nilsson-Välimaa, Maria Sandstig, Hannah Streefkerk Texter Medverkande konstnärer Skribenter Annelie Bränström Öhman Margareta Klingberg Foto Fotografierna är om inget annat anges vid fotografierna tagna av konstnärerna själva. © Victoria Brännström © Kerstin Lindström © Lotte Nilsson-Välimaa © Maria Sandstig © Hannah Streefkerk Grafisk formgivning & bildbearbetning PilsDesign, www.pilsdesign.se Ansvarig utgivare Kenneth Pils Tryck Åtta.45 Tryckeri AB Järfälla 2018 1000 ex ISBN 978-91-984079-1-4 Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja har under 2018 utgjort en del av Fiber Art Swedens jubileumsprogram: FAS XX - två decennier i det utvidgade fältet www.fiberartsweden.nu. Katalogen är utgiven med stöd av Konstnärsnämnden

Projektet har genomförts med stöd av:

VICTORIA BRÄNNSTRÖM KERSTIN LINDSTRÖM LOTTE NILSSON-VÄLIMAA MARIA SANDSTIG HANNAH STREEFKERK