Torsdag 20 januari 2011 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Jonathan Schiffman Solist: Urban Stenqvist, tuba Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Wolfgang Amadeus Mozart Symfoni nr 28 C-dur
ca 25 min
Allegro spiritoso Andante Menuetto: Allegretto Presto
Torbjörn Iwan Lundquist Landskap för tuba, stråkar och piano
ca 15 min
PAUS Anna-Lena Laurin Svit ur ”Piece from the Silence”
ca 10 min
Icy wind February Drowsy spring dance Victory
Antonín Dvořák Symfoni nr 4 d-moll
ca 40 min
Allegro Andante sostenuto e molto cantabile Scherzo: Allegro feroce Finale: Allegro con brio
Stora torsdag, Lilla torsdag
Jonathan Schiffman dirigent Jonathan Schiffman är född och uppvuxen i New York. I femårsåldern började han lära sig spela cello. Några år senare började han även studera piano och komposition. Efter en mastersexamen i dirigering vid The Juilliard School gjorde han för tio år sedan sin professionella dirigentdebut med Fort Worth Symphony Orchestra. År 2003 flyttade Schiffman till Paris för kompositionsstudier. Efter ett par år som assistent åt Kurt Masur (Orchestre National de France) och Ivan Fischer (Budapest festivalorkester) verkade Jonathan Schiffman under åren 2007-10 som chefdirigent för Orchestre Lyrique de Région Avignon-Provence.
De två senaste säsongerna har innehållit debuter med Orchestre de Paris, Sjaellands Symfoniorkester, Gävle Symfoniorkester, Northern Sinfonia (Newcastle) och Orchestre National de Lyon. Senare i vår debuterar Schiffman med BBC Scottish Symphony Orchestra. Eftersom Jonathan Schiffman själv verkar som tonsättare har han en särskild förkärlek för nyskriven musik. Han har lett en rad uruppföranden av framstående samtida kompositörers verk. Exempelvis dirigerade han Europapremiären av Wolfgang Rihms Dritter Doppelgesang med Orchestre National de France.
Urban Stenqvist tuba Urban Stenqvist, till vardags och sedan 2007 Helsingborgs Symfoniorkesters tubaist, är född och uppvuxen i Kristianstad. Efter sin utbildning – i Karlstad och Ingesund – verkade han också under en tioårsperiod (197888) som tubaist vid regionmusiken i hemstaden. Efter ett halvår i orkestern på Stora Teatern i Göteborg fick han hösten 1989 jobb i Norrköpings Symfoniorkester. Där blev han kvar till för snart fyra år sedan, då han blev Helsingborgs Symfoniorkesters förste fast anställde tubaist, och således återvände
till den skånska fosterjorden. Urban Stenqvist har vid ett flertal tillfällen varit solist med orkester. Med Norrköpings Symfoniorkester inte mindre än tre gånger, och före sin tid i Norrköping med Sinfonietta Syd och Kristianstads orkesterförening. Vid dessa tillfällen har han bland annat framfört tubakonserter av Ralph Vaughan-Williams och Erland von Koch. Dessutom har han uruppfört konserter av Ulf Öhlund och Rainer Kuisma.
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91): Symfoni nr 28 C-dur K 200 Mozarts 28:e symfoni tillkom i början av den fyraårsperiod (1773-77) då det unga geniet var anställd som hovmusiker hos ärkebiskopen i hemstaden Salzburg. Bland de mer välkända verken från denna period finner man – förutom en rad mässor och kyrkosonater – fagottkonserten, den nionde pianokonserten (kallad ”Jeunehommekonserten”) och de fem violinkonserterna. Symfonin – som förutom den sedvanliga stråkgruppen är skriven för ett par av vardera
oboer, horn och trumpeter – utstrålar i de tre första satserna grace, nobless och värdighet. I andantesatsen låter unge Wolfgang den första delen lekfullt mynna ut i en kort generalpaus, varpå en lite överraskande blåsarsignal får inleda den korta genomföringsdelen. Man kan lätt föreställa sig hur den samtida publiken hoppade till i stolarna! I det avslutande prestot överger Mozart det mesta av gracen och värdigheten och låter instrumenten uppsluppet leka tafatt i en rasande fart.
Torbjörn Iwan Lundquist (1920-2000): Landskap för tuba, stråkar och piano (1978) Stockholmaren Torbjörn Iwan Lundquist är något av en doldis i svensk 1900-talsmusik. Han studerade komposition för Dag Wirén och verkade 1949-56 som dirigent och konstnärlig ledare på Drottningholms Slottsteater. Han skrev hela nio symfonier, de flesta med undertitlar som avslöjar Lundquists starka engagemang i stora och viktiga frågor. Exempelvis bär nummer fyra (från 70-talets början) titeln Sinfonia ecologica, nummer sju, Humanity, är tillägnad Dag Hammarskjölds minne och hans sista symfoni har undertiteln Survival. Allra störst spridning har kanske Lundquists musik fått genom att han under en femtonårsperiod från mitten av 50-talet skrev musiken till ett trettiotal svenska filmer,
bland annat till Änglar, finns dom? (1961), Nils Holgerssons underbara resa (1962) och Hugo och Josefin (1967). Landskap, som är tillägnat Michael Lind (tubaist i Kungliga Filharmonikerna 19752007), har blivit ett populärt repertoarstycke för tubaister. Stycket inleds med ett kort soloparti. Därefter målar tonsättaren sitt musikaliska landskap med hjälp av ett växelspel, som på ett effektivt sätt ställer solisten i relief mot stråkklangen. Efter ett par kulminationer kommer en kort solokadens, varpå tempot och intensiteten skruvas upp tills Lundquist låter sitt landskap tona bort med två upprepade, utdöende ackord.
Anna-Lena Laurin (f.1962): Svit ur ”Piece from the silence” Piece from the silence – mitt första orkesterverk – uruppfördes 2006 och var ett beställningsverk av Musik i Syd och Eslövs Kommun. Verket – som i sin helhet är cirka 35 minuter långt – består av tolv satser, och
ikväll spelas fyra av dem. Titlarna på satserna handlar om årstider, tillhörighet, natur och tillägnas alla eldsjälar som värnar om vår natur och vår tystnad. Tystnaden som håller på att bli vår tids bristvara.
Piece from the silence är dock på intet sätt tyst och försiktig, tvärtom. Den ömsom bullrar och är dramatisk såväl som att den är mjuk och behaglig. Och komplexiteten finns där utan att man som lyssnare omedelbart kanske tänker på det. Så här skrev Kristianstadbladet då CD:n med samma namn recenserades: ”Musiken är levande i varje ögonblick, spännande, tillgänglig och ytterst njutbar.”
Och denna beskrivning kan jag känna igen mig i och blev även glad för. Viktiga komponenter för mig är att man känner och menar något i sitt uttryck. Så jag hoppas att ni, kära publik, kan känna min musik. Då tycker jag att jag har lyckats! Anna-Lena Laurin Oskarshamn, 12 januari 2011
Antonín Dvořák (1841-1904): Symfoni nr 4 d-moll opus 13 Antonín Dvořák föddes i den lilla böhmiska byn Nelahozeves, ett par mil norr om Prag. Den unge Antonín visade redan i tidig skolålder musikalisk fallenhet, vilket så småningom ledde till att han som sextonårig musikstuderande kom till Prag. I storstaden fick han gott om möjligheter att stifta bekantskap med det nya och stora i musikvärlden. Han såg och hörde dirigenter som Franz Liszt och Hans von Bülow, och i mars 1859 fick han höra pianovirtuosen Clara Schumann. Under 1860-talet verkade Dvořák som musiker, han spelade viola i Prags nybildade teaterorkester och gav pianolektioner. Sina färdigheter som tonsättare finslipade han i det tysta, först i början av 1870-talet gjorde han seriösa försök att lansera sig som komponist. Den fjärde symfonin påbörjades vid nyåret 1874 och stod klar i slutet av mars samma år. Med största sannolikhet ingick den bland de verk Dvořák bifogade som arbetsprov då han årligen 1874-78 ansökte om (och även beviljades) Österrikiska statens stipendium för konstnärer. Dessa stipendieansökningar ledde i sinom tid till att en av stipendiejuryns medlemmar, Johannes Brahms, fick upp ögonen för den talangfulle tjecken. I december 1877 skrev Brahms,
som hunnit skaffa sig stort inflytande i Wiens musikliv, ett rekommendationsbrev till sin förläggare, Fritz Simrock. Brevet fick sannerligen fart på Dvořáks karriär. Simrock började ge ut hans musik, som inom kort nådde ut till alla Europas musikmetropoler. Dvořák var förvisso inte längre någon yngling när han skrev denna symfoni. Inte desto mindre klingar den lite grann som ett ungdomsverk, åtminstone i den meningen att han ännu inte till fullo hunnit utveckla sin alldeles personliga stil. Influenserna från exempelvis Schumann och Wagner är minst sagt tydliga, huvudtemat i den andra satsen klingar närmast som ett citat ur Tannhäuser. Dvořák behärskar dock den symfoniska formen fullt ut och han är på god väg att finna sin identitet som nationalromantiker. Scherzot – snarare marschartat än lättfotat och flyktigt – känns tryggt rotat i tonsättarens böhmiska fosterjord. Dessutom avslöjar finalsatsens sidotema, första gången mjukt framsjunget av förstaviolinerna, att vi har att göra med en man som skulle komma att bli en av romantikens stora melodiker. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson