Torsdag 17 februari 2011 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Alexander Vedernikov Solist: Johan Ullén, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Samuel Barber Essä nr 1
ca 10 min
Ernst von Dohnányi Variationer över ”Blinka lilla stjärna”
ca 25 min
PAUS Peter Tjajkovskij Svit nr 3 G-dur
ca 45 min
Elégie: Andantino molto cantabile Valse mélancolique: Allegro moderato Scherzo: Presto Tema con variazioni: Tema: Andante con moto Var. 1: Tempo del Tema Var. 2: Molto più mosso Var. 3: Tempo del Tema Var. 4: Tempo del Tema Var. 5: Allegro risoluto Var. 6: Allegro vivace Var. 7: Moderato Var. 8: Largo Var. 9: Allegro molto vivace Var. 10: Allegro vivo ed poco rubato Var. 11: Moderato mosso Var. 12: Finale. Polacca
Stora torsdag, Klassisk torsdag
Alexander Vedernikov dirigent Alexander Vedernikov kommer från en musikalisk familj. Hans pappa var sångare (bas) och solist vid Bolsjojteatern och modern var orgelprofessor vid Moskvakonservatoriet, där Alexander studerade och utexaminerades 1990. Fem år efter sin examen grundade Alexander Vedernikov Russian Philharmonia Symphony Orchestra och verkade som dess chefdirigent och konstnärlige ledare fram till 2004. Sedan 2003 har han varit medlem i Ryska nationalorkesterns dirigentkollegium och med denna orkester turnerat i Frankrike, Tyskland och USA. Under åren 2001-09 var Alexander Vedernikov chefdirigent för anrika Bolsjojteatern där han tillskrevs en stor del i återupprättandet av teaterns goda konstnärliga anseende. Han ledde en lång rad uppsättningar på
Bolsjojteatern, bland annat Tjajkovskijs Eugen Onegin, Prokofjevs Askungen och Puccinis Turandot. Under Vedernikovs ledning utvecklades även Bolsjojorkesterns konsertoch turnéverksamhet. Sedan 2009 är Alexander Vedernikov chefdirigent för Odense Symfoniorkester. På den internationella scenen har Vedernikov gästat exempelvis Danmarks radios symfoniorkester, Staatskapelle Dresden, Göteborgs Symfoniker, Sydney Symphony, Tokyo Philharmonic, BBC Symphony Orchestra, symfoniorkestrarna i Taiwan och Sao Paolo samt London Philharmonic Orchestra. Han har även dirigerat opera på både La Scala i Milano och Bastiljoperan i Paris.
Johan Ullén piano Johan Ullén är född i Stockholm och har studerat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Mellan juli 2000 och juni 2002 var Johan Ullén Artist in Residence vid Sveriges Radio P2. Han gjorde under denna tid ett stort antal radioinspelningar och konserter som direktsändes över hela Europa. Han gästade HSO för första gången i mars 2007, då som solist i Adolf Wiklunds första pianokonsert. Han har också framträtt som solist med bland andra Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna, Musica Vitae och symfoniorkestrarna i Norrköping och Gävle. Han har även konserterat i Danmark, Finland, Norge, Tyskland, England, Italien, Frankrike och USA. I juni 2007 turnerade han med en solorecital i Argentina.
I december 2005 gjorde han sin Londondebut i Wigmore Hall med mezzosopranen Katarina Karnéus i en konsert som direktsändes av BBC. Johan Ullén har spelat in Melcher Melchers andra pianokonsert för Phono Suecia med Kungliga Filharmonikerna. År 2005 utkom hans soloskiva med musik av Liszt, Ravel och Alkan producerad av Swedish Radio Records. Johan Ullén är också verksam som kompositör och har bland annat skrivit Lady Macbeth (tre sånger för mezzosopranen Katarina Karnéus, beställda av Sveriges Radio), klarinettkonserten Vaknatt (uruppförd i fjol av KammarensembleN) och sju tangos för pianotrio, vilka bär titeln Dödssynderna.
Samuel Barber (1910-81): Essä nr 1 opus 12 Den amerikanske gentlemannen Samuel Barber fick en något oväntad supporter i den dynamiske italienske dirigenten Arturo Toscanini. Toscanini hade hört Barbers första symfoni opus 9 i Salzburg 1937 och beställde genast ett nytt orkesterverk av honom. Det blev Essä nr 1. Det var också Toscanini som övertygade Barber om det kloka i att arrangera en sats ur hans stråkkvartett opus 11 för stråkorkester – det blev det mycket berömda och ofta spelade Adagio, som bland annat spelades vid såväl Grace Kellys som president Kennedys begravningar. Barber var en bildad man med vida intressen, och han kom att tänka på att den litterära formen essä nog också skulle kunna fungera som en musikalisk form, ”en komposi-
tion av överkomlig längd över ett speciellt ämne … mer eller mindre fri i formen men begränsad i uttryck”. Vad som krävdes var en logisk tankekedja, koncist och dramatiskt utformad. Han börjar sitt verk med en dynamisk utveckling av ett lyriskt tema på fyra takter. Ur dess intervaller bygger han temat i kompositionens huvuddel, Allegro molto. Ett avsnitt för brass ger en kraftfull klimax. Men hela verket dör bort i en gåtfull coda med sordinerade trumpeter. Toscanini uruppförde Barbers Essä nr 1 den 5 november 1938 tillsammans med sin NBC Orchestra i New York, och med tiden skulle Barber skriva ytterligare två essäer för orkester, nummer 2 opus 17 (1942) och nummer 3 opus 47 (1978) – hans sista storverk.
Ernst von Dohnányi (1877-1960): Variationer över ”Blinka lilla stjärna” opus 25 Vid sidan av Bartók och Kodály var Ernö Dohnányi (eller Ernst von Dohnányi som han också brukar kallas) den främste av det förra seklets ungerska tonsättare. Liksom sina kollegor utgick han ofta från ungersk folkton när han komponerade. Men till skillnad från dem siktade han inte mot den europeiska avantgardismen, utan byggde vidare där Johannes Brahms slutat. Men kan se honom som en felande länk mellan senromantiken och modernismen. Den åldrade Brahms tog för övrigt år 1895 del av den unge Dohnányis pianokvintett i c-moll opus 1 och sade: ”Jag skulle inte ha kunnat skriva den bättre själv.” Dohnányi blev tidigt en lysande pianist. Mellan 1908 och 1915 var han pianoprofessor i Berlin (det var där han förtyskade sitt namn och lade till ett helt obefogat ”von”).
Han spelade gärna pianostämman i sina egna två pianokonserter, och även i andras. Han medverkade i ungefär 120 konserter om året, så det är inte så konstigt att hans produktion som tonsättare är relativt liten, ett femtiotal verk, de flesta med ett piano närvarande. Under första världskriget återvände han till Budapest och undervisade vid konservatoriet. Han var även en förnämlig dirigent och uruppförde som sådan bland annat Bartóks Danssvit. Mozart hade skrivit tolv pianovariationer över en barnvisa som på franska kallades ”Ah, vous dirai-je, Maman”. Samma tema använde också Dohnányi i sina tolv variationer för piano och orkester – det är samma melodi som på svenska fått texten ”Blinka lilla stjärna där”. Den ungerske tonsättaren inleder
sitt verk med bombastiskt våldsam och överdrivet romantisk musik, bara för att understryka den följande barnvisans oskuldsfulla enkelhet när den presenteras av ett ensamt piano. I de variationer som följer är tonsättaren på mycket gott humör, och presenterar lustigheter och parodier. Här finns virtuosa löpningar, militära brasstötar och Brahmsliknande värme. Han låter temat jongleras mellan olika instrument, sväva bort i en älvdans, gömmer det i en wienervals eller presenterar det som marsch, passacaglia eller högtidlig
koral. Det hela slutar med en fugerad final, glad och älskvärd, lätt och naturligt lekfull. Dohnányi visste att några i publiken skulle reta sig på musiken och förklarade att han skrivit den ”till glädje för folk med humor och till förargelse för andra”. Uruppförandet ägde rum i Berlin den 17 februari 1914 då tonsättaren själv spelade solostämman, liksom vid det första framförandet i Ungern, i Budapest den 19 november 1917.
Peter Tjajkovskij (1840-93): Svit nr 3 G-dur opus 55 Medan Tjajkovskijs sex symfonier är välkända och ofta spelade har hans fyra orkestersviter förblivit tämligen okända. Skillnaden mellan verktyperna är att sviten är lösare och friare i formen. Tidsmässigt är de emellertid likvärdiga. Den tredje orkestersviten har en speltid runt 45 minuter. I början av sommaren 1884 befann sig Tjajkovskij vid svågern Lev Davidovs gods i Kamenka. Det var ett ställe han gärna återvände till och där han kunde arbeta fritt. Den här sommaren drabbades han av sin ständigt återkommande depression. I dagböckerna kan man läsa hur han tvivlade på sin egen förmåga, hans ångest och att han tyckte sig ha förlorat sin skaparförmåga. Man kan läsa hur han slet med sin orkestersvit. Men det var ofta just under sådana här perioder han skrev sina allra bästa verk. I synnerhet lyckades han suveränt med svitens avslutande variationssats, som bara den är över tjugo minuter lång. Satsen bygger på ett
typiskt ryskt tema som genomgår tolv variationer; med pizzicato, som feberhet aktivitet, med kammarmusikalisk genomskinlighet, som en balett, fuga eller liturgisk sång. Han lyfter fram engelskt horn, han blir melankolisk och ger konsermästaren en lång kadens för att sedan avsluta verket med hela orkestern, trumvirvlar, fanfarer och en polacca. Men denna grandiosa avslutningssats har föregåtts av en subtil elegi med melodisk enkelhet och lyrisk ömsinthet. Den följande valsen har ett drag av rysk folkmusik och börjar sorgesamt. Mellandelen är mer intensiv. Även det tarantellaliknande scherzot har en kontrasterande mellandel. Tjajkovskijs tredje orkestersvit uruppfördes av Hans von Bülow i januari 1885 i St Petersburg, och succén var total. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Stig Jacobsson
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner