Torsdag 12 maj 2011 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Solist: Ronald Brautigam, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
B Tommy Andersson The Garden of Delights
ca 15 min
Wolfgang Amadeus Mozart Pianokonsert nr 23 A-dur
ca 25 min
Allegro Adagio Allegro assai
PAUS Dmitrij Sjostakovitj Symfoni nr 9 Ess-dur
ca 30 min
Allegro Moderato Presto Largo Allegretto – Allegro
Stora torsdag, Lilla torsdag
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom debuterade endast 20 år gammal vid Kungliga Operan i Stockholm, då han år 1999 dirigerade Ingvar Lidholms Ett drömspel. Året därpå vann han i Helsingfors den internationella Sibeliustävlingen för dirigenter. Han är utbildad vid Musikhögskolan i Stockholm – där han studerade valthorn och dirigering – och vid Sibeliusakademin i Helsingfors, där han studerade dirigering för Leif Segerstam och Jorma Panula. Sedan 2009 är Stefan Solyom chefdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar. Bland hans företrädare på posten hittar man Johann Sebastian Bach, Johann Nepomuk Hummel och Franz Liszt. Åren 2006-09 var han Associate Guest
Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och idag är han Förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Som gästdirigent återkommer Stefan Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Hamburg, Leipzig och Stuttgart samt Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. På Kungliga Operan i Stockholm har han sedan debuten för tolv år sedan dirigerat en lång rad uppsättningar. På Frankfurtoperan har han bland annat gjort Gounods Romeo och Julia och Puccinis Tosca, den senare operan ledde han även vid sin debut på Opéra National de Paris år 2009.
Ronald Brautigam piano Ronald Brautigam, en av Hollands ledande pianister, har uppmärksammats inte bara för sin virtuositet och musikalitet, utan även för bredden och mångfalden i sitt musicerande. Pianostudierna inleddes i födelsestaden Amsterdam, fortsatte sedermera i London för att avslutas i USA för den legendariske Rudolf Serkin. År 1984 tilldelades han Nederlandse Musiekprijs, det främsta musikpris man kan få i Holland. Sedan dess framträder han regelbundet med Europas främsta orkestrar under dirigenter som Riccardo Chailly, Charles Dutoit, Frans Brüggen, Philippe Herreweghe och Bernard Haitink. Under det senaste decenniet har Brautigam dessutom varit HSO:s allra flitigast anlitade solist. Vid sidan av sina konserter på modern flygel har Ronald Brautigam utvecklat en stor pas-
sion för fortepianot. Han framträder regelbundet med sitt eget instrument, ofta med hela cykler av Mozarts och Beethovens sonater. Han har varit solist med de ledande tidstrogna orkestrarna, såsom Orchestra of the 18th Century, Orchestra of the Age of Enlightenment, The Hanover Band och Concerto Copenhagen. Ronald Brautigam har en omfattande diskografi. Sedan 1995 har han spelat in ett femtiotal skivor för det svenska skivbolaget BIS. En serie med Beethovens samlade pianoverk på sjutton CD:s är under produktion, del nio släpptes i augusti 2010. För skivbolaget Decca har han spelat in pianokonserter av Sjostakovitj, Hindemith och Frank Martin med Concertgebouworkestern under Riccardo Chailly.
B Tommy Andersson (f.1964): The Garden of Delights The Garden of Delights är en målning av den holländske målaren Hieronymus Bosch (ca1450-1516), som hänger i Pradomuseet i Madrid. Det är en mycket stor triptyk, målad i olja på träpaneler (220x389 cm). Till formen liknar den ett gigantiskt altarskåp, och den räknas som en av historiens viktigaste symboliska målningar. Den vänstra panelen föreställer Edens lustgård, centralpanelen De jordiska lustarnas trädgård och högerpanelen Helvetet – ibland kallat Det musikaliska helvetet, på grund av alla de musikinstrument som finns avbildade där. Om man fäller ihop de yttre panelerna ser man dessutom målningen Världens skapelse målad på baksidan. B Tommy Andersson berättar om sin upple-
velse av målningen: ”När jag för första gången såg målningen i verkligheten, vid ett besök i Madrid 2002, blev jag helt överväldigad och kunde inte slita mig från den. Direkt kände jag att den skulle kunna vara inspiration till ett musikstycke av något slag, förmodligen ett orkesterverk. Sju år senare har jag nu använt denna inspirationskälla som grund för detta stycke. Men jag har verkligen inte avsikten att återskapa bilden i musik på ett programmusikaliskt sätt, jag har snarare försökt fånga myllret och rörelsen ställt mot passionen och stillheten som jag hittar i denna magnifika triptyk.” The Garden of Delights är ett beställningsverk från Kungliga Filharmonikerna, som uruppförde verket 2009.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91): Pianokonsert nr 23 A-dur K 488 Under arbetet med Figaros bröllop vintern 1785-86 komponerade Mozart tre pianokonserter, däribland nummer 23 i A-dur. Mozart utnyttjade A-dur ganska sällan. Tonarten betydde för Mozart ett speciellt ljus, en speciell lyrik. Man kommer till exempel att tänka på klarinettkonserten, klarinettkvintetten och naturligtvis pianosonaten i A-dur med den berömda finalsatsen Rondo alla turca samt pianokonserten nummer 12. Den speciella klangen i den 23:e pianokonserten beror också på att Mozart utelämnar trumpeter och pukor och oboerna ersätts av klarinetter. Den första satsens huvudtema i orkestern anger direkt den lyriska tonen och de efterföljande melodierna har samma sköna mjuka plasticitet. Mellansatsen har beteckningen
Adagio men är snarare ett lugnt andante, som en långsam siciliano. Tonarten fiss-moll är ytterst ovanlig hos Mozart. Den har en märklig intensitet och till och med något skrämmande över sig. Mellansatsen, som kan sägas vara hela konsertens själ, är en av Mozarts djupaste med sin för Mozart så typiska blandning av skönhet och smärta. I sin bok om Mozarts pianokonserter skriver Yngve Flyckt om den sista satsen: ”Den förjagar inte skuggorna med någon hejig slagdänga. Den glädje som strömmar ur detta rondo har ett inre ljus som binder samman den med föregående satser. Anknytningen till mellansatsen är omedelbar: den höga ton som där var ett koncentrat av plåga står här som ett befrielsens signalljus.”
För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Dmitrij Sjostakovitj (1906-75): Symfoni nr 9 Ess-dur opus 70 Under vintern 1944-45 var det allmänt känt att Sjostakovitj hade påbörjat arbetet med sin nionde symfoni. Några musiker hade fått tillfälle att lyssna till de första sidorna i partituret, en triumfatorisk, heroisk musik för kör och orkester, som var fylld av energi. Några dagar senare var nästan hela första satsen färdig, men så avbröt han plötsligt komponerandet. Senare meddelade Sjostakovitj att han påbörjat en ny version men att även denna hade förblivit ofullbordad. Sommaren 1945 kunde man i partiorganet TASS läsa att Sjostakovitjs nya symfoni, en hyllning till Den Stora Segern, snart skulle uruppföras. Men i stället för en magnifik hyllning till Segern och den store Stalin i stil med Beethovens nionde symfoni, komponerade Sjostakovitj en symfoni med bantad besättning och nerskruvad känsla, en symfoni som snarare pekade bakåt mot Haydn. En kritiker skrev insiktsfullt om symfonin: ”Jag kommer ihåg hur tydligt jag kände det nya i denna symfoni, dess inneboende betydelse och mångsidiga innebörder, som absolut inte var direkt tydliga. På ytan var det mycket som var lekfullt och bekymmerslöst i musiken, till och med ibland ett slags festligt prålande, men sedan förvandlades detta till något tragiskt och groteskt. Den visade upp den meningslösa tomheten och det banala i det allmänna jublet, det som så tillfredsställde våra auktoriteter.” Man behöver knappast tillägga att artikeln aldrig publicerades. Kritikerna var förbryllade och oftast negativa. En av de mer positiva skrev: ”Vad som man kan förstå är att nionde symfonin är ett slags andrum, ett lätt och underhållande mellanspel mellan Sjostako-
vitjs mer betydande skapelser, ett tillfälligt avvisande av stora, allvarliga problem. Men är det rätt tid för en stor artist att åka på semester, att ta en paus från samtida problem?” I väst skrev New York World: ”Den ryska kompositören borde inte ha uttryckt känslorna inför segern över nazismen på ett sådant barnsligt sätt." Symfonin har fem satser och de tre sista spelas attacca (utan satspauser). Inledningen är lätt och elegant, allt annat än heroisk. Brass och slagverk stör flera gånger med ett par burdusa toner som så småningom blir hotande. (En del har kallat detta för Stalinmotivet.) Den andra satsen inleds med ett ödsligt klarinettsolo. I mittdelen förmedlar stråkarna en nervös oro som nästan blir kuslig. Den tredje satsen, närmast ett scherzo, är en verklig tour de force för orkestern, en virtuos orkestersats som får en oväntad avslutning. En unison brassklang (symbol för den brutala makten?) slår plötsligt ner och kvar blir en ensam klagande röst förmedlad av solofagotten. I sista satsens inledning vänder fagotten stämningen till en glättig dans och symfonin mynnar ut i en allt större yra. Om den för äkta lyssnare på när spelas.
positiva avslutningen är ett uttryck glädje eller en vrångbild får varje själv avgöra. Utslaget beror säkert och under vilka villkor symfonin Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Per Nyrén
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset