Söndag 22 maj 2011 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Anders Johnsson, orgel Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Johann Sebastian Bach ”Orgelkonsert”
ca 20 min
Sinfonia (ur Kantat nr 146) Chor (ur Kantat nr 146) Sinfonia: Presto (ur Kantat nr 29)
Paula af Malmborg Ward Il gallo cortonese, Sinfonia concertante
ca 30 min
Il gallo San Niccoló Guido la guida
PAUS Johann Sebastian Bach Fantasi och fuga g-moll
ca 10 min
Jean Sibelius Symfoni nr 5 Ess-dur
ca 30 min
Tempo molto moderato – Allegro moderato (ma poco a poco stretto) Andante mosso, quasi allegretto Allegro molto
Söndagsserien
Andrew Manze dirigent Säsongen 2010-11 är Andrew Manzes femte som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Redan innan han inledde sin dirigentkarriär hade han skaffat rykte om sig som en av världens främsta barockviolinister. Idag ligger dock violinspelet på is och Manze ägnar sig helt och hållet åt dirigentyrket, i vilket inte minst hans kunniga, avspända och humoristiska sätt att med några väl valda ord från dirigentpulten ge en ny ingång till musiken, har bidragit till hans popularitet hos såväl publik som musiker. Andrew Manze är från och med i höst Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och sedan tidigare är han även förste gästdirigent för Kringkastingsorkestret i Oslo. Han är regelbunden gäst hos Münchenfilharmonin, City of Birmingham Symphony Orchestra, Kungliga fil-
harmonikerna och Mahler Chamber Orchestra, och under säsongen 2010-11 debuterar Manze med bland andra Göteborgs Symfoniker, Oslofilharmonin samt Finlands och Danmarks radioorkestrar. Under sin tid tillsammans har Andrew Manze och HSO hunnit spela in en rad framgångsrika CD-skivor. Beethovens tredje symfoni (Eroica) för skivbolaget Harmonia Mundi och Stenhammars båda pianokonserter (med solisten Seta Tanyel) för Hyperion har båda vunnit kritikernas gehör och förra våren – lagom till det kungliga bröllopet – släpptes Drottningholmsmusiken av Johan Helmich Roman på det svenska bolaget BIS. Tidigt i höstas slutförde man även inspelningen av Brahms samtliga symfonier för tyska CPO, en inspelning som kommer att släppas i år.
Anders Johnsson orgel Sedan drygt ett decennium är Anders Johnsson organist i Slottsstadens församling i Malmö. Där ansvarar han för en omfattande köroch musikverksamhet. Dessutom undervisar han i orgelkunskap och solistiskt orgelspel på kyrkomusikerutbildningarna vid Musikhögskolan i Malmö. Han konserterar regelbundet såväl i Sverige som utomlands, och har medverkat i Sveriges radio P2 samt ett antal CD-produktioner. Anders Johnsson har en förkärlek för svensk och fransk romantisk musik och kammarmusik med tidstrogna
instrument, vilket inte hindrar att han gärna framför musik från skiftande epoker och länder. Anders Johnsson har studerat för bland andra Hans Hellsten, Mikael Wahlin, Jean Boyer och Hans Fagius. Han har gått kyrkomusiker-, musiker-, och barocklinjerna vid Musikhögskolan i Malmö, och avslutade sina studier i solistklassen vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn.
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Johann Sebastian Bach (1685-1750): ”Orgelkonsert”, Fantasi och fuga g-moll BWV 542 Johann Sebastian Bach skrev, trots att han var en av barockepokens stora orgelmästare, märkligt nog aldrig någon solokonsert för detta instrument. Vår chefdirigent Andrew Manze tyckte att detta var lite synd, och beslutade sig för att på egen hand sätta ihop en ”konsert” bestående av några av alla Bachs kantatsatser där orgeln har en solistisk roll. De båda första satserna kommer från Kantat nr 146 (BWV 146, Wir müssen durch viel Trübsal). Dessa båda satser använder Bach dessutom i en av sina cembalokonserter (BWV 1052). Den andra satsens körstämmor spelas i Manzes version av träblåsarna. Sats tre är egentligen den inledande sinfonian till Kantat nr 29 (BWV 29, Wir danken dir, Gott, wir danken dir). För de flesta kanske den är mest känd som Preludium ur E-durpartitan för soloviolin (BWV 1006).
Fantasi och fuga (BWV 542) fullbordades troligen för att användas då Bach skulle söka en organisttjänst i Hamburg år 1720. Han fick inte tjänsten, men lyckligtvis bevarades verket till eftervärlden. I generationer har organister över hela världen betraktat det som ett av orgelrepertoarens verkliga centralverk. Fantasin inleds brett och dramatiskt, och dess undanglidande harmonik har fascinerat musikälskare i århundraden. Just när man tror sig sig nå ett tonalt centrum, far Bach iväg åt ett helt annat håll för att landa i en helt ny tonart. När fugan tar vid – av många betraktad som Bach yppersta prestation inom orgelpolyfoni – infinner sig en känsla av harmonisk stabilitet. Ändå tar Bach oss under fugans gång hela två varv runt kvintcirkeln.
Paula af Malmborg Ward (f.1962): Il gallo cortonese¸ Sinfonia concertante Il gallo cortonese uruppfördes av HSO i mars 2009. Paula, som då var HSO:s Composer in Residence, skrev själv såhär om sitt verk: ”Jag åker till Italien för att arbeta intensivt ett par veckor i tonsättarföreningens lägenhet. (Nycklarna och adressen samt min dator blir stulna på tåget från Florens) I den medeltida staden Cortona råder ett meditativt lugn. (Den franska skolklassen i Youth Hostel i huset bredvid har disco halva natten och drar till sig traktens samlade motorburna ungdom) Man får verkligen arbetsro, slipper all stress. (När låset väl är bytt efter tre dar låser jag mej ute)
Det är varmt i Italien i maj. (Varje dag vid tvåtiden blir jag bokstavligen utdriven av technodunket från våningen ovanför. Då regnar det alltid) På kvällarna dricker man grappa på någon mysig bar … (Fjärde kvällen står jag inte ut med italiensk skrik-TV längre. Ägnar resten av kvällarna åt att skriva av matrecept) … och på morgnarna vaknar man av fågelsång. (Tuppen – den förbannade tuppen väcker mej halv fem varje dag. Som en ren hämnd stjäl jag hans tema) Viva l´Italia!”
Jean Sibelius (1865-1957): Symfoni nr 5 Ess-dur opus 82 Jean Sibelius, den störste och mest hyllade av nordiska symfoniker, skrev sammanlagt sju symfonier. Den femte kan utan överdrift beskrivas som ett centralverk i hans produktion. I Erik Tawaststjernas stora biografi ägnas hela den fjärde delen (av sammanlagt fem) åt åren 1914-19 då detta mästerverk skapades, och genom två stora revisioner fick sin slutgiltiga form. Det fjärde bandet inleds med utdrag ur Sibelius dagbok från den 29 juli 1914. Sibelius rapporterar från den stora världen: ”Krig förklaradt. Österrike – Serbien.” Och på den egna horisonten konstaterar han att svalkan – som avlöst de tidigare dagarnas varma ostvindar – kändes angenäm, samt att han hade ”fått ett härligt tema”. Man kan mycket väl tänka sig att det allra första fröet till femte symfonin såddes i Sibelius sinne just denna dag. Det är i alla fall svårt att tänka sig att något av mästarens många andra teman skulle passa bättre in på beskrivningen ”ett härligt tema” än just finalsatsens underbara sång i träblås och stråk.
Av den andra versionen, från 1916, finns inte mycket bevarat. Endast delvis kan den spåras, bakom ändringar och inklistrade lappar i stämmaterialet som användes vid slutversionens premiär den 24 november 1919.
I den stora skissbok Sibelius använde sig av från och med sensommaren 1914 växte idéer till symfonin fram, från och med december 1914 parallellt med den sjätte, vars första skisser härrör sig från denna tid. Tawaststjerna visar faktiskt även på hur visst material flyttades mellan dessa båda symfonier under arbetets gång.
Den andra satsen är en enkel variationssats över en melodi som presenteras av flöjter och pizzicatostråkar. Finalen börjar med ett virvlande stråktremolando, som snart mynnar ut i att hornen introducerar det ”svingande” motiv till vilket Sibelius sägs ha fått inspiration av svanarnas läten. Över detta motiv sjunger celli och träblåsare finalens centraltema, en äkta sibeliansk, enkel men storslagen, melodi. Senare deklameras denna melodi av unisona stråkar i klagande essmoll varpå en mäktig slutstegring leder till ett minst sagt chockartat slut.
Den första versionen av femman stod, efter en kamp mot klockan, klar och uruppfördes av Helsingfors stadsorkester på tonsättarens femtioårsdag den 8 december 1915. På dirigentpulten stod Sibelius själv. Trots att symfonin mottagits väl insåg Sibelius redan på nyåret att den inte höll för hans egen självkritik, utan en revision var nödvändig.
Den femte symfonins form har varit föremål för en rad diskussioner och oenigheter mellan biografer och musikforskare. Särskilt den första satsen. I den första versionen var symfonin renodlat fyrsatsig, men i slutversionen är förstasatsen och scherzot sammansmälta till en helhet. Man kan inte låta bli att förundras över hur dessa lärda män ägnat så mycken möda åt att analysera denna fantastiska musik, som så motvilligt låter sig analyseras. I satsen låter Sibelius några få grundidéer gradvis utvecklas och transformeras. Det allra tydligaste exemplet är kanske den inledande hornsignalen, med sina stigande kvartsprång, vilka även får sätta en effektiv punkt på scherzodelens våldsamma slutstegring.
Artist- och verkkommentarer: Mats Persson