Torsdag 6 oktober 2011 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Gregor Bühl Solister: Natalie Hernborg, mezzo Martin Vanberg, tenor Henning von Schulman, baryton Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Igor Stravinsky Pulcinella
ca 40 min
Ouverture Serenata Scherzino Più vivo – Allegro Andantino – Ancora poco meno Allegro assai – Allegro (alla breve) Andante – Allegro – Presto – Allegro, alla breve Tarantella – Andantino – Allegro Gavotta con due variazioni – Vivo Tempo di menuetto Allegro assai
PAUS Britta Byström Persuasion
ca 10 min
Ludwig van Beethoven Symfoni nr 8 F-dur
ca 25 min
Allegro vivace e con brio Allegretto scherzando Minuetto Allegro vivace
Lilla torsdagsserien
Gregor Bühl dirigent Den tyske dirigenten Gregor Bühl har starka band till Kungliga Operan i Stockholm. Bland annat har han där dirigerat hela Nibelungens ring av Wagner, ett mastodontprojekt som kulminerade under våren 2008 då uppsättningen spelades in av SVT. Gregor Bühls samarbete med Kungliga Operan fortsatte i november 2008 med mera Wagner, denna gång Tristan och Isolde. Gregor Bühl, född 1964, påbörjade sina dirigentstudier vid musikhögskolan i Düsseldorf. Efter en mästarkurs för Gerd Albrecht i Berlin 1990 handplockades Bühl till att bli Albrechts assistent vid Hamburgoperan. Därpå följde
en tid som förste kapellmästare vid Staatsoper Hannover (1995-2001). Utöver sina framgångar vid Stockholmsoperan har Gregor Bühl engagerats av operahusen i Berlin (Deutsche Oper), Stuttgart, Köln, Frankfurt, Weimar, Dresden, Lissabon, Göteborg, Oslo, Caracas och Reykjavik. I symfoniska sammanhang har Gregor Bühl framträtt med Danmarks radios symfoniorkester, radioorkestrarna i Berlin, Hamburg och Hannover, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Weimar, Israel Philharmonic Orchestra och Helsingforsfilharmonin.
Natalie Hernborg mezzo Natalie Hernborg gästade HSO för första gången för nästan exakt ett år sedan, som en av solisterna i Fredrik Österlings Robert och Clara. Hon utexaminerades från Operahögskolan i Göteborg våren 2008, och
har bl.a. medverkat i uppsättningar på Malmö Opera, GöteborgsOperan och i Värmlandsoperans version av Wagners Nibelungens ring.
Martin Vanberg tenor Västeråsfödde tenoren Martin Vanberg tog examen vid Operaakademiet i Köpenhamn i fjol. Hans höga och rörliga tenorröst har gjort honom till en efterfrågad solist i sakral och
äldre musik, och han har redan hunnit göra roller på Vadstenaakademien, Drottningholms slottsteater, Det Kongelige Teater i Köpenhamn och på GöteborgsOperan.
Henning von Schulman baryton Kvällens unge svenske bas-solist är född och uppvuxen på Gotland. Då han studerade kemi i Uppsala, kom han i kontakt med Orphei Drängar, och började i samma veva ta privata sånglektioner. År 2008-10 stude-
rade han sång vid Malmö Musikhögskola, och sedan 2010 studerar han vid Operaakademiet i Köpenhamn. I fjol mottog han även det prestigefyllda Joel Berglundstipendiet.
Igor Stravinsky (1882-1971): Pulcinella Underrubriken till Igor Stravinskys Pulcinella ger några viktiga ledtrådar: ”Balett i en akt. Musik baserad på teman, fragment och stycken av Pergolesi.” I Paris uppmärksammades Ryska baletten ständigt på 1910- och 20-talen – med succé eller skandal (till exempel med Stravinskys baletter Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer) och det var gruppens ledare, Sergej Djagilev, som en vårdag 1919 bad Stravinsky att titta på några gamla manuskript han hittat i ett antikvariat. De var tillskrivna den italienske 1700-talstonsättaren Pergolesi, och nu ville Djagilev veta om det skulle gå att orkestrera styckena och ställa samman dem till en balett. Stravinsky var inte alls road av uppgiften, men lovade att i alla fall titta på musiken. Han gjorde det och blev genast förälskad i den. Han läste som förtrollad igenom allt och började själv komponera direkt i manuskripten, ungefär som om han redigerade egna gamla verk och utan att ha en aning om vad det hela skulle resultera i. Till slut blev det en delikat och frisk balettmusik som helt bygger på ”Pergolesis” material, men som tack vare små effektiva, stilistiska kryddor ändå blivit lika typisk för Stravinsky
själv. För att ge perspektiv åt musiken hade tonsättaren givit den ett hälsosamt satiriskt drag, vilket chockerade Djagilev, som bara önskat en stiliserad orkestrering. ”Men det intressanta med Pulcinella är inte hur mycket, utan hur litet som lagts till eller ändrats” menade tonsättaren, som härmed komponerat sitt första neoklassiska verk och därmed öppnat dörren till det förgångna. I denna anda komponerade han därefter en rad andra verk och inspirerade även kolleger att göra detsamma. Att senare forskning visat att det inte alls var Pergolesi som skrivit originalen, spelar kanske inte så stor roll. Gestalten Pulcinella är en listig figur hämtad ur den italienska Commedia dell’arte-teatern med rötter i antiken, och baletten bygger på komiska episoder som upphovsmännen plockade ur en gammal bok om Pulcinella. Pulcinella har kommit att förknippas med staden Neapel, och är en sorts narr som ofta drog in dagsaktuella ämnen i de gamla pjäserna. Ofta är han puckelryggig, talar med skrockande röst och har lång näsa. Klädseln består av vit rock med ett rep knutet runt midjan, en svart halvmask och vårta i pannan samt sockertoppsformad hatt.
Britta Byström (f.1977): Persuasion Sundsvallsfödda Britta Byström inledde sin musikerbana med att studera trumpet vid Kommunala musikskolan i hemstaden, och hon komponerade redan i tonåren. 1995 började hon studera komposition för Pär Lindgren och Bent Sørensen vid Musikhögskolan i Stockholm. Hon har komponerat kammarmusik, vokalmusik och opera, men framför-
allt orkestermusik, och hennes musik har spelats av bland andra Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna, Musica Vitae och Kroumata. ”Som tonsättare får man ofta frågan: ’Tänker du på publiken när du komponerar?’ Eller: ’Tänker du på musikerna som skall spela
stycket?’ Mer sällan ställs frågan om huruvida man tänker på dirigenten. Emellertid var det just vad jag gjorde under arbetet med Persuasion (Övertalning). Stycket beställdes av Stockholm Sinfonietta för att ingå som ett tävlingsmoment i Svenska Dirigentpriset 2004. Orkestern önskade sig ett kort men händelserikt stycke, gärna med växlande
taktarter, som skulle vara en smula ’klurigt’ att dirigera. Titeln har jag tagit från en roman av Jane Austen. Där handlar det om en ung kvinna som övertalas att avstå från ett ’opassande’ äktenskap; i mitt stycke rör det sig alltså om en dirigent som försöker övertala en orkester om sin egen förträfflighet.”
Ludwig van Beethoven (1770-1827): Symfoni nr 8 F-dur opus 93 Vid sidan av första symfonin är Beethovens åttonde hans kortaste, ljusaste och gladaste. Han började arbeta på den i september 1811, samtidigt som han också påbörjade den sjunde symfonin. Man har ibland velat hävda att den åttonde består av det som blev över från arbetet med den sjunde. Men ett sådant betraktelsesätt är inte rättvist. Det är möjligt att arbetet gick snabbt och var förhållandevis okomplicerat, men man får inte nedvärdera Beethovens intentioner, även om han själv kallade symfonin för sin ”kleine Sinfonie in F” – vilket tyder på att han här inte haft för avsikt att storma fram som en titan. Men det är heller inte fråga om ren underhållning, för här finns många välberäknade kontraster och urladdningar som ger musiken kraft och styrka. Senare tiders dokumentfynd har visat att det inledande allegrot ursprungligen skisserades som en pianokonsert. Av någon anledning bestämde sig Beethoven ändå för att göra en symfoni av materialet, och bakom det ljusa skalet hittar man såväl ironi som karikatyr. När han är lättsam verkar det som att han i själva verket parodierar det lättsamma. F-dur är en tonart som Beethoven ofta använde i humoristiska sammanhang. Mycket uppmärksammad har andra satsen med sina tickanden blivit. Men forskarna är numera eniga om att det inte var fråga om någon
anspelning på Mälzels nya uppfinning, metronomen. Och hur anmärkningsvärt är det inte att Beethoven bytt ut scherzot mot en leende menuett! Lägg märke till att instrumenten tycks vara osäkra på när de ska göra sina insatser – ett typiskt Beethovenskämt, en lustighet över en gammaldags konvention. Någon symfonimenuett hade han ju inte skrivit sedan den första symfonin, så det faktum att han gjorde det nu, efter så många år, måste ha haft en speciell anledning. Och givetvis är effekten av denna anakronism välberäknad, för i finalen bryter Beethoven ut i ett storartat allegro där en pianissimoepisod i F-dur kontrasteras av ett plötsligt fortissimo i ciss. Är inte denna sats mer ett kaos än ett rondo? frågade man sig. Hur kan han ha valt ett så märkligt huvudtema? I själva verket visade Beethoven åter lejonklon med den självsäkre mästarens leende på läpparna. Åttonde symfonin uruppfördes under en konsert helt fylld av Beethovens verk i Kejserliga Palatset i Wien den 27 februari 1814. Vid samma konsert kunde man även höra sjunde symfonin, den symfoniska dikten Schlacht bei Vittoria opus 91 och tersetten Tremate, empi, tremate opus 116. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Stig Jacobsson