Söndag 23 oktober 2011 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Rumon Gamba Solist: Sara Övinge, violin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Tobias Broström Transit Underground
ca 10 min
Samuel Barber Violinkonsert
ca 25 min
Allegro Andante Presto in moto perpetuo
PAUS Franz Schubert Symfoni nr 9 C-dur
ca 55 min
Andante – Allegro ma non troppo Andante con moto Scherzo: Allegro vivace Allegro vivace
Konserten spelas in av: Söndagsserien
Rumon Gamba dirigent Engelsmannen Rumon Gamba gästade HSO för första gången i januari 2006, och i kväll återvänder han för fjärde gången. Han är utbildad vid Royal Academy of Music i London och började sin dirigentbana som assistent hos BBC Philharmonic Orchestra. Sedan hösten 2009 är han chefdirigent för NorrlandsOperans Symfoniorkester, och innan dess var han chefdirigent för Iceland Symphony Orchestra. Tillsammans med dem gjorde Gamba en rad framgångsrika europeiska gästspel, i musikmetropoler som Berlin, Wien, München och Köln. Kvällens dirigent har en diger meritlista med gästspel över stora delar av världen, bland annat hos symfoniorkestrarna i Toronto, In-
dianapolis, Hongkong, Tokyo och Melbourne. Han har även dirigerat New York Philharmonic Orchestra, Münchenfilharmonikerna, Nordtyska radions symfoniorkester i Hamburg, Belgiska nationalorkestern och Göteborgs Symfoniker. Rumon Gamba har även lett flera uppmärksammade uruppföranden, bland annat den isländska premiären av Mark-Antony Turnages Scherzoid, ett verk som beställdes gemensamt av filharmonikerna i London och New York. Dessutom dirigerade han City of Birmingham Symphony Orchestra i världspremiären av Per Nörgårds sagokantat The Will-o'-the-Wisps go to Town, som beställdes till H.C. Andersens 200-årsdag.
Sara Övinge violin Drygt tjugoåriga Sara Övinge är född i Norrköping, och påbörjade sina musikhögskolestudier i Stockholm redan som sextonåring. Förra våren avslutade hon sin utbildning vid Norges musikkhøgskole i Oslo, och i juni i år tog hon examen vid Royal College of Music i London. Bland hennes lärare återfinns bland annat förra veckans solist hos HSO, Peter Herrestahl. Trots sina unga år har Sara Övinge redan hunnit framträda med ett antal skandinaviska orkestrar, bland annat Bergen Filharmoniske
Orkester, Trondheim Symfoniorkester, Kringkastingsorkestret i Oslo, Göteborgs Symfoniker och Orkester Norden. Sara Övinge har även medverkat vid en rad festivaler, i fjol bland annat Oslo Kammermusikkfestival och Ultima, vilket är en festival för samtida musik som även den hålls i Oslo. Under 2010 vann hon dessutom Ljunggrenska tävlingen, samt gick till final i Solistpriset, där hon även vann utmärkelsen ”Lyssnarnas solist 2010”.
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Tobias Broström (f.1978): Transit Underground När man döper ett musikverk till Transit Underground väcks osökt många associationer. Vet man dessutom att en modern ung tonsättare som Tobias Broström är en erfaren och entusiastisk resenär, ligger det nära till hands att tänka sig att det första incitamentet till stycket var en resa, kanske så konkret som med tunnelbanan i New York. Det börjar trevande med pizzicati i de djupa basarna. Ett rytmiskt mönster skapas och vår resa får en förväntansfull start in i det okända, men avvaktande och mottagligt för alla nya intryck som utvecklar musiken med full kraft, con tutta forza.
Tonsättarens avsikt var att skapa ett kraftpaket med laddad spänning och retad nyfikenhet, eftersom stycket tillkom på beställning av Gävle Symfoniorkester till tioårsfirandet av deras nya konsertsal. Musiken fortsätter med ett parti där motiven kastas runt i en rytmisk lek med eruptiva utbrott, men som lugnar ner sig och på nytt börjar klinga som de inledande melodiska violinlinjerna, nu ackompanjerade av envist repetitiva träblåskommentarer. Mot slutet ställs brass och slagverk mot stråkar och träblåsare i en medryckande polyrytmisk struktur.
Samuel Barber (1910-81): Violinkonsert opus 14 I maj 1939 ombads Samuel Barber av industrimannen och musikvännen Samuel S. Fels att skriva en violinkonsert för hans skyddsling, den unge violinisten Iso Briselli. Uruppförandet skulle ske i januari 1940 med Philadelphia Orchestra, men uruppförandet blev aldrig av, och omständigheterna kring detta har blivit föremål för en mytbildning, där alla fakta inte har kommit i dagen förrän under den senaste tjugoårsperioden. Det verkliga skälet till att Briselli valde att avstå uruppförandet och sina rättigheter till konserten var att hans mentor och före detta lärare Albert Meiff (som av allt att döma var en konservativ herre, elev till Leopold Auer och således fast rotad i det tidiga 1900-talets violinvirtuostradition) inte tyckte att solostämman i de två första satserna gav solisten tillräckliga möjligheter att visa sin kapacitet, utan varnade Briselli för att konserten riskerade att äventyra hela hans karriär. Den sista
satsen sades vara för kort och musikaliskt lättviktig. Enligt myten, som ända till mitten av 90-talet betraktades som sanning, tyckte Briselli att finalsatsen var för svårspelad. Denna osanning spreds av Nathan Broder i hans biografi om Barber från 1954. Varför? Jo, Broder var även anställd på Schirmer, Barbers förlag, och hade naturligtvis ett kommersiellt intresse av att framställa solostämman som på gränsen till ospelbar, vilket troligen skapade intresse och hade en dramatisk lockelse för många violinister. Hellre det än att tillstå att Briselli avstått av delvis musikaliska skäl. I konsertens inledande allegro presenterar soloviolinen direkt det lyriska förstatemat, vilket sätter sin prägel på hela satsen. Andantet börjar med långa, stillsamma melodilinjer i solooboe och låga stråkar. Efter soloviolinens entré skiftar stämningen och för oss in i
ett dramatiskt, närmast recitativliknande parti. När solisten så återvänder till den inledande oboemelodin är stämningen fortfarande dramatisk, orolig, och inte förrän i satsens allra sista takter återinträder lugnet. Ett, ska det visa sig, mycket kortvarigt lugn. Under den sista satsens knappa fyra minuters
speltid hinner knappt någon i salongen hämta andan. Detta vilt framstormande och rymtiskt intrikata perpetuum mobile, sätter en effektiv punkt på konserten, som till slut uruppfördes i februari 1941 av den amerikanske violinisten Albert Spalding, Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy.
Franz Schubert (1797-1828): Symfoni nr 9 C-dur D 944 Franz Schubert visade redan i mycket unga år musikalisk fallenhet. Tillsammans med sin far och sina äldre bröder spelade han stråkkvartett i hemmet. Han sjöng i kör, och fick så småningom även undervisning i komposition, bland annat av Antonio Salieri. Som ung tonsättare var han mycket produktiv, men sökte inte offentligheten. I början av 1820talet försökte han etablera sig som teateroch operakompositör, men av olika skäl uteblev framgångarna. Eftersom den största delen av Schuberts musikerliv ägnades åt att skriva musik för, och musicera tillsammans med en intim krets av vänner, är det så klart helt naturligt att hans allra viktigaste arv till eftervärlden består av pianostycken, kammarmusikverk och inte minst en omfattande och ovärderlig sångskatt.
I oktober skickade Schubert – eftersom han inte hade råd att själv bekosta ett uruppförande – partituret till Gesellschaft der Musikfreunde, som stod för kostnaderna för att skriva ut stämmorna, och någon gång under hösten 1827 arrangerade en inofficiell genomspelning. Den nästan timslånga symfonin ansågs dock både för lång och för svår. Man ska komma ihåg att vid den här tiden var en så lång symfoni fortfarande något exceptionellt, även om Beethoven redan skapat ett par symfoniska kolosser – Eroican (nr 3, 1805) och den nionde, med kör och sångsolister (1824). Även för dagens musiker är Schuberts nionde symfoni såväl tekniskt utmanande som ett fysiskt kraftprov, eftersom de flesta av orkesterns instrumentgrupper erbjuds få vilopauser.
Men även som symfoniker förtjänar Schubert utan tvekan sin plats i historieböckerna. Efter sex symfonier (nr 1-6) som alla var avsedda för den lilla amatörorkester som uppstått då familjens stråkkvartett successivt utökats, och två ofullbordade (nr 7 i E-dur, och 8 i hmoll, vilka båda nyligen framförts av HSO i Brian Newboulds rekonstruerade versioner), nämner Schubert i mars 1824 för första gången i ett brev att han förbereder sig på att skriva en stor symfoni. Följande sommar skisserades det mesta av symfonin, och någon gång under våren eller sommaren 1826 stod verket klart.
Tio år efter Schuberts död besökte Robert Schumann Wien, och Schuberts bror Ferdinand gav honom en kopia av partituret till den stora C-dursymfonin. Schumann betraktade symfonin som ”himmelskt lång”, och tog med sig partituret till Felix Mendelssohn i Leipzig, som tillsammans med Gewandhausorkestern uruppförde symfonin offentligt den 21 mars 1839. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson Verkkommentar, Broström: Stig Jacobsson