Torsdag10 november 2011 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Pier Giorgio Morandi Solister: Tomas Lind, tenor Fredrik Zetterström, baryton Helsingborgs Symfoniorkester Konserthuskören Kormästare: Mats Paulson Konsertmästare: Dan Almgren
Giacomo Puccini: ”La tregenda” ur Le Villi
Preludio sinfonico
ca 50 min
”Minni, dalla mia casa” ur Flickan från vilda västern
PAUS
”E lucevan le stelle” ur Tosca Messa di Gloria Crisantemi ”Questo amor” ur Edgar Intermezzo ur Manon Lescaut
Kyrie Gloria Credo Sanctus e Benedictus Agnus Dei
”Nessun dorma” ur Turandot
Stora torsdag, Lilla torsdag
ca 50 min
Pier Giorgio Morandi dirigent Innan italienaren Pier Giorgio Morandi – som senast dirigerade HSO i Verdis Requiem i mars 2010 – slog in på dirigentbanan verkade han under en tid som försteoboist vid det mytomspunna operahuset La Scala. Dirigering lärde han sig dels vid Mozarteum i Salzburg för Ferdinand Leitner, och i USA för Leonard Bernstein och Seiji Ozawa. Efter det att Morandi 1989 knöts till Rom-
operan har hans karriär gått stadigt uppåt och idag är han en eftertraktad gästdirigent vid operahus i bland annat Wien, Frankfurt, Bologna, Bryssel och Seoul. Han har även en diger meritlista på konsertestraden, och bland alla de orkestrar han gästat finns London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Bayerska radions symfoniorkester, och Tokyo Philharmonic Orchestra.
Tomas Lind tenor Kvällens tenorsolist Tomas Lind är sedan 1989 anställd vid GöteborgsOperan. På denna sin hemmascen har han bland mycket annat gestaltat alla Puccinis stora tenorroller, Pinkerton (Madame Butterfly), Cavaradossi (Tosca), Rodolfo (La Bohème) och Calaf (Turandot). Dessutom har han gjort Hertigen i Verdis Rigoletto, Don José i Carmen och titelrollen i Verdis Gustaf III (Maskeradbalen).
Han har även gästspelat på Kungliga Operan i Stockholm. Där har han gestaltat Des Grieux i Puccinis Manon Lescaut, Alfredo i Verdis La Traviata, och i titelrollen i Verdis Don Carlos. Tomas Lind har även gästspelat på Opera Hedeland i Danmark (Calaf), Darmstadtoperan (Gustaf III) och vid festspelen i Bergen 2010.
Fredrik Zetterström baryton Med tacksamhet och glädje välkomnar vi Fredrik Zetterström, som med kort varsel ersätter Karl-Magnus Fredriksson. Fredrik Zetterström har efter avslutad utbildning vid Kungliga Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm framträtt vid de flesta av Nordens operascener i ett brett spektrum av roller, i allt ifrån Mozartoperorna Don Giovanni och Figaros bröllop (som Leporello respektive Greve Almaviva) till John Forsells Döden och flickan och Daniel Börtz Goya.
Även i konsertanta sammanhang är Zetterström flitigt anlitad, bland annat har han sjungit med Sveriges Radios Symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker, Åbo filharmoniker och Kringkastingsorkestret i Oslo. Med HSO hördes han första gången i september 2007, då han gestaltade titelrollen vid ett konsertant framförande av Verdis Rigoletto. Även den gången stod Pier Giorgio Morandi på dirigentpulten.
Giacomo Puccini (1858-1924): Giacomo Puccini föddes i den lilla toskanska staden Lucca, den 22 december 1858. En bana inom musiken tycks redan från början ha varit utstakad för den unge gossen, eftersom hans förfäder ända sedan sjuttonhundratalets första hälft alla varit musiker. Puccinis far, Michele, var inspektör för Luccas musikinstitut, dirigent för stadsorkestern och organist i katedralen. Han hann dock aldrig själv lära unge Giacomo musikens grunder, eftersom han dog endast en månad efter Giacomos femårsdag. I mogen ålder minns dock den store operakomponisten, hur fadern brukade sprida ut några kopparslantar på klaviaturen, och be Giacomo att leta upp dem. När han så plockade upp slantarna förvånades han över de ljud han frambringade. När fadern gick ur tiden sattes Giacomo istället att studera för sin morbror Fortunato Magi, vilken dock betraktade honom som odisciplinerad och mer eller mindre talanglös. Detta omdöme kan dock tänkas vara färgat av att Magi var väl medveten om att enligt hans kontrakt skulle den unge Puccini efterträda honom som kormästare så snart han var gammal nog att åta sig uppdraget. Puccinis mor, Albina, beslutade att sonen behövde en ny lärare. Senare förbättras studieresultaten, utan att för den skull vara lysande, och när han senare kommer till stadens musikinstitut (Istituto Musicale Pacini) kommer han i kontakt med Carlo Angeloni. Denne är inte bara en skicklig lärare utan även passionerad jägare, och enligt Luccaborna en av landets allra främsta musiker. Angeloni tycks ha haft stort inflytande på Puccini, vilket inte minst märks på att även han kom att bli en synnerligen hängiven jägare.
Den lilla staden Lucca skulle dock komma att förlora sin tilltänkta organist, men i gengäld skulle en hel musikvärld få en ny stor italiensk operaskald att älska och beundra. I mitten av tonåren komponerade Giacomo i huvudsak religiös musik, men Angeloni hade även introducerat honom i operans värld, han hade fått studera en rad av Verdis operor. Den 11 mars 1876 inträffade så en omtalad och för Puccini avgörande händelse. Han fotvandrar till Pisa (ca tre mil tur och retur) för att där se Verdis Aida. Denna hans första verkliga upplevelse av opera tros ha haft stor betydelse för hans val av karriär, att istället för kapellmästarlivet och dammiga orgelläktare försöka bli en värdig arvtagare till giganten Verdi inom kärlekens, passionens och lidandets konstform: operan. Under studietiden i Lucca tillkommer bland annat kvällens inledande verk Preludio sinfonico, och kvällens avslutande Messa di Gloria var ett examensverk från musikinstitutet i hemstaden. Det är en gåta varför mässan som egentligen heter Messa eller Messa a quattro voci blivit mest känd under namnet Messa di Gloria, eftersom en sådan egentligen bara ska innehålla satserna Kyrie och Gloria. Mässan uruppfördes den 12 juli 1880, och fick då ett varmt mottagande. Trots detta lät Puccini aldrig publicera verket, och det spelades inte igen förrän 1952, då i Chicago och Neapel. Mässan kan betraktas både som en värdig slutpunkt för släkten Puccinis långa verksamhet inom Luccas kyrkliga musikliv, och – om man betraktar den dramatiska kraften i orkestreringen och en del av solopartiernas tydliga drag av operaaria – ett spännande förebud om vad denne unge tonsättare snart skulle komma att prestera inom operagenren.
I oktober 1880 reste Puccini till Milano för fortsatta studier vid konservatoriet, och två år senare tillkom hans första riktiga operaskapelse: enaktaren Le Villi. Detta var Puccinis bidrag till en kompositionstävling, och trots att han inte vann, så sattes operan upp 1884, då i en reviderad version i två akter. Le Villi behandlar en gammal centraleuropisk legend om vilierna, ett slags kvinnliga sagoväsen som då de lyckas locka till sig en man som svikit sin älskade, dansar med honom tills han dör av utmattning. Orkesterstycket La Tregenda infaller just före den andra akten och skildrar just viliernas vildsinta dans. Le villi föll den store musikförläggaren Giulio Ricordi i smaken, och han beställde en ny opera av Puccini, Edgar, som trots en rad bearbetningar aldrig kommit att bli någon stor framgång. Detta till stor beroende på att libretton – som möjligen valts ut av librettisten Fontana för en rad slående likheter med Bizets Carmen – tycks ha passat Puccini illa, han slet med den första versionen i hela fem år. Edgar är en berättelse om ren, oskuldsfull kärlek kontra dess mer lössläppta och frigjorda motsvarighet, och i kväll får vi höra en aria ur första akten, där Frank (bror till den kyska och oskuldsfulla Fidelia) förtvivlat sjunger om hur han trots hennes uppenbara kallsinne inte kan sluta att passionerat älska den frigjorda och förföriska Tigrana. Edgar hade premiär på La Scala den 21 april 1889. Åter därpå tillkom, enligt Puccini själv på en enda kväll, en mörk och sorgtyngd, men oändligt vacker liten elegi för stråkkvartett, Crisantemi. Stycket framförs idag troligen oftare, precis som i kväll, i versionen för stråkorkester. Trots motgångarna med Edgar var förtroendet från Giulio Ricordi obrutet, och Puccini tog itu med att skapa Manon Lescaut, som blev hans första stora succé.
Han återanvände här en del av det tematiska materialet från Crisantemi, och inte mindre än fem (!) librettister var inblandade. Men de två som lade sista handen vid texten var Giuseppe Giacosa och Luigi Illica, vilka skulle komma att bli Puccinis samarbetspartners i hans tre kommande, och kanske mest älskade operor, La Bohème, Tosca och Madame Butterfly. Ur Manon Lescaut, som hade premiär i Turin den 1 februari 1893, framförs ikväll det älskade (och ofta separat framförda) intermezzot mellan akt två och tre. Operans hjältinna, den unga Manon slits mellan kärleken till den fattige, unge Des Griex, och den äldre välbeställde Geronte och all den lyx som dennes rikedom kan erbjuda. Intermezzot spelas just då Geronte fått Manon arresterad för otukt och stöld, och hon dömts till deportation, just då allt hopp tycks vara förlorat för de unga älskande. La Bohème, som hade premiär 1896, fick ett något ljummare mottagande än Manon Lescaut, möjligen var den inte vad man förväntade sig, i motsats till föregångarens romantisk-tragiska stämning är La Bohème mera lättsinnig och sentimental, ibland nästan operettlik. Idag är dock La Bohème Puccinis mest spelade opera. Nästa opera, Tosca (1900), var något helt annat. Denna rafflande operathriller med politisk bakgrund, handlar om maktmissbruk, intrigmakeri och sexuellt utnyttjande, och naturligtvis om kärleken som övervinner allt. I kväll skall vi få höra operans kanske allra mest kända aria. Målaren Cavaradossi sitter i arresten och har just fått veta att han skall arkebuseras om en timme. I sin aria E lucevan le stelle har han just påbörjat ett sista brev, men överväldigas av sina minnen och besjunger livets förgänglighet och sin kärlek till Floria Tosca.
Madame Butterfly, som följde efter Tosca blev också den en framgång, men först i en andra, omarbetad version. Under 1900-talets första decennium drabbades Puccini av svåra motgångar på det personliga planet, vilket såklart hade negativ inverkan på hans skapande. År 1903 råkade han ut för en bilolycka, som sånär kostade honom livet, och några år senare anklagade hans hustru deras hembiträde Doria Manfredi för att ha en affär med hennes make. Den stackars pigan tog tragiskt nog sitt liv. Eftersom Puccini vid det här laget var en offentlig person var skandalen såklart ett faktum. Manfredis familj stämde Elvira Puccini och fick igenom sina skadeståndskrav, och för känslomänniskan Puccini blev det hela förstås ett hårt slag. Ytterligare några operor hade han dock kvar att skriva. La fanciulla del West (Flickan från Västern eller Flickan från vilda västern), var en beställning från Metropolitanoperan i New York, och hade premiär den 10 december 1910. För första gången uruppfördes en av Puccinis operor utanför Italien, och uppsättningen leddes av den 43-årige Arturo Toscanini. Den manliga huvudrollen, banditen Dick Johnson (alias Ramerrez) specialskrevs för Enrico Caruso. Vi får i kväll höra Karl-Magnus Fredriksson som sheriffen Jack Rance, vilken i första akten förgäves förklarar sin kärlek till operans kvinnliga huvudperson, saloonägaren Minnie. Puccinis sista opera Turandot, är en blodig saga om den skoningslösa prinsessan Turandot som låter sina friare besvara tre gåtor,
och då de inte kan besvara dem korrekt låter hon halshugga dem. Den oerhört populära tenorarian Nessun dorma! (Ingen sover) sjungs i den sista aktens början av prins Calaf, som efter att ha lyckats besvara prinsessans gåtor lovat henne att om hon innan gryningen lyckas ta reda på vem han är, skall han befria henne från sitt äktenskapslöfte, och i stället ta sitt liv. Under arbetet med Turandot började Puccini – som kedjerökt under i stort sett hela sitt liv – beklaga sig över ständigt halsont, och efter att hans läkare konstaterat strupcancer, rekommenderade de honom att resa till Bryssel, där man bland annat experimenterade med en ny behandlingsmetod: strålbehandling. Puccini reste dit, och trots att behandlingen tycks ha haft positiv inverkan så krävdes kirurgiska ingrepp. Den store operatonsättaren dog den 29 november 1924 av en hjärtattack orsakad av alltför stor blodförlust i samband med operationen. Puccini hann aldrig fullborda Turandot. Vid premiären den 25 april 1926 på La Scala i Milano, valde Toscanini att hedra den avlidne mästaren genom att efter Puccinis sista fullbordade takt helt enkelt lägga ner taktpinnen och sa till publiken (enligt den mest poetiska versionen): ”Här lade mästaren ner sin penna.” Vid de två följande föreställningarna framfördes operan i en version där Franco Alfano orkestrerat och fullbordat slutet enligt Puccinis skisser. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Giacomo Puccini: Messa di Gloria Kyrie (Kör) Kyrie eleison, Christe eleison, Kyrie eleison.
Herre, förbarma dig, Kriste, förbarma dig, Herre, förbarma dig.
Gloria (Kör) Gloria in excelsis Deo et in terra pax hominibus bonae voluntatis.
Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt människor av god vilja.
Laudamus te, benedicimus te, adoramus te, glorificamus te.
Vi lovar dig, vi välsignar dig, vi tillber dig, vi prisar och ärar dig.
(Tenor) Gratias agimus tibi propter magnam gloriam tuam.
Vi tackar dig för din stora härlighet.
(Kör) Gloria in excelsis Deo. Domine Deus, rex caelestis, Deus, Pater omnipotens. Domine Fili unigenite Jesu Christe Domine Deus, agnus Dei, Filius Patris.
Ära vare Gud i höjden Herre Gud, himmelske konung, Gud Fader allsmäktig. Herre, Guds enfödde Son, Jesus Kristus, Herre Gud, guds lamm, Faderns Son.
Qui tollis peccata mundi, suscipe deprecationem nostram. Miserere nobis.
Du som borttager världens synder, tag emot vår bön. Förbarma dig över oss.
Quoniam tu solus Sanctus, tu solus Dominus, tu solus Altissimus Jesu Christe.
Ty du allena är helig, du allena Herre, du allena den högste, Jesus Kristus.
Cum Sancto Spiritu in gloria Dei Patris. Gloria in excelsis Deo. Amen.
Med den helige Ande, i Guds Faderns härlighet. Ära vare Gud i höjden. Amen.
Credo (Kör) Credo in unum Deum, Patrem omnipotentem factorem caeli et terrae, visibilium omnium et invisibilium, et in unum Dominum Jesum Kristum filium Dei unigenitum et ex Patre natum ante omnia saecula.
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader skapare av himmel och jord, av allt synligt och osynligt, och på en enda Herre, Jesus Kristus Guds enfödde son av Fadern född före all tid.
Deum de Deo, lumen de lumine, Deum verum de deo vero, genitum non factum consubstantialem Patri, per quem omnia facta sunt, qui propter nos homines et propter nostrum salute descendit de caelis.
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född, icke skapad av samma väsen som Fadern, genom vilken alla ting är skapade, som för oss människor och för vår frälsnings skull nedsteg från himlen.
(Tenor, kör) Et incarnatus est de spiritu Sancto ex Maria Virgine et homo factus est.
Och blivit kött av den helige Ande genom Jungfru Maria, och blivit människa.
(Kör) Crucifixus etiam pro nobis, sub Pontio Pilato passus et sepultus est.
Korsfäst och för vår skull, under Pontius Pilatus lidit och blivit begravd.
Et resurrexit tertia die secundum scripturas et ascendit in caelum sedet ad dexteram Patris,
Och uppstått på tredje dagen enligt skrifterna och uppstigit till himlen sitter på Guds Faderns högra sida,
et iterum venturus est cum gloria judicare vivos et mortuos, cujus regni non erit finis, et in Spiritum Sanctum Dominum qui ex Patre Filioque procedit, qui cum Patre et Filio simul adoratur et conglorificatur qui locutus est per prophetas.
och skall komma åter i härlighet döma levande och döda, på hans rike skall icke vara slut, och på den Guds helige Ande som utgår från Fadern och Sonen, som med Fadern och Sonen tillsammans vördas och äras som har talat genom profeterna.
Et unam sanctam catholicam et apostolicam ecclesiam, Confiteor unum baptisma, in remissionem peccatorum, et expecto resurectionem mortuorum, et vitam venture saeculi, amen.
Och på en enda helig allmännelig och apostolisk kyrka, Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och väntar på de dödas uppståndelse, och på det liv som varar i evighet, amen.
Sanctus e Benedictus (Kör) Sanctus, Sanctus, Sanctus, Dominus Deus sabaoth. Pleni sunt caeli et terra, pleni sunt gloria tua. Hosanna in excelsis, hosanna.
Helige, helige, helige, Herre Gud Sebaot. Fulla är himlarna och jorden, fulla av hans ära. Hosianna i höjden, hosianna.
(Baryton) Benedictus qui venit in nomine Domini.
Välsignad är den som kommer i Herrens namn.
(Kör) Hosanna in excelsis, hosanna.
Hosianna i höjden, hosianna.
Agnus Dei (Tenor. baryton, kör) Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, miserere nobis.
Guds lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss.
Dona nobis pacem.
Giv oss frid.