Söndag 15 januari 2012 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Torun Sæter Stavseng, cello Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Lars-Erik Larsson En vintersaga
ca 10 min
Siciliana Intermezzo Pastoral Epilog
Benjamin Britten Cellosymfoni
ca 35 min
Allegro maestoso Presto inquieto Adagio – Passacaglia: Andante allegro
PAUS Wilhelm Stenhammar Serenad F-dur
ca 40 min
Ouvertura: Allegrissimo Canzonetta: Tempo di valse, un poco tranquillo Scherzo: Presto Notturno: Andante sostenuto Finale: Tempo moderato
Söndagsserien
Andrew Manze dirigent Innevarande säsong är Andrew Manzes sjätte som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Efter att ha gjort internationell karriär som barockviolinist ägnar han sig idag helt och hållet åt dirigentyrket, i vilket inte minst hans kunniga, avspända och humoristiska sätt att med några väl valda ord från dirigentpulten ge en ny ingång till musiken, har bidragit till hans popularitet hos såväl publik som musiker. Under sin tid tillsammans har Andrew Manze och HSO hunnit spela in en rad framgångsrika CDskivor för skivbolag som Harmonia Mundi, Hyperion och BIS. För det tyska bolaget CPO har man spelat in Brahms samtliga symfonier, en inspelning som snart väntas vara klar för utgivning. Andrew Manze är sedan ett år tillbaka As-
sociate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och gästar regelbundet Münchenfilharmonin, City of Birmingham Symphony Orchestra och Kungliga Filharmonikerna. Under förra säsongen debuterade Manze med bland andra Göteborgs Symfoniker, Oslofilharmonin samt Finlands och Danmarks radioorkestrar. År 2011 tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Schockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.
Torun Sæter Stavseng cello Torun Sæter Stavseng, som sedan hösten 2010 är Helsingborgs Symfoniorkesters solocellist, kommer ursprungligen från Ålesund, som ligger mellan Bergen och Trondheim på Norges västkust. Hon har studerat vid musikinstitutet Barratt Due i Oslo, Hochschule für Musik und Darstellende Kunst i Stuttgart och vid Edsbergs musikinstitut. Hon har även deltagit i mästarkurser för bland andra Gary Hoffman, Ralph Kirshbaum och Steven Isserlis, och år 2010 gjorde hon sin diplomkonsert med Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Torun har länge varit en synnerligen aktiv kammarmusiker, och har varit medlem i stråkkvartetten Alto, vilken vann tredjepris i Trondheims internationella kammarmusiktäv-
ling. Hon har, och har haft, duosamarbeten med violinisten Liv Hilde Klokk (DuoTaus) och pianisterna Zhang Jie och Anna Christensson. DuoTaus har konserterat i Norden och Sydeuropa, och de har dessutom en egen konsertserie i hemstaden Ålesund. Som solist har Torun Sæter Stavseng framträtt med bland annat Oslo Camerata, Ålesund Symfoniorkester och Oslofilharmonin (i uruppförandet av Henrik Hellstenius Konsert för ensemble och orkester). Dessutom har hon medverkat vid en lång rad musikfestivaler, såsom IMS Prussia Cove i Cornwall, Festspelen i Elverum, Risør Kammermusikkfestival, Nordlysfestivalen och Accademia Musicale Chigiana i italienska Siena.
Lars-Erik Larsson (1908-86): En vintersaga opus 18 Mellan åren 1937 och 1943 var Lars-Erik Larsson anställd vid Radiotjänst. Det ingick i hans uppgifter att förse radioteaterns föreställningar med lämpliga musikaliska vinjetter, vare sig han nu komponerade dem själv eller föredrog att välja redan befintlig musik. Till hans första uppdrag i denna genre hörde Shakespeares En vintersaga, som sändes i radio den 18 januari 1938. Drygt tio år senare trycktes de fyra vinjetter opus 18, som blivit en så älskad och ofta spelad konsertsvit, sammanställd ur de ursprungligen tjugotvå korta avsnitten. Musiken är typisk för den sida av Larsson som svenska folket tagit till sitt hjärta, och redan nästa verk på hans opuslista är den
berömda Pastoralsvit opus 19. Romantisk innerlighet och känsliga accenter blandas i vintermusiken med friskt neoklassisk och spirituell klarhet. Siciliana är förspelet till femte akten, och det klassiska Intermezzot spelas när Siciliens kung får veta att den böhmiske prinsen flytt från sin far – men att här redogöra för hela dramats invecklade intrig skulle föra alltför långt. I synnerhet som svitens avsnitt inte alls följer dramats kronologiska ordning. Pastoralen ledsagar emellertid naturligt nog ett parti där den böhmiske kungen klär ut sig till herde för att spionera på prinsen. Epilogen slutligen, är förspelet till fjärde akten, där kungens ruelse och tidens flykt skildras.
Benjamin Britten (1913-76): Cellosymfoni opus 68 När den store sovjetiske cellisten Mstislav Rostropovitj år 1960 för första gången spelade Sjostakovitjs första cellokonsert i London, lärde såväl tonsättare som solist känna den engelske kollegan Benjamin Britten. Britten och Rostropovitj blev goda vänner och redan året därpå skrev Britten en cellosonat till Rostropovitj, därpå följde en symfoni för cello och orkester fullbordad den 3 maj 1963, tre sviter för solocello 1964, 1967 och 1972, samt ett solostycke, Tema Sacher, 1976. Rostropovitj uruppförde cellosymfonin i Moskva den 12 mars 1964 med tonsättaren som dirigent framför Moskvafilharmonin. Många reagerar säkert över den oortodoxa verktiteln, men den är onekligen välvald eftersom det inte är fråga om en konsert där
en virtuos solist står i dramatisk opposition till orkesterns kollektiv. En konsert innebär oftast en solist mot orkester, här är det fråga om en solist med orkester. Man samarbetar i stora symfoniska former. Men det är ingen vanlig symfoni, eftersom en solist brutit sig ut ur kollektivet. Faktum är att Britten väl aldrig skrivit en så strikt och omfattande sats i sonatform som cellosymfonins första sats. Cellon får inleda med en nobel melodi, men det hela blir snart mer och mer turbulent. Den andra satsen är ett rastlöst scherzo som helt och hållet bygger på en liten melodi, bestående av sex toner, som cellon presenterar i de första två takterna. Tredje satsen är tredelad och inleds med en speciell rytm i pukorna. Det hela
blir en sorgesång, och i den kadens som binder samman tredje satsen med finalen spelas pizzicato på cellon till pukans rytmiska figur. Det är ju normalt att en symfoni har fyra satser medan en konsert har tre, och detta verks final är alltså en fjärde sats. Den inleds med att cellon ger en grundläggande bas medan trumpeten i strålande D-dur spelar melodin, som lånats från mitten av adagiosatsen. Därpå följer sex variationer i gam-
maldags passacagliaform, och de blir efter hand alltmer utåtriktade med kaskader av skalrörelser nedåt eller uppåt – samt en majestätisk coda. Britten har balanserat cellon mot orkestern genom att ofta låta orkesterns mörkare instrument (tuba, kontrafagott, kontrabas, gong och tam-tam) komma till tals, och genom att hålla cellostämman förhållandevis ljus.
Wilhelm Stenhammar (1871-1927): Serenad F-dur opus 31 Finns det något annat svenskt verk som skimrar lika vårligt som Wilhelm Stenhammars orkesterserenad? Tonsättaren befann sig i Florens när han i mars 1907 fick idén till verket: ”Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som bara en nordbo kan”, skrev han i ett brev. Han vill skriva om ”flöjter och oboer som kvintilerar som trastar”, om ”långa sugande stråkfraser”, om ”något på samma gång sensuellt och förandligat, om stark blomdoft i ren solluft.” Det var en oerhörd uppgift han tagit på sig, och arbetet ställde större krav på honom än han kunnat ana. Först vid nyåret 1914 var musiken färdig, och efter uruppförandet i januari drog han ändå in verket för en omfattande revidering, som inte var klar förrän fem år senare. Under tolv år arbetade han alltså på den sydländskt glödande musiken, och
som bevis på hans konstnärliga mångsidighet kan nämnas att han under dessa år även skrev stycken med helt annan karaktär, däribland den stränga andra symfonin och åtskilliga andra verk av olika slag. Det här är ingen elegant underhållande serenad i klassisk mening, inte heller en stillsam sång att sjunga om natten under sin älskades balkong, utan ett sällsynt väl genomarbetat orkesterverk i fem satser, fullt av hantverksmässig finess och lärdom, men som ändå känns svävande och improviserat lekfullt. Stenhammars Serenad hör till den svenska orkesterrepertoarens omistliga mästerverk. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Stig Jacobsson
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se