Torsdag 16 februari 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Lars-Erik Larsson Festmusik
ca 5 min
Tobias Broström La Danse (URUPPFÖRANDE)
ca 30 min
PAUS Johannes Brahms Symfoni nr 1 c-moll
ca 45 min
Un poco sostenuto – Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio – Più andante – Allegro non troppo ma con brio
Konserten spelas in av: Stora torsdag, Klassisk torsdag
Andrew Manze dirigent Innevarande säsong är Andrew Manzes sjätte som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Efter en framgångsrik internationell karriär som barockviolinist ägnar han sig idag helt och hållet åt dirigentyrket, i vilket inte minst hans kunniga, avspända och humoristiska sätt att med några väl valda ord från dirigentpulten ge en ny ingång till musiken, har bidragit till hans popularitet hos såväl publik som musiker. Under sin tid tillsammans har Andrew Manze och HSO hunnit spela in en rad framgångsrika CDskivor för skivbolag som Harmonia Mundi, Hyperion och BIS. Nu i dagarna – i samband med orkesterns 100-årsjubileum – släpps en CD-box med Brahms samtliga symfonier på det tyska bolaget CPO. Andrew Manze är sedan ett år tillbaka As-
sociate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och gästar regelbundet Münchenfilharmonin, City of Birmingham Symphony Orchestra och Kungliga Filharmonikerna. Under förra säsongen debuterade Manze med bland andra Göteborgs Symfoniker, Oslofilharmonin samt Finlands och Danmarks radioorkestrar. År 2011 tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Schockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.
Lars-Erik Larsson (1908-86): Festmusik Lars-Erik Larsson verkade under åren 193754 som kapellmästare och producent vid dåvarande Radiotjänst. Under denna tid komponerade han den ofta spelade Pastoralsvit opus 19 och körverket Förklädd gud opus 24. Mitt emellan dessa verk tillkom Fest-
musik opus 22. Det var ett verk som beställts av Sveriges Radio med anledning av Verner von Heidenstams 80-årsdag. Festmusik uruppfördes den 6 juli 1939 av Stockholms radioorkester under ledning av Tor Mann
Tobias Broström (f.1978): La Danse Helsingborgssonen Tobias Broström är i dag en av de mest framgångsrika unga svenska tonsättarna. Tobias har nyligen kommit hem från New York där hans dubbelkonsert Samsara, för violin och marimba, fått sitt uruppförande av Hugo Ticciati (violin) och Johan Bridger (marimba). Tillsammans med Sveri-
ges Nationella Ungdomssymfoniorkester spelade de konserten i Orchestra Hall (Chicago), Carnegie Hall (New York) och Strathmore Center (Washington). Samtidigt spelade Per Tengstrand Tobias nya pianokonsert Belle Èpoque i sin kammarmusikserie på Scandinavia House i New York.
Tobias Broström föddes 1978 i Helsingborg. Efter studier i slagverk vid Musikhögskolan i Malmö gjorde han sin masterutbildning i komposition för Rolf Martinsson och Luca Francesconi. Efter utbildningen har Tobias varit oerhört kreativ och komponerat musik till diverse sammanhang. Åren 2006-09 var han Composer-in-Residence hos Gävle Symfoniorkester, vilket resulterade i två nya verk varje år. Redan tidigare under denna säsong har HSO med stor publikframgång framfört två av Tobias orkesterverk: Kaléidoscope och Transit Underground. La Danse – som är ett beställningsverk till HSO:s 100-årsjubileum – är även titeln på en målning av konstnären Claes Eklundh, vilken tillammans med en rad andra av Eklundhs tavlor varit Tobias inspirationskälla. Musiken har en stark rytmisk energi och puls från första insatsen. Det är svårt att hålla
dansimpulserna tillbaka. Orkesterklangen är präglad av mustighet och ljus. Den andas en positiv och livsbejakande känsla. Vibrafonen och marimban är viktiga ingredienser i klangrepertoaren liksom tredelningen av stråkgrupperna och de improviserade partierna. Musikaliska influenser från olika håll blandas till en omisskännlig personlig stil, en Broströmsk postmodernism och postminimalism där allt är möjligt. Storbandsharmonier, vackra melodiska infall, sibelianskt mollvemod och suggestiva klangbilder. Allt låter fräscht. Det är som om stilistiska problem inte existerade eller som om Tobias struntar i dem. Han skriver som han känner. Ett exempel på Tobias avspända och okonventionella inställning är ett avsnitt i slutet av La Danse, där Tobias låter tretton av musikerna i orkestern spela på kalimba, ett litet afrikanskt tumpiano, som ackompanjerar sjok av flageoletter (höga visselljud) i stråkarna.
Tobias Broström om La Danse och Claes Eklundhs målningar Mitt första möte med Claes Eklundh var för knappt två år sedan. Jag träffade honom genom en gemensam bekant då hans konst projicerades till Mussorgskijs Tavlor på en utställning, ett stycke musik som ligger Claes varmt om hjärtat. Jag blev enormt tagen av uttrycket i hans målningar. I mina följande möten med Claes och hans konst växte min förundran över hans sätt att skapa och tänka runt begreppet konst. Jag kände likheter trots att vi har helt skilda discipliner. Claes har ägnat hela sitt liv åt att uttrycka sig i bildkonst och har, liksom jag, en öppenhet och fortsatt nyfikenhet inför den tomma duken på liknande sätt som jag har inför det tomma notbladet. Inget tas för givet. Han talar om ”processen för att nå stadiet av tillfredsställelse” och beskriver sitt skapande som ”en blandning av impuls och intellekt
eller intuition och eftertanke, det ena beroende av det andra”. Han säger också: ”Jag söker min egen väg, en väg som kanske inte alltid sammanfaller med andras. Jag måste få ge uttryck för vad jag har inombords, för vad jag finner viktigt att få sagt. Att gå mot strömmen? Det handlar kanske snarare om vilken väg strömmen tar än vilken väg jag väljer.” Under framförandet kommer Claes målningar att projiceras på två skärmar och i samband med kvällens konsert hänger fem av hans tavlor i foajén. Stort tack till Claes, mina föräldrar och Bengt Adlers på Dunkers Kulturhus för lån av tavlorna samt ett stort tack till Lucy Broström för hjälp med bildspelet.
Johannes Brahms (1833-97): Symfoni nr 1 c-moll opus 68 Symfoniformen stod lågt i kurs i mitten av 1800-talet. Många ansåg att den var förlegad och tillhörde en gången tid. Den programmatiska symfoniska dikten stod för det nya. Den var oberoende av de gamla klassiska formerna och gav tonsättaren större frihet. Under 1850- och 60-talen, efter Schumanns fyra symfonier komponerades inte en enda symfoni som kom att tillhöra standardrepertoaren. Med Johannes Brahms fick symfonin åter en viktig ställning. När Brahms 1853 som 20-åring besökte paret Robert och Clara Schumann i Düsseldorf spelade han upp flera av sina sånger och pianokompositioner. Schumann blev oerhört imponerad och skrev en artikel i Neue Zeitschrift für Musik där han förutspådde att Brahms skulle bli Beethovens symfoniske arvtagare. Men det kom att dröja många år innan Brahms kunde fullborda sin första symfoni. Beethovens nionde symfoni hade varit en av Brahms största upplevelser men den hade också en förlamande inverkan. Den storslagna monumentala stilen kändes ouppnåelig för den unge Brahms. Först i 40årsåldern efter två orkesterserenader kände han sig mogen att publicera en riktigt stor symfoni. Brahms gjorde de första utkasten till symfonin redan 1860 men den fullbordades först sexton år senare. Symfonin går i ”Beethoventonarten” c-moll. Den övergripande symfoniska idén, som kunde kallas ”kamp till seger” eller ”genom mörker till ljus”, påminner om Beethovens femte och nionde symfonier,
men Brahms musik har inte sitt ursprung i samma revolutionära ideologiska klangbotten som Beethovens. Brahms levde i en annan tid som inte präglades av den franska revolutionens idévärld. I stället anar man ursprunget i ett personligt känslomässigt trauma som låg i det komplicerade och krisartade kärleksförhållandet till Clara Schumann. Den explosiva oron i första satsen exponeras i flera av Brahms tidiga verk, t.ex. pianotrion i c-moll och pianokonserten i d-moll, men efter den första symfonin försvinner den från Brahms skapande. Clara var den första som fick del av symfonins innehåll. Redan fjorton år innan symfonin låg färdig fick hon höra första satsens allegro, och blev imponerad av allvaret och av den starka symfoniska helheten där korta motiv fogades samman som delar i ett kugghjul. I ett brev till Clara sex år senare skrev Brahms ner noterna till sista satsens folkviseartade hornsolo. Undertill stod texten: ”Hoch auf´m Berg, tief im Tal grüss ich dich viel tausendmal!” Med hornmelodin över stråkarnas tremolo faller ljuset in över symfonin. Så följer av ett sakralt präglat brassparti innan satsens huvudtema presenteras; den melodi som har så uppenbara likheter med Freude-temat i sista satsen av Beethovens nionde symfoni att Brahms, trött på kommentarer om likheten, sa att ”det kan en åsna höra!” Satsen mynnar ut i en jublande coda. Verkkommentarer: Per Nyrén
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se