Söndag 11 mars 2012 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Thomas Søndergård Solist: Marianna Shirinyan, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Wolfgang Amadeus Mozart Symfoni nr 39 Ess-dur
ca 30 min
Adagio – Allegro Andante con moto Menuetto: Allegretto Finale: Allegro
Richard Strauss Burlesk d-moll, för piano och orkester
ca 20 min
PAUS Carl Nielsen Symfoni nr 5
ca 35 min
I. Tempo giusto – Adagio non troppo II. Allegro – Presto – Andante un poco tranquillo – Allegro
Söndagsserien
Thomas Søndergård dirigent Thomas Søndergård – som ikväll gör sitt sjätte gästspel hos HSO – är sedan 2009 chefdirigent och konstnärlig rådgivare för Kringkastingsorkestret i Oslo. I höst tillträder han dessutom som chefdirigent för BBC National Orchestra of Wales och som förste gästdirigent för Royal Scottish National Orchestra. Under innevarande säsong debuterar Thomas Søndergård med Oslo Filharmoniske Orkester, Trondheim Symfoniorkester och Bryssels filharmoniker. Dessutom återvänder han till orkestrar som Rotterdams filharmoniker, Royal Scottish National Orchestra, DR SymfoniOrkestret, Sveriges Radios Symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Under de senaste säsongerna har Søndergård bland annat gjort sin USA-debut vid festivalen i Aspen och dirigerat Deutsche Kammerphilharmonie Bremen i ett flertal projekt. Han har även gästdirigerat Finska
radions symfoniorkester, Orchestre National du Capitole de Toulouse, Orchestre Philharmonique de Monte-Carlo, Orchestre Métropolitain du Grand Montréal och City of Birmingham Symphony Orchestra. Hans sensationella dirigentdebut år 2005 med Det Kongelige Kapel – där han för övrigt startade sin musikerbana som solopukist – följdes av en lång rad förnyade engagemang, och några år senare (2008) gjorde han en lika bejublad operadebut med Puccinis Tosca vid Oper Stuttgart. Hans debut vid Kungliga Operan i fjol (även där med Tosca) resulterade i en omedelbar återinbjudan till säsongen 2012–13. Hans kritikerrosade senaste CD, med bland annat Poul Ruders Pianokonsert nr 2 (Bridge Records), nominerades till en Gramophone Award år 2011 i kategorin för samtida musik.
Marianna Shirinyan piano Marianna Shirinyan är född i Jerevan, Arme- Orkestret och Sjællands Symfoniorkester. I nien, och har förutom i sin hemstad studerat i kammarmusiksammanhang har hon samHamburg och Lübeck. Sedan 2003 är hon arbetat med artister som Frans Helmersson, medlem i Esbjerg, och dessutom undervisar Ana Chumachenko, Ivry Gitlis, Ilya Gringolts, hon vid konservatoriet i Köpenhamn. Ida Haendel och Midori. Marianna Shirinyan har gjort soloframträdanden med bland andra Göteborgs Symfoniker, Symphonieorchester des Bayrischen Rundfunks i München, Trondheim Symfoniorkester, I Pommerigi Musicali di Milano och Armeniens filharmoniska orkester. Hon har även gästat de flesta av Danmarks professionella orkestrar, inklusive DR Symfoni-
Nyligen har hon spelat Beethovens trippelkonsert med Oslo Filharmoniske Orkester tillsammans med violinisten Vilde Frang och cellisten Andreas Brantelid, och så sent som i förra veckan spelade hon Griegs pianokonsert med Münchner Symphoniker. Om en dryg vecka väntar en kammarmusikturné med Den Danske Strygekvartet.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91): Symfoni nr 39 Ess-dur K 543 Mozarts tre sista symfonier – de i Ess-dur, gmoll och C-dur, alla från 1788 – sticker ut i jämförelse med större delen av hans övriga produktion. De har nämligen varken beställare eller något framförande intecknat då de skrevs. Naturligtvis har det givit upphov till en hel del tankar som får honom att likna det romantiska geniet – konstnären som skapar för sin egen skull, inte för någon betalande adelsman eller prelat, än mindre för någon marknad. Haydn skulle om något år vara på väg till England, och där skulle han erövra den framväxande borgliga publiken. Men Mozart hade varken någon adelsman, kyrka eller någon marknad. Men stämmer det? Maynard Solomon, som skrivit en av tegelstenarna om Mozarts liv, ställer sig tvivlande. Enligt honom var tanken förmodligen att tonsättaren skulle dyka upp med några verk under en ny serie sommarkonserter där i Wien, eller så var det också för hans del London som hägrade. Det gör förstås inte symfonierna sämre. Möjligen har symfonin i Ess-dur nr 39 hamnat lite i skymundan av sina yngre bröder, men det är samtidigt ett av Mozarts finaste verk. Inte mäktig som Jupiter, inte förtvivlad – utan strålande.
Tonen sätts an i den långsamma inledningen (vilken de två sista symfonierna saknar), en skinande värld men som utan tvekan också har skuggor. Det som utgör symfonins egenart är ljusspelet, där skuggan är det som är konsekvensen av strålarna. Att sedan allegrot smyger igång med ett melodiskt huvudtema, utan egentlig följande kontrast med andratemat, hindrar inte att Mozart låter antyda att allt inte endast är ljus. Den ytterst sirliga melodiken i Andante con moto tycks föra musiken än längre ut i solgasset, men reaktionen kommer, för mitt i stillheten visar det sig att mörkret tagit sig in någonstans. Den utvikningen tycks sedan vara fullkomligt försvunnen, bara för att dyka upp en gång till. Om andantet låter antyda danssteg råder det ingen tvekan om att nästa sats är en menuett, men trion visar att också dansare kan drömma. Att så det avslutande allegrot rusar iväg är helt enligt logiken, som om den vill lämna alla bekymmer efter sig. Men tre dagar senare efter symfonins fullbordande skrev Mozart ännu ett av sina många tiggarbrev.
Richard Strauss (1864-1949): Burlesk, för piano och orkester Vad gör en 20-åring som inom ett årtionde ska driva programmusiken flera steg längre än Liszt gjort, och inom två årtionden låta Salome besjunga Johannes Döparens avhuggna huvud? När man ser tillbaka på Richard Strauss tidigaste produktion kan man bli förvånad över alla kammarmusika-
liska verk, solokonserter och romantiska pianostycken. Än större är egentligen förvåningen över att han just i 20-årsåldern får en riktig Brahmsperiod, för den uppmärksamheten ägnar han en tonsättare som han längre fram kommer att betrakta som läderartad.
Burlesken för piano hör till dessa överraskningar. Den har jämförts med scherzot ur Brahms andra pianokonsert, och det ligger så nära att man skulle kunna tala om en modell för Strauss. Vissa texturer är som hämtade från den äldre kollegans partitur. Men
det finns inslag som aldrig hamnat innanför Brahms pärmar: en virtuositet som glimrar, en våldsamhet (i synnerhet i verkets senare delar) som gör det begripligt hur Strauss skulle kunna bli våldets främste gestaltare i operans värld.
Carl Nielsen (1865-1931): Symfoni nr 5 opus 50 Richard Strauss var den som runt år 1900 gick längst i musikalisk modernitet, för att sedan försjunka i nyklassicism. Carl Nielsen är bara ett år yngre, men hans utvecklingskurva ser helt annorlunda ut. Längst i sina symfonier nådde han med sin femte, som blivit kallad ”århundradets främsta symfoni” av en långt ifrån oseriös bedömare, Deryck Cooke. Om man betänker att Cooke själv var expert på Mahler, som annars vore en pretendent på att vara 1900-talets främste symfoniker, får man ett visst perspektiv på utsagan. Nu är den typen av omdömen oftast svåra att försvara, men vad som definitivt går att säga är att Nielsen med denna symfoni var med om att skapa den musikaliska modernismen. Den har ingenting att göra med Schönberg, men svarar helt mot tillståndet i världen efter andra världskriget. Det är svårt att jämföra Nielsens femte symfoni med något annat verk formmässigt. Verket är tvåsatsigt, men den första satsen är uppdelad i två motsatta fast sammanlänkade delar, medan den andra har inte
mindre än fyra sektioner. Denna högst osymmetriska disposition svarar mot ett bångstyrigt innehåll, där det kan låta som om Ravels Bolero klätts i uniform, där ett maniskt drag kan besvaras med en sång som blir direkt existentiell likt den sene Mahler, där en hård ironi pekar mot Sjostakovitj, eller där de två fugapartierna i andra satsen gör upp räkningen med alla former av akademiska övningar. Nielsen dirigerade själv uruppförandet 1922 i Köpenhamn med ett rätt positivt gensvar från kritiken. Sedan blev det ett framförande i Stockholm två år senare, men då höll det på att bli upplopp i publiken. I en mening kan man idag givetvis skratta åt en sådan reaktion, men den som sätter sig ner för att lyssna intensivt på hans verk kan mycket väl förstå upprördheten. Det är musik som attackerar. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Erik Wallrup
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se