Torsdag 22 mars 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Georg Gulyás, gitarr Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Lars-Erik Larsson Pastoral
ca 5 min
Karin Rehnqvist Mellan rymd och hav, ur ”Arktis Arktis!”
ca 10 min
Joaquín Rodrigo Concierto de Aranjuez
ca 25 min
Allegro con spirito Adagio Allegro gentile
PAUS William Lawes Fantasi i G (arr. Manze)
ca 5 min
Ralph Vaughan Williams A Pastoral Symphony (Symfoni nr 3)
ca 40 min
Molto moderato Lento moderato Moderato pesante Lento – Moderato maestoso
Stora torsdag, Lilla torsdag
Andrew Manze dirigent Innevarande säsong är Andrew Manzes sjätte som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Efter en framgångsrik internationell karriär som barockviolinist ägnar han sig idag helt och hållet åt dirigentyrket, i vilket inte minst hans kunniga, avspända och humoristiska sätt att med några väl valda ord från dirigentpulten ge en ny ingång till musiken, har bidragit till hans popularitet hos såväl publik som musiker. Under sin tid tillsammans har Andrew Manze och HSO hunnit spela in en rad framgångsrika CDskivor för skivbolag som Harmonia Mundi, Hyperion och BIS. Den senaste i raden är CD-boxen med Brahms samtliga symfonier som släpptes för en månad sedan i samband med orkesterns hundraårsjubileum, på det tyska bolaget CPO.
Andrew Manze är sedan ett år tillbaka Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och gästar regelbundet Münchenfilharmonin, City of Birmingham Symphony Orchestra och Kungliga Filharmonikerna. Under förra säsongen debuterade Manze med bland andra Göteborgs Symfoniker, Oslofilharmonin samt Finlands och Danmarks radioorkestrar. År 2011 tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Chockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.
Georg Gulyás gitarr Den svenske gitarristen Georg Gulyás har studerat vid Musikhögskolan i Malmö (198690) och vid The Juilliard School i New York (1998-2000). Däremellan hann han med att ta solistdiplom vid såväl École Normale i Paris (1997) som Kungliga Musikhögskolan i Stockholm (1998).
mer även att spela konserten i S:t Petersburg under en turné till Ryssland i höst. Där kommer han även att presentera nyskriven svensk gitarrmusik. Gulyás har turnerat i Japan, Latinamerika, USA och Ryssland, samt flera gånger varit solist med Kungliga Filharmonikerna i Stockholm.
Joaquín Rodrigos Concierto de Aranjuez, som givetvis är ett ofta efterfrågat repertoarstycke har han under de senaste säsongerna framfört med bland andra Gävle Symfoniorkester och Dalasinfoniettan, och han kom-
På det svenska skivmärket Proprius har Gulyás gett ut inte mindre än fyra soloskivor. På de två senaste, från 2008 och 2011, har han samlat JS Bachs kompletta musik för luta.
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Lars-Erik Larsson (1908-86): Pastoral Lars-Erik Larsson är kanske den svenske tonsättare som blivit allra mest folkkär. Till hans popularitet bidrog nog i hög grad hans tid som dirigent, tonsättare och producent vid Radiotjänst, där verk som Pastoralsvit (1938) och Förklädd gud (1940) kom till. Den effektiva spridningen via etern och det tillgängliga, lyrisk-romantiska tonspråket bidrog givetvis till musikens genomslagskraft. Pastoral som skrevs 1937, samma år som Larsson tillträd-
de vid Radiotjänst, är helt och hållet samma andas barn. Orkestreringen är den mjukaste tänkbara: stråkar plus flöjt, klarinett och harpa. Stycket ingick ursprungligen i skådespelsmusiken till Vilhelm Mobergs pjäs Kyskhet som sattes upp på Göteborgs Stadsteater. Detta var Lars-Erik Larssons första alster i genren, men skulle komma att följas av en riklig produktion av teater- och filmmusik från Lars-Erik Larssons penna.
Karin Rehnqvist (f.1957): Mellan rymd och hav, ur ”Arktis Arktis!” Karin Rehnqvist fick sommaren 1999 under en månads tid följa med en svensk polarexpedition till norra Kanada. Hon bodde på en isbrytare, men då och då flögs hon iland med helikopter för att följa forskarnas arbete. Efter hemkomsten fick de spektakulära naturupplevelserna musikalisk gestalt i orkestersviten Arktis Arktis!. Ur den ska vi ikväll höra sats nummer två, Mellan rymd och hav. Här skildras detaljerna i den karga
naturen: de små men färgstarka blommorna, de skickligt kamouflerade fågelbona som ligger direkt på marken men ändå är nästintill omöjliga att upptäcka, och inte minst glittret, skimret – så intensivt ”mellan rymd och hav”. Arktis Arktis! skrevs för Svenska Kammarorkestern och Scottish Chamber Orchestra, för vilka Karin Rehnqvist var Composer in Residence.
Joaquín Rodrigo (1901-99): Concierto de Aranjuez Joaquín Rodrigo räknas – i väldigt hög grad i tack vare gitarrkonserten Concierto de Aranjuez – som en av de främsta spanska 1900talstonsättarna. Konserten skrevs i Paris år 1939, då det annalkande världskrigets orosmoln drog fram över Europa. Konserten är inspirerad av (och har även fått namn efter) trädgårdarna runt det kungliga palatset Aranjuez, några mil söder om Madrid. Den första satsen genomsyras av rytmisk stringens och vitalitet, och finalens hovsamt dansanta stil frammanar i högsta grad den
spanska palatsmiljön. Däremellan hör vi det numera världsberömda adagiot, med den vackra inledande dialogen mellan engelskt horn och gitarr. Under många år florerade myten om att adagiot skulle skildra eller kanske snarare spegla bombningen av Guernica år 1937. Många år senare avslöjade dock Rodrigos hustru Victoria i sin självbiografi att adagiosatsen själva verket var både en återblick på lyckliga dagar under parets smekmånad, och en reflektion över tonsättarens sorg över att deras första graviditet slutade i missfall.
Ralph Vaughan Williams (1872-1958): A Pastoral Symphony (Symfoni nr 3) Ralph Vaughan Williams, prästsonen från Gloucestershire, föddes in i en privilegierad och intellektuell engelsk medelklass. Hans mormors bror var ingen mindre än Charles Darwin. Vaughan Williams blev faderlös redan i treårsåldern, och efter faderns bortgång växte han upp i moderns hemtrakter i Surrey, sydväst om London. Han tog dock aldrig sin klasstillhörighet för given, utan genom hela sitt liv stod han upp för de demokrati- och jämlikhetsideal han trodde på. Under sin studietid i Cambridge lärde Vaughan Williams känna filosofer som G.E. Moore och Bertrand Russell, och vid Royal College of Music formades vänskapsbanden med såväl kompositionsläraren Hubert Parry som medstudenterna Leopold Stokowski och Gustav Holst. Under 1900-talets första decennium ägnade Vaughan Williams mycket tid åt att resa runt och – likt en brittisk motsvarighet till Bela Bartók – studera och dokumentera sitt lands folkmusik. Då det första världskriget bröt ut år 1914, skrev Vaughan Williams frivilligt in sig i arméns sjukvårdstrupper, trots att han hade kunnat slippa militärtjänstgöring helt och hållet. Hans erfarenheter från kriget speglas i hans tredje symfoni, A Pastoral Symphony, som tillkom under åren efter Versaillesfreden. Symfonin är på en och samma gång en klagosång över alla de människoliv som spillts på Europas slagfält, och en meditation över freden som följde. Den första satsen är nästan alltigenom rofylld, endast i mitten anar man ett mörkare stråk. Idéerna flödar fritt och sömlöst, ofta burna av ett ensamt soloinstrument. Satsen får därigenom en improvisatorisk karaktär,
och det är inte lätt att uppfatta att tonsättaren faktiskt stöpt satsen i synnerligen traditionell sonatform. Lentosatsen som följer inleds med sällsamma klanger; ett hornsolo i F-dur ovanpå ett liggande f-mollackord. Satsen böljar vidare lika fritt som den första och leder så småningom fram till en trumpetkadens, som är en direkt skildring av ett krigsminne. Någon gång under kriget hörde Vaughan Williams en övande militärtrumpetare, som gång på gång missade den högsta tonen i sin signal. I stället träffade han tonen under (septiman, det sjunde skalsteget). I symfonin instrueras solotrumpetaren att spela kadensen utan att använda ventilerna, vilket får septiman att klinga lite för låg, precis som på militärtrumpetarens naturtrumpet (en trumpet som helt saknar ventiler). Den tredje satsen beskrevs av tonsättaren själv som en ”långsam dans”, och i triodelen, som presenteras av brassektionen, visar Vaughan Williams sina starka band till äldre tiders musik; det klingar som en renässanseller barockdans. Satsens avslutande coda utgör en skarp kontrast, det är symfonins enda riktigt snabba parti, och den lätta, luftiga karaktären ger nästan musiken ett älvlikt skimmer. Finalen inleds i symfonins originalversion av ett ordlöst recitativ för sopran, men ikväll framför HSO stycket i den reducerade version som Vaughan Williams själv utarbetade. I denna version är det klarinettens stämma som får inleda, och till slut ”sjunga” musiken in i tystnaden. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson