Torsdag 29 mars 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Hannu Koivula Solist: Janne Mertanen, piano Gävle Symfoniorkester Konsertmästare: Peter Olofsson
GÄSTSPEL AV GÄVLE SYMFONIORKESTER
Bo Linde Pensieri sopra un cantico vecchio
ca 10 min
Edvard Grieg Pianokonsert a-moll
ca 30 min
Allegro molto moderato Adagio Allegro moderato molto e marcato
PAUS Jean Sibelius Symfoni nr 2 D-dur
ca 45 min
Allegretto Tempo andante ma rubato Vivaccissimo Finale: Allegro moderato
Klassisk torsdag
Hannu Koivula dirigent Hannu Koivula är sedan 2010 chefdirigent för Jönköpings Sinfonietta. Han är född i finska Lappland och har studerat trumpet och dirigering vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Koivula vann den Nordiska Dirigenttävlingen i Stockholm 1990 och gick till final i Toscaninitävlingen i Parma, vilket snabbt ledde till en internationell karriär. Tidigare har han varit konstnärlig ledare och chefdirigent för åtta professionella orkestrar i
Skandinavien, bland andra DR UnderholdningsOrkestret och Gävle Symfoniorkester. Han är också en flitig gäst vid europeiska och skandinaviska operahus. Under de senaste åren har Koivula skapat flera uppskattade produktioner där man kombinerar klassisk musik med andra musikgenrer, som exempelvis dans, litteratur, film och konst. Koivula har gjort inspelningar för flera skivmärken och fått beröm speciellt för sina tolkningar av nutida musik.
Janne Mertanen piano Den finländske pianisten Janne Mertanen har fått sin utbildning vid Sibelius-Akademin i Helsingfors och vid Accademia Pianistica i italienska Imola, där hans lärare var bland andra Dmitri Bashkirov och Lazar Berman. Efter sin seger i Chopintävlingen i Darmstadt 1992 har han inte minst gjort sig känd som en Chopininterpret av rang, och vid recitaldebuten i Londons Wigmore Hall 1994 stod just Chopin på programmet. Under de senaste två decennierna har Janne Mertanen konserterat med de flesta av hemlandets symfoniorkestrar, samt med en rad tyska och
skandinaviska. Under de senaste åren har han även framträtt i Australien, Kanada och USA. Mertanen har spelat in skivor med musik av Chopin, Beethoven, Glinka, Satie och Kokkonen. År 2010 släpptes två av hans skivor, en med musik för solopiano av Sibelius och en med Nino Rotas pianokonserter med Tammerfors filharmoniker och Hannu Lintu. I fjol utkom en CD med Chopins verk för piano och orkester (Åbo filharmoniska orkester, Jani Telaranta).
Bo Linde (1933–70): Pensieri sopra un cantico vecchio opus 35 Bo Linde var tidigt ute. Redan som tioåring bestämde han sig för att bli tonsättare, och som femtonåring blev han elev i Lars-Erik Larssons tonsättarklass vid Musikhögskolan. Fyra år senare var han färdigutbildad med högsta betyg – sådär tio år yngre än studiekamraterna. Dessvärre blev hans karriär kort, han rycktes bort redan som 37-åring.
Sommaren 1967 föreslog Gävleorkesterns ledning att stadens son, Bo Linde, skulle skriva något till den kommande nyårskonserten. Detta uppdrag åtog han sig gärna, och den 24 november slutdaterade han Pensieri sopra un cantico vecchio – funderingar över en gammal koral. Den gamla koral Linde ägnat sina funderingar åt är Det är en ros
utsprungen, med rötter i 1500-talet. Koraltemat används bara fragmentariskt, det ikläder sig många skepnader, får ta del av tonsättarens rika melodiska fantasi och får bland annat även formen av en långsam vals. Kanske är detta en påminnelse om den dansmusik Bo Linde fötts till, på dagen 35 år
tidigare. Han såg nämligen dagens ljus den första januari, mitt under nyårsfirandet, ”till ett infernaliskt oväsen från en orkester som spelade på nöjestemplet Maxim, som låg i det omedelbara grannskapet”. Passande nog fick även stycket opusnumret 35.
Edvard Grieg (1843–1907): Pianokonsert a-moll opus 16 Den 3 april 1869 befann sig den store ryske tonsättaren och pianisten Anton Rubinstein i Köpenhamn. Det var en av anhalterna under hans många omfattande Europaturnéer. Som vanligt fraktade han sin egen flygel med sig, och eftersom han förstod att konserten denna kväll skulle bli historisk, ställde han flygeln till förfogande när den norske pianisten Edmund Neupert skulle uruppföra Edvard Griegs pianokonsert.
krafter. Jag kan hälsa från Rubinstein och tala om att han verkligen är förbluffad över att få höra en sådan genial komposition …” När konserten några månader senare spelades för första gången i Kristiania (Oslo) var tonsättaren åter förhindrad att närvara. Men med tiden skulle han både få höra den och komma att framföra den själv åtskilliga gånger, både som pianist och som dirigent.
Grieg hade skrivit konserten sommaren innan, när han tillsammans med sin hustru Nina bodde i en liten tvårumsvilla i byn Søllerød någon mil utanför Köpenhamn. Grieg var egentligen ingen vän av stora symfoniska former, utan mer en lysande miniatyrist. Men han skärpte sig så att pianokonserten blev hans kanske enda verkligt lyckade storskaliga komposition. Synar man den i sömmarna kommer man ändå att märka att den egentligen består av en rad mycket väl sammanfogade miniatyrer.
En berömd episod inträffade i Rom 1870: Grieg besökte Franz Liszt och den store pianisten spelade konserten direkt från bladet: ”Mot slutet av finalen kommer som ni erinrar er, andra temat tillbaka i ett stort fortissimo. I de allra sista takterna, när temats första giss förändras till g i orkestern, medan pianot i en väldig skalfigur far igenom hela sitt register, stannade han plötsligt, reste sig i hela sin längd, lämnade pianot och skred med dråpliga teatersteg och höjd arm genom den stora klostersalen, i det han fullkomligt bölade temat. Vid det omtalade g:et sträckte han ut sin arm som en imperator och ropade: ’G, g, inte giss” Famos! Det är äkta svensk Banko!’ och därtill som inom parentes – ganska pianisssimo: ’Smetana sände mig nyligen något i den stilen.’ Han gick tillbaka till klaveret, tog om strofen och avslutade det hela.”
Efter konserten skrev Neupert ett brev till Grieg, som själv inte kunnat närvara: ”I lördags ljöd Er gudomliga konsert i Casinos stora sal. Jag firade i sanning storartade triumfer. Redan efter kadensen i första delen bröt det ut en veritabel publikstorm. De tre fruktade kritikerna Gade, Rubinstein och Hartmann satt uppe i logen och applåderade av alla
Jean Sibelius (1865–1957): Symfoni nr 2 D-dur opus 43 Tidigt på våren 1901 befann sig Jean Sibelius i den lilla staden Rapallo på Italiens västkust, och det var där han påbörjade sin andra symfoni. Senare på hösten skrev han färdigt symfonin hemma i Finland och han dirigerade själv uruppförandet i Helsingfors den 8 mars 1902. Mottagandet på hemmaplan blev så entusiastiskt att symfonin inom kort måste spelas på nytt tre gånger. Symfonin betydde en viktig vändpunkt i Sibelius liv. Hittills hade han gärna hämtat sitt stoff från Finlands sagoomspunna forntid och inspirerats av det finska folkeposet Kalevala. Men nu vände han sig ut mot Europa och sin egen tid. Han gick även in i sig själv, analyserade sitt liv och fann i sin egen personlighet ett nytt material för sitt skapande. Men det finns också de som tolkat in alldeles för mycket: ”Första satsen skildrar det lugna livet som finnarna på landet lever, ostörda av tanken på förtrycket. Andra satsen är uppfylld av patriotiska känslor, men tanken på den brutala överheten, som förtrycker folket, gör sinnet oroligt. Tredje satsen skildrar det vaknande nationella medvetandet och en önskan om att samla sig till försvar av folkets rättigheter. Finalen berättar om det hopp, som tänts i hjärtana, och om tron på att det skall komma en befrielses timma”. Några har på grund av dessa romantiskt nationalistiska fantasier tolkat symfonin som en mer omfattande parallell till tondikten Finlandia (1899), en patriotisk dikt i toner, direkt riktad mot det ryska förtrycket. Allt detta måste dock betraktas som efterkonstruktioner. Sibelius hävdade alltid att allt han skrivit saknade litterärt, berättande innehåll.
Allt är inte heller allvar och kamp, här finns förvisso också ljus och idyll, så det förvånar inte att detta blivit Sibelius mest spelade symfoni. Hans arbetsstudio i Rapallo var inbäddad i prunkande grönska, och detta har säkert påverkat tonspråket. Bakom musiken anar man ett trotsigt, obändigt temperament som hastigt och oberäkneligt skiftar mellan drömmar och lidelsefulla utbrott. Man kan tycka att flera av satserna bara består av en lång rad obesläktade fragment. Men med mästarens starka musikaliska logik samlar han ihop alla infall och fragment till ett förtätat och suggestivt konstverk. Som alltid med personlig och ärlig musik, mottogs Sibelius andra symfoni med diametralt motsatta åsikter. Amerikanen Virgil Thomson skrev i sin allra första recension i The New York Herald Tribune 1940 att symfonin var ”vulgär, självgod och provinsiell bortom all mening”. Men många ur samtiden blev djupt gripna av detta mästerverk. En tid efter det första framförandet av denna symfoni i Stockholm 1903 sände den svenske tonsättaren Wilhelm Stenhammar ett hänfört brev till Sibelius: ”Du härliga människa, det är ju hela fång av under du hämtat upp ur det omedvetnas och outsägligas djup. Det som jag anade har besannats: Du står denna stund för mig som den främste, den ende, den outgrundlige. Du har ruskat i mig så att jag inte kan glömma det.” Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Stig Jacobsson