Söndag 15 april 2012 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Okko Kamu Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Jean Sibelius:
Rakastava
ca 15 min
Den älskande Den älskandes väg God afton … Farväl!
En saga
ca 20 min
PAUS Symfoni nr 1 e-moll
ca 40 min
Andante ma non troppo – Allegro energico Andante (ma non troppo lento) Scherzo: Allegro Finale (Quasi una fantasia). Andante – Allegro molto
Söndagsserien
Okko Kamu dirigent “Okko Kamu is a treasure. He only does what he wants to do, I understand, and thus has a certain rarity value. But even if it’s once in a blue moon the SCO can get him, it’s worth the wait.” The Herald, mars 2010 Det är med stor glädje vi denna vecka hälsar Okko Kamu, HSO:s tidigare chefdirigent (1991–99), välkommen tillbaka på dirigentpulten! Under nära ett decennium gjorde han och orkestern mer än 75 konserter tillsammans och turnerade i Spanien, Tyskland och Österrike. I höstas tillträdde Okko Kamu som chefdirigent för Lahti Symfoniorkester, och han är sedan tidigare förste gästdirigent för Singapore Symphony Orchestra. Genom åren har Okko varit chefdirigent för Finska radions symfoniorkester, Oslo Filharmoniske Orkester, Helsingfors stadsorkester, Sjællands Symfoniorkester och Nederländska radions symfoniorkester. Dessutom har han varit överkapellmästare vid Finlands Nationalopera och förste gästdirigent för City of Birmingham Symphony Orchestra och Orchestre de Chambre de Lausanne. Okko Kamu fick sitt internationella genombrott då han i princip självlärd vann den första internationella Karajantävlingen 1969. Därefter har han under drygt fyra decennier dirigerat över hela världen, i alla tänkbara
musikmetropoler, i såväl opera- som konserthus. Han har bland mycket annat gästat Berliner Philharmoniker, Deutsches Symphonie Orchester Berlin, Tonhalle Orchester Zürich, Israel Philharmonic Orchestra, London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Royal Philharmonic Orchestra, Tjeckiska filharmonin och en rad japanska orkestrar. Som operadirigent har han exempelvis gästat Metropolitanoperan i New York, Covent Gardenoperan i London, Bolsjoj- och Kirovteatrarna i Ryssland, Zürich-operan och Kungliga Operan i Stockholm. Okko Kamus skivkarriär inleddes med Sibelius första tre symfonier (med Finska radions symfoniorkester och Berliner Philharmoniker) för Deutsche Grammophon, som ingår i den Sibeliuscykel han delar med Herbert von Karajan. Sedan dess har han spelat in över 100 skivor för en lång rad skivbolag. Kamus och HSO:s inspelning av Berwalds symfonier för Naxos belönades med den prestigefulla franska utmärkelsen Diapason d’Or. Under de kommande åren planeras en komplett Sibeliusutgåva med Lahti Symfoniorkester för det svenska bolaget BIS. Sedan 1994 är Okko Kamu ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien, och i december i fjol utnämndes han till professor av Finlands president Tarja Halonen.
Lunds Universitet, Campus Helsingborg kommer i samarbete med Helsingborgs Symfoniorkester att genomföra en unik forskningsstudie om publikupplevelser. Den genomförs som en enkätundersökning och vi är tacksamma om ni som fått en enkät vid er plats vill fylla i den efter konserten och lämna vid biljettkassan i nedre foajén. Där finns det också pennor att låna. Undersökningen är en viktig del i uppföljningen av verksamheten. Vill du inte delta så lämna enkäten till din granne. Som tack för hjälpen får du en fribiljett till en av våra sommarkonserter. Med vänlig hälsning Klas Wounsch, tf VD.
Jean Sibelius (1865-1957): Rakastava opus 14 Den lilla sviten Rakastava, för stråkar, pukor och triangel, har sitt ursprung i en svit för manskör som Sibelius komponerade åren 1893–94. På 1890-talet gjorde han två bearbetningar av verket, först lade han till stråkorkester, och 1898 publicerades en version för blandad kör a capella. När han så 1911 föresatte sig att omarbeta Rakastava till en svit för stråkar hade han hunnit företa en enorm resa på det konstnärliga planet. Den senaste körversionen tillkom strax innan första symfonin, och stråkversionen skapades just efter fullbordandet av den fjärde, vilken representerar en av de största stilförändringarna överhuvudtaget i Sibelius produktion, och vars kärva och komplexa tonspråk kostade år av vedermödor innan den stod färdig.
Sibelius löste dock uppgiften med glans, i den första satsen har körsatsen förvandlats till elegant och luftig stråksats. I denna och den sista satsen ger pukorna stråksatsen en dramatisk fond, och i mellansatsen – just innan den lugnt framskridande perpetuum mobile-vandringen stannar upp – glittrar några triangelslag. Som Sibeliusbiografen Erik Tawastjerna skrev: ”Även om körkompositionens naivt erotiska stämning har transformerats i något mera raffinerat och ogripbart, finns doften av ’jord och Finland’ kvar.” Den ytterligt självkritiske Sibelius lär ha varit nöjd med resultatet, för verket stod regelbundet på programmet då han själv dirigerade symfonier långt in på 1920-talet.
En saga opus 9 Ett par år före ursprungsversionen av Rakastava, då den drygt 35-årige Jean Sibelius just uruppfört mastodontverket Kullervo (för två sångsolister, manskör och orkester), bad hans gode vän, dirigenten Robert Kajanus, honom att skriva ett kortare verk för enbart orkester som lättare skulle passa in i ett normalt konsertprogram. Sibelius hörsammade hans önskan, och grundade troligtvis En saga på skisser till en tidigare planerad oktett för flöjt, klarinett och stråkar. Denna oktett har aldrig gått att spåra annat än genom tonsättarens korrespondens, men han sade själv att oktetten ”inneslöt inget annat än fröet till En saga”. Verkets första version uruppfördes i februari 1893, men nästan ett decennium senare omarbetade Sibelius tondikten inför en inbjudan att dirigera verket i Berlin, och den 2 novem-
ber 1902 framfördes En saga för första gången i den version som spelas idag. Genom hela denna mörka saga visar Sibelius sin mästerliga känsla för klang och instrumentation, allt ifrån hur det tematiska materialet i inledningen växer fram belyst av skimrande stråkarpeggion, till klarinettens ensliga avslutning av det symfoniska berättandet. Till skillnad från Kullervo, vars stoff hämtats från Kalevala, har En saga ingen direkt litterär förlaga. På 40-talet sade Sibelius till sin sekreterare: ”En saga är ett uttryck för ett själstillstånd. Vid den tid då jag skrev tondikten hade jag flera skakande upplevelser. I inget annat verk har jag blottat mig så helt som i En saga. Redan av denna orsak är alla litterära uttydningar helt främmande för mig.”
Symfoni nr 1 e-moll opus 39 Sibelius första symfoni är ännu ett exempel på den unge mästarens rigorösa självkritik. Precis som i fallet med En saga genomgick symfonin en revision efter uruppförandet, vilket ägde rum den 26 april 1899. Våren 1898 tillbringade Jean Sibelius i Berlin. Redan innan avresan hade han börjat planera ett stort symfoniskt verk, vilket på det här stadiet hade utpräglat programmusikalisk karaktär. I skissboken finns anteckningar om fyra satser med titlar. Den första hade titeln Det blåser kallt, kallt väder från sjön vilket refererar till en känd nyländsk folkvisa, och sats två kallade han Heine (Nordens fura drömmer om söderns palm). Tredje satsens titel, Vintersaga, anspelade möjligen på Shakespeare medan finalsatsen hette Jormas himmel. Denna himmel förekom i Juhani Ahos nyligen utkomna roman Panu: skildringar från kristendomens och hedendomens sista strid i Finland. Vistelsen i Berlin tycks ha innehållit såväl inspirerande kulturupplevelser som rika möjligheter att svika sina egna föresatser om att arbeta hårt under absolut renlevnad. I början på mars hör han Berlioz Symphonie fantastique och antecknar: ”O santa inspirazione! O santa dea!” Senare på våren berättar Sibelius i ett brev till vännen Mikko Slöör om hur han och Slöörs svåger Axel Gallén efter en blöt kväll hamnat i slagsmål med polska gasarbetare. Enligt Sibelius räddade Gallén hans liv. I början av juni var Sibelius åter i Finland. Under de tio månaderna fram till uruppförandet ändrades symfoniplanerna radikalt, och hela programmusiktanken slopades. Det enda från den färdiga symfonin som kan spåras tillbaka till samma skisser som de
tidigare nämnda satstitlarna är ett motiv ur finalen på ett blad med överskriften ”Berlioz?”. Inför Helsingforsfilharmonins Europaturné under Robert Kajanus sommaren 1900 reviderade Sibelius symfonin, och under turnén hyllades verket i Stockholm, Köpenhamn, Hamburg och Berlin. Mottagandet i Paris var mer blandat. Kritikerna tyckte sig höra influenser från Tjajkovskij (vars Pathétique-symfoni spelats i Helsingfors 1894 och 1897) och Sibelius medgav att ”I den mannen finns mycket sådant som också jag har”. Symfonin inleds med ett klarinettsolo över en stilla pukvirvel, som en ensam klagande röst från den ödsliga vildmarken. Allegrodelen avlöser, och satsen störtar – som en tidig recensent skrev – ”framåt som en berusad gud”. Andantesatsen inleds med en mjuk, deklamerande stråkmelodi, som återkommer i satsens slut efter att Sibelius piskat upp en våldsam orkesterstorm. Scherzostasen – i grunden jordbundet rustik, men med elegant dansanta partier – startar med pizzicatoackord i de låga stråkarna, ovanpå vilket pukorna hamrar fram huvudtemats första takter. I finalens inledning återvänder klarinettmelodin från symfonins början, den här gången som en nästan desperat passionerad stråksång, ackompanjerad av tunga brassklanger. Satsens vemodiga sidotema är ett av Sibelius allra finaste melodiska infall, och symfonin slutar, precis som dess första sats, med två pizzicatoackord. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson