Torsdag 19 april 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent och solist: Richard Egarr, orgel Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Georg Friedrich Händel Sinfonia ”Arrival of the Queen of Sheba” ur Solomon
Franz Liszt (arr. Leó Weiner) Weinen, Klagen, Sorgen, Zagen Variationer över ett motiv av J.S. Bach
Orgelkonsert d-moll opus 7:4 Adagio Allegro cosi cosi Adagio Allegro
Orgelkonsert B-dur opus 4:6 Andante allegro Larghetto Allegro moderato
Henry Purcell (arr. Stokowski) Didos klagan ur Dido och Aeneas Henry Purcell (arr. Egarr) Svit ur The Fairy Queen
Tomaso Albinoni (arr. Remo Giazotto) Adagio ca 45 min
PAUS
Johann Sebastian Bach (arr. Leopold Stokowski) Air ur Orkestersvit nr 3 D-dur
Symphony Rondeau Monkey's Dance Prelude Hornpipe Sleep Prelude Chaconne ca 50 min
Stora torsdag, Klassisk torsdag
Richard Egarr dirigent och orgelsolist Kvällens dirigent och solist, Richard Egarr, har beskrivits som ”The Bernstein of Early Music”. Han är lika tillfreds med rollen som dirigent, solist eller kammarmusiker, och hans musicerande präglas av glädje och äventyrslusta. År 2006 efterträdde han Christopher Hogwood som konstnärlig ledare för Academy of Ancient Music, och Egarr gästdirigerar regelbundet hos en rad ensembler för tidstroget musicerande. Han får även fler och fler inbjudningar från ”moderna” orkestrar, och i fjol utnämnde Scottish Chamber Orchestra honom till Associate Artist, vilket innebär ett närmare och mera regelbundet samarbete än med gästande dirigenter i allmänhet. Han gästar regelbundet Svenska Kammarorkestern och under de senaste två säsongerna har han bland annat debuterat med Dallas Symphony Orchestra, Rotterdams Philharmonisch, Konzerthausorchester Berlin och Trondheim Symfoniorkester. Under sin tid som ledare för Academy of Ancient Music har Richard Egarr bland annat grundat ensemblens egna kör. Därigenom har operor och oratorier blivit en central del av hans repertoar. Bland annat gjorde man i juni 2010 Mozarts opera La finta giardiniera konsertant både i Londons Barbican Centre och i Théâtre des Champs Elysées i Paris.
Tillsammans med Academy of Ancient Music har Egarr spelat in Bachs Brandenburg- och Cembalokonserter för Harmonia Mundi USA, och i detta skivbolags katalog förekommer han flitigt. Bland annat har han spelat in soloverk av Frescobaldi, Gibbons, Couperin, Purcell, Froberger, Mozart och J.S. Bach (Goldbergvariationer och Das wohltemperierte Klavier). Även Richard Egarrs långlivade och framgångsrika duosamarbete med HSO:s chefdirigent Andrew Manze finns förevigat i Harmonia Mundis katalog, i form av violinsonater av Bach, Biber, Rebel, Pandolfi, Corelli, Händel, Mozart och Schubert. Richard Egarr började sina musikstudier som korgosse i York Minster och fortsatte vid Chetham’s School of Music i Manchester och Clare College i Cambridge, där han studerade orgel. Därefter vidtog fördjupade studier för Gustav och Marie Leonhardt, två pionjärer när det gäller att framföra äldre musik på tidstrogna instrument, studier som inspirerade honom att arbeta vidare inom just detta område. Idag är Egarr själv en källa till inspiration för unga musiker. Han undervisar vid konservatoriet i Amsterdam, och samarbetar regelbundet med Britten Pears Foundation och Dutch National Opera Academy.
Lunds Universitet, Campus Helsingborg kommer i samarbete med Helsingborgs Symfoniorkester att genomföra en unik forskningsstudie om publikupplevelser. Den genomförs som en enkätundersökning och vi är tacksamma om ni som fått en enkät vid er plats vill fylla i den efter konserten och lämna vid biljettkassan i nedre foajén. Där finns det också pennor att låna. Undersökningen är en viktig del i uppföljningen av verksamheten. Vill du inte delta så lämna enkäten till din granne. Som tack för hjälpen får du en fribiljett till en av våra sommarkonserter. Med vänlig hälsning Klas Wounsch, tf VD.
Om musiken på kvällens program En gång i tiden var arrangering en viktig del av tonsättarnas vardag. Bach tog violinkonserter av Vivaldi och förvandlade dem till cembalokonserter. Det tilltaget är välkänt och något vi numera lärt oss förstå – innan tonsättandet blev något som skulle vara originellt kunde man som tonsättare ta ett material från en kollega utan att det ens kom någon för att ta betalt. Men det är inte så att romantikens föreställningar om det skapande geniet förändrade allt, även om man skulle kunna luras att tro det. Schumann tog sig an Paganini och förvandlade något ruskigt svårt på fiol till något nästan lika svårt på piano. Liszt gjorde samma sak, men i samma svårighetsgrad som Paganini. Är det så att modernismen ändrade på saken? Nej, Schönberg arrangerade Brahms Pianokvartett nr 1 och skapade ett partitur som fortfarande spelas i konsertsalar. Webern gjorde en både klangligt och strukturellt subtil version av ricercaren ur Bachs Musikalisches Opfer. Det är svårt att inte se en parallell till vår egen postmoderna tid. Här i Helsingborg har publiken kunnat höra inte bara en utan flera av Schuberts ofullbordade symfonier, och raden av tonsättare som fått fragment sammansatta till nya helheter är utomordentligt lång – Bruckner, Mahler, Elgar och Alban Berg. Därför är det inte något att förvåna sig över när en fransk filosof, Peter Szendy, kommit att skriva en hyllning till arrangemanget (i boken Écoute). Han beskriver det som ett slags tolkning som utgår från lyssnandet: det arrangören lyssnar in i musiken är det som sedan klingar, okända potentialer lockas fram och blir startpunkten i det som blir den slutgiltiga lyssnarens uppgift att fullborda.
Kvällens konsert är en hyllning till arrangemanget med en kulmen i Weinen, Klagen, Sorgen, Zagen – Liszts variationer över ett motiv från Bach arrangerat av ungraren Leó Weiner. Det rör sig med andra ord om lager på lager av lyssnande. Här kommer vi att få höra organisten Richard Egarr leda sitt eget arrangemang av Purcell, men vi får också höra Stokowskis arrangemang av det som kommit att kallas Air på G-strängen sedan violinisten August Wilhelmj tagit airen ur Bachs tredje orkestersvit. Det är begripligt om allt verkar mycket komplicerat, men så är inte fallet, för naturligtvis handlar det bara om att lyssna. Resan bär av från London. Det var nämligen i London Händel hade etablerat sig som hyllad operakompositör, men när hans italienska operor förlorade i popularitet åkte han tillbaka till kontinenten för att vila upp sig – och återvände sedan med tanken att komponera oratorier. Ett av de många oratorier han komponerade, högst världsliga men ofta med bibelmotiv, var Solomon. Till de mest berömda delarna hör sinfonian till den tredje akten, ”Arrival of the Queen of Sheba”. Det är den musik som spelas inför drottningen av Sabas besök vid Salomos hov, efter att hon hört om hans vishet och reser för att ställa honom på prov. Prakten i Jerusalem var stor när hon kom och än större när hon lämnade staden, för eftersom han kunde svaren på alla hennes frågor gav hon honom hundratjugo talenter guld, ädla stenar och kryddor. Något av detta hörs i musiken. För att fylla pauserna under oratorieframförandena komponerade Händel orgelkonserter, i vilka han själv kunde briljera som musiker. Till dem hörde förmodligen inte orgelkonserten i d-moll, den fjärde av sex
konserter i opus 7, som direkt innebär ett avsteg från den ändå inte giltiga idén om originalverk. John Christopher Smith anses ha plockat samman satserna från skilda verk efter Händels död. De enda som trycktes under hans levnadstid var opus 4 (uruppförda 1735–36), vilka publicerades raskt efter att en icke-auktoriserad utgåva givits ut (det var långt innan tonsättares rättigheter respekterades). Redan här dyker ett första arrangemang upp, för den sjätte och sista konserten i opus 4 hade ursprungligen cembalon som soloinstrument. Den spelades vid framförandet av Händels Alexander’s Feast och har originellt nog både två flöjter och harpa – den senare som anspelning på den grekiske poeten och lyrspelaren Timoteus. Före paus spelas ett av den klassiska musikens örhängen, Albinonis Adagio. Men här gäller det att hålla tungan rätt i mun: det som vi alla känner till är en komposition gjord av Remo Giazotto utifrån generalbasen (det vill säga en ackordförsedd basgång) som kan vara hämtad ifrån en triosonat som möjligen är av Tomaso Giovanni Albinoni. Kanske är det bättre att vara ihågkommen av fel anledning än att inte vara det alls – Albinonis namn fortsätter att leva medan Giazotti försvunnit ur historien. Efter paus följer två stycken som utgår från Bach. Först kommer ett mästerstycke av
Franz Liszt, som skulle kunna utnämnas till musikhistoriens störste arrangör. Han lyfte fram bortglömda tonsättare (däribland Bach) i sina fenomenala transkriptioner, gjorde Beethovens symfonier tillgängliga för allmänheten långt före skivspelarens tid (om bara en pianist fanns i närheten) och skapade oändligt många pianoversioner av kända nummer ur 1800-talets repertoar (boxen med hans pianomusik är på mer än 100 cd-skivor varav flertalet är arrangemang). Här hörs Leó Weiners orkestrering av Weinen, Klagen, Sorgen, Zagen som varierar ett motiv från Bach, en hyllning till en tonsättare som själv var generös med hyllningar. Airen ur Bachs tredje orkestersvit (D-dur) har blivit känd för svenskar som nu är i medelåldern och deras föräldrar, eftersom den spelades som vinjett till Beppe Wolgers Godnattstund på SVT. Det var alltså violinisten August Wilhelmj som gjorde stycket känt genom en transkription för fiol att spela på Gsträngen. Sedermera gjorde Stokowski ett arrangemang för stråkorkester. Detta gjorde han också på ett annat av musikens riktigt stora nummer, Didos klagan ur Henry Purcells Dido och Aeneas. Den tråden tar Richard Egarr upp själv i konsertens slutnummer, där han arrangerat en svit ur samme Purcells “semi-opera” The Fairy Queen. Artistkommentar: Mats Persson Verkkommentar: Erik Wallrup
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se