Torsdag 3 maj 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: James MacMillan Solist: Steffen Blindheim, engelskt horn Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Felix Mendelssohn Bartholdy Symfoni nr 4 A-dur ”Den italienska”
ca 30 min
Allegro vivace Andante con moto Con moto moderato Saltarello: Presto
James MacMillan The World’s Ransoming För engelskt horn och orkester
ca 20 min
PAUS Felix Mendelssohn Bartholdy Hebriderna, konsertouvertyr
ca 10 min
James MacMillan The Confession of Isobel Gowdie
ca 30 min
Stora torsdag, Lilla torsdag
James MacMillan dirigent I kväll gästas Helsingborgs Symfoniorkester av en av de mest ansedda nu levande tonsättarna, skotten James MacMillan, som även är internationellt verksam som dirigent. MacMillan slog igenom internationellt vid BBC Proms år 1990, då The Confession of Isobel Gowdie – som framförs sist på kvällens program – uruppfördes. Sedan dess har hans musik vunnit spridning i världens musikmetropoler. Bland annat har hans slagverkskonsert Veni, Veni, Emmanuel framförts mer än 400 gånger. Bland hans större verk från senare år kan nämnas St John Passion, som beställdes av London Symphony Orchestra, Concertgebouworkest, Boston Symphony Orchestra och Berlins radiokör, och en violinkonsert som beställdes av London Symphony Orchestra, Philadelphia Orchestra, Concertgebouw Zaterdag Matinee och Ensemble Orchestral de Paris. Under fjolårssäsongen uruppfördes en rad av MacMillans verk. Hans tredje pianokonsert, The Mysteries of Light, uruppfördes av Minnesota Orchestra, Jean-Yves Thibaudet och Osmo Vänskä, trumpetkonsertinon Seraph uruppfördes i
Wigmore Hall av Alison Balsom och The Scottish Ensemble, och Covent Gardenoperan i London satte upp hans kammaropera Clemency. I egenskap av dirigent tillträdde MacMillan hösten 2010 på posten som förste gästdirigent för Nederländska kammarfilharmonin. Han har gästdirigerat hos bland andra Rotterdams Philharmonisch Orkest, Münchner Philharmoniker, City of Birmingham Symphony Orchestra, Göteborgs Symfoniker, Los Angeles Philharmonic Orchestra och DR SymfoniOrkestret. Många av MacMillans verk finns inspelade på CD under tonsättarens ledning, på skivmärkena Chandos, BIS och BMG. Bland de senast släppta finns en liveinspelning gjord 2007 av operan The Sacrifice från Welsh National Opera och en inspelning av St John Passion med London Symphony Orchestra, även detta en liveinspelning. I januari 2004 förärades James MacMillan ordensutmärkelsen CBE (Commander of the British Empire).
Steffen Blindheim engelskt horn Steffen Blindheim är från Ålesund i Norge. Musikintresset väcktes, som för så många andra norska ungdomar, genom det aktiva musikkårslivet i Norge. Han utbildade sig vid Norges Musikhögskola i Oslo, och vid Griegakademien i Bergen. Han har därefter varit anställd i Bergen Filharmoniske Orkester, vid Den Norske Opera och – sedan 2009 – i Malmö Symfoniorkester. Steffen har även jobbat mycket runtom i Sverige, bl.a. i
Svenska Kammarorkestern, vid GöteborgsOperan och i Göteborgs Symfoniker. Steffen Blindheim har varit solist i många sammanhang. Han har framfört MacMillans The World’s Ransoming med filharmonikerna i Bergen och uruppfört nyskriven norsk musik som till exempel Arne Nordheims oboekonsert Boomerang, vilken han spelat flera gånger i Norge och vid Festivalen för nordeuropeisk musik i Moskva 2005.
Felix Mendelssohn Bartholdy (1809–47): Symfoni nr 4 A-dur opus 90 ”Den italienska” I eftervärldens ögon är Felix Mendelssohns ”Italienska symfoni” ett ovanligt lyckat och inspirerat mästerverk. Men trots att han här skrivit ner sina starkt positiva upplevelser av en italiensk resa 1830–31 – inte minst tydliga i finalens härligt medryckande karnevalsstämning – så blev han själv aldrig riktigt nöjd. Han var visserligen bara några och tjugo år gammal vid den här tiden, men för Mendelssohns del betydde det att han redan skrivit flera av de verk som skulle komma att bli hans mest spelade och älskade. Det hela började så glatt och lovande när han i februari 1830 skrev ett brev hem till sin likaså komponerande syster Fanny, att ”den italienska symfonin tar sig, den kommer att bli det lyckligaste verk jag hittills skrivit”. Men tiden gick och i början av 1832 skrev han från Berlin att arbetet kostat honom de värsta ögonblick han någonsin upplevt. Symfonin fullbordades inte förrän i mars 1833 och några månader senare uruppförde han den som dirigent i London, närmare bestämt i
Hanover Square Rooms (där Haydns Londonsymfonier introducerades på 1790talet). Framförandet blev en omedelbar succé, men tonsättaren blev aldrig så nöjd med sitt arbete att han lämnade det till tryckeriet. Genom åren fick symfonin genomgå en rad revideringar. Idag har vi svårt att förstå varför tonsättaren inte godkände denna ungdomligt vitala musik, som är så genomsyrad av söderns glödande sol, men som också rymmer ömhet och kärlek. Musiken är så spontan att man inte anar upphovsmannens möda. Den är genomskinligt instrumenterad och klassiskt klar i strukturen. Utan förberedande preludier bryter glädjefulla blåsarackord ut, sammanbundna av violinmelodier. Är andra satsen ett vykort från vandrande pilgrimer och är den tredje en lantlig, nattlig naturbild? Och vilken annan dursymfoni slutar med en sats i moll, om än aldrig så livfull?
James MacMillan (f.1959): The World’s Ransoming James MacMillan började som en himlastormande akademisk avantgardist, men har hittat ett eget tonspråk som en enig kritikerkår funnit äkta och innerligt. Han förenar i sig några skenbart motstridiga egenskaper, att vara både socialist och djupt troende katolik. Det senare är mycket tydligt i de båda verk av honom som är aktuella under denna konsert. The World’s Ransoming (1996) är ett konsertant verk för engelskt horn och orkester, ett av de finaste verk från senare delen av 1900-talet för detta vackra och beslöjade instrument. Ingen har som MacMillan
använt instrumentet så poetiskt och personligt. Stycket ingår som första del i en triptyk med samlingsnamnet Triduum (under loppet av tre dagar), betraktelser över påskens händelser. I The World’s Ransoming (Världens försoning) är det skärtorsdagens budskap som står i centrum: kärleksbudet. Titeln är hämtad från den engelska översättningen av 1200-talsteologen Thomas av Aquinos latinska skärtorsdagshymn Pange lingua, och här finns också element från Bachs koral Ach
wie nichtig. Verket når några höjdpunkter med rikhaltigt slagverk, och det slutar med några magiska knackningar, som kan öppna
dörren till en fortsättning. Den andra delen av Triduum är en cellokonsert och den avslutande tredje delen är symfonin Vigil.
Felix Mendelssohn Bartholdy (1809–47): Hebriderna, konsertouvertyr opus 26 Felix Mendelssohn var en passionerad resenär och han lät ofta intryck från främmande länder ge avtryck i sina kompositioner. Redan som tjugoåring hade Mendelssohn för första gången besökt de brittiska öarna och då gjort spektakulär succé i London. Han passade också på att resa upp till de norra delarna av öriket. Det är ingen tvekan om att dessa upplevelser blev startskottet till hans skotska symfoni, även om det skulle dröja tolv år innan detta verk blev
färdigt. Det första musikaliska resultatet av Skottlandsbesöket blev istället en konsertouvertyr från 1830, inspirerad av ett besök på Hebriderna, den karga ögruppen västerut. Den omedelbara inspirationskällan var Fingalsgrottan. Grottan är belägen på basaltön Staffa i de inre Hebriderna, och är invändigt uppbyggd av gigantiska, sexsidiga basaltpelare. Sina överväldigande intryck omsatte Mendelssohn i mycket fantasieggande och ofta spelad musik.
James MacMillan (f.1959): The Confession of Isobel Gowdie James MacMillans The Confession of Isobel Gowdie uruppfördes vid BBC Proms i London 1990. Den ingick i en populär lördagskonsert, omgiven av Beethovens fjärde symfoni och Sibelius violinkonsert. Ingen, allra minst tonsättaren, hade förväntat sig att det relativt moderna verket skulle väcka något större intresse. Men det mottogs på ett sätt som de flesta bara kan drömma om, och kom att bli tonsättarens publika genombrott. Musikens lidelsefulla ärlighet talade direkt till lyssnaren. Titeln syftar på en kvinna från Nairn på skotska ostkusten som torterades och brändes på bål 1662, mitt under den allra värsta och hysteriska häxjakten. Den engelska reformationen utövade en synnerligen långtgående tortyr för framtvingade bekännelser, och iscensatte gärna offentliga avrättningar inför en jublande publik. Isobel Gowdie var en av de 4500 skottar, mest kvinnor, som föll
offer för denna mardröm. Hon anklagades för samröre med djävulen, tvingades till bekännelse efter svår tortyr och brändes på bål. Men MacMillans musik syftar längre än att ge Isobel det rekviem som hon förnekades efter sin död. Häxjakter är aktuella än i dag, även om motiven är andra: politiska, religiösa och etniska. Verket är tredelat och har en bred bågform, där ytterdelarna är ömsinta, intensiva elegier, företrädesvis spelade av stråkar, medan mellandelen är intensivt våldsam och utan att vara programmusikalisk skildrar rättegångarna, tortyren och masshysterin. I stycket har MacMillan vävt in några musikaliska citat; den skotska balladen The Cruel Mother, den gregorianska mässans Lux aeterna (Det eviga ljuset) och ett avsnitt ur hans eget verk Fons Pietatis. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Stig Jacobsson