Torsdag 6 september 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Stefan Lindgren, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Ludwig van Beethoven Ouvertyr till ”Coriolan”
ca 10 min
Stefan Lindgren Konsert för piano och orkester (URUPPFÖRANDE)
ca 35 min
Allegro molto Lento – Presto – Tempo I – Presto
PAUS Carl Nielsen Symfoni nr 2 ”De fire Temperamenter”
ca 35 min
Allegro collerico Allegro commodo e flemmatico Andante malincolico Allegro sanguineo
Konserten spelas in av: Stora torsdag, Lilla torsdag
Andrew Manze dirigent Kvällens konsert innebär startskottet för Andrew Manzes sjunde säsong som HSO:s chefdirigent. Sedan hösten 2006 har såväl hans energiskt vitala musicerande som hans osvikliga förmåga att till sin publik muntligen förmedla något av sina egna tankar om musiken stått i helsingborgarnas och det helsingborgska musiklivets tjänst. Bland de cd-skivor Manze och orkestern producerat tillsammans för skivbolag som Hyperion, Harmonia Mundi och CPO ska kanske särskilt nämnas den första, Beethovens Eroica (Harmonia Mundi), och den senaste, Brahms fyra symfonier (CPO). Sedan 2010 är Andrew Manze Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och han har varit, och är, en regelbunden gäst hos bland andra City of Birmingham Symphony Orchestra, Mahler
Chamber Orchestra, Oslofilharmonin och Kungliga Filharmonikerna. Manzes bakgrund som en av världens ledande barockviolinister är dokumenterad i form av en rad inspelningar av violinmusik från Pandolfi och Vivaldi till Mozart och Schubert. Dessutom har han med sin sakkunskap bidragit till nya notutgåvor av Bachs och Mozarts sonater och konserter för några av världens ledande musikförlag. I fjol tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Schockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.
Stefan Lindgren piano Piansten och tonsättaren Stefan Lindgren är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där han utexaminerades med solistdiplom år 1980. Under de följande åren studerade han vid Juilliard School of Music i New York. Genom åren har Lindgren framträtt med de flesta av landets symfoniorkestrar, och gett en mängd pianoaftnar såväl i Sverige som i New York, London, Wien och Paris. Stefan Lindgren har även varit flitigt engagerad av Sveriges Radio, och för P2 har han spelat in samtliga pianosonater av Johann Nepomuk Hummel och Alexander Skrjabin, samt solopianomusik av bl.a. Fauré,
Mendelssohn, Brahms, Rachmaninov och Chopin. Han har även medverkat vid en lång rad kammarmusikinspelningar och vid två tillfällen varit ”Veckans artist” i P2. Under åren 1993-2001 var Stefan Lindgren anställd som orkesterpianist vid Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2007 har han samma tjänst hos Kungliga Filharmonikerna. I sin roll som tonsättare har Stefan Lindgren producerat en hel del kammarmusik, sex pianosonater, sånger och en symfoni. Dessutom inte mindre än tre pianokonserter före den som uruppförs i kväll. Mer om Lindgren och hans pianokonserter finns att läsa i verkkommentaren nedan.
Ludwig van Beethoven (1770-1827): Ouvertyr till ”Coriolan” Året 1807 ville Beethoven skriva en ny opera efter alla bekymmer med att få Fidelio funktionsduglig. Han inledde därför diskussioner med H.J. von Collin, som skrivit dramat Coriolan. Dramat handlar om den romerske generalen Coriolanus (ca 500 f. Kr), som fördrivs av folket och som hämnd vänder sig med en fiendearmé mot Rom. Staden räddas genom att Coriolanus hustru och hans mor lyckas
beveka honom. Han inser sitt svek och begår självmord. Något mer än en ouvertyr blev det aldrig. Men vilken ouvertyr! Den är som en monolit, musik huggen ur ett stycke. Tung, dramatisk och mycket beethovensk. Två teman, ett uppåtsträvande, energiskt, ett andra mjukare, som speglar ömhet och kanske de två kvinnornas inverkan. Slutligen kan man ana att Coriolanus liv sakta rinner ut.
Stefan Lindgren (f.1960): Konsert för piano och orkester (URUPPFÖRANDE)
För något år sedan framförde HSO den svenske tonsättaren och pianisten Stefan Lindgrens Poem för orkester. Andrew Manze, som dirigerade framförandet, frågade då om Stefan Lindgren hade något nytt verk på gång. ”Jo, jag har faktiskt gått och funderat på en pianokonsert”, blev svaret.
Men nu tar Stefan Lindgren ut svängarna rejält. ”Det här är en brett upplagd pianokonsert i gammal romantisk stil”, säger han. ”Den är hela 35 minuter och ett tresatsigt verk, där pianot och orkestern för en dialog. Verket bygger på romantiska klanger, men givetvis med mitt eget tonspråk.”
Sagt och gjort, här föreligger nu Stefan Lindgrens Konsert för piano och orkester, som uruppförs i kväll med kompositören vid klaviaturen.
Konserten har på klassiskt vis en snabb, en långsam och en snabb sats. Allegro molto, Lento och Presto.
Detta är Stefan Lindgrens fjärde pianokonsert, men den första för piano och full orkester. De två första konserterna är ungdomsverk – den första har blivit uppförd tillsammans med dåvarande Huddinge Kammarorkester och den andra av Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, där Stig Westerberg dirigerade orkestern. Den tredje pianokonserten, för piano och stråkorkester, är ett beställningsverk till Svenska Kammarorkestern.
Verket inleds med att pianot presenterar huvudtemat, som sedan tas upp av orkestern tillsammans med sidotemat. Efter en kortare kadens avslutas första satsen. Den långsamma satsen, Lento, bryts av ett snabbt parti, Presto, i mitten, för att återgå till det långsamma tempot. Pianot har här en lång kadens som går direkt över i finalsatsen, Presto, där både piano och orkester rusar mot slutackordet.
Carl Nielsen (1865-1931): Symfoni nr 2 opus 16 ”De fire Temperamenter” Carl Nielsens andra symfoni komponerades 1903 och är tillägnad den italienske tonsättaren Ferrucio Busoni, som Nielsen lärt känna år 1891. Busoni bjöd Nielsen till Berlin för att framföra symfonin. Framförandet fick dessvärre dålig kritik, och Nielsen var för en tid något moloken. Men trots allt spelades symfonin relativt ofta och 1917, vid ett framförande i Köpenhamn, vann symfonin äntligen både kritikernas och publikens gillande. Nielsen skrev en lång och mycket åskådliggörande kommentar till symfonin när den skulle framföras i Stockholm i oktober 1931. Ett par dagar senare var Carl Nielsen död. Så här skrev han bland annat: ”Impulsen till symfonin ’De fyra temperamenten’ fick jag för många år sedan i en bykrog på Sjælland. Där hängde på väggen i ett rum där vi drack ett glas öl, en högst komisk kolorerad bild, som var indelad i fyra fält där ’temperamenten’ framställdes med titlarna: ’Den koleriske’, ’Den sangviniske’, ’Den melankoliske’ och ’Den flegmatiske’. Men en vacker dag gick det upp för mig att dessa tarvliga bilder trots allt innehöll en kärna och idé. Någon tid senare började jag så att utarbeta symfonins första sats, men jag försökte förflytta bildernas idé till ett annat plan. Första satsen, Allegro collerico, öppnar omedelbart häftigt: Sidotemat sjunger mycket expressivt men avbryts häftigt av rörliga figurer och stötar. Sidotemat utvecklas nu med större kraft och bredd, som efterhand viker undan, varpå modulationsdelen tar sin början där alla motiven bearbetas vilt och häftigt, som en människa som nästan förtar sig. De övergår i en blidare stämning och till sist kommer en coda med häftiga passager i
stråkarna och satsen slutar med samma karaktär som den inleddes. Andra satsen är en fullständig motsats till den första. Satsen betecknas Allegro comodo e flemmatico och försöker fasthålla ett stämningstillstånd som ligger så långt borta från energi, "Gefühl" och liknande sinnesrörelser som möjligt. Endast en enda gång kommer det till ett forte. Ett kort ögonblick så är allt lugnt igen. Den tredje satsen försöker uttrycka en melankolisk människas tunga grundkaraktär. Efter halvannan takts inledning framträder ett tema som drar tungt mot ett starkt utbrott av smärta; så inträder i oboen ett litet klagande, suckande motiv som efterhand genomgår en stor utveckling för att sluta i en höjdpunkt av klagan och smärta. Slutligen löper stämmorna in i varandra och allting viker hädan; så bryter plötsligt det första temat åter fram med kraft och sjunger de olika motiven med avbrott och går mot slutet, där det lägger sig till ro. I finalen, Allegro sanguineo, har jag försökt skildra grundkaraktären hos en människa som stormar fram tanklöst i tron att hela världen tillhör honom och att stekta sparvar flyger in i hans mun utan arbete och omtanke. Men något allvarligt händer som tycks påverka honom sålunda att slutmarschen nog är ljus och glad, men trots allt värdigare och inte så fjollig och självbelåten som några av de tidigare avsnitten i hans utveckling.” Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Tommie Ling