Söndag 30 september 2012 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Neil Thomson Solist: Elisabeth Nilsson, flöjt Musikhögskolans i Malmö Symfoniorkester Konsertmästare: Janne Jääskelä
Georges Bizet Ur Carmensvit nr 1 & 2
ca 20 min
Prélude – Aragonaise Intermezzo Les Dragons d’Alcala Les Toréadors Chanson du Toréador Habanera Danse Bohème
Carl Reinecke Flöjtkonsert D-dur
ca 25 min
Allegro molto moderato Lento e mesto Moderato
PAUS Peter Tjajkovskij Symfoni nr 6 h-moll ”Pathétique” Adagio – Allegro non troppo Allegro con grazia Allegro molto vivace Finale: Adagio lamentoso
ca 45 min
Neil Thomson dirigent Den brittiske dirigenten Neil Thomson har en kommunikativ förmåga som gjort honom till en eftertraktad pedagog runt om i Europa. Under åren 1992–2006 var han huvudlärare i dirigering vid Royal College of Music i London – han var för övrigt den yngste någonsin på den posten, bland föregångarna hittar man storheter som Sir Adrian Boult, Sir Malcolm Sargent och Norman Del Mar. Thomson har även varit gästprofessor vid Mozarteum i Salzburg och Arrigo Boitokonservatoriet i Parma. Dessutom medverkar han ofta som jurymedlem vid internationella dirigenttävlingar. Neil Thomson har även gästdirigerat en lång rad orkestrar, exempelvis WDR Sinfonieorchester Köln, Israel Symphony Orchestra, Sinfonica de Yucatan, Aarhus Symfoniorkester, Halléorkestern, Royal Scottish
National Orchestra, London Philharmonic Orchestra och London Symphony Orchestra. Han har samarbetat med artister som James Galway, Sarah Chang, Julian Lloyd Webber, David Geringas, György Pauk och Peter Jablonski. Den senaste tidens projekt innefattar Schumanns Cellokonsert med Steven Isserlis, Liszts Pianokonsert nr 2 med Stephen Hough och uruppförandet av Joseph Phibbs Slagverkskonsert med Evelyn Glennie. På senare tid har Neil Thomson specialiserat sig på att till klassiska filmer framföra musiken live. Bland annat har han dirigerat föreställningar av Trollkarlen från Oz, I sista minuten, Främlingar på tåg, Slå nollan till polisen, Singin’ in the Rain, En amerikan i Paris och Psycho.
Elisabeth Nilsson flöjt Elisabeth Nilsson, som är uppväxt i en musikerfamilj i Helsingborg, började spela flöjt som nioåring i Helsingborgs kommunala musikskola, och tog även privatlektioner för Anna Cronberg. Hon fortsatte sedan sina studier för Karin Lindström, flöjtist i Malmö Operaorkester, och Henrik Svitzer, professor vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Sedan tre år tillbaka studerar hon för Anders Ljungar-Chapelon på Musikhögskolan i Malmö. Elisabeth har även deltagit i masterclasses för bland andra Pierre-Yves Artaud, András Adorján, JeanLouis Beaumadier, Michael Kofler, Henrik Goldschmidt och Arnaldo de Felice.
År 2006 vann Elisabeth Nilsson tredje pris i tävlingen Öresundssolist, följt av andra pris i samma tävling tre år senare. Hon har även varit finalist i Polstjärnepriset och Blåsartävlingen i Borås. Tillsammans med sin far Magnus Nilsson, solofagottist i Helsingborgs Symfoniorkester och pianisten Beniko Nakajima bildar hon Trio Agathon. I höst väntar solistuppdrag med Mozarts flöjtkonsert och fortsatta studier på Hochschule für Musik und Theater Felix Mendelssohn Bartholdy i Leipzig, Tyskland.
Georges Bizet (1838–75): Carmensvit nr 1 & 2 Carmen anses vara världens mest älskade opera och att den skulle behövt hjälp på traven förefaller osannolikt. Men premiären den 3 mars 1875 var ingen direkt succé. Operans realism och direkta tonspråk gjorde parisarna förvirrade. Carmen tuffade dock på och när Bizet avled i hjärtsvikt tre månader efter premiären hade operan framförts 31 gånger. Förläggare och andra som satsat på Carmen var dock inte nöjda och kom på att lite ”highlights” ur Carmen för orkesterestraden skulle sätta fart på intresset. Kompositören Ernest Guirard fick uppdraget att sätta
samman inte bara en utan två sviter ur Carmen. Men innan sviterna nådde notpappret var den succé, som Bizet aldrig fick uppleva, ett faktum. Carmensvit 1 och 2 innehåller som regel sammanlagt 12 orkesterstycken, men ibland 11. Ordningen inom sviterna är inte helt given, men första sviten inleds ofta med vad man kallar ”Ödestemat” och andra sviten med ”Tjuvarnas marsch”. Hur som helst, det hela är sprakande örongodis och orkesterbriljans i kompakt format.
Carl Reinecke (1824–1910): Flöjtkonsert D-dur opus 283 Carl Reinecke föddes in i en musikalisk familj i Hamburg, där fadern var musiklärare och lärde sonen musikens grunder. Vid sju års ålder började han komponera och hann under sina 86 levnadsår med en mängd verk. Bland annat flera operor, fyra symfonier, fyra pianokonserter, samt konserter för harpa, cello, violin och den flöjtkonsert i D-dur vi skall höra i kväll. Carl Reinecke var en mycket skicklig pianist och som sådan bland annat hovpianist hos Christian VIII i Köpenhamn. Han blev också invald i Musikaliska Akademien i Stockholm år 1875. Reinecke var välkänd som pianist i Sverige efter flitigt turnerande här. Men hans stora uppgift i livet blev att ta hand om Gewandhausorkestern i Leipzig. En plats han kände väl efter att ha studerat för Mendelssohn, Schumann och Liszt. Han var lärare i pianospel och komposition och hade
elever som Bruch, Grieg och Svendsen. I mer än 30 år dominerade han musiklivet i Leipzig. Flöjtkonserten i D-dur är ett väldigt sent verk, komponerat 1908, då Reinecke var 84 år. Opus 283 är ingen spetsmusik för sin tid. Reinecke var djupt rotad i den tidiga romantiken och arvet från Mendelssohn och Schumann märks. Men Reinecke var en utmärkt hantverkare och hade ett subtilt öra för melodi och harmonik. Flöjtkonserten är tresatsig med ganska stora skillnader mellan satserna. Den första satsen är den mest symfoniska och påminner en hel del om Brahms. Den andra satsen, Lento e mesto (långsamt och sorgset) har mera ett belcanto-upplägg med rötter hos Bellini. Orkestern ackompan-
jerar smidigt, medan flöjten sjunger sorgset i b-moll. Sista satsen är rytmiskt livlig och ger flöjtisten mest att bita i. Kunde lika gärna varit finalen i en pianokonsert av Reinecke.
Flöjtkonserten i D-dur är nästan den enda från sin epok som spelas någorlunda regelbundet i konsertsalarna.
Peter Tjajkovskij (1840–93): Symfoni nr 6 h-moll opus 74 ”Pathétique” Av Tjajkovskijs sex symfonier tillhör i vart fall de tre sista det ”musikaliska världsarvet”. I synnerhet den sjätte i h-moll, kallad ”Pathétique”, som också blev Tjajkovskijs svanesång. Symfonin påbörjades i början av 1893 och kunde uruppföras i S:t Petersburg med Peter Tjajkovskij på dirigentpulten den 16 oktober samma år. Knappt tre veckor senare var han död ... Tjajkovskij uppfylldes av arbetet med symfonin och själv var han fast övertygad om att detta var det bästa verk han skrivit. Men den oftast svårt deprimerade tonsättaren började också ana att det var sin egen ”dödsmässa” han tonsatte. I ett brev till storfurst Konstantin skriver Tjajkovskij: ”Det vilar en stämning över min sista symfoni som kommer en att tänka på ett – Requiem ...” Uruppförandet blev inte vad Tjajkovskij ville: ”Jag har svårt att få symfonin att göra intryck på musikerna”, klagade han. Inte heller publiken tog emot symfonin med någon särskild entusiasm. Man applåderade mestadels artigt och ropade in kompositören, men inte med något större engagemang än vanligt. Tjajkovskij själv föreföll onåbar när han gratulerades av vänner efter konsertens slut. Han var kritvit i ansiktet och log ett matt, sorgset leende. Han svarade inte på frågor – om han ens hörde, berättades det.
Huruvida Tjajkovskij begick självmord genom att dricka ett glas med kolerasmittat vatten, eller om det bara var ett misstag, det får vi förmodligen aldrig veta. I alla fall avled han i sjukdomen den 6 november 1893. Han är en av världens mest spelade kompositörer med verk som pianokonserten i b-moll, violinkonserten, Nötknäpparen, Svansjön, flera operor och symfonierna, där också de tidiga spelas allt oftare. Den sjätte och sista står som nyskapande och är sannolikt hans bästa verk. Första satsen öppnas med en långsam inledning, som sedan går över i ett Allegro non troppo. Redan i inledningen presenteras det tematiska material som ger verket dess grundstämning. Cirka fyra och en halv minut in i verket kommer den vemodiga melodi som de flesta av oss känner igen. Andra satsen är en av Tjajkovskijs alla valsmelodier, men i 5/4-dels takt och mera som en klagosång. Tredjesatsen är utformad som en ohygglig och rastlös marsch. Tjajkovskijs orkestreringskonst når här sin höjdpunkt. Fjärdesatsen börjar i djupaste förtvivlan, men med huvudtemat sker ett slags resignation och kanske frid? I stället för en kraftfull final – som man dittills varit van vid – dör satsen ut i ett fyrdubbelt pianissimo. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Tommie Ling