Torsdag 4 oktober 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Jonathan Schiffman Solister: Gordan Trajković, violin Torun Sæter Stavseng, cello Henrik Goldschmidt, oboe Magnus Nilsson, fagott Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Michael Tippett Suite for the Birthday of Prince Charles
Edward Elgar Enigmavariationer ca 30 min
ca 15 min
Intrada Berceuse Procession & Dance Carol Finale
Joseph Haydn Sinfonia Concertante ca 25 min
Allegro Andante Allegro con spirito
Tema: Enigma Var. I: C.A.E. Var. II: H.D.S-P. Var. III: R.B.T. Var. IV: W.M.B. Var. V: R.P.A. Var. VI: Ysobel Var. VII: Troyte Var. VIII: W.N. Var. IX: Nimrod Var. X: Intermezzo: Dorabella Var. XI: G.R.S. Var. XII: B.G.N. Var. XIII: Romanza: * * * Finale: E.D.U.
PAUS
Lilla torsdagsserien
Jonathan Schiffman dirigent Jonathan Schiffman är född och uppvuxen i New York. I femårsåldern började han lära sig spela cello. Några år senare började han även studera piano och komposition. Efter en masterexamen i dirigering vid The Juilliard School gjorde han för tio år sedan sin professionella dirigentdebut med Fort Worth Symphony Orchestra. År 2003 flyttade Schiffman till Paris för fortsatta kompositionsstudier. Efter ett par år som assistent åt Kurt Masur (Orchestre National de France) och Ivan Fischer (Budapest festivalorkester) verkade Jonathan Schiffman under åren 2007–10
som chefdirigent för Orchestre Lyrique de Région Avignon-Provence. Under de senaste säsongerna har han bland annat dirigerat Orchestre de Paris, Sjællands Symfoniorkester, Orchestre National de Lyon, BBC Scottish Symphony Orchestra. Eftersom Jonathan Schiffman själv verkar som tonsättare har han en särskild förkärlek för nyskriven musik. Han har lett en rad uruppföranden av framstående samtida kompositörers verk. Exempelvis dirigerade han Europapremiären av Wolfgang Rihms Dritter Doppelgesang med Orchestre National de France.
Kvällens solister HSO:s nye konsertmästare Gordan Trajković är född i Serbien. Han var under en tioårsperiod medlem i den serbiska kammarorkestern St. George Strings. Därefter har han bland mycket annat spelat i Belgrade Philharmonic Orchestra, Orquesta Filarmonica de Minas Gerais (Brasilien) och Bryssels filharmoniska orkester. Han har konserterat i mer än 30 länder, med dirigenter och musiker som Sir Colin Davis, Michel Tabachnik och Julian Rachlin. Torun Sæter Stavseng, HSO:s solocellist, kommer ursprungligen från västnorska Ålesund. År 2010 gjorde hon sin diplomkonsert med Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, och hon har även gjort solistframträdanden med Oslo Camerata och Oslo-Filharmonien. Torun har dessutom medverkat vid en lång rad musikfestivaler, såsom IMS Prussia Cove i Cornwall, Festspelen i Elverum, Risør Kammermusikkfestival och Accademia Musicale Chigiana i italienska Siena.
Oboisten Henrik Goldschmidt är solooboist i Det Kongelige Kapel i Köpenhamn. Han medverkar i en lång rad kammarensembler, och är initiativtagare till och konstnärlig ledare för Middle East Peace Orchestra som bildades för åtta år sedan. Gruppen – vilken består av judiska och arabiska musiker, och som blandar klassisk arabisk musik med klezmer – har fått stor internationell uppmärksamhet. Magnus Nilsson anställdes redan som nittonåring i Norrköpings Symfoniorkester. Året därpå kom han tvåa i den internationella Fernand Gillet Bassoon Competition i Boulder, Colorado. Sedan 1987 är han HSO:s solofagottist. Magnus har genom åren kammarmusicerat flitigt, och har även gjort en rad solistframträdanden, bland annat med Albert Schnelzers fagottkonsert Auroral Dances, vilken han uruppförde år 2006 med Fort Wayne Philharmonic Orchestra, och gav tillsammans med HSO två år senare.
Michael Tippett (1905–98): Birthday Suite for Prince Charles På grund av en tids sjukdom har inte Jonathan Schiffman hunnit få sitt nya verk Arcadian Rhythm klart i tid för att uruppföras i kväll. I stället får vi höra ett verk av den produktive Michael Tippett, Suite for the Birthday of Prince Charles. Sviten skrevs år 1948 på beställning av BBC, som titeln antyder med anledning av den brittiske tronföljarens födelse. Att beställningen gick till just Tippett var kanske inte så märkligt, med tanke på den uppmärksamhet han fått för sitt sekulära oratorium A Child of Our Time. Oratoriet genomsyras av Tippetts humanistiska och pacifistiska ideal, och var tonsättarens reaktion på Kristallnatten (den våg av nazistiska vedergällningar mot den judiska befolkningen som svepte över
Tyskland den 9–10 november 1938). A Child of Our Time uruppfördes 1944, och sändes i radio i krigets slutskede. Det är alltså ingen djärv gissning att Michael Tippett under efterkrigsåren var ett tonsättarnamn som det talades om. Tippett baserade sin färgsprakande födelsedagssvit på melodier från England, Irland, Skottland och Frankrike. Dessutom omarbetade han en del folkviselika melodier ur ett av sina tidigare verk, balladoperan Robin Hood. Som kuriosa kan nämnas att Prins Charles – som fyller 64 år i november – har varit tronarvinge i sextio år, längre än någon annan i Storbritanniens historia.
Joseph Haydn (1732–1809): Sinfonia Concertante B-dur Hob. I/105 London hade lika stark attraktionskraft på musikfolk på 1790-talet som det har idag. När Joseph Haydn började misströsta på sin post som kapellmästare vid Esterházys hov var det till London han ville söka sig. Det handlade knappast om pengar, utan om att han skulle få ta del av den energiska miljö som växte fram i London – en miljö som var borgerlighetens, inte adelns. Framför allt komponerade Haydn sina tolv Londonsymfonier inför de två längre vistelser han kom att få i London. Men bland de nya verken fanns också Sinfonia Concertante (1792), en form som Mozart redan hade prövat i sitt stort upplagda verk för violin, viola och orkester. Haydn, som under Mozarts sista tid i livet haft ett stort utbyte av sin yngre kollega, satsade kanske formellt något lägre men instrumentalt högre. Han
satte samman en sologrupp bestående av två stråkinstrument, violin och cello, och två träblåsinstrument, oboe och fagott. I en mening påminner sinfonia concertanteformen om barockens concerto grosso: på båda håll ställs en solistgrupp mot ett orkestertutti. Men skillnaden ligger främst i att den nya formen har en dubbel exposition av tematiskt material i den första satsens sonatform, med andra ord att först orkestern och sedan solisterna presenterar satsens teman, som sedan följs av en genomföring och omtagning. Liksom det mesta Haydn skrev för London ligger sinfonian på högsta Haydn-nivå. Här paras intelligens, vitsighet och spekulativt sinne.
Edward Elgar (1857–1934): Enigmavariationer Till nästan varje riktigt bra verk hör en bra historia. Om tillkomsten av Enigmavariationerna berättar Elgar att han den 21 oktober 1898 improviserade vid pianot efter en lång dag då han haft fullt upp som violinlärare. Cigarren glödde precis som den skulle. Plötsligt ropade hans hustru: ”Edward, det där är en bra melodi.” Svaret: ”Hm! melodi, vad då för melodi?” Elgar försökte minnas vad han spelat, han klinkade på och äntligen ropade hustrun: ”Just den är det!” Melodin skulle bli temat för variationerna.
eller förnamn som ingår i titlarna. En annan tes tar fasta på den trettonde variationens Romanza, som istället för initialer har beteckningen * * *. Numera finns svaret på alla dessa små gåtor – med undantag för finalen där Elgar själv framträder är personerna hämtade ur Elgars vänkrets – utom just till romansen som kan syfta på någon kvinna Elgar haft just en romans med. Annars hörs också gissningen att det ska vara väninnan Lady Mary Lygon, men det är långt ifrån klarlagt.
Från början var det alls inte tänkt att verket skulle innehålla ordet ”Enigma”, utan verket kallades ”Variations on an Original Theme”. Men Elgar hade i manuskriptet skrivit ordet ovanför temats första takter och med dagens konstnärliga medvetenhet om hur PR fungerar måste man säga att det var ett lyckokast. Från att ha varit en av Englands mindre bemärkta tonsättare gjorde variationerna honom raskt till Englands stora hopp och referenserna gick ända tillbaka till Purcell. Till stor del var detta stjärndirigenten Hans Richters förtjänst, som svarade för uruppförandet i London 1899, men som också såg till att sprida verket över Europa. En inte så liten del kan också ha berott på det gåtfulla i titeln. Tonsättare och publik har älskat musikaliska gåtor genom århundraden.
Kvar finns den stora gåta som Elgar själv låtit antyda, nämligen att det bakom verket vilar ett ”större tema” som aldrig hörs. Också här har det kommit gissningar, sträckande sig från Rule! Britannia till Auld Lang Syne.
Gåtor är bra, men i detta fall saknas inte bara ett bra svar på gåtan, utan dessutom råder oenighet kring vilken gåtan är. Ett svar tar fasta på att varje variation är tänkt att porträttera skilda personer bakom de initialer
Men det räcker förstås inte med en inflytelserik dirigent och en lockande titel. Variationerna sätter av åt en rad olika håll och ger ett helt spektrum av karaktärer, med ett tema som andas alla de kvaliteter som gör Elgar till Elgar: en nostalgi som aldrig blir sentimental. Visserligen fortsätter han på den tyska tradition som varit så viktig för honom, här inte minst i Brahms fotspår, men så mycket läggs till av egenart och egenlynne. I en mening har vi att göra med ett lika intressant karaktärsregister som i de bästa engelska tv-serierna, från Herrskap och tjänstefolk till Downton Abbey. Artistkommentarer: Mats Persson Om Tippett: Mats Persson Övriga verkkommentarer: Erik Wallrup
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se