Torsdag 11 oktober 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Joseph Haydn Symfoni nr 104 D-dur ”London”
ca 30 min
Adagio – Allegro Andante Menuet: Allegro Finale: Spiritoso
PAUS Ralph Vaughan Williams A London Symphony (Symfoni nr 2)
ca 45 min
Lento – Allegro risoluto Lento Scherzo (Nocturne) – Allegro vivace Andante con moto – Allegro – Epilogue: Andante sostenuto
Stora torsdag, Klassisk torsdag
Andrew Manze dirigent Andrew Manze har nu i höst inlett sin sjunde säsong som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Sedan hösten 2006 har såväl hans energiskt vitala musicerande som hans osvikliga förmåga att till sin publik muntligen förmedla något av sina egna tankar om musiken stått i helsingborgarnas och det helsingborgska musiklivets tjänst. Bland de cd-skivor Manze och orkestern producerat tillsammans för skivbolag som Hyperion, Harmonia Mundi och CPO ska kanske särskilt nämnas den första, Beethovens Eroica (Harmonia Mundi), och den senaste, Brahms fyra symfonier (CPO). Sedan 2010 är Andrew Manze Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och han har varit, och är, en regelbunden gäst hos bland andra City of Birmingham Symphony Orchestra, Mahler
Chamber Orchestra, Oslofilharmonin och Kungliga Filharmonikerna. Manzes bakgrund som en av världens ledande barockviolinister är dokumenterad i form av en rad inspelningar av violinmusik från Pandolfi och Vivaldi till Mozart och Schubert. Dessutom har han med sin sakkunskap bidragit till nya notutgåvor av Bachs och Mozarts sonater och konserter för några av världens ledande musikförlag. I fjol tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Schockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.
Joseph Haydn (1732–1809): Symfoni nr 104 D–dur Hob.I:104 ”London” År 1790 dog Esterházyprinsen Nikolaus I, vilken i nästan 30 år hade varit Joseph Haydns arbetsgivare vid slottet Esterháza. Nikolaus son Anton gjorde – av ekonomiska skäl – drastiska inskränkningar i slottets omfattande musikverksamhet, och Haydns kontrakt omförhandlades, med sänkt lön som följd. Den nye prinsen ställde sig inte heller i vägen då Haydn fick ett lukrativt erbjudande från impressarion Johann Peter Salomon om att resa till London för att komponera och framföra nya symfonier. Kontakten med Salomon skulle med tiden leda till två längre vistelser i den brittiska
huvudstaden, 1791–92 och 1794–95. Under dessa år tillkom inte mindre än tolv av Haydns symfonier, de som skulle bli hans sista. Alla dessa tolv brukar ofta benämnas ”Londonsymfonierna”, och bland dem finns några av Haydns mest spelade, såsom exempelvis de med smeknamnen ”Pukslaget” (nr. 94), ”Militär” (nr. 100), ”Uret” (nr. 101) och ”Pukvirveln” (nr. 103). Den sista av Londonsymfonierna, nummer 104, har underligt nog även fått smeknamnet ”London”. (Eller kanske inte så underligt, snarare lite fantasilöst; Luxemburgs huvudstad heter ju Luxemburg, och staden New
York ligger som bekant i staten New York, så företeelsen är knappast världsunik.) Symfonin komponerades i början av år 1795, och uruppfördes under tonsättarens ledning den 4 maj samma år i King’s Theatre. Uruppförandet blev inte oväntat en succé; Haydns berömmelse och popularitet i England hade nog aldrig varit större. Efter konserten skrev Haydn i sin dagbok: ”Alla var nöjda, och så även jag. Jag tjänade denna kväll 4 000 gulden: något sådant är bara möjligt i England.” Symfonin – vars huvudtonart är D-dur – börjar med en långsam, dramatiskt högtidlig introduktion i moll. Allegrot som följer är i sonatform och just så spirituellt och elegant som man förväntar sig av Haydn, möjligen är det tematiska materialet något knappare än vanligt. I stället för att som brukligt följa upp det första temat med ett kontrasterande sidotema, upprepas det första i en annan tonart. Och i genomföringsdelen (där materialet bearbetas, vänds och vrids på) fokuseras nästan in absurdum på temats tredje och fjärde takt; de fyra upprepade tonerna känns ganska lätt igen. Sats två, i G-dur, börjar med en hovsamt bugande, utsökt graciös liten visa, som följs
av en stormigare mellandel. När inledningens material återvänder möter vi Haydn på musikantiskt humör, melodin är lekfullt och sinnrikt varierad och soloflöjten får en framträdande roll. Inte bara menuetten, utan även finalsatsen går i dansens tecken. Den översvallande finalens huvudtema – som presenteras så genialiskt enkelt, mot en liggande baston (en så kallad orgelpunkt) – är i princip identisk med den kroatiska folkvisan Oj, Jelena, Jelena, jabuka zelena (i svensk översättning ungefär ”Åh, Helena, Helena, mitt gröna äpple”). Enligt vissa källor påminner melodin även om gatuförsäljarnas rop i 1700-talets London, vilket fött tanken att Haydn under sin Londonvistelse skulle kunna tänkas ha hört gatuförsäljarna, associerat till folkvisan och beslutat sig för att använda den i symfonin. Hur de engelska gatuförsäljarna lät omkring 1795 är ju dessvärre svårt att kolla upp, men likheten med folkvisan går inte att ta fel på, och den kan Haydn förstås ha kommit i kontakt med antingen i sin barndoms trakter mellan Wien och Bratislava, eller under sin tid på Esterháza, som ligger några mil söderut, ännu närmare gränsen till Kroatien.
Ralph Vaughan Williams (1872–1958): A London Symphony (Symfoni nr 2) Året är 1911, och en kvälls samvaro två tonsättarkollegor emellan håller på att lida mot sitt slut. Just när George Butterworth är i färd med att bryta upp, säger han till vännen Ralph Vaughan Williams – på sitt sedvanligt abrupta vis: ”Vet du vad, du borde skriva en symfoni.” Vaughan Williams – som några år tidigare visserligen skrivit sin stora körsymfoni, A Sea Symphony – hade alltid
bestämt avvisat tanken på att skriva en rent orkestral symfoni, men från och med detta ögonblick var idén fast rotad i hans sinne. Symfoniplanerna började ta form, och Vaughan Williams hade redan en del skissmaterial som ursprungligen varit tänkt att bli en symfonisk dikt om hans älskade London, staden där han sedan halvannat decennium tillbaka levde och verkade.
Under ett par år arbetade Vaughan Williams på sin symfoni, och A London Symphony blev en omedelbar framgång då den uruppfördes i Queen’s Hall den 27 mars 1914. Tonsättaren var dock inte nöjd, utan reviderade och kortade ner verket inför Adrian Boults framföranden fyra år efter premiären. Denna reviderade utgåva trycktes 1920, och var tillägnad Butterworth – vilken i alltför unga år stupat på slagfältet under Sommeoffensiven 1916. På 1930-talet gjorde Vaughan Williams ännu en revision av A London Symphony, speltiden har i denna slutliga version kortats med sammanlagt cirka femton minuter, från det drygt timslånga originalet. När tonsättaren på 50-talet reviderade orkestreringen i de övriga av sina sex första symfonier, lät han Londonsymfonin vara ifred, och skrev till dirigenten Sir John Barbirolli att den var ”… omöjlig att rädda, men trots alla sina fel och brister älskar jag den ännu – faktum är att den är min favorit …” Trots att symfonin återkallar en hel del av storstadens ljud – bland annat hörs Westminsters berömda klockspel ljuda såväl i inledningen som i slutet – förnekade Vaughan Williams bestämt att han avsett att skildra något specifikt programmusikaliskt förlopp, han hade snarare haft för avsikt att måla en rad stämningsbilder. Senare tyckte han själv att Symphony by a Londoner möjligen hade varit en bättre titel. I symfonins stillsamma inledning möter vi en gryningsstilla storstad. Ett stigande kvartmotiv börjar i cello och basar, och fortplantar
sig genom orkestern tills Westminsterpalatsets klockspel hörs i harpa och klarinett, och allegrodelen börjar med dramatiskt skiftande stämningslägen. Sats två klingar mestadels som vore den inbäddad i Londondimman, fjärran och mystisk. ”Bloomsbury Square en novembereftermiddag” löd tonsättarens beskrivning. Om den säregna scherzosatsen sade han att lyssnaren kunde tänkas komma i rätt stämning genom att föreställa sig att nattetid stå på Westminster Embankment (vid Themsens strand) och höra de avlägsna ljuden från The Strand. När satsen lider mot sitt slut tycks gatularmet dö ut i småtimmarnas stillhet. Finalen inleds med ett passionerat utbrott som följs av en dyster, högtidlig marsch. Efter ett stormigt allegro återvänder marschen, till en början i en lågmäld version, som långsamt stegras till en mäktig klimax. Ett av den första satsens huvudmotiv återvänder helt kort, varpå klockspelet åter hörs i harpan. Symfonins stillsamma epilog följer. En böljande rörelse i flöjter, violiner och viola bildar fond åt reminiscenser av det stigande kvartmotivet från symfonins början, och det är lätt hänt (även om det naturligtvis står var och en fritt att bilda sig en egen uppfattning) att man här tycker sig höra Londons livsnerv, den mäktiga floden Themsen, klädd i toner. Vaughan Williams Londonsymfoni slutar med att en ensam soloviolin klättrar mot höjden och ett utdraget G-durackord sakta klingar ut. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se