Fredag 2 november 2012 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Fredrik Burstedt Nordisk Orkesterakademi Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Linnea Fredricson/Dan Almgren
Leonard Bernstein Candide, ouvertyr
Joseph Haydn Symfoni nr 44 e-moll Allegro con brio Menuetto: Allegretto Adagio Finale: Presto
PAUS
ca 5 min
ca 20 min
Modest Mussorgskij Tavlor på en utställning
ca 30 min
Promenade 1. Gnomus Promenade 2. Il vecchio castello Promenade 3. Tuileries 4. Bydło Promenade 5. Ballet des poussins dans leurs coques 6. Samuel Goldenberg und Schmuÿle 7. Limoges – Le Marché 8. Catacombæ: Sepulcrum Romanum Cum mortuis in lingua mortua 9. La Cabane sur des pattes de poule 10. La grande porte de Kiev
Fredrik Burstedt dirigent Fredrik Burstedt är givetvis ett bekant ansikte för den trogne konsertbesökaren, eftersom han sedan tio år tillbaka är HSO:s förste konsertmästare. Som violinist har han varit gästande konsertmästare i de flesta svenska orkestrar. Sedan 1999 arbetar han regelbundet i Mahler Chamber Orchestra, där han arbetat nära dirigenter som Claudio Abbado, Gustavo Dudamel och Daniel Harding. År 2005 nominerades Fredriks cd Cordes sur bois (”Strängar på trä”) till en Grammis i kategorin årets klassiska solo. År 2004 inledde Fredrik Burstedt dirigentstudier, och i samband med Svenska Dirigentpriset 2006 tilldelades han det första Sixten Ehrlingstipendiet för unga dirigenter. Han har gästdirigerat hos symfoniorkestrarna i Norrköping, Malmö och Gävle, Jönköpings
Sinfonietta, I Pomeriggi Musicali i Milano och Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Under innevarande säsong har Fredrik en rad återinbjudningar till svenska orkestrar på agendan, men också engagemang i England, Tyskland, Norge, Grekland och Sydafrika. I mars leder han HSO i ett program med musik av Richard Strauss och Gustav Mahler. I förra veckan offentliggjordes att Fredrik Burstedt kommer att tilldelas årets Herbert Blomstedt-stipendium, ett stipendium som instiftades för fem år sedan av Kungl. Musikaliska Akademien som en födelsedagsgåva till Herbert Blomstedt på dennes 80årsdag. Stipendiet utdelas vid akademiens högtidssammankomst i slutet av november.
Nordisk Orkesterakademi Det är med stor glädje och förväntan vi i och med kvällens konsert presenterar projektet Nordisk Orkesterakademi. Projektets syfte är bland mycket annat att ge musicerande ungdomar möjlighet att under en vecka få arbeta tillsammans med professionella musiker, knyta kontakter såväl med andra ungdomar som med yrkesverksamma musiker och att stimulera intresset för musikeryrket – och därigenom verka för en stabil återväxt. Målet har varit att kunna mönstra en orkester som till hälften består av kursdeltagare och till hälften av HSO:s musiker.
Under veckan har kursdeltagarna inkvarterats på vandrarhemmet i Laröd, och förutom orkesterrepetitioner har man repeterat sektionsvis och deltagit i diverse gemensamma aktiviteter, såsom kammarmusicerande, filmkvällar och en kort introduktionskurs i dirigering. De deltagande ungdomarna har rekryterats från kulturskolor, musikgymnasier, folkhögskolor med musikprofil samt från musikhögskolor.
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Leonard Bernstein (1918–90): Ouvertyr till Candide Till litteraturens verkliga klassiker hör Voltaires Candide från 1759. Där kastar sig den store upplysningsfilosofen över Leibniz optimistiska påstående att vi lever ”i den bästa av alla möjliga världar”. Saken var den att staden Lissabon drabbats av en förödande jordbävning 1755, och det var svårt att framhärda i tanken att mänskligheten levde i största möjliga lycka här på jorden. Den slutsats som dras är att det må vara bra att orda filosofiskt, men till sist är det ändå så att vi bör ”odla vår trädgård”. Om det låter omöjligt att skriva en riktigt läsvärd parodi på en filosofisk hållning – Voltaire visar att det är fullkomligt möjligt – tycks oddsen för att göra en operett på boken än sämre. Likafullt gjorde Leonard Bernstein detta i ett verk som hämtar sin titel direkt från romanen. Genast efter premiären
på Broadway 1956 tog kritiken fart, men då i första hand gällande librettot skrivet av Lillian Hellman. Senare har texten genomgått förvandlingar och även skrivits om på nytt. Men verket har kommit att bli ett av Bernsteins mest uppskattade. Ouvertyren till Candide började snabbt leva ett eget liv. Två år efter att den hade framförts som enskilt stycke hade nära 200 orkestrar spelat den. Orkesterpaletten är mycket rik och festlig (just som Voltaires språk). Som så ofta är fallet i ouvertyrer hämtas en hel del av det tematiska materialet från nummer längre fram i verket, såsom ”The Best of All Possible Worlds” och den stora koloraturarian ”Glitter and Be Gay”. Med andra ord är det ett hårdpackat stycke musik, där mycket får plats trots att det bara rör sig om fyra och en halv minut.
Joseph Haydn (1732–1809): Symfoni nr 44 e-moll Hob. I:44 Kanske kommer det som en överraskning, men den Joseph Haydn som de flesta känner som den mest välbalanserade av tonsättare var också en av de viktigaste symfoniska exponenterna för Sturm und Drang. Denna i första hand litterära rörelse hämtar sitt namn från ett drama om Amerikanska revolutionen, skrivet av Friedrich Maximilian Klinger (1776), och som nådde sin kulmen med dramer av Goethe och Schiller. Det handlar om verk där stormen och längtan bryter upp formerna, lyfter fram det irrationella och inte sällan låter skräckelement finnas med. Haydns symfoni nr 44 (1772) hör till denna riktning och har dessutom fått smeknamnet ”Sorgesymfonin”, möjligen beroende på att
Haydn önskade att den långsamma satsen skulle spelas på hans begravning. Vi bör programmera om öronen något för att komma underfund med tillhörigheten med Sturm und Drang. Ett tydligt brott är att menuetten är placerad som andra sats istället för tredje. En annan egenhet är att samtliga satser går i E, antingen i huvudtonarten e-moll (sats ett, två och fyra) eller i E-dur (tredje satsen). Samtidigt finns det starka inslag av intellektuellt arbete, i strid med stilbeteckningen. Ett viktigt element är det kontrapunktiska arbetet, liksom att menuetten innehåller kanonstrukturer. Ändå går det inte att ta miste på stormen, där kromatik, ständiga accenter och synkoper skapar en emellanåt vild rörlighet.
Modest Mussorgskij (1839–81): Tavlor på en utställning I litteraturen finns ett vackert ord för hur poesi kan uttolka bilder – ekfras. I musiken saknas en sådan behändig term. Tonmålning, visst, men då handlar det mer om att musiken tar sig an arbetet med klanger på ett visuellt vis. Problemet är förstås att musik rör sig i tiden medan bilderna fångar ett enda ögonblick. När Modest Mussorgskij komponerade Tavlor på en utställning hittade han en intressant lösning på problemet: på utställningar står man inte bara framför tavlor utan vandrar också mellan dem. Därför lade han in ”promenadmusik” mellan styckena, vilka i nästan samtliga fall hämtar motiv från bilder som ställdes ut 1874 i en retrospektiv utställning av arkitekten och konstnären Victor Hartmans verk, året efter att han avlidit. Hartman och Mussorgskij hade träffats fem år tidigare och förenats i en slavofil, till och med russofil, övertygelse: de var ute efter att finna det sant ryska. I en attack av febrig skaparkraft komponerade Mussorgskij sitt pianoverk och var färdig den 22 juni 1874. Men vid denna konsert är det förstås inte pianoverket som framförs, utan Maurice Ravels berömda orkestrering från 1922. Låt oss följa med på vandringen. Den första promenaden ska ske i rysk stil (in modo russico), och strax har en första bild fångat museibesökarens blick. Det är en dvärg, eller en gnom, som i Hartmans bild egentligen är en nötknäckare i form av en dvärg: musiken är bisarr och grimaserande. Efter en andra vandring följer ”Il vecchio
castello”, ett gammalt italienskt slott utanför vilket en trubadur spelar en serenad, fast det verkar vara en rysk trubadur. Den tredje vandringen leder till en parisisk parkscen, nämligen lekande barn i Tuileriträdgården – det både kivas och skriks. Från den vindlande leken hamnar vi direkt i en totalt motsatt miljö, nämligen bland polska dragdjur som drar fram kärror. Den tröga rörelsen ställs mot en folksång sjungen av kusken. En ny vandring, denna gång i moll, leder över till en ny kontrast: en balettscen med kycklingar som tittar fram ur sina skal. Dubbelporträttet av två judar, en rik och en fattig, utgår från en schablonbild som musikaliskt blir ett starkt porträtt av samhällelig orättvisa och lidande. En fartfylld och kaotisk bild från en marknad i franska Limoge följer, men sedan vänder Mussorgskij ner i motsatsen, först till katakomberna i Paris och sedan över i en reflektion över det att tala till de döda på ett dött språk. Näst sista satsen innebär ett återbesök i de onda sagornas rike, nämligen till en häxas hus där barn blir bragda om livet. Den sista bilden är en musikalisk gestaltning av det verk Hartman såg som sitt främsta: en bild tänkt som en förlaga för en ny stadsport till Kiev. Det blev ingen portal, men vännen Mussorgskij såg till att Hartmans vision tog musikalisk gestalt. Mäktiga klockor ringer, rysk-ortodox sång hörs och promenadmusiken stegar högtidligt fram. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Erik Wallrup