Torsdag 8 november 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Solist: Catherine Manoukian, violin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Gordan Trajković
Edward Elgar Violinkonsert h-moll
ca 45 min
Allegro Andante Allegro molto
PAUS Ludwig van Beethoven Symfoni nr 3 ”Eroica”
ca 50 min
Allegro con brio Marcia funebre: Adagio assai Scherzo: Allegro vivace Finale: Allegro molto
Stora torsdag, Lilla torsdag
Stefan Solyom dirigent Stefan Solyom debuterade endast 20 år gammal vid Kungliga Operan i Stockholm, då han år 1999 dirigerade Ingvar Lidholms Ett drömspel. Året därpå vann han i Helsingfors den internationella Sibeliustävlingen för dirigenter. Han är utbildad vid Musikhögskolan i Stockholm – där han studerade valthorn och dirigering – och vid Sibeliusakademin i Helsingfors, där han studerade dirigering för Leif Segerstam och Jorma Panula. Sedan 2009 är Stefan Solyom chefdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar. Bland hans företrädare på posten hittar man Johann Sebastian Bach, Johann Nepomuk Hummel och Franz Liszt. Åren 2006–09 var han Associate
Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och idag är han Förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Hamburg, Leipzig och Stuttgart samt Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. På Kungliga Operan i Stockholm har han sedan debuten för drygt ett decennium sedan dirigerat en lång rad uppsättningar. På Frankfurtoperan har han bland annat gjort Gounods Romeo och Julia och Puccinis Tosca, den senare operan ledde han även vid sin debut på Opéra National de Paris år 2009.
Catherine Manoukian violin Kanadensiskan Catherine Manoukian – född i Toronto – solistdebuterade redan som 12åring i Paganinis D-durkonsert tillsammans med Vancouver Symphony Orchestra. Mellan åren 1994 och 2000 studerade hon för den legendariska pedagogen Dorothy DeLay i New York. Sedan debuten i Vancouver har Catherine Manoukian framträtt med bland annat CBC Radio Orchestra, Calgary Philharmonic Orchestra, Toronto Symphony Orchestra, Tokyo Philharmonic Orchestra, Tokyo Symphony Orchestra, Armeniens filharmoniska orkester och Norrköpings Symfoniorkester.
Bland de dirigenter hon samarbetat med finner man Jukka-Pekka Saraste, Roy Goodman och Peter Oundjian. Hon har gjort sonataftnar i storstäder som New York, Washington D.C., Los Angeles, Paris och Tokyo, och har medverkat vid kammarmusikfestivalerna i Aspen, Caramoor och Newport. Manoukian har spelat in soloskivor för skivbolagen Marquis Classics och JVC Victor, och den senaste – Elgars Violinkonsert med Staatskapelle Weimar och Stefan Solyom planeras komma ut i slutet av januari 2013.
Edward Elgar (1857–1934): Violinkonsert h-moll opus 61 Violinen var Edward Elgars eget instrument och hans violinkonsert är nästan som en personlig bekännelse – "alltför känslosam" sade han själv, men tillade att han älskade den ändå. På partiturets titelsida hittar vi en av Elgars små gåtor, en inskription på spanska: Aquí está encerrada el alma de . . . . . (på svenska ungefär ”Häri finns . . . . .s själ inskriven”). Den kanske mest naturliga lösningen på gåtan är att de fem punkterna representerade namnet Alice, syftande på Elgars kära väninna Alice Stuart-Wortley, vilken han gett smeknamnet "Windflower" (vitsippa). Elgar brukade nämligen kalla två av den första satsens mjuka sidoteman för ”Windflower-teman”, och i brev till Alice kallade han konserten för ”vår konsert”. År 1905 läste Elgar en tidningsintervju med violinisten Fritz Kreisler, vilken just under 1900-talets första år börjat etablera sitt världsrykte. Kreisler uttalade sig mycket berömmande om Elgars musik, och önskade att han skulle skriva något för violin. Redan nu skissade Elgar på ett antal idéer, men först några år senare, 1909, komponerades konserten färdig och den 10 november 1910 uruppförde Kreisler den i Queen’s Hall i London. Elgar dirigerade London Symphony Orchestra. I den tidigare nämnda intervjun hade Kreisler jämställt Elgar med Beethoven och Brahms, och Elgar gjorde verkligen sitt yttersta för motsvara dessa lovord. Hans violinkonsert kombinerar Beethovenkonsertens sångbara
kvaliteter med den symfoniska dramatiken hos Brahms. I den första satsens orkesterintroduktion presenteras satsens tre huvudsakliga tematiska beståndsdelar, ett robust förstatema och de två mjukare teman som Elgar själv kallade ”Windflower-teman”, varav det andra först hörs i klarinetten. Solisten gör entré, och presenterar sina egna virtuost utarbetade temaversioner. I sats två sänker Elgar tonarten ett halvt tonsteg, från förstasatsens h-moll, till B-dur, stämningen är inledningsvis lugn, nästan pastoral. Snart nog tycks dock soloviolinen ha svårt att lägga band på sin passion, och drar med sig orkestern. Ett av temana från satsens mitt sade Elgar sig faktiskt vilja ha som inskription på sin gravsten. Finalen – med sedvanligt halsbrytande virtuost soloparti – sätter av i vad som liknar marschtakt, men Elgar har med avsikt gjort det svårt att veta var man ska sätta fötterna. Mot slutet kommer plötsligt en lite annorlunda kadens, där solisten till största delen backas upp av orkestern. Häri bearbetar solisten den första satsens huvudteman, bland annat ackompanjerad av en orkestereffekt som lär ha varit ny för publiken; violin-, violaoch cellosektionerna spelar ”pizzicato tremolo”, d.v.s. trummar fram tonen med tre eller fyra av högerhandens fingertoppar mot strängen. Efter kadensen återvänder finalsatsens tematik, och konserten kommer till ett grandiost slut.
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 3 ”Eroica” Ess-dur opus 55 En av musikhistoriens mest återberättade episoder är den om hur Beethoven i vredesmod rev bort titelsidan till sin tredje symfoni – som fått titeln ”Bonaparte” – då han fick höra att Napoleon utropat sig själv till kejsare. Historien tycks i alla väsentliga delar vara sann, men sättet den återberättas på tenderar att ge en något endimensionell bild. För det första lär skälet till titeln ha varit åtminstone lite mer än rent idealistiskt; även om han mycket väl, och högst troligt hade den franske ledaren i tankarna då symfonin komponerades, var det först efter fullbordandet, och sannolikt med en planerad Parisresa i åtanke som titeln tillkom. Det hade såklart fungerat som ett ypperligt visitkort och entrébiljett till de rätta kretsarna i den franska huvudstaden att ha med sig en storslagen symfoni tillägnad förste konsuln. Dessutom: berättelsen ger lätt en bild av att Beethovens beundran för Napoleon för alltid skulle tillhöra det förgångna efter det att symfonins ursprungliga titelsida revs ut. Så var nog inte fallet. Även senare i livet levde hos Beethoven minnet av den politiske förnyaren och förhoppningarna om ett nytt och bättre demokratiskt samhälle kvar sida vid sida med besvikelsen över den självutnämnde kejsaren och krigsherren. Redan ett par månader efter händelsen med partituret skrev han faktiskt till sin förläggare att symfonin egentligen är betitlad ”Bonaparte”. Det råder inget tvivel om att den med dåtidens mått gigantiska symfonin ställde extraordinära krav på såväl musiker som åhörare, något man också insåg, och gjorde sitt bästa för att gardera sig mot. En av Beethovens välgörare, prins Lobkowitz anlitade
en orkester och anordnade provgenomspelningar av verket före det offentliga uruppförandet, vilket ägde rum den 7 april 1805. Uruppförandet blev långt ifrån en odelad succé. Programsättningen – vilken var utom Beethovens kontroll – var allt annat än lyckad, symfonin inledde efter pausen i ett alltför långt och plottrigt program, vilket gjorde det ännu svårare för publiken att ta till sig en symfoni som var nära dubbelt så lång som tidens norm föreskrev. En åhörare lär mitt under symfonin med hög röst ha förklarat sig villig att betala pengar för att få slut på musiken! Men självklart var även Beethovens trogna anhängare på plats, och dessa hävdade att även om detta var musik som var för storslagen och visionär för sin samtid, skulle den garanterat stå sig om tusen år och mer. (En ståndpunkt som ett par hundra år senare tycks ha visst fog för sig …) Med största sannolikhet var det uruppförandet som fick Beethoven att själv förse originalutgåvan med följande rekommendation: ”Denna symfoni, som har en längd utöver vad som är vanligt, bör vid en musikalisk föranstaltning hellre placeras i början än i slutet, förslagsvis efter en ouvertyr, aria eller konsert. Den skulle annars förlora sin verkan om åhöraren tröttats efter att ha lyssnat till vad som spelats dessförinnan.” I kväll är dock programmets totala längd betydligt mer moderat än vad som var fallet vid Eroicans premiär, vilket får oss att tro att ni, kära publik, ska ha gott om krafter kvar att ta till er detta Beethovens mästerverk! Artist- och verkkommentarer: Mats Persson