Söndag 9 december 2012 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Martin Fröst, klarinett Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Andrea Tarrodi Camelopardalis
ca 10 min
Rolf Martinsson Concert Fantastique, Klarinettkonsert nr 1
ca 25 min
PAUS Ludwig van Beethoven Symfoni nr 7 A-dur
ca 40 min
Poco sostenuto – Vivace Allegretto Presto Allegro con brio
Söndagsserien
Andrew Manze dirigent Andrew Manze är nu mitt uppe i sin sjunde säsong som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Sedan hösten 2006 har såväl hans energiskt vitala musicerande som hans osvikliga förmåga att till sin publik muntligen förmedla något av sina egna tankar om musiken stått i helsingborgarnas och det helsingborgska musiklivets tjänst. Bland de cd-skivor Manze och orkestern producerat tillsammans för skivbolag som Hyperion, Harmonia Mundi och CPO ska kanske särskilt nämnas den första, Beethovens Eroica (Harmonia Mundi), och den senaste, Brahms fyra symfonier (CPO). Sedan 2010 är Andrew Manze Associate Guest Conductor för BBC Scottish Sympho-
ny Orchestra och han har varit, och är, en regelbunden gäst hos bland andra City of Birmingham Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, Oslofilharmonin och Kungliga Filharmonikerna. Manzes bakgrund som en av världens ledande barockviolinister är dokumenterad i form av en rad inspelningar av violinmusik från Pandolfi och Vivaldi till Mozart och Schubert. I fjol tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Schockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien.
Martin Fröst klarinett Martin Fröst räknas som en av världens främsta blåsare. Han arbetar över hela världen – med en repertoar som omfattar inte bara alla traditionella verk för klarinett, utan även med verk direkt komponerade för honom som t.ex. Anders Hillborgs uppmärksammade Peacock Tales och Kalevi Ahos klarinettkonsert. Han har nyligen uruppfört Bent Sörensens klarinettkonsert med Nederländska radions kammarorkester i Concertgebouw och Kölner Philharmonie. Han framträder regelbundet med de mest renommerade orkestrarna i USA, Europa och Japan och nästa säsong debuterar han som solist med Gewandhausorchester Leipzig, Concertgebouworkestern i Amsterdam, Washingtons National Symphony och
Orpheus Chamber Orchestra i Carnegie Hall. Han har även dirigentuppdrag med Detroit Symphony Orchestra, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen och Academy of St Martin in the Fields på turné. Som kammarmusiker samarbetar han med musiker som Leif Ove Andsnes, Janine Jansen, Thorleif Thedéen, Roland Pöntinen, Tabea Zimmerman och Christian Tetzlaff. Martin Fröst är sedan ett par år konstnärlig ledare för Vinterfest i Mora och konstnärlig ledare för International Chamber Music Festival i Stavanger. Martin har en lång lista av lovprisade inspelningar på BIS Records. Hans senaste cd är Dances to a Black Pipe med Australian Chamber Orchestra.
Andrea Tarrodi (f.1981): Camelopardalis Det är nu bra många år sedan det gick att sälja in musik med hänvisningar till imponerande strukturer. Faktum är att till och med programmusiken har fått sin renässans, om än snarare med det poetiska än det berättande programmet. Andrea Tarrodi har i en verkkommentar berättat om hur hon under den period då hon påbörjat arbetet med ett nytt stycke för Cape Philharmonic Orchestra i Kapstaden drömde att hon tillsammans med en giraff tog sig ut genom ett fönster och red ut i världen – en magisk, färgstark värld. Den idén ville hon
använda sig av i det som skulle bli Camelopardalis. Musikaliskt låter det först som om Sibelius berättade en saga eller lät en ljusning anas i skogen. Långspunna ackord svävar över snabba rörelser. Men så dras trådarna samman och musiken når en kraftfull kulmen, varpå en ny skiktning följer. Nu är det vibrafon och harpa som i gungande rörelse för musiken framåt, samtidigt som en solofagott målar långdragna melodirörelser. Efter en ny stor klimax återkommer harprörelsen i sluttakterna, som rundar av en dröm som man liksom aldrig skulle vilja vakna upp ur.
Rolf Martinsson (f.1956): Concert Fantastique, Klarinettkonsert nr 1 opus 86 (2010) Den som kallar ett verk för Concert Fantastique måste ha haft Berlioz fantastiska symfoni åtminstone i bakhuvudet, men även om det inte sällan finns en påtagligt romantisk ådra i Rolf Martinssons komponerande är det inte till någon häxsabbat eller avrättningsplats han för lyssnaren. Istället ligger det fantastiska helt och fullt i händerna på klarinettisten – och på läppar och i lungor, förstås, men oväntat nog också i strupen. Fast den överraskningen ska bara antydas här. Malmötonsättaren Martinsson vet att skriva för virtuosa musiker. Det både svenska och internationella genombrottet kom med en konsert för trumpetaren Håkan Hardenberger, och därefter har han följt upp med verk för andra superblåsare som trombonisten Christian Lindberg och klarinettisten Martin Fröst, den senare tillägnad klarinettkonserten.
Martinsson vet också att skriva virtuost. Även om klarinettkonserten i en mening är ensatsig och en stor del upptas av en långsam mittsektion (i sig uppdelad i en serie kortare avsnitt) ställs solisten inför ett utomordentligt krävande uppdrag. I yttersektionerna vänder nämligen musiken upp och ner på ett halsbrytande vis i varianter på ett antal kärnidéer där löpningarna i soloinstrumentet ställs mot rytmiskt vitala partier i orkestern. Det är idéer som återfinns på båda sidor av den långsamma sektionen. Mittstycket av konserten är också verkets kärna. Här sveper Martinsson in lyssnaren i en varm rock där melodiken nästan flödar över och en storbandskänsla gör sig påmind. Tranquillo, Espressivo, Dolcissimo, Exotique – karaktärsbeteckningarna pekar i en tydlig riktning.
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 7 A-dur opus 92 Under åren 1808–11 lät Beethoven symfoniskrivandet vila. I Österrike hände det däremot stora ting. År 1809 stod Frankrikes arméer utanför Wien, ledda av just den Napoleon tonsättaren tänkt förära sin tredje symfoni. Österrike hade inte mycket att sätta emot, och i efterspelet till kriget med Frankrike drabbades landet av skulder så skyhöga att inte ens det Grekland står inför idag kommer i närheten. Lösningen var att skriva ner valutan till en femtedel av värdet. Beethoven var långt ifrån den ende att drabbas hårt. Penningproblemen, som Sveriges egen Beethovenexpert Åke Holmqvist berättar om i sin biografi, var knappast anledningen till Beethovens tystnad. Däremot har det entusiastiska mottagandet av den sjunde symfonin en hel del att göra med det stukade Österrike: den uruppfördes sida vid sida med antifranska Wellingtons seger, och med sin smittsamma, pulserande musik bör den ha fungerat förlösande på publiken. Ändå är det en annan reaktion som säger än mer om verket. Det sägs att Clara Schumanns far Friedrich Wieck ska ha påstått att Beethoven måste ha varit full när han skrev musiken, en annan version är att det var en musiker i Leipzig som påstått detta efter ett framförande. Ett återkommande omdöme är att dansen härskar i symfonin, ja, finalsatsen brukar kallas backantisk. Allt detta har förvandlats till schabloner, men det ligger någonting i Paul Bekkers gamla påstående att den sista satsen är demonisk.
Med den sjunde symfonin introducerade Beethoven något fullkomligt nytt i den symfoniska världen. Det gjorde han visserligen med ett antal verk, men man skulle kunna påstå att den inriktning på rytmen som finns i symfonin tas på allvar upp igen först med Stravinskys Våroffer. Efter en genomlyssning är det knappast så att man visslar på teman eller minns intrikata förvecklingar i tematiken, utan det som finns kvar är pulserande mönster. Visserligen har den första satsen en långsam inledning, Poco sostenuto, men när tempot dras upp i vivace är det med en rytm som kommer att dominera satsen helt. Andra satsen har inte sällan tagits för en begravningsmarsch, men tonsättaren har valt en betydligt snabbare karakteristik, nämligen Allegretto. Också här smyger sig lätta danssteg in, om än draperade i melankoli. Rytmen blir däremot inträngande i scherzot, ett Presto, trots en folkmusikartad trio. I finalen släpper så Beethoven alla krafter lösa i ett Allegro con brio som förtjänar varje ord som dionysisk och backantisk. Bakom dessa bekväma mytologiska beteckningar gömmer sig just det demoniska: det är en bejakande musik som går så långt i sin bejakelse att jaget sprängs. Det är hänryckande, ryckande hän i ett tillstånd där jaget jagas bort. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Erik Wallrup
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se