Torsdag 13 december 2012 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Karl-Magnus Fredriksson, baryton Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Edvard Grieg Ur Peer Gynt
Harold Arlen Over the Rainbow
Morgonstämning Åses död I bergakungens sal
Luciano Berio I Wonder as I Wander ur Folk Songs
Jean Sibelius Julvisa (”Giv mig ej glans”) Gustaf Nordqvist Jul, jul, strålande jul
Hugo Alfvén Vallflickans dans ur Bergakungen
Wilhelm Stenhammar Canzonetta ur Serenad op 31
Första avdelningens längd ca 45 min
–––
PAUS
–––
Ludwig van Beethoven Symfoni nr 7 A-dur Poco sostenuto – Vivace Allegretto Presto Allegro con brio
Stora Torsdag, Klassisk Torsdag
ca 40 min
Andrew Manze dirigent Andrew Manze är nu mitt uppe i sin sjunde säsong som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Sedan hösten 2006 har såväl hans energiskt vitala musicerande som hans osvikliga förmåga att till sin publik muntligen förmedla något av sina egna tankar om musiken stått i helsingborgarnas och det helsingborgska musiklivets tjänst. Bland de cd-skivor Manze och orkestern producerat tillsammans för skivbolag som Hyperion, Harmonia Mundi och CPO ska kanske särskilt nämnas den första, Beethovens Eroica (Harmonia Mundi), och den senaste, Brahms fyra symfonier (CPO). Sedan 2010 är Andrew Manze Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och han har varit, och är, en regelbunden gäst hos bland andra City of Birmingham Symphony Orchestra, Mahler
Chamber Orchestra, Oslofilharmonin och Kungliga Filharmonikerna. Manzes bakgrund som en av världens ledande barockviolinister är dokumenterad i form av en rad inspelningar av violinmusik från Pandolfi och Vivaldi till Mozart och Schubert. Dessutom har han med sin sakkunskap bidragit till nya notutgåvor av Bachs och Mozarts sonater och konserter för några av världens ledande musikförlag. I fjol tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Schockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.
Karl-Magnus Fredriksson baryton År 2004 utnämndes Karl-Magnus Fredriksson till hovsångare, som en av de yngsta någonsin, och i år valdes han in som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Han är sedan 1999 knuten till Kungliga Operan, där hans roller inkluderat Figaro i Rossinis Barberaren i Sevilla, Greven i Figaros bröllop av Mozart, Marcello i Puccinis La Bohème samt titelrollen i Tjajkovskijs Eugen Onegin. Karl-Magnus Fredriksson har gjort flera gästspel utomlands däribland på New National Theatre i Tokyo som Marcello i La Bohème. Han har framträtt med dirigenter
såsom Sir Colin Davies, Andrew Davies, Sir John Eliot Gardiner, Frans Brüggen och Alan Gilbert, samt gjort ett trettiotal cdinspelningar för skivbolag som Chandos, BIS, Deutsche Grammophon och Naxos. Karl-Magnus Fredriksson fick sin utbildning vid Operahögskolan i Stockholm, där han studerade för professor Erik Saedén och tog examen 1992. Han har även studerat för Dietrich Fischer-Dieskau. Idag är han själv en efterfrågad sångpedagog och har hållit ett flertal masterclasses i sångteknik och interpretation.
Henrik Ibsens versdrama Peer Gynt utkom år 1867, och vann snabbt popularitet. Idag räknas verket som ett av den norska litteraturens absoluta portalverk. Den första teaterversionen sattes upp i Christiania (Oslo) 1876 och Edvard Grieg (1843–1907) skrev musik till föreställningen. Drygt ett decennium senare använde han åtta av teaterstyckena till två orkestersviter om vardera fyra satser, och i kväll framförs tre satser ur den första av dessa sviter.
vackert och vekt om södern som endast en nordbo kan.” Mindre ofta återges dock den följande meningen, vilken ger oss en liten inblick i mästarens stränga självkritik: ”Men inte vet jag om jag kan det.” Serenadens andra sats, Canzonetta, är med sina drömska stämningar och sin sublima orkestrering utan tvekan just vad Stenhammarbiografen Bo Wallner beskrev den som: ”… en av Stenhammars mest inspirerade och personliga kompositioner”.
Zacharias Topelius julpsalm Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt diktades år 1887. Texten tonsattes år 1909 av Jean Sibelius (1865–1957), och kom att ingå i hans Fem julsånger opus 1. Den togs med i den finska psalmboken år 1986 i en ny översättning från 1984. Sången hade dock långt dessförinnan hunnit bli mycket populär i Finland, och på finska är det den ursprungliga översättningen från 1909 som oftast sjungs.
Over the Rainbow, som ursprungligen skrevs av Harold Arlen (1905–86) till filmen Trollkarlen från Oz (1939), kom att bli Judy Garlands signaturnummer. Sången blev med tiden så oerhört populär att den toppar såväl den amerikanska skivindustrins topplista ”Songs of the Century” som det amerikanska filminstitutets lista ”AFI’s 100 years… 100 songs”. I kväll framförs den i ett arrangemang av vår solist, Karl-Magnus Fredriksson.
Jul, jul, strålande jul – en av våra mest älskade julsånger – skrevs år 1921 av Gustaf Nordqvist (1886–1949). Nordqvist var under flera decennier organist i Adolf Fredriks Kyrka i Stockholm och professor i harmonilära vid Stockholms musikkonservatorium. Hans andra riktigt välkända verk är Till havs, ett av Jussi Björlings stora paradnummer. Texten till Jul, jul, strålande jul skrevs av prästen och författaren Edvard Evers, vilken förresten också under en tid på 1880- och 90-talen var verksam i Adolf Fredriks församling, som komminister. Wilhelm Stenhammar (1871–1927) fullbordade sin Serenad opus 31 på hösten 1913. Den första inspirationen till verket fick han redan under en resa till Florens på våren 1907. En ofta citerad mening ur ett av hans brev hem från Italien lyder: ”Jag ville dikta så
Luciano Berio (1925–2003) skrev sin sångcykel Folk Songs för att hylla den amerikanska sångerskan Cathy Berberians extraordinära artisteri. De flesta av sångerna bygger på autentiska folkmelodier, men de två första (I Wonder as I Wander är nummer två) är i själva verket skrivna av folksångaren och kompositören John Jacob Niles. Folk Songs komponerades 1964 för sång, flöjt, klarinett, harpa, viola, cello och slagverk, men orkestrerades av tonsättaren 1973. Vallflickans dans – detta paradnummer för svenska violinister – ingår ursprungligen i musiken till John Bauers balettpantomim Bergakungen. Musiken skrevs 1923 av Hugo Alfvén (1872–1960), vilken från början inte alls var intresserad av uppdraget. Alfvén ändrade sig dock i sista stund, vilket gick ut
över dalkarlen Oskar Lindberg (känd för sin Gammal fäbodpsalm från Dalarna), vilken var näste man att tillfrågas och som sägs ha
varit ”mycket livad för saken”. Balettmusiken till Bergakungen tillkom i slutet av Alfvéns främsta skaparperiod.
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 7 A-dur opus 92 Under åren 1808–11 lät Beethoven symfoniskrivandet vila. I Österrike hände det däremot stora ting. År 1809 stod Frankrikes arméer utanför Wien, ledda av just den Napoleon tonsättaren tänkt förära sin tredje symfoni. Österrike hade inte mycket att sätta emot, och i efterspelet till kriget med Frankrike drabbades landet av skulder så skyhöga att inte ens det Grekland står inför idag kommer i närheten. Lösningen var att skriva ner valutan till en femtedel av värdet. Beethoven var långt ifrån den ende att drabbas hårt. Penningproblemen, som Sveriges egen Beethovenexpert Åke Holmqvist berättar om i sin biografi, var knappast anledningen till Beethovens tystnad. Däremot har det entusiastiska mottagandet av den sjunde symfonin en hel del att göra med det stukade Österrike: den uruppfördes sida vid sida med antifranska Wellingtons seger, och med sin smittsamma, pulserande musik bör den ha fungerat förlösande på publiken. Ändå är det en annan reaktion som säger än mer om verket. Det sägs att Clara Schumanns far Friedrich Wieck ska ha påstått att Beethoven måste ha varit full när han skrev musiken, en annan version är att det var en musiker i Leipzig som påstått detta efter ett framförande. Ett återkommande omdöme är att dansen härskar i symfonin, ja, finalsatsen brukar kallas backantisk. Allt detta har förvandlats till schabloner, men det ligger någonting i Paul Bekkers gamla påstående att den sista satsen är demonisk.
Med den sjunde symfonin introducerade Beethoven något fullkomligt nytt i den symfoniska världen. Det gjorde han visserligen med ett antal verk, men man skulle kunna påstå att den inriktning på rytmen som finns i symfonin tas på allvar upp igen först med Stravinskys Våroffer. Efter en genomlyssning är det knappast så att man visslar på teman eller minns intrikata förvecklingar i tematiken, utan det som finns kvar är pulserande mönster. Visserligen har den första satsen en långsam inledning, Poco sostenuto, men när tempot dras upp i vivace är det med en rytm som kommer att dominera satsen helt. Andra satsen har inte sällan tagits för en begravningsmarsch, men tonsättaren har valt en betydligt snabbare karakteristik, nämligen Allegretto. Också här smyger sig lätta danssteg in, om än draperade i melankoli. Rytmen blir däremot inträngande i scherzot, ett Presto, trots en folkmusikartad trio. I finalen släpper så Beethoven alla krafter lösa i ett Allegro con brio som förtjänar varje ord som dionysisk och backantisk. Bakom dessa bekväma mytologiska beteckningar gömmer sig just det demoniska: det är en bejakande musik som går så långt i sin bejakelse att jaget sprängs. Det är hänryckande, ryckande hän i ett tillstånd där jaget jagas bort. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson Om Beethoven: Erik Wallrup