Söndag 10 mars 2013 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Fredrik Burstedt Solister: Michael Weinius, tenor Marianne Beate Kielland, mezzosopran Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Richard Strauss Metamorfoser, studie för 23 solostråkar
ca 30 min
PAUS Gustav Mahler Das Lied von der Erde
ca 65 min
Das Trinklied vom Jammer der Erde Der Einsame im Herbst Von der Jugend Von der Schönheit Der Trunkene im Frühling Der Abschied
Konserten spelas in av: Söndagsserien
Fredrik Burstedt dirigent Fredrik Burstedt är sedan 2002 anställd som förste konsertmästare i HSO. Som violinist har han sedan 1999 även arbetat regelbundet med Mahler Chamber Orchestra, där han genom åren arbetat nära namnkunniga dirigenter som Claudio Abbado, Daniel Harding och Gustavo Dudamel. Sedan några år ägnar Fredrik Burstedt sig även åt dirigentyrket, och i november i fjol förärades han av Kungliga Musikaliska Akademien det prestigefulla Herbert Blomstedtstipendiet. Han har studerat i huvudsak för Jorma Panula, men även för
bland andra Alan Gilbert, Jukka-Pekka Saraste, Esa-Pekka Salonen, Daniel Harding och Stefan Solyom. Under sin än så länge relativt korta dirigentkarriär har Fredrik redan hunnit gästdirigera hos bland annat symfoniorkestrarna i Norrköping, Malmö och Gävle, Jönköpings Sinfonietta, I Pomeriggi Musicali i Milano och Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Under innevarande säsong har Fredrik en rad återinbjudningar till svenska orkestrar på agendan, men också engagemang i England, Tyskland, Norge, Grekland och Sydafrika.
Michael Weinius tenor Kvällens tenorsolist Michael Weinius är född, uppvuxen och utbildad i Stockholm. Efter ett drygt decennium som baryton bytte Michael Weinius år 2004 röstfack och blev tenor. Efter att han våren 2007 gestaltade titelrollen i Wagners Parsifal på Värmlandsoperan har Parsifal blivit något av en paradroll. Han gestaltade den i Mannheim 2008, Düsseldorf 2010 och senare i vår debuterar han vid
Bayerische Staatsoper, München i just den rollen. I konsertsammanhang har Michael Weinius samarbetat med dirigenter som Marc Soustrot, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel och Kent Nagano, och med bland andra Kungliga Filharmonikerna och Göteborgs Symfoniker.
Marianne Beate Kielland mezzosopran Den norska mezzosopranen Marianne Beate Kielland utexaminerades från Norges Musikkhøgskole år 2000. Hon har studerat för bl.a. Svein Bjørkøy, Oren Brown, Barbara Bonney och Dietrich Fischer-Dieskau. Direkt efter studierna engagerades hon av Staatsoper Hannover. Hon samarbetar regelbundet med de ledande norska orkestrarna, och med ensembler som Akademie für alte Musik, Concerto Köln, Orchestre des Champs-
Elysées, Europa Galante och Bach Collegium Japan. Hennes breda repertoar innefattar allt från tidig musik till samtida repertoar, och hennes inspelning av Olav Anton Thommesens Veslemøy synsk nominerades år 2012 till en Grammy i kategorin Best Classical Vocal Solo.
Richard Strauss (1864–1949): Metamorfoser, studie för 23 solostråkar Richard Strauss hade inlett sin karriär som musikvärldens djärve och provocerande enfant terrible, då han före sekelskiftet skapade hela räckan av symfoniska dikter – från Don Juan till den ogenerat självbiografiska Ein Heldenleben (”Ett hjälteliv”). Därefter hade han under 1900-talets första decennier varit en av de främsta traditionsbärarna, i egenskap av operatonsättare och dirigent. När nazistpartiet kom till makten i början av 30-talet var Strauss nästan 70, och en nestor i tyskt musikliv. Utan att tillfrågas utsågs han därför av Goebbels till ordförande för Reichsmusikkammer, en institution som skulle verka för ”god tysk musik” och bannlysandet av judisk och på annat sätt opassande musik. Strauss accepterade ämbetet, men privat tog han avstånd från naziregimen. Han fortsatte sitt samarbete med sin judiske vän, librettisten Stefan Zweig, och försökte även ignorera förbudet mot att framföra musik av Mahler, Mendelssohn och Debussy. Strauss fråntogs sitt ämbete 1935 efter det att ett regimkritiskt brev till Zweig beslagtagits av Gestapo. Med några decenniers perspektiv ter sig efterkrigstidens bedömning av Strauss hållning gentemot Hitlers regim onödigt sträng, han sågs av många som både medlöpare och sympatisör. Han sägs dock ha varit geniunt ointresserad av politik, och under denna mörka tid gjorde han allt som stod i hans makt för att försöka rädda sin judiska svärdotter och sina barnbarn undan förföljelserna. Under krigets sista år, mellan augusti 1944 och mars 1945 komponerade han sin knappt halvtimmeslånga sorgesång Metamorfoser. Redan inom verkets 30 första takter har det
tematiska ”byggmaterialet” presenterats: förstacellons första melodislinga, och fjärdecellons lite rörligare svar i takt två. Längst bak i violastämman (viola 4 och 5) hörs sedan för första gången verkets kanske mest centrala tema, som för en van åhörare kan tyckas bekant. Därefter (i viola 1 och 2) en vidareutvecklad variant av samma tema. Detta material utvecklas sedan genom en gradvis tempostegring och kulmination, varpå inledningens lugna adagiotempo återvänder. I verkets allra sista takter kommer så förklaringen på varför det första violatemat kändes så bekant: de tre kontrabasarna citerar sorgmarschen ur Beethovens Eroicasymfoni. Vid denna insats står i partituret ”In memoriam!”, vilket har gett upphov till många spekulationer. (Strauss påstod att själv hade han inte upptäckt släktskapet mellan hans eget tema och Beethovens förrän just i slutet av sitt arbete med verket.) Vilken sorg var det då Strauss besjöng i Metamorfoser, som ju så uppenbart är just en sorgesång? Under efterkrigstiden pekade man på parallellen med den citerade Eroicasymfonin, och resonerade att Strauss – likt Beethoven med Napoleon nästan 150 år tidigare – sörjde en man han tidigare trott på, redan före dennes död. Det har också sagts vara ett rekviem över den tyska romantiska musiktraditionen, men minst lika trolig är väl den förklaring som säger att det är sorgen över hur tonsättarens hemland brutalt förstördes i bombningarna under krigets slutskede. Man ska dock veta att Strauss själv var mycket förtjust i gåtfullheter och mångbottnade förklaringar, så vi gör förmodligen bäst i att helt enkelt luta oss tillbaka och njuta av detta undersköna stycke stråkmusik.
Gustav Mahler (1860–1911): Das Lied von der Erde I början av 1900-talet gjorde Gustav Mahlers många dirigentåtaganden att han i huvudsak komponerade under sommarmånaderna, då han drog sig tillbaka till en liten stuga i Maiernigg (nära Klagenfurt). Här skrev han under åren 1901–05 symfoni nr 5-7, och under en febrilt hektisk tvåmånadersperiod 1906 den gigantiska åttonde. Året därpå drabbades han av tre katastrofer, vilka av eftervärlden kommit att liknas vid de tre berömda hammarslagen i finalen på hans sjätte symfoni. Han tvingades lämna sin post som konstnärlig ledare vid Wienoperan efter politiskt intrigspel med antisemitiska inslag (Mahler var av judisk börd). Dessutom blev han själv diagnosticerad med ett medfött hjärtfel, och sist – men definitivt inte minst – förlorade han en av sina två döttrar i scharlakansfeber och difteri. Samma år (1907) gav den tyske poeten Hans Bethge ut Die Chinesische Flöte (Den kinesiska flöjten), en samling översättningar av kinesisk poesi från Tang-dynastin (ca 600900 e Kr). Mahler, som greps av det natursköna och flyktiga hos dikterna, valde att tonsätta sju av dem och gav sitt verk undertiteln ”En symfoni för tenor, alt och stor orkester”. I tonspråket väver Mahler in asiatiska klanger, kanske allra tydligast i tredje satsen, exempelvis den inledande pentatoniska oboeslingan. Efter fullbordandet av Das Lied von der Erde drog sig Mahler för att framföra verket, på grund av dess mörka, dystra karaktär. Han lär – kanske en smula överdrivet – ha frågat: ”Kommer inte folk att gå hem och skjuta sig?” Originalversionen av Das Lied von der Erde kräver med HSO:s mått mätt en enorm orkesternumerär. Arnold Schönberg påbörjade en kammarversion – för stråkkvintett, blåskvin-
tett, tre slagverkare, piano, celesta och tramporgel – vilken fullbordades av Rainer Riehn 1980. Den version som framförs ikväll är i stället en reduktion av originalet gjord av Jonas Forsell och Fredrik Burstedt. Precis som titeln antyder blandas i den första satsen – Dryckesvisan om jordens elände – berusad uppsluppenhet med djupaste sorgsenhet. Gång på gång återvänder omkvädet ”Mörkt är livet, mörk är döden”, för varje gång en halv ton högre, och i hela satsen kämpar tenorrösten i höga lägen mot det kraftiga orkesterpartiet. Den ensamme om hösten, sats två, är mycket stillsammare och orkestreringen närmast kammarmusikalisk. Texten handlar om döende blommor och skönhetens förgänglighet. Sats tre, Om ungdomen, är tredelad till formen, efter två kontrasterande delar återkommer inledningens musik i förkortad form. Om skönheten skildrar i stillsamma tongångar hur de unga flickorna plockar blommor vid floden. Musiken byter karaktär när de unga männen rider förbi, och satsen avslutas av ett långt orkesterefterspel. Den näst sista satsen, Den druckne om våren, skulle kunna betraktas som verkets scherzo. Den sista – Avskedet – är nästan lika lång som de fem föregående tillsammans. Den är baserad på två olika dikter, vilka båda handlar om att ta farväl. De allra sista textraderna lade Mahler själv till. Verket slutar med att sångaren upprepar slutordet likt ett mantra, och det sista ackordet löses upp i tystnad. Artist- och verkkommentarer: Mats Persson
Gustav Mahler: Das Lied von der Erde Text: Hans Bethge, efter dikter av Li Bai (nr 1, 3, 4 och 5), Qian Qi (nr 2), Mong Hao-Ran (nr 6) och Wang Wei (nr 6) (Svensk översättning: Mats Persson)
Das Trinklied vom Jammer der Erde (Dryckesvisan om jordens elände) Schon winkt der Wein im gold’nen Pokale, doch trinkt hoch nicht, erst sing’ ich euch ein Lied!
Nu lockar vinet i gyllene pokal, men drick ej än, först sjunger jag en sång!
Das Lied vom Kummer soll auflachend in die Seele euch klingen. Wenn der Kummer naht, liegen wüst die Gärten der Seele, Welkt hin und stirbt die Freude, der Gesang.
Sången om sorg, skall eka skrattande i er själ. När sorgen närmar sig, ligger själens trädgårdar öde, klingar ut och dör gör glädjen, sången.
Dunkel ist das Leben, ist der Tod.
Mörkt är livet, mörk är döden.
Herr dieses Hauses!
Husets herre!
Dein Keller birgt die Fülle des goldenen Weins! Hier, diese Laute nenn’ ich mein!
Din källare dignar av fylligt gyllne vin!
Die Laute schlagen und die Gläser leeren, das sind die Dinge, die zusammen passen.
Slå på lutan och tömma glasen, sådana saker går utmärkt ihop.
Ein voller Becher Weins zur rechten Zeit ist mehr wert, ist mehr wert,
En bägare vin i rättan tid är mer värd, är mer värd,
ist mehr wert als alle Reiche dieser Erde!
är mer värd än all världens rikedomar!
Dunkel ist das Leben, ist der Tod.
Mörkt är livet, mörk är döden.
Das Firmament blaut ewig, und die Erde
Himmelen blånar för evigt, och jorden
wird lange fest steh’n und aufblühn im Lenz.
står fast och blommar upp om våren.
Du aber, Mensch, wie lang lebst denn du?
Men du, människa, hur länge lever du?
Nicht hundert Jahre darfst du dich ergötzen
Inte ens hundra år får du glädja dig över
an all dem morschen Tande dieser Erde!
jordens alla ruttna fåfängligheter!
Hit! Den där lutan, den kallar jag min!
Seht dort hinab! Im Mondschein auf den Gräbern
Se dit ner! I månskenet på gravarna
hockt eine wild-gespentische Gestalt.
sitter en vild spöklik gestalt.
Ein Aff ist’s! Hört ihr, wie sein Heulen
Det är en apa! Hör ni, hur hans ylande
hinausgellt in den süssen Duft des Lebens! Jetzt nehmt den Wein! Jetzt ist es Zeit, Genossen! Leert eure gold’nen Becher zu Grund’
skränar ut i livets söta doft! Men fatta nu vinet! Nu bröder, är det dags!
Dunkel ist das Leben, ist der Tod!
Mörkt är livet, mörk är döden.
Töm era gyllene bägare till botten!
Der Einsame im Herbst (Den ensamme om hösten) Herbstnebel wallen bläulich überm See, vom Reif bezogen stehen alle Gräser;
Blåaktig höstdimma svävar över sjön, av rimfrost täckt står gräset;
man meint, ein Künstler habe Staub von Jade über die feinen Blüten ausgestreut.
en konstnär sägs ha spritt ett damm av jade över de vackra blommorna.
Der süsse Duft der Blumen ist verflogen;
Blommornas söta doft har flyktat;
ein kalter Wind beugt ihre Stengel nieder. Bald werden die verwelkten, gold’nen Blätter
en kylig vind får dess stjälkar att böjas, snart faller de vissnade, gyllne löven
der Lotosblüten auf dem Wasser zieh’n.
från lotusblomman på vattnet ner.
Mein Herz ist mude. Meine kleine Lampe
Mitt hjärta är trött. Min lilla lampa
erlosch mit Knistern, es gemahnt mich an den Schlaf.
har slocknat med ett sprak, det minner mig om sömnen.
Ich komm’ zu dir, traute Ruhestätte!
Jag kommer till dig, kära viloplats!
Ja, gib mir Ruh’, ich hab’ Erquickung not!
Ja, ge mig ro, jag har behov av tröst!
Ich weine viel in meinen Einsamkeiten. Der Herbst in meinem Herzen währt zu lange.
Jag gråter ofta i min ensamhet. Hösten i mitt hjärta varar alltför länge.
Sonne der Liebe, willst du nie mehr scheinen, um meine bittern Tränen mild aufzutrocknen?
Kärlekssol, skall du ej längre skina, för att mina bittra tårar så ömt torka upp?
Von der Jugend (Om ungdomen) Mitten in dem kleinen Teiche steht ein Pavillon aus grünem und aus weissem Porzellan.
Mitt uti den lilla dammen står en paviljong av grönt och av vitt porslin.
Wie der Rücken eines Tigers wölbt die Brücke sich aus Jade zu dem Pavillon hinüber.
Såsom ryggen på en tiger välver jadebron sin båge dit till paviljongen över.
In dem Häuschen sitzen Freunde, schön gekleidet, trinken, plaudern, manche schreiben Verse nieder.
I det lilla huset sitter vänner, vackert klädda, dricker, pratar, en och annan skriver verser.
Ihre seidnen Ärmel gleiten rückwärts, ihre seidnen Mützen hocken lustig tief im Nacken.
Deras sidenärmar glider bakåt, deras sidenmössor hukar lustigt ner i nacken.
Auf des kleinen Teiches stiller Wasserfläche zeigt sich alles wunderlich im Spiegelbilde.
På den lilla dammens lugna vattenyta, visar allt sig underskönt i spegelbild.
Alles auf dem Kopfe stehend in dem Pavillon aus grünem und aus weissem Porzellan;
Allting ställer sig på huvud, i paviljongen av grönt och vitt porslin;
wie ein Halbmond steht die Brücke umgekehrt der Bogen. Freunde, schön gekleidet, trinken, plaudern.
likt en halvmåne står bron upp och ner dess bågform. Vänner, vackert klädda, dricker, pratar.
Von der Schönheit (Om skönheten) Junge Mädchen pflücken Blumen,
Unga flickor plockar blommor,
pflücken Lotosblumen an dem Uferrande. Zwischen Büschen und Blättern sitzen sie,
plockar lotusblommor vid strandkanten. Mellan buskar och blad sitter de.
sammeln Blüten in den Schoss und rufen sich einander Neckereien zu.
samlar blommor i sitt knä och ropar retfullt skämtsamt till varandra.
Gold’ne Sonne webt um die Gestalten,
Gyllene solstrålar vävs runt gestalterna,
spiegelt sie im blanken Wasser wider. Sonne spiegelt ihre schlanken Glieder,
och återspeglar dem i det blanka vattnet. Solen återspeglar deras smärta lemmar
ihre süssen Augen wider, und der Zephir hebt mit Schmeichelkosen
och deras vackra ögon, och med en smeksam omfamning
das Gewebe ihrer Ärmel auf, führt den Zauber Ihrer Wohlgerüche durch die Luft.
lyfter västanvinden tyget på deras ärmar, för deras förtrollande väldoft genom luften.
O sieh, was tummeln sich für schöne Knaben
O se, hur de vackra gossarna tumlar runt,
dort an dem Uferrand auf mut’gen Rossen,
vid strandkanten på djärva hästar,
weithin glänzend wie die Sonnenstrahlen; schon zwischen dem Geäst der grünen Weiden trabt das jungrische Volk einher!
glänser fjärran som solens strålar; och genom betesmarkens grönska travar ungfolket hitåt!
Das Ross des einen wihert fröhlich auf,
En av deras hästar gnäggar glatt till,
und scheut und saust dahin,
skyggar och skenar iväg,
über Blumen, Gräser wanken hin die Hufe,
över blommor, gräs stapplar hovarna fram,
sie zerstampfen jäh im Sturm die hingesunk’nen Blüten,
de trampar i sin framfart ner de nedsjunkna blomstren,
hei! wie flattern im Taumel seine Mähnen, dampfen heiß die Nüstern!
hej! så hans man fladdrar i tumultet, varm ånga ur näsborrarna!
Goldne Sonne webt um die Gestalten, spiegelt sie im blanken Wasser wider.
Gyllene solstrålar vävs runt gestalterna, och återspeglar dem i det blanka vattnet.
Und die schönste von den Jungfau’n sendet
Och den vackraste av jungfrurna skickar
lange Blicke ihm der Sehnsucht nach. Ihre stolze Haltung ist nur Verstellung.
långa blickar av längtan efter honom. Hennes stolta hållning är bara förställning.
In dem Funkeln ihrer grossen Augen, in dem Dunkel ihres heissen Blicks
I hennes stora ögons glöd, i hennes heta blicks dunkel
schwingt klagend noch die Erregung ihres Herzens nach.
vibrerar ännu klagande hennes hjärtas upphetsning.
Der Trunkene im Frühling (Den druckne om våren) Wenn nur ein Traum das Leben ist,
Om nu livet är blott en dröm,
warum denn Müh und Plag?
varför då möda och plåga?
Ich trinke, bis ich nicht mehr kann, den ganzen, lieben Tag!
Jag dricker, tills jag inte längre kan, hela den välsignade dagen!
Und wenn ich nicht mehr trinken kann,
Och när jag inte kan dricka mer,
weil Kehl’ und Seele voll, so tauml’ ich bis zu meiner Tür
för att svalg och själ är fulla, då raglar jag fram till min dörr
und schlafe wundervoll!
och sover underbart!
Was hör ich beim Erwachen? Horch!
Vad hör jag när jag vaknar? Lyss!
Ein Vogel singt im Baum. Ich frag’ ihn ob schon Frühling sei.
En fågels sång i trädet. Jag frågar den om det är vår.
Mir ist als wie im Traum.
För mig känns allt som dröm.
Der Vogel zwitschert: Ja! Ja! Der Lenz, der Lenz ist da, sei kommen über Nacht!
Fågeln kvittrar; Ja! Ja! Våren, våren är här, den kom just nu i natt!
Aus tiefstem Schauen lauscht’ ich auf, der Vogel singt und lacht! und lacht!
I djup begrundan hör jag upp, på fågelns sång och skratt!
Ich fülle mir den Becher neu
Jag fyller bägaren på nytt
und leer’ ihn bis zum Grund
och tömmer den med ens,
und singe, bis der Mond erglänzt
och sjunger, tills att månens sken
am schwarzen Firmament!
på svarta himlen syns!
Und wenn ich nicht mehr singen kann,
Och när jag ej kan sjunga mer,
so schlaf’ ich wieder ein. Was geht mich denn der Frühling an!?
så somnar jag igen. Vad angår vårens ankomst mig!?
Laßt mich betrunken sein!
Låt mig få vara full!
Der Abschied (Avskedet) Die Sonne scheidet hinter dem Gebirge. In alle Täler steigt der Abend nieder
Solen går ner bakom bergen. I alla dalar stiger aftonen ner
mit seinen Schatten die voll Kühlung sind.
med sina skuggor som har svalnat helt.
O sieh! wie eine Silberbarke schwebt
O se! lik en båt av silver svävar
der Mond am blauen Himmelsee herauf. Ich spüre eines feinen Windes Weh’n
månen på det blåa himlahavet upp. Jag känner draget av en kylig vind
hinter den dunklen Fichten!
bakom de mörka granarna!
Der Bach singt voller Wohllaut durch das Dunkel. Die Blumen blassen im Dämmerschein.
Bäcken sjunger full av välljud genom mörkret. Blommorna bleknar i halvmörkret.
Die Erde atmet voll von Ruh’ und Schlaf.
Jorden andas full av ro och sömn.
Alle Sehnsucht will nun träumen,
All längtan vill nu drömma,
die müden Menschen geh’n heimwärts, um in Schlaf vergess’nes Glück
trötta människor drar hemåt, för att i sömnen åter minnas
und Jugend neu zu lernen. Die Vögel hocken still in ihren Zweigen.
svunnen lycka och ungdom. Fåglarna hukar tyst på sina grenar.
Die Welt schläft ein!
Världen somnar in!
Es wehet kühl im Schatten meiner Fichten.
Det viner kallt i skuggan av min gran.
Ich stehe hier und harre meines Freundes.
Jag står här och väntar på min vän.
Ich harre sein zum letzten Lebewohl. Ich sehne mich, O Freund, an deiner Seite
Jag väntar för att slutligt ta farväl. Jag längtar, min vän, efter att vid din sida
die Schönheit dieses Abends zu geniessen. Wo bleibst du? du lässt mich lang allein!
få njuta av kvällens skönhet. Var är du? du lämnar mig länge ensam!
Ich wandle auf und nieder mit meiner Laute
Jag vandrar av och an med min luta
auf Wegen, die von weichem Grase schwellen.
på vägar, som svallar av mjukt gräs.
O Schönheit! O ewigen Liebens-, Lebenstrunk’ne Welt!
O skönhet! O för evigt kärleks- och livsberusade värld!
Er stieg vom Pferd und reichte ihm den Trunk
Han steg av hästen och räckte honom
des Abschieds dar. Erfragte ihn, wohin er führe
avskedsdrycken. Frågade honom vart han går
und auch warum es müsste sein.
och också varför det är så,
Er sprach, seine Stimme war umflort: Du, mein Freund, mir war auf dieser Welt das Glück nicht hold!
Han talade, med beslöjad röst: Du, min vän,
Wohin ich geh’? Ich geh’, ich wand’re in die Berge.
Vart jag går? Jag går, jag vandrar till bergen.
Ich suche Ruhe für mein einsam Herz! Ich wandle nach der Heimat, meiner Stätte.
Jag söker för ett ensamt hjärta ro! Jag vandrar till min hemtrakt, till mitt hem.
Ich werde niemals in die Ferne schweifen.
Jag kommer aldrig mer att vandra fjärran.
Still ist mein Herz und harret seiner Stunde!
Mitt stilla hjärta väntar på sin timme!
Die liebe Erde allüberall blüht auf im Lenz und grünt aufs neu!
Den kära jorden gång på gång blommar om våren upp och grönskar på nytt!
allüberall und ewig blauen licht die Fernen, Ewig . . . ewig . . .
överallt och evigt det fjärran blå ljuset, evigt . . . evigt . . .
i denna värld log lyckan ej mot mig!
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se