Torsdag 21 mars 2013 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solist: Niklas Sivelöv, piano Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Ludwig van Beethoven Ouvertyr till Fidelio
ca 10 min
Niklas Sivelöv Concerto classico
ca 25 min
Allegro Andante sostenuto Allegro moderato con spirito
PAUS Antonio Lotti (ork. Andrew Manze) Crucifixus
ca 5 min
Jean Sibelius Symfoni nr 7 C-dur
ca 25 min
Stora torsdag, Klassisk torsdag
Andrew Manze dirigent Andrew Manze gör i år sin sjunde säsong som chefdirigent för Helsingborgs Symfoniorkester. Sedan hösten 2006 har såväl hans energiskt vitala musicerande som hans osvikliga förmåga att till sin publik muntligen förmedla något av sina egna tankar om musiken stått i helsingborgarnas och det helsingborgska musiklivets tjänst. Bland de cd-skivor Manze och orkestern producerat tillsammans för skivbolag som Hyperion, Harmonia Mundi och CPO ska kanske särskilt nämnas Beethovens tredje symfoni Eroica (Harmonia Mundi), och boxen med Brahms fyra symfonier (CPO). Sedan 2010 är Andrew Manze Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och han har varit, och är, en regelbunden gäst hos bland andra City of Birmingham Symphony Orchestra, Mahler
Chamber Orchestra, Oslofilharmonin och Kungliga Filharmonikerna. Manzes bakgrund som en av världens ledande barockviolinister är dokumenterad i form av en rad inspelningar av violinmusik från Pandolfi och Vivaldi till Mozart och Schubert. Dessutom har han med sin sakkunskap bidragit till nya notutgåvor av Bachs och Mozarts sonater och konserter för några av världens ledande musikförlag. I fjol tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Schockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.
Niklas Sivelöv piano Niklas Sivelöv är född i Skellefteå, men är sedan några år bosatt i Malmö och verkar sedan 2007 som professor vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Sedan solistdebuten 1991 i Bartóks andra pianokonsert med Kungliga Filharmonikerna har han framträtt inte bara med de ledande orkestrarna i Skandinavien, utan också med en rad europeiska såsom Orchestre de la Suisse Romande och Tonhalle-Orchester Zürich. Sivelöv har samarbetat med dirigenter som Esa-Pekka Salonen, Leif Segerstam, Jukka-
Pekka Saraste, Alan Gilbert och Paavo Berglund. Som kammarmusiker har han framträtt världen över med bland andra Martin Fröst, Malena Ernman och Patrick Gallois. I Niklas Sivelövs diskografi finner man ett brett urval av musik, från Bach till nutida svensk musik, och från traditionell klassisk pianorepertoar – bland annat Schumanns pianosonater och Stenhammars pianokonserter, två av hans senaste inspelningar – till improvisationsmusik tillsammans med dragspelaren Lelo Nika.
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Ouvertyr till Fidelio opus 72 Ludwig van Beethoven skrev inte mindre än fyra olika ouvertyrer till sin enda opera Fidelio. Den som nu brukar kallas Leonoraouvertyr nr 2 komponerades till operans premiär i Wien 1805. När Fidelio togs upp på nytt året efter reviderade Beethoven ouvertyren. Denna version betecknas idag Leonoraouvertyr nr 3. Han komponerade senare en kortare version. År 1814 skrev han en fjärde version, den som spelas i kväll och som normalt kallas Ouvertyr
till Fidelio. I den använde han inget av det dramatiska materialet från de tidigare versionerna. I stället ville han skapa en festlig öppning till operan. Ouvertyren inleds med ett långsamt och harmoniskt spännande parti som bereder väg för ett schwungfullt allegro. Den festliga stämningen avslöjar att den politiska fången i operan, Florestan, till slut befrias av sin trogna hustru Leonora.
Niklas Sivelöv (f.1968): Concerto classico Niklas Sivelöv har komponerat tre pianokonserter. Concerto classico, som är den första, uruppfördes 1998 av tonsättaren. I kväll får vi höra en något reviderad version. Konserten har en klassisk form med tre satser som grupperas snabb-långsam-snabb. Det är en lustfylld och infallsrik musik, full av humor som ibland gränsar till det burleska.
Solisten får gott om utrymme i ett par kadenser som kryddats med starka harmonier. Den långsamma satsen inleds med lugn stråksång. Solistens entré skapar en känsla av jazzimprovisation, som om en Keith Jarrett satt sig vid flygeln. I satsen finns överraskande element: ett oväntat pukinfall och ett kort virtuost scherzoparti.
Konserten präglas av en stark rytmisk drive, ett enkelt melodiskt språk och spännande harmonier. Den motoriska energin finns redan från början i pianots punkterade tema.
Finalens huvudtema skulle kunna beskrivas som en tarantella. Tuban får en huvudroll mot slutet, när hände det sist i en pianokonsert?
Antonio Lotti (1667?–1740): Crucifixus (orkestrering A. Manze) Antonio Lotti föddes i Venedig och började sin musikerbana som sångare i S:t Markuskyrkan. Han blev senare andreorganist där och slutligen ”Maestro di capella” 1736. Lotti komponerade i olika genrer: mässor, kantater, madrigaler och han skrev också ett
trettiotal operor. Han sägs ha influerat både Bach och Händel. Crucifixus för åttastämmig kör är den mest kända av Lottis kompositioner. Texten kommer från trosbekännelsen: Crucifixus
etiam pro nobis sub Pontio Pilato, passus et sepultus est. (Korsfäst blev han för oss under Pontius Pilatus, död och begraven.) Verket komponerades i barockens motettstil med ett nytt avsnitt och motiv för varje del av texten.
Det inledande motivets fyra första toner bildar ett kors enligt barockens figurlära och textens innehåll understryks dessutom av smärtsamma dissonanser mellan stämmorna. Barockkännaren Andrew Manze har arrangerat Lottis Crucifixus för orkester.
Jean Sibelius (1865–1957): Symfoni nr 7 C-dur opus 105 Jean Sibelius berättade om sin sjunde symfoni: ”Den 2 mars 1924 på natten, har jag antecknat i min dagbok, fullbordade jag Fantasia sinfonica – så tänkte jag först kalla min sjunde symfoni i en sats.” Beteckningen symfonisk fantasi valde Sibelius med hänsyn till att det nya verket komponerades i en sats, i motsats till hans tidigare symfonier. Man kan emellertid urskilja fyra delar i symfonin: en långsam inledning, ett något rörligare parti, en scherzoartad episod och en final. Sibelius talade ofta om sitt komponerande som smide. Det gällde att smida samman de olika delarna så att skarvarna inte märktes. Resultatet för Sibelius smidande blev den sjunde symfonin där även skarvarna mellan satserna försvunnit. Symfonin fick sitt uruppförande i Stockholm 1924 med tonsättaren som dirigent. Han skrev hem till hustrun att framförandet var en
stor succé och att verket var ett av hans bästa. Den sjunde symfonin blev Sibelius sista, och sånär som på Tapiola (från 1926) också hans sista större verk – trots att han ännu inte hunnit fylla sextio. I Sibelius korrespondens finns gott om belägg för ganska långt framskridna planer på en åttonde symfoni, och förväntningarna var högt uppskruvade i stora delar av musikvärlden. Av dessa planer blev dock intet, troligtvis brände tonsättaren själv allt sitt skissmaterial. Den oerhört kompakta, komprimerade och helgjutna sjuan skulle alltså komma att stå som en värdig slutpunkt för en av våra stora nordiska symfonikers alster i genren. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Per Nyrén
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se