Torsdag 11 april 2013 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Rory Macdonald Solist: Andreas Brantelid, cello Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Kirsti Kuusk
Charles Ives The Uanswered Question
ca 10 min
Ludwig van Beethoven Symfoni nr 2 D-dur
ca 35 min
Adagio – Allegro con brio Larghetto Scherzo: Allegro Allegro molto
PAUS Antonín Dvořák Cellokonsert h-moll
ca 40 min
Allegro Adagio ma non troppo Allegro moderato
Stora torsdag, Lilla torsdag
Rory Macdonald dirigent Den skotske dirigenten Rory Macdonald, som i och med kvällens konsert gör sin Sverigedebut, har tidigare gästat bland andra Royal Philharmonic Orchestra, Bergen Filharmoniske Orkester, BBC Symphony Orchestra och Lahtis symfoniorkester. 32-årige Macdonald har också gjort sig ett namn inom operavärlden. Efter hans Nordamerikadebut på Canadian Opera Company i januari 2010 följde uppdrag på Lyric Opera of Chicago. Året därpå dirigerade han både Rossinis Barberaren i Sevilla och Humperdincks Hans och Greta på Covent Gardenoperan i London, och 2012 ledde han nya uppsättningar av såväl Brittens The Rape of
Lucretia på San Francisco Opera som Mozarts Trollflöjten på Houston Grand Opera. Efter violin- och pianostudier vid Cambridge University studerade Rory Macdonald dirigering för David Zinman och Jorma Panula vid American Academy of Conducting i Aspen, Colorado. I början av karriären fick han samarbeta med en rad välrenommerade dirigenter, som assistent åt Iván Fischer i Budapest festivalorkester och åt Sir Mark Elder i Halléorkestern. Därtill som deltagare i Young Artists Programme vid Covent Gardenoperan 2004–06, där han bl.a. fick arbeta nära Antonio Pappano under instuderingen av Wagners Nibelungens ring.
Andreas Brantelid cello För sju år sedan vann Andreas Brantelid den svenska uttagningen till Eurovisionens tävling Young Musicians här i Helsingborgs Konserthus. Sedan gick han – som förste svensk – och vann även Europafinalen, vilket i kombination med segern i Paulo International Cello Competition året därpå innebar en fin start på solistkarriären. Inte för att Brantelid trots sina blott tjugo år var någon nykomling på konsertpodiet; redan som fjortonåring debuterade han i Elgars Cellokonsert med Det Kongelige Kapel i Köpenhamn.
Även som kammarmusiker har Brantelid hunnit med en hel del. Han har gett sonataftnar och kammarkonserter i Concertgebouw i Amsterdam, Musikverein i Wien, Carnegie Hall i New York och Wigmore Hall i London. Han medverkar regelbundet vid musikfestivaler i bland annat London, Wien, Verbier, Bergen och Schleswig-Holstein.
Andreas Brantelid har framträtt med bland andra City of Birmingham Symphony Orchestra, DR Symfoniorkestret, Kungliga Filharmonikerna, Tonhalleorchester Zürich och Mahler Chamber Orchestra, med vilka han nyligen debuterade i Tout un monde lointain av Henri Dutilleux.
Han spelar på en Stradivarius från 1707 med namnet Boni-Hegar vilken han lånar av av den norske konstsamlaren Christen Sveaas. Som kuriosa kan nämnas att på just detta instrument uruppfördes Johannes Brahms cellosonat e-mollsonat för snart 150 år sedan, med tonsättaren själv vid flygeln.
Brantelid har till dags dato släppt tre skivor. Den senaste heter A Tribute to Encores och kom ut i fjol.
Charles Ives (1874–1954): The Unanswered Question Charles Ives föddes 1874 i Danbury, Connecticut. Fadern George Ives var militärmusiker och bandledare i nordstaternas armé, och en verklig musikalisk fritänkare. Han älskade att lyssna till ljudkollisioner som t.ex. när två orkestrar tågar mot varandra och spelar olika marscher. Charles ärvde faderns odogmatiska öppna sinne och experimenterade tidigt med bitonal musik, d.v.s. musik som använder sig av flera olika tonarter samtidigt. 1902 väckte han stor uppmärksamhet med sin kantat The Celestial Country. Trots att kritiken blev mycket positiv lämnade Charles Ives musiken som yrke. Han blev i stället en framgångsrik försäljare av försäkringar och han kunde därmed komponera mycket originell musik som blev ospelad i flera decennier.
The Unanswered Question skrevs 1906 för en mycket ovanlig instrumentkombination: trumpet, fyra flöjter och stråkorkester. Någon gång mellan 1930 och 1935 reviderade Ives partituret och ett par av flöjtstämmorna ersattes av klarinett eller oboe. Verket är ett exempel på en av Ives musikaliska idéer: att ställa helt skilda musikaliska strukturer mot varandra. Stråkarna som enligt partituret placeras offstage spelar en mycket långsam koralliknande musik. Solotrumpeten faller in vid sju tillfällen med samma korta melodi. Ives beskrev trumpetmotivet som “den eviga frågan om existensen”. Den besvaras av alltmer gälla och irriterade utbrott från träblåsarna. Den sista frågan lämnas obesvarad.
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 2 D-dur opus 36 Efter en kompositionsprocess som gång på gång avbrutits – på grund av att mer inkomstbringande verkbeställningar fått gå före – färdigställdes Beethovens andra symfoni till slut under tonsättarens vistelse i Heiligenstadt, sommaren 1802. Dit hade Beethoven sökt sig på rekommendation av sin läkare, för att i lugn och ro kurera såväl sina magåkommor som sin allt sämre hörsel. Under vistelsen i Heiligenstadt genomled Beethoven av allt att döma sin värsta depression dittills i livet. I början av oktober skrev han ett sedermera berömt brev till sina bröder, det så kallade Heiligenstadttestamentet, som var en uppgörelse med och ett slags bokslut över den genomlidna krisen. Samtidigt som Beethoven lidit ”alla helvetets kval”, och grubblat över vilka konsekvenser det kunde komma att få för hans fortsatta liv och
yrkesutövning att förlora hörseln, flödade alltså den andra symfonins i grunden så ljusa och livsbejakande musik från hans penna! Eftervärlden och musikvetenskapen har gärna velat dela in Beethovens skapande i tre perioder, och skiljelinjen mellan de båda första har dragits mellan andra symfonin och den tredje (Eroican). Naturligtvis revolutionerade Eroican på många sätt symfonigenren, men man ska för den skull inte underskatta den andra symfonins verkan på samtidens publik. I samtida recensioner kan man ana att D-dursymfonin snarare sågs som en föregångare till trean, än som den sista av Beethovens symfonier som så att säga gick i Haydns och Mozarts fotspår. Redan i den första satsens inledning märks förändringens vindar. Den långsamma intro-
duktionen växer till ovanliga dimensioner – och är i speltid dubbelt så lång som motsvarande parti i första symfonin – innan det energiskt vitala allegrot tar vid. I de båda yttersatsernas sonatform får den avslutande codadelen breda ut sig ovanligt mycket – finalsatsens spirituella och humoristiska coda omfattar cirka en tredjedel av speltiden. Men innan det var dags för finalen hade Wienpubliken
fått sig en annan symfonisk nymodighet till livs: för första gången hade den traditionella menuetten fått ge plats åt ett scherzo. Beethoven hade förvisso redan i kammarmusikverk komponerat scherzosatser, men för symfoniformen var det en nyhet. Det tog tid för samtiden att begripa sig på detta nya; ännu så sent som 1812 kallades denna tredjesats för menuett i en recension.
Antonín Dvořák (1841–1904): Cellokonsert h-moll opus 104 Dvořák skrev fyra instrumentalkonserter, två för cello, och en vardera för violin och piano. Den första cellokonserten är ett mycket tidigt verk och hörs sällan. Den andra framförs desto flitigare, de flesta stora cellister spelar den och det finns många inspelningar. Konserten skrevs under tre månader 1895 i USA då Dvořák blivit musikalisk ledare för det nystartade National Conservatory i New York. Konserten dedicerades till Hanuš Wihan, som ville att Dvořák skulle göra flera stora ändringar. Bland annat önskade han att Dvořák skulle lägga in två solokadenser. Dvořák gick inte med på det och skrev till sin förläggare att han inte på något vis tillät ändringar i musiken. Konserten har en traditionell klassisk form med två snabba satser som inramar den långsamma satsen. Första satsen bygger på två tydligt profilerade, kontrasterande idéer: ett rytmiskt markerat första tema och ett underbart sjungande andratema som spelas av solohornet i orkesterns inledande parti. Första satsen domineras av den inledande rytmiska idén som gestaltar mycket skiftande stämningar: från stram deklamation till vemod, dramatik och en slutgiltig ljus triumfstämning. Andra satsen för oss till den böhmiska landsbygden. En lugn, pastoral nästan sakral stämning genomsyrar musiken
och de korta dramatiska inslagen får ingen tyngd. Musiken är full av härliga infall. Horngruppen presenterar en processionsliknande melodi där Wagner inte är långt borta. Solisten spelar så förtrollande att flöjten faller in i en duett. Det är svårt att tänka sig en lyckligare och mer avspänd musik än denna sats. Efter en lång och tröttsam vinter behöver vi denna musik! Finalen innehåller som väntat två olika huvudmelodier: ett dansant huvudtema och ett mycket lugnande andra tema. Avslutningen är däremot oväntad. Efter en koralliknande blåsarinsats stannar musiken av och man undrar vart den ska ta vägen. Till minne av en kär svägerska som avlidit citerar Dvořák melodier ur sin sångcykel Cypresserna. Sångerna hörde till hennes älsklingsmusik. Man hör fragment av första satsens huvudtema i träblåset, svaga trumpeter i fjärran och så får några avslutande triumferande fanfarer sätta punkt för en av 1800-talets främsta solokonserter. Artistpresentationer: Mats Persson Om Beethoven: Mats Persson Om Ives och Dvořák: Per Nyrén