Torsdag 5 september 2013 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Gordan Trajković
Richard Wagner Ouvertyr till Den flygande holländaren
ca 10 min
Förspel och Isoldes kärleksdöd ur Tristan och Isolde
ca 20 min
PAUS Claude Debussy Prélude à l´après-midi d´un faune
ca 10 min
Richard Strauss Tod und Verklärung
ca 25 min
Torsdag Stor, Torsdag Mellan
Andrew Manze dirigent I och med kvällens konsert inleder Andrew Manze sin åttonde och sista säsong som Helsingborgs Symfoniorkesters chefdirigent. Under sin tid tillsammans har Manze och orkestern spelat in en rad skivor, bland annat Beethovens tredje symfoni Eroica (Harmonia Mundi), Stenhammars pianokonserter (Seta Tanyel, Hyperion) och en box med alla Brahms symfonier (CPO). Sedan 2010 är Andrew Manze Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och han har varit, och är, en regelbunden gäst hos bland andra City of Birmingham Symphony Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, Oslofilharmonin och Kungliga Filharmonikerna.
Manzes bakgrund som en av världens ledande barockviolinister är dokumenterad i form av en rad inspelningar av violinmusik från Pandolfi och Vivaldi till Mozart och Schubert. Dessutom har han med sin sakkunskap bidragit till nya notutgåvor av Bachs och Mozarts sonater och konserter för några av världens ledande musikförlag. I fjol tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Schockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.
Richard Wagner (1813–83): Ouvertyr till Den flygande holländaren Förspel och Isoldes kärleksdöd ur Tristan och Isolde Legenden om Holländaren, dömd att ständigt segla på världshaven och tillåten att gå i land endast vart sjunde år för att söka en kvinna vars trogna kärlek skulle kunna frälsa honom från förbannelsen, går tillbaka till 1500-talet. Richard Wagner hämtade inspiration till sin opera från verk på temat av författaren Heinrich Heine, men det som satte igång den kreativa processen var en stormig båtresa mellan Riga och London sommaren 1839. Wagner hade tillsammans med sin fru, sångerskan Minna Planer, arbetat två år vid operan i Riga men hans utsvävande liv, finansierat av andras pengar, började få konsekvenser och resan (bekostad av Minna) var en väl organiserad flykt undan en rad missnöjda långivare. Dåligt samvete verkar dock inte ha tyngt Wagner som istället lät sig inspireras av det upprörda havet och atmosfären i den
norska fjordvik där man tvingades söka nödhamn. Librettot skrevs klart i Paris 1841, delvis under en fängelsevistelse (mer skulder) och urpremiären ägde rum 1843 i Dresden där Wagner så dags blivit hovkapellmästare. Nu introducerades den så kallade ledmotivsteknik som Wagner skulle utveckla och renodla framöver, där en person, ett föremål eller ett skeende konsekvent kopplas till en musikalisk idé. Ouvertyrens inledande fanfarliknande tema hör t.ex. samman med huvudrollen medan det påföljande lugna avsnittet representerar den frälsning som han eftersträvar. Snarlika tonslingor är förknippade med den unga norska fiskardottern Senta som i operans slut befriar Holländaren från förbannelsen genom att ta sitt liv. Mannens frälsning genom en kvinnas död och kärleken
som kan förlösas endast i livet efter detta skulle komma att bli återkommande teman i Wagners verk. Wagners vistelse i Dresden, under vilken operorna Rienzi och Tannhäuser kom till, fick ett dramatiskt slut. På grund av sin medverkan i majrevolutionen 1849 blev Wagner efterlyst och tvingad i exil, vilken förlades främst till Zürich. Där inleddes arbetet med operatetralogin Nibelungens Ring, vilket var ett gott stycke på väg när det avbröts 1857. Han hade lärt känna den välbärgade affärsmannen och konstmecenaten Otto Wesendonck och inte minst dennes vackra och begåvade fru Mathilde som Wagner blev hjälplöst förälskad i. Han började nu istället att skapa ett verk byggt på en berättelse som gick mer i samklang med hans privata känslotillstånd, om den heta, förtärande, men förbjudna kärleken mellan Tristan och den irländska konungadottern Isolde, bortlovad till Kung Marke av Cornwall. Wagners musik för att skildra denna våldsamt intensiva, aldrig avtagande passion, lika plågsam som underbar, upplevdes av sin samtid som enormt fascinerande och nydanande.
Redan i preludiets andra takt med det berömda ”tristanackordet” känns det att vi står vid ett tonalt vägskäl som kan leda i alla möjliga riktningar. Musiken tycks inte vilja ”landa” utan strävar vidare utan att vara reglerad av den trygga och invanda dur- och mollstrukturen. Efter att man i Wien trots 77 repetitioner fått ge upp, blev München så småningom platsen för den krävande operans uruppförande. Wagners exil hade så dags dragits tillbaka och han hade i Kung Ludwig II av Bayern funnit en ny hängiven beundrare och sponsor. Förhållandet till Mathilde Wesendonck (f.ö. den avgörande knäcken för det ända från början stormiga äktenskapet med Minna) var glömt och nu väntade Franz Liszts dotter, Cosima, den 24 år äldre Richard Wagners barn. Detta var emellertid hans vän, dirigenten och tillika Cosimas äkta make, Hans von Bülow ännu så länge lyckligt ovetande om, när han den 10 juni 1865 ledde orkestern på Hoftheater i München i den epokgörande premiären av Tristan och Isolde.
Claude Debussy (1862–1918): Prélude à l´après-midi d´un faune Det är idag svårt att inse vidden av Richard Wagners inflytande på sin samtid, kulturellt, filosofiskt och politiskt. Begreppet ”Wagnerianism” var allmänt vedertaget, även om det kunde stå för olika saker från land till land. Han var till exempel en inspirationskälla för den franska poesifraktionen ”symbolisterna”, som vände sig mot att se konsten som en budbärare eller redskap och eftersträvade att i poesin eftersträva musikens abstrakta kvaliteter. Framträdande i gruppen var Stephane Mallarmé, vars poem En fauns eftermiddag rönte stor uppmärksamhet när den 1884
inkorporerades i kultromanen Mot strömmen av J.K. Huysmann. I dikten dåsar en faun (hälften man, hälften get) i eftermiddagshettan och drömmer sig tillbaka till gårdagens amorösa eskapader bland nymfer och najader i det sicilianska landskapet, för att slutligen falla i djup sömn. De exakta förutsättningarna för Claude Debussys tonsättning är än idag något oklara. Av allt att döma var tanken att skapa något slags scenisk produktion. Verket annonserades först som tresatsigt, men den komposition
som framfördes vid uruppförandet 1894 förhåller sig till hela dikten. Debussy använder samma antal takter som poemets versrader och följer den dramatiska rytmen och atmosfären, snarare än att i detalj försöka översätta texten till musik. Helt klart är dock att det före detta pianounderbarnet och den något bångstyrige komponisten, vilken redan som nittonåring erhållit det prestigefyllda Rompriset nu, vid drygt trettio års ålder, hade funnit sin identitet som tonsättare. Musiken känns improviserad, instinktiv och sitter inte fast i regelverk angående vare sig temautveckling eller harmonik. Orkestreringen är innovativ, skim-
rande och sublim på ett sätt som skiljer sig avsevärt från samtida komponister. År 1912 blev verket koreograferat och dansat av Vaslav Nijinskij, vars övertydligt erotiska tolkning av faunen utlöste en klassisk parisisk praktskandal, vilket inte uppskattades av tonsättaren. Några dagar senare var f.ö. Debussy bjuden hem till Igor Stravinskij för att spela igenom en pianoversion för fyra händer av dennes nya balett Våroffer, vilken skulle riva upp känslorna hos Parispubliken ett knappt år senare. Men detta är ju, som man säger, en annan historia.
Richard Strauss (1864–1949): Tod und Verklärung Richard Strauss föddes in i musikens värld. Fadern Franz Strauss – under 49 år solohornist i Münchens hovkapell och den enda person som Wagner sägs ha varit rädd för(!) – gav sonen en gedigen musikalisk fostran med Mozart som ideal. Något som avspeglade sig i den unge Richards första kompositioner. I det sena 1800-talets starkt polariserade musikliv blev Strauss i egenskap av sin faders son först motståndare till Wagner och den s.k. framtidsmusiken, men skulle omvändas helt och hållet. Bland annat tack vare dirigenten Hans von Bülow, som trots sitt milt uttryckt komplicerade förhållande till Wagner, förblivit dennes anhängare. ”Richard den II:e” tog till sig den nya musiken och dess former och ägnade sig till att börja med främst åt tondikten – en slags komprimerad ordlös opera.
sammanfattas som följer: 1) Den sjuke mannen sover, andas oregelbundet och ler milt under en dröm. 2) Mannen vaknar upp och plågas av smärtor, kroppen skakar av feber. 3) Smärtorna ger efter och tankarna vandrar bakåt i tiden, idyllisk barndom, ungdomens strävan och passioner, de konstnärliga ideal han försökt uppnå. 4) Sjuklingen drar sin sista suck, själen lämnar kroppen för att i evighetens sfärer upptäcka det som förblev ofullbordat under jordelivet.
Tod und Verklärung från 1888 har till skillnad från många andra liknande verk ingen litterär förlaga, utan grundar sig på Strauss egen idé att skildra en döende man som under sitt liv strävat efter höga ideal, kanske artistiska. Verket är sammanhängande men indelat i fyra tämligen tydliga avsnitt vars innehåll kan
Artistpresentation: Mats Persson Verkkommentarer: Hans Bodin
Givetvis kan en tondikt som denna även avnjutas utan att man vet vad som skildras däri. Strauss själv hävdade vid ett tillfälle att verkets tillkomst motiverades främst av ett djupt känt behov att få komponera något som börjar i c-moll, men slutar i C-Dur!