Torsdag 17 oktober 2013 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent och solist: Tobias Ringborg, violin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Dan Almgren
Antonio Vivaldi Le Quattro Stagioni (De fyra årstiderna)
ca 50 min
La Primavera (Våren)
L’Autunno (Hösten)
Allegro Largo e pianissimo – Allegro
Allegro Adagio molto Allegro
L’Estate (Sommaren)
L’Inverno (Vintern)
Allegro non molto – Allegro Adagio – Presto
Allegro non molto – Largo Allegro
PAUS Hilding Rosenberg Symfoni nr 3 ”De fyra livsåldrarna” Moderato – Allegro Andante sostenuto Allegro con fuoco, molto marcato Andante semplice
Torsdag Stor, Torsdag Mellan
ca 35 min
Tobias Ringborg dirigent och solist Kvällens dirigent och solist, Tobias Ringborg, fick för snart två decennier sedan sitt genombrott som violinist, då han vann 1994 års upplaga av Solistpriset. Efter den framgången etablerade han sig kvickt som en av Sveriges mest eftersökta violinister, både som solist med orkester och som kammarmusiker. Han är en aktiv förkämpe för svensk musik och har spelat in ett tjugotal skivor med musik av svenska tonsättare, såväl violinkonserter som kammarmusikverk. Han framträder ofta tillsammans med pianisten Anders Kilström, och har som solist samarbetat med dirigenter som Gennadij Roshdestvenskij, Neeme Järvi, Okko Kamu, Sakari Oramo och Daniel Harding. För drygt ett decennium sedan slog sig Tobias Ringborg på dirigentyrket, bland annat driven av en livslång passion för opera. Segern i De svenska orkestrarnas dirigenttävling här i Helsingborgs Konserthus år 2000 blev en
smakstart på dirigentkarriären, och vid det här laget har han dirigerat så gott som samtliga svenska symfoniorkestrar samt en rad danska. Vid sin Londondebut, med English Chamber Orchestra i Barbican Hall 2005, framträdde han – precis som i kväll – i den dubbla rollen som dirigent och solist. I egenskap av operadirigent har Ringborg varit särskilt flitig vid Kungliga Operan i Stockholm och vid Malmö Opera, men han har också dirigerat vid bland annat Opera North i Leeds, Den Jyske Opera, Den Norske Opera, Scottish Opera och Oper Leipzig. I maj 2011 blev Tobias Ringborg ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien, och sedan hösten 2012 är han chefdirigent för Dalasinfoniettan. Han spelar på en violin byggd av Niccolo Gagliano, som ägs av Järnåkerstiftelsen.
Antonio Vivaldi (1678–1741): Le Quattro Stagioni (De fyra årstiderna) för violin, stråkar och basso continuo, opus 8 nr 1-4 Efter J.S. Bach och G.F. Händel är nog Vivaldi den mest framstående barocktonsättaren. Hans produktivitet, 450 konserter, 49 operor, 54 större sakrala verk och 136 kammarmusikverk formligen sopar banan med de samtida konkurrenterna. Vivaldi var mycket populär på sin tid och tillhör de barocktonsättare som också i dag spelas mest. Hans Våren ur De fyra årstiderna, som vi skall höra ikväll, är ett av världens mest spelade stycken. Men efter hans död föll hans musik i glömska och först 1920–30 började intresset för Vivaldi och forskningen kring hans verk att växa. Så
sent som på 1930-talet återfanns cirka 300 av hans verk som man trodde hade gått förlorade. Och först runt 1950 kom den första biografin om honom. Så när han föddes är inte riktigt klart. Uppgifterna varierar mellan 1675 och 1681 i Venedig. Sohlmans musiklexikon skriver den fjärde mars 1678, så det är väl en bra medelväg. I vart fall så dog han sommaren 1741 i Wien. Vivaldis far var musiker och han lärde sonen att spela violin, komponera och delta i musikaliska övningar. Sannolikt led Antonio av astma, för han kunde aldrig spela blåsinstru-
ment. Ändå har han komponerat en av de vackraste satserna för flöjt och orkester som finns, Adagiot ur piccolaflöjtkonserten i C-dur. Parallellt med sitt musicerande utbildade sig Antonio Vivaldi till präst, och han kallades ”Le pretro rosso” på grund av sitt röda hår. Prästtiteln lyckades han dock inte upprätthålla så länge. För mitt under en mässa fick han en musikalisk idé och avbröt, till församlingens häpnad, mässan för att rusa hem och nedteckna sin idé innan den försvann. Han ansågs därefter inte vara mentalt i stånd att hålla en mässa. Däremot skrev han rader av musikverk för kyrkan. Annars var han under större delen av livet sysselsatt med att vara violinmästare vid ett av Venedigs fyra barnhem. Dessa var berömda för sina körer och orkestrar. Framförallt var det flickorna som fick musikalisk utbildning. Han började resa med sin musik, han komponerade operor och blev snart en musikalisk
medelpunkt i Italien. År 1722 flyttade han till Rom, men återvände till Venedig igen 1725. Samma år skrev han De fyra årstiderna, fyra violinkonserter som musikaliskt beskriver årets växlingar. Tre av dem är originalverk, men den första, Våren, lånar motiv från en sinfonia i första akten av operan Il Giustino. Inspirationen till De fyra årstiderna kom sannolikt från de lantliga omgivningarna runt Mantova där Vivaldi vistades när han inte befann sig i Venedig. Musiken var revolutionerande uppfinningsrik. Här hörs porlande bäckar, sjungande fåglar, skällande hundar, stormar och surrande myggor. Man anar dansare, jakter, isiga landskap och värmande eldar. Till varje årstid hör en sonett som Vivaldi sannolikt skrivit själv och som beskriver de scener som musiken skildrar. Sonetterna finns att läsa – på såväl italienska som svenska – på vår hemsida: http://www.helsingborgskonserthus.se/konse rter-och-biljetter/eventmapp-hso/de-fyraarstiderna-1710/
Hilding Rosenberg (1892–1985): Symfoni nr 3 ”De fyra livsåldrarna” Hilding Rosenbergs tredje symfoni från 1939 har beskrivits som ”en episk, lyrisk orkesterfantasi i fyra satser” (Bo Wallner). Verket har en bågformad linjär struktur där tredje satsens intensiva scherzo utgör en dramatisk höjdpunkt mellan den första satsens suggestiva inledning i djupaste basläge och finalens enkla avskalade hymnliknande melodi. Vid uruppförandet, som ägde rum i radio, presenterades verket med underrubriken De fyra livsåldrarna. Som ingress till varje sats lästes avsnitt ur Romain Rollands romanserie Jean Christoph betitlade ”Barnet”, ”Gossen”, ”Ynglingen” och ”Mannen”. Jean Christophe, som består av hela tio volymer, skildrar en
tonsättares livsöde från vaggan till graven, och var otvivelaktigt en inspirationskälla för Rosenberg, vilket i sig mycket väl motiverade uruppförandets inramning. Ett annat skäl var förmodligen ambitionen att göra verket tillgängligare för en bred radiolyssnande allmänhet. När det var dags att ge ut noterna hade emellertid tonsättaren tänkt om; för att inte i allt för hög grad styra lyssnarens upplevelse presenterades verket helt enkelt som Symfoni nr 3. Att rubriksättningen inte kändes lika självklar som troligen var fallet med Vivaldi och hans årstider, var typiskt för Rosenberg som genom hela karriären förde resonemang både med sig själv och andra om konstens roll i samhället och dess relation till omvärlden.
Sonen till trädgårdsmästaren på Bosjökloster hade vid tiden för detta uruppförande blivit en central aktör i svenskt musikliv. Via organistexamen i Kalmar, studier i Stockholm för bland andra Wilhelm Stenhammar och omfattande förkovringsresor till Berlin, Dresden och Wien hade han nått positionen som Kapellmästare vid Kungliga Teatern (1932–34) och skulle nu snart väljas in i Kungliga Musikaliska Akademien. Som tonsättare hade han till att börja med sökt och experimenterat sig fram och bl.a. tagit starka intryck av Schönbergs radikala tolvtonsmusik liksom det kreativa myllret i 20-talets Paris, speciellt Stravinsky och Milhaud. Även Sibelius senare verk hade utgjort viktiga impulser. Under 30-talet hade idéer, hantverk och teknik börjat vävas samman till ett personligt tonspråk som kan beskrivas som en något nedtonad modernism, präglad av lyrisk expressivitet och långa linjer. Tonaliteten svävar men melodin förblir viktig. Rosenbergs digra verklista där de åtta symfonierna och tolv stråkkvartetterna bildar en slags konstnärlig ryggrad, visar prov på enorm genrebredd – från solosonater till opera. Litterära förlagor som i fallet med tredje symfonin och samarbeten med författare som t.ex. Hjalmar Gullberg spelade viktig roll i hans komponerande liksom teatermusiken, vilken kom att bli en hörnpelare i hans produktion.
Han visade även prov stor på stilistisk variation. Det moderna tonspråket i Stråkkvartett nr 1 från 1920 upplevdes som provocerande och blev föremål för en av Wilhelm Peterson-Bergers mer brutala överhalningar, medan oratoriet Den heliga natten, som sänts i radio varje julafton sedan 1937 andas ”folkhemstrygghet” i bästa Carl Larssonstil och den ofta spelade ouvertyren till Marionetter har klart nyklassicistiska drag. I Symfoni nr 4 ”Johannes Uppenbarelse” från 1940 finns influenser av såväl Palestrina som J.S. Bach och i slutet av 50-talet började Rosenberg söka sig tillbaka till tolvtonstekniken. Förutom sin viktiga roll som förmedlare av nya, moderna impulser in i det svenska och nordiska musiklivet under 20- och 30-talet, då senromantiken ännu dominerade, fick Hilding Rosenberg även stor betydelse i rollen som pedagog och mentor för nya generationers tonsättare som Blomdahl, Lidholm, Börtz med flera. Öppenheten för nytänkande och viljan att utveckla och förkovra sig skulle Rosenberg behålla under hela sin aktiva skaparperiod. Som han själv uttryckte det; ”Traditionerna är de svagas näringsställe.” Artistpresentation: Mats Persson Verkkommentar Vivaldi: Tommie Ling Verkkommentar Rosenberg: Hans Bodin
Missa inte årets stora julkonsert! Lördag 7 december kl 18.00 Söndag 8 december kl 15.00 och 18.00 Sing-along & julmys för hela familjen Helsingborgs Symfoniorkester, Konserthuskören, barnkörer från Wieselgrensskolans musikklasser och musikgrundskolan Synkopen Regissör och programvärd: Marianne Mörck Dirigent: Mats Paulson