Torsdag 7 november 2013 kl 19.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Stefan Solyom Solist: Catherine Manoukian, violin Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Benjamin Britten The Young Person’s Guide to the Orchestra
ca 20 min
Jean Sibelius Violinkonsert d-moll
ca 30 min
Allegro moderato Adagio di molto Allegro, ma non tanto
PAUS Antonín Dvořák Symfoni nr 7 d-moll Allegro maestoso Poco adagio Scherzo: Vivace – Poco meno mosso Finale: Allegro
Kvällens konsert direktsänds i
Torsdag Stor, Torsdag Mini, Violin
ca 40 min
Stefan Solyom dirigent På dirigentpulten i kväll står Stefan Solyom, som om knappt ett år tar över efter Andrew Manze som Helsingborgs Symfoniorkesters chefdirigent. Stefan debuterade – endast 20 år gammal – vid Kungliga Operan i Stockholm, då han år 1999 dirigerade Ingvar Lidholms Ett drömspel. Året därpå vann han i Helsingfors den internationella Sibeliustävlingen för dirigenter. Han är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm – där han studerade valthorn och dirigering – och vid Sibelius-Akademin i Helsingfors, där han studerade dirigering för Leif Segerstam och Jorma Panula. Sedan 2009 är Stefan Solyom chefdirigent för anrika Deutsches Nationaltheater & Staatskapelle Weimar. Bland hans företrädare på den posten hittar man Johann Sebastian
Bach, Johann Nepomuk Hummel och Franz Liszt. Åren 2006–09 var han Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och under en treårsperiod 2010–13 förste gästdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Som gästdirigent återkommer Solyom regelbundet till bland andra Kungliga filharmonikerna i Stockholm, Göteborgs Symfoniker, Lahtis Symfoniorkester, radioorkestrarna i Hamburg, Leipzig och Stuttgart samt Deutsche Kammerphilharmonie Bremen. På Kungliga Operan i Stockholm har han sedan debuten för snart femton sedan dirigerat en lång rad uppsättningar. På Frankfurtoperan har han bland annat gjort Gounods Romeo och Julia och Puccinis Tosca, den senare operan ledde han även vid sin debut på Opéra National de Paris år 2009.
Catherine Manoukian violin Kanadensiskan Catherine Manoukian – född i Toronto – solistdebuterade redan som 12åring i Paganinis D-durkonsert tillsammans med Vancouver Symphony Orchestra. Mellan åren 1994 och 2000 studerade hon för den legendariska pedagogen Dorothy DeLay i New York. Sedan debuten i Vancouver har Catherine Manoukian framträtt med bland annat CBC Radio Orchestra, Calgary Philharmonic Orchestra, Toronto Symphony Orchestra, Tokyo Philharmonic Orchestra, Tokyo Symphony Orchestra, Armeniens filharmoniska orkester och Norrköpings Symfoniorkester. Bland de
dirigenter hon samarbetat med finner man Jukka-Pekka Saraste, Roy Goodman och Peter Oundjian. Hon har gjort sonataftnar i storstäder som New York, Washington D.C., Los Angeles, Paris och Tokyo, och har medverkat vid kammarmusikfestivalerna i Aspen, Caramoor och Newport. Manoukian har spelat in soloskivor för skivbolagen Marquis Classics och JVC Victor, och den senaste – Elgars Violinkonsert med Staatskapelle Weimar och Stefan Solyom släpptes den 1 februari i år.
Benjamin Britten (1913–76): The Young Person’s Guide to the Orchestra opus 34 The Young Person’s Guide to the Orchestra beställdes 1944 av BBC till en utbildningsfilm för barn, men Benjamin Britten kom inte att komponera verket förrän efter krigsslutet. Det skrevs på endast två veckor i slutet av 1945, och det sägs att Britten skrev de sista tonerna medan Big Ben ringde in det nya året på nyårsaftonen. Filmen, där London Symphony Orchestra framför verket under ledning av Malcom Sargent, fick namnet Instruments of the Orchestra. Till filmen skrevs en text som vid konsertanta framföranden ibland läses av dirigenten eller av en berättare, men Britten gjorde också en version utan berättare. Verket bygger på ett tema av Henry Purcell, ur hans skådespelsmusik från 1695 till Aphra
Behns pjäs Abdelazer. I den inledande delen presenteras temat, först av hela orkestern, därefter sektionsvis av i tur och ordning träblåsarna, stråket, blecket och slagverket. Därpå följer tretton variationer, där varje instrument – från flöjtsektionen till den relativt omfångsrika slagverksgruppen – får visa sin egenart. Efter variationerna avslutas The Young Person’s Guide to the Orchestra med en storslagen finalfuga där piccolaflöjten inleder, varpå alla instrument faller in ett efter ett. När slutet nalkas intonerar bleckblåset åter Purcells tema, brett, storslaget och i dur – i relief mot den övriga orkesterns frenetiska slutforcering av fugan.
Jean Sibelius (1865–1957): Violinkonsert d-moll opus 47 Endast några få solokonserter av nordiskt ursprung kan väl sägas etablerade i den internationella standardrepertoaren, Griegs pianokonsert, Sibelius violinkonsert och kanske borde man även inkludera Nielsens violinkonsert. Sibelius var själv en utmärkt violinist, det var sålunda inte märkligt att han komponerade en solokonsert för sitt eget instrument. Den spännande historien om tillkomsten 1903–05 har skildrats av Erik Tawaststjerna i hans lysande jättemonografi. Den första versionen av violinkonserten uruppfördes 1904 i Helsingfors med tonsättaren som dirigent och med ”den med svetten i pannan kämpande solisten Novácek” – han var helt enkelt inte vuxen sin uppgift. I ett brev till sin uppoffrande vän Axel Carpelan (som fått sig andra symfonin tillägnad) skrev Sibelius på hösten: ”Min violinkonsert drager jag tillbaka, först om två
år utkommer den. Min hemliga, stora sorg i dessa tider. Första satsen skall omarbetas, andantets snidt äfven m.m.” Men så våren 1905 islossning! Omarbetningen har tydligen gått i ett enda svep. Konserten fördes till dopet den 19 oktober 1905 i Berlin med hovkapellets konsertmästare Karl Halir som solist och med Richard Strauss som dirigent. Vid uruppförandet var den 74-årige Joseph Joachim – Brahms vän och vapendragare – närvarande och fällde detta lakoniska yttrande: ”Scheusslich und langweilig!” (förfärlig och långtråkig). Ingen torde numera dela denna uppfattning. Sibelius violinkonsert, med sin kosmopolitiskt senromantiska prägel, gripande äkta aningsfullhet och innerlighet, hör till det tjugonde seklets absoluta mästerverk i genren.
Antonín Dvořák (1841-1904): Symfoni nr 7 d-moll opus 70 Antonín Dvořák föddes i en by ett par mil norr om Prag, dit han senare kom som sextonårig musikstuderande. I storstaden fick han gott om möjligheter att stifta bekantskap med det nya och stora i musikvärlden. Han såg och hörde dirigenter som Franz Liszt och Hans von Bülow, och i mars 1859 fick han höra pianovirtuosen Clara Schumann. Under 1860-talet verkade Dvořák som musiker, han spelade viola i Prags nybildade teaterorkester och gav pianolektioner. Sina färdigheter som tonsättare finslipade han i det tysta, först i början av 1870-talet gjorde han seriösa försök att lansera sig som komponist. Den första influensen till sin sjunde symfoni fick Dvořák efter att ha hört Brahms senaste symfoni (nr 3 i F-dur). En tid senare fick han lägligt nog en beställning på en symfoni, och inte från vilken orkester som helst, utan från Philharmonic Society i London, orkestern som bland annat drygt ett halvsekel tidigare tidigare beställt Beethovens nia. Vid den här tiden förde den tjeckiska befolkningen en intensifierad kamp för sitt språk, sin kultur och sin nationella identitet. Man hade sedan 1600-talet varit en del av det Habsburgska riket, vilket naturligtvis lett till stark germanisering. Dvořák kände en stark längtan efter att kunna ge sitt bidrag till kampen, och efter att på fem dagar i december 1884 ha färdigställt skissen till den första satsen skrev han i ett brev: ”Gud give att denna tjeckiska musik ska skaka världen!” Det är inte svårt att höra det tjeckiska folkets kamp redan i den första satsens början. Satsen har en stormig, tragisk grundstämning, mot vilken det lyriska sidotemat kontrasterar. (Anar man
förresten inte i detta sidotema en genklang av cellosolot från Brahms andra pianokonsert som uruppfördes två år tidigare?) Satsen tonar tillslut bort i djupaste resignation. Den andra satsen följer, nobel och uttrycksfull. Dvořák skrev under arbetet till en vän: ”I mitt sinne finns Kärleken, Gud och mitt Fosterland.” I scherzosatsen möter vi kanske det allra mest nationella tonspråket – som hämtat från tonsättarens alla slaviska danser och rapsodier. I finalsatsen står åter den fosterländska kampen i fokus, men nu tycks resignationen från slutet av den första satsen som bortblåst. Dvořák sade sig ha velat visa det tjeckiska folkets förmåga till hårdnackat motstånd mot det politiska förtrycket. Symfonins uruppförande i London den 22 april 1885 blev en succé. När verket så skulle ges ut i tryck skulle förhandlingarna med den tyske förläggaren, Simrock, komma att spegla musikens kamp för det tjeckiskt nationella. Fritz Simrock propsade bl.a. på att titelsidan skulle vara helt på tyska, inklusive den tyska formen av tonsättarens förnamn (Anton). Dessutom erbjöd han ett mycket lågt arvode, vilket Dvořák till slut lyckades dubbla till 6 000 mark. Artistpresentationer: Mats Persson Verkkommentarer: Mats Persson (Britten, Dvořák), Paul-Christian Sjöberg (Sibelius)